Nedför och uppför och framåt i London (och Kphm)

Onsdag – dressar för succé

Det blev en tur. Det blev det. Vi missade ju Roxette i somras av tusen och en olika skäl. Fick så hjälp att lösa biljetter till en utsåld Royal Arena i den kungliga danska huvudstaden. Fick samtidigt, ungefär, reda på att min gudsons band Lavender skulle på turné i England. Inte heller det något att missa. (Konserterna recenserade r – Roxette – och här – Lavender.)

Så det blev till att boka resa och hotell. Köpenhamn är jag alltid sugen på. Allt är Z:s fel, för det är hon som i förstone dragit dit mig och senare jag som dragit dit henne. London? Alltid. Men det var ett tag sedan. Senast för sex år sedan när Brexit inte slagit ut i full blom, när man kunde använda sina mobila tjänster utan problem och komma in i landet utan ETA.

Än längre sedan är det sedan Z och jag var där. Då räknar vi tillbaka till sommaren 2015. Alltså tio år sedan. En resa som snabbt packades full (läs här).

Vi tartåget till Malmö, en resa som började strömlöst på Göteborgs central, men där tågföraren körde in med minuten när. Snyggt jobbat. Passerar Lund och brottsplatsen för slagen i Lund pingstafton 1980 (en händelse som delvis beskrivs här). Så Malmö. En kort bensträckare ned till Öresundståget och färd mot Hovedbanegaarden, men först efter att vi klivit av vid Ørestad, vid köpcentrat Fields där både hotell och konsertarena ligger inom promenadavstånd.

Det är alltid speciellt att åka över bron, oavsett om det är med bil eller tåg. Det känns futuristiskt, på något vis. Så snabbt skifta från ett land till ett annat, från ett kynne till det danska, från svenska till danska på bara någon halvtimme. Jag gillar fönsterplatsen. Ser scener passerar revy, noterar utan att lägga något på minnet. Allt får bara fara förbi med en tom blick.

Z är bästa ressällskapet. Vi matchar varandra bra, dra oftast åt samma håll. Vi kliver av vid Kastrup för tåget vi kom med ska vidare utan stopp till centrala Köpenhamn på grund av förseningar. Det var inget som nämnde i Malmö. Så vi står huttrande och väntar in nästa, men det dröjer inte länge innan det kommer. Några stopp senare är det dags. Amager bjuder på kall, klar novemberluft under en blekblå himmel. Vi knatar med våra resväskor mot hotellet, som ligger bortom Fields. Cabinn Metro hotell är ett prisvärt alternativ, som även inkluderar frukost. Man tänker att en adress som Arne Jacobsen Allé – uppkallad efter den kände och framgångsrike arkitekten och formgivaren – skulle vara en stilfull boulevard. Men det är en bred, trist gata med trista, fyrkantiga hus långt från Arne Jacobsens modernistiska tänkt. Endast de färgglada lönnlöven piggar upp. Men vi checkar in, får får kabin som liknar något som en lyxkryssare kunnat erbjuda och väljer att skyndsamt ta oss mot Byen i våra hjärtan.

När vi kliver av vid Hovedbanegaarden är det strax efter lunch. Hungern pockar. Så vi går mot Tivoli, där nöden inte har någon lag. Jag smiter in med Z i Tivoli Food Hall. Hon för att spana efter de digra utbudet av maträtter; jag för att stapla ned för trapporna till toaletterna. Väl färdig och i samklang med Z konstaterar vi att det inte bli någon mat där i de stimmiga lokalerna. Vi söker oss förbi det klassiska nöjesfältet, mot Rådhuspladsen, över den trafikstridiga HC Andersens Boulevard och mot Frederiksbergsgade, den första av gatorna på Strøget mot Kongens nytorv.

Z poserar vid entrén av det berömda gåstråket och jag fångar henne tillsammans med ett bröllopspar, som ovetandes blir med på bilden. Bara några tiotal meter därifrån ligger målet för vår promenad: Shiwarma grillhouse. Stället som tillsammans med hålet i väggen vid Prøvestenen utanför Helsingør bjuder på de bästa shiwarma man kan önska. Jag tar plats. Z, som beställt och betalat, kommer efter. Jag undrar över bestick. Hon hämtar tjänstvilligt och återvänder med kommentarerna om att männen tyckte det var konstigt med bestick till shiwarma i pitabröd. Men jag vill inte kladda. Har det kanske efter pappa, som hatade att äta hamburgare för då använda han händerna för att äta.

Vi låter oss väl smaka. Vår förlängda weekendtur har precis startat. Efter inmundigandet går vi ut, men Z är snabb att gå in igen. Nu i en handskbutik. Hon provar handskar, är ungefär lika noggrann och svår som då det handlar om skor. Det vill säga, det tar en tid.

Jag väntar utanför. Ser folkhavet flöda, vågor av folk sköljer in. Nya ansikten. Nya kroppar. Långa. Korta. Tjocka. Smala. Fula. Ordinära. Vackra. Nya klädstilar. Eller gamla. Jag tröttnar. Kikar in genom skyltfönstret där Z står i ivrigt samspråk med expediten. Inga handskar köps. Slutligen kommer hon ut och vi kan gå vidare.

Nej, vi väljer inte fortsatt färd mot Kongens nytorv. Det blir åter över Rådhuspladsen och Vestebrogade, förbi gamla SAS-hotellet, som nu mer heter Radisson Collection Royal Hotel och det kan ju inte någon fan hålla reda på. Men där båda vi några förtrollade dagar hösten 2020 när pandemirestriktionerna lämnade en glipa för umgänge och resande. Vi checkade in där, uppgraderade för en spottstyver till en svit på 18 våningen och bodda som kung och drottning.

Nu väcktes minnet till liv, men vi gick förbi. Vi viker av på gatan med det filuriska namnet Trommesalen och kommer upp på Gammel Kongevej, där jag vet att det finns några Røde korsbutiker. Vi planerar också att fika och Z säger strängt att här finns inga kaféer. Nej, sträckan mellan SAS-hotellets baksida och förbi Planetariet är rätt trist. Det händer saker först när vi närmare oss favoritgatan Værnedamsvej med den lilla ostbåge till gata Tullinsgade där ”världens minsta” hotell ligger. Central hotel & cafe bjuder bara ett rum och någon gång skulle det vara kul att ta sig några nätter där, bara för att. Den här gången blir det inte sens fika. Vi suktar efter danska wienerbröd och det har inget att ställena haft på vägen, inte heller här. Vi går vidare.

På andra sidan Gammel Kongevej ligger så första Røde korsbutiken, som har stängt! Men… innanför huserar en expedit, som snart kommer och öppnar. Det visar sig att hon som frivilliganställd inte fått tiden att räcka till. Uppgifterna om öppningstider får man helt enkelt ta med en nya salt. Vi kliver in. Kollar en vända. Stannar vid herrkläderna. Z hittar en tredelad kostym, som verkar vara fint skräddad och av utmärkt kvalitet, ylle. Priset står inte utsatt. Jag kikar vidare medan Z dividerar med expediten, får priset 350 DKK och där vidgas mina öron. Jag googlar inte märket, men sättet kostymen är sydd på gör att jag köper den. Storleken…? Ja, den passar definitivt inte mig. Men kanske mina söner. Det blir en vinröd manchesterkeps av okänt märke för 50 DKK innan vi går ut med en stor bärkasse. Senare kollar jag upp Magee 1866 och inser att det är ett bra köp. Surt att jag vuxit till mig genom åren. Men, men, men…

Vi går in går kors och tvärs på Gammel Kongevej, in i olika butiker. Z hitta ett par handskar av favoritmärket King Louie som inhandlas. Vi går över gatan till en secondhandbutik utan personal – inser vi efter ett tag. Man scannar in vid en betalstation vad man handlat. Vi nyper i lite kläder, men vänder ut tomhänta. På södra delen av Gammel Kongevej byter den ena exklusiva butiken av den andra. Vi når slutligen Røde kors-butik nummer två och då har vi passerat gränsen in till Frederiksberg. Jag hittar en väst i ylle, ett nytt märke – Pre End of Denmark – som i nyskick ligger i segmentet strax under Dressman. Västen är av god kvalitet och sitter bra. 130 DKK fattigare har jag fyllt bagen från förra Røde kors-butiken. Vi hinner smita in i en vintagebutik som har exklusiva kläder. Bland annat en ursnygg Holland Esquire, som gör brittisk, klassisk gentlemanstil med extra snits. Äldste sonen har det som favoritmärke efter att Z och jag fyndat en sprillans ny kavaj under en av Stadsmissionen guidadad secondhandtur för tio år sedan (skrev om den här!). Visst, plaggen ligger högt i nypris. Men att också ligga högt i andrahandsvärde avskräcker. Framför allt då jag vet att sonen fyndat nya kavajer via appen Vipps där en nolla dragit ifrån nypriset.

Men expediten, som pratar danska med norsk brytning och senare visar sig vara svensk, är synnerligen trevlig. Även om det tog en stund att inse att hon var en han.

Vid hörnet Gammel Kongevej och Hauchsvej ligger konditoriet/bageriet/restaurangen Harlo & Meyer. Vi kliver in och ser bageri-/konditoridisken med det vi suktar efter. Jag smiter in på toa med Z beställer och under tiden har hon fått reda på att det egentligen är stängt. Vi får vårt kaffe på nåder och wienerbröd, men får sitta i kafédelen när draperier dras för då man ska arrangera om från lunch till middag. Expediten är mycket trevlig, tar på sig ansvaret för att servera oss, pratar med en förbipasserande överordnad som ger sitt nickande bifall. Vi får en fin stund, ett av wienerbröden (vi delar på de två som vi har köpt) är ljuvlig med äppelskivor i mitten. På andra sidan disken håller expediten på att packa ner… nej, vi inser att hon slänger varorna i skylten: bröd, wienerbröd… Vi tittar sorgset på. Hade vi inte varit på resande fot hade vi frågat om vi inte kunde fått handla för reducerat pris. Innan vi går tackar Z expediten och berömmer hennes goda wienerbröd. Utan att blinka plockar hon ned två av wienerbröden med äppelskivor till oss, som vi får utan att betala. Vi är förtjusta.

Höstskymningen har kommit snabbt. Det är regn i luften, blött på marken, gasljus, neonbelysning, skyltfönster och billyktor reflekterar vackert från den blöta, svarta asfalten. Det är rusningstrafik. Bilar och ivrigt pilande cyklister samsas med de gående.

Vi tar oss mot Værnedamsvej. Ser förtjust på denna favoritgatan i Kphm, som det var länge sedan vi besökte. Går in i en ostbutik som dignar av lockande varor. Nästa gång, säger vi till den trevliga expediten. Nästa gång. Vi passerar Les Trots Cochons där vi njutit fler gånger än en. Men senast var också det länge sedan. En butik med julprylar lockar in Z och jag följer med för att snabbt gå ut. Jag är rastlös. Z kommer, men vänder in igen. Hon har sett någon julpryl i skylten och vill köpa den. Hon kommer inte tillbaka. Jag står under en markis och spanar in folklivet, som är intensivt i kvällsmörkret. Z kommer inte. Jag vänder åter och står utanför och tittar in. Det är kö. Z är i och för sig först i den, men expediten håller på och krånglar med en krånglande kvittorulle till betalmaskinen. Jag suckar, återgår till min position under markisen. Så kommer Z och vi kan ta oss ned mot Vestebrogade och Hovebanegaarden, tar fel perrong, undrar vilket tåg som tar oss till Ørestad och hur många zoner vi ska betala. Löser det. Hamnar på rätt tåg, betalar rätt avgift, tar oss tillbaka till hotellet och börjar röra oss mot arenan genom Fields. Vi behöver köpa tandkräm, som vi missat att ta med oss. Inne i den gigantiska butiken Bilka (en kedja jag helt har missat under mina år med Z – 2007 till nu) tar vi en vända och inser, bland alla matvaror, att vi är helt i fel fas gällande kost. Vi kommer inte hinna äta innan konserten, om vi inte köper något här. Det blir håndmadder, små smørrebrød, som vi tar med oss i hopp om att Z ska kunna smuggla in dem i arenan. Jag har mina dubier; inte hon. Hon har, som vanligt, rätt. Vakten känner förvisso på henne väska, men den väger lätt, inga drycker i flaskor där. Maten är räddad och øl köper vi i baren.

