Det blir förstås alltid lite mer speciellt när jag har ett slags förhållande till de artister som medverkar i TV4:s succé ”Så mycket bättre”.

Orup har varit förband, en gång på 80-talet, till Kai Martin & Stick! (Kolingsborg, Stockholm) och han, denne coole popkatt, har med medlemmar ur Ubangi sovit över i min lägenhet någon gång i mitten av samma dekad. Ola Salo hade jag förmånen att resa med då the Ark, Deportees och Moneybrother reste med Export Music Sweden en dryg vecka i mars 2005 – Los Angeles, Austin, Texas, och New York. Parat med deras musikaliska äventyr blir det en speciell känsla, även då man möter dem från tv-fåtöljen.

Samtidigt är det så att årets upplaga av ”Så mycket bättre” är lite mer kittlande än vad det var 2013. Bara att Carola är med är ju i sig alldeles enastående. Dessutom tillsammans med Amanda Jenssen, så ingen någonsin sätter sig på, och Kajsa Grytt, som jag ju också följt i något slags parallellt artistuniversum i 35 år. Adderat med lite mer profilsvaga, åtminstone i min sinnevärld, Love Antell (Florence Valentine) och Johan T Karlsson (Familjen), så finns det ju redan på papperet utrymme för både spännande tolkningar av varandras låtar och samtal som kan bli öppna och inkännande.

Jag blir inte besviken. Carola må vara en diva, men en härlig sådan och det är kittlande att se hur hon i ett stridigt inre lugn sitter och lyssnar på Ola Salos förklaring av sin icketro, eller ateism, eller tvingas svälja de ständiga svordomarna som kommer… Kajsa Grytt är enastående häftig, en så stark personlighet och med ett talande ansikte, ständigt vaken, ständigt berörd; hennes version av ”It takes a fool to remain sane” är avskalat stark, så bara hud och känslor som endast hon kan, men med reservationen att texten emellanåt blir lite för mycket av en recitation.

Orup är, som sagt en cool katt. Vältalig, balanserad, med en underliggande humor som jag bara älskar. Att han dessutom är extremt välklädd i varje situation är ingen överraskning; så var det också way back then och jag känner alltmer att jag måste se hans krogshow i Stockholm. Han gör om ”Echo chamber” – ja, det är Ola Salos dags – till ”Ekokammare”, hittar sin Oruptwist utan att tappa bort originalet. Samma sak gör Love Antell med ”One of us is going to die young”, som blir en rusande, Springsteens- eller kanske snarare Håkan-light version med ”En av oss kommer dö ung”. Men det stannar inte där med de svenska versionerna; Johan T Karlsson gör ”Göra slut med Gud” (”Breaking up with God” och förvandlar den till en så självklart Familjendänga att jag häpnar. Mycket fräckt! Men så kan han ju inte göra med varje tolkning av de andras låtar… eller…?

Amanda Jenssen och Carola tävlar dock om veckans version. Amanda Jenssen är en så driven sångare med en fräck ton. Men ”Calleth you, cometh I”, the Arks fantastiska hymn, skulle kunnat ha blivit något stort och rockigt bombastiskt, men är mer som en bön, ändå inte desto mindre stark. ”Tell me this night is over” blir gospelnära med en Carola, som inte bara sjunger fantastiskt, säkert och avancerat, utan också gör sin tolkning av låten, så att den känns inifrån och ut.

Bra val och tolkningar från samtliga, med lite olika beröringsnivåer. Men det räcker ju sällan med det. Jag tycker att programmet, med fokus på Ola Salo, gav en merbild av honom. Så som jag önskar. Frågor och undringar från de andra som gav lite till av en redan stor, färgstark och mångfacetterad bild av honom.

Så en stark start av ”Så mycket bättre”.