Författare: Kai Martin

Den svenska modellen gav segern

Posted on av Kai Martin

Med flaggan i topp. De svenska juniorkronorna vann junior-VM tack vare en solid laginsats tryfferad med topprestationer från målvakt, backar och upp till kedjorna.

Kolla på bilden nedan. Jag är 18 år. Året är 1975. Jag drömmer om att göra stordåd på isen. Tränar och spelar med MPHC, har fått en tränare i Sven Erik Rönnfors som tror på mig, som ser att det i den drömmande blicken och spensliga kroppen finns en talang, som han som gammal målvakt kan locka fram till något bättre. Det gav spel med laget i division 3 och 2 (en säsong, som stryklag), för att följas av spel i divisionerna 4 och 5 i andra lag. Jag gav aldrig upp. Kärleken till sporten var för stor. Det blev en paus från 1992 till 1999, då jag började med IK Raid. Ett lag i lägsta Göteborgsserien, som jag kom att bli trogen i 18 säsonger. Under tiden började jag spela med flera andra lag för rekreationshockey, kom tillsammans med Partille Oldtimers och Soha (Swedish Oldtimer Hockey Association) till Kanada, och med de senare i turneringar i Skottland och Finland (Åland).

Drömmaren. 18 år med hockeydrömmar i blick.

Jag tänker på den bilden då jag nu följt Junior-kronornas väg mot ett eftertraktat guld. Sveriges målvakt, Love Härenstam, är just 18 år. Men i övrigt finns det inga likheter mer än målvaktspositionen mellan oss. Han är skolad sedan barnsben på sin position. Hans mål är NHL, det är inget han behöver drömma om. Med den prestationen han har gjort under turneringen har han mångas blickar från proffsligan på andra sidan Atlanten.

Han har varit fenomenal. Spelat disciplinerat och explosivt. Har inte tappat fokus, trots fula pååkningar från transatlanter (läs USA) och har hela tiden hittat ett vinnande spel. Det är fascinerande moget. En räddning, vad den än månde vara i nivå, eller mål rinner av honom för nästa prestation. Jag är djupt imponerad, precis som jag är av hans fysiska styrka, motorik och spänst.

Men en målvakt gör inte laget. Det är med en på samma gång känsla av att vara imponerad och en förfärande känsla av att det ska sluta fiaskoartat som man följer JVM. Juniorkronorna har bara vunnit två gånger tidigare (1981 och 2012), men har varit nära några gånger till utan att räcka till.

I år…? Nja, jag var inte helt övertygad inledningsvis. Visst, laget vann och vann. Men utan att hitta ett spel som på det hela taget fungerade. Juniorkronorna har i tidigare turneringar varit duktiga på att vinna samtliga matcher i grundomgången utan att ha lyckats höja nivån till slutspelet. Nu klädde man av USA i den sista gruppspelsmatchen. Det blev ett fyrverkeri på nyårsafton som hette duga och vinst med 6–3 på amerikanernas hemmaplan.

Kvartsfinalen knep man övertygande med samma resultat – nu mot Lettland. Samtidigt slog Finland ut hemmanationen på övertid i en dramatisk match. Så ärkerivalerna Sverige–Finland i semifinal.

Finland har ju de senaste säsongerna – ja, längre än så – varit dominanter gällande både senior- och juniornivå. Men på papperet var det här oerhört ovisst och väldigt jämnt. Det blev det också i verkligheten. Ett flängigt spel där Finland var duktiga på att täppa till på offensiva blå och trycka tillbaka svenskarna, som inte hittade någon riktig modell att krångla sig ur sin zon. Men Juniorkronorna hade ett tålamod som var beundransvärt och ett lagspel som var kompakt. Det krävdes straffar för att avgöra vem av lagen som skulle bli finalklara. Där drog Sverige det längsta strået och vann slutligen med 4–3 efter ett nervigt straffslag . Samtidigt slog Tjeckien ut Kanada med rätt så övertygande 6–4.

En heleuropeisk final, alltså. Där jag lite defaitistiskt inte trodde Sverige skulle klara det. Tjeckien hade spelat oerhört kompetent, varit väldigt effektiva i sin offensiva tjeckning, precis det som Sverige haft så svårt för. Men svenskarna visar upp ett bländande spel. Gör med knappt fem minuter kvar 1–0, utökar i andra perioden för att i tredje perioden göra 3–0 efter ett förnämligt förarbete av Frölundas stora talang Ivar Stenberg då fyra minuter inte ens är spelade.

Guldet i hamn. Lagkapten Jack Berglund håller stolt och lycklig guld-bucklan efter vinsten mot Tjeckien.

Då har tjeckerna inte klarat av svenskarnas intensiva spela över hela banan. Men plötsligt inser laget att tiden är knapp och steppar upp. Man tar mot slutet av perioden ut målvakten och lyckas reducera vid 17.36. Gör om det hela och får lön för mödan med 3–2 två minuter senare. Det är rafflande och Tjeckien trycker på mot ett vilt kämpande Sverige. Så rinner pucken ut och just Ivar Stenberg förvaltar den väl och skickar den i mål med åtta sekunder kvar. Guldet är i hamn.

Ja, Sverige hade sina stjärnor. Lagkapten Jack Berglund (19), unge Viggo Björck (17 år), Ivar Stenberg (18), Victor Eklund (19), Love Härenstam (18) med flera. Men framför allt var det laget som vann turneringen. Det svenska adelsmärket i lagsport. Det som har gjort att vi har nått framgång i fler sporter än ishockey.

Nu kan spelare som Björck, Härenstam, Öhrqvist och Håkansson få tillbaka sina svenska Å, Ä och Ö på tröjorna, efter att haft namnen undergivet felstavade under turneringen. Och de ska nu försöka landa i verkligheten efter att uppnått sina drömmar om guld i USA.

Tack för underhållningen. Det var onödigt spännande. Jag drömmer vidare om mina stordåd.

Mitt nöjesår – favoriter från 2025

Posted on av Kai Martin

Man kan tycka att jag lever i en liten sfär, som huvudsakligen håller mig till nöje och kultur i Göteborg med omnejd.

Men faktum är att det räcker. Stan är rik på det mesta. Det gäller bara att vara fortsatt nyfiken. Jag har så att det räcker och blir över. Jag vill egentligen se och höra mycket mer än jag mäktar med.

För i Göteborg finns mängder av scener som bjuder högt och lågt, stora som små akter, stora som mindre scener. Ambitionen på konstnärskapet är det inget fel på. Så låt mig presentera mina favoriter från 2025 – och ja, jag håller mig till Göteborg och västkusten.

Favoriter 2025. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES/BO HÅKANSOSN/BILDUPPDRAGET, TILO STENGEL/HARALD NILSSON/KAI MARTIN

Favoritkonserter:

Paperwing: ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november. Så eget, så starkt, så pretensiöst, så ambitiöst.

Håkan Hellström, Ullevi, andra konserten 7 juni. Ingen kan underhålla över 70000 kväll efter kväll som Håkan kan.

Delines, Pustervik, 8 maj. Inget kan vara så bitterljuv och mörkt och samtidigt vackert som Delines.

 Yukimi Nagano, Way out West, 8 august. Little Dragon-sångerskan övertygar som soloartist.

Negar Zarassi, Stora Teatern, 22 februari. Senare på året knep hon förstapriset i ”Kontrapunkt”. Där och då knep hon mitt hjärta med musik från operans värld, Iran till Édith Piaf.

Märta Fransson, Maj12:an, 4 december. Eva Cassidy tolkade andra artister som få andra. Märta Fransson tolkar i sin tur henne som få andra.

Favoritrevyer:

Falkenbergsrevyn, 5 januari. Så makalös bra underhållning med all inclusive: dans, sång, musik, humor…

Paraden, Varberg, 18 januari. Annika Andersson med familj och underhållningskollegor håller hov.

Påskbubbel, Aftonstjärnan, 27 april. De har flyttat revyn från nyår till påsk. Inte sämre för det.

Favoritshower/-musikaler/-dans:

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, 27 september. Världsklass och värd att ses om och om igen.

”Moline Rouge”, Rondo, 25 september. Trots att intimiteten går förlorad på Rondo är det en färgstark och intensiv musikal av klass.

”Into the woods”, Balettakademien, 11 oktober. Eleverna på Balettakademien övertrumfar sig själva.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, 11 oktober. Styckena ”Cross” och ”Spirit killing” visar åter igen på Danskompaniets oövertrumfade kompetens.

Favoritteater:

”Den lilla svarta”, Hagateatern, 3 oktober. Med små medel görs stor teater.

”Romeo och Julia”, Folkteatern, 4 oktober. Shakespeares klassiska pjäs i en vital och sprudlande uppsättning.

”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, 28 februari. Smärtsam och intensiv.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, 18 september. Tennessee Williams pjäs glöder på nytt.

”Fear”, Backa Teater, 21 oktober. Att bara månader efter det fruktansvärda dådet i Örebro våga presentera en pjäs i ämnet visar på mod. Dessutom är den smärtsamt bra.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus Malmön. I kärv miljö med en blandning av amatörer och proffs blir Shakespeares drama autentisk.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg. Improvisationsteater av clownerna som är bäst – och tokigast – i klassen.

Favoritalbum:

Paperwing: ”Age of Pisces”. Hennes skapande är värd så mycket mer uppmärksamhet än hon får. Både gällande album och scen.

Håkan Hellström: ”Svensk rost”. Ett fascinerande album, 25 år efter debuten, som lockar till lyssning om och om igen.

Anna von Hausswolff: ”Iconoclasts”. Med stor integritet skapar Anna von Hausswolff stor musik.

Anders Boson Jazz Ensemble: ”Slottsskogen”. Han är flitig, den gode Anders Boson, men tummar aldrig på kvaliteten. Med sin Jazz Ensemble gör han ett väldigt starkt album.