Om konserten har ni redan fått en länk i början av texten, så den hoppa vi över. Men en bild bjuder jag på.

Vi strosar ut med cirka tiotusen besökare. De flesta mot Fields och parkeringar och metro smat S-tåg. Vi mot hotellet. Vi tar en øl som avslutning på dagen.

Torsdag – rum knappt utan utsikt

Sängen är trång, men sällskapet gott. Jag sover mot fönstret, måste diskret försöka smita förbi Z som sover på ytterplatsen. Nattens toabesök klaras av. Sedan kommer gryningen och hennes väckarklocka ljuder. Vi packar i ordning, fixar oss lite hastigt för frukost som är nere i källaren. Det blir en ok måltid i en matsal som en bamba. Så upp på rummet igen för att borsta tänderna och packa ned allt. Det blir lite mer än det var tänkt och mer än det som fanns plats i väskorna från Göteborg.

Checkar ut och mot Kastrup. Jag har fått övningar för mitt knä av fysioterapeuten och ett råd om att ha på mitt knäskydd – ett Baurefeind Genutrain som jag haft för att stärka vid en tidigare ledbandsskada. Ett brett gummiband är också nedpackat. Fortfarande ska jag ta det försiktigt med promenerande. Men säg det till flygplatserna. Vi går och går, checkar in bagage och går och går för att komma till säkerhetskontrollen och går och går för att komma till gaten. Innan dess går och går vi runt för att fördriva tid. Vi bestämmer oss för att äta för att inte helt hamna ur fas. Det blir den här gången i Kastrups Tivoli Food Hall, smørrebrød igen och en øl. Vi vänder oss till ett kafé runt hörnet för en kopp kaffe och möjligheten att äta upp de goda wienerbröden från igår. Just är står delar av Roxette, så det blir ett trevligt samtal innan take off. Z dokumenterar, förstås.

I Pressbyrån på Göteborgs centralstation har jag köpt ett magasin om Beatles album ”Abbey Road”, Dagens Industris helgbilaga med en Max Martin-intervju och sedan tidigare är journalisten och författaren Johanna Bäckström Lernebys första deckare ”Den sjunde pojken” nedpackad. Det blir inte mycket tidningsläsande under färden, men några kapitel i booken betar jag av innan vi når Englands östra kust. Themsen skymtas och snart flyger vi över ett nära nog molnfritt centrala London.

Vi landar på Heathrow före utsatt tid. Pinnar oss ur planet och mot bagageutlämningen. Men först scanna pass som säkerställer inte bara vår identitet utan också att vi har betalat vårt ETA. Förbi där tar både Z och jag oss ett toabesök innan bagagebanden börjar rulla. Med resväskorna i handen söker vi oss mot automaterna för att kolla hur våra konton på de tre (!) Oystercarden har det. Rätt bra, visar det sig. Men de gäller inte för Heathrow express eller Elizabeth Line, som ska ta oss till Paddington. Vi dividerar fram och tillbaka, väljer det billigare och senare alternativet. (Ja, jag vet att man kan ta Underground till city, men vi valde bort det.) Köper biljetter och går och går ned till perrongerna. Ställer oss och väntar på Elizabeth Line-tåget, som aviserar snar ankomst till där vi står. Så sprakar det till i högtalarna. Något om tåget vi ska med. Inställt. Oklart hur vi ska ta oss vidare. Vi rusar till nästa perrong, där Heathrow Express står. Går ombord. Men tvekar. Är det verkligen rätt? Går av igen. Hastar fram till en person som slutligen förklarar att det tåget går till nästa terminal varifrån Elizabeth Line kommer ta oss till Paddington på de biljetter vi har köpt. Rusar tillbaka. Går ombord. Dörrarna stängs.

Vid nästa terminal är det ett myller av folk. Vi placerar oss girigt så strategiskt som möjligt och när tåget väl kommer efter en dryg väntan kliver Z frankt på och tar plats för oss båda. Hon är medveten om att stå inte är ett bra alternativ för mitt knä.

Tåget fylls snabbt, men rusar också igenom storstaden in till Paddington. Vi kliver av och försöker orientera oss var vi är. Vi ska ju till Pread Street och öster ut. Men kartan vi kikar på vid en av de tusen utgångarna markerar inte var vi är. Jag pekar med hela handen och går iväg, men inser när vi kommer upp till Bishop’s Bridge Road att vi har gått och fel håll. Brexit har ju gjort att vi har stängt av vår roaming och bjuda Telia på dyra slantar för surf har vi låtit bli. Ett svenskt par vid kartan har följt efter oss för de ska åt samma håll. Men då vi vänder åt vet jag inte om de gör detsamma.

Så småningom kommer vi rätt, jag skymtar St Mary’s Hospital, som är ett riktmärke för mig, och vi knallar den vackra novemberdagen mot Edgware Road, som vi ska korsa och går vidare mot Old Marylebone Road, där hotellet ska ligga. Vi löser det efter lite bristfälligt orienterande och kommer fram till vår vistelse som ligger i hörnet av stora leden Marylebone Road. Hub by Premier Inn London Marylenebone är rätt nybyggt och ett högt hotell. Vi får ett rum på nionde våningen och möts av ett fräscht rum, men fönstret är i ena hörnet, minimalt och man kan bara ana den intensiva trafiken nere på Marilybone Road och, lite längre bort, Marilynebone Station. Men det blir bra. Sängen är spatiös, ett gemensamt täcke oroar initialt, men när vi väl somnar långt senare störs vi inte alls. Inte heller av att det bara finns handdukar för en person, men det löser vi senare.

Med Z är det ingen rast och ro. Vi ska iväg. Vi ska ut. Vi ska se. Vi ska njuta. Så… efter att vi har i hast packat upp drar vi iväg mot Undergrounden, mot Edgware Road och mot China Town. Vi går längs den mäktiga infartsleden Westway, som mynnar ut i Marelynebone Road och korsar den hårt trafikerade leden. Vänstertrafiken lurar oss, men vi väntar in signalen innan vi tar oss över. Nedför trappor, ned med en hiss och nedför trappor till tunnelbanan som tar oss till Piccadilly Circus. Vi väljer rätt uppgång och hamnar snabbt i China Town där Z vill gå till en dumplingsrestaurang som hon och hennes dotter S gästade för några år sedan. Jag är ingen fantast av dessa knyten, men ibland får man finna sig. Vi hittar efter lite mackelimang Dumpling’s Legend på Gerrard Street, lokalen är vid tidpunkten rätt lågt frekventerad. Hovmästaren placerar oss vid fönstret. Ett knep för att det ska se ut som det är fler folk i lokalen än vad det här. Vi är som magneter. Snart fylls restaurangen på. Z rådbråkar menyn och kyparen om vad hon vill ha. Jag tar några dumplings med tryffel utan att titta på menyn och beställer en kinesisk rätt med kyckling och nötter. Z hittar rätt till slut, men först efter att frågat S om råd. Det blir varsin Kingfisher också. Jag glömmer förstås att beställa ris, det som kommer i beställningen i Sverige, men inte här. Maten är ljuvlig, men med många och då menar jag många kryddstarka chili, som jag sorterar ut. Jag är ingen kryddstark kille.

Jag smiter uppför trapporna till toaletten – gud, för att vara handikappad eller rullstolsburen i dessa etablissemang – efter att vi har betalt. Z följer efter. Hon dröjer. Jag går ner. Kollar foton i entrén och ser att kungaparet – eller om det var innan drottningen checkat ut – varit där och att Camilla fått jobba ihop sina egna dumplings. Det satte förstås extra glans åt besöket. Jag går ut. Det regnar försiktigt och mörkret har omfamnat kvällen. Folkströmmen är intensiv, men det ska bli värre. Till slut kommer min hustru. Vi går ned mot Leicester Square där det är en galet lång kö in till julmarknaden och mängder med vakter. Passagen förbi bli som ett nålsöga. Så trångt att jag får andas in och andas ut. En oerhört stilig punkare i min ålder går före mig, blå skinnjacka, snygga byxor, sandaler på fötterna, spretigt, grått hår, pearcingar. Men han försvinner i trängseln. Det är som en omöjlig passage. Vi som går åt ett håll möts av horder av människor på väg åt det motsatta. Men på något vis tråcklar vi oss förbi, hittar ett hål i väggen och förhör oss om musikaler som vi kanske ska gå och se. Men det blir ingen business.

Istället går vi Charing Cross Road uppför, in på kvarteren mot Covent Garden. Hamnar på Earlham Street och ser en obelix som jag tidigare aldrig har noterat och vi försöker undvika gående, cyklister, västmodifierade rickshaws och bilar. Kommer in i ett julpyntat kommersiellt glitter med lockande varor i var och vart annat skyltfönster. Lotsar så småningom stolt Z till Neal Street och Dr Martens-butiken där och där blir vi. Z provar och provar och provar. Jag är van. Slutligen har hon köpt ett par stövlar till sig. Vi fortsätter upp mot Floral Street, tittar in hos Paul Smith och konstaterar att allt är i prisklassen långt utanför det begripliga. Men snyggt är det. Ut i den fuktiga novemberkvällen. Z kikar in i någon butik. Jag väntar utanför. Vi går in i TK Maxx, lågprisvaruhuset med outletvaror. Jag hittar smart adapter, eftersom jag tagit med fel. Går ner i källaren, Z kommer efter. Hittar mycket snyggt, bland annat en Holland Esquiere-rock för bråkdelen av vad den kostar ny. Men dels behöver jag ingen rock, dels så är den fastlåst så att den inte går att prova.

Vi dröjer kvar i den varma källaren med plagg, plagg, plagg i trånga utrymmen. Går upp. Jag betalar min adapter. Den fuktiga luften med regnet är skön att ta in. Mitt emot, på Long Acre, ligger en av Barbours många butiker. Deras julreklam med Wallace and Grommit har roat mig ett tag. Klart vi ska kika in. Barbour gör ju också ett samarbete med Paul Smith, som ska spanas in (kolla här).

Det är full kommers i den sent kvällsöppna butiken. Samarbete med Paul Smith är närmast komiskt i sin brittisk överhöghet. Jag provar en jägarväst med en fick stor nog att rymma en fasan. Nej, trots humorn får det vara. Ser en kund lämna butiken med en påse med det inhandlade i. Wallace and Grommit! Jag måste också köpa något. Hittar en snygg, rutig skjorta i röda nyanser. Den blir det.

Regnet har ökat. Men är inte besvärande. Plötsligt har vi står vi öga mot öga med Spaghetti House i korsningen av Great Newport Street, Cranbourn Street och St Martin’s Lane. Stället vi besökte och trivdes så bra i under vår bröllopsresa för över tolv år sedan. Den där ölen vi hade bespetsat oss på blev till vin och oliver. Vi fick en plats i ett hörne, precis som då och möttes av en synnerligen trevlig servitör, som då. Z var övertygad om att det var han som serverade oss då. Men när vi frågade visade det sig att han bara varit på stället i ett och ett halvt år.

Att låta tiden gå med Z är alltid förtrollande. Vinet – Angelo Montepulciano d’Abruzzo – smakade förträffligt. Oliverna likaså. Folk kom i en strid ström för att ta skydd för regnet, men motades vänligt men bestämt ut av personalen. Vår tid var över. Dags att betala och gå.

Regnet höll andan. Vi sökte oss t/r Leicester Square, där folkhoparna lugnat sig men inte kön, så åter mot Charring Cross, ned mot National Gallery och Trafalgar Square, dit julmarknaden nått, men ännu inte granen från Norge. Vi går mot tunnelbanan och siktar mot hotellet. Dagen har varit lång.

