Kraft och känsla. Valter Nilsson tar i från tårna och når in i själen med en stor kram när han står på scen med sitt band Stigberget. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: 900 (utsålt).
Bäst: Hur han fullkomligt välter omkull allt.
Sämst: Jag förstår syftet, men en kameraman på scen och i centrum skapar oreda.
Fråga: Hur ska Valter Nilsson lyfta upp det här till större scener…?
Nej, han har inte varit i alla städer. Han har inte sett Gårdakvarna och skit, men från Högsbohöjd har Valter Nilsson en utsikt som tar honom långt i fantasin och verkligheten. Han som trodde på ett genombrott med ”Friday night lights” som vann lokalt i tävlingen ”P4 nästa” 2019. Men som fastnade på vägen. Frigörelsen kom med texter på svenska. Från närområdet, från ”gräv där du står”-tesen. Den som fick öppnade hans hjärta, själ och röst. Den som i sin tur vält ned som en hastigt skenande lavin från Högsbohöjd ner över Göteborg och ut över Sverige.
Valter Nilsson är het. Valter Nilsson är allt. Valter Nilssons namn hörs på alla läppar. Hans kortkorta sportshorts på scen har skapat en trend (fanns att köpa i merchen) tillsammans med skinnvästen, den vita skjortan och kepan.
Så säljer han slut Nefertiti i en slukande nafs. En kväll på Pustervik blir tre. Utsålda alla innan någon hunnit andas. Ingen vill missa Valter Nilsson, truckföraren med sjöbefälsutbildning, som nu navigerat rätt och styr ut inte bara i Göteborg utan i hela Sverige.
Så när han nu står på Pusterviks scen 1 april som allt annat än ett skämt är det bara knappt två veckor sedan han var som gästartist i Scandinavium två kvällar. Håkan Hellström hade bjudit in och välkomnade honom med orden ”Det har tänts en ny stjärna över Högsbohöjd. Den lyser så fint och så varmt och klart precis vid Högsbo riviera. Jag tror att vi kan plocka ner den där stjärnan hit ikväll, om vi bara spelar lite Gbg-boogie woogie!”. Han kliver på till sin låt ”Jerry”, som Håkan Hellströms band spelar, som vore det mest självklara. 10000? Inga problem. Valter Nilsson är bara förtjust, nyss bliven farsa, nyligen gift, ett nytt album på gång. Han har flow. Truckföraren från Högsbo lyfter hela skiten.
På Pustervik är det smetat med folk, en publik som är snar att gå i klinch med Valter Nilsson och bandet Stigberget. Det är en förväntan i luften, men också en ogenerad kärlek där Valter Nilsson är snabb att hångla upp sin publik.
Visst, krasst är hans musik stramare och mer tätt förpackad än exempelvis Håkan Hellströms mer eklektiska. Är han Springsteen med E Street Band är Valter Nilsson Southside Johnny och Stigberget Asbury Jukes. Och, ja, man kan rama in hans musik med lite Kapten Röd-jovialism, en smula Moneybrother-soul med ett köttigare sound och allt kryddat med Jonas Lundqvist-espri.
Men hur man än vrider och vänder på det är Valter Nilsson Valter Nilsson som är Valter Nilsson. Ingen har hans utryck. Ingen har hans förtjusning och renodlade entusiasm. Han har en Göteborgsromantik, en blues och smärta, men också humor, i texterna som balanserar energin, kraften och glädjen i musiken. Det blir allt på samma gång.
Han kopplar tillsammans med Stigberget (för kvällen förstärkta med blås) greppet direkt. Har en låtlista som både pumpar på som ett work out-pass och som vågar ta det lite lugnt.
”Högsbo riviera” fångar första allsången. Den som i ”Göteborg” blir till ren eufori och en publik som kan varje ord och som studsar upp och ned i skenande glädje. ”Buddy”, på albumet ”Högsbo riviera” en fantastisk duett med Amanda Bergman, blir en så stark version med körsångerskan – och förra gymnasiekamraten – Alice Hagenbrant att jag känner tårna bränna i ögonen. Vilken sångerska hon är, Alice!
Han går av för att låta bandet pumpa på mot finalen. Men låter knappt det vila förrän han går på för extranummer. Nu med keyboardisten Lukas Väremo, Dennis (sorry, har inget efternamn) och farsan, det vill säga Erik Nilsson – det två sistnämnda som är de enda han sparkat från ett band – för just ”Lukas, Dennis och farsan”. Mer värme och kärlek än kvalitet, men helt rätt.
Så stormar det vidare mot ”Havet”. Låten som, som traditionen bjuder, skapar ett böljande publikhav från vänster till höger i en sällan skådad glädje hos alla.
Jo, han fungerar så, Valter Nilsson. En konsert med honom går man inte tom i själen ifrån. ”Händer” och ”Krut”, sedan är det över. Men ruset sitter i. Länge.
Valter Nilsson & Stigberget, Pustervik, 1 april 2026. Spelar på samma ställe även ikväll, 2 april och 30 april samt 8 augusti på Bananpiren. Samtliga konserter utsålda.
På scen: Valter Nilsson, sång, Johan Weber, gitarr, Simon Eklund Teimouri, bas, David Lönn, trummor, Cecil Kriisin, slagverk, Mikael Linell, tenorsaxofon, Christoffer Ödman, gitarr, Alice Hagenbratt, sång, och Lukas Väremo, klaviatur, samt Johan Asplund, flygelhorn och trumpet plus en trombonisten David Byström.
Låtlista:
Tjugosju
Liden
Högsbo riviera
Kalifornien
Sån tur
Tid
Göteborg
Pang pang
Apan
Jerry
Buddy (duett med Alice Hagenbrant)
Döden
Lukas, Dennis och farsan (extranummer – gäster Dennis och just farsan, Erik Nilsson)
Det är rastlösheten. Det är möjligheterna. Tillfällen som öppnar sig för att nästa tillfälle ska öppna sig. Som när SJ uppmärksammar mig på att utnyttja de poäng jag har innestående, där några ska tas ut innan årsskiftet. Jag gjorde ju en fin resa 2023, som nybliven – ja, faktiskt rätt vilsen, men ändå belåten – pensionär när jag ensam for till Louisiana (läs här). Kanske dags igen.
Jag har ju fått en enorm fördel av Danmark genom min älskade hustru. Z har visat upp landet som jag aldrig skulle få ha gjort utan henne. Men färjeturen Helsingborg–Helsingør har fler minnen än så. Från barndomen, mina föräldrars resor med min syster och mig. Till Köpenhamn, till just Lousiana. Som resan i slutet av 60-talet på hösten. Hur jag ser en man springa med full fart mot relingen och tumla ned i det kalla vattnet. Verkligheten med ”Man över bord”, hur kaptenen beordrar en besättningsman att hoppa efter. Han vägrar. Färjar har slagit back. En förbipasserande båt fiskar upp den olyckliga mannen.Eller med Kai Martin & Stick! – för resan till Roskilde då vi skulle spela där 1984, men missat att det hade varit en poäng att boka plats och köerna ringlade långa. Hur vår turnémanager snackade förbi oss och därmed räddade spelningen i 28 juni.
Nu var jag på väg igen. Det var ju ett sätt att rädda poängen till något vettigt istället för att de gick till spillo. 11 februari 2026, nästan på dagen tre år efter den förra resan. Billiga biljetter, pensionärsrabatt på färjan och tåget, dessutom hade jag köpt medlemskap till museet som lockar. Nu var det utställningar med Marisol (1930–2026), som skulle släcka ned någon vecka senare, och Jean-Michel Basquiat (1960–1988).
Jag lämnar ett gråtrist Göteborg och har missat att boka fönsterplats. Men via lite omplaceringar och turer blir det ändå så att jag får utsikt och kan se landskapet svepa för: Västergötlands skifte till Hallands slätter och åarna, in genom Hallandsås och in i Skåne. Som en svartvit film som flimrar förbi. Avstigning i Helsingborg och jag ser en färja precis glida ur hamnen. Snöpligt nära. Tar en øl och tre håndmadder, väl ombord på nästa tur, för att stilla hunger och törst, en Gammeldansk till. Kliver av färjan efter den korta turen och går till stationen där ett tåg väntar. Betalar via appen, som jag laddat ner och tåget checkar ut för resan mot söder, avstigning vid Humlebæck, en snabb kikin hos Blå kors, genbrugbutiken där jag senast bland annat hittade en Burburryskjorta till mitt barnbarn. Nu ingenting. Den korta promenaden i den råkalla luften i snöslask till museet. Det är mycket folk, för det är vinterferie och familjer med barn och föräldrar i legio.
