ATLAS SONG – med Anna von Hausswolff med band samt Göteborgsoperans Danskompani
Kraft och skönhet. Anna von Hausswolffs musik och uttryck förenas intensivt med Göteborgsoperans Danskompanis skicklighet. FOTO: TILO STENGEL
Göteborgskan Anna von Hausswolffs musik är dramatisk i sig själv. Inte bara för det centrala med soundet från en kyrkorgel i kompositionerna. Utan lika mycket för det kompakta mörkret, kraften och för den energi som hennes skira figur gestaltar med kraft i rösten. Det finns något brutalt rättframt. Musik som man inte kan ducka för.
Hennes nya kompostioner i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani tillsammans med hennes band är kittlande bara på pappret. I salongen slocknar ljuset för en tiondels sekund innan alla förväntningar blåser bort för något mycket större och mäktigare.
Hon har, på sina späda axlar, valt Atlas sånger. Atlas, från den grekiska mytologin, som ledde titanernas kamp mot Olympens nya gudar, förlorade och tvingades att bära den väldiga himlen på sina axlar. Det är förstås monumentalt.
Med Göteborgsoperans Danskompanis tio dansare blir det kraftfullt, intensivt och rytmiskt på det där enastående, kompletta och tajta sätt som dessa dansare bjuder. Från inledningen där de står som statyer, där en stark vind greppar mantlarna som täcker deras nakna kroppar till den intimitet som öppnas med Anna von Hausswolffs entré.
Musikens och dansens kraft. Anna von Hausswolffs musik förenas med kraft med Danskompaniets rörelser. Foto: TILO STENGEL
Det är muskulöst, atletiskt, emellanåt som en enda kropp som andas och rör sig för att brytas upp i individens personliga skicklighet.
Till detta den tordönsvägg som Anna von Hausswolff med band orkestrerar. Här finns inte utrymme att andas. Man lyfter från stolssätena. Kan inget annat än att ta emot. Från starten som ett lokomotivs frustande start, likt en uppdaterad bowisk ”Station to station” i kakofoni, rök och larm. Det är smärtsamt vackert, ljudligt och totalt. Få kan som Anna von Hausswolff förena Kate Bush, Diamanda Galas och Nico till ett eget musikaliskt DNA. Dansen integreras hårdhänt med musiken i rytm och de muskulösa melodierna. Som spänner Atlas sina muskler för att bära upp himlen med ljus och mörker.
Ja, Anna von Hauswolff är en självklar del i koreografin. Från inledningen där hon kommer in till dansarna som en prinsessa i en John Bauer-målning till den kraftfulla amason hon sedan blir för att i finalen, vid flygeln, ta ned allt till försiktighet…
Som ur en John Bauer-målning. Anna von Hausswolff har inte bara huvudrollen som artist, kompositör och sångerska. Hon är också en självklar del i koreografin. Foto: TILO STENGEL
”Atlas song” är ett imponerande verk. Återigen applåd till Göteborgsoperan och Danskompaniets ledare Katrín Hall, som vågar låta artister mötas över gränserna till något starkt gemensamt. Det har skett med bravur tidigare, som Little Dragon och Ane Brun (läs vad jag skrev om detta här och här!) i mötet med Danskompaniet. Tillsammans med Anna von Hausswolff har det blivit än starkare.
”Atlas song” är en ynnest att få bevittna. Kanske blir det bara dessa två tillfällen – premiären och söndagens föreställning – som bjuds. Synd för alla som inte var där.
”Atlas song” med Anna von Hausswolff med band samt Göteborgsoperans Danskompani. Premiär 23 augusti, 2024 på Göteborgsoperan. Denna recension baserad på föreställningen 25 augusti.
Koreografi, kostymdesign och scenografi: Imre och Marne von Opstal.
Ljusdesign och koreografi: Tom Visser.
Kompositör, gitarr, piano och sång: Anna von Hauswolff.
Arrangörer: Filip Leyman, David Sabel, Karl Vento och Otis Sandsjö.
Musiker: Filip Leyman, David Sabel, Otis Sandsjö, Joel Fabiansson, Love Meyerson och Johan Holmegard.
Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Clàudia Gil Cabús, Logan Hernandez, Dominic McAinsh, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Sofia Sangregorio och Johanna Wernmo.
DIGGILOO med Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Ann Westin, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Wiktoria, Cimberly, Elisa Lindström, Liamoo och Lisa Stadell
!!!
Tack och hej. Diggiloo-turnén tog farväl i Skatås 23 spelningar efter premiären i Ronneby 1 juli. Foto: KAI MARTIN
Skatås, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Cimberlys version av ”I’m telling you I’m not going” välter allt över ända.
Sämst: En halvtimmes paus skapar rastlöshet och får showen att tappa tempo.
Fråga: Ska Skatås fortsatt bli Diggiloo-turnéns finalarena…?
Förra årets final av Diggiloo hölls i Skatås. Så också i år. Då regnade det intensivt. I år var vädret nära nog lika hotande, men höll sig på rätt gräns. Men där 2023-års avslut blev en fundamental överraskning, inkluderat teamet, när Anne-Lie Rydé på scen aviserade sitt avslut inte bara på turnén utan på sitt artistskap är årets final ”bara” uppsluppen och underhållande.
Sedan starten 2003 har ett pärlband av artister uppträtt. Etablerade som nykläckta. Förra året fanns (”Idol”-vinnare 2022) och Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) med. Nu är det ”Idol”finalisterna Cimberly och Saga Ludvigsson från 2023, som ska utmana jessica Andersson med sin 18 säsong med ”Diggiloo” och Lisa Stadell, 15 säsonger.
Så här vid finalen är de två ungdomarna, 19 respektive 18, en självklar del av showen. Saga Ludvigsson charmade sig genom rutan och gör det från scen likaså. Men hon har en bit kvar till att sången sitter. Cimberly är en vassare sångerska, men en smula mindre showgirl än sin finalkollega från ”Idol”. Men hon kastar ju sig huvudstupa in i alla numren med glans.
Däremot är det hon som välter kvällen fullständigt med sin version av Jennifer Hollidays ”And I’m telling you I’m not going”. Låten från Broadwaymusikalen ”Dreamgirls”, som blev hennes genombrott på 80-talet och som senare ”American Idol”-deltagaren Jennifer Hudson gjorde till sin i en magnifik scen i filmatiseringen av ”Dreamgirls” (2006). Den gjorde ju svenskan under förra årets ”Idol”-säsong med smärtsam emfas. Från scen gör hon ””And I’m telling you I’m not going” så starkt berörande att de stående ovationerna inte räcker. Bravo.
Får stående ovationer. När Cimberly gör ”And I’m telling you I’m not going” får hon stående ovationer. Foto: KAI MARTIN
”Idol”-domaren Anders Bagge må vara en sångare, men är ingen dansman. Han klarar sig fint ändå. Hans scenskräck är förvisso alltid en utmaning, som han genomlider men hanterar. Det är djärvt. Han är ju en artist, producent och låtskrivare av rang vars CV är svårt att övertrumfa och på scen blir det lite stories från bland annat arbetet med Célin Dion.
Att vara artist på en Diggiloo-turné kräver emellertid sin artist. Anders Bagge kämpar. Hans röst är lätt och ledig, omfångsrik och mjukt vacker. Men för varje wejlande bjuder han på känslan att han är ute på djupt vatten. Nej, han missar inte. Men tilliten finns där inte. Till sig själv eller för publiken.
Mest avslappnad är han när han sjunger med andra. Då blir det mer lek och mindre allvar. Han behöver inte så i rampljuset, det skoningslösa.
