Underhållningsglädje. Bröderna Alf, Rolf och Ralf är tillbaka på scen med ny varm show. Foto: KAI MARTIN
Musikens hus, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Att överhuvudtaget få se Bröderna Brothers på scen igen.
Sämst: Nej, ingenting ikväll. Bara glädje.
Fråga: Får man längta ett år framåt i tiden för nästa show…?
Men… som jag har längtat. Ja, som vi har längtat. Publiken och (!) Bröderna Brothers. De kärleksfulla, underhållande, varmt humoristiska bröderna Alf (Robert W Ljung), Ralf (Per Umaerus) och Rolf (Sverker Stenbäcken) förstärkta av kusin Douglas (Stefan Sandberg), morbror Glenn (Michael Krönlein) samt nytillskottet, grannen Gordon (Henrik Pihlquist) – nyinflyttad från innergården.
Förra årets show blev ju inställd på grund av sjukdom med sorgligt kort varsel. Hälsan först, förstås. Men det var trist att missa en tradition av underhållning, som den som Bröderna Brothers hållit med noggrannhet kring jul sedan starten 1986. Det är jag övertygad om att både bandet och vi i publiken tyckte.
Desto större glädje med Bröderna Brothers väl på scen. Här fanns ett gäng kramgoa låtar urtrollade från Bröderna Brothers magiska hatt. ”Sanningens minut”, ”We är back – vi spelar mycket lägre nu”, ”Skitsnack” och ”Vi var gamla redan då”. Gammal och nytt i ett varmt famntag. Musik som är bedrägligt enkel pop, men med en fiffighet i både harmonik, texter och arrangemang. Ja, Bröderna Brother spänner över mer musik än pop. De kan med skicklighet sväva ut i funk, soul och rock med svindlande solon av framför allt kusin Douglas på saxofon eller elgitarr.
Det fullkomligt spritter om killarna på scen. Ingen tid ska spillas. Här ska varje minut utnyttjas. Så blir det också den här gången – ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” – mer av en vitt spännande konsert då sketcherna har fått stå tillbaka. Inga Vardagsakrobater, ingen radioföljetong med kommissarie MacKenzie , inga Family Fives, the Others eller frikyrkliga the Betels. Men vi får hårdrockbandet thö (!) Alphabets bestående av 28 medlemmar, åtminstone Falköpingsbandets låtar som Bröderna Brothers hängivet – och skickligt – gör covers på.
Bröderna Brothers har precis varit på turné i Danmark där de har spelar var för sig på olika ställen i grannlandet. Broder Alf har utvecklat en grumlig danska, som fullkomligt spiller över, och broder Alf tar fram dragspelet för att stämma upp i fina ”Mig kun mig og en lille en”, som vid låtens slut kommer omfatta alla sex på scen.
I sin jakt på Vardagsakrobaterna, som har gått i idé i hemstaden Düsseldorf, blir det också framträdande i just där där en sketch – ”Es klinget” – faktiskt dubbas till tyska. Vi får en snabbspolning av en opera i 14 akter, ett triangeldrama som slutar lyckligt. Vi bjudes på ”Nu är det strul igen” av allestädes frånvarande Stig Westlin och wailningsskola med wailningsplikt – allt hämtat från sajten world wide wail.
Jo, de kan det där med att underhålla. De kan det där med att med en varm humor hålla en hård, kall och grym värld på avstånd för några timmar. Man bär med sig avslutningslåtarna ”Andra Lång” och ”Rumphugget” ut till spårvagnshållplatsen och hem. Stänger om sig och bevarar den där omfamnande känslan av innerlig och intelligent underhållning ett tag till. Tack.
Starkt porträtt. Karrin de Frumerie har varit noga i sin instudering av Monica Zetterlunds sång och hennes liv och har format ett starkt och närvarande porträtt i ”Monicas vals”. Foto: OLA KJELBYE
Moncia Zetterlunds bar på ett levnadsöde av rang. Djupt rotade i den svenska folksjälen, hyllad för sin sång och sitt scenagerande. Men också med ett liv där självföraktet och -tvivlet parades lusten för män, alkohol och musik i en virvlande karusell. Den nöjesturen tog henne långt, rotade henne som en ytterst folkkär artist som hade ynnesten att jobba med inte bara svenska artister som Povel Ramel, Hans Alfredson och Tage Danielsson utan internationellt aktade jazzpianisten Bill Evans. Lägg till hennes otaliga medverkande i revyer, shower med kollegorna Birgitta Andersson, Monica Nielsen och Catrin Westerlund (de två sistnämnda dryckessystrar dessutom), alla konserter samt, för att inte tala om, hennes medverkan som Ulrika, sockenhoran, i Jan Troells ”Utvandrarna”-svit 1971. Den som gav henne en Guldbagge.
Det är klart att om detta ska de berättas om inte bara i biografier utan också på scen. Klas Abrahamssons pjäs ”Monicas vals”, nu på Göteborgs stadsteater, spelades för första gången av Malmö stadsteater 2018. En pjäs som famnar mycket, intensivt, liderligt och ömt kärleksfullt.
I Ragna Weis regi på Stadsteatern i Göteborg ska allt med. Den sinnrika scenografin, signerad Helga Bumsch, använder stora cirklar som tidshjul och titthål in i historien, vridscenen får arbeta med allt från folkparksuppträdande till jazzklubbar, loger och hemmasoffan. Den som inledningsvis är hotfullt insvept av rök, som tagen av den ödesdigra branden som Monica Zetterlund i maj 2005 som tog hennes liv.
