Hundra år. På bilden firar min pappa 70 år. Jag tror att han fortfarande äter quiche lorraine någonstans tillsammans med mamma. Foto: KAI MARTIN
Han föddes 16 augusti 1924, min far, av en ensam mor, som i slutet av 1923 blev gravid med en man som vi vet mycket lite om.
Det är i dag hundra år sedan. Ett tidsspann som är vidöppet.
Vad händer 1924? Mycket, förstås. Men det verkade som att det historiskt var lite av ett mellanår.
Året inleddes av premiär på ”Lyckolandet”, Ernst Rolfs revy. En storstrejk utbryter i huvudstaden där tennishallen invigs. Ryska Petrograd byter namn till Leningrad, för att hylla Lenin. I februari erkänner Storbritannien Sovjetunionen. I samma månad har George Gershwins ”Rhapsody in blue” premiär.
Ja, så håller det på. Stort som smått. Just 16 augusti tecknas ett handelsavtal mellan Lettland och Sverige. Inget mer att rapportera. Men det var då min pappa kom till världen i ett Stockholm som slickade såren efter första världskriget och spanska sjukan. Pandemin som tog min farmors mors liv 1918.
Han var ett älskat barn. Men ensam mamma på 1920-talet var förstås svårt. Hur skulle hon försörja sig? Vilka ögon fick hon av grannar och myndigheter över detta ”oäkta” barn? Var han en snäll grabb, som försynt tydde sig till sin mor. Eller var han en rastlös själ som höll henne vaken på nätterna. Inget vet vi. Om detta har väldigt lite sagts.
Farmor tog honom, något år gammal, till Berlin, hennes födelsestad. Där bodde hon med honom hos släktingar på en gård som jag besökte under Z:s och min bröllopsresa 2013. Jo, huset stod kvar. Historiens vingslag slöt sig tungt om min kropp och mina sinnen. Jag blev berörd där på gården på Rathenower Strasse i Moabit, inte så långt från Hauptbahnhof.
Men hon flyttade tillbaka och tvingades lämna bort honom som treåring, det vill säga ungefär i den åldern som mitt barnbarn är nu. Han kom att bo på landet utanför Stockholm. Lite äldre hamnade han flera år hos en bondfamilj ungefär där Arlanda flygplats nu ligger. Han var ett omtyckt barn och där fick han lära sig om blommor och djur, att ha respekt för naturen, vad träden heter, vad blommorna har för namn. Kanske fick han också där sina gröna fingrar.
Farmor träffade några år efter pappa tillkomst den man som vi alltid har kallat farfar. De gifte sig, men först inför att min faster skulle komma till världen kunde farmor ta hem sin son. Han var då nio år och hämtades av min farmors syster Maja, som reste med honom med tåget till Stockholm. På Centralen blev oron och spänning så stor inför uppbrottet och allt det nya som skulle komma, att han kissade på sig. Lilla pappa.
Jo, farmor hade varit noga med att besöka honom på gården. Men med alla år där kom han att ty sig till familjen. Det var ju självklart och han trivdes.
Nu blev han stockholmare, sattes i skola, blev adopterade av farfar, fick hans efternamn och skulle plötsligt ta plats i en ny värld.
Vår. Familjen, farfar, faster, farmor och pappa på Ekerö våren, troligtvis, 1939. Foto: PRIVAT
40-talet. Pappa, min faster och min farmor. Strax ska pappa – 1948 – flytta till Göteborg. Foto: PRIVAT
Pappa var kreativ. Det passade farfar, som var precis detsamma som teknisk chef på Operan respektive Dramaten. När pappa började med modellflyg fick han stöttning av farfar. Modeller byggdes och pappa blev snart en fen i den på den tiden stora sporten. Med tiden blev han svensk mästare och tävlade även i Finland – mitt under andra världskriget. Vi har kvar pokalerna och ett flygplan som han själv skapat finns i mitt hem.
Han var duktig på att teckna. Kom att börja skriva i modellflygstidningar, där ”Löwens modelltips” var uppskattat. Han ritade också sina egna modeller.
Han hade drömmar om att bli pilot. Seglade segelflyg, men hans dåliga syn tvingade ner honom på marken; av pilotplanerna blev det intet.
23 år gammal kom han till Göteborg. Året 1948 hade knappt börjat. Rummet han skulle hyra, för han hade fått tjänst som korrekturläsare på Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, låg i ett radhus i Änggården. Granne med mina morföräldrars. Mamma var i huset hos sina kompisar där man spelade tändstickspoker. Hon var 18 år. Värdparet tyckte att pappa skulle bekanta sig med ungdomarna, så han öppnade dörren till ”pokerhålan” och presenterade sig på bred stockholmska.
Mamma viskade till sin kompis. ”Honom ska vi sätta dit!”. Snart blev hon och pappa ett par. De höll ihop till döden skilde dem åt när mamma gick bort 6 januari 2011.
De förlovade sig, gifte sig sedan 1953 13 maj och 21 november samma år nedkom mamma med min storasyster.
Pappa hade, förutom jobbet som korrekturläsare, även en konstnärskarriär. Som det står på Wikipedia om honom: ”… studerade vid Konstfackskolans aftonkurser 1946–1948 och för Nils Wedel vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1950–1953 samt under studieresor till bland annat Nederländerna, Österrike, Belgien och Frankrike. Han har medverkat i Decemberutställningarna på Göteborgs konsthall ett flertal gånger. Hans konst består av abstrakta kompositioner utförda i olja, akvarell, gouache, vaxkrita och akvatint samt mosaikarbeten.”
Vi var väldigt stolta över hans konst och de hänger hemma där de pryder sina väggar. Han jobbade extra som tecknare för tidningen, men han hade inga högre tankar om sitt konstnärsskap. Med familj och arbete, plus sommarhus, trädgårdar, båtar och renoveringar gled konsten iväg, precis som modellflyget. Men hans intresse för konst var intakt, något som både mamma och han odlade fram till de tackade för sig. Hemmet var design- och konstfyllt, bokhyllorna proppade med litteratur.
Jag föddes 15 oktober 1956. Han var då 32 år och familjeförsörjare. Men han var också en närvarande pappa. Han tyckte om att vara med min syster och mig. Gick gärna till Slottsskogen med oss och fick underliga blickar och kommentarer om ”Har barnen ingen mamma”. Så var världen då. Pappa var en särling och brydde sig inte, men älskade oss.
Barnkär. Pappa och jag 1957 respektive något år senare tillsammans med min syster. Foto: PRIVAT
Vi levde ett gott liv med boende i Änggården och på Onsala nära Kungsbackafjorden. Han tog med familjen ut på fjorden i sin snipa, först Kalvön med sin sandstrand, men senare Yttre och Inre Lönn med magiska klippor. I slutet av 60-talet tog han och mamma med oss på skidresor till Alperna tillsammans med mina gudföräldrar och deras barn. Min gudmor och mamma var vänner sedan tidig barndom och mina föräldrar och gudföräldrarna älskade att umgås med varandra.
Familjen. På ”Saga”, Svenska Lloyds fartyg som skulle ta mig till England för två månader hos en familj i Weston Super Mare. Foto: PRIVAT.
Skidess. Pappa kunde allt. Som att åka skidor snyggt. Han kunde till och med telemarkssväng. Här i Italienska alperna 1973. Foto: KAI MARTIN
Pappa var en atlet. Stark, smidig och hade, förutom det – faktiskt – kondition modellflygandet även en karriär som gymnast. Den smidigheten gav honom en plats som målvakt i skolans hockeylag i skola-SM 1941 med en förstaplats som resultat.
Han hade också ett väl utvecklat sinne för att känna av hur vi mådde. Det fanns en närhet, som var stark. Som då det var klart att min x-hustru skulle lämna mig, ett besked som kom hösten 2005. Pappa ringde kort efter som hon hade sagt det. Jag svarade och han frågade hur det var. ”Bra”, sa jag. Han avslöjade mig direkt och jag fick berätta om vad som hade hänt.
Man brukade sig om pappa att han var alla hundars, katters, barns och gamla tanters vän. Men han var förstås så mycket mer. Alltid kreativ. Han var en mästare på att renovera, hade en känsla som få för att anlägga trädgårdar och driva upp växter. Trädgården ute på Onsala var omtalade och folk kom förbi för att se den då den prunkade med rosor i sin fulla blom.
Farfar. Bara dagar kvar innan pappa ska bli farfar 15 augusti 1990, bild till vänster. Till höger med min förstfödde son några år senare.
Foto: KAI MARTIN
Det var kanske inte så konstigt att han var omtyckt. Han var oerhört social, älskade att träffa människor, prata, äta, dricka. Det nymornade intresset för golf i slutet av 70-talet, något han delade med mamma, gav nya vänner och förstås resor.
1983 blev han morfar för första gången. 1985 för andra och 1988 för den tredje. Det band han kom att knyta med min systers barn körts hårt och ömt. När han sedan, som 66-åring, blev farfar och det igen fyra år senare var det med samma förtjusning.
Fem år senare började hjärtat krångla och med det blodcirkulationen i benen. Han gick envetet, mot smärtorna för att blodet skulle pressas ut i ådrorna, förbi förkalkningarna. Ålderdomen smörjer honom. Han som varit frisk som en nötkärna hamnar på sjukhus för sina besvär.