Det är tvärt om med Liamoo, Göteborgssonen, som tar allt större kliv för varje gång jag ser honom. Han tar för sig, rör sig snyggt i de koreograferade numren och sjunger emellanåt i Bruno Mars-klass. Hans ”Dragon” görs i en dramatisk version, tangerande den i Melodifestivalen. Men här med lite större skärpa och mot en publik utanför kameravinklarna. En sann showman.
Uppsluppen final. ”Diggiloo”-turnén tackade för sig med en uppsluppen och underhållande final. Foto: KAI MARTIN
Så också med Andreas Wiese, som imponerar med sin röst, sitt omfång och sin karaktär på rösten – oavsett vilka genrer han svingar sig mellan.
Elisa Lindström slog igenom i ”Dansbandskampen” 2010, men har en bredd som sträcker sig utanför dansbandens domäner. Vid hyllningen av förra året bortgången kompositören Stefan Nilsson (1955–2023) sjunger hon ”Gabriella sång” från filmen ”Såsom i himmelen”. Inte som Helen Sjöholm, men starkt nog för att beröra.
Ingen ”Diggiloo” utan humor. I år med göteborgskan Ann Westin, en slagkraftig tant i min ålder som vågar att käfta. Hon gör sina inpass under gång, men när hon tar plats för ett eget nummer efter paus blir det riktigt roligt. Hennes ”drömscen” där hon håller tal på engelska till sin dotter som gift sig med prins Harry är storartad komik.
Från scen får vi allt från hyllningar till Abba, Lasse Berghagen, Stefan Nilsson och Alcazar. I det sistnämnda medleyt strålar Andreas Lundstedt som en discokula med övriga i ensemblen. Men det blir förstås också publika såväl som personliga tolkningar av standards.
Som när slagverkaren Pablo Cebeda bjuds in till scenens framkant och gör en bossa-version av ””Stand by me”, som är snygg, listig, följsam där trion Liamoo, Anders Bagge och Andreas Weise snyggt hänger in på sång.
Jessica Andersson är alltid en klippa. Här dessutom konferencier hela kvällen tillsammans med Andreas Weise.
Och, som finaler på turnéer alltid bjuder, så blev det lite hyss. Kanske inte så tydligt för publiken. Men… från blåsarna, eller när regissören Sandra Koffner kom in på slutet för sång och dans. Som om hon inte har gjort något annat (det har hon inte heller). Eller Andreas Weise i Pippi-peruk.
”Diggiloo” är över för den här gången. Det handlar alltså om oförarglig familjeunderhållning med folkkära, skickliga artister. Men speltiden är för lång, trots en generöst matad show.
Diggiloo-final, Skatås, Göteborg 24 augusti, 2024.
Artister: Cimberly, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Elisa Lindström, Andreas Lundstedt, Liamoo, Ann Westin, Jessica Andersson, Lisa Stadell och Wictoria.
Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Mattias Fjellström, gitarrer, och Pablo Cepeda, slagverk, gitarr och kör.
Kraftfull. Kristina Issas sång och musikuttryck är starkt och berörande. Foto: KAI MARTIN
Grönsakstorget, Göteborg.
Bäst: ”Ocean” är en kraftfull sång, än starkare med presentationen.
Sämst: Vädret.
Fråga: Kristina Issa kommer med nytt i höst, hur kommer det låta live…?
Hon är drabbande, Kristina Issa. En artist, sångerska, skådespelare som det inte går att ducka för. Oavsett om det är hennes musik som presenteras tillsammans med hennes band på scen eller i den egna uppsättningen av hennes verk ”Queen Zenobia”, någon av de roller hon gjort på Backa Teater eller Stadsteatern eller som musiker i uppsättningarna på dessa teatrar.
Hon är oundviklig. En artist som aldrig smeker medhårs, men som med sitt uttryck naglar fast en.
När hon nu kastar roller åt sidan och inte är musiker i Backa Teater, som är hennes levebröd och kall, blir det med fokus på hennes musik då och nu. Vid en gräns där det gamla kanske inte spelats ut, men tjänat väl och nu ska ersättas av något nytt. Kristina Issa är redo med nytt album, en ny låtlista och vill vädra ut det gamla för det nya.
Det gör hon – och bandet – när Sommarscenen i Göteborg bjuder in henne till scenen på Grönsakstorget. Med tre album i ryggen – ”Afraid of whales” (2014), ”Ocean unknown” (2017) och ”Where do we go?” (2021) – är hon nu framme vid sitt första svenskspråkiga album. Det blir med andra ord en mix av låtar till ackompanjemang av ett tilltagande regn.
Nej, inte optimalt för någon artist. Men friskt humör, energi och okuvlig vilja gör att Kristina Issa når ut.
Hennes musik berör alltid, även i ösregn. Hon är en ömsint urkraft, som vågar vara pretentiös, allvarlig, förbannad liderlig och kärleksfull. Det här är musik som bultar, brinner och är känslostark och dynamisk med ett eget ”språk” med hennes röst som en svetslåga, stark och intensiv.
På scen bjuder hon också in vännerna i Konflikten. Trion som med sitt feministiska anslag för en stund vävs samman med Kristina Issas band och musik i Konflikten-låten ”Det brinner” innan de spelar sina ”Vad jag vill” och ”Varningstecken”, avskalat och tydligt.
Men det är Kristina Issa som äger scenen under den timma som är till förfogande.
Från ”Ocean”, en vädjan för fred och krass avsky mot krig, till nya ”Du som haver” och ”Barn som ber”, som är smärtsamt berörande och mörkt mässande. Men Kristina Issa lämnar oss inte där. I det symboliska grå- och regnvädret bjuder hon på en öppning av ljus i avslutande optimistiska ”Feel better”. Hon skänker hopp.
30 november spelar hon med sitt band på Skeppet. Då med ny låtlista och ett nytt album att presentera.
Låtlista, Kristina Issa med vänner, Grönsakstorget, Göteborg 22 augusti 2024:
Melt away
Know it all
Can’t stay
Gold
Ocean
Det brinner tillsammans med trion Konflikten
Vad jag vill – Konflikten
Varningstecken – Konflikten
Heart in two
Du som haver
Barn som ber
Feel better
Kristina Issa, sång och klaviatur, Jonathan Albrektsson, synt, Malte Zeberg, bas, Emil Blommé, trummor och Sofia Andersson, barytonsaxofon och klarinett.
I mitten av augusti har Göteborgs stadsteater som tradition att generöst bjuda in sin nyfikna publik på ett slags peepshow inför kommande säsong. Ett farväl till den bleka sommarens borttynande. Ett välkommen till höst, vinter och även en spirande vår. det är förstås förväntningar. Vad ska vi få se av utbudet? Hur mycket ska avslöjas av uppsättningarna? Vilka gästspel? Vad ska kittla? Vad ska bemötas med liknöjdhet? Nej, ingen av frågorna är förstås lätta att besvara.
Men från att tidigare ha varit – under förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll – en gemensam uppstart för Stadsteatern och Backa Teater med utblick över det kommande spelåret, blev det den här gången bara smakprov från scenerna vid Götaplatsen. Och bara höstens uppsättningar.
Nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison väljer ett annorlunda sätta att presentera sitt första egentliga spelår (hon tillträdde förra året med ett av Pontus Stenshäll redan dukat spelbord, som brukligt).
Hon har en vilja att samtala om scenen. Bjöd redan in till det förra året och utvecklar det även nu. Så efter en dryg timme av inblickar i teaterns pågående arbete är det öppet för publiken att möta sina skådespelare och för Stadsteaterns skådespelare att möta sin publik. En dialog, som förhoppnings ska öppna för något mer än frågor och svar.
På scen inledde man med att vi fick kika in i Gatsbys värld. Det är alltså F Scott Fitzgeralds klassiska roman, nära hundraåriga, ”Den stora Gatsby”, som får Sverigepremiär 14 september.