Persongalleriet är rikt. Ja, översvallande. Förutom Monica Zetterlund räknar jag till nära 40 karaktärer som skildras. Allt från hennes föräldrar och dottern Eva-Lena till Liv Ullmann, Sonya Hedenbratt, Catrine Westerlund, Monica Nielsen, Vilgot Sjöman, Alla Edwall till svenska legendarer som Arne Domnérus, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Jan Troell och internationella storheter som Miles Davis, bill Evans, Marlon Brando, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men märkligt nog ingen Hans Alfredson eller Povel Ramel.
Karin de Frumerie är ensam om att endast spela Monica Zetterlund, den centrala rollen som också förtjänstfullt görs av Carina M Johansson (som den äldre Monica Z) och Eline Høyer (som den yngre Monica Z). Ibland tillsammans sömlöst genom tidens och ålderns skiften. Ibland enskilt.
Karin de Frumerie har uppenbarligen gjort en intensiv instudering av Monica Zetterlunds sång för att skapa detta ömsinta och levande porträtt. Nej, inte med den fascinerande styrka, framför allt i sången, som Edda Magnason gjorde i filmen ”Monica Z” (2013). Men tillräckligt starkt och hängivet för att tränga in på djupet i rollen som Monica Zetterlund. Hon förlorar inte sin egen ton i något kopierande, men vårdar intonationen, fraseringarna och pauseringarna med en försiktigt vårdad känsla. Skickligt.
Ja, det är förstås som att gå på nattgammal is att porträttera en svensk ikon av Monica Zetterlunds rang.
Tillsammans med fantastiska orkestern – Dan Evmark, piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor – hittar föreställning en vördnadsfull musikalisk inramning. Och den är inte oväsentlig. Totalt handlar det om 24 låtar under föreställningen (tre timmar och tio minuter inklusive paus).
Här får inte bara Karin de Frumerie och för all del också Carina M Johansson och Eline Høyer slita ont. Ensemblen rusar in och ut ur sina roller som spöklika staffagefigurer, som agerar allt från påträngande publik till någon av de alla roller som ska kretsa kring Monica Zetterlund.
Första akten är intensiv. Ja, närmast stressig i sitt försök att få med allt från bakgrund, barndom och karriär. Vissa karaktärer måste presenteras innan replikerna kommer, som om man inte riktigt är övertygad om publikens kunnande. Men andra akten är furstlig. Här är tempot märkligt nog lägre. Eftertänksamheten större och Monica Zetterlunds liv och funderingar får liksom stanna kvar och andas. Scenen från ”Utvandrarna” där Ulrika på båten anklagas av Kristina för att bära löss är måhända snabbbuskis men framför allt skicklig, underhållande och skrattframkallande i sitt allvar (Eline Høyer gör Liv Ullmans Kristina med bravur). Det blixtrar bara till, som en snapshot.
Likadant med scenen där Sonya Hedenbratt (Carina M Johansson) och Monica Nielsen (HannahAlem Davidson) möter Monica Zetterlund (Karin de Frumerie) i ett revynummer. Så rappt och kärleksfullt skildrat under ett ögonblick.
Ja, i ”Monicas vals” möter vi en Monica Zetterlund som tvivlar på sig själv, som kämpar mot demoner, men som också står upp för sig själv och sin karriär. Driven av sin nyfikenhet och lust. Men i allvaret och mörket saknar jag hennes talang som komedienne . Monica Zetterlund var så mycket. Så även om ”Monica vals” greppar över mycket finns det glipor som skulle kunna förstärkt bilden av denna ikon.
Monica vals, Göteborgs stadsteater, premiär 1 december 2023 (
Av: Klas Abrahamsson.
Regi: Ragna Wei.
Scenografi: Helga Bumsch.
Kostym: Maja Mirković.
Mask: Gunnar Lundgren.
Ljus och video: Ikka Häikiö.
Ljud: Tova Östman,
Koreografi: Lidia Wos.
Medverkande: Karin de Frumerie (Monica Zetterlund), Carina M Johansson (Monica Zetterlund, Ella Fitzgerald, Greta Nilsson, Sonya Hedenbratt och Catrin Westerlund), Elina Høyer (Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och Liv Ullmann), Hannah Alem Davidson (Ella Fitzgerald, Elvi, Eva-Lena och Monica Nielsen), Emil Ljungestig (Torbjörn, Bill Evans, Ib Glindemann, Allan Edwall och Vilgot Sjöman), Sven Boräng (Bengt Nilsson, Sture Åkerberg, Arne Domnérus, Gösta Terseus, Bo Löfberg och Vilhelm Moberg), Johan Hafezi (Göte Wilhelmson, Televerkets personal, Kurt Järnberg, John Levy, Beppe Wolgers, Max von Sydow och Marlon Brando) och Ashkan Ghods (Louis Armstrong, Topsy Lindblom, Leonard Feather, Miles Davis, Svante Foerster, Tage Danielsson och Jan Troell).
Musiker: Dan Evmark, kapellmästare/piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor.
Låtlista:
Vindarna sucka uti skogarna
Come rain or come shine
I’m a fool to want you
Do you know what it means to miss New Orleans.
What can I say after I say I’m sorry
Nothing at all
Waltz for Debby/Monicas vals
Once upon a summertime
Walking my baby back home/Sakta vi gå genom stan
Chega da saudade/Siv Larssons dagbok
Konstigt
What a little moonshine can do/Vad en liten gumma kan gno
Inte så magiskt. Norske magikern Alexx Alexxander spänner bågen utan att träffa rätt. Foto: PRESSBILD
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Kanske 300.
Bäst: Svävande människor är alltid fascinerande.
Sämst: Tre lättklädda unga damer som assistenter och dansare känns extremt fel 2023.
Fråga: Hur ska det gå att trolla bort Hollywoods bokstäver, som är hans kommande mål…?
Enligt egen utsago kommer han från ett 20-tal utsålda föreställningar i Los Angeles. Det är väl värt att applådera. Men då den norske magikern och illusionisten Alexx Alexxander gör debut i Göteborg med sin show ”The magic of Alexx Alexxander” med tillägget ”the new era of magic” blir det aningen för lökigt för att fascinera.