Fredag – glitter och glamour

Vi försökte verkligen. Eller… Z försökte. Vi visste rätt tidigt i vår planering att det fanns chans på att komma till Victoria & Albert Museums lager i östra London för att exklusivt kunna se saker ur David Bowies kollektion. Men när Z var nära bestämde sig datasystemet för att krångla. Då hade hon köpt ett årskort till det anrika museet i Knightsbridge, dit vi ändå hade tänkt att gå.

Så målet för dagen blev V&A:s ”Cartier”-utställning, som bara hade några dagar kvar. Vi kammar oss, matar oss, borstar våra tänder och beger oss till Edgware Road och Circle Line. Kartorna fungerar ju inte i mobilerna, då vi saknar uppkoppling. Men vi har tagit ut riktningen och jag kommer att inse att Edgware Road har två skilda tunnelbanestationer. Jo, det finns allt nytt att lära i London.

Linjen tar oss rätt och det verkar vi inte vara ensamma om att tycka. Vagnarna fylls med skolklasser, som alla har samma mål. Muséerna. Antingen V&A eller Naturhistoriska. En ny gång leder oss mot målet, men vi går först fel. Hittar rätt och tar lite förkoll in bland de fantastiska persiska mattorna, där den gigantiska och ljuskänsliga Arbadilmattan från 15oo-talets mitt fascinerar med alla sina små, små knutar.

Vi fortsätter runt lite innan vi styr mot ”Cartier”-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Vi är en rejäl kö med medlemskort och får reda på att det kommer ta 45 minuter innan vi kommer in för att få se glittret.

Kön tickar på långsamt, men med ett hyfsat gott humör hos deltagarna. När vi så kommer ner i de nedre environgerna är det i mörker med de dyrbara juvelerna i upplysta skåp för att bjuda bästa exponering. Det är ett fascinerande hantverk och priserna de kan anas ha kostat för att bjudas kungligheter, prominenta, filmstjärnor kan man inte ens ana.

Det glittrar och förför, men jag blir samtidigt trött på överdådet. Det är så sanslöst.

Vi tar oss tid, vrider och vänder på perspektiven. Men slutligen är vi klara. Går upp i ljuset, in i butiken utan att handla någonting och går sedan en genväg till utställningen om Marie-Antoinettes kreationer.

Det blir, förstås, överdåd igen. Den vettlösa rikedom – i kontrast till folkets fattigdom – är närmast grotesk. Samtidigt är det ett hisnande skickligt hantverk och stilen från den tiden ekar in i dag. Dels in i Sofia Coppolas drama ”Marie Antoinette” (oklart varför det är tappat ett bindestreck), men också modeshower av idag och – varför inte – Jenny Sooviks fantastiska föreställning som Paperwing till förra albumet (läs om den här).

Man fascineras, blir förundrad, men till detta också äcklad. Och hungrig. Medlemskortet ger möjlighet att smita in i några av de kaféer och matsalar som finns till medlemmarnas förfogande. Vi letar oss rätt, tar världens långsammaste hiss och söker oss mot en spegel, som visar sig vara en dörr. Där, i en larmig lokal, finns det ett kafé. Te och scones känns bra till lunch.

Z låter omsorgsfull mig sitta och rumsterar omkring för att komma med te och scones med tillbehör. Vi samtalar i salen med bedrövlig akustik, tittar på folk och bryter sedan upp för en vända i det gigantiska museet och de intilliggande salarna, som får Röhsska museet att te sig som en kolonistuga.

Det visar sig att när vi väl lämnar museet har det blivit mörkt. Regnet hotar, men bara en smula diskret. Vi tar en sväng in i Naturhistoriska museet, tar lite bilder bland skelett på mammutar och dinosaurier för att skicka till barnbarnet innan vi bestämmer oss för att ta oss ned mot Victoria station, för där ska ju en teater finns för musikalen ”Hamilton”, som jag har hört gott om. Vi söker oss till South Kensington Station och vidare mot vårt mål.

Vi tar oss upp mot den gigantiska stationssalen där det finns wi-fi och orienterar oss mot Victoria Palace Theatre. Jo, det finns biljetter. Vi bjuds ett bättre pris än vad de annars skulle ha kostat, men så är salongen senare heller inte riktigt full. Vi frågar efter ett matställe och blir rekommenderade ett köpcenter en bit bort. Knallar dit och knallar in på Zizzi med italienskt kök. Beställer, dricker, äter och tackar nej till kaffe och tiramisu. Tillbaka till teatern i god tid, hittar våra platser, som är nära scenen, men med bra avstånd. Egentligen ser man bra i det brittiska teatrarna var man än sitter. Showen drar igång och vi rycks med. Men om den kan ni läsa här.

Z har beställt vin och chips i pausen. Men den visar sig vara blott femton minuter kort, så det blir att hasta. I applådtacket inser att det här är blott ännu en föreställning (den hade premiär 2017). Trots ovationer blir tackandet väldigt kort.

Vi känner oss utslängda och en smula snopna. Åker en helt tom t-bana tillbaka för att knyta oss efter åter en intensiv dag.

Lördag – shopping och Lavender

Vi startar dagen som den förra. Hinner knappt vakna förrän kläderna är på och vi tar hissen ned till frukostmatsalen, den som är densamma som gårdagens bar. Stolarna är ok, sofforna för låga och borden för små. Men maten som bjuds är brittiskt ok, bra skramlade ägg, stekta ägg, bacon, korvar, fruktcocktail, yogurth, flingor, bröd att rosta, marmelad, te eller kaffe. Vi tar vår tid, sitter vi olika platser varje dag. Spanar in andra frukostgäster, klädsel, frisyrer, vanor… Så går vi upp, gör morgontoaletten och skissar vad vi ska göra.

Jag vill till Covent Garden – igen! – men nu till Walker Slater, tweedbutiken där jag köpte en tredeladkostym hösten 2018 efter att ha varit på begravning utanför London hösten 2017 och efteråt under några timmar får tid i centrala London. Hamnar utanför den söndagsstängda butiken och står som ett barn utanför en leksaksbutik. Dit skulle jag. Dit kom jag (går att läsa om här). När jag var i Edinburgh för en hockeyturnering besökte jag originalshopen, där där allt började, i akt och mening att hitta en ny kostym. Men då fanns det inget i min storlek (korta armar och korta ben), så det blev snopet nog ingenting (läs här om den resan).

Den kostymen, från 2018, fotograferades av min reskamrat Peter Birgerstam. Väl upplagd på sociala medier fångade mästerfotografen Elisabeth Ohlson (hon som sorgligt avled förra hösten alldeles för ung efter en tids sjukdom) upp den och ville ha mig till sin ateljé i Stockholm för en fotosession. Det blev av i februari 2019. Oerhört smickrande.

Samma, men annorlunda. Kostymen från Walker Slater blir fotograferad i Brighton 2018 och senare i Stockholm 2019. Foto: PETER BIRGERSTAM och ELISABETH OHLSON

Men vi tar den långa vägen dit. Vädret är höstigt, klart och några grader ovanför tiostrecket. Män går i kortbyxor som brittiska skolpojkar. En del i kortärmat. Så vi knallar iväg mot Baker Street, går nedför Sherlock Holmes gata, jag kollar in huset där Beatles hade sin fatala Applebutik under en kort, intensiv period och fortsätter ned. Kikar in i en herrbutik som skyltar med nedsatt pris på det mesta. Expediten berättar att det anrika huset ska bort på grund av att det är i så dåligt skick att det inte går att rädda. Jag provar västar, kavajer, kollar in byxor… Expediten lovordar min klädsel och smörar på för att få mig på kroken. Z hejar delvis på. Han lovar att fixa byxlängder och korta ärmar under dagen. Jag tvekar, men säger att jag ska återkomma. Det gör jag inte. Vi fortsätter ned och smiter in i en butik för japanska köksknivar. Fortsätter ned till Selfridges och deras saluhall. Kikar på mat i mängder från havet, gården, från jakten, kakor, bakverk, bröd, kex, drycker… Vi går ut igen och ned på Oxford Street och dessa massiva myller av människor. In igen på Selfridges efter att ha tittat på deras julskyltning som går i Disneytema. De anrika snurrdörrarna skjutsar in oss och så småningom ut oss. Som mellanstation ska jag mot Paul Smiths resalebutik på den illa, grändliknande Avery Row i Mayfair. Affären med lite lägre priser än den på Floral Street.

Vi tar oss dit nära nog utan hjälp. Kartorna vid busshållplatserna guidar oss. Det blir förstås lite andra butiker under gång innan vi kommer rätt. Men väl där konstaterar vi att även här ligger priserna utanför plånbokens riktlinjer.

Vi går tillbaka, smiter in på ett kafé för nödvändigheter, upp på Oxford Street. Konstaterar att butiker har flytt och ersatts av andra sedan vi/jag var här senast. Oxford Circus är rena cirkusen. Nedför Regent Street där jag tänkte ta sikte på Burberry och Hackett, men Z trumfar med Liberty, korsvirkeshuset som reser sig i Soho.

Vi tar hissen upp och tränger oss igenom folkhoparna. Kollar mattor, tyger och tyger igen. Kläder. Allt. Det. Är. Dyrt. Vi kommer ut tomhänta och jag inser att den nya Libertyskjortan med etiketter och allt kvar som jag köpte för 350 kronor på KFUM på Nordenskiöldsgatan var skamligt billig, om än dyr för en secondhand.

Carnaby Street hägrar. Nytt besök hos Dr Martens, men kortare än normalt. Nedför Broadwick Street, som jag förväxlar med närliggande Berwick Street där ju omslagsbilden till Oasisalbumet ”What’s the story morning glory” togs. Det är inte lätt då stressen i lördagsvimlet slår till. Å andra sidan hade jag precis lyckats lära mig att jag trodde fotot togs på Wardour Street. Lyckligtvis vet jag emellertid var Bar Italia ligger. Favoritstället som vi aldrig vill missa. Nu är jag bekant med geografin och myllret av gator i Soho och går med gott självförtroende mot Firth Street, ser lokuset. Men vi bestämmer oss för att gå mot mina egentliga mål. Skyndar mot Covent Garden, men förvirrar oss upp mot Denmark Street med sina musikhistoriska rötter (Bowie, Elton John, Sex Pistols…). Brusande St Giles High Street och åter nedför Neal Street, där vi någonstans på vägen ställs inför åter ett Beatlesmärkt hus.

Via Short’s Gardens når vi Travelogde, ett centralt beläget och utmärkt hotell, där jag bodde 2019. Viker av på Drury Lane där secondhanden Oxfam (en kedja lite som Stadsmissionen) ligger, men den tar vi sedan. Det är Great Queen Street som hägrar och fina, fantastiska Walker Slaterbutiken där. Vi kommer fram, men jag tvekar. I skylten är det bara damkläder… hm. Jag kikar bort åt Kingsway, men ser ingen annan skylt. Vi går in och, ja, där är det bara tweed för kvinnor med stil. Jag frågar en expedit, som förklarar att herrarnas ligger en bit ned på gatan. Ok, vi promenerar, jag lätt brydd, i kanske 50 meter innan mina drömmars mål uppenbarar sig på den lätt stökiga, på grund av vägarbete och husrenoveringar, gatan.

Ojojoj. Det här är en rejält mycket större butik en den jag gästade 2018 (den där damerna nu huserar). Här finns stil och klass en masse. Z sätter sig i en stol, tålmodigt väntande. För här blir det som jag med henne i en skobutik, men i omvända roller. Jag strosar runt. Blir diskret uppvaktad av en expedit. Jag undrar hur länge de har varit i den nya lokalen. 2021, får jag veta. Ja, dålig tajming med tanke på pandemin, erkänner han. Men…

Han låter mig hållas, men håller också ett öga på mig ivrig att vara mig tillags när så krävs. Jag förklarar min historia, berättar om 2017 och köper 2018 samt besöket i deras butik i Edinburgh. Så väljer jag en kostym, en blå tweed. Vi bestämmer tillsammans storlek. Han springer ned i källaren för att hämta väst och kavaj. Kavajen sitter perfekt, västen likaså när jag provar dem. Byxorna är väldigt långa i benen, men ska så vara. Vi fixar det, säger han. Hur länge är ni kvar i London?