Så blev han akut bypassopererad i mars 2003. Det tar en stund innan han kommer på benen, men hämtar sig. Han är knappt 80 år. Känner sig starkare och kan ta upp golfen igen. Den som 2000 gett honom en hole in one på hemmabanan Albatross på Hisingen.
Det kom senare barnbarnen att på egen hand vårda sin relation inte bara till sin farfar/morfar utan också till sin farmor/mormor. Det har utan tvekan varit fint att se.
Att förlora sin älskade tog hårt på honom. Vi försökte, i familjen, att bjuda hem honom, hälsa på och ibland ta med honom på resor, som ned till Louisiana med medföljande besök på Rungsted kro (något som Z och jag gärna följer honom i spåren med). Ingen påsk eller, midsommar eller jul var han ensam. Men tomheten gnagde ändå.
I början på mars 2013 gick han över Heden till sin vårdcentral på Avenyn. I början på millenniet hade han och mamma sålt huset i Änggården för att flytta till lägenhet nere vid Gamla Ullevi. De kom att trivas där och skapade ett fint hem som passade deras rådande behov.
Men nu var lägenheten stor, tom och ekande av ensamhet. Hans hjärta ville inte dansa i takt. Han tvingades sätta sig och vila ofta. Väl på vårdcentralen så ringer de mig och säger att man måste skicka upp honom med ambulans till akuten på Sahlgrenska. Jag kommer inte ifrån i brådrasket. Har att göra på jobbet. Z åker dit och sällskapar honom – de gillade varandra – innan jag kommer dit.
Mot slutet. Pappa besöker yngste sonen tillsammans med Z på Svenska mässan i februari 2013. Någon vecka senare lämnar pappa hemmet för att aldrig komma tillbaka. Foto: KAI MARTIN
Pappa kommer aldrig hem. Efter akuten hamnar han på kardiologen, där han charmar sköterskor. Men läkaren där har ett enskilt samtal med mig om att pappa hjärta är i usel skick. Det går inte att göra något åt. Han är för gammal för att operera.
Han hamnade på eftervård alldeles för länge. Men i början av juni 2013 fick han plats på Örgrytehemmet, samma ställe där mamma levde sina sista år. Det blev en knapp månad där innan han tackade för dig 29 juni. Djupt saknad, men i starkt längtan efter att få förenas med mamma.
I dag skulle han alltså ha fyllt hundra år, denne kärleksfulla, nyfikna, lekfulla, intellektulla, kunniga, kloka man. Jag tror att han skulle ha gillat det, att vara med. Och jag kan känna att han hade älskat att få vara farfarsfar, att få träffa barnbarnsbarn, att få följa sina barnbarn i karriären i livet. Precis som han följt min systers och mitt, vår vägval, med en skyddande han bakom oss; alltid redo att stötta. Tack, pappa och grattis på hundraårsdagen.
Genom åren. Pappa berättar något för min x-hustrus mamma på vårt bröllop i juni 1991. Foto: LARS TORNDAHLövriga bilder i färg: pappas sista sommar 2012, firande av honom och sonson på Lilla Askerön tidigt 2000-tal och pappas 70-årsdag på Onsala. Foto: KAI MARTIN
Swish, så var det över. Tre dagar av intensivt lyssnande, iakttagande, minglande och intagande. Nu är Way out West över.Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag har alltså varit en av 70000 unika besökare på Way out Wests 16 upplaga. Denna festival som jag har besökt sedan starten 2007 varje år, förutom 2013. Jag har med andra ord sett och hört högt och lågt. Träffat vänner, delat upplevelser med kvinnan jag älskar mest. Ätit mat, som från 2012 har varit vegetarisk. Druckit öl. Hängt och dängt. Klätt mig efter väder – Way out West bjuder alltid på allt från strålande sol med stekande värme till ösregn – med signatur efter eget mått mätt.
Så 2024… vad var bäst, sämst och mittemellan? Hur höll festivalen måttet och hur var artistutbudet? Vilka träffade jag och orkade jag verkligen distansen ut.
Nej, jag höll inte tröttheten stången en enda dag. Första dagen på grund av en subbas under Sarah Klangs konsert som gav mig extra stark tinnitus och balansrubbningar. Ja, jag hade missat att få med mina öronproppar. Men jag hade knappast räknat med att det var just under hennes konsert som jag skulle vara orolig. Det blev en nykter fylla där jag fick kroka arm med Z för att gå uppför, nedför och medför. Det blev mycket sittande och det var ingen lätt historia. Är det något Way out West försämrat detta år så var det möjligheten att sitta och då med god utsikt över de två stora scenerna Flamingo och Azalea. Var tog läktaren vägen? Den där man kunde träffas, vila och andas ut utan att missa något av vad som hände på scen…?
Försvunnen. Sittmöjligheterna med läktaren mellan Flamingo- och Azalea-scenerna fanns inte kvar från förra året (och åren tidigare). Arkivfoto: KAI MARTIN
Way out West är en möjligheternas festival. En musikfest som ger en en chans att se somt man aldrig skulle ha fått möjlighet att bjudas annars och somt som man tidigare har sett, men som nu spänner bågen på nytt. Det har har pratats om nostalgi med akter som the National, PJ Harvey, Air och Pulp. Men då gör man det enkelt för sig. Äldre akter och band/artister som spelat tidigare på festivalen, en del med sina toppar i karriären bakom sig, kan fortfarande vara relevanta.
Air, som spelade sitt debutalbum ”Moon safari” gör en väldigt stilistisk konsert. Musiken låter utsökt live och intrycket från scen, med den snygga scenografin och de vitt pressade musikerna, visar på god smak. PJ Harvey är som PJ Harvey är. En artist som väljer sin egen karriär, sitt eget uttryck och sitt eget scensätt. Det blir aldrig dåligt. Pulp är mästerliga, men snöpta på grund av förseningar från först Tems som sköt på Oskar Linnros start. Han som sedan babblade sönder sitt set så att britterna kom till korta. Onödigt av både artister och arrangörer. Fever Rays framträdande är scenkonst i sin prydno. Vasst och elakt, med musik man nästan hukar under. Fräckt.
The National som finalakt för Way out West 2024. Nja. Det var väl ingen konsert att skriva hem om i yviga ordalag. Men som fan måste det ha varit en upplevelse. Framför allt med sångaren Matt Berningers djupdykning i publikhavet i ”Graceless”.
GP:s recensent – och fan – Jan Andersson kom i närkontakt med sångaren. Kolla in hans Instagram.
Men låt mig lista i korthet mitt WoW, liksom:
Bäst:
Fever Ray – Karin Dreijer gör satirisk musikteater som bränns.
PJ Harvey – brittiskan må hålla publiken på distans, men har en integritet och styrka i både musik och scenframträdande.
Nation of Language – New York- trion charmade mig fullständigt med sin flört med brittisk syntmusik tidigt 80-tal.
Amanda Bergman – som en smekning över en sårig kropp, ömsint och vackert.
Charmigast. Nation of Language slog an en ton hos mig. Foto: KAI MARTIN
Knäppast:
André 3000 – från upptågen och hitmusiken med Outkast till flöjtjazz, fullt ut.
Maisie Peters tappra strid mot ösregnet.
Jessie Wars och L’Emperatrices genrer krockar i discovärlden. Den förstnämnda började 17.25 på Flamingo. Den andre en halv timme senare. Synd för de danssugna.
Sämst:
Att Göteborgsbandet Terra, som säljer ut varje konsert i hemstaden, spelar på Höjden. En scen uppenbarligen för lite för att svälja publikintresset.
Att sittplatsen, läktaren, mellan Flamingo- och Azalea-scenerna tagits bort.
Att man inte tagit höjd för regnet på Höjden, så att marken på flankerna blev en sörja.
Att först Tems och senare Oskar Linnros drog över sina spelningar på bekostnad av Pulp, som fick korta sitt set.
Att ljudet i slutet av Sarah Klangs konsert sabbade min hörsel.
Min klädsel under festivalen.
Torsdag: Nudie kavaj (Erikshjälpen, Högsbo), Oas frottétröja (Abeti, Göteborg), linne Rutrix, retro (Lindra Kungsbacka), byxor, Scotch and Soda (Ragtime, Göteborg), boots, Sneaky Steve (Landvetter flygplats), och ryggsäck Sandqvist (Røde kors, Virum).
Fredag: regnrock Select (Røde kors, Frederikssund), byxor J Lindeberg (Myrorna, Järntorget), kavaj, Van Gils (Kræftens Bekæmpelse genbrug Virum), kofta, Filippa K (Holte loppemarked), T-shirt, Day Birger Mikkelsen (Weefood, Amager), keps Aran Sweater Market, Røde kors, Virum och stövlar, Tretorn, HM-outlet.
Lördag: Van Gils-kostym (Frederiksberg loppemarked shortsens skräddade av Samuel Skrädderi, Mölndal), skjorta Tailored Originals (Erikshjälpen, Göteborg), väst Uptown Classic (KFUM, Göteborg), Converse Allstar (Erikshjälpen, Högsbo), slips, Jean Jacques Benson (Röda korset Sollefteå), snusnäsduk Dako (Erikshjälpen, Göteborg) och keps MJM (privat utförsäljning).
De som har följt mig på Instagram och Facebook har noterat mitt vimmel – bara kändisar. Några har undrat, eftersom de flesta inte är kända för dem. Men det var poängen. Det är mina vänner, kända för mig.