Inledningsvis får vi på tv-skärmar se hur han trollar bort Oslo vattenreservoir Maridalsvannet inför häpna inbjudna på plats. Ett inspelat inslag precis som då han sedan sätter han sig på sin MC för att åka mot showen i Göteborg. En inte speciellt fartfylld eller tuff tur. Plötsligt står han med sin båge på Lisebergsteaterns scen. Vi som har sett Labero (inte mindre lökigt) skrattar generat.
39-åringen har charm, ser ut som en ung Peter Stordalen (även i klädval) eller en äppelkindad Joakim Thåström utan den osande farligheten som den svenske artisten har. Det blir rart utan fart. Självklart är han fingerfärdig. Han gör closeuptrick med den äran. Skojar till det med ringar som slås samman och sedan isär. Gör sin egen variant på den itusågade damen. Trollar bort både sig själv och några av sina assistenter.
Fascinerar. Svävande damer – och säkert herrar – fascinerar alltid. Alexx Alexxander kan konsten. Foto: PRESSBILD
Men det största tricket är hur han gör en illusion av sig själv som en Las Vegas-artist där de tre assistenterna och tillika dansarna förvandlas till kuttersmycken satta på scen att behaga mannen, myten, magikern. Men han är ju bara en gutt från Tønsberg. Unga, lättklädda damer på scen känns som från en svunnen tid. Det blir sexistiskt trist och efter åtminstone tio danser för mycket där damerna smeksamt kretsar kring huvudföremålet börjar det damma. Lägg till ett för långsamt tempo och unkna skämt om att trolla bort svärmor, så blir det en daterad föreställning.
Synd. För jag menar det där med att Alexx Alexxander har charm – och humor. Han har kunnandet också. Men trollar bort sig för mycket i en myt om sig själv som inte känns trovärdig.
The magic of Alexx Alexxander – the new era of magic, Lisebergsteatern, premiär 30 november 2023. Spelas även 1, 2, 3, 8, 9 och 10 december.
Regissör: Tim Tønnessen.
Manus: Simen Sand.
Scenografi: T Garshol
Koreografi: Christer Tornell, Rebekka Flaarønning och Madeleine Berglen.
Kostym: Mats Lysell.
På scen: Alexx Alexxander med assistenter/dansare Rebekka Flaarøing, Madeleine Berglen och Aurora Berta.
Solokvist. För första gången i sin artistkarriär ska Orup stå ensam på scen. Hösten 2024 blir det på Draken Live med showen ”Orup bara”, som först har premiär i Stockholm i januari. Foto: KAI MARTIN
Han har en enastående karriär, Thomas ”Orup” Eriksson. Från den första hiten med Intermezzo över Ubangi och Thereisno Orchestra till solokarriären, som format hans artistkarriär tillsammans med framgångarna i GES.
Men när han i januari ställer sig ensam på scen på Rival i Stockholm för en show är det en ny utmaning.
– Jag har alltid uppskattat livesituationen. Men att stå ensam på scen har jag aldrig gjort. Det kommer bli en utmaning, säger han, som hösten 2024 är redo för Draken Live i Göteborg.
Han är på besök på sin kommande arbetsplats Draken Live i det nya hotellet Draken vid Järntorget. 19 september är premiär för showen ”Orup bara”, som är planerad att ges torsdagar till och med lördagar fram till 14 december.
Men först Stockholm och Rival 18 januari och 34 spelningar fram.
Han är elegant klädd, kanske den genom tiderna mest välklädde soloartisten i svensk pophistoria (Tages leder med råge som grupp under sin tid på 60-talet). Men då jag frågar honom vilka märken han bär, den rosa kostymen, den blurrade, svartvita skjortan och de blank putsade bootsen… ja, då blir han svaret skyldig.
– Haha, där fick du mig. Jag har en assisten som köper mina kläder. Sedan väljer jag vad jag tycker är snyggt. Men det här…?
Han vränger kavajen och visar:
– Jaha, en Jack & Jones.
– Men på scen kommer jag skifta kläder för varje kväll. Det blir 35 byten totalt. Ny outfit för varje show, berättar han.
– Ja, inte för att jag tror att någon kommer gå på alla showerna, men för att jag vill ha den förändringen för mig själv och för att det ser bättre ut på sociala medier.
Jo, han hänger där. I våras, efter någon längre tids radioskugga, dök plötsligt Orup upp på bland annat sitt Instamgramkonto Oruphansomsjunger. Ensam vid pianot eller med gitarr och trummaskin sjöng han klassiker från Mott the Hoople och David Bowie bland med sina egna hits.
En presentation som förstås hade en tanke bakom.
– ”Orup bara” har funnits i mina tankar länge. Jag pratade om något avskalat med Niklas Strömstedt och Anders Glenmark, men de var inte så pigga på det. Så jag bestämde mig för att göra det här ensam. Det är första gången jag gör det. Jag har alltid uppskattat livssituationen. Men ensam på scen har jag aldrig stått. Det blir en utmaning men belöningen blir större om det går hem. Men jag ska erkänna att det finns dagar när jag tänkt att vad i h-e har jag gett mig in på.
Sedan genombrottet med ”Jag blir hellre jagad av vargar” 1987 har Orup radat upp hitlåtar och därmed etablerat sig som en av Sveriges främsta och mest folkkära artister. Det var uppenbart när jag såg GES på Dalhalla i juli 2018 hur publiken kunde varenda låt från hans låtskatt som presenterade.
Men hur väljer han låtlista till sin show – det finns ju en räcka låtar att välja av…?