(Jag har berättar mitt livs historia för honom, så han vet var jag kommer ifrån, mitt intresse för kläder och att vi – surprise – är på tillfälligt besök i London.)

Nej deras skräddare hinner inte fixa byxorna. Men jag har ju Samuel på Mölndals torg, som ordnar det lätt och snyggt. Jag köper en skjorta till, funderar på ett par snygga strumpor (som jag borde ha köpt), men tycker att de var för dyra! Får allt i en bärbar kostymgarderob och går ut ur butiken berusad av mitt oförstånd, men lycklig över mitt val. Ja, det som Z noga har övervakat och uppmuntrat.

Vi är lite sultna, men avser att vänta till efter besöket hos Oxfam. En pub på vägen ger mig möjlighet att gå på toaletten (trapport ner i källaren). Vi fortsätter mot secondhanden. Kliver in, skiljer på oss för en stund. Jag går med bestämda steg fram mot herravdelningen. Hittar lite märkeskläder till ett okej pris, men för små storlekar. Så dyker en Paul Smith-skjorta upp, väsentligt billigare än dem jag stött på i butik. Så för sakens skull. Jag hittar också en Ted Baker huntingjacket med tweeddetaljer, som sitter som en smäck. Z kommer med ett par skoplock i trä av god kvalitet. Jag blir ungefär tusen svenska kronor fattigare, får en tygkasse på köpet och lever enligt devisen kläder är kul.

Nu trycker hungern på. Vi går uppför Drury Lane, går in på puben White Heart i hörnet av High Holborn, men det visar sig att köket har lunch!

Vi knatar vidare och når slutligen puben The Compton Cross, går en trappa upp och blir hjärtliga välkomna. Z frågar om de serverar fish’n’ships, som vi suktar efter. Sjävklart gör man det. Så det blir det till lunch och en ale till. Det blir utmärkt.

Vi överhör den trevliga servitören samtala med några andra gäster. När han nämner Sex Pistols spetsar jag öronen. Han förklarar att bandet brukade hänga här, hos den här puben.

Spännande.

Vi betalar, bryter upp och söker oss mot Frith Street där vi hittar ett ledigt bord utomhus vid Bar Italias servering. Jag sitter med mina shoppingkassar och bevakar våra platser, som vi tingat bredvid varandra för att kunna spana in det intressant gatuklientelet. Z ordnar beställningen, som inte kommer och när vårt grannbord blir serverade först går Z in med bestämda steg för att höra vad som hänt. Jo, vi har blivit bortglömda, men allt ordnar sig och hos Bar Italia har man all tid i världen.

Inga kändisar, var vi kan se, gästar stället idag, förutom vi. Men det är spännande ändå att se alla som passerar revy i denna Londons kanske finaste catwalk.

Vi lämnar med saknad och rör oss mot Leicester Square för att nu ska vi köpa biljetter till ”Abba Voyage”. Vi dividerar länge om vilken prisklass vi ska ta, men landar vi den lägre som kommer innebära ståplatser. Det får gå. Gubben vill helst sitta. Ja, hans gumma likaså. Men prisskillnaderna är radikala.

London Underground, både på perrongerna och i tågvagnarna, bjuder alltid på spänning. Det gäller att vara vaken och kolla in sin omgivning. Kan det vara en celebritet som utmanar kollektivtrafiken för sin resa från A till B…? Han som sitter där snett över, är inte han någon. Han som klär sig så nonchalant, men elegant.

Vi hinner hem med våra kassar och får vila benen lite. Jag provar jackan en gång till och då märker Z att ett larm sitter kvar. Märkligt, för det tjöt inte då vi lämnade butiken. Nå, vi får försöka få tid att åka tillbaka till butiken för att få bort det.

Nu är det dags för färden österut och spelstället Sebright Arms där gudsonens band Lavender som precis har kommit med sitt debutalbum ”We’re having a barn dance” (lyssna här). Det blir en dryg resa med byte vid Baker Street, som även denna station överraskar med myriader av gångar, trappor och perronger innan vi kommer rätt till den som bjuder rätt linje mot Liverpool Street Station och vidare med byte mot Cambridge Heat. Vi matchar avgångarna tämligen perfekt. Sätter oss i det norrgående tåget som är fullt av yngre, äldre vuxna – sådana som inte vill låtsas om att det var länge sedan de klev ur tonåren – entusiastiska på väg mot någon konsert. Vi blir inte kloka på vilken, men ingen av dem går i alla fall av där vi går av.

Jag har scannat av kartan i minnet, går västerut på Hackney Road, en dåligt upplyst förortsgata i östraste av London. Vi blir lite osäkra när vi går in på parallellgatan Coate Street, som om möjligt är än dunklare. Men i en gränd som förbinder de båda gatorna står en hoper med ungdomar utanför en lokal, som måste vara Sebright Arms. Vakten välkomnar oss in och det är knôkat och vi drar i hast upp medelåldern utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Vi söker efter scenen, men hittar den inte. Ser damernas i en vrå snett bakom disken, men där tar lokalen stopp.

Vi är förbryllade. Var ska Lavender spela? Går tillbaka till vakten, som lugnt förklarar att jämte damernas finns en trappa ner och där ska konserten hållas.

Vi är bland de första i den trånga lokalen. Svarta väggar, lågt i tak. I ena änden baren, i den andra den låga scenen. Nödutgångar? Jag spanar. Tycker mig ana att bakom scenen, det som leder till logen, kan vara vägen ut om allt går åt helvete.

Det gör det inte. Z och jag köper oss varsin öl, träffar gudsonen helt kort, som är stolt och tacksam att hans gamla gudfar är på plats. Jag, eller vi, är å andra sidan hedrade att vi fått komma. Jo, vi stod på gästlistan. Men den unga flickan i kassan hittade inte mitt namn förrän jag pekade med hela handen.

Spelningen…? Jo, länken finns i inledningen av denna text. Men jag bjuder på den igen (här).

Vi är exalterade efter spelningen. Så upplyftande. Så bra. Vi dröjer oss kvar. tar två t-shirtar, som vi lovar betala dagen efter då vi ska ses på lunch. Så ut i det fria, ut ur den trånga lokalen, den trånga puben och den trånga gränden. Väl på Hackney Road finns en busshållplats och vi bestämmer oss för en sightseeing by night, får bästa platserna då bussen väl kommer, längst fram på andra våningen. Bussen plöjer målmedvetet mile efter mile in mot centrum och till Oxford Circus, som är ändhållplats: Old Street, Clerkenwell Road, Theobalds Road, Bloomsbury Way, New Oxford Street…

När vi kliver av med våra medpassagerare, festystra tonårskillar med flera, är det för att bli ett med storstadens nöjespuls så här någon timme innan midnatt. Vi går Regent Street norrut efter att söderut konstaterat att där går inga bussar åt vårt håll. Jo, vi vill fortsätta bussresan. Det är ungefär som i Malmö, långt mellan anslutande busshållplatser… men gå skadar inte.

”Vår buss” kommer så småningom. Det är några hållplatser till innan vi är framme vid Marylebone Station och den korta promenaden till hotellet. Ännu en dag är till ända. Men inte förrän ytterligare en film i serien ”Bridget Jones dagbok”, som Z spanat in och jag nogsamt somnat ifrån.

Söndag – Camden, jättepizza Abba

Frukost! Vi har lärt oss rutiner och försöker balansera vår mat på det lilla bordet. Bland porslinet finns nu en tekanna. Efter den brittiska frukosten är det dags att ge sig av för det som dagen bjuder. Z vill till Camden Lock Market. Förutom det ska vi träffa gudsonen på en restaurang som han har valt ut. Vi ska också hinna med att larma av jackan och slutligen åka österut för att se ”Abba Voyage”. Ett späckat schema, som förhoppningsvis också ska bjuda på lite improvisation.

Z längtar alltid till Camden och det brus av turism, atmosfär och kommers som är där. Vi tar bussen och får en guidad tur på vårt eget vis med våra Oyster Card. Vi kliver av bara något kvarter från händelsernas centrum och slukas genast in i folkvimlet. Dagarna i London har, förutom någon regnskur, bjudit på milt, vackert höstväder. Prasslande lönnlöv kantar våra promenader och det hela känns behaglig. Jag har inte behövt använda min vändbara Burburryrock, som jag fyndade på en loppis i Marbella i våras, mer än någon enstaka gång. Den har helt enkelt varit för varm. Det har blivit min gråa Sand, secondhandkavajen jag hittade hos Stadsmissionen i Arkaden tidigare i år. På huvudet en Stetsonkeps, skjorta och pullover, halsduk, ett par grå yllebyxor, strumpor och ett par Clarks-skor med gröna snören – allt secondhand.Det räcker i swinging London utan att sticka ut.

Det är ett intensivt liv och kiv där alla är. Olika språk blandas: franska, spanska, tyska, danska, norska, isländska, några slaviska språk jag inte kan identifiera och svenska förstås. Z går med van hand in i gränderna och marknaderna, in och ut, klämmer och känner på plagg. Jag förfäras, som alltid, över mängden plagg, skor och hattar/kepsar som bjuds till försäljning. Allt kan ju inte gå åt och vad händer med det som inte säljs. Min gräns är ju också nådd med de inköp som jag har gjort, samtidigt är jag ju, som shopaholic, ett lätt offer i detta kommersiella brus. Vi går in och ut ur denna köpmännens labyrint till tempel och passerar Amy Winehousestatyn, som blir ofta fotograferad av de passerande.

Z söker sig målmedvetet mot butiken Cyberdog, som är att som att kliva in i ett gigantiskt ravenäste. Neonfärger och musik till tordönsvolym. Jag välsignar att jag inte behöver arbeta i denna gräsliga miljö, men Z njuter; det gör inte jag. Säger att jag väntar utanför. Det är en befrielse. Jag ställer mig utanför butiken Modfather, helt utan passande stil mellan de två vesporna som hämtade från ”Quadrophenia”, modsfilmen baserad på the Whos album för drygt 50 år sedan med Sting i en av huvudrollerna. Jag spanar in folk, låter allt passera revy som livet självt. Denna höstdag i november är ren och klar, Z dröjer och dröjer än mer och jag klagar inte i solljuset och där jag står har jag god uppsikt över entrén till helvetesbutiken där hustrun nu är.

Så plötsligt inser jag att jag är blott tio meter från den så kallade the Clash-trappan. Den som de tre punklegendarna Mick Jones, Joe Strummer och Paul Simenon stod när bilden till omslaget till debutalbumet togs 1976. Jag står alltså i Chalk farm i Camden vid trappor som jag sedan tidigare har tyckt vore kul att se, men aldrig lyckats orientera. När Z väl, efter mycket om och men, kommer ut ber jag henne fotografera mig i trappan. Jag poserar som bara jag kan posera, det vill säga inte så bra, och Z knäpper några bilder.

Vi fortsätter in i Dr Martensbutiken, där Z fastnar i både skoprovande och -köpande, som går ovanligt fort. På andra våningen i butiken finns något av ett museum med rockstjärnor som alla i olika sammanhang burit just Dr Martens. Vi tar en kik, fortsätter ut och in i matmarknaderna och en och annan butik, bestämmer oss för att försöka hitta busshållplatsen i motsatt riktning som vi kom. Men först travar vi Chalk Farm Road ner, passerar bron över slussområdet. En punkare sitter med en enorm mohikan och en skylt om att få bli ”a drunk punk”, men verkar mest vara en institution, en clown, en gycklare. Vi korsar gatan, går ned mot de nya området med mer snobbiga butiker och därmed mindre puls. Vi kommer ner till slussarna där en pråm just ska docka in i en sluss för vidare färd på Grand Union Canal. Mannen springer som en skeppsråtta för att öppna portarna medan kvinnan styr båten med van hand. Det tar sin stund och de får sin publik, inklusive de haschrökande a-lagarna som sitter på parad vid en bänk mot en vägg med utsikt över det som händer.