Valter Nilsson, ”Bland de gyllene och de allmänt brända”. Han säljer ut Nefertiti och Pustervik för att senare också sälja ut Bananpiren. Berättigad hausse för denne göteborgare som förenar Joel Alme med Håkan Hellström till ett eget uttryck.

Markus Hasselblom: ”07.01 hemifrån”. Northern soul på svenska och från västkusten. Glittrigt med svärta, själ och sinnlighet.

Favoritromaner:

Randi Olausson: ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget”. Det är kanske inte den mest välskrivna, men inte desto mindre drabbande. En självbiografi som är plågsam att läsa om en kvinna i fritt fall (och resning).

Grzegorz Flakierski: ”Mormor Lea”. En resa genom generationer av judisk fattigdom i östra Europa skriven flyhänt, underhållande och lärorikt om onda tider.

Göran Parkrud: ”Rädd att drunkna”. Debutroman som dröjer sig kvar och väcker frågor om både manlig arvssynd, arv och flykt från ansvar.

Jenette Bergenstav: ”Skugglik”. Andlöst spännande – igen – av Göteborgs deckardrottning nummer ett.

Åke Edwardson: ”Den smutsiga floden”. Mäster Edwardson lämnar ingen läsare besviken i sin sista (?) roman om kriminalkommissarie Winter.

Tony Fischier: ”Sardonicus fyra visioner”. Han sprutar ur sig kriminalromaner med Göteborg med omnejd i centrum. Alltid lika spännande.

Jensen & Gabay: ”Parabellum”. Duon Morgan Jensen och Theo Gabay kan det där med spänning och är som de tre ovan nämnda krimförfattarna väldigt flitiga. Här nöjer de sig inte med Göteborg utan landar i ett rafflande drama på Svalbard.

Säkert ”Högt spel” – Falkenbergsrevyn roar som få andra

Posted on av Kai Martin

Nyårsrevy:

HÖGT SPEL med FALKENBERGSREVYN

!!!!

Hög klass på ”Hög spel”. Falkenbergsrevy kan konsten att roa på flera plan. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Numret ”Hemliga dokument” är i toppklass.

Sämst: Det är synd att klaga.

Fråga: Hur ska detta revygäng klara sig utan Bertil Schough…?

Så tänker jag, att varför är inte Anna Carlsson på de förnäma komediscenerna i Stockholm? I någon fars, någon musikal, i någon soloföreställning, på turné över hela landet…? För så begåvad och fantastiskt roande är hon. Men då kommer Linnéa Lexfors in med ett nummer, sång eller prata, eller ensemblespel som gör att jag tappar hakan. Har knappt fått ordning på den förrän Fredrik Vahlgren, denne tvåmetersman, sjunger skjortan av de flesta, dansar och sjunger bättre än de flesta. Ja, då dyker Daniel Träff upp med nedtonad, precis humor som prickar rätt för att sen låta sin baryton ljuda.

Jag kunde ha varit nöjd, men förstås kommer eminente multimusikern Bertil Schough, som efter 40 år nu gör sin sista revy med gänget, och briljerar i ett solonummer med tusen och en instrument och samtidigt sjungandes.

Tar farväl. Efter 40 år som musikalisk motor i Falkenbergsrevyn tar Bertil Schough farväl och gör sina sista revyer.
Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

För så är det. Gänget i Falkenbergsrevyn är så kompetent. Här samsas avancerad koreografi med stämsång i toppklass. Avslutanden numret i första akten – ”Hemliga dokument” om alla regeringens sjabbel under året med viktiga handlingar – är ju ett musikalnummer på högsta nivå.

Hög musikalnivå. Numret ”Hemliga dokument” är ett musikalnummer av högsta klass. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergsrevyn tummar aldrig på kvaliteten. Här sjunga det så att det står skickligt och härliga till. Här trakteras instrument av orkestern – Bernt Bengtsson, kontrabas och elbas, Bertil Schough, gitarrer, dragspel, klaviatur, trummor, blockflöjter, kontrabas, Beppe Wackelin, trummor och nykomlingen André Egbo, klaviatur, dragspel och altsaxofon – i de flesta genrer, takter och fasoner. Det ära iksom ingen hejd på det hela.

Alla tar plats längst fram på scenen med lust och fägring stor. Det blir helt enkelt, hela tiden, väldigt roligt, väldigt skickligt och väldigt fascinerande. Och visst är det underbart för en annan veteran, född 1956, att få höra Sven Lindahls, det gamla nyhetsankaret från ”Aktuellt”, ”Mälarö kyrka” från 1968 i en ny tappning då flytten av Kiruna kyrka avhandlas.

Jo, Falkenberg är allt annat än en lokalrevy. Här blir det nedslag i nationella, som internationella händelser från 2025. ”Högt spel” är helt enkelt en revy på högsta nivå. Igen.

”Högt spel”, Falkenbergsrevyn, Falkenbergs stadsteater. Premiär 5 januari 2026. Spelas till och med 29 mars.

Regissör: Pär Nymark.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Musikalisk arrangör: Bernt Bengtsson.

Arrangör, musikbakgrunder: André Egbo.

Scenograf, ljus- och videodesign: Fredrik Dahlberg.

Ljusdesign: Edvard Sandquist.

Videodesign: Arduino Punzo.

Kostym: Caroline Wiland.

Mask- och perukdesign: Julia Mengarelli.

På scen: André Egbo, Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevald, Bertil Schough, Daniel Träff, Fredrik Dahlgren och Beppe Wackelin.

Gör upp med sina – och andras – farsor

Posted on av Kai Martin

Teater:

FARSOR

Fundersamt. Med ”Farsor” skapar trion Ida Hackzell, Hanna Holmqvist och Elin Bornell i Abnorm Scenkonst både underhållning och eftertänksamhet i sin uppgörelse med fäder. Foto: TOBIAS WALKA

För bara några veckor sedan såg jag Pompon Produktions föreställning ”Pappagruppen”. Då en föreställning om faderskapet och relationen till ett nyfött barn, ifrågasättandet, otillräckligheten. Nu Abnorm Scenkonsts uppsättning ”Farsor”, men denna gång ur perspektivet uppgörelse med fäder i ett slags kärleksfullt, men inte desto mindre analyserande, av hur pappa–dotter-relationen är och har varit.

Abnorm Scenkonst, den fria teatergruppen med Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist, vill (som de skriver i programbladet) ”lekfullt ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer”. Man utgår från sina egna erfarenhet och, ja, det blir en föreställning som är både roande och eftertänksam.

Publiken förs in i salongen genom en kokong av stora plastsjok. Man får gå över scengolvet där flera stolar är utplacerade. Stolar med skevt kapade stolsben. Mer behövs inte i form av rekvisita. Det är upp till trion att skapa och nå fram.

Det blir ett slags metaföreställning. De kommer in i mörker och när ljuset väl tänds är det tre halvnakna kvinnor placerade på lika många stolar. Några slags Clark Gabel-mustascher är placerade på var och ens överläpp. Här skvallras från början och en könsöverskridande pjäs.

Sedan antiken har män spelat kvinnor (och män) i pjäser. Fortfarande roar det med män som – utan dragambitioner – gör kvinnliga roller och kittlar med män som After Dark-likar flörtar med kvinnoroller. Det omvända har blivit mer i legio (som i Stadsteaterns uppsättningar ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” och ”Pappa Ubu) det senaste , men jag vågar nog påstå att det i stor är en hyfsat modern företeelse. Och varför inte? Manér, kroppsspråk, tilltal… allt kan ju få ett slags förtydligande när det sker. En frisk distans till invanda normer.

Ingen av Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist raljerar när de försiktigt förvandlas från kvinnor till män, från döttrar till farsor. Små ändringar i ansiktsuttryck, hållningen som förändras. hur huvudet hålls, händernas placering. Det är skickligt. Elin Bornell växlar till skånska, som man får förmoda att hennes pappa pratar. Det är detaljer, men aldrig oväsentliga.

Emellanåt avbryts förvandlingen och två tillrättavisar en tredje. Som om ”Farsor” fortfarande är i ett skapande. Det i sin tur ger en avslappnad närvaro. Cecilia Milocco har snyggt koreograferat och tillsammans med Lisen Rylander Löves effektiva musik blir det ytterligare ett skikt i pjäsen.

Ja, det är humor, men aldrig utan allvarsgrund. Det är tre farsor som avspeglas med all sin manhaftighet, otillräcklighet, sina brister och sina oförmågor. Men trion Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist ställer dem inte inför rätta och – vilket man snart inser – det krävs två för en tango. (Och, inom denna parantes, Abnorm Scenkonst har också utmanat sig själva i sina modersroller i uppsättningen ”Det halvkassa moderskapet” 2019.)

Nyttan med ”Farsor” är spegeln jag får. Jag som man, hur är jag mot mina barn och mina närmaste? Hur cementerad är min mansroll, vad är positivt och vad är negativt? Att just ifrågasätta och fundera, men också diskutera det är väl nyckeln till att inte stagnera. ”Farsor” bjuder in till sådana funderingar och samtal.

”Farsor”, Teater Trixter, urpremiär 13 december 2025 på Studion, Göteborgs stadsteater. Denna recension baserad på föreställningen 3 januari 2026. Spelas öven 4 och 6 januari.

Av och med: Absurd Scenkonst (Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist).

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco.

Rum och kostym: Matilda Söderling.

Komposition: Lisen Rylander Löve.

Ljus: Ludde Falk.

Tack 2025, trots allt – mot 2026

Posted on av Kai Martin

Det är bara timmar kvar. Influensan, eller en vanligt bonnförkylning, har hållit mig sänkt sedan dagarna innan jul. Den vill inte kliva ur kroppen, känslan av feber, hostan, snörvlandet, tröttheten. Men… jag klagar inte. Det är ett konstaterande och det finns definitivt de som har de värre. De som drabbats av sjukdomar långt värre än en förkylning, de som lever i krigsdrabbade länder, de som inte har mat för dagen, de som saknar tak över huvudet.

