Markkontakt för Änglarna

Teater:

ÄNGLARNA FINNS DOM?

Fred och fotboll. I nyskrivna ”Änglarna, finns dom” på Göteborgs stadsteater samsas kärleken för IFK Göteborg med strävan för fred. Foto: OLA KJELBYE

I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.

Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.

Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?

Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).

Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).

Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.

Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.

Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.

Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.

Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.

Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.

Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.

Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.

Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.

”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Olle Törnqvist.

Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Isabelle Oldenqvist.

Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.

Koreograf: Cecilia Milocco.

I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).

Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.

Ny jazzscen i Göteborg

Jazzhörna. Klassiska Jungans bjuder upp till jazz på onsdagar, som här Annica Svensson med pianist Stefan Wingefors och kontrabasisten Arvid Jullander. Foto: KAI MARTIN

Anrika Jungans har utvidgat och bytt skepnad. Lite snofsigt, kanske, har namnet Junggrens nu blivit Junggrens Bistro & Bar. Utbudet är mer än fika och mackor. Som namnet ger handlar det om ett rikare utbud, både beträffande mat och dryck.

Sedan en vecka tillbaka har möjligheterna blivit än fler. För på onsdagar bjuder etablissemanget upp till jazz under titeln ”Jazzonsdagar”.

Arrangörerna Appearance, som bland annat sköter bokningarna på Villa Belparcs sommarscen, kör med Annica Svensson med vänner under ett antal onsdagar. Ett lättsamt koncept, men där musiken ändå vill ta ett kliv utanför loungemiljön. Musiken ska inte ta över. Samtal med mat och dryck ska vara i symbios med framträdandet.

På sätt och vis självklart, eftersom de nya ägarna – Percy och Malin Ranebjörk – också drev legendariska Gillestugan vid Järntorget. En liten scen med stora ambitioner där publiken satt nära och kunde njuta av etablerade artister utan skyddsnät och mat med dryck.

Premiären 7 februari fanns Sonya Hedenbratts hovpianist Sven-Eric Dahlberg på plats. På alla hjärtans dag bjöds på just Annica Svensson, sång, och gitarristen Rolf Jardemark. Men det är inte nödvändigtvis just med Annica Svensson i fokus.Om någon vecka gästar pianisten Alexander Lövmark med Arvid Jullander.

Just denna onsdagen är det emellertid så. Med sig har hon sina vänner, pianisten Stefan Wingefors och kontrabasisten Arvid Jullander. Det bjuds på cocktailjazz med spänst. Här är en trio som gillar jazzens utflykter – oavsett om det handlar om sånger från den amerikanske sångboken eller svensk popjazz.

Stefan Wingefors och Annica Svensson har ett långt sceniskt förhållande – nära 30 år – och det märks. Det finns en lekfullhet parat med stor respekt för deras respektive kunnande. Arvid Jullander är ny i sammanhanget, men ungt rutinerad i den göteborgska jazzsfären (har sett honom med bland andra sångaren och trumpetaren Anders Boson och pianisten Simon Westman). En trygg bas för musiken att luta sig mot.

Stor spännvidd. Jazzonsdag på Jungans bjuder rikt. I bakgrunden verkar Mia Skäringer, Håkan Hellström, Karin Boye och Mikkey Dee trivas. Foto: KAI MARTIN

Det blir en fin kväll med stor spännvid där musiken och framträdandet utmanas av restaurangens sorl. Men fokus på det som sker i ena hörnet av lokalen tar sakta över.

Stefan Wingefors är en musikalisk kameleont, som skickligt byter stil utefter vad låtarna ger för möjligheter. Ena stunden en Erroll Garner (men utan grymtande), nästa lättsam attack som en Oscar Peterson eller – ja, till och med – sprucket latinspel som Bowiepianisten Mike Garson. Det är en fröjd att följa hans fingerspel och dynamiska spelstil.

Annica Svensson saknar gränser. Hon, showsångerskan som man bland annat fått följa i ”Doobidoo” i SVT sedan starten, klarar det mesta. Här kastar hon sig ut i jazzens svåra konst. Åker berg och dalbana, tonsäkert och skickligt, utan att för en sekund förlora kärleken till melodin eller tappa bort sig i manér.

Men det är musik med akt och balans. Lekfullt, skrev jag, men också med respekt och ansvar för låtarnas grundmelodi. Så får man nya versioner av Hall & Oates ”Sara smile”, Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Corinne Bailey Roes ”Out your records on”, som klär elegant i jazzskor. Ja, lite som Norah Jones, vars ”Come away with me” också smiter in i sammanhanget.

Det blir lite låtar ur Sonya Hedenbratts och Ella Fitzgeralds repertoarer. En lekfull Nina Simones ”My baby just cares for me”. Van Morrisons ”Moon dance” ligger ömsint sked med ”My funny Valentine” i swingtempo som krokar arm med Ray Charles ”Hallelujah, I love her so”.

Ja, ni förstår; repertoaren är bred.

Man kan ha tråkigare än onsdag. Men det är synd att chansa.

Scenstark, fysisk och fantasifull Odysséen

Teater:

ODYSSÉEN

Stark. När Backat Teater komprimerar klassiska eposet ”Odysséen” blir det en föreställning som känns. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Det är förstås svindlande att Homeros epos ”Odysséen” från 700 år före Kristus kan placeras på en scen i Göteborg anno 2024. Detta drama om Odysseus uppror mot gudarna, som sätter honom och hans besättning på en irrfärd i år – långt från hem, långt från familj, långt från trygghet.