Jag smiter iväg på en toa, trappor, loftgångar, hissar. Upp och ned och upp. Z och jag försöker lokalisera varifrån bussen ska gå, men irrar runt ett tag innan vi lyckas. Så är vi på väg ned mot Baker Street där vi ska träffas gudsonen, men är i så god tid att vi kan gå av för att gå ned till Oxfam på Marylebone High Street. När vi kliver av försöker Z orientera sig i mobilen, för vi har nu upptäckt att vi kan använda kartan offline (hög tid!). Med ögonen ner missar hon en gatstenskant och stupar brutalt i backen. Jag blir förfärad. Hon med. Folk skyndar till och hjälper henne upp. Men förutom knät, som fått ta den stora smällen, har det gott bra. Inget brutet, ingen huvudskada. Tack och lov. Vi kan fortsätta efter att ha samlat oss. Vi går Cheltern Street ned från Marylebone Road, viker av längs Paddington Street och når så Marylebone High Street, som genast överraskar. Vilken atmosfär, så mycket trevliga butiker, kaféer och restauranger. Vi har emellertid trångt om tid går med bestämda kliv till Oxfam. Men inte uppenbarligen inte så dåligt med tid att vi inte hinner scanna av vad som finns i butiken. Det finns en försvarlig mängd märkeskläder, som inte är helt billiga, men som är en struntsumma i förhållande till om de hade varit sprillans nya. Så säker jag mig mot kassan, berättar mitt ärende och expediten, en jovialisk herre med en lustig huvudbonad säger att han löser dit. Fram med larmet. Nja, förklarar jag, jag har jackan på hotellrummet. Ville bara helt kort kolla om det var deras larm. Han visar snabbt hur larmen ser ut och det stämmer med det som sitter på min jacka. Jag frågar hur det kan komma sig att det inte tjöt då jag gick ut ur butiken. Han lutar sig förtroligt mot mig och viskar: ”It doesn’t work”. Så ler han pillemariskt.

Nu är det dags för gudsonen och restaurangen vid Baker Street. L’Antica pizzeria da Michelle ligger mitt emot stationen och nära Sherlock Holmesmuseet. Det är gudsonen som har valt platsen och han är på plats när vi kommer i tid. Det blir pizza, som han rekommenderar, och jag beställer ett glas vin som när det kommer är stort som en swimmingpool. Än större är pizzorna, som är gigantiska, men inte desto mindre goda. Vi får en fin stund med honom, betalar för hans mat och dryck, förstås, och ger honom även en för liten slant för t-shirtarna som vi köpte kvällen innan.

Han smickrar mig med att berätta om att han som inte har någon i familjen som spelar instrument och gör musik har haft mig som lite av en förebild. Det gör mig glad, men han är förstås en oändligt mycket större talang än jag och långt mycket mer kunnig. Så som det ska vara med unga människor.

Så är det dags att skiljas åt efter att ha stämt av så mycket som vi kunnat och hunnit. Vi hoppas förstås på framgång för Lavender och att de ska komma ut i Europa, eller kontinenten, att spela och också få möjlighet att komma upp till Sverige. Vi lovar att hålla kontakten och vårt hus står öppet när helst.

Vi tar oss tillbaka till hotellet, gör oss i ordning för resan österut. Ungefär som igår, men nu mot Abba Arena, som ligger i det område som iordningställdes för olympiaden 2012.

Jag inser att vi har tid att hinna förbi Oxfam-butiken och tar på mig min Huntingjacket med larmet, som jag försöker vika ned i fickan. Den passar bra nu då det blivit lite kallar. Vi går Baker Street ner och Paddington Street längt kvarter vi nu gjort oss bekanta med. Kommer till butiken och expediten fixar elegant saken och jackan är så befriad från sitt braskande larm. Vi går ut på den gatan som vi har blivit allt mer förtjust i, som nu glittrar förföriskt i den tidiga kvällen. Går mot Regent Park för att gå ner i undergrunden. Vi tar sikte mot Stratford station och vidare med Dockland light railway, som tar oss dit vi ska. Vi är inte ensamma. Folk söker fest, älskar Abba och kommer från hela världen. Förväntningarna ligger i luften, folk är lyckliga; åtminstone innan. Jag skrev om mina upplevelser här.

Vi är femtusen (utsålt igen!), som slussas ut ur arenan efter föreställningens slut. Mot station, där allt är reglerat för att det inte ska bli kaos på perrongerna. Slutligen är det vår tur och vi tränger oss in i en vagn, går av vid Stratford och genom korridorerna. Ser ett tåg på en perrong och kastar oss in. Vi inser när vi satt oss att det är ett tåg tillförande Elizabeth Line, som tar oss direkt till Liverpool Street Station. Lite snabbare, men lite dyrare. Nå, det får gå. Så vidare genom transportsystemet till Edgware Road och jag föreslår att vi ska köpa något att ha att äta på hotellrummet. ”Abba voyage” började sin söndagsföreställning klockan sex, så kvällen är ung. Vi irrar runt på Edgware Road i olika kvälls- och söndagsöppna butiker utan att få napp. Slokörade går vi hotellet, men Z ger inte upp. Hon lämnar mig drällandes i sängen och går mot Marylebone Station och kommer tillbaka med frukt, sandwich och några öl till kvälls-teven, som naturligtvis avslutas med den senaste i ”Bridget Jones dagbok”-serien, som jag naturligtvis somnar ifrån.

Måndag – kramar ut det sista med svindlande utsikter

i följer våra nya morgonrutiner, med den skillnaden att vi nu sorterar bland våra prylar för att snabbt kunna packa då det är dags att checka ut. Men först frukost. Så tillbaka till hotellrummet för the final countdown. Med väskorna i nävarna och nyborstade tänder tar vi för sista gången hissen ner från nionde våningen och vårt rum utan utsikt (knappt), checkar ut och tar farväl, drar våra resväskor längs den brusande morgontrafiken denna köldslagna måndagsmorgon. Efter dagar med nära nog brittsommar i luften (nära, 14, 15 grader, men ändå) slår vintern till, känns det som. Vi når Paddington station, där vi tänkt ställa in väskorna för att göra London i några timmar innan det är dags att ta turen ut till Heathrow för färden hem.

Vi hittar ett ställe för bagageinlämning, men Z är övertygad om att det finns skåp någonstans. Vi irrar oss ut mot den väldiga stationshallen för att irra oss tillbaka. Det finns bara den. Vi lämnar in våra väskor och promenerar mot den perrong som ska ta oss via Circle Line till Aldgate. Prefekt, det kommer ett tåg, men plötsligt är destinationen ändrad. Nästa tåg går långt mycket senare. Märkligt. Vi stannar tålmodigt, men bestämmer oss för att istället ta oss till Aldgate East, som borde ligga inte så långt ifrån Aldgate. Det funkar. Vädret är strålande och Z har bestämt att vi ska utforska ett av många ”hemliga” ställen, som denna botaniska trädgård på toppen av ett hus.

Vi kliver av där vi ska och kommer upp på Fenfurch Street, traskar mot Aldgate och vidare mot Sky Garden, som ska vara vårt mål. En lunchstinn restaurang blir min räddning i nöden, en Next-butik blir föremål för en exkursion. Så korsar vi gatan och in i det som vi tror är vår skyskrapa med trädgård. Men det visare sig senare att vi hamnat på the Garden at 120 med nog så god utsikt en sådan här strålande dag. Vi tittar oss mätta efter att ha runt 360 grader, tar den snabba hissen ner och går mot Leadenhall Market, den anrika arkaden med anor från 1400-talet som vi länge önskat komma till. Tack för den slumpen. Det blir en snabb kopp kaffe i den vackra omgivningen innan vi promenerar mot gurkan… ja, den så speciella skyskrapan the Gherkin. Vi passerar den ena moderna byggnaden efter den andra, men utsikter och hissar har vi fått nog av, som ligger bland de inklämda gamla byggnaderna från ett långt bort då.

Nu ska vi till Spitafields Market med intilliggande Brick Lane med sitt myller av butiker och restauranger. Z blir omedelbart förtjust, tycker till och med att det känns bättre än Camden. Vi sveper förbi, stannar till föredömligt kort här och där och låter en koreansk snabbmatsrestaurang mätta våra magar på ett föredömligt vis. Vi kommer återvända hit, men tiden är för knapp. Så goodbye Yellow Brick Lane.

Vi styr kosan mot Paddington Station, hämtar ut vår väskor, köper biljetter till Heathrow Express och sveper ut från London mot den stora flygplatsen. Går i oändliga korridorer utan plats för en man i nöd och kommer så småningom till den gigantiska avgångshallen. Vi checkar in, lyckas sätta fel tagg på våra väskor, så Z.s blir min och vice versa. Går mot säkerhetskontrollen. Då jag kommer in och hamnar i kö är inte Z med. Oklart vart hon har tagit vägen. Jag kommer igenom. Väntar in min älskade, som undrar var jag har varit.

Nå… nu ska vi döda tid. Kikar in i butiker, köper lite till yngste sonen som ska hämta oss på Landvetter i den sena midnattstimmen. Går till en brittisk restaurang för en sista öl och lite mat. Så larvar vi iväg oss till gaten, träffar en göteborgare som ska följa oss på färden och tar oss ombord, lämnar ett London i mörker, kommer till ett Köpenhamn i mörker. Vi landar med knapp tid till planet till Landvetter. Försöker skynda på, men kön genom tullen är gigantisk. Vi är en hoper som ska med anslutningsflyg vad det nu månde vara. Vi lyckas alla diskutera oss förbi och når nästa gate. Planet hem står och väntar lite försenat. Kommer vi få vårt bagage med…? Så lämnar vi Katrup, försöker orientera oss var vi är på färden norröver: Ven, Strandvejen, Helsingør, den svenska västkusten. Vi landar i ett regnigt Göteborg. Ingen son som möter oss. Men han är listig och cirkulerar runt för att hämta upp oss utan att behöva parkera på en dyr parkering. Hemfärd. Hemmet. Sängen. Skönt.

Jag vaknar tisdag morgon och scrollar in på Instagram. Ser att Lavenders album av BBC Radio 6 Music blivit utnämnda till ett av årets bästa. Stolt spelar jag hela albumet till frukosten. Och igen.

Vemodigt och smärtsamt om jakten på en förlorad identitet och ett borttappat språk

Teater:

UMMIKOS

Gripande. ”Ummikos” är en nyskriven pjäs om tornedalska minoritetsspråket  meänkieli  och rotlöshet. Foto: LOTTA NYBERG

På Världskulturmuseet i Göteborg finns nu utställningen ”Native American fashion” (till och med 2 november 2026. En utställning som fascinerar i både historik, mode genom historien till nutid och fotografi. Den stora nordamerikanska landmassan är inte homogen. Ursprungsbefolkningen i nordost talade inte samma språk som de i sydväst. Mycket mer skilde, förstås, som traditioner och kläder. Men gemensamt för dem är hur kolonisatörerna bestämde. Inte bara hur man ska vara, prata och se ut utan också vilken religion som är den riktiga. Så blev ursprungsbefolkning styvmoderlig behandlade. Barn skickades till internat för att lära sig engelska och imperialisternas seder, bruk och historia. Lärdomar som inpräntades inte sällan genom pennalism.

I Sverige höll man denna pedagogik hårt i handen gällande de minoriteter som bodde i Sverige. Om samerna är måhända mycket skildrat och omskrivet. ornedalen, som innan Sverige skildes från Finland 1809 av Torne älv, en helhet. Man pratade finska med nordfinsk brytning. Men efter 1809 kom den svenska sidan att prata ett språk som var mer finska än svenska, men ändå aldrig riktigt finskt. Med tiden ”fastnade” tornedalingarnas språk i den äldre finskan med resten av Finland utvecklades i ett mer modernt språk.