Här bjuder jag på det det från torsdag till och med lördag.
Torsdag:
Way out West-vimmel, torsdag, från vänster högst upp: författaren och radioprofilen Sara Kadefors. GP:s skribent och the National-fan Jan Andersson. Förra GT-fotografen, nu för Aftonbladet, evigt unge Anders Deros. Johanna Gadd, artist med meriter från Cabaret Lorensberg. Vän och före detta GT-kollega, mästerfotograf Peter Birgerstam. Min hustru Zeba och min vän sedan gymnasiet Eva Gometz. Författaren, fotografen och skådespelaren Lars Hälserudh. Förre ingenjören, nu mer författaren och pensionären Anders Hägglin. Superbokaren (för Pustervik) och musikälskaren Kim Abelsson. Per Alexanderson, som drog igång Hultsfredsfestivalen 1986 och som avslutade sitt engagemang som underhållningschef på Liseberg förra året. Idoge frilansjournalisten, författaren och Blåvittsupportern Martin Röshammar. Forna GT-kollegorna och vännerna Pierre Olsson (som jag spelade i coverbandet Glenn-Yngves med) och Karin Andrén Olsson. Förra GT-kollegan Anna Tullberg, nu på kulturjournalist på Sveriges Radio, med färgstarke musiken, maken Gustav Nygren.
Foto: KAI MARTIN samt PIERRE OLSSON och ANNA TULLBERG
Nästan hela the Ark. Gitarristen Mikael Jepson, basisten Lasse ”Leary” Ljungberg, keyboardisten Jens Andersson (som har fina projektet Filt värt att ge ett öra eller två) och gitarristen Martin Axén. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Fredag:
Way out West-vimmel, fredag, från vänster högst upp. Konstnären Ulf Kihlander, vän sedan 80-talet. P-O Ström, musikkonnässör av rang, före detta manager för Kai Martin & Stick!. Ser och hör mer musik än någon jag känner. Min hustru och förtrogna. Musikern – och konstnären – Love Antell, göteborgare sedan några år, med min kära kollega Lina Isaksson från tiden på GöteborgDirekt. Kreatören, musikern, formgivaren, snobben Joakim Thedin, som jag hade bandet Paria med några år i mitten av 80-talet. Foto: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Way out West -vimmel, från vänster högst upp: Fredrik Sandsten, trummis i Soundtrack Of Our Lives. Lars Wallin, punkaren från Uddevalla som aldrig slutat leva efter ”do it yourself”-idealen, en sann kreatör till framför allt hemstadens fromma. Indie- och modsesteten, redaktören Terry Ericsson i sin Adam of London-kostym. Matkreatören och kokboksförfattaren Maria Zihammou. Esteten, Italienvännen och Majornasonen Owe Wedebrand. Skräddaren Christoffer Gissy vilar från både sin och Göteborgsoperans ateljé för lite WoW-häng. Joakim Hermelin, före detta musiker, med lååång erfarenhet från musikindustrin. Vännerna Carina Livh och Linda Lindmark, som har ett förflutet i bandet William. Finn Björnulfsson, slagverkare från Bongo Riot och Håkan Hellströms band. Makarna och musikälskarna Karin Wikström och Göran Sevenson Svenningsson. Ståuppkomikern, radiojournalisten och skådespelaren Anneli Abrahamsson. Mästerfotograf Oscar Mattsson, utan kamera (han plåtade bland annat fotot som tjänar som omslag till min soloplatta ”Sol på svenska”). Foto: KAI MARTIN OCH ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Blandar och ger. The National med sångaren Matt Berninger är både grymt effektiva och lite lata. Foto: PETER BIRGERSTAM
Flamingo-scenen, Way out West, Slottsskogen, Göteborg.
Bäst: Matt Berningers oberäknelighet.
Sämst: Finalen på dels way out West och dels bandets sommarturné är en smula avmätt.
Fråga: När ska det definitivt klicka mellan the National och mig…?
Bandet firar 25 år, är ute på en omfattande turné, som kickade igång förra året, och har Way out West som slutdestination på sin sommarsejour.
”De bästa åren vi har haft”, lovar the Nationals sångare Matt Berninger från scen. Han som med råge konkurrerar om Way out West meste lärarlook jämnte Jarvis Cocker i Pulp. Kostym, tvärrandig tröja, promenadvänliga skor, markerade glasögon och skäggväxt ger fog för saken.
Men musikaliskt och karismatiskt skiljer det amerikanen från britten. Visst, båda rör sig frekvent över scenen. Men den åtta år yngre Matt Berninger är mindre spastisk, mindre vältalig och inte lika fylld av energi.
Så… är the National som finalakt trista? Inte alls. Men det är inte ett band som med kraft välter omkull allt. Det är inget Nick Cave and the Bad Seeds vi pratar om. Ingen euforisk Håkan Hellströms. Eller en mässande Thåström.
The National gästade Trädgårdsföreningen och festivalen Gården 2018 (skrev om bandet här!). Det är en trevlig orkester med bra låtar, bländande texter, en intellektuell framtoning och en frontman som trots allt är fylld av lite hyss och oberäkneligheter. Det borde passa mig. Han ser publiken, möter den, tilltalar den, men släpper ändå – trots närkontakten i ”Graceless” – inte in någon inpå bara skinnet, in i hjärtat. Det blir på något vis bara akademiskt.
Bandet spelar rätt, låter rätt, maler på rätt, larmar rätt. Men jag försöker känna utan att hitta in. Visst, jag uppskattar att Matt Berninger döper om ”Mr November” till ”Madam November”, som en hyllning till demokraternas presidentkandidat Kamala Harris. Men det är snudd på ända politiska utspelet han gör. Och visst är det fint när franska Mina Tindle gästar på ”Rylan”. Men berör gör det inte.
Finalen på Way out West blir aldrig mer än stabil och aldrig sprakande.
Berör inte. The National gör allt rätt, men berör inte. Foto: PETER BIRGERSTAM
The National, Way out West, 10 augusti 2024. Låtlista:
Sea of love
Eucalyptus
Tropic morning new
Don’t swallow the cap
Bloodbuzz Ohio
The system only dreams in total darkness
I need my girl
Conversation 16
Abel
Alien
Day I die
Light years
Rylan (duett med Mina Tindle som gäst)
England
Graceless
Fake empire
Mr November (ändrad till Madam November, som hylling till Kamala Harris)
Terrible love
About today
The National:
Matt Berninger, sång, Aaron Dessner, gitarr, keyboard och sång, Bryan Devendorf, trummor, Scott Devendorf, bas och sång, Bryce Dessner, gitarr och sång, plus gästmusikerna Kyle Resnick, keyboard, trumpet, slagverk och sång och Ben Lanze, elektronika, keyboard och trombon.
Gårdagens envetna regn är som bortblåst. Sol och vind. Tar en tidig start för att möta Augustine. Det är Fredrik Gustafsson, bördig från Jörlanda mellan Kungälv och Stenungsund, tillsammans med låtskrivarpartnern Rasmus Björnson med band, som drömt om sedan då det började för bara några år sedan att få stå på Way out West just på Linnétältets scen.
Jag såg Augustine för två år sedan på festivalen, men då på Höjden. Ett försiktigt framträdande. Försiktigheten i musiken är kvar. Fredrik Gustafsson sjunger med spröd, ljus röst till spröd, pulserande, melodisk musik. Vackert och ibland påminnande om China Chrises – det brittiska bandet som hade sitt genombrott och storhetstid på 80-talet. Lättsamt och effektivt. Bas, gitarr, keyboard och samplade trummor. det sistnämnda lite synd. Jag tror att musiken skulle bli mer dynamisk med en trummis i bandet. Sedan 2022 är Fredrik Gustafsson mer självklar på scen utan att spraka och gnistra. Han förlitar sig på sin fina röst och står stadigt där han står iklädd i sin snygga, vita kostym i crepetyg där inte ett pressveck har krusats.
Försiktigt. Augustine – med sångaren Fredrik Gustafsson i spetsen – gör musik med försiktigt anslag. Foto: KAI MARTIN
Way out West utmanar inte sällan sin publik med musik från länder som sällan får chansen att visa upp sig. Kanske skulle Arooj Afirab platsa bättre på Clandestino, den kreativa och på alla sett och vis fantastiska festivalen i Göteborg som företrädesvis hålls i juni. Men pakistanskans musik bjuder på en stilla stund även från Azalea-scenen. Hennes musiker är skickliga, följsamma och lekfulla… ja, till och med jazziga till hennes mjuka sång, som framförs närmast blygt.
Blygt. Kanske skulle pakistanskan Arooj Afirab passat bättre på en mindre scen och kanske mer på Clandestinofestivalen. Foto: KAI MARTIN
Det blir med andra med andra ord en stilla start på dagen. Även om Linn Koch–Emmerys gitarrock bryter tystnaden på Höjden. Jo, det larmar och står i, även känslomässigt i låtarnas texter. Men är egentligen även detta återhållsamt. Stockholmskan tar aldrig i från tårna, låter musiken vara frän, men är i rösten vän. Det låter ok men blir aldrig drabbande.