”Odysséen” och även ”Illiaden” av samma författare har lockat genom historien och haft sina efterföljare. Som James Joyces ”Odysseus” (1922) och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” (1946) romaner till filmer som Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och bröderna Cohens ”O’ brother where art though?” (2000). Ja, till och med avknoppningar i låtskrivande som Ulf Lundells ”Strändernas svall” (1996) respektive Kai Martin & Stick!:s låt med samma titel (2016).

När regissör – och koreograf – Örjan Andersson tar sig an detta gigantiska verk – fyllt av förpliktelser, arv och historisk tyngd – gör han det lekfullt, men inte desto mindre med ett mörkt, djupt allvar. Han har med dramaturgerna Stefan Åkessons och Magnus Lindmans hjälp, den senare står för textens bearbetning, krånglat sig ur originalets hexameter, det kittlande, men tungrodda versmåttet. Fram står en komprimerad upplaga, som ensemblen på Backa Teater uppenbart älskat att forma till sin.

Med dem och kompositör Simeon Pappinen Hillert dramatiska och intensiva musik tillsammans dansarna Daniel Staaf och Sofia Sangregorio och scenograf Chrisander Bruns enkla, men levande scenrum skapas dramatik som känns. Ja, både fysiskt, när stormarna slår till, och känslomässigt.

”Odysséen” på Backa Teater är en kollektiv kraft, som utmanar inte bara originalet utan också sin publik. Uppsättningen tumlar runt i denna så eviga resa med alla dess utmaningar från Cyklopen och Kirke till skönt sjungande sirener. Gudinnan Athena i Gunilla Johansson Gyllenspetz gestalt far omkring i en plymkläd permobil ömt övervakande denna Odysseus resa. Han i sin tur gestaltas av flera skådespelare under pjäsens gång – Eleftheria Gerofoka, Rasmus Lindgren…; alla med sina olika temperament.

Pjäsen tänjer och bänder på historien utan att tappa fokus. På samma sätt uppstår något sömlöst mellan teaterns möjlighet och dansens. Skådespelarna – och dansarna – använder till fullo det gigantiska scenrummets möjligheter och då inte det räcker får även gradängerna där publiken sitter nyttjas.

Det här är en pjäs med stor närvaro utan en enda lugn stund. Knappast heller efteråt för de frågor som väcks. Ska man lita på sin ledare? Vad händer med en man som efter lång frånvaro kommer hem till sin familj? Hur mår man efter att cyniskt offrat delar av sitt manskap för att rädda det större flertalet?

Det är några av de frågor som ”Odysséen” inte ger svar på, men inte desto mindre bjuds det på förstklassig scenkonst.

Odysséen, Backa Teater. Premiär 17 februari 2024. Spelas till och med 3 maj. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari.

Av: Homeros.

I bearbetning av: Magnus Lindman.

Regissör och koreograf: Örjan Andersson.

Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun.

Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog.

Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert.

Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Daniel Staaf, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Sofia Sangregorio, Emelie Strömberg, Joseba Yerro Izaguirre, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Ove Wolf och Rasmus Lindgren.

Intimt med minnen

Teater:

CIGARRLÅDAN

Minnesstark. Sara Ahlberg spelar 20-åriga Carro som blir bergtagen. Foto: ANNA HULTH

Barndomen präglar alla. Vissa händelser starkare än annat. I ”Cigarrlådan”, en knapp timmes intensiv monolog på intima teaterscenen Ögat, fångar Sara Ahlberg 20-åriga Carros berättelse. Ja, knappast barn. Men en ung kvinna på väg ut i livet från fiskarsamhället i norra Bohuslän till folkhögskolan där hon bor inackorderad hos Robertsson. Han en äldre, ensamstående man som har sina exter och manér; en särling. Carro blir snart fångad av den specielle lägenhetsvärden. Lyssnar på honom och hans berättelser från livet, det sköra, det sårade, det sorgkantade.

Men vem är Robertsson? Vad har fått honom att bli den han är?

Carro kommer från fiskarsläkt där den vidskepliga morfadern omkommer till sjöss efter en oväntad storm. Vad kunde Carro ha gjort för att hindra honom från att gå ut…?

Ja, ”Cigarrlådan” är fylld av minnen och betraktelser. I högtalarna hör man den knastriga comradio som morfadern och mormodern talar via; en svårbegriplig bohuslänska. Scenen är stram. Här finns mycket lite rekvisita, knappt någon scenografi. Det är Sara Ahlberg som propsar på uppmärksamhet och det är hon som är guiden genom berättelsen, det är hon som är Carro, men också Robertsson samt sagoberättaren med historien om herdepojken som blir bergtagen.

För det är den röda tråd som ”Cigarrlådan” spinner kring. Hur Carro blir bergtagen av Robertsson, hur hon försöker krångla sig ur hans grepp, men fortfarande i vuxen ålder har svårt att göra det.

”Cigarrlådan” väcker minnen och fångar stunden eller stunder där en person intar en person, håller en fjättrad. Något, som jag inbillar mig, har drabbat var och en av oss i högre eller lägre grad, men inte desto mindre gjort oss bergtagna.

Det är en stark pjäs i det lilla med stor scenisk närvaro hos Sara Ahlberg, som får Carros berättelse att betyda något.

”Cigarrlådan”, Ögat och Teater Trixter, Götaholmsgatan 22, Gamlestaden, Göteborg. Premiär 17 februari 2024. Denna recension från föreställningen 19 februari. Spelas 21/2, 24 och 25/2.

Regi: Malin Martinsson.

På scen: Sara Ahlberg.

I högtalarna: Erik Åkerlind.

Scenografi: Petra Valén.

Musik och ljud: Silas Lilo Jensen och Sara Ahlberg.

Ljudteknik: Hans Ahlin.