Jag ska villigt erkänna att jag räknar med ett uppdaterat kostymdrama. Att film- och teaterregissör, ungerske János Szász tillsammans med kostymör Ulrika Sjölin binder samman dessa hundra år, men att man ändå väljer kostym som tagen från la belle époque och 1920-talet. Av detta kunde man inte skönja när en scen spelades upp volymstarkt och intensivt. Det av t-shirtar, träningsoverallsbyxor och sneakers klädda skådespelarna, dans till modernt pumpande EDM. Men, och detta påpekades, var just en inblick i repetitionsarbetet.
Mot premiär. Hannes Fohlin siktar mot premiären av ”Gatsby” 14 september på Göteborgs stadsteaters stora scen. Foto: KAI MARTIN
Av höstens premiärer är det den jag är mest nyfiken på. Dels för att János Szász är en spännande regissör, dels för att romanen i ny kontext kan bli riktigt utmanande. Dessutom hoppas jag på en uppmaning till dresscode till föreställningarna.
Thrillerhöst. ”Nattvak”, premiär 27 september bjuder på psykologisk thriller med existentiella och humoristiska undertoner. Foto: KAI MARTIN
Även Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” lockar (premiär 27 september på Studion). En påstådd psykologisk thriller med humoristisk underton i familjemiljö. Familjen håller också sin hand över ”Skål för livet” av Maja Zade. Internationellt hyllade Yana Ross regisserar. Pjäsen är även uttagen till prestigefyllda Faraway festival i franske Reims. Sverigepremiär på Stadsteaterns stora scen 26 oktober.
1978 var ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” först ut på Angereds teater med bland andra Sven Wollter som scenkonstnärpionjärer i Göteborgs norra förort. Nobelpristagaren (1997), italienaren Dario Dos pjäs från 1974 gjorde succé. Nu ska den utmanas av regissör Alexander Öberg. Men märkligt nog har den hyllade och uppskattade pjäsen hamnat i källaren på Stadsteatern och har premiär på Lilla scenen 15 november.
Modern klassiker. Alexander Öberg regisserar Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Foto: KAI MARTIN
Skådespelaren Odiin Romanus har att göra i höst. Inte nog med spelperioden med ”Nattvak”. Han har dessutom huvudrollen som Pinocchio i pjäsen med samma namn. En spännande uppsättning för barn över tolv år. Premiär på Stora scen 6 december med Katrine Wiedemann som regissör.
”Monicas vals”, om Monica Zetterlund, hade sin premiär i december förra året (läs min recension här!). Ett ömsint porträtt av ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar” för att citera Tage Danielsson om den folkkära sångerskan. Trycket på merspel har varit stort och pjäsen får nu nypremiär 12 oktober med få ytterligare speltillfällen.
Henrik Ibsens ”Vildanden” hade i Emil Graffmans regi en stiliserad och smärtsam ton med sinnrik scenografi av regissör. Som ett utsnitt av något konstverk av Edward Hopper. Den hade premiär hösten 2022 och prisades inte bara nationellt utan även internationellt då den spelade på scener utomlands. (Läs min recension här!) Pjäsen har nypremiär på Studion 22 november.
Göteborgs stadsteater bjuder också in till lunchteater. Underhållning och spis på samma gång. Mycket populärt och nära nog redan utsålt. För repertoar kolla in Stadsteaterns hemsida.
Swish, så var det över. Tre dagar av intensivt lyssnande, iakttagande, minglande och intagande. Nu är Way out West över.Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag har alltså varit en av 70000 unika besökare på Way out Wests 16 upplaga. Denna festival som jag har besökt sedan starten 2007 varje år, förutom 2013. Jag har med andra ord sett och hört högt och lågt. Träffat vänner, delat upplevelser med kvinnan jag älskar mest. Ätit mat, som från 2012 har varit vegetarisk. Druckit öl. Hängt och dängt. Klätt mig efter väder – Way out West bjuder alltid på allt från strålande sol med stekande värme till ösregn – med signatur efter eget mått mätt.
Så 2024… vad var bäst, sämst och mittemellan? Hur höll festivalen måttet och hur var artistutbudet? Vilka träffade jag och orkade jag verkligen distansen ut.
Nej, jag höll inte tröttheten stången en enda dag. Första dagen på grund av en subbas under Sarah Klangs konsert som gav mig extra stark tinnitus och balansrubbningar. Ja, jag hade missat att få med mina öronproppar. Men jag hade knappast räknat med att det var just under hennes konsert som jag skulle vara orolig. Det blev en nykter fylla där jag fick kroka arm med Z för att gå uppför, nedför och medför. Det blev mycket sittande och det var ingen lätt historia. Är det något Way out West försämrat detta år så var det möjligheten att sitta och då med god utsikt över de två stora scenerna Flamingo och Azalea. Var tog läktaren vägen? Den där man kunde träffas, vila och andas ut utan att missa något av vad som hände på scen…?
Försvunnen. Sittmöjligheterna med läktaren mellan Flamingo- och Azalea-scenerna fanns inte kvar från förra året (och åren tidigare). Arkivfoto: KAI MARTIN
Way out West är en möjligheternas festival. En musikfest som ger en en chans att se somt man aldrig skulle ha fått möjlighet att bjudas annars och somt som man tidigare har sett, men som nu spänner bågen på nytt. Det har har pratats om nostalgi med akter som the National, PJ Harvey, Air och Pulp. Men då gör man det enkelt för sig. Äldre akter och band/artister som spelat tidigare på festivalen, en del med sina toppar i karriären bakom sig, kan fortfarande vara relevanta.
Air, som spelade sitt debutalbum ”Moon safari” gör en väldigt stilistisk konsert. Musiken låter utsökt live och intrycket från scen, med den snygga scenografin och de vitt pressade musikerna, visar på god smak. PJ Harvey är som PJ Harvey är. En artist som väljer sin egen karriär, sitt eget uttryck och sitt eget scensätt. Det blir aldrig dåligt. Pulp är mästerliga, men snöpta på grund av förseningar från först Tems som sköt på Oskar Linnros start. Han som sedan babblade sönder sitt set så att britterna kom till korta. Onödigt av både artister och arrangörer. Fever Rays framträdande är scenkonst i sin prydno. Vasst och elakt, med musik man nästan hukar under. Fräckt.
The National som finalakt för Way out West 2024. Nja. Det var väl ingen konsert att skriva hem om i yviga ordalag. Men som fan måste det ha varit en upplevelse. Framför allt med sångaren Matt Berningers djupdykning i publikhavet i ”Graceless”.
GP:s recensent – och fan – Jan Andersson kom i närkontakt med sångaren. Kolla in hans Instagram.
Men låt mig lista i korthet mitt WoW, liksom:
Bäst:
Fever Ray – Karin Dreijer gör satirisk musikteater som bränns.
PJ Harvey – brittiskan må hålla publiken på distans, men har en integritet och styrka i både musik och scenframträdande.
Nation of Language – New York- trion charmade mig fullständigt med sin flört med brittisk syntmusik tidigt 80-tal.
Amanda Bergman – som en smekning över en sårig kropp, ömsint och vackert.
Charmigast. Nation of Language slog an en ton hos mig. Foto: KAI MARTIN
Knäppast:
André 3000 – från upptågen och hitmusiken med Outkast till flöjtjazz, fullt ut.
Maisie Peters tappra strid mot ösregnet.
Jessie Wars och L’Emperatrices genrer krockar i discovärlden. Den förstnämnda började 17.25 på Flamingo. Den andre en halv timme senare. Synd för de danssugna.
Sämst:
Att Göteborgsbandet Terra, som säljer ut varje konsert i hemstaden, spelar på Höjden. En scen uppenbarligen för lite för att svälja publikintresset.
Att sittplatsen, läktaren, mellan Flamingo- och Azalea-scenerna tagits bort.