Vänt. Linn Koch-Emmery larmar med musiken, men sjunger återhållsamt om ett stormigt inre. Foto: KAI MARTIN
Som Hajen hörde jag Amanda Bergman för första gången. Då i Annedalskyrkan under Way out West (en scen som kommit tillbaka med flera fina akter i år). Hon var en kommande sångstjärna och det var lätt att fängslas av hennes röst. Det har ju gått uppåt framåt för hennes sedan dess. Etablerad i flera sammanhang, bland annat i Amason. Men det bandet, trots att jag hört dem live flera gånger och försökt ta in musiken, har inte kört rätt i min själ. Men här, utan det skymmande, märkliga spektakel till scenografi som just Amason hade på Flamingo-scenen för två år sedan. Nu är hon ensam med sitt band. Inga märkvärdigheter. Bara Amanda Bergman, hennes röst, musik och ett återhållsamt komp med ett fint driv. Ironiskt nog förklarar hon att hon ska spela två ballader, där skillnaden i uttryck och tempo egentligen bara är hon skalar av instrument. Hon briljerar med sin karaktäristiska röst. Musiken är en smekning över en sårig kropp. Mycket ömsint. Men, herregud, om man har behov av att prata, gör då det ute i solskenet och inte i Linné-tältet. det konstanta sorlet störde den fantastiska och innerliga konsert.
Ömsint. Amanda Bergman bjöd på en innerlig konsert. Foto: KAI MARTIN
Det händer att man springer på föräldrar som man känner. Deras barn har gjort musik som de är sprängfyllda av stolthet över. Man lyssnar och nickar lite medkännande, för det är en bit till att det är bra. Jag känner Jimmy Lagnefors sedan 80-talet, som musiker och fotbollsspelare (vi har spelat i samma klubb, legendariska Pusher BK). Likaså filmproducenten Lena Rehnberg, som var bästis med min första flickvän, som jag var tillsammans med i fem år med från 1978 och framåt. Deras dotter Stella har beretts plats på Höjden med föräldrarna på plats – mamma i publiken, pappa på scen – och med farmor Sonja i publiken. Ja, för att göra kotteriet än stramar jobbade jag med henne på GT de sista åren på 70-talet och in i 80-talet.
Lyckligtvis duckar Stella, med artistnamnet Stella Explorer, från ovannämnda exempel. Hon är en talang och nominerades till framtidens artist vid P3 Guld 2023, nominerades i kategorin årets nykomling på Grammisgalan förra året och tilldelades Skap:s pris 2022. Det finns med andra fog för att kalla henne talang och hon har tagit steg för varje gång som jag har sett och hört henne.
Första gången, på VIP-området på Way out West var en flummig katastrof som jag helst förbiser. Kanske inte mest för hennes insats utan för den musikaliska inramningen. Andra gången var vid hyllningen på Pustervik av Musik utan Gränsers grundare Bruce Emms efter hans död augusti 2022. Nu i våras var hon återigen på plats för att fira just Mug 50 år och gjorde en bländande version av Cues ”Burnin'”, den svenska storsäljaren från 1997 (skrev om det här).
Nu är det med basist, trummis och gitarr. Stella sjunger, spelar gitarr och keyboard. Hon rör sig elegant mellan genrer, söker sig i musiklandskap och driv. Växlar mellan Dire Straits lätthet och Sades innerlighet, men hamnar ogenerat i elektroniska ljudlandskap med drum’n’bass-driv. Mycket snyggt. Precis som hennes sång. Det märks att hon vill utforska musiken, men också att hon vill sätta sin egen signatur.
Den här gången blev det ingen ”Burnin'”, men väl en stark och egen version av Ted Gärdestads ”Helena”. Inte så långsökt som man kan tro. Mamma Lena var producent för filmen ”Ted”. Pappa Jimmy jobbade med musiken. Och Stella själv hade rollen som musiker i filmens Teds band. Stella Explorer gjorde intryck på Höjden, men har mer att ge. Jag ser fram emot det.
På väg. Stella Explorer vill utmana och utforska med sin musik. Foto: KAI MARTIN
North Carolina-bandet Wednesday tog över på Höjden med sin grungeosande rock. Bandet har en spännande sättning med Xandy Chelmis på lap steel guitar, fräckt distad och något som ger musiken ett eget sound. Om grunge är ramen som gruppen, med sångerskan och gitarristen Karly Hartzman i fokus, jobbar inom rör sig musiken inom ett mycket rikare spektrum. Ibland blir det inte alltid som bra, som en countrypastisch med tillhörande falsksång. Men det är ett band som rör om, även om det tar en stund innan medlemmarna inser att de har ett jobb att göra.
Grungepräglat. Wednesday från North Caroline, USA, rörde om i grytan. Foto: KAI MARTIN
Jag passerade norska Susanne Sundfør, stannade en stund för hennes eklektiska musik som omfamnar så mycket. Men den nådde aldrig in till mig.
Ekletisk. Susanne Sundfør omfamnar mycket i sin musik. Foto: PETER BIRGERSTAM
Peggy Gous dansfest som EDM-dj på Azalea-scen berörde mig inte ett skvatt. Istället blev det tid för rast, vila och lite fika. På Flamingoscenen riggades det för WoW:s mest överraskande spelning: Benjamin Ingrosso. Jo, förvånade miner när den svenske artisten skulle avsluta sin månadslånga turné i Slottsskogen. Framför allt efter att han kvällen innan spelat inför 30000 på Stockholm Stadion.
Inledningsvis är det förvånansvärt lite tryck framför scen. Men med fem minuter kvar är den bilden helt förändrad. Alla är där!
Det börjar i röd, svalesosande rök innan Benjamin Ingrossos entré. Det är med full ställ. En enorm trappa att göra komma in på scen från eller posera på. Ett tajt, svängigt, funkigt band med sångerskor. Benjamin Ingrosso tar plats. Möter sin publik och har ett snyggt tilltal, är personlig, rolig och ömsint. Han är en skicklig låtskrivare, en vass sångare och få kan som han sjunga vemodspop så att det berör in i själen.
Med bättre koreografi, fler dansar kan han komma upp i Danny Saucedo-klass.
Imponerande. Benjamin Ingrosso imponerar med sin show. Foto: KAI MARTIN
Showen är dynamisk. Från intensiv till intim. På catwalken finns ett piano där Benjamin Ingrosso möter sin publik nära. Det blir ballader och om det är något han kan så är det det. Han har ett långt, varmt tal till sin nyss bortgången morfar Hans Wahlgren som introduktion till ”Det stora röda huset”.
Han kan utan problem stärka ut i Queen-bombasm och lättsam pop i eleganta ”Tror du han bryr sig?” för att i nästa ögonblick i ”Allt det vackra” låta som Ted Gärdestad utan för att en sekund förlora sin egen identitet. Det är skickligt. Och han växlar lika sömlöst mellan engelska och svenska, även om innerligheten är större på det egna språket.
Showen, för det är det mer än en regelrätt konsert, spänner blott över 15 låtar. Visst kunde han fått mer spelutrymme och gärna inkluderat charmiga ”Dancing on a sunny day”. Men… Benjamin Ingrosso imponerar och showen med musik, arrangemang, ljus och de intensiva, färgsprakande skärmarna i bakgrunden är grandios. Ullevi nästa?
Starkt. Fever Ray, med Karin Dreijer, är en stark scenupplevelse. Foto: PETER BIRGERSTAM
Konstrasten mellan Benjamin Ingrossos kärleksbudskap och intensivt varmt show kan inte blir större än då Fever Ray tar över. Karin Dreijer, som är uppvuxen i Änggården bara femhundra meter från Azalea-scenen, skapar vass scendramatik. Två dansare/sångare kantar, en slagverkare och keyboardist/blåsare som backning för denna spektakulära, djupt mörka och vassa show. Dreijer själv är i karaktär som en Trump-nisse, en lismande bilhandlare du aldrig skulle köpa en bil av eller en figur värdig att konkurrera i ondska med Joker. Det är hotfullt, elakt, naket, starkt och uppfodrande.
Musiken, elektronisk och strikt arrangerade, pockar på ständig uppmärksamhet, är karaktäristiskt Fever Rays och drabbar. Precis som kvinnorna på scen som, på samma sätt som ”bilförsäljaren”, erbjuder tjänster som du aldrig skulle våga tacka ja till.
Fever Ray på scen är farligt, spännande, satiriskt, gränsöverskridande och laddat. Snygg scenkonst med häftig, suggestiv koreografi. Men samtidigt tror jag att det här är en konsertupplevelse som blir än starkare med fyra väggar, golv och tak som inramning. Som på Gothenburg Film Studios tidigare i år.
Sist ut. The National, med Matt Berninger, var Way out Wests finalakt. Foto: PETER BIRGERSTAM
The National utgjorde festivalens final – åtminstone i Slottsskogen. Men då hade orken sinat för min del. Jag får återkomma efter att ha tagit del av TV4:s utmärkta sändning.
Det tilltagande regnet på morgonen ökade i styrka och släckte mina ambitioner att ta på mig mitt regnställ, mina stövlar och en rejäl keps för att utmana. För musiken. Mot musiken. Det blev, erkänner jag, först OS därefter från tv-soffan, där irländskan Maisie Peters fick inleda denna min andra Way out West-dag.
Singing in the rain. Maisie Peters utmanade regnet med charm och positivt laddad emopop.
Hon gör musik som blandar emopop som Paramore med Zara Larsson, är charmig som få. Hon kommer in en smula sent iklädd regnkappa och med ett paraply inför en tapper, men gles skara fans. Förutom krångel med teknik, ger hon och bandet (bas/gitarr, trummor, keyboard/kör) järnet till bakgrundstejeperna. Ett ljus i mörker och ihållande regn.