Språket har långt senare fått namnet meänkieli och blev 2000 ett svensk minoritetsspråk. Men under den senare delen av 1800-talet bestämdes det inte bars att svenska skulle vara rådande i folkskolan i hela riket. Man skulle också försvenska minoriteter som tornedalingarna. Barn skickades iväg för att lära sig svenska och förtränga sitt eget språk. Uppfostringsmetoden långt in på 1900-talet skedde med pennalism.

Nyskrivna pjäsen ”Ummikos” väver in detta i en gripande historia om rotlöshet och vilsen språklig hemvist. Camilla Blomqvists pjäs skildrar generationer, de som talat och de som förlorat sitt språk. På samma gång möter man karaktärer som i utflyttningens Sverige reser från arbetslösheten i norra Sverige till jobb i de södra delarna av landet. Det är inte bara ett uppbrott från det trygga, från vanor och traditioner. Det är också en resa rätt in i något slags förnedring där de rötter man haft devalveras och ersätts av skam.

Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö  och Margareta Stone glider sömlöst in och ut ur sina roller. Bär med känslig hand fram historien med stor dramatik utan vilda gester. Timo Nieminen är fullkomligt lysande i sina skiften från en liten grabb över till en ung nyfiken kille och en vuxen man till en åldring med liten tid kvar. Kroppshållning, händernas rörelse, mimik, kläder ställer in ålder tillsammans med språket. På samma vis agerar effektfullt de andra. Klara Pasmas ömsinta flicka, tonåringen och unga kvinna. Nikolai Äystö som inlevelsefullt agerar och balanserar sin man i karriären i Japan med vemodston där längtan ”hem” gör honom vilsen. Men som också gör sin fadersgestalt och amerikan med självklarhet. Margaret Stone har delvis rollen som berättare, men agerar med skör säkerhet genom sina roller. Allt i den elegant enkla scenografin signerad regissör Filip Alexanderson.

Allt sker så elegant och dramaturgiskt fyndigt, men också med stor skärpa, allvar och komik. Språket växlar mellan svenska och meänkieli (textning visas under hela föreställningen). Historierna som berättas flätas snyggt samman och är var och en för sig drabbande. Som helhet är ”Ummikos” både smärtsam, vemodig och känslosam, men också fylld av hopp. Dessutom med ett spännande soundtrack där Bruce Springsteens ”Born to run” och ”The river” får sin väsentlighet i pjäsen efter de inledande tonerna av Jan Johansson.

Jo, ensemblem kan både sjunga och spela med emfas.

Till föreställning hör också ett inledande föredrag och möjlighet att lära sig mer genom konst, bilder, ljud, smaker och kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset. De tre grupper som talar meänkieli.

”Ummikos”, Teater Halland, Varberg. Premiär i Pajala Folkets hus 16 oktober 2025 i ett samarbete mellan Tornedalsteatern och Riksteatern. Denna recension baserad på föreställning hos Teater Halland, Varberg 27 november. Spelas på turné till och med 13 december.

Av: Camilla Blomqvist.

Regi och scenografi: Filip Alexanderson.

Kostymdesign: Frida Hultcrantz.

Mask-och perukdesign: Gemila Roberts.

Ljusdesign: Peter Stockhaus.

I rollerna: Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö  och Margareta Stone.

Knappast Abba dabba do!

Show:

ABBA VOYAGE

!!

Inget att jubla över. Showen ”Abba Voyage” med Abba som avatarer övertygar inte. Foto: PRESSBILD

Abba arena, London.

Publik: Utsålt (lite drygt 5000).

Bäst: Låtkatalogen är oöverträffad.

Sämst: Dataspelspassagen som dök upp.

Fråga: Om inte ens Abba-fansen jublar i längden, vem ska jubla då…?

Det tog en stund innan Abba och jag kom överens. Inledningsvis var det för mycket dansband för att omfamna mig. Men det är klart att vinsten i Brighton i april 1974 med ”Waterloo” var kul och färgglad. Med bandets stigande framgång blev distansen än större, även om jag (som många andra) häpnade över att Elvis Costello med andra började hylla bandet i slutet av 70-talet. Hade vi fel…? Ja, det hade vi. Björn och Bennys låtkatalog är snillrik, gruppens sound genuint, Agnetha och Fridas röster unika var för sig och gemensamt. Och visst var jag i Scandinavium när ”Arrival”-turnén landade i januari 1977, men jag var ännu svalt imponerad. (Låtlistan här!)

För min del dröjde det till jag såg musikalen ”Mamma Mia” en stekhet, ångande britsommardag i London 1999. Min dåvarande hustru och jag hade nyss blivit utsläppta från vårt hotellrum där låset går i baklås. Med någon minut till godo kom vi som var nyduschade dyngsura av svett till Prince Edward Theatre för matinéföreställningen som var utsåld till sista plats.

Jag var fortsatt skeptisk i ungefär en minut efter att ridån gått upp. Mottagandet var fantastiskt. Det var Abbamania från första stund. Publiken älskade det. Och jag insåg rörd att herregud vad bra musiken var. Och vilken musikal!

Det blev några vändor till med ”Mamma Mia” då den spelades på svenska i fantastiska översättningar av låttexterna av Niklas Strömstedt och Björn Ulvæus. Den som hade Gunilla Backman i en sprakande huvudroll. När sedan filmen kom 2008 med Maryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Amanda Seyfried i huvudrollerna befäste det bara succén. Och jag nickade gillande. Abba hade fått mig.

Pandemin ställde till det för ”Mamma Mia, the party” kom det att dröja med premiären i Göteborg (den hade ju spelats i Stockholm på Tyrol i fyra succéfylld år). Först i september 2021 började den spelas för snabbt utsålda hus i ett ombyggt Rondo (läs om föreställningen här!).

Våren 2022 hade ”Abba Voyage” premiär i den specialbyggda arenan i 2012-års olympiaområde i östra London. Återigen succé för Abba, som är närvarande som avatarer varje eftermiddag eller kväll som det är showtime. Man har alltså skapat en illusion av en Abba-konsert med medlemmarna så som de såg ut 1977.

Det är klart att det är spöklikt. Med ett tiomannaband som spelar musiken live blir det förstås en märklig upplevelse. Det går att ta på förväntningarna innan showen. Publiken är exalterad, oavsett ålder. Många är dessa för fest, paljett, glitter, dansskor, peruker. När väl showen drar igång – ja, det är en show, ingen konsert, trots livebandet – är stämningen på topp. Men… den falnar. För hur applåderar man avatarer…?

Trots porträttlikheten och det fascinerande i att höra Abba-medlemmarna röra sig, sjunga och prata – var och en har sina egna presentationer – med sina faktiska röster är det ett avstånd. Det är så uppenbart att det inte är på riktigt och med det blir känslan distanserad. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skaparna av detta projekt kunde låta – framför allt – Agnetha och Frida ha en sådan kass mikrofonteknik. Så var det ju inte i verkligheten. Nu är poserandet viktigare än att de sjunger i mikrofonerna.

Jo, det finns perioder när man glömmer att det är avatarer. Men det är sällan. Snarare växer känslan av overklighet. Inget är spontant. Allt är programmerat. När det sedan i en lång sekvens då avatarerna tar ett kliv tillbaka och det blir ett slags dataspel med ung hjältefigur i centrum… ja, då faller showen pladask och med den stämningen.

Det tar sig. Men festen gör det inte. Showen blir som Madame Tussauds vaxkabinett goes live. Än märkligare blir det när de nya, utmärkta Abba-låtarna ”Don’t shut me down” och ”I still have faith in you” från 2021 sjungs av medlemmarna från 1977.

I finalen, till applådtacket kommer Abba så som de kom in efter premiären i maj 2022, det vill säga som de ser ut i nutid. Då kändes det verkligt.

Nä, vill man njuta av Abbas musik blir det bäst i musikalform som i ”Mamma Mia” eller för fest som i ”Mamma Mia, the party”.

”Abba Voyage”, Abba arena, London. Premiär 26 maj 2022. Denna recension från föreställningen 16 november 2025.

Abba avatarer: Medlemmarna Agnetha Fältskog, Björn Ulvæus, Bennya Andersson och Anne-Frid Lyngstad från hur de såg ut 1977.

Livebandet: Amy Hsu, keyboard, Todd Blackmore, gitarr, Hanna Corcoran, saxofoner, Robbie Gibson, percussion, Christian Mendoza, gitarr, Janette Williams, trummor, Robyn Brown, bas, Kara-Ami McCreanor, sång, Cleopatra Ray, sång, och Carlene Graham, sång.

Låtlista:

  1. The visiter
  2. Hole in your soul
  3. SOS
  4. Knowing me, knowing you
  5. Chiquita
  6. Fernando
  7. Super trouper
  8. Mamma Mia
  9. Does your mother know?
  10. Eagle
  11. Lay all your love on me
  12. Summer night city
  13. Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)
  14. Voulez-vous
  15. The name of the game
  16. Don’t shut me down
  17. I still have faith in you
  18. Waterloo
  19. Money, money, money
  20. Thank you for the music
  21. Dancing queen
  22. The winner takes it all

Fotnot: Låtlistan är inte statisk utan har ändrats under gång.

Lavender självklar på Way out West

Konsert:

LAVENDER

!!!!

Snart på större scener. Londonbandet Lavender spelar ännu på små scener. Men succén med debutalbumet ”We’re having a barn dance” kommer bjuda på större möjligheter. Varför inte Way out West…? Foto: KAI MARTIN

Sebright Arms, London.

Publik: Utsålt (150 personer).

Bäst: Låtarna, arrangemangen, sången.

Sämst: Dumt att inte tacka publiken från scen när konserten är slut.

Fråga: Hur långt kan Lavender gå…?

Följer man bandet Lavender på Instagram – @lavenderlavenderlavender_ – möts man av Adam Jacksom och Oskar Rice, som gillar att hänga. Men i slackertillvaron frodas musik och ett charmigt kamratskap. De båda möttes under skoltiden, men kom först senare att umgås för att börja skapa musik. Lavender blev verklighet 2019 och snart producerades låtar, om än inledningsvis i försiktig skala.

2020 kom singeln ”Peppermint” som snabbt strömmade på och nu är uppe i imponerande över 23 miljoner lyssningar. Pandemin slog klorna om Lavender, men famntaget mellan vännerna lyckades den inte bryta. Nu har bandet krånglat sig förbi alla möjliga hinder i form av elakt skivbolag och usel manager. Debutalbumet ”We’re having a barn dance” är nyss utgivet och har redan skapat uppmärksamhet. BBC 6 Music har utnämnt det till årets album tillsammans med ett gäng andra prominenta artister/band. Inte illa för ett band som egentligen inte kommit ut ur start blocken.

Under hösten skulle bandet åkt på turné med Chartereuse, men av olika anledningar blev det inte av. Lavender fick istället ordna sina egna spelningar, som blev färre, och hamnade i London istället för Bush Hall (kapacitet på 400 personer) i skrubben Sebright Arms med plats för 150, en källare under en frekvent besökt studentpub i östra London.

Låt mig få det sagt med i en snar början: Jag hade inte upptäckt bandet om det inte var för att jag är gudfar till Oskar Rice. Men jag är glad för att både vara det och för att få upptäcka bandets säregna musik. Att åka till London för att följa hans och vännen, musikerkollegan Adam Jacksons musikäventyr var en självklarhet.

Väl på plats blir begeistringen än större. Ja, det är ett valpigt band – om man kan säga det om ungdomar som kretsar kring de 30 – med förbättringspontential på scen. Men musiken övertrumfar allt. Det är något som landar i gränslandet mellan Fleet Foxes mest ljuva stunder och något slags nedstrippad EDM emellanåt. Men framför allt är det tillbakalutat, stämningsfullt och omfamnade med spännande, överraskande tempoväxlingar.