Att man inte tagit höjd för regnet på Höjden, så att marken på flankerna blev en sörja.
Att först Tems och senare Oskar Linnros drog över sina spelningar på bekostnad av Pulp, som fick korta sitt set.
Att ljudet i slutet av Sarah Klangs konsert sabbade min hörsel.
Min klädsel under festivalen.
Torsdag: Nudie kavaj (Erikshjälpen, Högsbo), Oas frottétröja (Abeti, Göteborg), linne Rutrix, retro (Lindra Kungsbacka), byxor, Scotch and Soda (Ragtime, Göteborg), boots, Sneaky Steve (Landvetter flygplats), och ryggsäck Sandqvist (Røde kors, Virum).
Fredag: regnrock Select (Røde kors, Frederikssund), byxor J Lindeberg (Myrorna, Järntorget), kavaj, Van Gils (Kræftens Bekæmpelse genbrug Virum), kofta, Filippa K (Holte loppemarked), T-shirt, Day Birger Mikkelsen (Weefood, Amager), keps Aran Sweater Market, Røde kors, Virum och stövlar, Tretorn, HM-outlet.
Lördag: Van Gils-kostym (Frederiksberg loppemarked shortsens skräddade av Samuel Skrädderi, Mölndal), skjorta Tailored Originals (Erikshjälpen, Göteborg), väst Uptown Classic (KFUM, Göteborg), Converse Allstar (Erikshjälpen, Högsbo), slips, Jean Jacques Benson (Röda korset Sollefteå), snusnäsduk Dako (Erikshjälpen, Göteborg) och keps MJM (privat utförsäljning).
De som har följt mig på Instagram och Facebook har noterat mitt vimmel – bara kändisar. Några har undrat, eftersom de flesta inte är kända för dem. Men det var poängen. Det är mina vänner, kända för mig.
Här bjuder jag på det det från torsdag till och med lördag.
Torsdag:
Way out West-vimmel, torsdag, från vänster högst upp: författaren och radioprofilen Sara Kadefors. GP:s skribent och the National-fan Jan Andersson. Förra GT-fotografen, nu för Aftonbladet, evigt unge Anders Deros. Johanna Gadd, artist med meriter från Cabaret Lorensberg. Vän och före detta GT-kollega, mästerfotograf Peter Birgerstam. Min hustru Zeba och min vän sedan gymnasiet Eva Gometz. Författaren, fotografen och skådespelaren Lars Hälserudh. Förre ingenjören, nu mer författaren och pensionären Anders Hägglin. Superbokaren (för Pustervik) och musikälskaren Kim Abelsson. Per Alexanderson, som drog igång Hultsfredsfestivalen 1986 och som avslutade sitt engagemang som underhållningschef på Liseberg förra året. Idoge frilansjournalisten, författaren och Blåvittsupportern Martin Röshammar. Forna GT-kollegorna och vännerna Pierre Olsson (som jag spelade i coverbandet Glenn-Yngves med) och Karin Andrén Olsson. Förra GT-kollegan Anna Tullberg, nu på kulturjournalist på Sveriges Radio, med färgstarke musiken, maken Gustav Nygren.
Foto: KAI MARTIN samt PIERRE OLSSON och ANNA TULLBERG
Nästan hela the Ark. Gitarristen Mikael Jepson, basisten Lasse ”Leary” Ljungberg, keyboardisten Jens Andersson (som har fina projektet Filt värt att ge ett öra eller två) och gitarristen Martin Axén. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Fredag:
Way out West-vimmel, fredag, från vänster högst upp. Konstnären Ulf Kihlander, vän sedan 80-talet. P-O Ström, musikkonnässör av rang, före detta manager för Kai Martin & Stick!. Ser och hör mer musik än någon jag känner. Min hustru och förtrogna. Musikern – och konstnären – Love Antell, göteborgare sedan några år, med min kära kollega Lina Isaksson från tiden på GöteborgDirekt. Kreatören, musikern, formgivaren, snobben Joakim Thedin, som jag hade bandet Paria med några år i mitten av 80-talet. Foto: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Way out West -vimmel, från vänster högst upp: Fredrik Sandsten, trummis i Soundtrack Of Our Lives. Lars Wallin, punkaren från Uddevalla som aldrig slutat leva efter ”do it yourself”-idealen, en sann kreatör till framför allt hemstadens fromma. Indie- och modsesteten, redaktören Terry Ericsson i sin Adam of London-kostym. Matkreatören och kokboksförfattaren Maria Zihammou. Esteten, Italienvännen och Majornasonen Owe Wedebrand. Skräddaren Christoffer Gissy vilar från både sin och Göteborgsoperans ateljé för lite WoW-häng. Joakim Hermelin, före detta musiker, med lååång erfarenhet från musikindustrin. Vännerna Carina Livh och Linda Lindmark, som har ett förflutet i bandet William. Finn Björnulfsson, slagverkare från Bongo Riot och Håkan Hellströms band. Makarna och musikälskarna Karin Wikström och Göran Sevenson Svenningsson. Ståuppkomikern, radiojournalisten och skådespelaren Anneli Abrahamsson. Mästerfotograf Oscar Mattsson, utan kamera (han plåtade bland annat fotot som tjänar som omslag till min soloplatta ”Sol på svenska”). Foto: KAI MARTIN OCH ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Blandar och ger. The National med sångaren Matt Berninger är både grymt effektiva och lite lata. Foto: PETER BIRGERSTAM
Flamingo-scenen, Way out West, Slottsskogen, Göteborg.
Bäst: Matt Berningers oberäknelighet.
Sämst: Finalen på dels way out West och dels bandets sommarturné är en smula avmätt.
Fråga: När ska det definitivt klicka mellan the National och mig…?
Bandet firar 25 år, är ute på en omfattande turné, som kickade igång förra året, och har Way out West som slutdestination på sin sommarsejour.
”De bästa åren vi har haft”, lovar the Nationals sångare Matt Berninger från scen. Han som med råge konkurrerar om Way out West meste lärarlook jämnte Jarvis Cocker i Pulp. Kostym, tvärrandig tröja, promenadvänliga skor, markerade glasögon och skäggväxt ger fog för saken.
Men musikaliskt och karismatiskt skiljer det amerikanen från britten. Visst, båda rör sig frekvent över scenen. Men den åtta år yngre Matt Berninger är mindre spastisk, mindre vältalig och inte lika fylld av energi.
Så… är the National som finalakt trista? Inte alls. Men det är inte ett band som med kraft välter omkull allt. Det är inget Nick Cave and the Bad Seeds vi pratar om. Ingen euforisk Håkan Hellströms. Eller en mässande Thåström.
The National gästade Trädgårdsföreningen och festivalen Gården 2018 (skrev om bandet här!). Det är en trevlig orkester med bra låtar, bländande texter, en intellektuell framtoning och en frontman som trots allt är fylld av lite hyss och oberäkneligheter. Det borde passa mig. Han ser publiken, möter den, tilltalar den, men släpper ändå – trots närkontakten i ”Graceless” – inte in någon inpå bara skinnet, in i hjärtat. Det blir på något vis bara akademiskt.
Bandet spelar rätt, låter rätt, maler på rätt, larmar rätt. Men jag försöker känna utan att hitta in. Visst, jag uppskattar att Matt Berninger döper om ”Mr November” till ”Madam November”, som en hyllning till demokraternas presidentkandidat Kamala Harris. Men det är snudd på ända politiska utspelet han gör. Och visst är det fint när franska Mina Tindle gästar på ”Rylan”. Men berör gör det inte.
Finalen på Way out West blir aldrig mer än stabil och aldrig sprakande.
Berör inte. The National gör allt rätt, men berör inte. Foto: PETER BIRGERSTAM
The National, Way out West, 10 augusti 2024. Låtlista:
Sea of love
Eucalyptus
Tropic morning new
Don’t swallow the cap
Bloodbuzz Ohio
The system only dreams in total darkness
I need my girl
Conversation 16
Abel
Alien
Day I die
Light years
Rylan (duett med Mina Tindle som gäst)
England
Graceless
Fake empire
Mr November (ändrad till Madam November, som hylling till Kamala Harris)
Terrible love
About today
The National:
Matt Berninger, sång, Aaron Dessner, gitarr, keyboard och sång, Bryan Devendorf, trummor, Scott Devendorf, bas och sång, Bryce Dessner, gitarr och sång, plus gästmusikerna Kyle Resnick, keyboard, trumpet, slagverk och sång och Ben Lanze, elektronika, keyboard och trombon.
Gårdagens envetna regn är som bortblåst. Sol och vind. Tar en tidig start för att möta Augustine. Det är Fredrik Gustafsson, bördig från Jörlanda mellan Kungälv och Stenungsund, tillsammans med låtskrivarpartnern Rasmus Björnson med band, som drömt om sedan då det började för bara några år sedan att få stå på Way out West just på Linnétältets scen.
Jag såg Augustine för två år sedan på festivalen, men då på Höjden. Ett försiktigt framträdande. Försiktigheten i musiken är kvar. Fredrik Gustafsson sjunger med spröd, ljus röst till spröd, pulserande, melodisk musik. Vackert och ibland påminnande om China Chrises – det brittiska bandet som hade sitt genombrott och storhetstid på 80-talet. Lättsamt och effektivt. Bas, gitarr, keyboard och samplade trummor. det sistnämnda lite synd. Jag tror att musiken skulle bli mer dynamisk med en trummis i bandet. Sedan 2022 är Fredrik Gustafsson mer självklar på scen utan att spraka och gnistra. Han förlitar sig på sin fina röst och står stadigt där han står iklädd i sin snygga, vita kostym i crepetyg där inte ett pressveck har krusats.
Försiktigt. Augustine – med sångaren Fredrik Gustafsson i spetsen – gör musik med försiktigt anslag. Foto: KAI MARTIN
Way out West utmanar inte sällan sin publik med musik från länder som sällan får chansen att visa upp sig. Kanske skulle Arooj Afirab platsa bättre på Clandestino, den kreativa och på alla sett och vis fantastiska festivalen i Göteborg som företrädesvis hålls i juni. Men pakistanskans musik bjuder på en stilla stund även från Azalea-scenen. Hennes musiker är skickliga, följsamma och lekfulla… ja, till och med jazziga till hennes mjuka sång, som framförs närmast blygt.
Blygt. Kanske skulle pakistanskan Arooj Afirab passat bättre på en mindre scen och kanske mer på Clandestinofestivalen. Foto: KAI MARTIN
Det blir med andra med andra ord en stilla start på dagen. Även om Linn Koch–Emmerys gitarrock bryter tystnaden på Höjden. Jo, det larmar och står i, även känslomässigt i låtarnas texter. Men är egentligen även detta återhållsamt. Stockholmskan tar aldrig i från tårna, låter musiken vara frän, men är i rösten vän. Det låter ok men blir aldrig drabbande.
Vänt. Linn Koch-Emmery larmar med musiken, men sjunger återhållsamt om ett stormigt inre. Foto: KAI MARTIN
Som Hajen hörde jag Amanda Bergman för första gången. Då i Annedalskyrkan under Way out West (en scen som kommit tillbaka med flera fina akter i år). Hon var en kommande sångstjärna och det var lätt att fängslas av hennes röst. Det har ju gått uppåt framåt för hennes sedan dess. Etablerad i flera sammanhang, bland annat i Amason. Men det bandet, trots att jag hört dem live flera gånger och försökt ta in musiken, har inte kört rätt i min själ. Men här, utan det skymmande, märkliga spektakel till scenografi som just Amason hade på Flamingo-scenen för två år sedan. Nu är hon ensam med sitt band. Inga märkvärdigheter. Bara Amanda Bergman, hennes röst, musik och ett återhållsamt komp med ett fint driv. Ironiskt nog förklarar hon att hon ska spela två ballader, där skillnaden i uttryck och tempo egentligen bara är hon skalar av instrument. Hon briljerar med sin karaktäristiska röst. Musiken är en smekning över en sårig kropp. Mycket ömsint. Men, herregud, om man har behov av att prata, gör då det ute i solskenet och inte i Linné-tältet. det konstanta sorlet störde den fantastiska och innerliga konsert.
Ömsint. Amanda Bergman bjöd på en innerlig konsert. Foto: KAI MARTIN
Det händer att man springer på föräldrar som man känner. Deras barn har gjort musik som de är sprängfyllda av stolthet över. Man lyssnar och nickar lite medkännande, för det är en bit till att det är bra. Jag känner Jimmy Lagnefors sedan 80-talet, som musiker och fotbollsspelare (vi har spelat i samma klubb, legendariska Pusher BK). Likaså filmproducenten Lena Rehnberg, som var bästis med min första flickvän, som jag var tillsammans med i fem år med från 1978 och framåt. Deras dotter Stella har beretts plats på Höjden med föräldrarna på plats – mamma i publiken, pappa på scen – och med farmor Sonja i publiken. Ja, för att göra kotteriet än stramar jobbade jag med henne på GT de sista åren på 70-talet och in i 80-talet.
Lyckligtvis duckar Stella, med artistnamnet Stella Explorer, från ovannämnda exempel. Hon är en talang och nominerades till framtidens artist vid P3 Guld 2023, nominerades i kategorin årets nykomling på Grammisgalan förra året och tilldelades Skap:s pris 2022. Det finns med andra fog för att kalla henne talang och hon har tagit steg för varje gång som jag har sett och hört henne.
Första gången, på VIP-området på Way out West var en flummig katastrof som jag helst förbiser. Kanske inte mest för hennes insats utan för den musikaliska inramningen. Andra gången var vid hyllningen på Pustervik av Musik utan Gränsers grundare Bruce Emms efter hans död augusti 2022. Nu i våras var hon återigen på plats för att fira just Mug 50 år och gjorde en bländande version av Cues ”Burnin'”, den svenska storsäljaren från 1997 (skrev om det här).
Nu är det med basist, trummis och gitarr. Stella sjunger, spelar gitarr och keyboard. Hon rör sig elegant mellan genrer, söker sig i musiklandskap och driv. Växlar mellan Dire Straits lätthet och Sades innerlighet, men hamnar ogenerat i elektroniska ljudlandskap med drum’n’bass-driv. Mycket snyggt. Precis som hennes sång. Det märks att hon vill utforska musiken, men också att hon vill sätta sin egen signatur.
Den här gången blev det ingen ”Burnin'”, men väl en stark och egen version av Ted Gärdestads ”Helena”. Inte så långsökt som man kan tro. Mamma Lena var producent för filmen ”Ted”. Pappa Jimmy jobbade med musiken. Och Stella själv hade rollen som musiker i filmens Teds band. Stella Explorer gjorde intryck på Höjden, men har mer att ge. Jag ser fram emot det.
På väg. Stella Explorer vill utmana och utforska med sin musik. Foto: KAI MARTIN
North Carolina-bandet Wednesday tog över på Höjden med sin grungeosande rock. Bandet har en spännande sättning med Xandy Chelmis på lap steel guitar, fräckt distad och något som ger musiken ett eget sound. Om grunge är ramen som gruppen, med sångerskan och gitarristen Karly Hartzman i fokus, jobbar inom rör sig musiken inom ett mycket rikare spektrum. Ibland blir det inte alltid som bra, som en countrypastisch med tillhörande falsksång. Men det är ett band som rör om, även om det tar en stund innan medlemmarna inser att de har ett jobb att göra.
Grungepräglat. Wednesday från North Caroline, USA, rörde om i grytan. Foto: KAI MARTIN
Jag passerade norska Susanne Sundfør, stannade en stund för hennes eklektiska musik som omfamnar så mycket. Men den nådde aldrig in till mig.
Ekletisk. Susanne Sundfør omfamnar mycket i sin musik. Foto: PETER BIRGERSTAM
Peggy Gous dansfest som EDM-dj på Azalea-scen berörde mig inte ett skvatt. Istället blev det tid för rast, vila och lite fika. På Flamingoscenen riggades det för WoW:s mest överraskande spelning: Benjamin Ingrosso. Jo, förvånade miner när den svenske artisten skulle avsluta sin månadslånga turné i Slottsskogen. Framför allt efter att han kvällen innan spelat inför 30000 på Stockholm Stadion.
Inledningsvis är det förvånansvärt lite tryck framför scen. Men med fem minuter kvar är den bilden helt förändrad. Alla är där!
Det börjar i röd, svalesosande rök innan Benjamin Ingrossos entré. Det är med full ställ. En enorm trappa att göra komma in på scen från eller posera på. Ett tajt, svängigt, funkigt band med sångerskor. Benjamin Ingrosso tar plats. Möter sin publik och har ett snyggt tilltal, är personlig, rolig och ömsint. Han är en skicklig låtskrivare, en vass sångare och få kan som han sjunga vemodspop så att det berör in i själen.
Med bättre koreografi, fler dansar kan han komma upp i Danny Saucedo-klass.
Imponerande. Benjamin Ingrosso imponerar med sin show. Foto: KAI MARTIN
Showen är dynamisk. Från intensiv till intim. På catwalken finns ett piano där Benjamin Ingrosso möter sin publik nära. Det blir ballader och om det är något han kan så är det det. Han har ett långt, varmt tal till sin nyss bortgången morfar Hans Wahlgren som introduktion till ”Det stora röda huset”.
Han kan utan problem stärka ut i Queen-bombasm och lättsam pop i eleganta ”Tror du han bryr sig?” för att i nästa ögonblick i ”Allt det vackra” låta som Ted Gärdestad utan för att en sekund förlora sin egen identitet. Det är skickligt. Och han växlar lika sömlöst mellan engelska och svenska, även om innerligheten är större på det egna språket.
Showen, för det är det mer än en regelrätt konsert, spänner blott över 15 låtar. Visst kunde han fått mer spelutrymme och gärna inkluderat charmiga ”Dancing on a sunny day”. Men… Benjamin Ingrosso imponerar och showen med musik, arrangemang, ljus och de intensiva, färgsprakande skärmarna i bakgrunden är grandios. Ullevi nästa?
Starkt. Fever Ray, med Karin Dreijer, är en stark scenupplevelse. Foto: PETER BIRGERSTAM
Konstrasten mellan Benjamin Ingrossos kärleksbudskap och intensivt varmt show kan inte blir större än då Fever Ray tar över. Karin Dreijer, som är uppvuxen i Änggården bara femhundra meter från Azalea-scenen, skapar vass scendramatik. Två dansare/sångare kantar, en slagverkare och keyboardist/blåsare som backning för denna spektakulära, djupt mörka och vassa show. Dreijer själv är i karaktär som en Trump-nisse, en lismande bilhandlare du aldrig skulle köpa en bil av eller en figur värdig att konkurrera i ondska med Joker. Det är hotfullt, elakt, naket, starkt och uppfodrande.
Musiken, elektronisk och strikt arrangerade, pockar på ständig uppmärksamhet, är karaktäristiskt Fever Rays och drabbar. Precis som kvinnorna på scen som, på samma sätt som ”bilförsäljaren”, erbjuder tjänster som du aldrig skulle våga tacka ja till.
Fever Ray på scen är farligt, spännande, satiriskt, gränsöverskridande och laddat. Snygg scenkonst med häftig, suggestiv koreografi. Men samtidigt tror jag att det här är en konsertupplevelse som blir än starkare med fyra väggar, golv och tak som inramning. Som på Gothenburg Film Studios tidigare i år.
Sist ut. The National, med Matt Berninger, var Way out Wests finalakt. Foto: PETER BIRGERSTAM
The National utgjorde festivalens final – åtminstone i Slottsskogen. Men då hade orken sinat för min del. Jag får återkomma efter att ha tagit del av TV4:s utmärkta sändning.
Det tilltagande regnet på morgonen ökade i styrka och släckte mina ambitioner att ta på mig mitt regnställ, mina stövlar och en rejäl keps för att utmana. För musiken. Mot musiken. Det blev, erkänner jag, först OS därefter från tv-soffan, där irländskan Maisie Peters fick inleda denna min andra Way out West-dag.
Singing in the rain. Maisie Peters utmanade regnet med charm och positivt laddad emopop.
Hon gör musik som blandar emopop som Paramore med Zara Larsson, är charmig som få. Hon kommer in en smula sent iklädd regnkappa och med ett paraply inför en tapper, men gles skara fans. Förutom krångel med teknik, ger hon och bandet (bas/gitarr, trummor, keyboard/kör) järnet till bakgrundstejeperna. Ett ljus i mörker och ihållande regn.
Med andra ord kom jag att missa Annika Norlin och Jonas Teglund. Jag har inte sett henne sedan Way out West startade 2007, då jag blev förtjust. Men just då var regnet som värst. Jag iddes inte. Tack och lov för Peter Birgerstams bilder, som fångar några av de akter som jag skulle sett, som just Annika Norlin, Blondshell, Alvvays och Goran Kajfes Tropiques.
Missat. Band och artister som jag inte förmådde mig att komma iväg på: Annika Norlin och Jonas Teglund, Goran Kajfes Tropiques, Alvvay och Bombshell. Tack Peter Birgerstam för bilderna.
Nu är det ju så med festivaler, att detta rika smörgåsbord förmår ingen att äta allt av. Torsdagen missade jag, eller valde bort, El Perro Del Mar, en favoritartist bördig från Kållered. Men en midnattsmässa i Annedalskyrkan med henne mäktade jag inte med.
När jag nu denna andra dagen kommer till Way out West är det för diskofeber. Jessie Ware underhåller med ett friskis och svettis-pass till intensiv disco med två manliga dansare och lika många körsångerskor som manar på. Det är kitschigt, glittrigt, erotiskt tramsigt och underhållande. I Linnétältet bjuder franska L’impératrice med intensiva sångerskan Flore Benguigui en färgsprakande show i samma genre. Men tältet är till bristningsgränsen fylld, så det blir på distans som det äventyret får tas in.
Disco. Dansfest och show bjöd Flore Benguigui i L’impératrice och Jessie Ware på var sina scener. Foto: PETER BIRGERSTAM
Höjden är en liten men naggande god scen. Dessvärre har publiktillströmningen på senare år gett att det är hart när omöjligt att få sig till livs de som spelar där, om man inte är ute i god tid. Jag missade, slarvigt, the Last Dinner Party förra året. Deras debutalbum ”Prelude to ecstasy” från i år håller jag som det hittills bästa 2024.
Så när mitt sällskap och jag ska se Nation of Language, New York-bandet som visar sig vara en syntpoptrio med brittiska förtecken. Ja, inte för att sångaren Ian Richard Devaney, keyboardisten Aidan Noell och basisten Alex MacKay inte är från Det Stora Äpplet. Utan för att musiken är så oerhört brittisk, som kommen från det tidiga 80-talet. En korsning av Ultravox kring ”Vienna”-tiden, Erasure och Bronski Beat och Joy Division. Är det möjligt…? Ja. Ian Richard Devaneys flyende, ljusa stämma vilar på denna musik, som är fylld av ljud, nätta melodier och manande beats. Det är charmigt och intagande. Aidan Noell, som verkar vara kär i bandet musik, som bjuder på ett konstant leende då hon sjunger med även då hon inte körar… ja, då kan man inte annat än att falla pladask för denna trio.