– Jag har ritat upp en tidslinje. Jag har försökt hitta en dynamik och energimässigt vill jag ha lågt och högt, förklarar han som självklart kommer välja sina hitlåtar i detta hans nya sammanhang.
Han är redo. Hösten 2024 kommer showen ”Orup bara” till Draken live. Foto: KAI MARTIN
Orup har inte förlorat sin glädje i musiken. Men det är framför allt live som han trivs bäst.
– I början var det ett nödvändigt ont. Men det har ändrats. Nu har jag kul på scen, även om det här kommer bli annorlunda.
Ja, för med ”Orup bara” blir han sin egen ackompanjatör.
– På scen kommer jag ha piano, Wurlitzer, gitarr och en Roland trummaskin.
Kommer du det bli skillnad på showen i Stockholm och den i Göteborg?
– Nej, det är inte tanken. Men det är klart att det är ju olika platser och olika förutsättningar.
Just nu repar han mycket och lever med sin show dygnet om. Problem med texter…? Nej, inte Orup, inte.
– Det är ju popmusik jag skriver och då ska det vara texter som är lätta att komma ihåg, säger han frankt.
Av låtarna du väljer att spela, kommer det smyga sig in någon ny låt?
– Nej, jag har inte skrivit ny musik sedan 2019. Jag har slutat med det. Det är ändå ingen som är intresserad av att jag gör det. Jag vet att man säger att musiker skriver musik för sig själva, men det gör inte jag. Jag skriver för att andra ska lyssna på det. Allt annat är en lögn. När man nu släpper musik drunknar den i andras releaser. Det är verkligen tufft och inte så kul att komma med musik om ingen bryr sig.
Lite skillnad på hans första år som soloartist då hit följdes av hit och framgång på framgång, som gjort honom till den etablerade artist han nu är, 65 år gammal.
– Men de först sex år var jobbiga. Jag är tacksam att jag var 28 när jag slog igenom och hade en viss erfarenhet. Då var jag glad om det skulle hålla i fem år. Det var under de första sex åren väldigt stressande gällande låtskrivandet.
Så fokus på gammalt beprövat om än i ett nytt sammanhang och med ny kostymer för varje kväll. ”Orup bara” kan bli så mycket mer.
FaktaOrup:
Namn: Thomas ”Orup” Eriksson.
Ålder: 65, fyller 29 november.
Yrke: Artist och låtskrivare.
Familj: Fru och barn 9 och 11, 22, 23 och 31.
Bor: på Söder, Stockholm.
Aktuell: Med showen ”Orup bara”, premiär på Rival, Stockholm 18 januari. Showen kommer till Göteborg med premiär 19 september.
Tredje gången. Av Iggy Malmborgs tre mikropjäser utgör ”#3 försök om A och sen om B” den sista – delvis utspelad i totalt mörker. Foto: OLA KJELBYE
I programbladet frågar sig manusförfattaren och regissören Iggy Malmberg sig ”Det ena ska ske efter det andra och det går inte att spola tillbaka eller börja om. Men är själva idén om det linjära den största fiktionen av alla på teatern?”. Detta om hans tredje mikropjäs ”#3 försök om A och sen om B”, som föregåtts av monologen ”# försök om skådespelarens paradox” (monolog), och ””# försök om urvattning”. I den första ger sig skådespelaren (Jesper Söderblom) sig i kast med upprepningen. Den som hen möter varje kväll i en pjäs. I den andra undersöker de tre skådespelarna (Eline Høyer, Mattias Nordkvist och Victoria Olmarker) hur man ger liv åt en minimerat manus.
Nu alltså det repetitiva satt i skenet att ingenting på teaterscenen går att spola tillbaka och börja om.
Det sker i ögonblick, som en diabildsvisning där man glimtvis – efter speakerröst – får anvisningar om vad som sker på scen. Korta stunder av ljus däremellan mörker. Det skärper sinnena. Ljudet av steg hörs.Knarrande steg. Knaster som från en grammofonskiva där pickupen inte har lyfts upp efter lyssningen. Men skådespelarrösten säger att det ska föreställa ljudet från en gammal film.
Iggy Malmbergs tre mikropjäser är snabbt skapade. Med bara två veckors repetitionstid och bara två föreställningar av var och en. Kvickt in. Lika raskt ut.
Det är ett försök att både utforska teatern och leka med pjäsernas innehåll, möjligheter och teman. Det är inte utan humor, men som åskådare i denna den tredje pjäsen i raden gäller också att vara utrustad med en god portion tålamod. Förvisso under blott cirka 50 minuter, men när en betydande del av pjäsen utspelar sig i mörker kan det mycket väl bli nattsvart i mer än en bemärkelse.
Nu krånglar sig både Iggy Malmberg och det tre skådespelarna – Marta Andersson Larsson, Jesper Söderström och Caroline Söderström – undan detta i en djärv balansgång där just humorn räddar det hela. Men om man får svar på frågan ”Men är själva idén om det linjära den största fiktionen av alla på teatern?” vet i katten. Mer att en efterföljande diskussion i ämnet hade öppnat för en intressant debatt. Den blev jag utan.
#3 försök om A och sen om B”, premiär 28 november 2023, Göteborgs stadsteater, Lilla scenen. (Samtliga tre pjäserna i ”Försök” kommer spelas vid ett och samma tillfälle 2 och 3 december, föreställningarna är redan utsålda.)
Koncept, text och regi: Iggy Malmberg.
Koreografi: Beck Heiberg.
Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.
Medverkande: Marta Andersson Larsson, Jesper Söderström och Caroline Söderström.
Delvis läsvärt. Fem romaner i deckargenren med skiftande kvalitet – från lysande till mindre bra. Alla – nästan – ur ett Göteborgsperspektiv.
Peter Gissy: Den stora hemligheten (Hoi förlag)
Idoge Peter Gissy driver rastlöst vidare i sitt skrivande. Han är nu uppe i ett 50-tal böcker i olika genrer, men hans faiblesse för just thrillers är nog ändå hans största. Den här gången har han tagit avstamp i sin egen historia om fader okänd och sina sydettyska rötter, det vill säga de tyskar i Tjeckoslovakien som efter kriget sågs som andrahands medborgare. 76-årige Peter Gissy fick som 29-åring på sin mors dödsbädd reda på att den han trodde var hans pappa inte var det. Ovetskapen har gnagt i honom. Med ”Den stora hemligheten” tar han avstamp i detta, men låter nyexaminerade rättspsykologen Annie Mallman var diktarjaget. I två snyggt ihopvävda parallella historier – dels jakten på de sydettyska rötterna, dels på en serievåldtäktsman i Göteborg – har Annie Mallman att göra. Både på plats i Göteborg, såväl i barndomens Skåne med en åldrad och allt mer dement pappa som i Sydtjeckien. Peter Gissy är en fena på intriger och håller tempot väl uppe i ”Den stora hemligheten”, som mycket väl kan vara den första i serien om Annie Mallman.
Anna Ihrén: Guldstaden (LB förlag)
”Guldstaden” är Anna Ihréns fjärde roman i den så kallade Jubileumsserien. Göteborg är i fokus och med denna hennes serie också stadens 400-årsjubileum. Staden pyntar och fejar inför det stora firandet, men glansen solkas av att en tonårspojke i ett av Göteborgs mest utsatta områden hittas mördad. Anna Ihrén ska ha en eloge av att våga skriva om gängkriminalitetsproblematiken. Förfärande få deckarförfattare i landet gör det, så vitt jag vet. Men i ”Guldstaden” hamnar på något sätt mordet i skymundan för intrigerna hos de poliser som utreder fallet. Jag tappar snabbt intresset för dessa deras kärleksrelationer och karriärspositioner. Visst har hon en bra story här med ett delvis oväntat slut. Men jag tycker att Anna Ihrén slarvar bort den dramatiska handlingen i ”Guldstaden”.
Per Rune: Syndaren (Nona)
”Syndaren” om förre Säpo-agenten Erik Feldt är Per Runes romandebut. Författarnamnet är pseudonym för Per-Rune Nilsson, före detta fallskärmsjägare och med meriter inom Säpo med inriktning de operativa enheterna kontraterror och kontraspionage. Rötterna i Arvidsjaur och sitt boende i Göteborg – förutom det generella kunnandet inom agentvärlden och sin nuvarande roll som koncernsäkerhetschef – förenas i Erik Feldt. Han som dragit sig tillbaka i vildmarken i Norrbotten efter traumatiska upplevelser i tjänst. Men då hans dotter, den unga åklagaren Ulrika Ericsson, skjuts vid ett attentat efter en gängrelaterade rättegång… ja, då dras Erik Feldt snabbt in i dramat. Per Rune kan sin dramatik, kan alla schatteringar inom säkerhetspolisen och polisarbetet generell och spinner en intensivt vibrerande thrillertråd inte helt olik Jan Guillous svit om Carl Hamilton. Erik Feldt är ensam, men inte utan medhjälpare. Han är smart och strategisk. Men hjälper det i jakten på att hitta den som satte attentatsmännen på uppdraget…? Göteborg är i centrum, precis som fjällstugan och spanska solkusten likaså. Glimtar från Erik Feldts dramatiska bakgrund i mellanöstern skymtar för att ge ett slags förståelse för vem han är i jakten på förövarna. Det ska bli intressant att följa dennes fortsatta eskapader.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln (Norstedts)
Barndomsvännerna Peter Mohlin och Peter Nyström har gett sig ut på en rejäl resa sedan uppväxten i Åmål. Peter Mohlin har sedan ung vuxen ålder haft Göteborg som bas, men är sedan en tid bosatt utanför Lissabon. Kollegan och vännen Peter Nyström, kanske en mer rastlös individ gällande boende, har lämnat Göteborg för Malmö. Tillsammans har de sedan debutromanen ”Det sista livet” (2020) hållit fast vid dramatiken som kretsar kring förre detta FBI-agenten John Adderley. Där har Karlstad blivit staden som han inkognito bor och verkar som kriminalpolis i. Självklart spinner den tredje boken i serien, ”Den tysta fågeln”, vidare på den forne agentens liv både på såväl det privata planet och i yrkeslivet. Samtidigt som han försöker undvika den hotande faran från onda krafter från USA, som vill hämnas, slits han mellan jobbet och dess utmaningar och den överraskande, och ofrivilliga, rollen som förmyndare för sin unga brorsdotter. Mohlin Nyström kan sin dramatik. De kan sin miljö, som den här gången hamnar i ett lika fiktivt Grums som det Karlstad de skapat. Vi som har följt John Adderley genom de tidigare romanerna möter ett persongalleri vi är bekanta med, som nu adderats av nya. Återigen en bladvändare, rappt skriven med stilistisk pondus, där den givna utgången snyggt alltid öppnar för en annan.
Tony Fischier: Ett stråk av karma
Flitige Tony Fischer håller inte bara sin serie om kommissarie Niklas Ragnvik vid Göteborgspolisen igång. Han har också sedan debuten med ”Mannen som försvann” (2021) och de följande böckerna ”I mästarens skugga” (2022) och ”Den sjunde kretsen” (2023) också kommit med boken ”Svart vecka” (2023) om privatdetektiv Anders Johansson. Så lite överraskande kanske att han redan är framme vid sin fjärde roman i Ragnvik-sviten. Detta dessutom utan att tumma på kvaliteten. I ”Ett stråk av karma” har Niklas Ragnvik tagit ett steg tillbaka i storyn. Så också hans flickvän Maxine Adlerkrantz. Istället är det kollegan Markus Hauer, nyss tillbakakommen efter sjukskrivning, som hamnar i fokus både på det personliga planet som i yrket. Händelser i något slags närtid vävs snyggt samman med dåtid. Tony Fischier kan med mästerlig hand skapa förvecklingar som få andra. Till detta med en nerv och intensitet, som bjuder på thrillerkraft och läsglädje boken igenom. I ” Ett stråk av karma” fräser det i trådarna som sprakar mot finalens detonation. Det är oerhört skickligt och som Tony Fischier plägar göra porträtteras den göteborgska överklassen i allt annan än smickrande drag. Väl färdigläst sitter man och kippar efter andan väl medveten om att Tony Fischier snart har skrivit färdigt nästa bok i serien.
Mörkt larm. Liveversionen av ”Ett brus” ger albumet från 2008 nya dimensioner. Foto: KAI MARTIN
Skeppet, Göteborg
Publik: Snudd på utsålt
Bäst: Glädjen att få höra ””Ett brus” i en koncentrerande, livfull helhet.
Sämst: Dåren i publiken som skyllde på sina språkliga tillkortakommande på allt annat än sig själv.
Fråga: Finns det någon annan som skildrar svenskt mörker bättre än Pelle Ossler…?
Det är ju inget nytt grepp det där att spela album från spår ett till spår ö. Det kan bli alldeles fantastiskt, men är också ett vågspel. Ett album har sin dynamik. På scen kanske inte beståndsdelarna faller lika väl ut.
Inför ”Ett brus” (2008) flydde Peller Ossler med mannar den trånga replokalen i Stockholm för anrika Hansa Tonstudio. Genom göteborgske ljudteknikerna och producent Michael Ilbert (han jobbar där sedan snart 20 år) fick de också tillgång till der Meistersaal, där bland annat David Bowie producerat klassisk musik. Salen är en utmaning akustiskt, så har man inte anlag för historisk respekt som kan skapa stora skälvan är ljudet en fiende att bemästra.
Pelle Ossler, med sin larmiga och expressiva gitarrstil, Conny Nimmersjö, men inte mindre expressivt gitarrspel, Christian Gabel, trummor, och Ulf ”Rockis” Ivarsson, med skarpt och dovt slipat basspel, hittade tonen. Ett klassisk svenskt album skapades ur landets mörker och melankoli.
När plattan nu blivit på vinyl efter 15 fångade Pelle Ossler upp detta för att fira lite extra med en smärre turné. Med på tåget fanns Ulf ”Rockis” Ivarsson, hans kombattant från en gång Thåströms band. ”Rockis” som få andra har en ton som gjord för denna dova postpunk och ett stabilt basspel som tryggar musiken. På trummor elegante Hux Nettermalm, som närmast har ett jazzigt förhållningssätt till trumspelet, vilket i sin tur skapar en fin dynamik i musiken. Micke Nilzéntar på keyboard, och Skeppets egen kyrkorgel (!), blir kittet som förenar Pelle Ossler, när han pendlar mellan försiktigt och kraftfullt.
”Ett brus” skapades under något slags föreställning av euroblues, vilket är en väldigt adekvat rubrik. Under denna samla Ossler den perfekta länken mellan Wilmer X och Thåström, adderar Kurt Weill med the Jesus and Mary Chain, Joy Division och Bob Hund.
Det här musik som sprakar, som utmanar, som vill och som inte väjer för mörkret, för allvaret. Ja, den är i kontrast till Pelle Osslers ödmjuka, närmast blyga gestalt som frontman. Men hans och bandets musik lever på sin egen kraft och på scen blir ”Ett brus” en stark upplevelse.
Ossler, spelning på Skeppet, Göteborg 24 november 2023, låtlista:
Svinbesättningen
Ner i säcken
Ett slutet rum
Borra hål
Svartare än blå
Elvis på institutionen
Ett brus
Lergraven
Hela mitt liv
En förlorad vals
Tiden lider (extranummer)
Sexbit (extranummer, cover på Gun Clubs ”Sexbeat”)
Asterions hus
Skirt och starkt. Jenny Soovik väcker både förtjusning och intresse för hennes Paperwings musik. Foto: KAI MARTIN
I början på september bjöd Paperwing, alias för Göteborgsmusikern och -kompositören Jenny Soovik, på en av mitt livs mest omtumlande musikupplevelser (läs om den här!). Hennes iscensättning av nya albumet ”String fling” var pur konst där låtarna förenades med kreationer, koreografi och identitetsskiftningar till de smarta arrangemangen som gavs från scen.
Nu blir det en mer avskalad konsert när hon tillsammans med musikerna Jonathan Albrektsson, syntar, och Viktor Reuter, bas, värmer upp för Ossler. Här har hon lämnat musiken från nya albumet hemma. Mer jordnära, men ändå vackert atmosfäriskt, skirt men lika starkt bjuder hon på musik från albumen ”Equilibrium” (2020) och ”Alone we walk the land” (2018) plus EP:n ”Prism” (2021).
Här är musiken elektronisk med hjärtlig, innerlig puls. Jenny Sooviks röst är omfångsrik och omfamnande.
Självklart kan Paperwing här inte utmana ”String fling”-föreställningen på Stora Teatern. Den var unik. Men Jenny Soovik med band visar att hon också klarar att skapa intresse med en mer renodlad konsert. Hon gör helt enkelt musik som tjusar även utanför Marie Antoinette-kreationerna.
Paperwing. spelning på Skeppet, Göteborg, 24 november 2023, låtlista:
Underhållande trams. Markus ”Lester” Qvist förenar regelrätt trams, humor och talkshow i en föreställning som håller både högt och lågt. Foto: KAI MARTIN
Stenhammarsalen, Göteborg.
Bäst: ”Lester” som ståuppkomiker räddar mycket.
Sämst: ”Lester” som talkshowvärd stjälper mycket.
Fråga: Hur länge dröjer det innan ”Lester” hittar sitt rätta format…?
Han knôr sig in på Hardrock café efter att ha dônat på Youtube. Han propsar på en humor som har sin bas i göteborgskt tjôt och skoj sprungen ur ”Rally” i allmänhet och Peter Apelgren i synnerhet. Så knôr Markus “Lester” Qvist sig in på Stenhammarsalen med ”E du go show – Göteborgs (roliga) historia tillsammans med Swingerz plus allsköns gäster. E du go eller…? Kan det verkligen funka? In i de fina salongerna?
Jo. Men det är enligt devisen ”Friskt vågat. Hälften vunnet” går der och nog har han någon form av humortourettes, för allt är inte roligt som kommer ur munnen. Men mycket.
”Lester” håller fast vid sina tv-inslag som han slipat på på Youtube, berättar genom dem om Göteborgs ”sanna” 402-åriga historia (mycket underhållande och vansinnigt tramsigt), gör sina intervjuer (som inte är mindre fåniga). På scen blandas musik från Swingers (halva Barbados med sångerskan Helan Lidström) och Glenn Hysén som körsångare (nä) och framför allt driftkucku.
”Det är kort väg till Gbg om du vill det lite skôj” (”It’s a long way to the top if you wanna rock’nroll”, AC/DC:s slagdänga) och ”E du go” (Arvingarnas ”Eloise”) sätter musikaliska standarden. Det är inte en kväll att ta på allvar. Här är det en motorväg till skratt och trams. Det hade kunnat flyta på, men den raka vägen kantas av bekymmer.
På scen blir det en salig och underhållande röra, som emellanåt blir rena dikeskörningar i humorskolan. Men också vasst och slipat roligt, men glimtar av gapflabb. Högt och lågt, alltså.
Helt klart är att när ”Lester” agerar ståuppkomiker, som i inledningen, är hans som bäst. Då finns det ett flyt, en lysande humoristisk ådra och tajming som är lovande. Men när gästerna – för kvällen golfspelaren, legendariska Helen Alfredsson och gitarristen och kompositören Janne Schaffer, inte mindre legendarisk han – kommer in för ett slags talkshow… ja, då håller inte längre föreställningen måttet. Han är ingen Robin Paulson eller Kristian Luuk, eller för all del Fredrik Skavlan, som har tålamod att lyssna och ställa följdfrågor. Det blir plottrigt och flåshurtigt. Helen Alfredssons intressanta historia försvinner och med Janne Schaffer blir det istället hans show. Ingen riktigt balans, alltså.
Men jag gillar att ”Lester” vågar. Att han spänner bågen om än resultatet blir spridda skurar av pilar där få riktigt träffar målet. Utan misslyckanden ingen framgång, utan mod och övertygelse om att han gör rätt blir det heller ingen show.
”Lester” tar med sitt koncept nya kliv hela tiden och kommer med säkerhet att pricka formen och hitta den definitiva stilen inom inte en så avlägsen framtid. Han har så kallade funny bones, men ska bara få ordning på motoriken, så att allt hamnar rätt.
The E du go show, premiär 12 oktober 2023, Stenhammarsalen. Denna föreställning recenserade 23 november. Spelas 14 december, 8 februari, 14 och 21 mars.
Ciceron: Lester Orkester: Mathias Lager, gitarr, trummor och sång, och Peter Samuelsson, bas och sång samt dj Lida. Sång: Helena Lidström På scen också: Glenn Hysén, Pipistrello och Fredrik Wingbro. Trafikhistoriker: Pipistrello
Den minnesgoda kanske kan rekapitulera hur det var då Freddie Wadling skulle återförena Cortex för en spelning på Gothenburg Film Studio 3 oktober 2015. Eller om det var Cortex som skulle återförenas med eller utan Freddie Wadling. Turerna var många. Åsikterna om vad som hände likaså. Många gånger trodde jag att jag att jag var sanningen på spåren (och skrev om dem i en finaltext här!). Men helt klart är att den snabbt slutsålda spelningen med ytterst få marginaler ställdes in. Snopet för många, som hade sett fram emot detta.
Originalmedlemmarna Gerth Svensson och Uno Wall, gitarr respektive trummor, valde tillsammans med basisten Adam Wladis (bland annat Union Carbide), legendaren Henrik Venant (TT Reuter med mera) att tillsammans med konstnären och musikern Per Svensson att ur Cortex aska bilda the Manniquins of Death. Några av medlemmarna kom från Kingdom of Evol där Freddie Wadling var sångare och låtskrivare.
Det blev en spelning för bandet på Truckstop Alaska den 3 oktober 2015, något kvarter från Gothenburg Film Studio. Skam den som ger sig.
Och det har heller inte bandet gjort, som inte bara nyligen spelat på scen som förband till Public Image på Pustervik för någon månad sedan. Utan också gjort ett album med musik av Per Svensson, Henrik Venant och Gerth Svensson plus en liveversion av Liket Levers klassiker ”Levande begravd”, som blivit liggande men nu har kommit ut på Henrik Venants skivbolag Heartwork.
På kort tid gör bandet sin andra spelning i Göteborg. Denna gång på Skeppet vid Stigbergstorget. Som förband har man Stockholmsbandet Then Comes Silence, som inte har spelat i Göteborg sedan 2014 och som sedan ett år har gått från kvartett till en trio.
Postpunkposörer. Then Comes Silence kan sin postpunk i både stil, musik och dramatik. Foto: KAI MARTIN
Vi pratar alltså en postpunksafton med stil och vad passar då bättre än att Klubb Död, verksamma i Stockholm med huvudsakligen arrangörsbas på Klubb Nalen sedan några år, står som arrangörer för evenemanget.