Barnsligt underhållande, Nassim

Show:

NASSIM FLIPPAR UR!

!!!

För hela familjen. Showen ”Nassim flippar ur!” roar alla barn – från 4 till 104 år. Foto: KAI MARTIN

Eriksbergshallen, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Glädjen.

Sämst: Upprepningen.

Fråga: Hur många gånger kan man falla från en stol utan att det blir tråkigt…?

Nassim Al Fakir det där med underhållning i allmänhet och att roa barn i synnerhet. Det oavsett om ett barn är 4 eller 104 år gammal. Med showen ”Nassim flippar ur!” har han skapat en högintensiv show för hela familjen som famnar 20 minuter plus 20 minuter med en paus på 20 minuter.

På scen har han sin sidekick, humoristiska Jessica Heribertsson och trion ledd av Hansa Berg. Det blir alltså uppsluppen musik, slapstickhumor och ett snabbt engagemang från scen till oss i publiken. Alla ska med.

Ja, redan innan föreställningen drar igång är Nassim och hans sällskap på tårna med en uppvärmningsakt i baren där huvud, armar, knä och tår ska med. Ett salsainspirerat nummer som kräver sina motoriska färdigheter.

Väl på scen är Nassim överallt och det är clownlikt underhållande. Hans smittande skratt förlåter mycket och hans värme känns i samklang med det som bjuds. Jessica Heribertsson vet att ta plats när så krävs och tillsammans med Nassim och bandet svänger det när det ska svänga, blir tokigt när det ska bli tokigt. Och publiken bjuds snabbt in till hela härligheten.

Själva showen utspelar sig med en löst spänd röd tråd i restaurangmiljö där det mesta går fel och missförstås. Lustiga kläder, hattar och peruker hjälper till på vägen mot skratt. Det är inte så märkvärdigt. Mest tokigt och barnsligt underhållande. Det räcker.

Det här var en turnéstart med lite teknikstrul. Men det här är starten på en rolig resa för hela familjen.

”Nassim flippar ur”, Eriksbergshallen, Göteborg. Premiär 16 februari 2024.

Regi och manus: Nassim Al Fakir.

På scen: Nassim Al Fakir, Jessica Heribertsson samt bandet Hansa Berg, kapellmästare/keyboard/sång/, Petra Wahlgren, fiol/keyboard/sång, och Viktor Sand, blåsinstrument/sång.

1000

Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Varmt underhållande ”Avgrunden”

Teater:

AVGRUNDEN

Hyllar Lugn och Edwall. Mirja Burlin och Timo Nieminen bjuder på en varmt underhållande föreställning om det udda, kreativa paret Kristina Lugn och Allan Edwall. Foto: KAI MARTIN

Det är en smula sent för mig. Hög tid, med andra ord. För Mirja Burlins och Timo Nieminens uppsättning ”Avgrunden” har rullat på i några år. Som lunchteater på Göteborg stadsteater. På turné och diverse gästspel runt om på scener i landet. Det som från början var ett pandemiprojekt med texter som skickades fram och tillbaka har vuxit till en öm, varm och mycket roande föreställning – trots den avskräckande titeln ”Avgrunden”.

I centrum Kristina Lugn och Allan Edwall. Två kufar på den svenska, kulturella parnassen. Hon som hyllad diktare och pjäsförfattare samt Akademiledamot. Han som prisad skådespelare, textförfattare och mannen bakom den lilla scenen Teater Brunnsgatan i Stockholm där han med skrala medel höll hov mest själv. De kom att jobba ihop just där. Kom att finna varandra. Kom att få respekt för varandra. Kanske i deras respektive annorlunda förhållningssätt till texter spännande mellan humor och allvar.

Detta fångar duon Burlin–Nieminen med en empatisk känsla och till musik. Med på scen finns de mångfacetterade musikerna Henrik Cederblom (gitarr, fiol och mandolin) och Gunnar Frick (dragspel och keyboard) med känsla för det lågmält starka, lyriska och dynamiska i sångerna.

Timo Nieminen är ju en aktad musikalstjärna – och skådespelare –, som med sin djupa, mäktiga röst ger musiken både ömhet, intensitet och kraft. Mirja Burlin är främst skådespelare, men fostrad på just Aftonstjärnan och under Kent Anderssons vackert lysande ledarskap och kunnande har hennes sångarkraft också fått ta plats.

För det är just på Aftonstjärna som ”Avgrunden” nu har spelats. Passande nog öppnade kvartetten för en kvart nere i kaféet med just texter och sånger av Kent Andersson. Som ett fint förspel till kvällens huvudakt. Det märks att Mirja Burlin är rörd över att vara i huset där så mycket kom att bjuda i lindan av hennes karriär. Respekten för Kent Andersson märks också Timo Nieminen från sin tid på Folkteatern, när han rör vid sångerna och texterna med aktning. Men det kanske kan bli en annan, längre föreställning inom sinom tid.

För det är förstas timmen med ”Avgrunden” som är höjdpunkten. En föreställning som Mirja Burlin och Timo Nieminen kan utan och innan utan att förlora det vördnadsfulla grepp som de har om texterna och sångerna. Med det sagt kan de våga improvisera en smula, lätta på garden och låta svångremmar och hängslen lossas.

Det är en otvungen föreställning som ger en inblick inte bara i Kristina Lugns och Allan Edwalls respektive liv som särlingar. Det är också en inblick i den där före detta potatiskällaren på Brunnsgatan i Stockholm där de fann varandra. Till detta deras fantastiska texter, lek med orden för väsentligen i något att berätta. Så skickligt. Och så fint och respektfullt hanterat av Mirja Burlin och Timo Nieminen, som också väver in sina egna perspektiv i relationen till Lugn–Edwall och varandra.