2025 har, som alla år de senaste åren, svept förbi. Mängder har hänt och ja, jag lever ett rikt och på det stora hela lyckligt liv.

Jag är omgiven av en människor i min närhet som uppskattar mig. Ja, älskar mig. Min hustru, mina barn, mina svärdöttrar, mina barnbarn, mina släktingar, mina vänner. På det stora hela har det varit ett behagligt liv, men det finns ju alltid men. Som 27 maj då jag skadade knät så illa att jag tvingades sluta spela ishockey, börja med rehab och senare fick konstaterat en meniskskada, som nu är opererad. Mer rehab och – dåligt – tålamod med ny rehab.

Men låt mig ta det från början, om ni orkar hänga med: Jag börjar med:

JANUARI

Z och jag startar mjukt. För min del blir det en hel del Juniorhockey-VM. Alltid fascinerande. Alltid spännande. Alltid oförutsägbart. Vi får ynnesten att ha barnbarnet I, som nu hunnit bli fyra. vi har fortsatt med farfarstorsdagar, men emellanåt blir det extra allt med övernattningar. Som nu.

Vi kommer iväg till ”Kalsongrevyn” i Borås och roas (läs här). Jag spelar med Frölunda Oldtimer mot veteraner från Frederikshavn. En stärkande vinst. Falkenbergsrevyn väntar och bjuder på den bästa uppsättningen jag har sett. Full pott från min sida. (Läs här.)

I Mariehamn väntar en hockeyturnering med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). En dryg resa, men desto roliga då man kommer fram. Förvisso ingen vinst i år heller, inga priser på banketten. Men ett pris som matchens lirare lyckas jag sno åt mig. (Läs om äventyret här.)

Det blir fler föreställningar. Januari är ju späckat med revyer och däremellan ska teatrarna sätta upp sitt, Kajskjul 8 har premiär på sin storsäljare (den här gången en repris på Stefan Andersson ”Flygblad över Berlin”). ”Paraden” i Varberg med bland andra Annika Andersson gör sin andra säsong, snäppet bättre än den utmärkta starten 2024. (Läs här.) Samma dag (!) hann jag med en utomhus-cup i Fritsla (läs här). Oerhört roligt. Oerhört jobbigt. Ingenting hade gått utan min förstående och uppmuntrande hustru, som lämnade mig tidigt och sedan hämtade mig. Jag hann svida om och galaklä mig för färden till Varberg.

Januari. Så mycket som händer på en månad. Foto: EVA LARSSON (Dregen), JOHAN HULTÉN (Fritsla) och KAI MARTIN

Jag springer på bio och ser pressvisningar. Jag rusar igenom ett späckat Göteborgs filmfestival med en märklig premiär där kulturminister Paria Liljestrand läser lusen av publiken, den fria konsten och hårt arbetande kulturmänniskor. (Läs här.)

Förstås kom jag iväg på Mölndalsrevyn, som jag sällan missar. Hur den var…? Kolla här. Jag hann också med ett jobb på Kooperativet på Lindholmen då jag gjorde liveintervju med Dregen i serien ”Unplugged live”. Till och med Båtmässan lyckas jag klämma in.

Klädköp…? Jodå. Jag inledde året modest med ett par långkalsonger från Myrornas på Frölunda torg.

FEBRUARI

Månaden börjar lite oroligt. Äldste sonen ska opereras för en svullnad på halsen. En förmodad tumör. Ond eller god får tester utvisa. Operationen går emellertid bra. Jag hämtar mitt barn på Sahlgrenska och låter honom ta sin tid innan han byter om och jag kan skjutsa honom till sin familj. Senare visar det sig att det var en godartad och vi kan andas ut.

Jag roar mig med Torslandarevyn, första gången för mig (läs här). Nöjer mig inte utan går senare samma dag på Göteborgsoperan för att kika på Danskompaniet, som åter tar andan ur mig (läs här). Jag träffar vänner, äter och dricker gott. Får besök av gudsonen med familj (det är härligt att se hur en snart femårig ung dam kan ta vårt hus i självklar besittning). Hockeyturneringen Four Nations (Kanada, USA, Finland och Sverige) med proffsen från NHL underhåller.

Jag firar hustrun, som fyller år, och yngsta sonen, som fyller två dagar efter. Ser en underbar ”Kung Ubu” på Göteborgs stadsteater (läs här), bland annat. Får ynnesten att höra operasångerskan Negar Zarassi på Stora Teatern (läs här), hon som senare under året med sitt lag kniper vinstens i ”Kontrapunkt”. Avslutar kulturmånaden med ”Bränder” på Stadsteatern, som är brännande intensiv (läs här). Får en underhållande föreläsning av en hockeykompis om hans jorden runt-resa på MC på 90-talet. Hinner beta av lite filmer och böcker. Men slukas framför allt helt och hållet av Peter Jacksons restaurering av dokumentärfilmandet kring ”Let it be”, som blivit till ”The Beatles: Get back”. Livespelningen på taket till fastigheten på 3 Savile Row 30 januari 1969 rör mig till tårar. Så bra. Vilket band! Sista dagen i månaden kommer beskedet om min prostata. Kollar den hos urolog regelbundet varje år. Ett positivt besked då det är negativt.

Köper kläder, eller snarare skor, i modest skala. Men ett par Clarks, som nya, gör ju inte ont för fötterna.

MARS

Månaden hinner knappt börja förrän saker pockar på. Man får ta det i sin takt. Hämtar ut mitt nya pass. Skillnaderna mellan det första och senaste är knappast hårresande, men en livsresa kan anas. Resa ska jag, men inte till USA. Med den nya presidenten vid den maktfullkomlig och vilt ljugande, arrogant och utan politisk finess går det inte. Synd. Jag, eller vi, tar turen till Umeå istället. Jenny Wilsons musik till Elfride Jelineks ”Älskarinnorna” har blivit en opera, som ska ha premiär på självaste kvinnodagen. Men operapremiären (läs här om den) är ju bara ett av skälen att åka till björkarnas stad. Älskade vännen Anna är kanske det mest väsentliga, men hon har ju också varit involverad i operan. Vi lyckas också träffa yngste sonen svärföräldrar för första gången. En blinddate som blir oerhört lyckad. En lunch över tre timmar skvallrar om det. Tog med ett gäng av Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] (lyssna här) och min soloplatta ”Sol på svenska” (lyssna här) för att eventuellt locka klassiska skivbutiken Burmans musik. Jo, tack. Det gick bra (måste kolla nu i det nya året hur försäljningen har gått). Om Umeresan kan man för övrigt läsa om här. Jo, det blir lite secondhandköp också. På vägen upp lyckas jag tajma när vännen och forne GT-kollegan Tore Lund jobbar i Pressbyrån. Får en korv på köpet.

Vi kommer hem och ramlar in i vardagen. Z har en hosta som retat henne sedan hösten 2024. Sjukvården tar den inte på allvar. I Umeå botas den med rom, men alkohol är ju i längden vad alkohol är. Det blir förtrollande farsfarstorsdagar, som inte heller Z vill missa. Björn Gustafsson, komikern, vädrar sin nya show i ett work in progress-framträdande på Rondo. Mycket roande (läs här). Ser den del bio, men av alla nya är det ändå en några år äldre som mest får mitt hjärta att klapp. Av chilenska författaren Hernán Rivera Leteliers roman ”Filmberätterskan”. Av några få sidor blir det en rik film som omfamnade mig fullständigt. Tack Bio Roys Kafébio, som gav mig den upplevelsen. (Skrev om filmen här.)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG, TINE SCHWARZ, EVA LARSSON och KAI MARTIN

Jag hinner med en nya ”Unplugged live”. Åter med Ebbot, som jag ju gjorde januari 2023. Han är en man full av berättelser, så det blev utmärkt och uppskattat. Balettakademien i Göteborg skördar den ena talangen efter den andra. Deras uppsättning av ”Fame” är uppdaterad till 2025, men musikalen i sig är ju inte den bästa av musikaler, så… läs här. Gothenburg English Studio Theatre utmanar mina bristfälliga engelskakunskaper med sin pjäser. Så också med ”The P word”, som skakar om. (Läs här.)

Men starkast på scen under månaden är ändå ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater. Så bra teater kan vara. (kolla här.)

22 mars firar hustrun och jag kopparbröllop. Det är något alldeles speciellt i Danmark, varifrån hon ju kommer, så det ska bli något extra. Det handlar alltså om halva vägen till silverbröllop – 25 år – och eftersom vi gifte oss 22 september 2012 blir 22 mars 12 och ett halvt år. Det går ju inte att göra allt enligt den danska traditionen, men vi firar bland annat med att bjuda familjen på lunch i Waterfronts matsal, hotellet där vi hade vår bröllopsfest. Men först en överraskning. Hustrun har berättat att en blåsorkester brukade komma och spela för det jubilerande paret på morgonen. Så det fick jag ju fixa. Vi fantastiska Mia Samuelsson från Kur Olssons Damorkester och Stella blev det en surprise till frukosten som hette duga. Hela gatan stannade av denna soliga, men köldslagna marsmorgon. Så vackert.

I slutet av månaden lämnar Z mig. Inte för alltid. Men för ett treveckor långt retreat i Falköping, Det blir tomt utan henne.

APRIL

Klassiska Jungans på Avenyn gick i konkurs. Som ett tecken på det slocknade några bokstäver i neonskylten så att det bara blev Jung. Skrev ett aprilskämt i bloggen (läs det här), som fortfarande lockar till läsning. Bäst av allt att jag lyckades lura den förra ägaren, som trodde på det jag skrev.

Under min korta tid som sportreporter på GT (2011 i december till 2013 fram till december) hann jag med en hel del handboll. Sedan dess har det inte blivit så mycket. Men nu lyckades jag komma iväg på en del i fina Partille arena (skrev om en av matcherna här). Ensamheten hemma förträngs med hockey, titta på sporten och spela densamma, och en försvarlig mängd föreställningar och konserter. Uppslukas åter av Göteborgsoperans Danskompani (läs här) och förförs av Bach Jazz tolkningar av Bachs musik (läs här).