Med andra ord kom jag att missa Annika Norlin och Jonas Teglund. Jag har inte sett henne sedan Way out West startade 2007, då jag blev förtjust. Men just då var regnet som värst. Jag iddes inte. Tack och lov för Peter Birgerstams bilder, som fångar några av de akter som jag skulle sett, som just Annika Norlin, Blondshell, Alvvays och Goran Kajfes Tropiques.
Missat. Band och artister som jag inte förmådde mig att komma iväg på: Annika Norlin och Jonas Teglund, Goran Kajfes Tropiques, Alvvay och Bombshell. Tack Peter Birgerstam för bilderna.
Nu är det ju så med festivaler, att detta rika smörgåsbord förmår ingen att äta allt av. Torsdagen missade jag, eller valde bort, El Perro Del Mar, en favoritartist bördig från Kållered. Men en midnattsmässa i Annedalskyrkan med henne mäktade jag inte med.
När jag nu denna andra dagen kommer till Way out West är det för diskofeber. Jessie Ware underhåller med ett friskis och svettis-pass till intensiv disco med två manliga dansare och lika många körsångerskor som manar på. Det är kitschigt, glittrigt, erotiskt tramsigt och underhållande. I Linnétältet bjuder franska L’impératrice med intensiva sångerskan Flore Benguigui en färgsprakande show i samma genre. Men tältet är till bristningsgränsen fylld, så det blir på distans som det äventyret får tas in.
Disco. Dansfest och show bjöd Flore Benguigui i L’impératrice och Jessie Ware på var sina scener. Foto: PETER BIRGERSTAM
Höjden är en liten men naggande god scen. Dessvärre har publiktillströmningen på senare år gett att det är hart när omöjligt att få sig till livs de som spelar där, om man inte är ute i god tid. Jag missade, slarvigt, the Last Dinner Party förra året. Deras debutalbum ”Prelude to ecstasy” från i år håller jag som det hittills bästa 2024.
Så när mitt sällskap och jag ska se Nation of Language, New York-bandet som visar sig vara en syntpoptrio med brittiska förtecken. Ja, inte för att sångaren Ian Richard Devaney, keyboardisten Aidan Noell och basisten Alex MacKay inte är från Det Stora Äpplet. Utan för att musiken är så oerhört brittisk, som kommen från det tidiga 80-talet. En korsning av Ultravox kring ”Vienna”-tiden, Erasure och Bronski Beat och Joy Division. Är det möjligt…? Ja. Ian Richard Devaneys flyende, ljusa stämma vilar på denna musik, som är fylld av ljud, nätta melodier och manande beats. Det är charmigt och intagande. Aidan Noell, som verkar vara kär i bandet musik, som bjuder på ett konstant leende då hon sjunger med även då hon inte körar… ja, då kan man inte annat än att falla pladask för denna trio.
Gruppen har också haft sina problem inför Way out West-spelningen. Dels med en gitarr, som Musik utan Gränser, musikaffären på plats på festivalen, fick låna ut. Dels sjukdom, som tvingade Ian Richard Devaney till två dagars sjukvård på sjukhus. Han hyllade den svenska sjukvården och sa tacksamt att i USA hade han fått betala dyrt för densamma.
Oskar Linnros har jag inte sett sedan han spelade på Way out West sista dagen ut 2017. Då blev jag förtjust. Det handlade om positiv pop med soul- och rap-förtecken. Snyggt ihopsatt och med ett snyggt tilltal som attraherade. Nu var det dags igen för mig. Och dags igen för Oskar Linnros, som inte stått på scen på länge. Det låter bra, tilltalet är ungefär detsamma. Men han har för mycket att säga mellan låtarna och konserten – med inslag av både Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Veronica Maggios ”17 år” – går över alla gränser.
Klockan nio börjar Pulp. Först åtta minuter senare inser Oskar Linnros att han bör sluta. Otroligt dåligt både från hans håll och från arrangörerna, som inte ströp konserten.
Överentusiastisk. Oscar Linnros överskred sin speltid med nära tio minuter och inkräktade på Pulps start. Dåligt av både honom och arrangörerna. Foto: KAI MARTIN
Pulp har jag inte sett sedan de gästade Way out West 2011. Dessförinnan… kanske var det Rondo 1996. Men definitivt på Lollipop, festivalen i Lida, söder om Stockholm med Broder Daniel, Paul Weller och Neneh Cherry bland de konkurrerande akterna. Jag ska erkänna att bandet har fallit lite vid sidan om vad jag gillade från britpoperan, även om jag gillar deras musik. Men med den i SVT visade dokumentären ”Vem dödade britpopen?” väcktes en djupare insikt om bandet. Kanske på tiden.
Pulp startar 21.00 sharp sin 550 spelning. Då har alltså Oskar Linnros inte slutat sin. ”This is what we do for an encore” är titeln på turnén som startade redan förra året. Bilder på skärmarna uppmanar till applåder redan till intromusiken och i uppstudsighet mot Linnros nonchalans, som från start fångar publiken. En charmoffensiv från 60-årige Jarvis Cocker och hans band, Sheffieldbördiga. De kan sin underhållning. De må se lät bedagade ut med en fåfäng 1,88 lång frontman i sina uggleglasögon, kritstrecksrandiga kostym och illa tonade hår, som för att dölja sitt gråa hår, i spetsen. Men showen är det inget fel.
Nostalgi…? Tja, kanske. Men Pulp gör sig relevanta med sin musik och bandet spelar varje ton, inte helt vanligt i dessa dagar.
Jarvis Cocker är energistinn, resten i bandet – runt samma 60 som han – är mer modesta i yvigheten. När han far omkring med fladdrande armar från den gängliga kroppen håller gruppen stramt samman musiken. Det är effektivt, manande och expansiv britpop med drag från Kinks och Steve Harley and Cockney Rebel. Jo, brittisk så det förslår och med en intellektuell ton från magister Cocker, som sträcker sig utanför Blur och Oasis.
Att favoriten Richard Hawley (se honom på Pustervik i november) gästar mot slutet är lite grädde på moset. Men dessvärre gör han inte något större avtryck.
Konserten blir en smula snöpt. Jo, bandet började prick när de skulle. Men vill visa snorvalpen Oskar Linnros att när det är slut är det slut. Efter bara två extranummer – Pulp har kört fler – inkluderat ”Common people”, denna mästerliga låt, är det slut 22.3… 1.
Pulp är pop. Möjligen 60 år, men Jarvis Cocker i Pulp vilade inte på hanen när bandet spelade på Azaleascenen. Foto: PETER BIRGERSTAM
Energisk. Jarvis Cocker stod aldrig still, förutom då han vilade i en fåtölj. Foto: KAI MARTIN
Fred Again följde som final Way out Wests andra dag i Slottsskogen. Men den EDM-inspirerade musiken fick jag till livs för några år sedan när han gästade Way out West. Likaså Slowdive i Linnétältet. Men öronen behövde vila. Så… jag nöjde mig, denna lätt snöpliga dag.
Det är dags för Way out West 2024. Jag har stolt radat upp samtliga festivaler sedan 2007, med undantaget 2013. Sett högt och lågt. Fått minnen för livet och upplevelser raderade från hårddisken, som det plägar att göra när man lever ett rikt och händelsefyllt liv.
Sarah Klang är först ut. Det är ett tag sedan jag såg henne, så det är hög tid nu. Jag brukar stöta på henne i de secondhandbutiker jag går till, men vi känner inte varandra. Det är genom musiken jag är bekant med henne och hennes artisteri. Tidigare har hon varit en okynnig kraft på scen. Men hon har nu balanserat sitt mått på galenskap, är med sitt band bekväma, följsamma och med sin röst välter hon omkull det mest. I mångt och mycket är hon själva sinnebilden av Way out West, som det en gång var. Hennes drömska, suggestiva och ibland hypnotiska americana passar som öppning. Framför allt denna dag med det bästa av väder.
Musiken är utmärkt, låtarna likaså. Men samtidigt så saknar jag berättelserna bakom låtarna. Något som förstärker intrycken av dem. Det är som om hon ingenting har att säga; det tycker jag är synd. Dessutom kan musiken tendera att vandra ut och in i låtarna utan att skapa sin egen vassa egg. Men visst är det fint att hon är så innerligt tacksam att få öppna festivalen.
Innerlig start. Sarah Klang öppnade Way out West 20240. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag smiter iväg på the Kills, paret Jamie Hinces och Allison Mossharts sprakande duo. De bjuder på en käftsmäll till rock’n’roll. Själva essensen av genren nedkokat av två hängivna musiker som laddar alla låtar hela tiden. Till förinspelat komp och med gitarr och sång fräser och spottar de som vildkatter och visst blir det god underhållning. Men nog hade det varit mer intensivt och inbjudande på en trängre scen än Linnétältets…? The Kills är rätt och slätt ett klubband.
Sprakande. The Kills fräser och spottar som en vildkatt, men hade passat bäst på en klubbscen. Foto: PETER BIRGERSTAM (stora bilden) och KAI MARTIN
Britten Loyle Carner tar över efter Sarah Klang på det stora fältet nedanför Björngårdsvillan. Den där växelverkan mellan artister, band och framför allt genrer. Från Flamingoscenen till Azalea. Loyle Carner är något av en old schooprappare men till ett jazzigt livebeat. En smula åt Mike Skinner med the Streets-hållet och Sleaford Mods. På samma gång tillbakalutat och med bett. Soft, men engagerat.