Och så listigt Mirja Burlin skiftar från sig själv till Kristina Lugn genom att släppa på hårklämman, låta håret fall ned i ansiktet och ställa om rösten till Kristina Lugns så särpräglade, släpiga röst. Skickligt.

”Avgrunden” är en föreställning att plocka upp för att plocka ned. En möjlighet för detta kreativa gäng att fylla någon scen när luckor från övriga engagemang öppnas. Vilken tur för mig att jag hann den här gången innan möjligheten stängdes för den här gången.

”Allvaret”, Aftonstjärnan, Göteborg. Recensionen av denna föreställningen från 10 februari 2024. Föreställningen hade premiär 2021.

På scen: Mirja Burlin och Timo Nieminen.

Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick.

Ljud: Jimmy Olsson.

Av: Mirja Burlin och Timo Nieminen baserad på texter och sånger av Kristina Lugn och Allan Edwall.

En värld med förbättringspotential

Show:

EN VÄRLD AV SKIFS

!!!

Underhållare. Björn Skifs bjuder osvikligt upp i ”En värld av Skifs” – även om det går i grått och svart. Foto: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: 867 (fullsatt).

Bäst: Han sjunger oförskämt bra, Björn Skifs.

Sämst: Kläderna. Grått, svart, trist.

Fråga: Är det sista gången vi får se Björn Skifs på en krogscen…?

Efter Hamburger Börs, Stockholm, och Amiralen i Malmö är det nu äntligen dags för Björn Skifs senaste show i nypiffade Rondo – Sveriges förmodligen bästa showlokal. Det är med andra ord en välinrepeterad show som bjuds när ”En värld av Skifs” rullar igång sitt vårliga evenemang i Göteborg.

Premiär blev ju uppskjuten en vecka på grund av sjukdom. Men med alla mannar kuranta är det bara att låta nöjesmaskineriet kugga igång. Allt startar i ett maklig tempo och med en smula självreflektion när Paul Simons ”Still crazy after all these years” får en svensk text. Men det är lugnet före stormen, för Björn Skifs och hans excellenta band – vilka arrangemang av Hans Gardemar och vilket sväng från orkestern! – spänner vitt och brett över hela hans underhållningskatalog.

Allt ska med, men ändå ska man göras ett urval där somt har fått stuvas undan och somt lyfts fram om än i ny dräkt. Så blir till exempel ”Härligt härligt, men farligt farligt” en frisk flamencodoftande version i Gipsy Kings anda med samtliga på scen – förutom Björn Skifs – med akustiska gitarrer. Läckert!

Björn Skifs är ivrig att visa vilken skicklig sångare han är. Lika på är han att få presentera sig som den showman han har varit från 70-talet och framåt.

Publiken bjuds på en resa. Det blir tillbakablickar, men klädsamt utan nostalgi. En fin version av Procul Harums ”A whiter shade of pale” följs av en vass soulfylld tolkning av the Spencer Davies Groups ”Gimme some lovin'”. Självklart glöms inte ”Håll mitt hjärta”, som dyker upp tidigt, ”Hooked on a feeling” och ”Michelangelo (men så svara då)” av. ”When you tell the world you’re mine”, låten Agnes Carlsson och han sjöng på kronprinsessan Victorias och Daniels bröllop görs i en innerlig version. Men nu med Jessica Marberger som duettpartner.

Det blir sketcher och några ståuppnummer som skulle mått bra av att kortas. Pantomin med Björn Skifs som bilförare i en kär gammal racer har jag sett förr, men den funkar ännu några mil. Duetten han gör med sig själv är strålande.

”En värld av Skifs” rymmer generöst mycket och där Björn Skifs, med ålderns rätt, inte orkar hålla energin uppe… ja, då hugger bandet in med dansarna.

Men det finns en sak som gör mig besviken. Går jag på show vill jag inte bara ha underhållning för örat. Det ska också vara en fest för ögat.

Lunskläderna som den fantastiska orkestern har på sig är en skymf. Det är tredje gången som shown körs och man har valt att köra i grått och svart med trista skor. Herregud!

Björn Skifs, som kommer från det kreativa 60-talets popscener med kråsskjortor, tajta byxor och färgsprakande kavajer, går i samma trista ”färg”-skala. Dansarna och sångarna Jessica Marberger och Emelie Fjällström glittrar i sina svarta toppar, men det är svart, svart, svart.

Hur härligt hade det inte varit med bandet i rosa, gröna, blå, gredelina kostymer med några snygga skjortor till och välputsade skor. Björn Skifs skulle må bra av några klädbyten och gärna i något som lyfter fram honom istället för att klä ner honom. han tål ju att ses på. Tjejerna likaså. Det är ju en show ni bjuder upp till!

En värld av Skifs, Rondo, Göteborg. Premiär 8 februari 2024. Spelas till och med 20 april.

Regi, idé, scenografi och koreografi: Pernilla Skifs.

Texter: Kalle Norlén och Björn och Pernilla Skifs.

Ljuddesign: Kenneth Almgren.

Ljusdesign/scenritning: Stizze Larsson.

Videodesign: Vello Herman.

Videobearbetning: Linus Bokehsius.

Kostym/kläder: Thomas Malmros och Pernilla Skifs.

På scen: Björn Skifs med bandet – Hans Gardemar, kapellmästare och keyboard, Ulric Johansson, bas, Magnus Bengtsson, gitarr, Tomas Bergquist, keyboard, Peter ”Milan” Milefors, trummor, Jonas Wall, saxofon, Jonas Lindeborg, trumpet, Magnus Wiklund, trombon, Jessica Marberger, sång och dans, samt Emelie Fjällström, sång och dans.