En del musiker överlever allt. Till och med svårt missbruk. Pete Perrett från Only Ones är en av dem. Smal som ett sugrör gör han en utmärkt konsert på Pustervik (läs här). Tillsammans med svärdottern och barnbarnen får Lindome Spinneri ett besök. Det är en kombination av julklapp och födelsedagspresent som lite sent blivit av. Farfarstorsdagar blir med bara farfar de här veckorna då Z är borta. Det får gå. För honom.

Överraskar Z med att komma till Falköping för en puss. Passar på att äta lunch och gå på några loppisar. Bilen är packad med hockeyutrustningen. Det är ju tisdag och spel med Kungälvs Oldtimers väntar. Gänget jag ska spela turnering med någon vecka senare. Hämtar sedan hem hustrun och då gör vi en vid sväng förbi Hornborgarsjön där de sista tranorna dansar och Skara med hotellen, som också är museer. Vi får några dagar ihop under påsken innan det är dags för min hockeyresa till Edinburgh. En fascinerande tur som det går att läsa om här. Jag kommer hem som en vinnare. Väl tillbaka är huset åter tomt, men jag dödar tiden med att gå på revy på Aftonstjärnan (läs här) och sedan ta tåget till Köpenhamn, för där väntar inte bara Z och hennes dotter utan också Bille Eilish, som har konsert på Royal Arena (läs här). Det blir förstås en loppistur med fina fynd.

I början av månaden nås jag av det trista beskedet att min moster har avlidit. Hon var hundraårsdag vi firade i december 2024. Men… hon var klar.

Månaden avslutas med cortègen tillsammans med Z. Våren spirar. Secondhandfynden gör att garderoben hamnar i trångmål.

MAJ

Sköna maj inleds med en hockeyturnering där jag representerar Frölunda Oldtimers. Det blir en tajt turnering där vi missar att ta oss till final, men lyckas strida oss till en bra placering ändå. Sista matchen mot Gothenburg Oldtimers blir en holmgång där jag spelar som i trans. Efterhänget på Morenos i Majorna blir klassiskt. Kul. Skrev om dagen här.

Åker på musikal i Kungsbacka och får se ”Handbok för superhjältar” (läs här). Begraver moster. Går på utställningar, intervjuar Colin Nutley och Helena Bergström inför en visning av en nyrenoverad ”Änglagård” (läs intervjun här) och får se favoriterna Delines på Pustervik (läs här). Jo, månaden sveper på bra. Hamnar på en countrygala på Scandinavium, jag som inte är någon varmare av genren. (Blev några rader.) Återigen får jag den stora glädjen att sjunga med Maj 12:an och Kören. Nu tre låtar. Av de planerade tre konserterna kan jag tyvärr bara medverka på två. Men det blir fantastiskt. Det är härligt att sjunga.

Z går Göteborgsvarvet och barnbarnet springer Lilla Göteborgsvarvet med medalj som pris och bevis.

Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Mycket händer. Men vårt stora mål i maj är emellertid spanska solkusten. Vi har fått förmånen att låna en lägenhet i Miraflores, ska gå längs Caminito del Ray… bland annat (läs om färden här). Men resan blir ödesdiger. I ett fåfängs försök att ta en selfie med ressällskapet missar jag en grop som jag stöter i med full kraft med högerbenet. Det gör inte ont. Jag tackar mina starka hockeyben. Dagen efter missar jag ett trappsteg, med samma fatala resultat. Förmodligen, och det är min tes, har knät (menisken) fått sig en kyss. När jag så kommer hem för att spela morgon och kväll samma dag slutar det med rejält ont. Jag antar att det känsliga knät, efter alla brutala stötar, inte också klarat av vridningarna det innebär för en hockeymålvakt. Min resa med rehab börjar. 27 maj är senast jag spelade hockey.

Z och jag går på en fantastisk födelsedagsfest i musikens tecken. Ny kostym är inhandlad och en secondhandskjorta till den. Vi följer med yngste sonen med hustru, som ska titta på hus i Bohuslän. En fin dagsutflykt.

JUNI

Månaden börjar med rehab. Första signalen från läkare är yttre ledband, som har fått sig en kyss. Går till en sjukgymnast, eller Fysioterapeut som det nu mer heter, som visar sig vara gaisare. Känns obekvämt för en Ängel. Får ett schema att följa. Knät är skadat, den saken är klar. Det är jobbigt att få i trappor, springa är inte att tänka på. Rörligheten är kraftigt reducerad. Det blir många turer på motionscykeln och andra övningar.

Vi ser ”Änglagård” ena dagen och jag Madness på Liseberg andra dagen. (Läs här och här.) Göteborg är fantastisk med sitt nöjesutbud. Sedan väntar Håkan Hellström med tre konserter på Ullevi. Det blir, för säkerhets skull, alla tre. (Läs här, här och här.) Han är en fascinerande artist, som aldrig slutar att överraska. Tack för det.

Foto: KAI MARTIN och FILM I VÄST

Det blir galapremiär på norska filmen ”The ugly stepsister” (underbart burlesk film – läs här). Vi får besök över första Håkan-helgen av Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fantastiska döttrar, som bor över. Trevligt. Barnbarnet sover över. Lycka. Jag får åter den stora äran att sjunga med Slob78 inför deras andra albumsläpp (lyssna här). Det blir en dagstur till Helsingborg för Eva Rydbergs ”Spanska flugan” (läs här) och underhålls. I brist på att själv få spela kollar jag in den dramatiska Stanley Cup-finalen, för andra året i rad mellan Florida och Edmonton, där de förstnämnda återigen kniper bucklan.

Firar midsommar med familjen bland annat på Gunnebo slott. Solen strålar. Tar en tur till Kalmar för ”Oss swingers emellan”, som är lysande (läs här). En blåsig, grå dag far Z och jag till Pilane på Tjörn. I snålblåsten vankas klassisk konsert. En annorlunda utflykt.

Så traditionsenligt avslutas månaden med en ny fars på Vallarnas friluftsteater. (Läs här.)

Månaden innehöll också en begravning av en kär gammal GT-kollega.

Jo, tack. Det blev en del secondhandfynd även den här månaden.

JULI

”I år vill jag vara hemma. Vi har saker att göra och jag vill inte resa iväg.” Orden är hustruns. med andra ord blir det inget boende i Virum som sommaren 2024. Men… vännen Putte och fyllt 60 under året. Systerdotterns hustru M har fyllt 40. Båda boende i Oslo, om än med mil emellan. Jag ville åka dit för att uppvakta dem. Z är inte så medgörlig, men säger så småningom ok. Jag har länge försökt göra henne uppmärksam på att hennes favorit Grace Jones uppträder under Kongsbergs jazzfestival. Ja, faktiskt under väldigt lång tid. Men märkligt nog inte fått något gehör. Så… jag bokar resa tur och retur till Oslo – buss upp, tåg hem. Boende hos det unga paret någon mil utanför den norska huvudstaden. Jag nämner återigen Grace Jones och se, talgdanken faller ner. Men hur läser jag nu transporten från Røykås till Kongsberg? Jo, systerdottern lånar spontant ut sin bil, en Volvo. Biljetter till Grace Jones köps. Resan kan börja. Vi far mot regnet. Det håller andan vid grillmiddagen i Røykås, men vräker ner när vi ska uppvakta 60-åringen nere på byn. Han och hans underbara hustru är kära vänner och många gånger har vi strandat hos dem nere på Tjuvholmen under våra Oslobesök. Men det är uppbrottstider. De lämnar den norska huvudstaden då han har fått jobb norröver i Alvdal där han ska styra och ställa på ett företag som bara han kan. Alvdal…? Ja, de ligger i östra Norge långt från ära och redbarhet, men inte så långt från fina Rørås och med några timmar till Trondheim. Vi ska hälsa på, vad det lider. Turen till Kongsberg går smidigt. Just den sträckan via Drammen är väl utbyggd och vi susar på i en och en halv timme. Kommer i god tid, kan vandra runt i byn och uppleva lite jazzfestival och folkfest. Äter något. Så är det dags för förbandet, norskan Fay Wildehagen, som blåser för fullt på scen. Så imponerande. (Läs här.). Vi har stått längst fram och stannar kvar. Divan Grace Jones kommer på scen nästan en timme efter utsatt tid, men med charm och grace (!) underhåller hon som bara hon kan (läs här). Vi far i mörkret tillbaka. Min rygg gnäller, för Volvon har lågt insteg, något som inte passar den här kroppen. Vaknar med ett ryggskott från helvetet. Men hustrun var nöjd med konserten. Vi lämnar vårt värdpar, vi lämnar Oslo, vi far med tåget från Norge till Sverige. Regnet har klingat av. Nu ska vi vara hemma.

Jag träffar vänner, gör min rehab (trist) och inser att knät nog är värre däran än vad som har befarats. En slätröntgen visar ingenting. Men magnetröntgen skvallrar om en skadad menisk. Fan. Vi ser ”En redig oreda”, en nyskriven fars på Gunnebo slott (recension här). Vi far för en dag upp till Bohus Malmön och föreställningen ”Stormen” i Stallebrottet (recension här). Jagar badplats, en zebra, med gott resultat, och får se bisonoxar på vägen. Allt detta i Bohuslän.

Goda vänner från Stockholm kommer på besök för några dagar. Vädret stilar sig. Han och jag, som varit vänner i mer än 45 år, åker till Kungsbacka för Mikael Sandbergs målvaktsskola. Härligt med hockey. Jag och Z visar dem vårt Göteborg. Vi badar, vi äter, vi umgås och vi går och ser Weeping Willows (läs här) på Villa Belparc, som har bästa sommarunderhållningen. När de åker hem går Z och jag dit för att se Amanda Jenssen, som gjort storstilad comeback. Så bra hon är (läs här).