På Höjden har festivalen placerat Little Jinder, hon som jag bara för några år sedan såg på Flamingoscenen (läs här!). Då som nu är hon fylld av ursäkter, ett onödigt tvekande om sin förmåga och kapacitet. För hon gör smittande musik, som berör. Det är bara att kika runt på publiken, framför allt de unga kvinnorna, som villigt sjunger och dansar med. Little Jinder är skör, men låtarna starka. Jag önskar att hon kunde stärkas av dem och ge sig själv tillit. Men visst kunde hon ha fått ett bättre ljud en det hon bjöds från start.
Skör. Little Jinder är skör på scen och fylld av ursäkter. Onödigt. Hennes musik och låtar har en berörande kraft. Foto: PETER BIRGERSTAM
Big Thief bjöd ju upp till spelning på Pustervik i veckan. En konsert som jag valde bort. Då ska de ha prövat material sällan spelat och mötte en publik i ett trängre sammanhang än på den stora Flamingoscen. Men de lockade sina horder, som lät sig förföras av larm, skrik och återhållsamhet. För bandet, med sångerskan och gitarristen Adrienne Lenker som frontperson, växlar mellan intensitet, rundgångar och vildsinthet och ett sparsmakat uttryck. Jag fängslas inte riktigt av det och hittar inte in i tjusningen med låtarna.
Viskningar och rop. Adrienne Lenker i Big Thief växlar mellan uttrycken. Foto: PETER BIRGERSTAM
Franska duon Air gör dagen mest estetiska intryck. Båda vad det gäller musik, scenografi och kostym. När Nicolas Godin and Jean-Benoît Dunckel tillsammans med en trummis bjuder upp och in till sitt album ”Moon safari” , parets debut från 1998, är det både spelglädje, kärlek till detta deras genombrott. Musiken, som det är länge sedan jag lyssnade på, spinner på lågmält intensivt. Det är förtjusande, vackert och både se- och hörbart, trots dagsljuset. Scenografin är som ett tittskåp, inom den väldiga ramen de tre vitklädda musikerna med matchande instrument. Mycket snyggt.
Estetiskt tilltalande. Air bjuder inte bara på musiken från debutalbumet ”Moon safari” utan också på en snyggt tilltalande scenlösning. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN (bild på scenen)
PJ Harvey var en konsert som jag såg fram emot. Hon är en scenkonstnär mån om sitt eget uttryck både gällande musiken och det visuella. Det blir aldrig tråkigt, men alltid en utmaning och ständigt fascinerande. Omgiven av sitt tajta, följsamma band – John Parish, gitarr, bas, keyboard, sång med mera, Jean-Marc Butty, trummor och sång, James Johnston, fiol, gitarr, slagverk, keyboard och sång, och basisten Giovanni Ferrario – skapas en intensiv upplevelse. Men också märklig. Det är musik, men också outtalat teater med lite rekvisita utställd på scenen. En fåtölj, ett skrivbord med en stol, där hon manierat sätter sig för att skriva i en anteckningsbok. Hon rör sig koreograferat, sjunger fantastiskt, både avslappnat och intensivt. Musiken och texterna med sina mörka historier spelas upp. Men ibland känns det som om publiken inte finns där. Först i slutet tackar hon och knyter en kontakt hon skulle kunna ha haft tidigare.
Artisteri. Teater eller konsert? Med Polly Jean Harvey vet man inte så noga. Foto: PETER BIRGERSTAM
Avhopp gav Jack White en öppning för inhopp. Han tog det med kraft. Här fanns inga ursäkter. Fullt ställ från början, elva på förstärkarna och ett larm i inledningen som om tidigare Black Sabbath hade gifts samman med Nirvanas grunge. Hade man inte vaknat på festivalen var det hög tid nu. Ogenerat bjöd han publiken på rock stavat med stora bokstäver. Ja, mycket klichéer, men med en glimt i ögat. Och få kan väl svänga sig mellan genrer som han gör. Från ovannämnda mangel till ren honkytonk och tillbaka.
Jo, jag kroknade till slut. Även om underhållningen var god. Men rapporterna meddelade att han gav ”Seven nation army” – alla fotbollsarenors största anthem – som extranummer. Det visar på både humor och smak. Publiken ska ha sitt. Var det någon som saknade Queens of The Stoneage…? Tror inte det. Jack White satte ned foten på sin premiär på Way out West.
Larmande final. Jack White stängde öppningsdagen på Way out West med larmande rock. Foto: PETER BIRGERSTAM
Vi åker för ett morgonbad. Njuter av stillheten. Har vaknat av hantverkare. Är de i källaren? Är de i huset bredvid? Vi har pliktskyldigt ställt ut soptunnorna – tre stycken – för tömning. Men en av dem har förblivit ohämtad. Den med fyra fack för mjölkkartonger, glas med mera. Vi inser så småningom att papp inte är lika med mjölkkartonger. Det förstnämnda ska i restavfallet för bränningen och inte återvinning. Mjölkartonger med sina omdebatterade plastkorkar sorteras med plast. Jag får inte det att gå ihop och förföll i svensk sedvänja och sopsorteringen hemma.
Det var bara att ställa sig och göra om, göra rätt.
Men nere vid Öresund, vid Skodsborg strand är det stilla. Morgonbadarna kommer för sitt dopp och kanske lite samtal. Kaféet har öppnat och efter bad blir det en kaffe och en croissant.
Vi väntar storfrämmande två i kväll. Efter att det unga paret åkt hem har vi sysselsatt oss själva. Det är vi bra på. Men nu på eftermiddagen ska jag åter upp till Helsingør och färjeläget för att hämta min äldsta son P, hans fru S och I, mitt barnbarn.
Z och jag kommer flytta ur sovrummet för att låta familjen bo där.
De har haft ett stopp i Helsingborg för att hälsa på släktingar. I åker färja – ja, en så stor båt – för första gången och är förtjust när han kommer i land. Hans stora förälskelse just nu är hans pappa, mamma S kommer därefter. Jag, som stått högt i rakningen har blivit nedpetad. Istället är det Z som han springer fram till för att krama. Det är vackert.
Så tar vi turen till Virum. Då jag åkte från Göteborg såg jag till att, bland all packning, också ha med bilbarnstolen. Så han sitter säkert.
Vi installerar familjen i huset, äter kvällsmat och så småningom är det läggdags för den lille.
Mamma S, som är den egentliga orsaken till att familjen kommer ner, ska på jobb i Rumänien. Hon flyger från Kastrup på fredag morgon, så jag kom med idén att hon skulle komma ner, så vi kunde skjutsa henne till flygplatsen. Nu blev det en extradag och då med resten av familjen, förutom V – I:s storebror som är hos sin pappa.
Vi sitter och pratar, tar ett glas vin, men kroknar alla tidigt och checkar ut för dagen för nya äventyr.
Torsdag 2:
I sover när jag vaknar. Huset är stilla. Jag släpper in katten, som varit ute på nattäventyr. Vilka är svårt att veta, för han är kastrerad. Men mat vill han ha. Pronto. Klockan är strax efter sex och han är tydlig, men inte oförskämd, med vilken skål som ska fyllas. Han buffar med huvudet mot mitt ben, stryker sig kelsjukt fjäskande till han får det han önskar. Efter maten går han mot ytterdörren. Kompisarna väntar och kanske något jaktbyte.
Jag läser lite ur Carl-Johan Vallgrens ”Din tid kommer”, en välskriven deckare i Mankell-klass. Scrollar i mobilen innan jag märker att familjen börjar vakna. Z sover sött. Inte så konstigt. Natten har varit kvav, sängen trång och med mig ur vägen kan hon sträcka ut och få lapa i sig den sömn hon behöver.
I försöker väcka henne utan framgång. Försöker en gång till och får upp hennes ögon. Men han är försiktig. Hon somnar om. Först på tredje försöker går det. Vi samlas kring frukostbordet. Huset är fyllt av minnen från Z:s farmor och farfar. Möbler som gått i arv till hennes kusin. Det är smakfullt och kusinen har stort intresse för kaffe, italienskt i synnerhet och har en espressomaskin, som F hade fått bukt på med sina färdigheter som tidigare barista i Umeå. Men vi tog aldrig del av hennes färdigheter. Vi som nöjer oss med pressobryggare hemma står oss slätt. Men… jag hittar en långt inne i ett skåp, som plockar fram och S:s morgonkaffe kan räddas; utan den koppen står hon sig slätt.
Vi har ett digert program framför oss. S, i synnerhet, vill på en secondhandrunda. Jag tar ut färdriktningen, som börjar vid Røde kors på andra sidan den rikt trafikerade Kongevejen, som leder från Lyngby mot Holte.
Z tar hand om I och går en trappa upp till barnkläder och leksaker. Kommer snart ned med en Paw patrol-biltransport fylld med bilar plus någon extra. ”Paw patrol” är en tecknad serie som I slukar, när han får lov. Han är lycklig. Ja, Z också. Hon har tidigare tänkt köpa en bil till honom, men hisnat över priset på leksakerna och avböjt. Här kostade allt som allt nästan ingenting.