Det borde jag ha listat ut. Men… jag tillgodogör mig några utställningar. Och Marisols träskulpturer tar andan ur mig. Så fantasifullt och rikt, så levande och lustfyllt, så skickligt. Basquiat korta karriär visar på ett rikt och intensivt skapande. Det är mycket graffiti, streetsmart och kreativt i allt.
Lousiana vädrar sina samlingar, men i korridorerna där de hänger är det för trångt. En arkitektuställning likaså. Jag tackar för mig efter aningens aning för kort tid. Tar tåget tillbaka, fördriver tiden i Helsingør och glider in och ut ur några genbrugbutiker där. Hittar några fina jeans till min äldsta son (Morris Sthlm) och några skjortor (Sand, Tiger of Sweden – till min yngsta son – och en Mads Nørgaard) innan jag tar en tur in i Kvickly för faster lavnsboller till Z innan färjan väntar på mig för vägen hela vägen tillbaka. Hemma är hemma. Som om jag reser bort för att komma åter. Z kollar OS, utanför har mörkret sedan länge slutit sig om mina kvarter.
Någon vecka senare är det dags igen. Stockholm kallar. Dels för premiär på Cirkus av ”& Julia” – musikalen med Max Martin-låtar (läs här) – men också för att jag ska få tillfälle att se ”Trassel” på Oscarsteatern och gå på Nick Caves keramikutställning på Kulturhuset (läs här och här).
Nya spår. Foto: KAI MARTIN
Jag reser lätt, Instagrammar om min färd norrut. Får i farten en inbjudan till en bokrelease av Jeanette Bergenstav, Göteborgsförfattaren, som skriver rafflande skickligt i sin krimserie om journalisten Jennifer Sundin. Tackar ja, men meddelar också att jag kommer vara där kort tid. Mitt schema är späckat. När jag kommer till Stockholms central blir det en kort promenad till Sergels torg där jag ska förenas med min vän L, som jag också ska bo hos, för att tillsammans ta del av Nick Caves ”The devil – a life”. L kommer också följa med till premiären och vi får lite till livs hemma hos honom innan vi ska iväg.
En annan vän, som jag känt sedan punktiden sent 70-tal, är nyopererad. Det blir ett besök hemma hos honom för någon timme innan det är dags för honom att vila sig och jag att bege mig. Tar tvärbanan mot Globen, kliver av där och tar en promenad till arenaområdet på glatta gator innan jag vänder åt för att ta t-banan till Skanstull. Smiter in på Myrorna (dyrt och inget att införskaffa) innan jag går tvärs över gatan för en Biff Rydberg och ett glas rött på Pelikan, den klassiska och vackra restaurangen på Blekingegatan, bara några tiotal meter från Greta Garbos uppväxthem.
Maten är ok, men ingen sensation. Pepparroten som ska rusa i näsan stannade i gommen, som ett milt eko. Köttet var lite segt. Men… jag var hungrig. Gick ut i den bistra februariluften. Stockholm är kallt och halt. Vid varje stuprörs utkastare har det bildats isbanor, som man försiktigt får smita förbi. Passerar Östgötagatan, hälsar på Nacka Skoglund vid Katarina Bangata, säger hej vid Greta Garbos Torg. Går ut mot Skånegatan, går in på Stockholms stadsmission utan napp, fortsätter till Pet Sounds och kollar skivor innan jag tar mig upp till Södermannagatan och går in i fina vintagebutiker An Ideal For Living och pratar med butiksinnehavaren, som jag känner. Tar mig vidare upp mot Folkungagatan och sveps in i minnen från krogstora dar och kärlek, Ritz och spelningar, Götgatan upp i folkvimlet, ned mot Slussen där Artikel 2 (före detta Emmaus) ligger. En fantastiskt fin Oscar Jacobsonskjorta med tyg från Leggiuno 1908 för 179 kronor blir min. Inte min storlek, men perfekt till min äldsta son. Fortsätter ned mot Gamla stan i skymningen. Viker av från Västerlånggatan in i gränder, upp mot Stortorget, kikar in genom fönstret till Brinken Antik, där jag känner butiksinnehavaren som dessvärre inte är på plats.
Jag tar mig ned mot Riddarholmen där relasekalaset väntar. Men jag är tidig. Riddarfjärden ligger kall och frusen, lockar skridskoåkare och promenerande ut på isen. Det är som en målning.
Tiden dröjer. Men jag går upp mot förlaget och innanför fönstret ser jag hur det rumsteras och fixas. Jag knackar på, blir insläppt och välkomnad, hjälper förstås till. Som aviserat blir besöket kort, men hjärtligt. Hon är populär, Jeanette.
Nu mot Oscarsteatern. Benen bär. Mitt opererade knä blir starkare, om än ännu inte helt bra. Vid promenaden från Kulturhuset dagen innan gick vi igenom Brunkebergstunneln – genvägen från Sveavägen och Tunnelgatan och David Bagares Gata och genomfors av minnen kring mordet på Olof Palme. Väl upp för Birger Jarlsgatan och mitt natthärbärge undermin dagar i huvudstaden står vi korsningen vid Rådmansgatan en hockeykompis från Göteborg. Det visar sig att han ska på ”Trassel” samma kväll som jag. Så nu skickar jag en förfrågan om att ses innan, men med för kort varsel. Han sitter med in fru för en drink. Jag får stilla min tid i ensamhet.
Promenerar efter föreställningen till mitt tillfälliga boende, får ett glas vin, umgås med värdparet innan jag tackar för mig.
Vaknar tidigt, skriver min recension, får frukost. Bäddar min säng, gör mig i ordning, packar min lätta kappsäck och går ut på Stockholms gator som ger en känsla av vår. Tar omvägen uppför Odengatan upp mot Odenplan. Fortsätter nedför Upplandsgatan ner mot Bantorget, säger hej till August Palm och undrar vad han skulle tycka om sakernas politiska ordning 2026. Fortsätter ned för Vasagatan, in på Centralen och väntar in tåget till Gbg. Ingen fönsterplats och avstigning i Alingsås på grund av arbete med rälsen och buss de sista milen. Det går det också.
Sportresa in i mellan. Foto: JOACHIM NYWALL
Slumpen, eller tillfället gav en tur till Trollhättan då suget efter slutspelsbandy blev för stort. Gripen hade sensationellt besegrat Villa Lidköping på bortaplan. Skulle de skaka om topplaget även på hemmais? Jag var ju tvungen att åka dit, fick för första gången träffa fotograf Joachim Nywall och speeddejta honom. Trevligt. Om matchen kan ni läsa här. Vilken härlig sport det är, bandy.
Tåget tog mig smidigt tur och retur och Joachims bil skjutsade mig fram och tillbaka till arenan.
Mot nya mål. Foto: KAI MARTIN
Vi hade siktat in oss på Håkan Hellströms turnéstart i Oslo i den väldiga Untiy arena i Fornebu 27 februari. Vi har ju sett honom i den norska huvudstaden tidigare, i Spektrum för tio år sedan (kolla in här). Då, kanske 7000–8000. Nu ännu fler. jo, han kan spänna sina späda muskler, det vet vi. Nu blev det inte någon turnéstart. För några tidigare konserter bokades in i Karlstad och Örebro. Vi skulle dessutom bo hos nära släktingar, men där blev det opassligt, så vi fick hastigt boka in oss på Comfort hotel Børsparken, nära Sentralstasjon och bussförbindelserna från Göteborg (jo, det blev buss). Vi gillar Oslo och jag skriver vi för Z var med på färden. Alla resor blir så mycket bättre med henne. Genom ett landskap i töande svartvitt for vi norröver i dis. Vackert. Vi kom tidigt till den norska huvudstaden, checkade in, fick ett fint rum och bestämde oss för att lea upp våra kroppar med en promenad förbi Operahuset och mot Grønland. Väl där kollade vi butiker och smet sedan in på en turkisk grill för lunch/middag. Staden låg stilla i väntan på helgen, men det var mycket folk ute i rörelse – både nere vid Bjørvika och i Grønland.
Det gick att vädra våren, men det var rått och kallt i luften. Över Oslofjorden svepte en tät dimma in allt i ett töcken. På vägen tillbaka smiter vi in UFF Vintage Heaven på Prinsens gate. Vi cirklar runt lite var för sig, jag nyper i ett bara snygga Bosssneakers… men nej. När jag är på väg ut ser jag ett par randiga byxor som lockar. Jag kollar in dem, ett par jeansliknande, italienska Ursnygga, i min storlek (jag måttar, och det står sol 38, vilket är för mycket, egentligen). Men Seitasche säger mig ingenting. Jag ser ju att de är välskräddade, men en googling ger inget svar. Köper dem för 295 norska, vilket blir en tia mindre i svenska. Mycket nöjd.
Vi blev upphämtade för färd till Fornebu och fick en gräddfil till konsertarenan. Om konserten kan ni läsa här. Håkan Hellströms första inomhuskonsert sedan just den där gången i december 2016. Under konserten blev både Z och jag akut törstiga, men ville inte riskera att förlora våra platser, så vi lät bli att gå och handla. (För mig handlar det också om att jag inte vill bli nödig och riskera att missa något.) Men skjutsen till arenan innebar också skjuts tillbaka. Väl på hotellet väntade baren och två norska pilsner som försvann kvickare än fort. Så det blev var sin till innan läggdags. Mycket gott.
Vi vaknade tidigt och åt frukost i hyfsad tid, men ändå i värsta rusningstrafiken. En bra buffé med det mesta. Tar oss i den tidiga, men inte för tidigare, lördagsmorgonen till Deichman Bjørvika, biblioteket som konkurrerar utseendemässigt till det yttre med Operahuset, som det ligger granne med. Interiört tjusar det än mer och inspirerar. Det är en samlingsplats för alla, oavsett åldrar, kön, härkomst. Ett fantastiskt ställe. Allt tack vare Z, som kollat upp vad vi kunde göra innan vi skulle resa för att hälsa på systerdottern med maka i Røykås. Så tar vi bussen från bussterminalen och åker på slingriga, knixiga, potthålsförsedda gator uppför och ut ur Oslo. Kommer till det fina huset där de bor, fikar, stämmer av läget och tackar för oss efter en trevlig stund. Åter mot Oslo. Dimman har inte släppt taget om Oslofjorden och staden. Vi känner hungern komma och Z har kikat in ett ställe på Drottning Eufemias gate, så efter lite tittin i butiker blir det till Dinner barcode vi går till, kinesisk fine dining. Medan jag är på toaletten, gör vad jag ska göra, men sliter med kranar som är helt obegripliga få något vatten ur, har Z bestämt vad vi ska äta. En meny för två. Det är dyrt. Men ok. Vi blir inte besvikna. Maten är lyxig, smakrik och lagom mättande. Nöjda lämnar vi för att ta oss till hotellet och smälta maten. Väl på hotellrummet blir vi sittande, eller snarare liggande. Vi nöjer oss. Istället för Oslo by night är vi all in på norska ”Mästarnas mästare” och ”Melodi Grand Prix”, deras ”Melodifestival”. Underhållningen är ungefär som i Sverige, men bara en tävling och med ett lite mer blekt startfält. Alexander Rybak håller vi som vinnare, men så kommer sista akten. Herregud, Jonas Lovv med ”Ya ya ya” är en rockstänkare i Hivesklass. Underbar låt och kaxigt framträdande. En utmanare för vinsten i ”Eurovision” i Wien senare i vår. Lyssna här.
Söndag är avfärdsdag. Men den här gången slipper vi trängseln i matsalen. Frukosten tas i ro, vi gör oss i ordning, tar vår lätta packning med oss och åker på tur. Tricken tar oss från Jernbanetorvet till Slemdal och efter en kort promenad kommer vi fram till vårt mål för dagen: Emanuel Vigelands museum. Det som bara är öppet på söndagar och som man lämpligast bokar tid för, det är nämligen trångt om saligheten. Vigeland, tänker man, är inte det en statypark vid Majorstuen i Oslo–? Stämmer. Men det är verk av den store Gustav Vigeland (1869–1943). Emanuel (1875–1948) är hans mindre kände och kanske mer hemlighetsfulle lillebror. Han som kom att skapa Tomba Emmanuelle, ett mausoleum, som kom att bli hans magnus opus. Det kallas ett av Oslo hemliga gömställen och väl på plats kan man inte annat än förundras och förtjusas över konstens kraft. På utsidan ser det ut som en mindre kyrka. Den låga ingången är inte inbjudande. Entrén till salen är lika låg. Väl inne, som en av några få åt gången, möts man av ett mörker som sakta bjuder in ljuset efter hand. Ögat vänjer sig och freskerna på väggar och tag med några enstaka statyer är fascinerande. Det är som lusten, livets, lidandet och dödens katedral. I stilla kontemplation försöker vi scanna in bilderna, tar om det igen och ingen. En otroligt stark upplevelse. Ovanför utgången är en urna placerad, askan av Emanuel Vigeland.
Återigen har Z nyfikenhet burit frukt.
Omtumlade tar vi oss ut i dagsljuset, går mot stationen och åker upp till Frogneseteren, ändstationen på Holmenkollenbanan. Där nosar Z reda på ett fik som serverar varmchoklad och våfflor med brunost. Så gott ute vid den öppna elden utomhus. Vi åker åter och Z kräver att vi ska gå av vid Holmenkollen för att kolla in skidstadion. Vi är inte ensamma. På vägen upp har vi noterat, som alltid i Oslo vintertid, hur skidåkare bär sina tur- eller slalomskidor för lite friluftsliv bara några minuter från centrum. Men det är också en skidtävling för de minsta, som lockat tusentals deltagare plus föräldrar. Det är massivt med ungar. Vi knatar backen upp, solen har trängt igenom diset och snön är som isen i en frozen margherita. Hoppbacken reser sig väldig och vid en scen underhåller maskotar för de små. Vi nöjer oss. Tar vägen tillbaka, lyckas ta en trick innan den stora rusningen och kommer ned till stan igen.
Vi hamnar återigen på Drottning Eufemias gate, men nu hamnar vi i Barcode Street Food, snabbmat från olika världens kök. Vui behöver ha i oss något innan avfärd. Så till bussterminalen, köp av några dyra Kvikklunsj och sedan iväg hem. Z har fixat paradplatserna. Andra våningen, längst fram. Göteborg hägrar efter en magnifik, händelserik weekend.
Fångar stunden. Ett fan slänger upp en ros till Håkan Hellström i början av konserten. Han fångar den, tuggar på den och spottar ut rosbladen. Jo, en konsert med honom kan omfamna det mesta. Foto: TOMMY HOLL
Scandinavium, Göteborg.
Publik: 13000.
Bäst: Allsången är magisk i allmänhet. I ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är den öronbedövande och kärleksfull.
Sämst: Nog hade det varit på sin plats med Kapten Röd och Jaqee på scen med det aktuella singelsläppet av ”Eld fire fogo”.
Fråga: Hur många studentmössor har han burit och signerat nu sedan i somras…?
Nej, vi går inte ut i något pissigt vårregn. Men en känsla av vår. Vi är mer eller mindre berusade av Håkan Hellströms andra kväll på hemma plan, i Scandinavium. Det är som en väckelserörelse. Vi är syresatta och fyllda av någon ande. Lungorna har vädrats från uppvärmningsakten, trubaduren William Sundman Sääf som sjunger Håkans ”Nu kan du få mig så lätt” tillsammans med den tiotusenhövdade publiken, till allsångskraften i ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” och ”Valborg”.
Visst, det finns, som alltid, kritiska röster. När vi korsar Skånegatan mot hållplatsen hörs en ung mans röst, som ivrigt diskuterar med sin vän. ”Det finns femton riktigt bra Håkan-låtar. Så väljer han bara fyra. Jag är besviken.”
Så är det förstås. Av en publik på över 20000 på två dagar finns det alltid någon eller några som inte är nöjda.
Jag som var på båda, plus den i Oslo – på den här turnévändan (läs här och här) – tappar återigen hakan för Håkan har en fenomenal förmåga att fånga sin publik och samtidigt bjuda på något extra. Ändå var det till låtlistan och gäst exakt som i torsdags. Men varje ögonblick med honom på scen är också ett föränderligt ögonblick, en stund som emellanåt är svår är fånga. Men han visar med emfas vilken underhållare han är. Som i inledningen när något fan slänger upp en ros, han fångar den, bugar lätt och tuggar i sig den och spottar ut den (se Tommy Holls fantastiska bild här ovan som skildrar ögonblicket).