Then Comes Silence är stadigt spelande i Tyskland och Belgien, men har också börjat få in en fot i Staterna. Deras musik är effektiv postpunk med modernt snitt men med drag av Sisters Of Mercys mörker där trummisen Jonas Fransson emellanåt, då han inte låter pukorna mullra, spelar med ett slags diskobeat inte helt olikt Garbochocks Binkie Liljegren. Axel Svenson, sång och bas, kompletterar drivet med sitt spel där gitarristen Hugo Zombie adderar med både energi, melodi, ett energiskt tempo och utmärkt poserande.
Det här är postpunk i sin prydno av nya millenniets snitt. Elegant, mörkt effektiv och smittande mollstämt. Snyggt, men kanske några nummer för mycket den här kvällen.
The Mannequins Of Death mönstrar för aftonen Per Svensson, sång och gitarr, Henrik Venant, sång och keyboard, Adam Wladis, bas, Pontus Torstensson, trummor, och Linus Kuhlin, gitarr och sång. Den sistnämnde, författare (bland annat en bok om Cortex!) och musiker, från postpunkband som Del III och Sista Dansen, som här ersätter Gerth Svensson, som tvingats tacka nej på grund av hälsoskäl. Uno Wall, trummis, avled blott några månader efter Freddie Wadlings död i början av juni 2016.
Mäktigt malande. The Mannequins Of Death förvaltar Cortex arv väl. Foto: KAI MARTIN
Det är ett gäng tung meriterade postpunkmusiker, som snabbt placerar skåpet med sin envetet malande, kraftfulla musik. The Mannequins Of Death gör sina låtar både i skuggan av Freddie Wadling och i ljuset av densamme. Per Svensson är inte en lika karismatisk och mångfacetterad sångare om Freddie Wadling, men tar igen det i kraftfullhet. Cortex lever helt enkelt vidare i the Mannequins of Death – inte bara för de Cortex-låtar man spelar – i en elegant tidsresa från 80-talet med dess underjordiska musikaliska strömningar till ett relevant nu. Mäktigt.
Låtlista Then Comes Silence, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:
Tickets to funerals
Flashing pangs
Apocalyps flare
Rise to the bait
She loves the night
Worm
Warm like blood
Dark end
The rest will follow
Mercury
Strangers
Strange kicks
We lose the night
Animals
Låtlista, The Mannequins Of Death, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:
Mannequins of death (Cortexcover)
Mind of darkness (Cortexcover)
Nattdjur
Warrior night (Cortexcover)
Skuggorna kommer (Cortexcover)
Planeter
The rain (Kingdom of Evolcover)
Evigt mörker, evigt liv
Levande begravd (Liket Levercover)
Fear of glass (Cortexcover, extranummer med gästsång av Alex Svenson från Then Comes Silence)
MINNESLUCKOR med PER FRITZELL, JAN RIPPE och DEN OFATTBARA ORKESTERN
!!!
Smittsamt. När Per Fritzell och Jan Rippe bjuder på ”Minnesluckor” är det både frejdigt, galet och alldeles underbart. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Jag är onekligen svag för les Garçon de la Plages swingande nummer.
Sämst: Lite stapplande emellanåt, men inget som hindrade det totala intrycket.
Fråga: Hur är det möjligt att ha en sådan enorm scenglädje efter nära 50 år tillsammans…?
Det är lite som något av Agatha Christie. Tre som möter fyra och blir sju, men där det nu bara återstår två som har glädjen att stå på scen med glödande glädje. Jo, jag vet att Claes Eriksson emellanåt bjuder upp till scendans, men inte med samma envetna frenesi som Jan Rippe och Per Fritzell. De två som möttes för nära 50 år sedan och därefter knappt varit ifrån varandra på scen. Bara det är värt att hylla.
När de andra i Galenskaparna och After Shave åtnjuter livets otium har de har varit flitiga med turnerandet av sitt ”Gott och blandat” (som jag dessvärre missat). Underhållning i ett mindre format. Nu ställer sig duon återigen på Kajskjul 8:s scen tillsammans med Den Ofattbara Orkestern för att öppna ”Minnesluckor”.
Det är här som de båda var med och öppnade tillsammans med Anders Eriksson och After Shave 1996 och därmed etablerade inte bara en fin tradition av underhållning utan också en scen som bjudit på högt och lågt sedan dess i en aldrig sinande ström.
Favoriter på scen. Per Fritzell och Jan Rippe bjuder på igenkänningens glädje. Foto: TOMMY HOLL/ STELLA PICTURES
Med ”Minnesluckor” öppnar duo Fritzell och Rippe för frejdig, galen och alldeles underbar underhållning. De spänner över musik från Sven Uslings Trio och Knut Agnreds ”Åke från Åstol” till sanslösa Les Garçon de la Plage från ”Falkes fondue” med fejk franska till Beach Boys musik. Och… ja, det är frustande roligt och en smula oroligt när Per Fritzell och Jan Rippe svingar sig ut över i scenkanten i tyglianer. Per Fritzells töntiga hembygdsman och hans Robinsonfigur är fortfarande skamlöst underhållande. Jan Rippes Kenneth Ålborg dryckesexcesser är ännu kittlande på gränsenhumor och hans Roger från ”Macken” vill varken han eller publik släppa taget om.
Ja, helt ogenerat flörtar Fritzell och Rippe med hela sin karriär i allmänhet och den med Galenskaparna och After Shave i synnerhet. Det är en igenkännande kavalkad av favoriter med en smittande scennärvaro. Jan Rippe och Per Fritzell tycker helt enkelt fortfarande att det är så ofantligt roligt att stå på scen och det ska de inte sluta med. ”Minnesluckor” är en underhållande show som sprider glädje. Det kan behövas i dessa tider.
kaimartinblog 