Ja. I har leksaker så det räcker och blir över. Men i huset i Virum saknas det leksaker överhuvudtaget. Sonen i huset är nio, spelar fotboll har hans leksaker har förmodligen fått maka på sig.
S hittar kläder, men väljer med omsorg. P kikar på ett par skor, provar dem, men trots att det är i nyskick står han över. De stramar över foten. Jag? Jo, tack, jag kikar, men håller mig lugn den här gången. Förutom en NN07- skjorta, grön i linne, som måste ha skänkts direkt från en butik. Etiketterna fanns kvar, prislapparna likaså. 89 DKK nu. Nypris 899.
Färden går till Kræftens bekæmpelse genbrug i centrala Virum. Det blir några leksaker till, bland annat en dinosaurier; I kan allt om dem med en treårings vetgirighet. S hittar lite kläder, som hon provar och köper. Jag handlar en sjal med zebramönster till Z, en brandgul brödform och en dansk osthyvel innan vi lämnar lokalen, går ut i den ljumma luften med ett gråväder som spänner som ett valv över oss.
På andra sidan torget finns en bagare. Det blir danska wienerbröd och kaffe för en fika på torget.
Så åker vi mot Birkerød och genbrugsbutikerna där – ett Røde kors, som vi insåg då vi var där med F & G, hade flyttat och ett Kræftens bekæmpelse genbrug. Den trista Hovedgaden, gågatan, är sommarloj, men har sina fördelar eftersom där är bilfritt. Vi börjar med Röde kors. P kollar kläder, provar en snygg Tiger of Sweden-kavaj, som sitter som på en fotomodell. Men till skillnad mot sin far inser han att garderoben är full. Men det blir några t-shirtar. S fyndar lite mer. Bland annat en midjeväska, som hon sökt för sin resa. Hon tvekar, men jag säger att dels är den billig och dels är det inte säker att vi hittar någon i en annan butik. Jag hittar en märkligt kärl i Le Creusets serier – något Z:s dotter S samlar på. Jag köper den oombedd till henne plus en smart vitlökspress i Jamie Olivers serie, och ett par Morgan snusnäsdukar. I behöver gå på toa, så P och han försvinner. Jag behöver gå på toa och försvinner, för jag hittar inte. Efter lite irrande kommer jag rätt och lättad ut. Letar en nagelsax, men vill inte ha någon knipsare utan helst en nagelsax för barn. Hittar ingen medan naglar växer för varje sekund.
Vi strövar strøget ner mot Kræftens bekæmpelse genbrug. Utanför står en staty som fångar I:s intresse. Han dröjer kvar med Z. Leker, klättrar, omfamnar de tre kvinnornas nakenhet på det oskyldiga vis som bara barn kan. Inne butiken jagar S vidare, hittar lite. Bland annat än midjeväska, som hon gillar bättre än den förra. Vi andra i stort sett ingenting.
Vi sätter oss i bilen för att ta oss vidare. Nu mot Lyngby och stadens Røde kors. Vi parkerar där det en gång låg en lördagsloppis av inte oäven kvalitet. Bland annat fyndade jag 2014 en Zegna, manchesterkostym, för 100 danska kronor. Ett av mina största kap genom tiderna. Vi har hittat hål i magen, så vi styr upp mot en korvkiosk i stadens mitt där jag en gång fick inte bara mitt livs första flæskestekssandwich (tänk hamburgare med fläskstek med knaperstekt svål, remouladsås, dansk rödkål) utan också en smaksensation som försatte mig i en omloppsbana runt jorden för ett tag. I ska få smaka på rød pølse och även mamma S är nyfiken på de danska, kulinariska läckerheterna. I restaurangen bredvid köper Z øl efter att hon har beställt vad vi ska ha, för kiosken har inga starkvaror. Så får vi vår mat, en stilla stund av välbehag och mättnaden.
Men vi ska inte förfalla i matkoma, så efter införskaffad lunch rör vi på oss ut mot Lyngby hovegade, in på Engelsk herremagasin, där P tittar på skjortor och jag nyper på ett och annat plagg också. I behöver gå på toa, som Magasin bredvid blir vattenhålet. Vi andra passar på att scanna av reautbudet innan vi efter en stund går ut.
Så ner till Røde kors där vi alla irrar runt en stund. I har ett förvånansvärt tålamod med oss vuxna, men vill förstås till en lekplats och har ögon vidöppna för en, om det skulle dyka upp någon på vägen. På herravdelningen hittar jag en Armanikostym, där kavajen sitter som gjuten, men byxorna är för långa.Den sitter ändå lös och ledig, med ett ylletyg som dansar lätt för vinden. Den är otroligt skön att ha på sig. Totalt 540 DKK avgör saken och Samuel Skräddare ska ju ha att göra.
Så ned mot Strandvejen och Hellerup. Jag vill bada, för trots att vädret är mulet är luften jolmig. Vi passar på att köpa en glass och på Lydolph’s isbar. Åker sedan ner till vattnet, parkerar nära bryggan och jag, som är den ände med bakkläder, går ut, byter om och hoppar snart i.
Det är något speciellt med att bara i Öresund. Ja, det är inte så salt som Bohusläns vatten ger i Kattegatt. Men känslan av att ha husen så nära, trafiken, den stora staden i fjärran, trafiken i sundet, motionärer som ror, paddlar, simmar… det är härligt.
Det dröjer inte länge förrän I också vill i. Det visar sig att P trots allt har sina badbyxor med sig och efter att I doppat sig med farfar tar P över. Vi går upp, men trots blåa läppar och en liten darrande kropp vill I, på barns vis, mer. Vi stannar en stund, går sedan in till stranden där I for leka vidare och bada en gång, eller två, till.
Vi funderar på mat och bestämmer oss för kinamat. I Holte ska det finns en restaurang som bjuder till kinesisk matfest. Vi styr dit. Z försöker beställa på distans, men det funkar inte. Väl där är det en strid ström av människor som vill ha mat. Jag sitter kvar i bilen, väntar på de andra som beställer och när de kommer med kassarna fulla är jag start klar.
Vi sitter snart kring det danska designmatbordet och låter oss väl smaka. Kvällen har tickat på. I ska i säng, S ska packa och tacka för sig. Hon åker i morgon bitti och jag ska skjutsa henne och P ska följa med för att ta farväl av sin älskade hustru.
Fredag 2:
Jag vaknar tidigt. Släpper in katten, som klappat till verandans tak i ett försök att få uppmärksamhet. Inga knep är för dåliga om man vill ha mat. Det går nu på rutin, kel, mat, mer kel i förhoppning om mer mat.
S vaknar. P fixar kaffe till henne. I vaknar. En stilla frukost. Z mornar sig, men är snart i sällskap med oss andra.
Så tar Z hand om I medan S tar farväl av sin lille son. P, hon och jag går till bilen och jag styr ut från Virum, förbi Lyngby, kör med van hand mot Rødby och sedan mot flygplatsen. Vart jag ska vet jag; jag var ju med då vi lämnade T, Z:s storasyster för någon vecka sedan.
Kön in till avlämningsplatsen är lång. Det visar sig att ett av två körfält är igenstockat av en bil som fått motorstopp. Lyckligtvis ger slumpen att jag tagit den andra. Bilen framför lämnar sina käraste, lyfter ut bagage och står och kramar en stund. P och S kliver också ut, tar S:s bagage och jag lämnar även jag bilen för att ge S en hastig kram innan de får ägna sig åt varandra.
Så plötsligt är det bara P och jag kvar. Jag styr ur p-huset och kör i morgontrafiken samma väg tillbaka.
I och Z har haft en fin stund ihop.
Men det dröjer inte lång tid förrän vi ska bege oss. Bilen får stå kvar. Vi promenerar mot Virum station, någon kilometer, för att ta tåget till Hovedbanegården. Z:s son T är på väg ner från Göteborg för några dagars umgänge och vi ska överraska honom med en välkomstkommitté som består av fler än hans mamma.
Vi ska passa på att göra lite av ett Strøget för att senare gå på nya äventyr. Men allt avgörs lite av vad T vill, förstås.
Han kommer sista av alla. Vagnen han satt i var först när han lämnade Göteborg, men i Halmstad skedde ett tågbyte och först blev nu sist. Han blir glad för välkomnandet och vi drar oss upp mot Tivoli, över Rådhusplatsen och till Strøget där det inte dröjer länge förrän Byens bästa shiwarma finns. Det är en tradition för främst Z och T att gå dit. Men jag har inget emot maten. Den är god och stället är populärt, från pöbel till fint folk som kända, danska musiker och skådespelare.
Vi tar plats på andra våningen, äter vår och mat och dricker vår dryck. Efter toabesök är vi redo att gå ut på Nordens, ja, kanske norra Europas mest kända gågatan. Det är fullt av turister denna solstänkta, varma sommardag.
I hamnar i skyltfönstret framför en leksaksbutik och går sedan in med sin pappa. Ut igen och in, lite längre ner, på Farao’s cigarer – en butik som är T:s favorit sedan barnsben med allt från Tintins värld och fantasygrejer, kortspel och dräkter. I får ett spel, kastar sig på golvet och det blir lite strängt ett tag. Men vi lämnar butiken efter en stund och går in i Legobutiken, som slukar I:s intresse. Ja, vi andra häpnar också. Vilken skicklighet de har byggt miljöer, som Nyhavn.