Fantastisk. En fantastisk artist med ett fantastiskt band framför en fantastisk publik blir en fantastisk kväll. Fantastiska bilder: TOMMY HOLL
Han ser sin publik, den ser honom. Vill ha hans uppmärksamhet och får den. Jag vet inte hur många supporterhalsdukar (ja, från ett fotbollslag som han håller på), studentmössor och till och med mobiltelefoner som kastas upp på scen för att han ska antingen bära dem, signera dem eller göra något filmat inslag. Han gör det, han är noga med att tilltala var och en av dem.
Samtidigt pumpar musiken på skickligt iscensatt och framför av den enastående orkestern där var och en av varje medlem är ett viktigt kugghjul i detta spelande musikverk. Även musikerna är lyhörda för vad som sker, för det gäller att vara på tårna när Håkan Hellström står på scen. Vad som helst kan hända, men tro mig, det här är ett gäng som spelar på allt annat än ackord. De är beredda på improvisationer. Men så är det när man är inrepade till nördighetens gräns. För för Håkan Hellström lämnas ingenting åt slumpen, varje danssteg (å, vad han har övat), varje prata, vem som ska göra vad exakt när har nötts. Just därför är allting på scenen så avslappnat, alla är redo.
Ja, konserten från i torsdags bar sina spår in i fredagsaftonens. Men stämningen var högre, allsången kraftigare, publiken mer med på noterna och – trots den infekterade rösten (”jag har tagit mängder med mediciner för att sia det här”, som han sa från scen) – så sjöng han bättre. Och när rösten inte orkar bär publiken honom. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” klarar han inte längre (har inte gjort på tio år), men den kan var enda kotte i arenan och med publiken i ryggen klättrar han högt upp i arenan i sektion E, typ 24 raden. Närkontakt av tredje graden med mängder av high fives och en och annan selfie från fans som inte tror sina ögon.
Så när allt svämmar över kommer Valter Nilsson, Högsbos stigande stjärna, och återigen får han sjunga sin ”Jerry” med Håkan Hellström och hans band för att sedan avsluta sitt gästbesök med en grym tolkning av ”Tro och tvivel”. Det blir inte bättre än så i Göteborg en fredag i mars 2026.
En Håkan Hellström-konsert är alltid något extra. Jag tror att det är därför som han drar. Ingenting känns förutbestämt (men är det i nästan allt) och tillsammans med honom och musikerna får man en resa som man sent ska glömma. Den här psykedeliska resan i form av animationerna på skärmarna med texterna till låtarna ger en inblick i både Håkan Hellström värld, fantasi, skrönor och det och dem som inspirerat honom.
Det blir fantastiskt. Den här gången lite extra ändå.
Håkan Hellström, Scandinavium, Göteborg, 20 mars 2026.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr, klarinett/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång/trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång/klaviatur
Låtlista:
Arrivel (Abba – intro)
Oh well/Facklan är tillbaka (Fleetwood Mac/introspår)
Magiskt, men tragiskt
Gå för glory
River en vacker dröm
Evergreen min vän evergreen
En vän och en bil
Pappa, säg ja!
Långa vägar
Dom kommer kliva på dig igen
Pistol
Tillsammans i mörker
För en lång, lång tid
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
Vänta tills våren
Kom igen Lena!
Sjung högre
God only knows (Beach Boys-cover)
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnattsdröm
Jerry (Valter Nilsson-låt med Valter Nilsson som gäst)
Sviker ingen. Håkan Hellström på hemmaplan efter en kort turnévända ger varma känslor från scen som besvaras. Foto: TOMMY HOLL
Scandinavium, Göteborg.
Publik: 11000.
Bäst: Den outsläckliga entusiasmen.
Sämst: Ingen Nisse Hasselgren på ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.
Fråga: Kommer Kapten Röd och Jaqee som gäster ikväll apropå att singeln ”Eld fire fogo” med dem och Håkan Hellström kom idag…?
Men… en sådan entertainer han är. Så fantastiskt han fångar publiken. Sveper in den i ett grepp som han sedan inte släpper. Som den inte vill att han släpper. Det är ljuvligt.
Håkan Hellström är ett unikum. Han agerar som en världsstjärna. Har samma pondus. Samma blixtrande energi och fullblodsproffsighet. Slarvar inte med detaljerna och får ändå sina spelningar att bli speciella från en gång till en annan. Han är en Bruce Springsteen, odlar en liknande rockromantik, han är en motsvarighet till Billy Joel med samma kärlek till sin hemstad. Han sveper över genrer och möjligheter med en lätthet, skiftar elegant musikaliskt språk utan att förlora sin identitet. Musiken är rik och fantasifull. Det öppnas så många dörrar att kika in i rum med inspiration som han hämtat.
Trött på låtlistan, som under turnén varit i princip spikad från en kväll till en annan…? Nä. Tror inte det.
Jag var i Oslo och log i kapp med framträdandet och publiken (läs här). Jag ska gå ikväll, när Håkan Hellström bjuder in och upp till sin andra kväll i Scandinavium. Med öppna ögon och öron inser man att allt är föränderligt, även med en till synes liknande låtlista och med snarlikt mellansnack. Nåt gammalt blir nåt nytt, nåt lånat blir nåt blått, för att travestera Håkan Hellströms album ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” från 2005. Varför? För att Håkan Hellström är för rastlös, för att han är uppmärksam på sin publik och ger gehör för vad som händer. Plus bandet, som pumpar och fräser, spritter och sprudlar i otyglad, disciplinerad entusiasm. Som när ”Gå för glory” blir något slags Miles Davis-extas à la ”Bitches brew” då trumpetaren Tobias Wiklund får feeling med wawa-pedaler och andra effekter.
Totalt blir Håkan Hellström på hemmaplan en karnevalsyra, trots att han är besvärad av det Stockholmsvirus som han säger sig ha fått efter spelningarna i Avicci-arena förra helgen. Ingenting kan hindra honom nu vid finalen av den här tio spelningarsturné, som startade i Karlstad för en månad sedan. Han är en artist som älskar utmaningarna, där det trasiga gärna får blottas på scen och inte bara i skärvorna av trasiga liv och sorgkantade drömmar, som i hans texter. Han får fortfarande näring av sura uppstötningar till recensioner av hans kritiker. Glömmer ingenting, förlåter kanske, men drivs ständigt av sitt underdog-prespektiv.
Samtidigt genomsyras hans konserter, den här som alla andra, av en oändlig kärlek till scenen, uttrycket därifrån och att få bjuda fansen… ja, publiken på ett ögonblick ingen ska glömma. Det är fantastiskt. På en Håkan Hellström-konsert blir man lycklig, går lycklig därifrån och somnar lycklig för att vakna dagen därpå med ett leende.
Möter publiken. Håkan Hellström möter sin publik under hela konserten. Foto: TOMMY HOLL
Utan tvekan går han i klinch med publiken under ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, låten han inte längre kan sjunga, men som han friskt överlåtit åt publiken att sjunga med i. Han går långt upp på läktaren, sjunger, dansar, kramas, kör high five och förlorar inte för en sekund koncentrationen. Det är berusande.
Under turnén har gäster kommit och gått på scenerna. Ikväll är det Valter Nilsson, hans som är i hausse just nu med utsålda spelningar på Pustervik i april och på Bananpiren i augusti. Han har lämnat Högsbo riviera, lämnat sitt faderskap (han blev pappa för kort tid sedan) för en stund. Håkan Hellström med band spelar hans ”Jerry” och in kliver Valter Nilsson i sina karaktäristiska, mycket korta, sportshorts. Han darrar inte för uppgiften. Spänner bågen och träffar rätt. När han sedan får förtroendet att sjunga ”Tro och tvivel” så gör han det med emfas. Snart kommer vi få se honom på Scandinaviums scen.
Nej, man har inte tråkigt på en Håkan Hellström-konsert. Tack!
Håkan Hellström, Scandinavium, Göteborg, 19 mars 2026.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr, klarinett/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång/trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Låtlista:
Arrivel (Abba – intro)
Oh well/Facklan är tillbaka (Fleetwood Mac/introspår)
Magiskt, men tragiskt
Gå för glory
River en vacker dröm
Evergreen min vän evergreen
En vän och en bil
Pappa, säg ja!
Långa vägar
Dom kommer kliva på dig igen
Pistol
Tillsammans i mörker
För en lång, lång tid
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
Vänta tills våren
Kom igen Lena!