Gruppen har också haft sina problem inför Way out West-spelningen. Dels med en gitarr, som Musik utan Gränser, musikaffären på plats på festivalen, fick låna ut. Dels sjukdom, som tvingade Ian Richard Devaney till två dagars sjukvård på sjukhus. Han hyllade den svenska sjukvården och sa tacksamt att i USA hade han fått betala dyrt för densamma.
Oskar Linnros har jag inte sett sedan han spelade på Way out West sista dagen ut 2017. Då blev jag förtjust. Det handlade om positiv pop med soul- och rap-förtecken. Snyggt ihopsatt och med ett snyggt tilltal som attraherade. Nu var det dags igen för mig. Och dags igen för Oskar Linnros, som inte stått på scen på länge. Det låter bra, tilltalet är ungefär detsamma. Men han har för mycket att säga mellan låtarna och konserten – med inslag av både Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Veronica Maggios ”17 år” – går över alla gränser.
Klockan nio börjar Pulp. Först åtta minuter senare inser Oskar Linnros att han bör sluta. Otroligt dåligt både från hans håll och från arrangörerna, som inte ströp konserten.
Överentusiastisk. Oscar Linnros överskred sin speltid med nära tio minuter och inkräktade på Pulps start. Dåligt av både honom och arrangörerna. Foto: KAI MARTIN
Pulp har jag inte sett sedan de gästade Way out West 2011. Dessförinnan… kanske var det Rondo 1996. Men definitivt på Lollipop, festivalen i Lida, söder om Stockholm med Broder Daniel, Paul Weller och Neneh Cherry bland de konkurrerande akterna. Jag ska erkänna att bandet har fallit lite vid sidan om vad jag gillade från britpoperan, även om jag gillar deras musik. Men med den i SVT visade dokumentären ”Vem dödade britpopen?” väcktes en djupare insikt om bandet. Kanske på tiden.
Pulp startar 21.00 sharp sin 550 spelning. Då har alltså Oskar Linnros inte slutat sin. ”This is what we do for an encore” är titeln på turnén som startade redan förra året. Bilder på skärmarna uppmanar till applåder redan till intromusiken och i uppstudsighet mot Linnros nonchalans, som från start fångar publiken. En charmoffensiv från 60-årige Jarvis Cocker och hans band, Sheffieldbördiga. De kan sin underhållning. De må se lät bedagade ut med en fåfäng 1,88 lång frontman i sina uggleglasögon, kritstrecksrandiga kostym och illa tonade hår, som för att dölja sitt gråa hår, i spetsen. Men showen är det inget fel.
Nostalgi…? Tja, kanske. Men Pulp gör sig relevanta med sin musik och bandet spelar varje ton, inte helt vanligt i dessa dagar.
Jarvis Cocker är energistinn, resten i bandet – runt samma 60 som han – är mer modesta i yvigheten. När han far omkring med fladdrande armar från den gängliga kroppen håller gruppen stramt samman musiken. Det är effektivt, manande och expansiv britpop med drag från Kinks och Steve Harley and Cockney Rebel. Jo, brittisk så det förslår och med en intellektuell ton från magister Cocker, som sträcker sig utanför Blur och Oasis.
Att favoriten Richard Hawley (se honom på Pustervik i november) gästar mot slutet är lite grädde på moset. Men dessvärre gör han inte något större avtryck.
Konserten blir en smula snöpt. Jo, bandet började prick när de skulle. Men vill visa snorvalpen Oskar Linnros att när det är slut är det slut. Efter bara två extranummer – Pulp har kört fler – inkluderat ”Common people”, denna mästerliga låt, är det slut 22.3… 1.
Pulp är pop. Möjligen 60 år, men Jarvis Cocker i Pulp vilade inte på hanen när bandet spelade på Azaleascenen. Foto: PETER BIRGERSTAM
Energisk. Jarvis Cocker stod aldrig still, förutom då han vilade i en fåtölj. Foto: KAI MARTIN
Fred Again följde som final Way out Wests andra dag i Slottsskogen. Men den EDM-inspirerade musiken fick jag till livs för några år sedan när han gästade Way out West. Likaså Slowdive i Linnétältet. Men öronen behövde vila. Så… jag nöjde mig, denna lätt snöpliga dag.
Det är dags för Way out West 2024. Jag har stolt radat upp samtliga festivaler sedan 2007, med undantaget 2013. Sett högt och lågt. Fått minnen för livet och upplevelser raderade från hårddisken, som det plägar att göra när man lever ett rikt och händelsefyllt liv.
Sarah Klang är först ut. Det är ett tag sedan jag såg henne, så det är hög tid nu. Jag brukar stöta på henne i de secondhandbutiker jag går till, men vi känner inte varandra. Det är genom musiken jag är bekant med henne och hennes artisteri. Tidigare har hon varit en okynnig kraft på scen. Men hon har nu balanserat sitt mått på galenskap, är med sitt band bekväma, följsamma och med sin röst välter hon omkull det mest. I mångt och mycket är hon själva sinnebilden av Way out West, som det en gång var. Hennes drömska, suggestiva och ibland hypnotiska americana passar som öppning. Framför allt denna dag med det bästa av väder.
Musiken är utmärkt, låtarna likaså. Men samtidigt så saknar jag berättelserna bakom låtarna. Något som förstärker intrycken av dem. Det är som om hon ingenting har att säga; det tycker jag är synd. Dessutom kan musiken tendera att vandra ut och in i låtarna utan att skapa sin egen vassa egg. Men visst är det fint att hon är så innerligt tacksam att få öppna festivalen.
Innerlig start. Sarah Klang öppnade Way out West 20240. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag smiter iväg på the Kills, paret Jamie Hinces och Allison Mossharts sprakande duo. De bjuder på en käftsmäll till rock’n’roll. Själva essensen av genren nedkokat av två hängivna musiker som laddar alla låtar hela tiden. Till förinspelat komp och med gitarr och sång fräser och spottar de som vildkatter och visst blir det god underhållning. Men nog hade det varit mer intensivt och inbjudande på en trängre scen än Linnétältets…? The Kills är rätt och slätt ett klubband.
Sprakande. The Kills fräser och spottar som en vildkatt, men hade passat bäst på en klubbscen. Foto: PETER BIRGERSTAM (stora bilden) och KAI MARTIN
Britten Loyle Carner tar över efter Sarah Klang på det stora fältet nedanför Björngårdsvillan. Den där växelverkan mellan artister, band och framför allt genrer. Från Flamingoscenen till Azalea. Loyle Carner är något av en old schooprappare men till ett jazzigt livebeat. En smula åt Mike Skinner med the Streets-hållet och Sleaford Mods. På samma gång tillbakalutat och med bett. Soft, men engagerat.
På Höjden har festivalen placerat Little Jinder, hon som jag bara för några år sedan såg på Flamingoscenen (läs här!). Då som nu är hon fylld av ursäkter, ett onödigt tvekande om sin förmåga och kapacitet. För hon gör smittande musik, som berör. Det är bara att kika runt på publiken, framför allt de unga kvinnorna, som villigt sjunger och dansar med. Little Jinder är skör, men låtarna starka. Jag önskar att hon kunde stärkas av dem och ge sig själv tillit. Men visst kunde hon ha fått ett bättre ljud en det hon bjöds från start.