Vi är fikasugna och drar oss från Strøget ned mot Nikolaj plads, där det i den gamla kyrkan finns en konsthall och kringliggande restauranger. Vi söker skuggan i träden, men hittar ingenstans att fika. I ett hörn i skydd från insyn och sol sitter familjen Fredrik Skavlan och Marie Bonnevi med barn, som vilka turister som helst. Bredvid ligger en lekplats, som I får span på. Jag stannar kvar med Z och T går till Magasin för att lösa fikabiten.
De kommer precis efter att paret Bonnevie–Skavlan lämnat och deras barn fått rasa av sig i lekparken. I springer omkring, men avbryter allt när det vankas danskt wienerbröd och jordgubbstårta. Mat för en karl.
Så mot metron, som ska ta oss till Hovedbanegården och sedan vidare med buss västerut.
Vi hamnar längst bak i det förarlösa tunnelbanetåget, som med en svindlande fart tar oss nedför, uppför att vidare mot vårt slutmål. Pedagogiskt har man klistrat på reglage för barn att leka med, så att de tror att de kör fordonet. Underbart.
Vårt mål, den bländande dag, är Zoologisk have i Frederiksberg. Bussen från Hovedbanegården via Vesterbrogade tar oss dit. Vi betalar, går in, köper en skrinda så I, som i och för sig är duktig på att gå, får vila sina ben. Det är på samma gång förskräckligt och fascinerande att se djuren. Lejonen som lojt lapar sol med ett kadaver hängandes som gott gott i gott gott från ett träd när de stora katten är hungriga. Isbjörnen driver gäck med oss, men efter en stund blir det badshow av en och posering på land från en annan. Brunbjörnen bredvid gör detsamma.
I inhägnat bredvid saknas djur. Det har man löst så att människodjuren får gå in dit. Framför allt barnen. I är inte sen att göra så och springer omkring på området nära på ensam. Vi fortsätter mot leoparder, elefanter, en tiger som rastlöst vandrar av och an som just det djur i bur den är.
Vi passerar de loja pandorna, går in i regnskogen med fjärilar, exotiska fåglar med flera. Det är fuktigt och ger kanske en känsla av amazonas djungler. Vi fortsätter ut, ser på en karta som ska tala om var vi är. Men den gula pricken som ska göra det är väck. Vi lyckas orientera oss ändå. Kommer till savannen på andra sidan Roskildevej, dit en tunnel leder oss.
Där finns giraffer, noshörningar, zebror, strutsar och andra savanndjur. I ett hus med pool huserar familjen flodhäst, ett av världens mest farliga djur.
I är förtjust. Men gladast, näst efter glassen han fick på vägen, är han för lekplatsen där ungar i olika åldrar stormar vilt. En del egoistiskt hänsynslösa, andra generösa och fina mot varandra. Farfar vakar som en hök efter I och när någon är oförskämd reagerar jag. En grabb verkar vara så förvånad att bli tillsagd att jag snabbt blir hans förtrogne, som han vill visa sina konster för.
En jeep med ratt lockar många. Så också I, men då han väl sitter vi ratten kommer en talle och daskar till I i ett försök att ta kommandot. Farfar stirrar stint tillbaka glinet, som får gå tillbaka till sin pappa. Ett litet barn kommer upp bredvid I, som vänligt säger att ”du får också styra”. Tack, så ska det se ut.
Jag lirkar honom så småningom bort från jeepen och in i några grottor med håligheter, som barnen kan ”gömma” sig. Det är en labyrint och då jag avlöses av Z, för att sätta mig med de andra som tagit en mugg öl, får hon fortsätta leken. Mycket riktigt lurar han henne för en stund, då vi har bestämt oss för att gå. Lycklig blir han emellertid hittad och vi tar farväl av alla djuren, går mot bussen efter att ha besökt souvenirbutiken.
Vi tar oss med bussen samma väg tillbaka som vi kom. Sedan tåget till Virum och hem efter en lång dag. I leker i en stund efter maten, men vissnar. I morgon ska han och hans pappa åka hem. Den osociala katten hoppar nästan genast upp i T:s knä för gos. Kvällen stegras mot natten. Jag sover med min son och hans barn. Z sover hos sin son, men i skilda sängar. Huset är rymligt och plats för oss alla.
Lördag 2:
Efter frukost åker vi, den solskensdag, till stranden med P och I. T stannar hemma. Vi får en fin stund, har med packningen för P och I ska skjutsas till färjan. I badar länge och använder Z som ponton. Skodsborg strand är inte gödslat med människor. Det blir trivsamt. Vi tar en glass, kaffe och en croissant. Hygger oss en stund innan bilen styrs norröver för att lämna vid färjan.
Z och T har en plan. Hon vill visa København från turistens synvinkel. De har båda spanat in en Hop on hop off-buss, som vi ska ta vid Tivoli. Så på tåget in mot stan med sikte att köpa biljett som ger mest valuta för pengarna.
Nu är det inte så enkelt. På grund av spårarbete går inte tåget in till Hovebandegården. Jag läser att det är byte vid Ryparken som gäller. Men Z står på sig och hävdar Hellerup. Hon är ju en københavner tøs, så jag viker ner mig. Det går inga tåg till centrala København, åtminstone inte S-tåget. Men Z reder ut allt och tar oss till en perrong för DSB-tågen mellan Helsingør och huvudstaden. När det väl kommer tar det oss till både rätt destination och station.
Så upp och till Hop on hop off-bussarna. Det visar sig inte vara gratis, men när säljaren förstår att vi är svenskar (trots att Z pratar danska) får vi ett tröstpris i form av en båttur inkluderat i priset. Ok, då.
Vi sätter oss längst fram i de trånga sätena. Längst fram till höger sitter en man och sover. Efter några stopp dristar sig Z att fråga om han är ok, han nickar slött och återgår till sömnen i den tryckande värmen. Bussen kör kringelikrokar för att släppa av och på. Själva sightseeing har inte riktigt börjat och när den väl gör det hänger speakerrösten inte med. Glyptoteket är passerat sedan något gathörn då det nämns. Vid Amalienborg pratas det om drottningen som regent, men landet har ju nu kung Frederik sedan i januari. Det hade man från Hop on hop off:s håll kunnat sköta snyggare. Resan är överlag usel och även om T inte har sett Köpenhamn på länge, så är han inte imponerad. Vi siktar in oss på båtturen och väntar med turen som ska ta oss till Christianshavn, Amager med slutstation Reffen, som var vår plan. När vi kliver av vid Højbro plads och Ved Stranden är det kö. Z får i uppdrag att lösa platser. Vår slottid är först efter en timma, så vi går till Magasin för att köpa proviantering. Där blir det mackor i den fantastiska matdelen med ett rikt utbud. På Seveneleven när båten har jag köpt dricka och wienerbröd. Vi ska klara oss under båtturen.
Mackorna äter vi vid kajkanten. Slutligen är det dags. Båten fylls på och vi har tagit plats några rader bak i båten med T vid relingen. Det är barnfamiljer, äldre, unga och gamla från alla delar av världen. En ostindisk familj med en elegant mamma och en pappa, som är fokuserad på sin kamera, har två söner att se till. Ingen av dem klarar det. Av guiden blir vi alla tillsagda att inte stå upp, inte sträcka sig efter de broar vi åker under. Familjens vilda ungar struntar glatt i reglerna och slutligen blir guiden tvärsur och skäller till.
Till saken hör att han är fantastisk. En showman med brett kunnande och ett stort humorregister. Att åka kanalbåten var helt enkelt god underhållning från start till mål. Trots irritationsmomentet från barn som inte föräldrar höll i schack.
Vi tar apostlahästarna från båten, går förbi Kongens nytorv. T har handlat øl i samma butik som jag handlade dricka. Han och jag dricker på danskars vis på vägen, men när vi stannar till i Magasin smyger jag ner burken i byxfickan, rör mig försiktigt och ner till de nedre environgerna för att lätta på trycket. I Nyhavn, senare, kommer Z:s anarkistiska, danska drag fram. På en avsats vid kanalen, där det tydligt står att man inte får vistas, hittar jag henne med sin son drickandes.
Vi fortsätter längs Bredgade, förbi Amalienborg, in för att säga hej till kungligheter och vakter. Fortsätter upp mot Bredgade igen och mot Østerbro för tåget som ska ta oss hem. Det blir skifte vid Ryparken och en lång väntan innan tåget tar oss hem till Virum och katten som ska ha mat.
Söndag 2:
Det är loppis. T har sovit dåligt, trots att han har varit ensam. Z och jag har åter tagit sovrummet i besiktning. Hon och jag styr mot havet för bad och kaffe, som nu den nya traditionen bjuder. När vi kommer upp tackar T för erbjudandet om att hänga med till Holte. Han tar vår säng, somnar närmast bums i det korsdrag vi har försökt att ordna.
Förra veckans lynniga väder är som bortblåst. Himlen står hög och klar, solen skiner sitt leende och vi går vår tur, som alltid en gång ned, samma upp. Inget ska missas. Utbudet är inte samma som förra veckan, då jag hittade fina grejer och G köpte byxor och, lite oväntat, en polo, en nästa ny Sand i brunt. Men det blir ett Paul Smith-skärp för 30 DKK och ett Alexander McQueen-linne för samma summa.
Vi är där någon dryg timma innan vi åker tillbaka till Virum och hämtar T för loppisen i Charlottenlund. Det var där, förra året, som jag hittade toppengrejer för en spottstyver. