Konsert:

BO KASPERS ORKESTER

!!!

Villa Belparc, Göteborg.

Publik: 800 (utsålt).

Bäst: Intimiteten tillsammans med spelskickligheten.

Sämst: Bandet hade gärna fått spela mer.

Fråga: 33 år tillsammans – hur många fler har bandet i sig…?

Det är klart att jag kan lägga mig på schäslongen för en psykoanalys om varför jag trivs i Bo Kaspers Orkesters sällskap. Varför musiken slår an en klang hos mig, som jag uppskattar. Skickligheten i framförandet. Låtarnas tilltal. Lekfullheten. Svänget. Bo Sundströms förmåga att skapa intimitet med publiken, som vore han en underhållande toastmaster på en fest vi sent ska glömma.

Kanske är det min barndom vi ska gräva i. Den som gav musik från svensk jazztradition, underhållningsmusik från allt från Monica Zetterlund till Cornelis Vreeswijk, vistraditionen med Olle Adolphson och Mats Paulson till hela popvågen med Beatles bredd och kunnande.

Jag vet inte. Men kanske ändå.

Med Bo Kaspers Orkester har jag sällan, för att säga aldrig, tråkigt.

Ja, det finns ständigt något bekvämt och vant med deras konserter. Det är aldrig att det skaver. Men å andra sidan är bandet efter 33 år oändligt trygga på scen samtidigt som de vill utmana varandra mot nya låtar, stordåd och musikaliska lösningar. På scen är spelglädjen påtaglig och spiller över scenkanten ut till publiken. Det svänger, det är lekfullt och innerligt.

Låtlistan bjuder på bekant och lite udda. Jag kan exempelvis inte påminna mig om att ha hört ”Pianot” live förut, låten från albumet ”Redo att gå sönder” från 2015. Lika ogenerat som från konserten i januari på Lorensbergsteatern (läs recension här!) bjuder de upp och in till musik från senast albumet ”Landet vi ärvde” (2023). Samtidigt spänner bandet friskt över en repertoar från, hart när, då allt startade för 33 år sedan till nu. Det är en imponerande bredd bandet visar upp utan för att sekund förlora sin identitet.

De varvar den ovan nämnda svenska traditionen med pop, cajun och den kubanska musikvågen som kom för snart 30 år sedan med Buena Vista Social Club i spetsen. En stil som Bo Kaspers Orkester med lätthet, nyfikenhet och skicklighet anammade, som med ”Undantag”. ”Puss” görs med en intensitet och förtjusning, som charmar. Slutet med ”Allt ljus på mig” är med så hög fart att allt håller på att välta. Men när extranumren inleds med ”En sländas andetag” tar man ned allt, kontrollerat för att visa att man har greppet.

Solisterna John-Erik Bentlöv, trumpet, och Björn Jansson, saxofon, får briljera. Gitarristen Robert Östlund är delikat i Bo Kaspers Orkesters ständiga transformationer. Slagverkaren Niklas Gabrielsson adderar ett sväng som gör grundgroovet rikare. Ida Sandlund utsökt i sin roll som körsångerska och pianist. Och hon, som inte spelat bas mer än i några år, får komplettera riffet i ”Samma bil” – en roll som Bo Sundström annars har haft. Kul!

Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, håller fortfarande sitt grepp om mig. Tack, jag trivs med det.

Det behövs ingen psykoanalys för att begripa det.

Låtlista, Villa Belparc, Göteborg 2 augusti 2024:

1. Semester
2. Cirkus
3. Indre byn
4. Landet vi ärvde
5. När du landat
6. Man kan undra hur dom sover
7. Ett & noll
8. Jag må han leva (allsång tillägnad ljudtekniker Fredrik Martinsson, som fyllde år)
9. Vi kommer aldrig att dö
10. Gott att vara
11. Tack (duett mellan Bo Sundström och trummisen Fredrik Dahl)
12. Undantag
13. Pianot
14. Puss
15. Det rullar på
16. Allt ljus på mig
17. Håll dig till den du har/Sånt är livet
18. En sländas andetag (extranummer)
19. Samma bil (extranummer)
20. Så enkelt/Que sera sera (extranummer)
21. Världens bästa band (extra extranummer)

Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, samt gästande John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Ida Sandlund, piano, bas och sång. 