Skör. Little Jinder är skör på scen och fylld av ursäkter. Onödigt. Hennes musik och låtar har en berörande kraft. Foto: PETER BIRGERSTAM
Big Thief bjöd ju upp till spelning på Pustervik i veckan. En konsert som jag valde bort. Då ska de ha prövat material sällan spelat och mötte en publik i ett trängre sammanhang än på den stora Flamingoscen. Men de lockade sina horder, som lät sig förföras av larm, skrik och återhållsamhet. För bandet, med sångerskan och gitarristen Adrienne Lenker som frontperson, växlar mellan intensitet, rundgångar och vildsinthet och ett sparsmakat uttryck. Jag fängslas inte riktigt av det och hittar inte in i tjusningen med låtarna.
Viskningar och rop. Adrienne Lenker i Big Thief växlar mellan uttrycken. Foto: PETER BIRGERSTAM
Franska duon Air gör dagen mest estetiska intryck. Båda vad det gäller musik, scenografi och kostym. När Nicolas Godin and Jean-Benoît Dunckel tillsammans med en trummis bjuder upp och in till sitt album ”Moon safari” , parets debut från 1998, är det både spelglädje, kärlek till detta deras genombrott. Musiken, som det är länge sedan jag lyssnade på, spinner på lågmält intensivt. Det är förtjusande, vackert och både se- och hörbart, trots dagsljuset. Scenografin är som ett tittskåp, inom den väldiga ramen de tre vitklädda musikerna med matchande instrument. Mycket snyggt.
Estetiskt tilltalande. Air bjuder inte bara på musiken från debutalbumet ”Moon safari” utan också på en snyggt tilltalande scenlösning. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN (bild på scenen)
PJ Harvey var en konsert som jag såg fram emot. Hon är en scenkonstnär mån om sitt eget uttryck både gällande musiken och det visuella. Det blir aldrig tråkigt, men alltid en utmaning och ständigt fascinerande. Omgiven av sitt tajta, följsamma band – John Parish, gitarr, bas, keyboard, sång med mera, Jean-Marc Butty, trummor och sång, James Johnston, fiol, gitarr, slagverk, keyboard och sång, och basisten Giovanni Ferrario – skapas en intensiv upplevelse. Men också märklig. Det är musik, men också outtalat teater med lite rekvisita utställd på scenen. En fåtölj, ett skrivbord med en stol, där hon manierat sätter sig för att skriva i en anteckningsbok. Hon rör sig koreograferat, sjunger fantastiskt, både avslappnat och intensivt. Musiken och texterna med sina mörka historier spelas upp. Men ibland känns det som om publiken inte finns där. Först i slutet tackar hon och knyter en kontakt hon skulle kunna ha haft tidigare.
Artisteri. Teater eller konsert? Med Polly Jean Harvey vet man inte så noga. Foto: PETER BIRGERSTAM
Avhopp gav Jack White en öppning för inhopp. Han tog det med kraft. Här fanns inga ursäkter. Fullt ställ från början, elva på förstärkarna och ett larm i inledningen som om tidigare Black Sabbath hade gifts samman med Nirvanas grunge. Hade man inte vaknat på festivalen var det hög tid nu. Ogenerat bjöd han publiken på rock stavat med stora bokstäver. Ja, mycket klichéer, men med en glimt i ögat. Och få kan väl svänga sig mellan genrer som han gör. Från ovannämnda mangel till ren honkytonk och tillbaka.
Jo, jag kroknade till slut. Även om underhållningen var god. Men rapporterna meddelade att han gav ”Seven nation army” – alla fotbollsarenors största anthem – som extranummer. Det visar på både humor och smak. Publiken ska ha sitt. Var det någon som saknade Queens of The Stoneage…? Tror inte det. Jack White satte ned foten på sin premiär på Way out West.
Larmande final. Jack White stängde öppningsdagen på Way out West med larmande rock. Foto: PETER BIRGERSTAM
Famnar mycket. Med Bo Kaspers Orkester får man mycket – från värme, tillit till sväng, skratt och allvar. Foto: KAI MARTIN
Villa Belparc, Göteborg.
Publik: 800 (utsålt).
Bäst: Intimiteten tillsammans med spelskickligheten.
Sämst: Bandet hade gärna fått spela mer.
Fråga: 33 år tillsammans – hur många fler har bandet i sig…?
Det är klart att jag kan lägga mig på schäslongen för en psykoanalys om varför jag trivs i Bo Kaspers Orkesters sällskap. Varför musiken slår an en klang hos mig, som jag uppskattar. Skickligheten i framförandet. Låtarnas tilltal. Lekfullheten. Svänget. Bo Sundströms förmåga att skapa intimitet med publiken, som vore han en underhållande toastmaster på en fest vi sent ska glömma.
Kanske är det min barndom vi ska gräva i. Den som gav musik från svensk jazztradition, underhållningsmusik från allt från Monica Zetterlund till Cornelis Vreeswijk, vistraditionen med Olle Adolphson och Mats Paulson till hela popvågen med Beatles bredd och kunnande.
Jag vet inte. Men kanske ändå.
Med Bo Kaspers Orkester har jag sällan, för att säga aldrig, tråkigt.
Ja, det finns ständigt något bekvämt och vant med deras konserter. Det är aldrig att det skaver. Men å andra sidan är bandet efter 33 år oändligt trygga på scen samtidigt som de vill utmana varandra mot nya låtar, stordåd och musikaliska lösningar. På scen är spelglädjen påtaglig och spiller över scenkanten ut till publiken. Det svänger, det är lekfullt och innerligt.
Låtlistan bjuder på bekant och lite udda. Jag kan exempelvis inte påminna mig om att ha hört ”Pianot” live förut, låten från albumet ”Redo att gå sönder” från 2015. Lika ogenerat som från konserten i januari på Lorensbergsteatern (läs recension här!) bjuder de upp och in till musik från senast albumet ”Landet vi ärvde” (2023). Samtidigt spänner bandet friskt över en repertoar från, hart när, då allt startade för 33 år sedan till nu. Det är en imponerande bredd bandet visar upp utan för att sekund förlora sin identitet.
De varvar den ovan nämnda svenska traditionen med pop, cajun och den kubanska musikvågen som kom för snart 30 år sedan med Buena Vista Social Club i spetsen. En stil som Bo Kaspers Orkester med lätthet, nyfikenhet och skicklighet anammade, som med ”Undantag”. ”Puss” görs med en intensitet och förtjusning, som charmar. Slutet med ”Allt ljus på mig” är med så hög fart att allt håller på att välta. Men när extranumren inleds med ”En sländas andetag” tar man ned allt, kontrollerat för att visa att man har greppet.
Solisterna John-Erik Bentlöv, trumpet, och Björn Jansson, saxofon, får briljera. Gitarristen Robert Östlund är delikat i Bo Kaspers Orkesters ständiga transformationer. Slagverkaren Niklas Gabrielsson adderar ett sväng som gör grundgroovet rikare. Ida Sandlund utsökt i sin roll som körsångerska och pianist. Och hon, som inte spelat bas mer än i några år, får komplettera riffet i ”Samma bil” – en roll som Bo Sundström annars har haft. Kul!
Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, håller fortfarande sitt grepp om mig. Tack, jag trivs med det.
Det behövs ingen psykoanalys för att begripa det.
Låtlista, Villa Belparc, Göteborg 2 augusti 2024:
Semester
Cirkus
Indre byn
Landet vi ärvde
När du landat
Man kan undra hur dom sover
Ett & noll
Jag må han leva (allsång tillägnad ljudtekniker Fredrik Martinsson, som fyllde år)
Vi kommer aldrig att dö
Gott att vara
Tack (duett mellan Bo Sundström och trummisen Fredrik Dahl)
Undantag
Pianot
Puss
Det rullar på
Allt ljus på mig
Håll dig till den du har/Sånt är livet
En sländas andetag (extranummer)
Samma bil (extranummer)
Så enkelt/Que sera sera (extranummer)
Världens bästa band (extra extranummer)
Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, samt gästande John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Ida Sandlund, piano, bas och sång.
kaimartinblog 