Sjung högre
God only knows (Beach Boys-cover)
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnattsdröm
Jerry (Valter Nilsson-låt med Valter Nilsson som gäst)
”Singin’ in the rain” är en favoritmusikal. Har varit så sedan barnsben.
Nu förgyller Göteborgsoperan min tillvaro. Hösten 2027 kommer den till staden – med musik, sång, dans och regn.
Regissör blir allestädes närvarande Edward af Sillén.
Favorit. Filmen ”Singin’ in the rain” gjorde djupt intryck hos en drömmande ung grabb för han såg den på 60-talet. Nu sätter Göteborgsoperan upp musikalen med premiär hösten 2027. Foto: MGM
Varje höst har Göteborgsoperan skämt bort sin publik i allmänhet och mig i synnerhet med den ena storskaliga musikalen efter den andra. En tradition som hållit i sig sedan starten med musikaler som ”Kristina från Duvemåla”, ”Cats”, ”My fair lady”, ”West Side Story”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Ringaren i Notre Dame”, ”Charles i chokladfabriken”, ”Wicked” och just nu mästerliga ”Miss Saigon” (läs recension här).
I höst har Operan valt att köra en repris. ”Wicked”, som var en utmärkt musikal, gör en ny säsong. Men hösten 2027 väntar ”Singin’ in the rain”, baserad på filmen från 1952 med Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Raynolds. Den som jag aldrig fick nog av som liten, som lite äldre och definitivt inte som vuxen. Tänk att få dansa som Gene Kellys roll Don Lockwood, sjunga som han…
I Stockholm på Oscarsteatern gick musikalen för fulla hus mellan 2006 och 2008. Då med Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad (gift von Spreti) i huvudrollerna. Det var på alla sätt och vi en bländande föreställning som sedan gjorde turné och landade i Scandinavium våren 2008. Avundsjukt kunde jag då konstatera att mina kollega, nöjesreportern Johanna Hagström fick möjligheten att iförd röd regnkappa promenera i regnet på scen i ett införreportage (kolla här). Det var ju jag som skulle göra det!
Nå… musikalen värmde lika mycket i den gamla hockeyarenan, som på Oscarsteatern. Även om det var på alla sätt och vis bättre i Stockholm med dess omgivningar.
Regissör. Edward af Sillén ska regissera ”Singin’ in the rain” på Göteborgsoperan med premiär hösten 2027. Foto: MATS BÄCKER
Nu kommer alltså musikalen till Göteborg och det blir Edward af Sillén, den mångfacetterade och begåvade regissören och textförfattaren som kommer styra och ställa i föreställningen.
– Vi ska ge publiken en storslagen, färgsprakande, skrattfylld, romantisk komedi med medryckande dansnummer man bara kan drömma om, säger han i ett pressmeddelande.
Musikaliskt ansvarig blir veteranen Björn Dobbelaere. Nyöversättning står rutinerade Calle Norlén för. Koreografin signeras Alistair David, med stora musikaler i Londons West End på meritlistan. Scenografin och ljusdesign ansvarar Marcus Englesson respektive Niklas Elfvengren för.
Rollistan är ännu inte klar och kommer därför att presenteras senare.
Edward af Sillén är just nu aktuell med dels ”Trassel” på Oscarsteatern (läs recension här) och ”& Julia”, Max Martin-musikalen (läs recension här) på Cirkus i Stockholm. Denne allestädes kulturnärvarande allkonstnär är också expert inom SVT:s tävlingsprogram ”Muren” och som manusförfattare och expertkommentator ”Melodifestivalen” respektive ”Eurovison”. Dock gällde det inte den förstnämnda tävlingen i år då han stod för texten till Lilla Al-Fadjis bidrag ”Delulu”.
Fotnot: Upphovspersoner och bakgrund till musikalen ”Singin’ the rain”.
Musik och sångtexter: Betty Comden, Adolph Green, Nacio Herb Brown och Arthur Freed. Baserad på den klassiska Metro-Goldwyn-Mayer-filmen från 1952 med samma titel. Musikalen hade premiär på Gershwin Theatre på Broadway, New York 1985 i regi av Twyla Tharp. Presenteras i överenskommelse med Music Theatre International
Hemmascen. Sarah Klang har fostrats på Pusterviks scen (här en bild från februari 2018), den scen som nu hotas då ekonomin inte räcker till. Foto: KAI MARTIN
26 april 2012 hade Jörgen Cremonese och jag, båda från ett sakta upptinande Kai Martin & Stick!, förmånen att vara med och inviga Göteborgs nya rockklubb Pustervik. Jo, klubben hade ju funnits på teaterns andra våning med en scen som skiftat från plats till plats i rummet. Och, ja, konserter hade varvats med föreställningar i salongen i den gamla biografen. Men nu hade Joakim Levin från Nudie, krögaren Lotten Erlander och Johan Red Top Larsson, bokare och kreatör, tillsammans med ekonomen Daniel Levin lyckats få fastighetsägaren att sluta upp bakom beslutet att låta de två våningarna tjäna som rockklubb. Det var ju alldeles fantastiskt.
Invigningskvällen. Mängder med artister gästade 26 april 2012, då Pustervik slog upp dörrarna för det som skulle bli Sveriges bästa rockklubb. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
På scen stod ett Augustifamiljen, som för dagen hade Nikke Ström på bas, som husband. Gäster växlades av: Martin Elisson från Hästpojken, Daniel Gilbert, Daniel Lemma, Jenny Silver, Per Ståhlberg från Division of Laura Lee och Soundtrack of Our Lives. Så vi då, som spelade ”Rör, rör, rör dig nu” från albumet ”Röd plåt”, som kom för då nästa exakt 30 år sedan. Med hela bandet kom vi att spela där två gånger – 7 april 2013 (första spelningen i Göteborg sedan 10 augusti 1985) och 1 april 2018. Det som var vårt 40-årsjubileum.
Premisserna då var enkla. För det första giget hade Florence + the Machine ställt in sin spelning. Med kort varsel kunde vi kliva in med bandet, som gjorde comeback. Vid den andra konserten var det påskdagen. Vi fick spela på egen risk (vi bokade lokalen en dag så få egentligen var ute) och lyckades dra 500 pers. Nog så häftigt.
26 april 2012 blev startskottet för en radda artister och band som kommit förbi, antingen på turné eller som lokala förmågor på väg upp eller som vill stå och lysa för en mindre (knappt tusen som mest) publik. Pustervik blev från början en klubb som var annorlunda. Omfamnande och omhändertagande för band och artister, inbjudande för sina gäster.
Mycket. Pustervik har bjudit och bjuder på allsköns underhållning. Låt det förbli så. Foto: KAI MARTIN (förutom bilden på Gomer Explensch och Ronny Rock Svensson: PRIVAT)
Här har etablerade artister bytt scen med nykomlingar. Publiken har ständigt varit med på noterna – nå, inte alltid, för det har ju inte varit utsålt för jämnan. Men salongen och matsalen har varit kreativa spelplatser för kreativa artister.
Bokaren Kim Abelsson har en fingertoppskänsla för vad som ska komma att växa, har ett – via klubben Woody West – ett kontaktnät världen över som gett Pustervik ett gott renommé världen över. Hit kommer man för att trivas både vid och på scenen.
Det har gått 14 år sedan öppningen, nära nog på dagen med en månad när. Men den kommande årsdagen som fjortis blir ett firande med sorgkant. Pustervik har det knackigt med ekonomin.
Daniel Levin är frank när han beskriver situationen. Klubben har bara något år, kanske två, att stå på fötterna.
Nej, det är ingen dans på rosor att driva en rockklubb. Pustervik är väl, tillsammans med en gång Sticky Fingers, den klubb som har hållit längst i Göteborg. Pandemiåren var förstås en käftsmäll. Lokalerna stod lika tomma som kassaskrinet.
Nu är läget prekärt igen. Daniel Levin skriver i ett nyhetsbrev daterat 20260318:
För att göra en lång historia kort. Pustervik kan inte längre förlita sig enbart på stöd från sin huvudägare. Fler måste vara med och betala om framtiden ska kunna tryggas. För att möjliggöra detta – och skapa en situation där de som kan stötta Pustervik samtidigt skall kunna vara trygga med att pengarna stannar i verksamheten – valde ägarna att inför 2025 att ombilda bolaget som driver Pustervik till ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning (svb). Det är ett oåterkalleligt beslut som betyder att såväl alla tidigare satsade medel (över 10 miljoner i privat kapital) som eventuella framtida tillskott och överskott tillhör Pustervik.