Adam Jackson är en fantastisk sångare med ett brett register och en förmåga att skapa dynamik inom låtarna ramar. Oskar Rice produktion öppnas genom de samplingar som bjuds genom hans pads. På scen blir det en smula mer intensivt med trummor och sång adderat. Men med extra sång från gitarristen Tibo Step och Latir uppstår det – ja – ljuv musik. För harmonierna är viktiga i kompositionerna.

Lavender gör – trots att detta album lite ironiskt kommer nu i november (skulle ha släppts i våras) – musik för sommaren. Det är inte utan att jag tänker att Way out West skulle ha mått bra av att ha bandet på scen. Eller andra sommarfestivaler. Som hand i handske, helt enkelt.

Lavender, Sebright Arms, London. 15 november 2025.

Bandet: Adam Jackson, sång, gitarr, keyboard och saxofon, och Oskar Rice, bas, pads och keyboard, med Cosmo Clark, trummor, Tibo Step, gitarr och sång, Latir, sång.

Låtlista:

  1. 3:45/Buslane
  2. Lowlight:slowlight
  3. Lowlight (reprise)
  4. I cut ties
  5. Peppermint
  6. Ifnotnowthen (when)
  7. Harlequin/los dias azuels
  8. Missing you
  9. Cowboy pancakes
  10. Way over
  11. Whenineeditmost

Är ”Hamilton” möjlig i Sverige…?

Musikal:

HAMILTON

!!!

Slipad. Musikal ”Hamilton” på Victoria Palace Theatre är ett väloljat musikalmaskineri. Foto: VICTORIA PALACE THEATRE

Victoria Palace Theatre, London.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Intensiteten.

Sämst: Den upprepande rapen.

Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?

När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.

Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.

Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.

Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.

Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.

Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.

”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.

Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.

Regi: Thomas Kail.

Scenografi: David Korins.

Koreografi: Andy Blankenbuehler.

Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.

I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.

Biografier av skilda slag

Högt och lågt. Läsvärda biografier av skilda slag.

Jag erkänner. Jag ligger efter. Ett gäng biografier har blivit liggande för att sedan väl lästa ställt i kö för att skrivas om. Men här kommer ett sjok mer eller mindre aktuella – men inte desto mindre intressanta – biografier. Håll till godo.

Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö – Henrik Venant, Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund (Helium press 2024)

Den svenska musikscenen kring punken och nya vågen i slutet av 70-talet var till gränsen – ja, över den – kreativ. I varje större och mindre ort bildades band. I var och varannan replokal skapades musik. Mer eller mindre bra. Band knöts mellan dessa kreativa kluster. Alla ivriga att hjälpa till för att bereda plats för ny musik för en ny publik.

Få, om ens någon, har haft större betydelse än den Henrik Venant hade i Lund och Malmö. När punken slog igenom i Sverige 1978 var han 20 år, men redan i framkant. Han hade bildat band, bildat ett skivbolag och var snar att boka spelningar. Vi i Kai Martin & Stick! hade förmånen att träffa honom vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Han hade då sitt TT Reuter, ett band som krossade allt motstånd (även om Grisen Skriker var formidabla). Bandet var moget, elegant, drivet och spelade musik som aldrig hade hörts förut. Att knyta vänskapsband med honom och gruppen var att knyta vänskapsband för livet.

Det gav våra första spelningar i södra Sverige. Hösten 1979 på Fredmans i Malmö och Lunds stadsbibliotek. Fler skulle följa.

När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början.

Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns. Inte så konstigt. Dels var vi mycket i Lund/Malmö för att spela. Dels spelade vi in vår andra singel – ”Måndag, måndag”/”Slav i vår tid” med Henrik Venant i Lundastudion i februari 1980. Peter Bryx (Kai Martin & Stick!-gitarristen) medverkade på Cortex album ”Spinal injuries” (1981) och jag agerar tillsammans med Henrik Venant producent på Rädslas debutsingel ”Mannen” (1980).

Kai Martin & Stick! blev också attackerade av raggare efter en spelning i Lund arrangerad av Henrik Venant på pingstafton 1980. Vi var, som vanligt, installerade hos honom för att sova över när raggarna anföll halv två på natten och slog sönder varje fönster i huset på Bantorget mitt i Lund. De flesta hann fly, men jag blev misshandlad av två individer eftersom jag sov i en sovsäck och inte lyckade ta mig ut. Händelsen nämns i ett kapitel.

Men… det är, som sagt, inte vår story. Det är i huvudsak Henrik Venants, som förtjänstfullt intervjuas, och delvis också Stry Terrarie (Garbochock med flera), som även han intervjuas. Samt, förstås, alla band, skribenter och fotografer som tillsammans med en hängiven skara människor bidrog till denna så kreativa scen.

Kalle Lind och Henrik Jutbring: Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten (Forum 2023)

Det är en ytterst gedigen genomgång av Galenskaparnas och After Shaves karriärer. Växelvis och, kanske, tillsammans har Kalle Lind och Henrik Jutbring (nu arenaschef på Gotevent, men en stor varmare för både Beatles och Galenskaparna och After Shave).

Här går man nogsamt igenom historien från bröderna Erikssons uppväxt i Trollhättan till nutid. Författarna har inte sparat på krutet, har pratat med var och en i underhållningsgruppen. Men kanske mest specifikt med Claes Eriksson. Det är på gott och ont.

Han bär ju förstås historien och det var också han som bar huvudansvaret för produktionerna. Det är ju också genom hans obotliga envishet och kreativitet som framgångarna så småningom kom. Men inte utan de andra.

Jo, de kommer också till tals. Men det är Claes Eriksson som man får komma på djupet. De andra kommer åter igen lite grand i andra rummet. Synd.

I boken duckar man inte för de strider som har funnits inom gruppen. Men man odlar dem inte heller. Därmed förlorar boken lite av sin dramatik, även om historien om Galenskaparna och After Shave i sig har sin spännande historia.

Jag kan också sakna lite mer djuplodande intervjuer eller texter om de andra. Knut Agnred med sin hälsoproblematik blir mest en randanmärkning. Kerstin Granlunds utbrändhet likaså. Anders Eriksson demoner förbigås. Och så vidare.

Samtidigt är ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” en bok som har en bärande historia om ett roande sällskap som bär på enastående tro på sin egen förmåga att underhålla. På så vis blev man folkkära och fortfarande bär Jan Rippe och Per Fritzell denna deras mantel med den äran. Som i ”Minnesluckor” hösten 2023 (läs här). Ja, till viss del även Claes Eriksson – som ju syntes med Per Andersson och Anders T Olsson i ”Anakronisterna” på Lorensbergsteatern vid årsskiftet (läs här) – och Anders Eriksson, som synts köra soloföreställningar.

Jo, ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” är en blomstrande bok. Men det där ogräset hade gärna fått växa lite vildare.

Jones Ellerström: Garbochock Ritual (Substans 2024)

Den kompakta och lilla bok om bandet Garbochock tangerar förstås kapitlen i ””Vi kan inte dö” om bandet från Malmö/Lund. Men på få sidor får man historien en aning ur en annan vinkel och dessutom mer på djupet. Under sin korta existens gav Stry Terraries band – för det var så, bandet hade trots medlemmarnas distinkta inflytande, hans signatur – ett intensivt och starkt avtryck. Både genom de spelningar bandet gjorde, men också med de skivor som kom ut.

I denna bok avhandlas albumet ”Ritual” låt för låt. Det ger också inte bara musikens historia utan också bandets.

Garbochock hade ett genuint sound hämtat från punkens energi, Stooges brötighet, diskomusikens frestande dansrytmer och Doors eleganta orgelbaserade ljudbild. Till det Stry Terraries väsande sång och texter, som i sin tur kom att påverka Thåström än in i dessa dagar. Bandkemin var flammande där var och en av medlemmarna tydligt och klart satte sin signatur.

Garbochock var, som TT Reuter, komplett som band. ”Ritual” tillhör fortfarande ett av de främsta albumen som gjorts i Sverige. Trots att produktionen lider av en rätt rörig ljudbild. Tyvärr brann bandet i två ändar. Tålamodet tröt och efter knappt två års existens lades bandet ned 1981. Men musiken lever än. Inte bara för att Thåström troget genom sin solokarriär spelat Garbochocklåtar.

Kayode Kayo Shekoni: Innan natten är över (WA 2025)

Bakom Kayos glittrande framgång döljer sig en mörk framgång. Så som det allt för ofta (alltid?) varit för människor med annan hudfärg än den gängse, svenska, vita. I ”Innan natten är över” bjuder Kayo på en tidsresa från då allt började, från barndomen, uppväxten, skolgång till artistkarriären. Den är skoningslös, men trösterik. Hon duckar inte för någonting, är modig och stark i sitt skildrande av ett över 40-årigt artistliv. ”Innan natten är över” är en intensiv självbiografi på blott 185 sidor. Men den känns som mycket mer än så.

Paul Sahlin: Paul Paljett & jag (Ekerlids förlag 2025)

Tillsammans med forne GT-journalisten (och tillika min kollega) Claes Salomonsson har Paul Sahlin nu berättat sin historia. Trollhättegrabben med den gyllene rösten som fick en stormande karriär som Paul Paljett på 70-talet.

Det är en bok som följer sin tidslinje med tillbakablickar. Ibland haltar det med hågkomster när vilka band spelade eller var aktuella. Men i stort sett är det en underhållande, men väldigt snäll, självbiografi. Någonstans mellan raderna kan man ana en dramatik, men en hygglig kille som Paul Sahlin vill inte kasta någon skit.

Det blir på bekostnad av dramaturgin, för ”Paul Paljett & jag” lunkar på. Trevligt och lättsamt underhållande, men alldeles för sällan med känslan av att man får komma Paul Sahlin in på skinnet.

Paperwing skapar under – igen

Konsert:

PAPERWING – ”AGE OF PISCES”

!!!!!

Ett under. När Paperwing presenterar sitt nya album ”Age of Pisces” skapas ett sceniskt under där musik förenas med dans och mystik.
Foto: KAI MARTIN

Annedalskyrkan, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt (500).

Bäst: Modet att våga skapa detta sceniska under.

Sämst: Att GP, Gaffa med flera etablerade medier inte uppmärksammar detta.

Fråga: Är Sverige för litet för Paperwings expansiva musik och scenspråk…?

När Jenny Soovik, med sitt artistalias Paperwing, presenterade sitt senaste album ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 var det en förställning som fullkomligt tog andan ur mig. Från starten med henne i full regalia som en popens Marie Antoinette till slutet med henne snudd på avskalad som en kvinna här och nu. Det var fullkomligt briljant (skrev om konserten här) och tillhör en av mina musikaliska höjdpunkter genom åren.

Nu aktuell med nya albumet ”Age of Pisces” ville hon inte vara sämre. För så är det, hennes musik är mycket större än vad som ryms på ett album. Ja, mycket större än vad som får plats i Sverige. I hennes huvud växer musik till en föreställning. Av en regelrätt konsert blir det en konstert, något som mycket mer än en vanlig föreställning, mycket mer än en spelning.

Men… en sak är ju att ge sig hän åt sina fantasier. En annan sak att realisera dem. En tredje att, utan budget, få med sig likasinnade kreatörer på det artistiska tåget och lyckas tuffa på till slutstationen.

Med en enastående envishet går Jenny Soovik med sitt Paperwing och sina visioner från att leka med tanken till verklighet. Det är en ynnest att få vara med, att sköljas över av den intensitet och skoningslösa skaparkraft som hon besitter med sina artistkollegor.

”Age of Pisces” är ett album, ett klassisk sådant med tolv låtar (i och för sig adderades en ouvertyr, så det blir ju 13 spår in alles) som har sin dramaturgi. Albumet (lyssna här) är alldeles fantastisk. Med en musikalisk sprängkraft som bär spår av kollegor som Titiyo, Jenny Wilson, Lykke Li, Anna von Hausswollf och Kate Bush. Det är svindlande bra producerat och arrangerat där Paperwing visar sin styrka som kompositör, sångare och musiker.