Göteborgs filmfestival i retrospektiv

Den 47:e av Göteborgs filmfestival har just tonat ut från filmdukarna – och biosalongerna hemma med teven som medel för de streamade filmerna. Det är i mångt och mycket fascinerande och tacknämligt att få tillgång till så mycket film via Filmfestivalen på detta det sistnämnda viset. För vår del – med influensasjuk hustru – blev det just från soffan som vår upplevelse av filmfesten fick ha sin utgångspunkt; på gott och på ont. Här är en resumé:

Jag har – eller… vi har – en ambition att se filmerna i Nordic Competition. Mycket för att det ger en inblick i nordiskt filmskapande, en möjlighet att jämföra ländernas olika skapande, filmiska blick och en chans att höja perspektivet ovan- och utanför det strikts svenska. I år gick det så där. Det blev tre filmer av tio. Magert. Men av de filmer som strömmas är det ytterst få i den nordiska tävlingen som ingår. Det finns säker kommersiella skäl till det. Likväl är det synd.

”Hanteringen av odöda” (Norge), Thea Hvistendals film baserad på John Ajvide Lindqvists roman, är långsamt berättad. Bitvis vacker, men mest förtvivlad och definitivt kall i sin ton. Jag hade dessutom kunnat vara utan slutet, som tonade över till en zombiefilm; en genrer som inte är min. Betyg: !!!

”Kalak” (Danmark) av Isabella Eklöf. Hon gjorde skandalfilmen ”Holiday” – visad på Filmfestivalen 2018 – med en otäck våldtäktsscen med pornografisk touch som även så här långt efter vägrar att lossna från näthinnan. Hennes faiblesse för erigerade manliga könsorgan visar sig omedelbart i ”Kalak”, men öppnar snart för en långt mycket mer drabbande film än hennes långfilmsdebut. Sjuksköterskan Jan, utsatt för sexuella övergrepp som barn, är långt från hemlandet Danmark i sin tjänst på sjukhuset i grönländska Nuuk. Men hågkomsterna från barndomen hemsöker honom. ”Kalak” är en film om personliga och oförlösta trauman skickligt spelad av svenske Emil Johnsen. Den speglar också listigt Danmark som kolonialmakt gentemot Grönland och de ständiga kulturkrockar som följer av detta. Betyg: !!!

”Solitude” (Island), regisserad av Ninna Pálmadottír, är på något vis klassiskt isländsk film. Ensligen Gunnar tvingas lämna familjegården ute i obygden där han håller sina islandshästar. Inflyttad till Reykjavik blir han vän med en tioårig pojke och en fin relation uppstår dem emellan. Men en händelse förändrar allt. Återigen en långsamt, vackert berättad historia där Gunnar förtjänstfullt spelas av Þröstur Leó Gunnarsson. Han gör det återhållsamt, men varje känsla som strömmar genom hans kropp och själ skälver till i scen efter scen. Þröstur Leó Gunnarsson kunde också ses i komedien ”Driving mum” från förra året. Betyg: !!!

Desto fler filmer blev det från kategorin International Competition. Av 18 filmer lyckades vi pricka in elva. Gott så.

”Girls will be girls” (Indien) av regissör Shuchi Talati har sin utgångs punkt från ett indiskt gymnasium där både unga män och unga kvinnor går. Mönstereleven Mira slits mellan studier och lust till den nya klasskamraten, en relation som måste hållas hemlig. Dygd är ett måste, i strid mot allt vad tonårshormoner säger. Filmen är ett stillsamt drama med stigande temperatur där skvaller, svartsjuka och förtal blir väsentliga ingredienser. Betyg: !!

”Red island” (Madagaskar) i regi av Robin Campillo slungar oss tillbaka till tidigt 70-tal. De franska kolonisatörerna håller ställningarna från en militärbas på Madagaskar under en orolig tid. Filmen är gjord ur tioåriga Thomas perspektiv. Det görs med häpnande ögon inför det vuxenliv som passerar revy. Har en fin ton och ett gott berättande där Robin Campillo balanserar på rätt sida nostalgin, men där barnets utgångspunkt glider över till öbornas uppror mot kolonisatörerna i finalen. Betyg: !!!

”Universalteorin” (Tyskland), regisserad av Timm Kröger. En film i stort sett i svartvitt som underhållande använder sig av alla filmens klichéer från 60-talets film noir, 30-talets skräckfilmer och kalla krigetsagentfilmer. I en alpby råder allt annat än lugn. Parallella världar spelar ett elakt spratt i denna fascinerande, roande och kittlande film. Betyg: !!!!

”Sujo” (Mexiko) med regissörsduon Fernanda Valadez och Astrid Rondera. Återigen ett barns perspektiv där den lilla parveln Sujo indirekt blir vittna till mordet på sin pappa, den unge gangstern. Genom sin mosters försorg får han en uppfostran långt från gängkriminaliteten, men ska det hålla…? Det här är en drabbande inblick i gängens meningslöshet, men också en förståelse i hur svårt det kan vara att bryta den onda cirkeln som detta skapar. Betyg: !!!

”Tótem” (Mexiko) i regi Lila Avilés. Även här en film speglad ur ett barns synvinkel. Sjuåriga Sol ska vara med om att fira sin pappas födelsedag. Men han är svårt sjuk. Familjen planerar en rejäl fest, som kan bli hans sista, och blottar intriger och karaktärer i denna fint och sorgligt berättade film. Betyg: !!!