Om vi härjar hemma…? Nä, inte så värst. Z, kanske. Men jag är, på konstant semester och ligger därför på latsidan. Eller… det är inte riktigt sant. Jag har sorterat ut bland vinyl och cd-boxar, som blivit sålda. Men så mycket mer ska göras. Vi kollar in Gothia Cup både på Heden och Slottsskogsvallen, bland annat publikmatchen med ett palestinskt ungdomslag från Västbanken. Vi badar, för vädret är alldeles förtjusande, och vi har traditionsenligt jul i juli, den högtid som ingen i familjen, barn och barnbarn, vill missa.

Men… så reser Z. Hennes dotter pockar på uppmärksamhet. Efter en dagsresa till Hjo och Falköping blir det hastigt bestämt att Bornholm blir nästa destination. Ön som jag sedan länge velat besöka, men jag får stanna hemma. Åker på ”Diggiloo” vid Varbergs fästning (läs här), åker åter till Varberg för att se 123 Schtunks utomföreställning som på grund av kraftig vind hamnar inomhus. Clownernas improvisation är stor underhållning och jag hamnar i centrum (läs här).

Kollar in EM-finalen i fotboll där de engelska damerna besegrar Spanien i en dramatisk match där favoriten Chloe Kelly avgör på straffar.

Z kommer hem, hon har knappt hört av sig. Men ett telefonsamtal förändrar allt. Hon säger att hon vill åka till Bornholm med mig. Hon hinner knappt landa förrän vi åker.

Secondhandköp…? Jo, lite.

AUGUSTI

Men först AC/DC på Ullevi (läs här). Hittar ett par Paul Smith-kängor för 249 kronor på Myrorna vid Järntorget. Träffar Thomas Silver, den glittrande gitarristen som en gång spelade i Hardcore Superstar. Han har nu sadlat om och har blivit tågvärd, trivs med det, men främst med att ha blivit pappa. Så går bilen söderut. Mot Bornholm. Z är begeistrad och ingenting är så bra som att resa med henne. Det blir några fantastisk dagar på ön, men också ett underbart dygn på Christiansø, Danmarks ostligaste boplats. Läs om resan här!

Nej, det gick ju inte att hålla sig ifrån resandet. Z fick väl gjort en hel del på sin semester, men inte jag. Med augusti skulle det komma mer. Vi hinner knappt kommer hem förrän Way out West börjar, en musikfest i Slottsskogen (främst – jag orkar inte gå på klubbarna som är nattetid). Skrev om festivalen här och här. Men av dagarna tre blir det bara två. Ett dubbelt 60-årskalas söder om Køge väntar. Vi packar bilen full med ungdomar och oss själva för detta kalas med västerntema. Det blir kul, men utan pangpang. Hemresan blir med omvägen om Holte, loppisen vi älskar, och förbi A, Z:s systerson, som fått eget boende. Vi bunkrar också danska födokost vid Prøvestenen.

Foto: KAI MARTIN, ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och ERIK LINDAHL

Våra transparant blanche-träd har gett rikligt med äpplen, men det ena (av två) har gett vika vid en storm. Mycket äppelmos blir det. Och dito must. Z och jag kommer iväg på ispremiären för Frölunda med match mot HV i Frölundaborg. Längtar efter hockeyn. Får trösta mig med rehab. Vi njuter av sommaren, badar och har det härligt. Samtidigt som Z börjar jobba är det fest hos min mæstro Mattias Bylund med hustru Helena Stjernström i Jonstorp. Det är en varm, kvav dag, men det blir en fantastisk tillställning. Upp för frukost hos värdparet, men innan dess ett dopp i Skälderviken. Så hem via loppisar i Ängelholm och Laholm. J, på nedvägen blev det en avstickare till en i Varberg. Varför ha bråttom och jag skulle ändå tanka…

Göteborgs stadsteater inleder säsongen tidigt med fina uppsättningen ”En alldeles särskild dag” baserad på filmen från 70-talet- (Läs här.) Kommer iväg på Smashing Pumpkins på Liseberg (läs här). Åker till läkaren för hälsokontroll, något som jag försöker göra vart annat år. Hittar ett par Clarks, vandringskängor som nya, för 100 kronor. Sorterar slipsar. Har besök av Z systerson J med far. Sonen är en av Danmarks främst i sin årsklass och drillas emellanåt i Göteborg. Jag återvänder till Maj12:an och Kören för ett uppträdande. Lycka. Besöker läkare, som skickar en remiss för operation av knät.

Så plötsligt sitter vi i bilen till Stockholm. Vi ska se Bob Hunds avskedskonsert. Inget vi vill missa (läs om den här). Det blir en helg i storstaden med besök på Fotografiska och Anton Corbijns ikoniska bilder. Vi lånar en lägenhet i Aspudden, går ned för bad i Vinterviken. Hemresan under augustis sista dag går via Artipelag innan Gustavsberg för en koll på Lars Wallins kreationer. Vi svänger om Saltjöbaden för ett bad innan hemresan denna gråa dag som skvallrar om höst. I Jönköping hittar Z äntligen Fantomen i Göteborg. Nu ska det läsas.(Hela resan går att ta del av här.)

Jo, det blev mycket secondhandfynd under månaden.

SEPTEMBER

Vi kommer hem. Badar, för vattnet är fortsatt härligt. Rehabar, umgås med vänner. Många föreställningar och konserter väntar. Plus Bokmässan (kolla). Vill ju helst inte missa något. Är flitig på min blogg med både recensioner och, faktiskt, några intervjuer. Håller tempot uppe. Går mina rundor till secondhander på stan och fyndar. Men… jag vet, jag är shopaholic. Blir så otroligt triggad av en del plagg som jag köper. Som ett par Incontex, italienska byxor i finaste kvalitet, för knappt några pengar alls. Z raggar fatt på Kalle Anka i Göteborg, som jag missade att köpa när numret kom hösten 2019. Affärer trumfas igenom på Linnéplatsen, som vore det droger som handlades.

Z trumfar också igenom en promenadmiddag. Det tackar jag för. Vilket sätt att umgås (kolla här).

Kommer iväg på en fin konsert med Beatlesbandet Pepperland (kanske det bästa i världen i sin genre). (Läs här.) Lokalt blir det också både Stellas jubileumskonsert (läs här) och Majornas 3de Rotes farvälspelning. (Recensioner här och här.) Flera teaterföreställningar, varav ”Katt på hett plåttak” på Stadsteatern är glödgande (läs här), och ”Miss Saigon”, som är i toppklass (kolla!). Men ”Moulin Rouge” på Rondo går heller inte av för hackor (läs här). Jag kommer iväg på konserter, som på Pustervik med They Ow Us och Markus Hasselblom (här). Det blir en hel del bio dagtid. Vardagen är trång. Lyckas klämma in en kväll för Stadsmissionen i Konserthuset innan månaden tar slut. (Läs här.)

Garderoben ökar, men jag rensar en del också.

OKTOBER

Födelsedagsmånaden. Barnbarnet inleder.Han fyller fem. Svindlande. Umgänget med honom spirar. Jag kommer i mitten. Dottern i slutet. Men också vänner, som Hela som valt att fira sin 50-årsdag med en hockeymatch. Jag skulle varit på is. Får åtminstone stå i båset.

Det blir föreställningar – ”Romeo och Julia” på Folkteatern berör (läs här), precis som Norénpjäsen ”Communion” på Studion, Stadsteatern (läs här). Men mest omtumlad blir jag nog av Hagateaterns ”Den lilla svarta”. Så bra i det lilla att det blir stort. (Läs här.) Minns att det är 45 år sedan ”Biomusik”, debutalbumet för Kai Martin & Stick!, kom. Skriver om det.

Ser Balettakademin övertrumfa sig själv i musikalen ”Into the woods”. Så bra! (Kolla!)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och KAI MARTIN

Träffar Thomas Di Leva för en intervju. Hans presskille blir så förtjust i min bild på honom att han vill köpa den. Dagen före min födelsedag återförenas jag med Maj12:an och Kören för en konsert. Ljuvt. Firas grundligt från morgon till kväll av min fantastiska hustru (kolla). Firar extra några dagar senare med hummer- och kräftskiva med hela familjen. Barnbarnet hade önskat sig hummer. Bara att fixa.

Har fått tid för operation. Den 22 oktober sövs jag för att förhoppningsvis vakna med ett knä det ska bli ordning på. Rehabar inför. Kommer iväg på filmfestivalen Banff, ser fantastiska ”Fear” på Backa teater (läs här).

Återuppstår efter operationen och haltar iväg på Lisa Nilsson, som är briljant. Avrundar månaden med att åter förundra över Danskompaniets rörelseförmåga. Tar också farväl av punkkollegan Gerth Svensson, som avlider nyss 69 år.

Erkänner: det blev klädköp även denna månad.

NOVEMBER

1500 steg per dag. Det var direktiven efter operationen. Det visade sig var något som var svårt att hålla. Men när jag skulle åka till Malmö för att träffa gudson med familj plus att hans mamma, min kära vän A, kom ner från Umeå så skulle bussresor i staden räddad äventyret och minimera promenerandet. Det skulle det inte alls, visade det sig. Bussarna och dess hållplatser var liksom inte förenade med varandra. Jag gick långt över tiotusen steg per dag när jag var där. Nå, ett risktagande. Men en fin vistelse ändå (läs om den här), som också gav ett besök på Malmöoperan och ”Chicago” (läs här). Passar också på att fira gudsonen som fyllt 40 och hans käraste som gör det samma under mitt besök.

Kommer hem och får stygnen tagna. Går till IFK-kliniken för rehab, den som har sina lokaler i Frölundaborg. Kämpar alltså med mitt knä och min form tillsammans med Frölundas elitspelare på olika nivåer. Utmanande. Kommer iväg på årets konsert. Återigen bjuder Paperwing på något hisnande. Denna gång är denna fabulösa Göteborgsartist i Annedalskyrkan och får en fullsatt salong att häpna. (Läs här.)