Målet nu är att årligen hitta fem procent extern finansiering. Resten ska vi kunna lösa. Vi har kommit en bit på vägen. Staten har – genom Kulturrådet – för andra året gett oss ett substantiellt verksamhetsstöd; en såväl ekonomisk som moralisk klapp på axeln, och ett kvitto på vår centrala betydelse i den nationella kulturella infrastrukturen.
Tyvärr gör inte resten av bidragsmyndigheterna samma analys.
Från såväl staden som regionen har det varit kalla handen.”
I samma brev ges det en möjlighet att stödja klubben på olika sätt och vis och på olika ekonomiska nivå (länk här). En självklarhet, tycker jag.
Livemusik är ingen självklarhet. Vi lever i en tid där kultur har hamnat i en strykklass med studieförbund som tidigare uppmuntrat band med bidrag till replokaler har fått stryka på foten gällande sin verksamhet och skaffa nya riktlinjer. Politiska beslut som skadar den svenska kulturella själen. Få artister klarar att leva på sin musik, men även om bidragen stryps förtvinar inte längtan att skapa. Den finns i människans dna. Man ska också ha klart för sig att musiken är en utväg, precis som sport och konst, för så många som inte hittar någon plats i samhället.
Jag har genom åren träffat så många musiker och artister, som har skapandet att tacka för sitt liv. Där konsten gett dem ett alternativ utanför den gängse samhälleliga med jobb enligt 9–5-rutinen.
I brevet skriver Daniel Levin också om betydelsen av Pustervik om platsen – stället fick utmärkelsen ”Årets Venue 2025” – för publik och: ”… för de drygt 300 lokala, regionala, nationella och internationella band och artister som framträder varje år på Pustervik. Vi vet dessutom att bland våra cirka 150 000 besökare varje år är det många som besöker oss både två och tio gånger. Så vi vill gärna tänka att vi betyder en hel del för dem också.”
När politiker sviker samhället sviker folket politikerna. När perspektiv missas för kortsiktiga mål och snudd ekonomisk vinning får det bli andra visioner som räddar kulturen. Men till syvende og sidst krävs det pengar.
Jag är en frekvent besökare av arrangemangen på Pustervik. Men inte till närmelsevis på samma sätt som andra. Jag har vänner som sätter platsen vid Järntorget som mer än sitt andra vardagsrum. Det är där de får näring och syre, livsluft helt enkelt.
Nu är det upp till mig, dig och alla andra som fortfarande gillar musik från scen och inte från mobiltelefonernas strömningstjänster (som inte ger kreatörerna och upphovsmakarna många sekiner) att stötta ekonomiskt. Jag ska. Ska du? För det är väl inte AI vi vill ha som underhållning…?
Invit. Bebe Risenfors bjuder på anekdoter och musik från sin egen och Tom Waits låtkatalog. Foto: KAI MARTIN
Dirty Records, Göteborg.
Publik: Knôkat.
Bäst: Intimiteten.
Sämst: Tidsbegränsningen.
Fråga: Tar Bebe Risenfors den här konserten vidare…?
Det tog sin tid. Först i somras kom multimusikern, arrangören och producenten Bebe Risenfors debutalbum. Det mångfacetterade, på många sätt bländande och rika ”Piano ballads & improvisations”, där han spelar samtliga (tolv) instrument (på scen blir det bara ett fåtal).
Han som spelat med Tom Waits och Elvis Costello – om vi nu räknar internationella digniteter – har förstås sedan de första kliven som professionell musiker i mitten på 80-talet samlat på sig skärvor av kompositioner. Brottstycken av låtar som nu äntligen fått sin plats. Ja, hans betydelse för Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan, bandet som spelade Tom Waits med svenska texter, går ju inte att förringa. Gruppen bildades av teatermusiker i Göteborg 1988 och fick snabbt en brokig karriär. (Bandet finns fortfarande fläckvis, nu under namnet Bad Liver.) Det i sin tur gav ingången till just Tom Waits personligen, där Bebe Risenfors kom att ingå i ensemblen för köpenhamnska Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” 2000/2021 med musik av just Tom Waits. Det som i sin tur gav ingången till svenskens medverkan på albumen ”Blood money” och ”Alice” (båda från 2002). Bebe Risenfors tramporgel ska för övrigt engagerats av amerikanen för en världsomfattande turné.
Jo, det går inte att duck för Tom Waits när Bebe Risenfors kommer på tal. Det gör han inte själv heller. Vid den här konserten, intim och välbesökt, låter han honom sitta osynlig bredvid som en skyddsängel. Skrockande åt anekdoterna, smickrad av hur Bebe Risenfors låter sin musik ogenerat hylla denna hans mæstro.
Men Bebe Risenfors är förstås en musik i sig själv, som oaktat klarar att skapa sin egen profil. Han flankeras av sonen Olle Lanér Risenfors på briljant kontrabas och Köpenhamnsmusikern Maurius Zeeberg på basklarinett och tenorsax. (Tillsammans med trumpetare och gästen Andreas Lundblom utgör de jazztrion Flen.) Tillsammans blir det en avskalad, intim spelning som försiktigt blomstrar i det mörka landskap som Bebe Risenfors målar upp enligt sin rubrik ”Downlifting songs”. (Väldigt Tom Waitsk humor.)
Spelningen inleds med ”A plausible finish”, alltså Charles Bukowskis dikt tonsatt av Bebe Risenfors. Låten inleder albumet, men då under namnet ”Is there a place”, på grund av rättighetsproblem. Bebe Risenfors sticker under stol med att Bukowskis text är väsentligt bättre än hans och är glad att få göra den mustig rättvisa från scen. Urskuldar sig nästan för den text han tvingades göra själv till albumet.
Konserten blir en resa genom hans musik där balladerna får ta plats och de brokiga, emellanåt atonala instrumentala styckena från albumet ställs åt sidan.
Det är av förklarliga skäl. På Dirty Records medges blott en timmes konserttid. Oroligt tittar Bebe Risenfors titt som tätt på klockan. Som Askungen klockan tolv är tiden utmätt för konserten vid nionoll och nollnoll. Han håller speltiden skickligt och lyckas däremellan bjuda in till elva låtar plus en räcka anekdoter. Som när Tom Waits kikar ned i orkesterdiket på Betty Nansens Teatret och undrar om musikerna har träskor… det skulle nämligen passa bra för att hålla takten. Det gjorde det inte, men till Waits ”Misery is the river of the world” plockar Bebe Risenfors fram ett par mycket små träskor, som appliceras rytmiskt på en liten trumma var rytm sedan samplas in i låten för att hålla takten. Eller nära han berättar om flaskan med Henry Fords sista andetag, som Tom Waits ropa in på auktion. Hur Bebe Risenfors efter inspelningssejouren av ”Alice” fick en present av Tom Waits som tack. En mycket liten flaska. ”The half breath of Henry Ford.”
Jo, Bebe Risenfors med mannar bjuder generöst inom tidsramen. Musiken smeker så där kantigt som Tom Waits plägar göra, romantiskt, jazzigt och in kommer Andreas Lundblom, trumpet, och mångårige vännen Stefan Sandberg, tenorsaxofon, för att förstärka känslorna. Bebe Risenfors sjunger rossligt och strävt, som om han håller Waits sångteknik milt i handen.
Det känns självklart. Lika självklart och, faktiskt, okonstlat som det är på ”Piano ballads & improvisations”. I mångt och mycket är ju Bebe Risenfors en Tom Waits elev.
Det blir på det hela taget en fin stund på Dirty Records, som gärna hade fått bli mycket mer.
Bebe Risenfors, Dirty Records, Göteborg. 17 mars 2026.
På scen: Bebe Risenfors, sång, klaviatur, träskor, slagverk och kornett, Olle Lanér Risenfors, kontrabas och sång, och Maurius Zeeberg, basklarinett, tenorsaxofon och sång.
Gäster: Stefan Sandberg, tenorsaxofon, och Andreas Lundblom, trumpet.