Musikal:

HÖGA KUSTEN – ett bygdespel av Tomas Ledin – sanningar och skrönor på sågverkens tid

!!!

Höga kusten friluftsteater.

Bäst: Spelet mellan Tova Hollender och Nils Reinholtz sprakar.

Sämst: Första akten är för lång.

Fråga: Bra start i Lövvik, men hur ska man få kontinuitet på och tradition på detta år framåt…?

När evenemangsbolaget 2entertain satsar på nya Höga kusten friluftsteater i den vackraste av miljöer i Lövvik, Ångermanland, tummar man inte på något. Tomas Ledin, med rötter i trakten, står bakom premiär av ”Höga kusten”. Ett bygdespel med ”sanningar och skrönor på sågverkens tid”, som det står på omslaget till programbladet.

Hans idé, låtar och texter har bildat en musikdramatisk föreställning, som bygger på verkliga händelser kring Ådalen för cirka hundra år sedan. Då då sågverken och träindustrin – tillsammans med malmindustrin – bäddade för det växande svenska välståndet.

Men innan välstånd armod. Det var en tuff tid för arbetare. Det var en tuff tid för barn och gamla. Det var en tuff tid för kvinnor, som var satta att hålla ordning på både pengar, hem och familj med brännvin som lockande faktor för, i synnerhet, männen.

Allt detta tar Tomas Ledin fasta på i sin till musikal klädda föreställning. Inte helt olikt det som Ådalsbandet gjort/gör med sin föreställning ”Eldupphör”. Om än att deras musikdramatik fokuserar kring just händelserna kring 14 maj 1931.

Man spänner bågen rejät. En orkester på sex man är engagerade tillsammans med en skådespelare/sångare-styrka på 23 män och kvinnor. Bara det imponerande. Dessutom med flera lokala förmågor.

Här ryms barnauktioner. Här dukas pennalism och förtryck upp. En hierarkisk värld målas med grova penseldrag, som ger föreställningen både autencitet och dramatik. Mannen bestämmer, kvinnor ska hålla sig på sin plats, barn är längre ner på skalan. Arbetare ska veta hut och fattigt folk än mer.

Det var ingen munter era.

”Höga kusten” famnar mycket. Ambitionen är lovvärd och patriarken Olof Nordström, spelad av Morgan Alling (som verkar ha hämtat näring – och utseende hos sin karaktär Harold Zidler i nyss spelade ”Moulin Rouge”), är diaboliskt och frustande. Hans hustru Ella, tryggt och karismatiskt spelad av Sussie Eriksson, är tyst kuvad. En familjebeskyddare, som så småningom tar allt större plats i detta drama.

Men i den historiska förvecklingen av nykterhets-, kvinno- och arbetarrörelser är det främst kärlekshistorien mellan föräldralösa Jonas Svensson (Nils Reinholtz) och paret Nordströms äldsta dotter Svea (Tova Hollender), som hamnar i fokus.

Med den växande arbetarrörelsen, strejker och ekonomiska kriser i fonden är det den spirande kärleken – med dess glädje och bekymmer – som pulserar mest.

Spelet mellan Tova Hollender och Nils Reinholtz sprakar i hart när varje scen. Det är väl spelat från det juvenila till unga vuxna, de klarar både det sköra och starka. Dessutom sjunger de båda med inlevelse.

Men ”Höga kusten” är inte bara ett kärleksdrama med allvarliga skiftningar med de historiska förvecklingarna som ändar i skotten i Ådalen. Det är också en föreställningen med humor – som för att balansera allvaret. Det fungerar i många stycken väl. Främst i klassen är Victor Morell och Klas Wiljergård, som spelar Jonas Svensson käraste vänner Edvin Göök respektive Gusten Bengtsson, arbetarkollegor på sågverket. Duon spinner som ett slags effektfull dynamo inte helt olik Timon och Pumba i ”Lejonkungen”.

Även Jens W Nilsson, verksam i Härnösand och med stor rutin, har en känsla för elastisk komik i sin roll som bankmannen Axel Flodin.

Över lag är det en ensemble som bär ett tungt lass över hela föreställningen med den äran. Spelet är lustfyllt och intensivt med många, elegant gjorda scen- och klädbyten.

Scenbygget, i trä förstås, en effektiv spelplats med många dörrar att farslikt springa i.

Tomas Ledin, tänker ni, måste ju innebära ett pärlband av hits i sann ledinsk, lättsmält anda… Nej, inte här. Musiken – och föreställningen – har sitt avstamp i självbiografiska albumet ”Höga kusten” (2013). Temat han tangerade i några nummer på sin första krogshow ”Showtime” med premiär på Rondo 2011.

Musiken har sina poänger, men inga refränger som biter fast. Ändå tjänar den sitt syfte och kanske kan andra aktens öppningsnummer ”Lördagkväll” med tiden få speltid i P4.

”Höga kusten” är en lovvärd start på den nya friluftsteatern. Men om man nu med råge tangerar stridigheterna mellan företagare och arbetare, som fick skotten i Ådalen som resultat, hade väl slutet kunnat var mindre ljummet. Ett handslag för familjefridens skull mellan patriarken och den föräldrarlöse grabben som blivit en stark arbetare i lag med Nordströms dotter Svea är att ta udden ur hela berättelsen, oavsett sanningar eller skrönor på sågverkets tid.

”Höga kusten”, ett bygdespel av Tomas Ledin. Höga kusten friluftsteater, Lövvik. Premiär 11 juli 2024. Denna recension baserad på föreställningen 25 juli. Föreställningen spelas till och 28 juli. Men föreställningen spelas även säsongerna 2025 och 2026.

Idé, musik och sångtexter: Tomas Ledin.

Manus: Pär Nymark.

Regissör, manus och kompletterande text: Markus Virta.

Dirigent, arrangemang och musikalisk bearbetning: Nils-Petter Ankarblom.

Scenografi: Lisa Göthberg och Efraim Petersson.

Scenograf: Adam Roos.

Koreograf: Adrienne Åbjörn.

Kostym: Maria Felldin.

Peruk och mask: Birgitta Rasmusson.

Ljud: Oskar Johansson.

Kapellmästare: Patrik Grundström.

Musik: Patrik Grundström, kontrabas, Christian Sundeqvist, trummor, Jesper Skogsrund, pianon och dragspel, Erik Eurenius, gitarr, Fanny Källström, fiol, och Fredrik Törngren, banjo och cittern.

I rollerna: Tova Hollender (Svea Nordström), Nils Reinholtz (Jonas Svensson), Morgan Alling (Olof Nordström), Sussie Eriksson (Ella Nordström), Jens W Nilsson (Axel Flodin), Stina Johansson (Lovisa Nordström), Klas Wiljergård (Gusten Bengtsson), Victor Morell (Edvin Göök), Marta Parkman (Rut Åmark), Sixten Norberg (Jonas Svensson som barn), Henrietta Glader (Svea Nordström som barn), Rut Parkman (Märta Åmark/Lovis Nordström som barn), Anna Carin Nyberg (Gertrude Berger, ensemble), Maria Eleonore From (granne, ensemble), Norea Vesterlund (tjänsteflicka, ensemble), Ida Knagg (tjänsthjon, ensemble), Matilda Bergman (arbetare, ensemble), Annie Goebel (Majken, ensemble), Mattias Norberg (Volmar, ensemble), Christian Melin Jonsson (Josef Rylander, ensemble), Christer Cavallius (Hjernberg, ensemble), Arne Alstergren (Edkrona, ensemble) och Jesper Nilsson (Lindqvist, ensemble).

Beskedet om Ulf Dagebys död kom som en knockout. Han, som trots nyss 80 fyllda, var en kreatör mitt i livet. Så nyfiken. Så engagerad. Så fylld av musik.

Ja, han höll sin musik från Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester hårt i handen. Med vetskapen om att det som skapades då på 70-talet fortfarande långt in på det nya millenniet var förtvivlat aktuellt.

Så många gånger som det varit adjö, tack och bock med Orkestern. Som när jag för två år sedan i september såg bandet ta farväl från sin publik med en ståtlig spelning på Lisebergs stora scen.

Då skrev jag:

”Det märks att det här är ett band som trivs med varandra på scen. Var och en har sin egen motor. Tillsammans är det pur rock’n’roll med sylvass egg och sotiga förgasare. Det är musik som skrev för mellan 40 och 50 år sedan, men som har en slipad relevans idag. Ja, än mer i denna uppdaterade form.”

Jo, Ulf Dageby öppnade för att det kanske ändå inte var så. Men det var hur som ett band som spelade med ett allvar och en glöd, som vore det de sista ackorden.

Vi vet nu att det inte var så. Det blev fler spelningar och än fler låg i pipelinen, som i slutet av augusti när Nationalteaterns rockorkester skulle ha spelat vid Slottsskogsvallen tillsammans med Sator.

Det hade blivit en förträfflig kväll. Nu blir det inte så. Hastigt har Ulf Dageby lämnat in för högre uppdrag.

Kanske blir det nu andra kompositioner. Musik utanför pop- och rocksfären. Han, en gång dixiejazzmusiker, drogs in i pop och rock för att starta Nationalteatern. Resten blev historia.

I en intervju jag gjorde med honom för sex år sedan sa han förtjust:

– I höst ska jag bli tonsättare. Jag ska skriva ett körverk och ett verk för marimba och slagverk. Åh, så jag längtar.

Ja, det räckte inte med att spela musiken från 70-talet eller den filmmusik han gjort.

Nu är dessa hans gärningar över.

Ja, Ulf Dageby kunde vara en tjurig jävel. Envis. Men han hade glimten i ögat.

När jag stötte på honom i anrika butiken Musik Utan Gränser 2005 och ville sälja min soloplatta till honom, sa han:

– Nja, då vill jag lyssna på den först.

Han bjöd hem mig till sina lilla lägenhet på Kungsladugårdsgatan och vi lyssnade tillsammans till min musik.

Det var nervöst, men han var snabbt uppskattande och efter avslutad lyssning köpte han skivan.

Han hade ett gott öga till mig. Gud vet varför. Vi hade diskussioner om Håkan Hellströms kvaliteter, som han var tveksam till. Men i höjd att influenserna från Nationalteatern blev tydliga i Håkans musik då för 20 år sedan blev Ulf Dageby allt mer förtjust.

Jo, även en grinig gubbe som sett och hört allt kan bli fåfängt smickrad.

Ulf Dageby var däremot aldrig folklig. Det kunde inte medverkan i ”Så mycket bättre” för tio år sedan bättra på.

Han var sig själv nog. Det räckte väl. Han var ett barn av sin tid. Outsläcklig i sin iver att skapa musik. Denna outsinliga källa för kreation, möjligheter och gåtor.

Nu blev Musik Utan Gränser-galan på Pustervik med gästframträdande av Ulf Dageby det sista jag hörde från honom.

Då skrev jag:

”Nyss fylld 80 visar Ulf Dageby inga svagheter. Tvärtom. Han är vass i replikerna och lika slipad i sången. Hans låtar har en relevans och en skärpa, som vore de skrivna idag.”

Du är saknad, Ulf.

Konsert:

ELDKVARN

!!!

Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 1300.

Bäst: Inledande fyra låtarna är fullkomligt briljanta.

Sämst: Klassiker som ”Alice” och ”Kärlekens tunga” gjordes pliktskyldigt.

Fråga: Efter den här turnén blir det väl inte mer för Eldkvarn…?

Förra året var ju den tänkta finalen. I Norrköping. Hemmaplan för de tre musketörerna Tony Thorén, bas, och bröderna Carla (gitarr och sång) och Plura (sång och gitarr samt inte minst låtskrivare). Där där allt startade.

Då med en lista som spände över 25 låtar och som inleddes med fantastiska ”27” från lika fantastiska ”Limbo”, albumet som kom 1999.

Fansen var ju förstås till sig. Ett förenat Eldkvarn för denna den sista gången och sången. Men efter sagda spelningen ville gruppen mer. Det blev en vända till och svanesången fick sjungas om med nya refränger.

Bandet hade premiär i Malmö i början på juni. En turnéstart inte utan dramatik. Den nu mer sittande – på grund av ryggproblem – Plura faller omkull. Men konserten genomförs. Och turnén har fortsatt.

Nej, det inte är inte späckade turnén med spelningar dag ut och dag in. Det finns luckor mellan gigen. Kanske välbehövligt.

Plura sitter. Claes von Heijne, piano, sitter (som alltid). Tony Thorén sitter. Ja, även inhyrde keyboardisten tillika saxonisten och flöjtisten Marcus Olsson sitter. Förstås också Werner Modiggård, trummisen. Stående är Werners son Adrian Modiggård, sångare och slagverkare, och Axel Jonsson-Stridbeck, gitarr och sång (ja, Pluras son).

Man skulle kunna få krypningar av oro för mindre. Men bandet hinner knappt räkna in ”Jag är bättre än dig” förrän det står klart att Eldkvarn 2024 är ett ytterst vitalt band. Det är kraft och energi. Arrangemangen är fullödiga och Plura sjunger som vore det hans viktigaste stund på jorden.

Han vinklar upp sina texter, som innehållsrika som är det snillrika romaner han har skrivit. Inte ett ord slarvas bort. Allt vägs på våg och lämnar tungan först efter omsorgsfull granskning.

Låtarna får ta sin vindlande tid. Det är en fröjd att höra.

Nej, Plura har aldrig varit något sång- och dansman. Än mindre nu där han sitter i sin datorstol ihopsjunken över sin gitarr. Han har heller aldrig, märkligt nog, varit den där singer/songwritern som snyggt väver ihop låtarna med berättelser. Han mumlar fram något som en presentation, som egentligen kunde ha kvittat.

Tack och farväl. Eldkvarn är ute på sin sista turné. Foto: KAI MARTIN

Men bandet är på tårna. Rytmsektion med excellente Werner Modiggård vid trummorna, som spelar – och körar – med samma energi, driv och kraft som för 45 år sedan när han kom med i bandet. Tony Thoréns livfulla basspel, som kryddar inte bara takten utan också melodierna. Visst, på grund av sjukdom kan han inte längre lägga de där höga, signifikativa stämmorna. Men det backar Adrian Modiggård och Axel Jonsson-Stridbeck upp.

Stiligt vitklädde Claes von Heijne med lika stilfull, vit Stetsonhatt på huvudet, lägger nogsamt sina pianoklanger och smyger snyggt Keith Jarrett-inspirerat spel in emellanåt. Carla Jonsson spelar med den intensitet och lidelse som han alltid har gjort och på sin ”Kungsholmskopplet” får han besök av Wilmer X-medlemmen Jalle Lorensson på munspel. Så Marcus Olsson, som kryddar låtarna med orgel, saxofon och tvärflöjt.

Jo, med det sagt kan Eldkvarn spänna över den speedfulla nyavågenrocken inspirerat av Elvis Costello, som bandet lät vid skiftet 70- till 80-tal. Men också moget väga varje ton och rytm i mer suggestiva, långa låtar hämtade från Bob Dylans och the Bands musikaliska härad.

Det låter alldeles förträffligt och inspirerat. Bandet tummar inte på något. Men med detta sagt har Plura inte riktigt orken loppet ut. På slutet är det som om han längtar till att sista tonen är satt. Han blir lite slarvig, flackar med blicken och tappar fokus.

Samtidigt är det en ynnest att få se denna Eldkvarns svanesång som det nu presenteras. Det är vackert, omsorgsfullt och rikt. Men det räcker så. Tack för alla åren. Tack för all musik.

Låtlista, Varberg 7 juli 2024:

1. Jag är bättre än dig
2. Mörkret knackar på min dörr
3. Älskaren från det öde landet
4. Fulla för kärlekens skull
5. Alice
6. Tag min hand
7. Jag har gjort det igen (Adrian Modiggård, sång)
8. Man utan namn (Adrian Modiggård, sång)
9. Ingen lätt match, Bobbo (Carla Jonsson, sång)
10. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
11. I skydd av mörkret
12. Ett hus på stranden
13. Kungarna från Broadway
14. Ett fall av kärlek (Adrian Modiggård, sång)
15. Jag är det hjärta
16. Kungsholmskopplet (Carla Jonsson, sång, Jalle Lorensson gäst på munspel)
17. Pojkar pojkar pojkar
18. Nerför floden (extranummer)
19. Du älskar inte mig (extranummer)
20. Kärlekens tunga (extranummer)

Musik:

ALLSÅNG – LASSE PÅ SLOTTET med gäster

!!!

Tjolöholms slott.

Publik: 700.

Bäst: När Lasse Kronér får sjunga favoriten James Taylor tillsammans med Solid Gospel.

Sämst: Lite för lösa boliner emellanåt.

Fråga: Ska detta bli en tradition…?

När Lotta Engberg tackade för sig med sitt ”Lotta på Liseberg” förra året stod det ju öppet för nya hågade. Nu blev det inte så. Programmet lades ned och ett tomrum uppstod. I den bästa av världar hade Lasse Kronér varit som klippt och skuren för uppdraget. Folklig, skicklig sångare, en utmärkt programledare. Men… han är SVT:s kille och med sitt populära ”Doobidoo” har det knappast varit möjligt att låta honom synas under sommaren hos konkurrenten TV4.

Så då får ”Allsång – Lasse på slottet” bli alternativet. Utomhus med Tjolöholms slott i bakgrunden kan omgivningen inte bli bättre. Redan från start har han lockat en storpublik, som kan bli större. Med sitt husband – i princip gänget från just ”Doobidoo” med Per Hovensjö som kapellmästare – har han en stabil grund för sina musikaliska hyss, utmaningar och sångglädje.

Det står klart rätt snart att det manus som kastats ned inte är mycket att följa. Lasse Kronér kör på volley och det är på gott och ont. Få kan som han ta en publik rätt upp och ned. Men infallen blir många och det tenderar att slira iväg en smula emellanåt.

Han bjuder in gäster till denna hans allsång. Först ut Tommy Nilsson som slår Lasse Kronér med någon decimeter i längd. Men som är en perfekt förstagäst i sammanhanget. Det blir – förutom publikfavoriter som ”Öppna din dörr” – ett gemytlig snack om Tommy Nilssons karriär. Det blir intimt på ett sätt som Lasse Kronér är väldigt skicklig på.

Allsången löser man genom att var och en får leta efter texten i sin mobiltelefon. Innovativt, men hänger alla med? Den ska man dessutom använda för att sms:a in låtförslag, som bandet och Lasse Kronér sedan ska ta på uppstuds. Spontant, om det nu inte är riggat.

Folkligt. Lasse Kronérs allsång med gäster som Tommy Nilsson och Solala på Tjolöholms slott blev en succé från start.

Foto: TOMMY HOLL och KAI MARTIN

Husbandet håller fanan högt. Arrangemangen är lika inspirerade som rika. Och de får spänna bågen rejält efter de gäster som bjuds, som trion Solala med sin röst– och stämekvilibrism och nära 30 röststarka Solid Gospel, som med bandet kör så det svartnar.

Kvällens finaste ögonblick blir när Lasse Kroner får sjunga sin egen favorit James Taylors låtar med gospelkören. Det blir både innerligt, skickligt och starkt.

Planen att, förutom aviserade gäster, också ha en hemlig artist på besök. Den här kvällen kom Annika Andersson. Hon som är konkurrent med sin ”Allsång på Vallarna” en knapp timmes bilresa söderut till Falkenberg. Hennes bidrag ”Växeln hallå hallå” blev – plus hennes son Carl-Oscar Korenados och Mattia Sossellas egna nummer – finalen på kvällen, som blev en smula för lång.

Men med bättre ordning på manus och körordning kommer ”Allsång – Lasse på slottet” bli alldeles utmärkt sommarunderhållning.

Kommande program:

8 juli: Jessica Andersson och hemlig gäst
15 juli: Gunilla Backman, Anders Ekborg och hemlig gäst
22 juli: Andreas Johnsson och hemlig gäst
29 juli: LaGaylia Fraizer och hemlig gäst
5 augusti: Frida Öhrn, Kalle Moraeus och hemlig gäst