Jag konstaterar att Änglarna har lyft igen efter några hemska säsonger. En fjärdeplats var hedrande och jag får väl tveksamt gratulera Gais till tredjeplatsen. Men i derbymatcherna klådde laget inte IFK Göteborg. Oavgjort och vinst för Blåvitt.

Vi tar till Köpenhamn med tåget för att se Roxett på Royal Arena (läs här om konserten) och sedan vidare till London för shopping, mat, umgänge och kultur. Det främsta målet var att se gudsonen (jag har tre stycken) Oskar Rice och hans band Lavender. Men har man inte varit i London sedan hösten 2019 är det mycket som ska tas igen. (Läs om resan till London och, för all del, Köpenhamn här.) Det blir en fantastisk resa. Igen. Vi har det bra på resande fot, Z och jag.

Så hem sent, men räddade av yngste sonen som hämtar. Tillbaka till vardagen. Z till jobbet. Jag till mitt. Farfarstorsdagarna drygas ut med lite fler träffar. Snön har fallit, så en pulkatur blir det i en klent snöig backe. Jag köper en duffel av en vän och före detta GT-kollega. Han använder den inte; jag kommer att göra det mycket.Det blir några teaterföreställningar, några utställningar och, förstås, julpyssel på första advent innan månaden stängs.

Kläder? Jo, tack, både nytt och secondhand.

DECEMBER

Sakta har det sipprat. Droppe för droppe. Vi har inte varit vaksamma nog. Kylskåpet har läckt och fördärvat parketten, som lades nytt och fint förändra 26 år sedan samtidigt som det nya köket byggdes. Nu skulle golvet väck, försäkringsman komma och kika. ut med det gamla, in med det nya. Det blev ett annorlunda julstök, men det blev fint när det var klart och dessutom i god tid innan jul.

Tack för goda vänner som också är goda hantverkare. Golvets namn? Bornholm, förstås. Det blev en lunchdejt med forna Göteborgsdirektvänner, en fantastisk konsert med Märta Fransson (läs här) och vi kom åter iväg till Köpenhamn. Nu med bil för konsert med Radiohead (svindlande, läs här) och julefrokost med släkten.

Bo Kaspers Orkester värmer min själ (läs här) med sin vinterkonsert. Stadsteaterns ”7 sorters tystnad” mina sinnen (läs här). Så kan teater skapas. Vi underhålls av token Per Andersson, men nog kan han bättre (läs här). Jag smiter iväg på Maj12:an och Körens julkonsert (läs här) där jag inte gästar och West of Eden, som hållit sin julturné brinnande i 20 år. (Recension här.) ”Pappagruppen” är en annorlunda teaterföreställning, som sätter publiken på prov. Men varför inte (läs här).

Vi hinner med att fira Lucia vid Götaplatsen och jag träffar lite vänner för fikastund. Får ett trist besked från den kamratförening jag spelat på mornarna sedan drygt 25 år. Tvekar om jag ska fortsätta.

Jag fortsätter mollstämningen med att delta vid begravningen av Gerth Svensson. Men skiftar humör inför julen. den trötthet jag brukar drabbas av har inte slagit till. Istället fångar en förkylning mig i sitt grepp. Får feberkänsla, en intensivt hosta och är snorig. Precis lagom till jul. Är däckad, men klarar av att baka julbörd, fixa köttbullar och sillsallad dan för dan. Klarar också av julafton som firar i en trängre krets. Men sedan blir det mycket sovande. Kommer ut på en solskenspromenad på annandagen, kikar till det Winter Classic i Frölundaborg som jag har deltagit i två å rad men nu inte är kurrant nog för , ingen rehab. Sjudomen håller i sig över nyårsafton till denna dag (4 januari) då jag sätter punkt för skrivandet av mitt 2025.

Mot 2026.

Ljuvt, stimmigt och roligt när West of Eden bjuder in till julen

Posted on av Kai Martin

Konsert:

WEST OF EDEN med A CELTIC CHRISTMAS

!!!!

Underhållande. West of Eden gör sin vana trogen turnén med ”A Celtic Christmas” – nu bättre än någonsin. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”And then the snow fell” är fantastisk.

Sämst: Det borde ha snöat när vi kom ut.

Fråga: Visst firar ”A Celtic Christmas” 20 år nästa år…?

Jag har följt West of Eden sedan förra millenniet. Så, ja, genom årtusenden. Deras album ”A Celtic Christmas” har ljudklätt min jul sedan det kom 2009. Några år dessförinnan hade Göteborgsbandet startat turnén ”A Celtic Christmas”, som jag tror firar 20 år 2026.

Jo, jag har varit på några stycken av dem, tjusats av stämningen och den iriskt strösslade musiken. Den som kommit att ha blivit West of Edens signatur sedan starten för 30 år sedan. Många av dessa år har makarna Jenny – sång, dragspel och tin-whistle – och Martin Schaub – gitarr, sång och piano – kämpat i motvind, men samtidigt tryggt förvissade om att denna deras passion ska landa rätt.

Så har det blivit de senaste åren. Gruppens passion för sin musik och sitt uttryck har varit vinnande.

Spelningen på Stora Teatern är den definitivt sista med ”A Celtic Christmas” för i år. 14 städer har klarats av under ett intensivt turnerande december. Man skulle ana en trötthet inför denna deras final. Men icke. West of Eden kör hela vägen in i julstöket utan att tveka.

På scen står det klart att det här är ett band som har lärt sig enormt under gång. Att växla upp som 30-årigt band är imponerande. Det här är underhållning från ett band som litar på sig och vad de kan. Nu saknas väldigt lite, om ens något, på scen. Här finns entusiasm, lekfullhet, kunnande och sprittande musikalitet.

Att West of Eden skulle luta sig mot tidigare års låtlistor finns inte. Inte en gällande arrangemangen av musiken. Det finns alltid en förbättrings- och utvecklingspotential. Varför då inte ge sig hän…?

Med ett varierat utbud av musik – från 1100-talet och framåt till nutid – komponerad av andra och av paret Schaub självt bjuder de på en rik konsert som omfamnar det mest utan att falla utanför West of Edens ramar.

Lägg till att man förvaltar gruppens emellanåt råa humor, involverar samtliga bandmedlemmar, spexar rytmiskt med träskedar, skojar med publiken – ja, på ett direkt tilltal som jag aldrig tidigare tror mig har sett och hört från gruppen – och bjuder upp till fest, så ger det ju ett julkalas som känns in i själ och hjärta.

Tack och God jul!

”A Celtic Christmas” med West of Eden, Stora Teatern 21 december 2025. Denna recension baserad på den sena konserten av två samma dag.

På scen: Jenny Schaub på sång, dragspel och tin-whistle, Lars Broman med fiol, Martin Holmlund på bas, Ola Karlevo på trummor och bodhrán, Martin Schaub på sång, akustisk gitarr och piano samt Henning Sernhede på elgitarr, akustisk gitarr och banjo.

Gäster: Haga Motettkör och Celtic Christmas Brass Quartet.

Låtlista:

  1. Awake, awake (med kör)
  2. I saw three ships (med kör)
  3. Logs to burn (med kör)
  4. O’Carolan och Dark Annie
  5. Winter, fire and snow (med kör)
  6. A perfect winter’s morgning (med kör och brasskvartett)
  7. Next stop Christmas
  8. Deck the halls (med kör)
  9. The Wexford charol
  10. Noël Nouvelle (med brasskvartett)
  11. Santa never brings me a banjo (med brasskvarett)
  12. Christmas in Killarney (med kör och brasskvartett)
  13. Song from Mollom (översättning av Alf Hambes ”Visa i Molom)
  14. Frozen man (James Taylors låt med bara Henning Sernhede, sång och gitarr, och Jenny Schaub, piano)
  15. A spoonfull Christmas (med kör och brasskvartett)
  16. Soul cake (med kör och brasskvartett)
  17. Must be Santa
  18. And then the snow fell (med kör och brasskvartett)
  19. Fairytale of New York (med kör och brasskvartett)
  20. Christmas in Carrick/polka (extranummer med kör och brasskvartett)

Hela känslohavet stormar i ”Pappagruppen”

Posted on av Kai Martin

Teater:

PAPPAGRUPPEN

Känslorna innan- och utanpå. ”Pappagruppen” av Pompom Produktions blottar känslorna i faderskapets dilemman.
Foto: NIKLAS HOLMBERG

Frånvarande fäder finns som rubik för många trasiga pojkhjärtan i vuxen ålder. Pappor som snabbt efter förlossningen tappar orientering och förlorar sig i depression finns också. Vilsenheten som vuxen när ett litet barn kommer och kräver kan skapa dubier hos den bästa. Känslan av otillräcklighet, oförmåga där sömnlösa nätter driver en mot vansinnets rand. Där peka med hela handen retorik formar en del av uppfostran. Eller det patriarkala grundmurade, av tradition så starka fäst som börjat att rämna.

Jo, om faderskap finns mycket att berätta.

Pompon Produktions ”Deras ryggar lyktade så gott” för ett år sedan drabbade både publik och kritiker. Nu famnar teatergruppen ett nytt ämne med ”Pappagruppen”. Om denna sprudlande och intensiva scenuppsättning är autofiktiv eller inte är inte helt givet. Sven Boräng läser ur en patientjournal där hans depression en månad efter sitt barns förlossning förlamar hans känslor för det späda barnet. Lösningen…? En pappagrupp.

Vi i publiken samlas i grupper inledningsvis. Lappar med citat från fäders självbekännelser eller berättelser om sina relationer till barn ligger placerade på stolssätena. De tre vuxna skådespelarna gör chauvinistiska high fives med varandra. Ska det bli ett grupparbete…? Ska vi också göra likadant.

Informationen om pappagruppens regler ges (se fotnot). Sex punkter som är tramsiga, men som någonstans naglar fast ett allvar.

Snart slukas vi handfast in i något som liknar hela havet stormar där stolar placeras om och därmed publiken. För en trygghetsnarkoman blir det skakigt, för andra mest en utmaning. Vi befinner oss tillsammans med ensemblen på känslomässig gungfly.

Det som i förstone verkar vara något slags skämtsam iscensättning av vilken pappagrupp som helst blir snabbt något annat. Trion Sven Boräng, Malin Molin och Ulf Rönnerstrand skiftar starkt och skickligt i känslor, karaktärer och uttryck under gång. De driver en löst sammansatt handling framåt. Hela tiden med publiken med som mer eller mindre aktiv partner.

In i handlingen skrider också Harriet – dotter till någon av skådespelarna, kan man förmoda – någonstans mellan barn och tonåring. Hon som det pratas om, men inte till.

Allvaret slår in med kraft. Ja, emellanåt rent brutalt. Machomentaliteten tar över och pappagruppens ledare blir snart framgångsrik med sitt koncept. En hyllad patriarkisk ordning – se tilläggen i reglerna i fotnoten. Men som med alla ledare ska de också falla.

Harriet tar, vad det lider, effektiv mer och mer plats under föreställningens gång och brister ut dans till en Billie Eilish-låt, en scen hon helt dominerar. Det blir också hon som slår in kilen i faderskapets förhärdade hjärta och får det att mjukna.

”Pappagruppen” är närgången och avskalad. Föreställningen bjuder på igenkänning i olika grader och därmed eftertanke. Men samtalet i grupper uteblir. Precis som tvånget i regel 6 ”Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta”. Känslorna når man utan några måsten. Det klarar ”Pappagruppen” utmärkt väl.

”Pappagruppen”, Gamlestans Fabriker, (Symbiont culture) Textilgatan 14, Göteborg. Premiär: 17 december 2025. Spelas också 18 december samt 16,17,23,24,25 januari 2026.

Medverkande: Sven Boräng, Malin Molin, Ulf Rönnerstrand, Harriet.

Ljudkompostion: Svenska jack.

Ljudteknik: Solala.

Teknik: Backa teater.

Fotnot: Pappagruppens regler

  1. Man pratar inte om Pappagruppen
  2. Man pratar inte om Pappagruppen
  3. Ingen fotografering eller ljudupptagning
  4. Ingen får tvinga en annan medlem att göra en fysisk övning mot sin vilja.
  5. Att på något sätt fördöma en annan medlems tankar, handlingar eller åsikter leder till omedelbar uteslutning.
  6. Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta.
  7. Fullständig lojalitet med gruppen (uppdatering av reglerna med tillägg –7 till 11 – en bra bit in i pjäsen)
  8. En medlems egendom är alla egendom.
  9. En medlem som valt att delta i en övning har inte rätt att sedan avbryta sitt deltagande.
  10. En medlems i Pappagruppen ska vara redo att gå i döden för gruppens bästa.
  11. Man ifrågasätter inte Pappagruppen.

Spännande då det lackar mot jul

Posted on av Kai Martin

Spännande läsning. Fyra thrillers – tre av Göteborgsförfattare – som skapar spänning när det lackar mot jul.

Jeanette Bergenstav: Skugglik (Norstedts)

På kort tid – debuten i serien om den frilansande journalisten Jennifer Sundin kom 2021 –har Jeanette Bergenstav seglat upp som inte bara Göteborg främsta krimdrottning utan också, kanske, hela Sveriges. ”Skugglik” är hennes fjärde roman i sviten och är skoningslöst spännande från start till mål. Inte heller nu vilar hon på hanen. Som läsare hinner man inte hämta andan förrän det är slut. Men listigt nog är det inte över, för – litet snopet – öppnar hon för en brutalt spännande fortsättning.

Jo, hon kan konsten att hålla sina läsare på halster, Jeanette Bergenstav. Knappt har man avslutat ett kapitel förrän nästa måste läsas. Och nästa. Och nästa.

I ”Skugglik” får en rad spektakulära våldsdåd massmedial uppmärksamhet i realtid. Jakten på den retsamme mördaren är snart igång med Jennifer Sundin i både blickfånget och i den centrala handlingen. Nu räcker det inte med det. Snart involveras också hennes barn i dramat.

”Skugglik” bjuder på en gastkramande handling i Göteborg och dess närområde. Hon kan sin stad, men med det kan hon också trolla fram trovärdigt fiktiva miljöer som passar för hennes sinnrika thrillerkompositioner. Jeanette Bergenstav bjuder på högoktanig läsning och ger sina läsare en sjuhelsikes resa i en av svensk spänningslitteraturs djärvaste av berg-och-dalbanor.

Johanna Bäckström Lerneby: Den sjunde pojken (Bokförlaget Polaris)

Som före detta krimreporter på GP och Aftonbladet kan hon sina förundersökningar. Med detta sagt också sin research och förmåga att vända på alla stenar för att göra ett gott journalistiskt arbete. För detta har hon fått Stora Journalistpriset (två gånger) och har ett flertal prisnomineringar för såväl sina reportage som faktaböcker. Så när hon nu kastar sig ut med sin debutroman i krimgenren har hon både säkerhetsbälte och livrem samt, förstås, en god portion fantasi parat med all den kunskap och erfarenhet hon besitter som skrivande journalist.

I ”Den sjunde pojken” bjuds läsarna in till att följa journalisten Hanna Back, som gått från upphöjd kriminaljournalist till att nu ha börjat som civil utredare hos Polisen. Journalistnerven kliar och hon kan inte låta bli att börja nysta i ett fall med en drunknad tysk 14-årig pojke i Vallgraven i höjd med Lagerhuset (som Johanna Bäckström Lerneby kallar Litteraturhuset, men det är ju inhyst i Lagerhuset).

Jo, hon drillar sin historia på ett snyggt vis. Väver effektfullt in bipersoner som bildar ett allt mer tydligt mönster. Detta gjort utan att man helt givet kan avslöja hur det egentligen ska sluta. Hon kan sina göteborgska förorter med kriminella gäng, men väljer här istället att hitta ett hem nära Tranemo där unga tyska, föräldralösa pojkar bor och också utsätts för sexuella övergrepp.

Det är en förfärlig historia skriven med driv och glöd. Hon håller spänningen vid liv och öppnar sinnrikt för en fortsättning om Hanna Back.

Men… det finns några märkligheter som borde kunnat ha gjorts bättre. Lagerhuset har jag nämnt. Att hon blandar ihop Stenas Tysklandsterminal med Danmarksterminalen är ett annat. När hon sedan kopplar samman Goa Gubbar, Frölundas inofficiella supporterklubb, med IFK Göteborg plockar jag fram skämskudden.

Med detta sagt ser jag ändå fram emot att läsa fortsättningen av Hanna Backs äventyr i krimvärlden.

Stina Flodén: Död för mig (Bokfabriken)

Hon är dalkullan som fått Göteborg som bostadsort, men i sin serie om Camilla Stensjö har hon flyttat handlingen till Dalarna precis som sin romangestalt flytt dit. Hennes tidigare romaner ”Nu dör vi” (2022) och ”Släpp mig fri” (2023) har bjudit på rafflande spänning där Camilla Stensjö brottas med sin dramatiska uppväxt och identitetsbyte som vuxen samtidigt som hon tvingats fly med sina barn.

I debuten mördas hennes man inför ögonen på familjen – hon och de två barn, son och dotter. Händelsen förföljer inte bara familjen i medvetandet utan också i verkligheten. För vem låg bakom dådet och varför får aldrig familjen vara trygga där de är? Vad värre är: vem ska de lita på?

Med denna hennes sista i serien (jag har för mig att det var planerat för sex romaner, men…) knyter Stina Flodén ihop säcken. Boken kom i våras, men smet förbi mig och först nu i höst har jag fått möjlighet att läsa den.

”Död för mig” ger sinnrikt och empatiskt en bild av barnens perspektiv när något traumatiskt händer. Det är inte över bara för att något våldsamt har hänt. Allt finns kvar på näthinnan, i minnet, i rädslan. Stina Flodén är fenomenal på att känna in detta och att beskriva det. Här får man också förklaringen till Camilla Stensjös uppväxt och varför allt blev som det blev.

Men jag kan tycka att boken, trots hög spänning, är en smula för rapsodisk. Som om Stina Flodén varit tvungen att knyta ihop säcken lite för snabbt. Men att hon kan skriva spänning råder ingen tvekan om.

Anders Roslund: Djävulens nästa trick (Albert Bonnier)

I par med Börge Hellström skrev Anders Roslund några av svensk kriminallitteraturs vassaste romaner. Men efter kompanjonens död 2017 har Anders Roslund verkat ensam. Men greppet om parets kommissarie Ewert Grens, som första gången presenterades i ”Odjuret” 2004, har han inte släppt. Inte så heller Piet Hoffmann, den familjeälskande kriminella mannen, som dök upp första gången i ”Tre skunder” 2009 och sedan dess varit i par med Ewert Grens, där Hoffmann har tjänat som infiltratör.

Dramat med paret utvecklades under Hellström Roslund, men har alltså sedan ”Tre minuter” (2016) var Anders Roslunds karaktärer fullt ut.

Anders Roslund är en driven författare som skriver listigt och ständigt har förvecklingar och lösningar, som kastar historien i tvära kast än hit, än dit. Så också med ”Djävulens nästa trick”. En självmordsbombare vid Stureplan i Stockholm följs av nästa vid Slussen som följa av nästa och nästa. Både Ewert Grens och Piet Hoffmann avtjänar straff i fängelse. Men Marianna Hermansson, Ewert Grens smarta adept, inser att de besinningslösa, synkroniserade dåden är allt annat än religiöst motiverade. Självklart involveras Ewert Grens och Piet Hoffmann för att lösa fallet.

Inledningsvis är romanen en smula ältande, som om för mycket behöver förklaras. Men snart har Anders Roslund grepp om situationen och dess utveckling. Med säker hand spänner han den röda spänningstråden till bristningsgränsen utan att den går av.

”Djävulens bästa trick” är en åter väldigt slipad spänningsroman av Anders Roslund.