På scen expanderar allt till något så mycket mer. Annedalskyrkan utnyttjas från koret, predikstolen till de långa gångarna. Inramningen är suggestiv, så passande för musiken, så passande för kören Mara Vokalensemblen, orkestern, dansaren Pontus Sundset och solisterna Hannah Tolf, Xenia Kriisin, Lea Sittler, och Klara Ahlersten.

Orkestern utklädda som mytologiska figurer med kreativa huvudbonader. Solisterna som vitklädda, böljande nornor, som stärker Paperwings sång, men också emellanåt tar över den. Svartklädda, dramatiskt sminkade Mara Vokalensemblens starka röster förstärks av koreografi. Med den atletiske dansaren Pontus Sundset, som elegant och kraftfullt flörtar med klassisk balett, intensifieras rörelserna.

Jenny Soovik är den konstnärliga ledaren som vågar och utmanar, men som också får med sig sina kreatörer i visionerna. Koreografen Liza Penkova förtjänar beröm precis som kostymdesignerna Xenia Kriisin och Sara Aaberg. Ja, självklart alla på scen och bakom ljud och ljus som bidragit till att detta sceniska under fått sin sprakande bärighet.

Var och en av låtarna från albumet får sin musikaliska dräkt, sitt sceniska andetag. Från starten med ”Tao” där Paperwing ligger på koret, som initialt på lit de parade för att resa sig ur skuggorna, till mer och mer intensiva stycken. Allt tar andan ur mig, fascinerar och lockar.

För Paperwing är gjort en djupdykning i livet, det krassa och det mystiska som det ger. Här blandas tarotkort och astrologi med ifrågasättandet av den världsomspännande politik som tycks störta oss alla i fördärvet. Här möter kärlek hat, uppgivenhet hopp, mörker ljus. Det är dramatik av yppersta klass. Allt gjort av en Göteborgsartist som inte nöjer sig med att skriva musik utan vill skapa något visuellt av sina kompositioner. Hon har spänt bågen till det yttersta och prickar rätt med distinkt precision.

Jag kan bara ödmjukt lyfta på hatten och tacka. Jenny Soovik har med sitt Paperwing gjort det igen.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Visuellt koncept: Xenia Kriisin.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Låtar:

  1. Ouverture
  2. Tao
  3. Avatars
  4. Vows
  5. När du andas
  6. Vad är ett liv?
  7. Dark night of the soul
  8. The void
  9. So mote it be
  10. Seventeen
  11. Return of the Godess
  12. Age of Pisces
  13. Det som är kvar

Klassisk revykonst roar

Revy:

SVENSKA REVYN

!!!

Folkligt, lustigt. När ”Svenska revyn” – med Johan Glans, Henrik Dorsin och Vanna Rosenberg i spetsen – gästar Göteborg går det lustigt till, men inte utan eftertanke. Foto: KRISTIAN KRÄN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Den lätt löpande, intelligenta humorn.

Sämst: Man kunde ha bjudit på lite mer Göteborgsperspektiv.

Fråga: Har Henrik Dorsin inga spärrar…?

Det gäller att hänga med. Både när Henrik Dorsin landar sin ”Svenska revyn” på Lorensbergsteatern för en (kort) månad och när själva revyn startar. Det är alltså succén från Scalateatern i huvudstaden som gästar Göteborg – och senare Malmö – innan man återvänder till hemmascenen. Det är som en blinkning. Håller man inte fokus är det kört. För det går undan. Trots detta är det tre timmar, exklusive paus, som det roande gänget håller hov.

Nu i höst har Johan Ulvesson stannat hemma på grund av andra uppdrag. Istället glider Johan Glans sömlöst in som en av de tre huvudkaraktärerna tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin. Det är den sistnämnde var idé, manus och sångtexter allt vilar på. Musiken är skriven av kapellmästaren Per Ekdahl, en symbios som tillsammans vårdar svensk revytradition med den äran.

Allt startar inför en fördragen ridå med den svenska flaggan exponerad. Henrik Dorsin möter sin publik öga mot öga utan någon darr på manschetten. Det som lite bedrägligt anas vara improvisation och ett tafatt välkomnande utvecklas till en kuplett. I denna avhandlar han ämnen, som inkluderar kvällen, men också hanterandet av mobiltelefoner. Så elegant. Så smart.

Jo, han kan sin revytradition. Vårdar den som Knäppupp med Povel Ramels hov höll på 50- och 60-talen, som sedan togs över av Hasseåtage på 60- och 70-talen, vilka i sin tur axlades av Galenskaparna och After Shave. Det är sång, det är dans, det är komik och det är en slagfärdig humor, som är svår att ducka för.

Det är ett drivet gäng på scen, som anammat det nationalromantiska temat på revyn. Efter inledningen med Henrik Dorsins kuplett öppnas ridån och det är dags för körsång i frack och studentmössa. Det är bländande skickligt och roande. I dessa nationalistiska strömningar – och med dem främlingsfientlighet – lyckas Henrik Dorsin och gänget inte bara hylla traditioner, svenska värderingar utan också göra dem till åtlöje. Det är skickligt.

Denna paradox är något som genomströmmar ”Svenska revyn” genom hela föreställningen. Här går vi från studentsk körtradition, till folkdansgille till folkparksnostalgi. Där emellan snillrika nummer med svensk praktkonst i centrum. Texterna är genomgående geniala, sångtexterna och musiken likaså. Henrik Dorsin kan sin sak och får med sig sin ensemble till en fullödig föreställning.

Men i farten tappar man också insikten och allvaret, som ligger där och lurar. Allt går så fort, är så smart och skickligt. Men med lite känsla för dynamik och en öppning för att andas hade ”Svenska revyn” varit fullkomligt lysande. Nu är den ”bara” väldigt roande.

”Svenska revyn”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Göteborgspremiär 31 oktober 2025. Spelas till och med 29 november.

Idé, manus och sångtextförfattare: Henrik Dorsin.

Regi och koreografi: Anna Ståhl.

Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl.

Scenografi: Bengt Fröderberg.

Kostymdesign: Clara Ahlström och Leffe Kronlöf.

Peruk och maskdesign: Sara Klänge.

Ljusdesign: Stizze Larsson.

Videodesign och animationer: David Giese.

Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero och Jessica Heribertsson.

Orkester (och medverkande): Per Ekdahl, trummor och kör, Per Texas Johansson, saxofoner och kör, Martin Höper, elbas, kontrabas och kör, Lisa Bodelius, trombon och kör, Malin My Wall, fiol, akustisk gitarr och kör, och Vladan Wirant, klaviatur och kör.

När larmen tystnar

Liket Lever- och Cortexgitarristen Gert Svensson har gått ur tiden, 69 år gammal. Foto: KAI MARTIN

Vi lever i en skymningstid, min generation. En era där den utmätta tiden möter det defenetiva. Så har ett liv slocknat. En vän sedan 45 år. En människa som varit självklar har klivit in i skuggorna.

När nyheten kommer via ett SMS om att Gerth Svensson, legendarisk gitarrist i Liket Lever och Cortex, har klivit ur tiden blir jag bestört. Beskedet har i sin tur kommit via Henrik Venants Facebooksida, är konfirmerat, men inte desto mindre sorgligt.

Gerth Svensson och jag var inte bara årskamrater. Han några veckor äldre än jag. Vi var också generationskamrater på ett alldeles särskilt vis, så som det blev med oss som trädde in i punkkretsarna i Göteborg 1977/1978.

Det var förstås också stora skillnader. Han, en av de tuffa killarna från Kålltorp, må ha haft en hård yta. Men hans hjärta var varmt. Han rörde sig i Freddie Wadlings kretsar. Var en del av dennes redan då ikoniska skapande, det som utgick från detta märkliga epicentrum för skalvet på Kaggeledstorget i Freddies överbelamrade etta med pentry.

Gerth Svensson var tyst, ståtlig, trygg. När han greppade gitarren var det för att vara effektiv, i ett med rytmen, i ett med larmet. Han var inte ekvilibristen, svävade inte ut i några solon. Han svävade överhuvudtaget inte ut. Han var förankrad i musiken på samma sätt som jag upplevde att han var i verkligheten.

Vi delade scen på Sprängkullen 7 oktober 1978. Vi i Stick! gjorde vår första spelning. Koma Jesus, förlagan till Liket Lever, gjorde (väl) sin enda spelning. Man stötte på varandra. Pratade med varandra.Det fortsatte så.

När Cortex spelade in i Lundaton våren 1981 var jag på plats och blev inviterad att medverka. På så sätt kom Gert Svensson och jag att förenas på samma album, Cortex ”Spinal injuries”, producerat av Henrik Venant. Det blev en milstolpe inom svensk postpunk. Ett album som fick en nyrelease med extraspår våren 2015 där Gert Svensson tillsammans med Cortexmedlemmarna Freddie Wadling och Uno Wall fick sitt och signera skivor på Bengans.

Cortextrio. under Record Store Day i april 2015 gavs albumet ”Spinal injuries” åter ut. Cortextmedlemmarna Gerth Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall fick signera på Bengans – nu har samtliga avlidit. (I bakgrunden The Mannequins of Deaths gitarrist Per Svensson). Foto: Kai Martin

Men det var ju framför allt vid sidan av scenen vi träffades. Då på 80-talet alltmer sällan. Livet tog ju sådana vägar. På 90-talet blev det familjeliv, för att med Svensk Punk 25 på Vågen 4 oktober 2003 bli ett slags klassåterträff.

Med många var det som om tiden stått still. Det blev också en insikt om att jag delade mycket med människorna kring den svenska punken i allmänhet, kring den i Göteborg i synnerhet.

Konsertbesökare. Gerth Svensson och jag – med Adam Wladis i mitten – på Brända Barns spelning på Liseberg 2016. Foto: KAI MARTIN

Gerth Svensson och jag kom att träffas kanske främst på spelningar i vår hemstad, men också på Crippas cafe då den forne Attentatbasisten öppnade sitt vattenhål i Majorna för tio år sedan. Han skulle medverka i Cortex återförening i oktober, även det 2015. Den comebacken som skrinlades av dunkla orsaker. (Jag skrev om det här.) Av comebackplanerna med Cortex blev det istället The Mannequins of Death, som reste sig ur askan för en spelning på Truckstop Alaska samma kväll återföreningen skulle ha hållits. Alltså resterna av det som skulle varit Cortex, men utan Freddie Wadling. Bland medlemmarna Gerth Svensson, som med bandet fick en sejour som varade i nära tio år.

Ut ur tiden. Gerth Svensson, längst upp till vänster, med The Mannequins of Death – ett av många band som han medverkade i. Foto: PRESSBILD

Det blev musik som spelades in med bandet, som kan höras här och en spelning på Skeppet 18 november då Gerth Svensson inte kunde medverka. (Skrev om spelningen här.)

Han medverkade även i Glo, det 1978 så unga punkbandet från Åsa, som 2018 gjorde en återförening med ambitioner långt från nostalgi (läs här). Det passade Gert Svensson, som utan att förneka sin historia hellre tittade framåt.

Nu har han tagit sitt sista ackord, det som nu med den larmande rundgången ringt ut. Han är saknad.

Gert Svensson blev 69 år.

Rörelsens lätthet Danskompaniets kraft

Dans:

IN-ACTION

Som rörelsens poesi. ”Cross” görs med en dokumentär närvaro av Göteborgsoperans Danskompani. Foto: TILO STENGEL

Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.

Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.

Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.

Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser. Som i ”Cross”.
Foto: TILO STENGEL

Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.

Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.

Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign.
Foto: TILO STENGEL

I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.

Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober. Spelas även 2 och 5 november.

”Cross”:

Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.

Kompositör: Alejandro da Rocha.

Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.

Scenografi: Amber Vandenhoeck.

Kostymdesign: Luca Garini.

Ljusdesign: David Stokholm.

Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

”Spirit willing”:

Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.

Kostymdesign: Tiffany Tregarthen

Videodesign: Eric Chad.

Ljusdesign: James Proudfoot.

Kompositör, arrangemang och musikval: Branislav Janošević.

Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.

Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.