”Chimären” (Italien) regisserad av Alice Rohrwacher. Denna film om gravplundrare med etruskiska fornlämningar är som baserad på något av John Steinbeck. Sorgkantade figur i ett myllrande galleri av personligheter, som sällan lyckas göra något rätt. I huvudrollen den brittiske Arthur (Josh O’Connor), ny frisläppt från en fängelsevistelse, som ledaren för dessa ”tombaroli”. Det här är en fröjd till film, tokrolig, allvarlig, välspelad, skickligt filmad och berättad – dessutom med Isabella Rossellini i en bärande biroll. Förmodligen Festivalens bästa film. Betyg. !!!!

”Days of happiness” (Kanada), regi Chloé Robichaud. Sophie Desmarais är strålande som den unga, kariäristiska dirigenten Emma. Hon som både tvingas ta fajter för sitt konstnärliga skapande i symfoniorkestrar, som i sin relation med både sin flickvän och pappa, tillika hennes agent. Samtidigt har hon kritikernas blickar mot sig, publikens förväntningar kontra sina egna. Trevligt att Göteborg passerar revy i en ytterst kort sekvens. Betyg: !!!

”Great absence” (Japan) i regi av Kei Chika-ura. Att göra en film om en far som glidit över i demens kräver takt, ton och känsla. Florian Zellers ”The father” (2020) med Anthony Hopkins i briljant huvudroll visar på det. Detta japanska drama håller stilen, men på ett mer lågmält berättat vis. Sonen Takashi (Mirai Moriyama) tvingas till det barndomshem han sedan länge lämnat och möta den far (Tatsuya Fuji), den intellektuella giganten med universitetetsvärlden som sitt revir. En far som glidit över i demens, något som i sin tur tvingar fram en uppgörelse för sonen om sitt förflutna. Betyg: !!!

”Det finns alltid en morgondag” (Italien), regisserad av Paola Cortellesi. Med neorealismens grepp och även komedins skapas en film i svartvitt som sprakar. Öppningsscenen är drabbande, där kuvade hemmafrun Delia (suveränt spelad av regissören själv) får en lavett av sin make Ivano (lika grymt spelad av Valerio Mastandrea) när hon önskat honom godmorgon. Vi skickas tillbaka till Rom i snar efterkrigstid. Ett samhälle som går på knäna, men som också andas tillförsikt efter krigsslutet och krossandet av fascismen. Men kvinnans ställning är låg. Trots tusen och en jobb utanför hemmet är Delias slit inte värt ett vitten. Här är det hustrumisshandel till musik och koreografi, ungefär som hämtat från ”The singing detective”, Dennis Potters tv-serie. Trots svårt hunsad är Delia en stark kvinna och männen oförlåtliga förlorare. ”Det finns alltid en morgondag” tillhör Göteborgs filmfestivals starkaste upplevelse. Betyg: !!!!

”Banel & Adama” (Senegal) i regi av Ramata-Toulaye Sy. Kravet på det unga, äkta paret Banel och Adama ökar i den lilla byn. Han, som förväntas ta en ledarroll, har andra framtidsplaner. Hon vill dela dem med honom. Men missväxt och torka ställer allt på ända. En bitvis poetiskt berättad film som även har en stor social och realistisk närvaro. ”Banel & Adama” är också tankeväckande ur ett vidare klimatperspektiv. Sevärd. Betyg: !!!

”Jag är kvinna” (Polen), regissörer Malgorzata Szumowska och Michael Englert. En utmärkt dramatisering av en kvinna som föds i en mans kropp. En livslång skildring från barndom till vuxenhet med en allt större övertygelse om att fel har begåtts i genetiken. En ständig kamp som följer i ett delvis destruktivt spår. Att denna film har gjorts i hbtq-fientliga och det katolskt regida Polen är bara det värt en applåd och all uppmärksamhet. Betyg: !!!

”Ichiko” (Japan), i regi av Akihiro Toda. Den unga kvinnan Ichiko flyr sin relation och flyr därmed sin historia. En suggestivt och väldigt långsamt berättad film, som fångar en i sitt skruvstädsgrepp. Hana Sugisaki är briljant i rollen som den flyende Ichiko. Betyg: !!!!

Ur kategorin Nordic light blev det återigen ett fåtal – tre av 22 – men det går ju inte att få in allt.

”Stille liv” (Danmark med den engelska titeln ”The quiet migration”) i regi av Malene Choi. En film som inte utan poäng ställer in fokus på adoptionsproblematik och vardagsrasism. Carl är en högst älskad son för farmarparet, som ser honom som en naturlig arvtagare till gården. Men efter att gått ut gymnasiet ser Carl inte framtiden an så som sina föräldrar. Dessutom drar hans ursprung; vem är han? Var kommer han ifrån? Det l åka tempot i filmen drabbar dessvärre även dramatiken. Ett spännande – och väsentligt ämne – försvinner därmed. Betyg: !!

”Düsseldorf, Skåne” (Sverige), regissör Patrik Blomberg Book. Med syntmusiken och mitten av 80-talet i centrum ger ”Düsseldorf, Skåne” syntarna sin egen ”Tjenare Kungen” eller ”Fucking Åmål”. I den tristaste av skånska hålor skapar inte bara elektronisk musik med stora drömmar utan också ett relationsdrama av rang mellan Fredrik (Erik Svedberg Zelman) och Nina (Rebecca Plymholt). Han med en white trashbakgrund, där han lever med sin alkoholiserade mamma (brutalt bra spelad av Anna Blomberg). Hon, nyinflyttad, fin flicka med tonårsupproret brinnande i kroppen. Ja, klichéer. Men inte desto mindre en film som klarar sin dramatik utan att bli patetisk. Tvärt om tar den sin historia och karaktärer på allvar. Paret Svedberg Zelman–Plymholt är svidande bra i sina juvenila karaktärer. Betyg: !!!!