Sångens kraft, omfamning och glädje

Posted on av Kai Martin

Körkaft. Per Umærus var gästsolist när Maj12:an och Kören höll sin decemberkonsert på Maj12:an i Kungstens industriområde.
Foto: KAI MARTIN

När jag förra våren, alltså 2024, blev inbjuden som solist till Maj12:an och Kören var det en smickrande överraskning. Jag hade inte sjungit på flera år och att körledaren, arrangören och musikpedagogen Martin Hamrén hade haft mig i tankarna gjorde mig förtjust. Vi har en trettioårig relation där jag först stötte på honom tillsammans med Micke Isacson i ett vardagsrum på Andra Långgatan sjungandes Beatleslåtar. De utgjorde ena halvan av Lenny Pane, då en av världens främst så kallade Beatlesband.

Vi har sprungit på varandra sedan dess. Jag sjöng till och med med bandet vid en oförglömlig kväll när Lenny Pane firade tio år på Gillestugan vid Järntorget. Jag hade, som en av många gästsångare, tilldelats ”Helter Skelter” och tillsammans gjorde vi en oförglömlig version, som var rena urladdningen.

När jag så förenade med kören för att som solist få sjunga David Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love” för först repetitioner och sedan konserter slog det mig: Vilken kraft! Jag omfamnades av kördeltagarna energi och sång. Det kändes inifrån och ut.

Jag som är en energisångare, som sjunger inifrån och ut, tog i från tårna. Det blev fina möten och uppskattat från publik till kör till mig. Så fick jag chansen även i år – både i våras, somras och höstas. Nu med ELO:s ”Living thing”, Elton Johns ”Yellow Brick Road” och Coldplays ”Viva la Vida”. Vilken ära och så roligt.

Maj12:an och Kören håller av tradition också decemberkonserter. Ja, det mer än regelrätta julkonserter. Den här gången under rubriken ”Fred” och med Per Umærus och Auror Reed-Jenssen som solister. Det ville jag ju inte missa. Jag har själv stått som åskådare när andra solister tagit plats och känt kraften, omfamningen och glädjen som kören bjuder med sin sång. Det är vackert, starkt och känslosamt.

Per Umærus har jag följt i 40 år, främst som en av Bröderna Brothers. Den älskade underhållningsgruppen som värmt våra hjärtan under så många år, men sedan trummisen Sverker Stenbäckens kliv ur tiden i början av 2024 (läs här) blev julshowen i december deras sista (läs här). Men Per Umærus har ju också sedan lång tid varit en självklar medlem i Pepperland, bandet som axlade rollen som världens främsta Beatlesband efter att Lenny Pane stängde butiken i början på millenniet.

Han är en synnerligen kreativ musiker, skriver fantastiska popsånger fyllda av ömsinta hyss, varma harmonier och skickligt och underfundigt skrivna texter lite i Robert Brobergs anda. Två fick vi höra här i snygga körarrangemang.

Aurora Reed-Jenssen blev nu en ny bekantskap. Den 23-åriga Kostertjejen och examinerades från Balettakademien i Göteborg förra året. Visst hörs det att hon har en musikalton och en fin sådan.

Martin Hamrén utmanar sin kör, där de flesta befinner sig i ålderskalan 50 år och uppåt (men vem som helst är välkommen), inte bara med stämmor. Här skapar hans snygga arrangemang och harmonier ett sätt att våga kasta sig ut och tillsammans med koreografin ta sångerna till högre höjder. Det är fantastiskt fint.

Nej, det här är ingen professionell kör. Men var och en tar plats som vore de solister, markerar sin egen personlighet till den helheten som kören utgör.

Med gästsolisterna – ja, även några av körmedlemmarna sjunger solo – blir det något extra att bita i för alla inblandade. Men det är ett energitillskott. Som nu med Per Umærus och Aurora Reed-Jenssen, som med sitt sätt, sin ton, sin känsla gör musiken extra glimrande.

Det är en konsert med stora kontraster och hämtade från allsköns håll. Självklart har Martin Hamrén en förkärlek för Beatles och därmed bandmedlemmarnas solokarriärer. Här finns John Lennons och Yoko Onos ”Give peace a chance” med som både inledning och avslutning. ”All you need is love”, förstås, och ”Here comes the sun”. Men han vurmar också för Paul Simon, Peter Gabriel och Laleh. Bland annat. (Se låtlistan nedan.) Största överraskningen – och kanske kvällens häftigaste låt med extra allt – var versionen av ”Eye of the sparrow”. Ni minns titellåten till ”Baretta” – tv-serien 1978–1978 –, där Sammy Davis Jr sjunger det laddade originalet.

”Fred” i den fina festlokalen Maj12:an blir med Kören en innerlig stund. Långt från världspolitikens krigshetsande. En väg in i den förhoppningsvis fridfulla julen.

”Fred”, Maj12:an och Kören, Maj12.an, Varholmsgatan, Göteborg. 14 december 2025. Den sista av tre konserter.

Låtlista:

  1. Give peace a chance
  2. Oh brother (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  3. Ave Maria (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  4. Here comes the sun
  5. Ring them bells (gästsolist Per Umærus)
  6. Kriga för fred (gästsolist Per Umærus, som också komponerat låten)
  7. En stund på jorden (gästsolist Per Umærus)
  8. Biko
  9. All you need is love
  10. Ave verum corpus (inledning av andra akten i foajén)
  11. Good Vibrations (gästoslicst Per Umærus)
  12. Eye of the sparrow (gästsolist Per Umærus)
  13. Every little thing (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  14. Elephant
  15. Kodachrome
  16. Önska dig en stilla natt (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  17. Walking on sunshine (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  18. Stanna hos dig
  19. Give peace a chance
  20. Brown eyed girl (extranummer)
  21. Three little birds/Don’t worry be happy
  22. Tack för att ni kom (gästsolist Per Umærus, som också komponerat låten)

Sanslöst galen Per Andersson

Posted on av Kai Martin

Show:

KARBORRESHOWEN med PER ANDERSSON och PER JOHANSSON TRIO

!!!

Omöjlig och gränslös. Det finns inget stopp för Per Andersson mer än tiden. 90 minuters ”Kardborreshowen” bjuder på allt och mer ändå.
Foto: KAI MARTIN

Draken Live, Göteborg.

Publik: Drygt 600.

Bäst: Den sanslösa galenskapen.

Sämst: ”Kuk i hatt” ska väl ändå göras naken.

Fråga: Hur orkar karl’n…?

Han avslutar med hatten på topp. Sejouren i Göteborg har gått som en dans. Olika nummer för varje kväll. Ständigt nya utmaningar. Ständigt ny publik som bollplank och respondör. Nej, ingen ska säga att Per Andersson vilar på några lagrar.

Att han är bind galen på scen vet vi. Ändå vill vi återigen utmanas av hans sanslösa galenskap. Hans senaste egna show ”Räkhäst” var en svindlande resa i att försöka förstå Per Andersson hjärna. (Det gick sådär. Läs här.)

Nu ska vi med turen få lite hjälp. På en kardborretavla finns 25 potentiella nummer. Publik får chansen att via utkastade bollar som alltså ska fastna på tavlan pricka det temat som Per Andersson ska göra. Det blir träff direkt. ”Kuk i hatt” kan vara det absolut mest tokiga nummer jag sett i en salong. En spritt språngande naken Per Andersson i ett utsålt Konserthuset på en gala till förmånen för fotbollslaget som kallar sig Makrillarna. Håkan Hellström hade skapat hysteri som överraskningsgäst när han tillsammans med Majornas 3dje Rote och Tomas von Brömssen gjorde ”Valborg”. Vem skulle kunna toppa det…? Jo, Per Andersson. Han sprang ut i bänkraderna, satte sig i knät hos några stackare i publiken. Efteråt…? Ingen mindes Håkan Hellströms succé.

Nu prickar en Mia från Grebbestad rutan med just ”Kuk i hatt”, som första nummer. Men… Per Andersson behåller kläderna på. Å andra sidan får han igång allsång. Inte illa då publiken tar ett könsord i sin mun frivilligt. Något som bara Balltorps store komiker klarar som allsångsledare.

Så började det på topp, men det är risken som Per Andersson tar. Han är samtidigt tillräckligt skicklig för att fortsatt balansera sin humor på full fart utan några större dikeskörningar. Han involverar publiken. Snor ett Victor Borgeskämt (den om 7 up). Sjunger förträffligt. Hans ”My way” med svensk text är alldeles utmärkt sång, men förstås svår att ta på allvar med humorn som prickas i texten.

Han har ställt en äggklocka på 90 minuter. Det är det han – och publiken – har till sitt förfogande. Ju mer pricksäker publik desto mer nummer får man. Det blir en hel del.

Flyger högt. ”Kardborreshowen” med Per Andersson siktar högt men träffar inte alltid rätt. Foto: KAI MARTIN

Per Andersson är på ett strålande humor, är snabb i replikerna och i konversationen med publiken, som i stort sätt äter ut hans hand. Han imiterar (Claes Eriksson, Miss Li, Bo Sundström…). Kör ”Den konstiga sketchen” som förstås blir helt absurd. Tvår sina händer med att om det är usel så är det den i publiken som kastade på det numret.

Per Andersson skenande hjärna ger humor som man får kämpa för att följa med i. Underhållning och en skrattfest får man på köpet. Men i denna drabbande hysteri siktar han högt utan att riktigt alltid få luft under vingarna. Jag tror att ”Kardborreshowen” skulle må bra av lite mer dynamik och ett lugnare tempo emellanåt.

”Kardborreshowen” med Per Andersson och Per Johansson Trio. Premiär 27 november 2025 på Draken Live. Denna recension baserad på föreställningen 13 december. Spelas i Stockholm mellan 17 och 20 december. Nästa år går den på turné.

Av: Per Andersson och Håkan Johnsson.

Regi. Edvard af Sillén.

På scen: Per Andersson och Per Johansson trio samt två assistenter.