Låtlista:
A plausible finish (text Charles Bukowski)
Jesus and John
Love doesn’t grow just anywhere
The earth will survive
Misery is the river of the world (Tom Waits-tolkning)
Coney Island Baby (Tom Waits-tolkning)
Everything goes to hell (Tom Waits-tolkning)
Lost in the harbour (Tom Waits-tolkning – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
We’re killing babies now (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
In my next life (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
Lullaby 2025 (extranummer – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg))
Anna Mannheimer i musikaldebut: ”Det kommer bli kulturkrig hemma!”
Tre veckor efter att det stod klar att maken Peter Apelgren skulle medverka i Göteborgsupplagan av musikalen ”Så som i himmelen” fick Anna Mannheimer frågan.
Hon som alltid säger nej tackade ja. Nu ska hon musikaldebutera i ”Grease” med premiär i höst på Rondo.
– Det kommer bli kulturkrig hemma. Peter kommer röra sig i de finare salongerna, men jag kommer ha bättre efterfester, säger hon.
Musikalfeber i höst. Arantxa Álvarez och Anna Mannheimer gör musikaldebut med rutinerade Anton Ewald i ”Grease – the musical” på Rondo i höst. Foto: KAI MARTIN
Anton Ewald rör sig hemtamt i Rondos environger. Det är här han har huserat i rollen som Santiago i succémusikalen ”Moulin Rouge – the musical”, som nu gör sina sista föreställningar. Han har haft rollen – och älskat den – sedan premiären på Chinateatern i Stockholm sedan premiären hösten 2024. Men efter sjuttielva föreställningar är det dags för ett nytt uppdrag. Som Danny i ”Grease – the musical”. Produktionsbolagen 2entertians och Vicky Nöjesproduktions nya satsning på Rondo.
– Samma dag som premiären var för ”Moulin Rouge” i Göteborg blev det klart att jag skulle göra Danny, säger han.
Men han slapp att göra någon audition och gled på den berömda räkmackan i Göteborg in i produktionen.
– Exakt, skrattar han.
– De plockade mig för rollen, men jag behövde ändå gör en slags audition. Jag sjöng en låt – ”Sandy” – och gjorde en scen.
I rollen som Parisbohemen Santiago i ”Moulin Rouge” har Anton Ewald långt hår och skägg. Nu ska han kliva ur 1800-talet för ett amerikanskt 1950-tal.
– Ja, jag kommer klippa mig och raka mig, säger han.
Och äntligen har du fått ett jobb?
– Haha, precis så. Klippt mig, rakat mig och skaffat mig ett jobb.
Vilken relation har du till ”Grease”?
– Jag är uppvuxen med filmen.
Så det är något av en drömroll att göra Danny?
– Absolut!
Dags för ”Grease”. Anna Mannheimer konkurrerar med maken Peter Apelgren i höstens musikalfeber i Göteborg. Hon, Arantxa Álvarez och Anton Ewald spelar i ”Grease – the musical”, som kör på Rondo.
Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Att göra rektorn miss Lynch var kanske inte drömmen för Anna Mannheimer när hon som tonåring såg ”Grease” när filmen kom 1978. Men nu är hon klar för rollen, som också blir hennes musikaldebut.
– Jag tyckte att Oliva Newton John var för söt och lite töntig, även om det ändrades i filmen. Istället var det Rizzo, som lockade mig. Hon (Stockard Channing i filmen) var så cool.
I familjen Apelgren–Mannheimer blir det plötsligt två stycken musikalroller som möts vid frukostbordet. Peter Apelgren, som debuterar i genren i rollen som lanthandlaren Arne i ”Så som i himmelen” (läs här), och hans hustru Anna Mannheimer, som även hon alltså debuterar med rollen som Miss Lynch i ”Grease”.
– Tre veckor efter att Peter fått sin roll fick jag min. Jag berättade det inte jag riktigt hunnit fatta att jag fått den, säger hon.
– Det är helt underbart. Det är något som jag har drömt om sedan jag såg den, trots att jag varken kan sjunga eller spela. Men rektorn kommer att gå bra.
Men sjunga… du låg ju trots allt på topplistorna som Väder-Annika med ”Uteliggardjuren” för 30 år sedan…
– Hm. Kanske det. Men det är egentligen något jag skäms över. Det var ju inte i egenskap av att jag kunde sjunga som den gjordes.
Istället är hon nöjd över hur det kommer bli hemma. Ett kulturkrig eller…
– Makarnas krig. Peter kommer få kulturpriser och röra sig i de fina salongerna. Men jag kommer hamna på de bästa efterfesterna, säger hon nöjt.
– Det ska också bli fantastiskt att få jobba med arbetskamrater. Det har jag aldrig riktigt gjort. Och jobba med en regissör. Dessutom kan jag få pranka Anton Ewald och lägga en pruttkudde på hans stolsits och skoja med de andra.
Ser fram emot utmaningen
Även Arantxa Álvarez gör sin musikaldebut. Den populära programledaren ser fram emot utmaningen.
– Jag är förväntansfull. Jag vill inte göra någon besviken. Allra minst mig själv. Så jag vet att jag måste träna och äta rätt. Jag kommer ju in i en värld som jag inte kan eller har en aning om.
Det var regissören Klas Wiljegård som uppmanade Arantxa Álvarez att söka till en audition för ”Grease – the musical”.
– Jag kom precis tillbaka från inspelningen av ”Expedition vildmark”. Jag var inte mig själv och behövde en psykolog. Så plötsligt ska jag på en audition för att sjunga och dansa. Där skulle jag köra steg med proffsdansare. Visst, jag har dansat tidigare, men kände mig inte trygg. Det var som om jag kastades ut till lejonen.
Men hon fick rollen som Frenchy och är förtjust över det.
– ”Grease” är en ikonisk film och musikal. Men på Rondo kommer den hottas upp till 2026.
”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2026. Spelas till och med 29 november.
Upphovsmän: : Jim Jacobs och Warren Casey.
Regi och svensk översättning: Klas Wiljergård.
Koreograf: Jennie Widegren.
Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.
Scenografi & kostym: takis .
Ljusdesign: Palle Palmé / Johan Bjellsäter.
Ljuddesign: Oskar Johansson.
Smink & mask: Erika Niklasson.
Kapellmästare: Alice Lidberg.
Medverkande: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie), Pia Ternström (Rizzo), Vanja Engström (Marty), Arantxa Álvarez (Frenchy), Martin Jonsson (Sonny), Martin Wallin Andersson (Roger), Clive Rudd (Doody), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Emil Henrohn (Eugene) och Boris René (Teen Angel).
Ensemble: Emilia Berglind, Felicia Loveflo, Olivia Sears, Olivia Kungsman, Petter M Skoglund, Kenny Lantz, Daniel Koivunen och Vi Duc Vo.
Håkan bjuder upp. Håkan Hellströms inomhusturné – den första på många år – är fullt av känslor och musik. Foto: KAI MARTIN
Unity arena, Oslo
Publik: 12000.
Bäst: Det är något rörande över ”Nordhemsgatan leder rakt in i hilmen” Oslopubliken sjunger allsång.
Sämst: Jag saknade ”Sweethearts”.
Fråga: Har Håkan Hellström någonsin varit så styrd av produktion, som nu…?
Man får nästan ta det från slutet. När Håkan Hellström, långt efter att bandet lämnat scen, ensam står kvar på catwalken, delar ut rosor och möter publiken. Den som kastar upp t-shirtar, palestinasjalar… ja, till och med en sjömansbussarong på scenen för att få en signatur från sin idol. Tålmodigt möter han dem, skakar på huvudet när det blir fler plagg. Men sviker dem gör han inte.
Det är, inbillar jag mig, ett knep för honom att landa efter sceneuforin. Han gör så på sina Ullevikonserter. Dröjer sig kvar när eftermusiken spelas. Sitter på flanken av scenkanten och vinkar adjö till sin publik, tackar och minskar på så sätt avståndet mellan honom och det upphöjda. Jag vet ingen annan artist som gör så.
Håkan Hellström med band – samma uppsättning som på Ullevikonserterna sommaren 2025 minus ”frälsningsarmén” som blåsorkester – är ute på en inomhus arenaturné. I Norge (läs Oslo) den första sedan december 2016.
Han kan ju som få andra arenaformatet. Vet att bjuda sin publik på detta extra som gör att spelningarna, trots sin väldighet, blir intima, att allt känns angeläget och riktat mot var och en.
Produktion, det vill säga de levande illustrationerna som visas på skärmarna bakom scenen, är i all väsentlighet ändrade sedan i somras. Den som i sin tur var en vidareutveckling från Ullevikonserterna tidigare år. Nu är det inte lika animerat, men fortfarande med en förkärlek för Göteborgsromantik och en ogenerad hyllning till förebilder, som präglat både Håkan Hellströms liv och musik. Det är vackert, men visst finns det ett drag av AI-format i det som visas…?
Förstås är det musiken som är i centrum. Den som sedan 2023 delvis klätts i ny dräkt med nya bandmedlemmarna Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. Den förstnämnde har med sin jazzbakgrund varit med att bidra till mer flyhänta blåsarrangemang och spel. Låtarna, överhuvudtaget, lever sitt eget liv i ständigt nya arrangemang, lika rastlösa och levande som Håkan Hellström själv på scen. Favoriter som man kanske har lyssnat sig trött på får på så sätt ett nytt liv.
Håkan Hellström är ju också mån om att skapa scenens dramaturgi. Han förstår att man inte med enbart kraft och energi kan vinna hem en konsert. Det blir på så sätt själfullt, innerligt samtidigt som det kan bli övertippat euforiskt.
Det märktes senast på Ullevi att produktionen styr allt mer. Låtlistorna från en konstert till en annan var mer statiska än tidigare. Så också nu. Men ändå är Håkan Hellström på tårna, skapar ett unik tilltal till sin publik. Uppmärksammar en liten gutt, som uppenbarligen tagits med av sina föräldrar, talar vänt och direkt till honom. Kanske har han vunnit ett nytt Håkan-fan.
Håkan Hellström själv är synnerligen förtjust i sin roll på scenen. Behärskar varje vrå och större plats med en sjävklarhet. Samtidigt rids denne storartade entertainer av maran att inte räcka till, att hela tiden prata om drömmar, utanförskap och söka näring i de som häcklar honom. På samma sätt är han också fylld av det romantiska skimret av luffare och vagabonder, av människor vid sidan om. På så sätt når han liksom alla – oavsett vilken sida om linjen man står.
Men mer än någonsin är det här som ett manifest på hans konstnärskap. Med texterna rullande bland illustrationerna på skärmen är som om han vill förklara att han är en storyteller att lita på. Att inte bara hans musik duger utan också texterna med dess innehåll och djup. Det blir en tittin till hans pojkrum och hans fantasifulla väg till framgång och in i vuxenlivet. Personligt, men inte utlämnande.
Klädd i oskuldens färg bär han ett vitt linne med ett påsytt blödande hjärta, som om det ivrigt pulserande blöder igenom för publiken, för honom, för konsten, för musiken…
Hela gänget på scen är som ett resande cirkussällskap med Håkan Hellström som entusiastisk direktör för det hela. Nämnda Tobias Wiklund och David Nyström är trogna sina gestalter från turnépremiären på Barcelonaklubben Razzmatazz vårsommaren 2023 – den ene utklädd till trollkarl à la Merlin, den andre som en renässansmänniska med bonjour, kravatt och peruk. Men Håkan Hellströms mest trogne musiker, basisten Oscar Wallblom (har ensam varit med sedan starten i bandet) har lämnat sin piratlook från då för en cool, Kubastyle, och kapellmästare/gitarristen Simon Ljungman i vidbrättad hatt är mer rock’n’roll precis som Mattias Hellberg, Oslobon på gitarr, Labbe Grimelund, trummor, och Finn Björnulfson, slagverk. Den intensiva körtrion – Annika Granlund, Ingela Olsson och Kerstin Ryhed-Lundin – låter rösterna tala och har fått ett större sällskap av LaGylia Frazier, som tagit ett märkligt mindre utrymme i showen.
Till skillnad mot Ullevi så presenteras faktiskt orkestern och får sitt spelutrymme med en samlad promenad ut på catwalken.
Oslokonserten är fantastisk. Ett böljande, varmt omsvepande hav av musik och känslor, från Håkan Hellströms begynnelse för 26 år sedan till detta nu och musik från senaste albumet ”Svensk rost”. Är man i Oslo ska förstås Lars Winnerbäck bjudas in som gäst, boende i den norska huvudstaden som han är, för att sjunga Stonesfunkig ”Försent för edelweiss”. En fin stund från scenen, som för övrigt är den enda avstickaren från låtlistorna från Örebro och Karlstad.
Över Håkan Hellströms kunnande och skicklighet svävar inga tvivel. Han bjuder på tro, hopp och kärlek tillsammans med storartad underhållning.
Håkan Hellström, Unity arena, Oslo, 27 februari. Konsert tre av vårturnén, men egentligen tänkt som den första.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Låtlista:
Intro: Abba Arrival
Magiskt, men tragiskt
Gå för glory
River en vacker dröm
Evergreen min vän evergreen
Uppsnärjd i det blå
Tro och tvivel
Pappa, säg ja!
Långa vägar
Dom kommer kliva på dig igen
Pistol
Tillsammans i mörker
För en lång tid
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
Vänta tills våren
För sent för edelweiss (gäst Lars Winnerbäck)
Kom igen Lena!
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnatssdröm
Valborg
Svindlande höjder (extranummer med ”Over the rainbow” som pianointro)
Fascinerande. Nick Caves musik kan man, men hans konst…? På Kulturhuset i Stockholm ställer han ut 17 figuriner som både roar, förundrar och fascinerar. Foto: KAI MARTIN
Det är ju inte ofta som man skrattar åt Nick Cave. Denne mörkerman roar ju sällan med sina mördarballader.
Men på Kulturhuset i Stockholm lockar han till just skratt. För hans porslinsfiguriner är en god portions underhållning parat med allvar och förundran.
Herregud, sedan mitt av 80-talet har jag fått min beskärda del av Nick Caves mörker genom hans musik. Jag har sett honom på scen, sett honom på film, läst en och annan bok. Hösten 2020 naggade jag lite i kanten på förståelse mot hans kreativa sida med utställningen ”Stranger than kindens”, som bjöd in till hans liv och uppväxt. Men skrattat, det har jag aldrig gjort åt honom. Inte med heller.
Förvisso har hans senaste konsertturnéer bjudit in till ett slags gospelfest, där det finns en glädje som kontrasterar smärtorna han sjunger om. Men rollen som mörkerman, som svartrockande predikant med svavelosande texter om miserabla levnadsöden… nej, det har han inte släppt.
Så inför besöket på Stockholms kulturhus och utställningen ”The devil – a life” visste jag ärligt talat inte vad som väntade. En sak är säker, att trots vetskapen om att det var keramik så var det ändå inte det här jag såg framför mig.
I det stora utställningsrummet står sjutton glaserade porslinsfiguriner utplacerade på rad. Alla är de Djävulen i olika situationer.
Nick Cave berättar, i en intervju som kan ses i det bortre rummet där också en bokhylla med litteratur som inspirerat honom, att han redan under tonåren kom att jobba med skulpturer. Flera kom att hamna hos hans mor, som hade dem framme fram till sin död. Under pandemin, då stora och omfattande turnéer ställdes in för honom, började han jobba med händerna. Han återvände till keramiken. Började med vaser för att missnöjd konstatera att det inte var vad han önskade. Så flög djävulen i honom. Skulptur efter skulptur med Djävulen skapades, glaserades, målades och bildade så småningom ett slags berättelse.
Totalt har det blivit sjutton stycken, som var och en för sig berättar sin historia och har sina respektive titlar (se bilderna). Det är kitschigt, inspirerat av Staffordshireporslinet som länge var prydnadsföremål i arbetarhem, tänkta för att ställas på spiselkransen. Precis som dessa är Caves figuriner platta på baksidan, för att de ska kunna stå så nära bakomvarande vägg som möjligt.
Ja, de är alla roande och ibland kommer det där förlösande skrattet. Men i serien om Djävulen framställs hin håle också som en skör, mänsklig figur med sina tillkortakommande. Nick Caves för de mörka krafterna, för våld och ond bråd död lyser igenom och de bakomliggande orsakerna till det bjuds man inte in till. Men här blir det en roande utställning som manar till eftertanke.
Det konstnärliga värdet är väl, precis som med Staffordshireporslinet, ringa. Men det är ju trots allt Nick Cave och han förhäver sig inte. Han är noga med att, i intervjun, påtala att han inte är något konstnär i sammanhanget. Han ser det här mer som ett hantverk. Kanske för något arbetarhem, som vill lysa upp mörkret med lite kitsch.
”The devil – a life” av Nick Cave. Kulturhuset, Stockholm. En pågående utställning som varar till och med 31 maj 2026.