”Filmen om Kal P Dal” (Sverige), i regi av Stefan Källstigen och Dag Ösgård. En dokumentär som regissörsduon jobbat med i över tio år. Med flit, nit och noggrannhet har man mejlat ut ett utmärkt och känslosamt porträtt av Kal P Dal, Skånerockaren som med sin rock’n’roll på 70-talet förenade raggare och punkare. Betyg: !!!!

I kategorin Gala blev det heller inte mycket sett. Men åtminstone en.

”Ett tufft år” (Frankrike) i regi av Olivier Nakache och Eric Toledano. En komedi sprungen ur miljöaktivisters kamp. Regissörsduon har tidigare gjort den strålande ”Oväntad vänskap”. Nu spinner de vidare när slashasarna Albert och Bruno dras in i miljöaktivism, men där dessa herrars mål är helt annat än något gott. Det blir en underhållande och bitvis tankeväckande film med några scener som är svindlande underhållande. Betyg: !!!

Visionaries fick en lika styvmoderlig behandling. En film av tio visade.

”Inside the yellow cocoon shell” (Vietnam), regisserad av Pham Thién Àn. Vemodig och bitvis vacker film om ungkarlen som tar han om sin systerson, då dennes mamma omkommit i en motorcykelolycka. Det blir en odyssé från myllrande stadsliv till stillheten på landet i jakten på den lilla grabbens pappa. Betyg: !!!

Bättre upp i kategorin Masters. Tre av tolv.

”Club Zero” (Österrike) i regi av Jessica Hausner. På ett brittiskt internat i extremt stylad 70-talsretro utbildad några elever i medvetet ätande. Men läraren (sublimt spelad av Mia Wasikowska) har en plan. Eleverna ska uppge i Club Zero, föreningen mot ätande. Det blir ett otäckt, stilistiskt drama av rang där eleverna – alla utmärkt spelande amatörskådespelare – dras in i sin lärares garn och en strid mot föräldrarna utspelar sig i en utstuderad form. I rollen som rektor i ytterligare en paradroll: Sidse Babett Knudsen. Betyg: !!!!

”Röd himmel” (Tyskland), regissör Christian Petzold. En arrogant ung man med författardrömmar möter en vacker glassförsäljare, som egentligen är så mycket mer; en intellektuell på en nivå som vida överglänser den unge mannen, till exempel. Tillsammans med författaren finns också hans fotograferande vän. Miljön i sommarhuset vid Östersjön hotas av en tilltagande skogsbrand samtidigt som ett relationsdrama som går i sin makliga takt utan att gripa tag. Betyg: !!

”Ombord på Adamant” (Frankrike) i regi av Nicholas Philibert. En dokumentär om arbetet ombord på den vackra husbåten vid en av Seines kajer. Där är det dagverksamhet för människor som lider av psykisk ohälsa, men där friheten och tålamodet gör platsen till en given samlingspunkt. Kameran följer ödmjukt personerna som kommer dit. Låter dem tala till punkt och ger dem en förståelse. Betyg: !!!

Kategorin Voyager innehöll över 70 filmer. För vår del blev det blott en bråkdel.

”Cobweb – i mästarens nät” (Sydkorea), regissör Kim Jee-woon. En av festivalens mest underhållande och roande filmer. En galen komedi i filmmiljö med en regissör som försöker komma ifrån sin mästares skugga. Här händer allt och en brokig, tokig räcka händelser med överspel som tajmas perfekt utan att bli fel. Filmens två timmar och en kvart svindlar förbi. Betyg: !!!!

”When the walnut leaves turn yellow” (Turkiet), regissör Mehmet Ali Kanar. En vemodig film om en strävsam, kurdisk familj – far, mor, son och dotter – som sliter på sin lilla bondgård med låg inkomst och extraarbete. Pappan är sjuk. Ja, döende. Men håller det dolt för familjen. En stillsamt berättad historia om ett barn – sonen – som hastigt tvingas bli vuxen. Dessutom, parallellt, en historia om den turkiska överhögheten mot den kurdiska befolkningen. Betyg: !!!

”The Stones and Brian Jones” (Storbritannien) i regi av Nick Broomfield. Nick Broomfield träffade 14 år gammal Brian Jones på ett tåg. Nu, nära 60 år senare, försöker han följa Rolling Stones grundare i spåren. Det är en skicklig dokumentär fylld av intervjuer och aldrig tidigare visade filmer. Det är också en tragisk historia om en ung man som förlorade sin talang i drogers och alkoholens dimmor. Märkligt i filmen är att Beatles namn, bandet som med emfas drog igång den brittiska invasionen på 60-talet, nämns som i förbigående. Betyg: !!!

”Heroic” (Mexiko), regissör David Zonana. En ung man går i sin försvunnen fars fotspår och ska bli militär. ”Heroic” är ett grymt drama i militär, strikt hierarkisk miljö med pennalism. Filmen är naket berättande och når suggestivt finalens klimax utan att bli riktigt spännande. Snarare drar ett vemodsstråk över filmen, som bitvis har ett dokumentärt drag. Betyg: !!!

”Smoke sauna sisterhood” (Estland), i regi av Anna Hints. Systerskap i en bastu. Tillhörighet. Vänskap. Samtal. En dokumentär som tyst följer några kvinnor som under årets skiftningar möts i både tystnad, lyssnade och talande. Fin. Betyg: !!!

Så kortfilm. ”Startsladden” är ett måste – men i år var kvaliteten minst sagt skiftan. Från meningslösheter till utmärktheter.

Helt rimligt gick Startsladdenpriset till Karin Franz Körlofs ”En hjältes död” baserad på Pär Lagerkvist novell. Här samlas humor och filmkonst i strama 14 minuter. Mitt pris också till ”Jag är elden”, Parik Eklunds komedi, om en falnad karatesportare. Så också till ”Järnridån”, Alexandra Dahlströms film, om en pjäs med förvecklingar. Även Agnes Skonare Karlssons ”Favour” förtjänar beröm med filmen om en ung kvinna som plötsligt får en babis i famnen på Stockholms central. ”My gig in Sweden” av Simon Vahlne underhöll också. Men i övrigt var det obegripligheter.

Härliga häxor

Musikal:

HÄXORNA I EASTWICK

!!!

Starka prestationer. Balettakademins uppsättning av musikalen ”Häxorna i Eastwick” bjuder på stronga insatser av de medverkande. Här Alice Höök, Jesper Cameron, Aurora Reed Jenssen och Johanne Misser. Foto: PONTUS JOHANSSON

Balettakademin är en institution av rang. Mängdes av svenska musikalartister har här fått sin skolning och en gedigen språngbräda på sin fortsatta karriär. Det ska musikalälskare i landet skatta högt, för vi har med tiden blivit bortskämda av fantastiska artister som kryddar uppsättningen i alla delar av Sverige.

När elever ut musikalutbildningens avgångsklass ger sig i kast med John Dempseys och Dana P Rowes ”Häxorna i Eastwick” behöver man egentligen inte tveka om här finns kvalitet. Men samtidigt är samtliga nybakade. Ska de klara trycket? Vågar de ge sig hän? Håller rösterna? Lyckas man mejsla fram rollerna och samtidigt ha sin egen personlighet med?

Nej, det är sannerligen inte lätt.

Jag såg senast ”Häxorna i Eastwick” på Cirkus, Stockholm, hösten 2019 (läs recension här) med en diabolisk Peter Jöback som Darryl van Horne – den självgode fan själv som tar bigotta Eastwick i besittning och betäckning. Nej, jag ska inte jämföra. Där handlade det om en fullskalig produktion värd namnet, för med Peter Jöback även som producent blir det så. Här är det tvärt om nedskalat till enkelhetens estetik.

För uppsättningen har det smart gjorts två lag (Lag Skvaller respektive lag Kravaller) för medverkande – de bärande rollerna spelas av ena laget den ena dagen för att ersättas av det andra nästa gång. När man inte är i det centrala strålkastarljuset är man en del ensemblen. På premiären var Lag Skvaller först ut. När jag var på plats Lag Kravaller.

Jag kan alltså inte jämföra dem, men imponerades av den kraft och energi som bjöds. Häxorna Alexandra Spofford (Johanne Misser), Jane Smart (Alice Höök) och Sukie Rougemont (Aurora Reed Jenssen) är starka artister och sångare var för sig, men tillsammans är de sprängkraft. Här verkar sångcoachen Ingalill Rask Wagner hittat rätt i sin pedagogik. Vilka stämmor!

Darryl van Horne är en svår roll. Att vara en lismande, självgod, djävulsk och intrigskapande kåtbock kräver sin man. Men framför allt får man inte falla i fällan att vara all in från start till mål. Jesper Cameron sjunger med kraft och skicklighet, men rollen skulle ha mått bättre av att vara mer nyanserad.

Så också med Fredrika Hydéns Felicia Gabriel. Herregud vad den unga dam kan sjunga. Hon hämtar sin röst från ett starkt mörker, vränger den ut och in och har verkligen greppet om låtarna hon sjunger. Men karaktären skulle även här må bra av att vara mer nyansrik.

Klara Pollack gör rara Jennifer Gabriel precis som rollen ska vara. Så också Erik Thörnqvist med tafatte Michael Spofford och Ossian Höglund med sin devote Clyde Gabriel.

Med små medel, snygg koreografi och imponerande röster till storslagna arrangemang av endast en kvartett stor orkester gör Balettakademin under av ”Häxorna i Eastwick”. Det är härligt att se, även om jag fortfarande tycker att musikalens story är unken. Men det är ju knappast Balettakademins fel.

För musikalälskare i Göteborg finns det egentligen inget att tveka på. Gå på denna uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” för chansen att se talanger som nästa gång kommer spela på en mycket större scen.

Häxorna i Eastwick, Balettakademin i Göteborg, premiär 26 januari 2024. Denn recension baserade på föreställningen 27 januari. Spelas till och med 3 februari.

Av: John Dempsey och Dan P Rowe baserat på John Updikes roman.

Regi: Samuel Harjanne

Koreografi: Gunilla Olsson

Kapellmästare: Henrik Magnusson

Ljusdesign/sceongrafi: Elias Wallin

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym/sceongrafikonsult: Tomas Sjöstedt

Orkester: Henrik Magnusson, piano, Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och keyboard, Viktor Reuter, bas, och William Soovik, slagverk.

Medverkande – Lag Skvaller:

Olivia Grönros Aleman (Alexandra Spofford) Agnes Hjertner (Jane Smart), Ninni Falk (Sukie Rougemont), Joel Hessel (Darryl van Horne), Ana Quijano (Felicia Gabriel) och Line Bredahl Djursaa (Jennifer Gabriel).

Lag Kravaller:

Johanne Misser (Alexandra Spofford), Alice Höök (Jane Smart), Aurora Reed-Jensen (Sukie Rougemont), Jesper Cameron (Darryl van Horne), Fredrika Hydén (Felicia Gabriel) och Klara Pollack (Jennifer Gabriel)

Ossian Höglund (Clyde Gabriel) och Erik Thörnqvist (Michael Spofford) i samtliga lag.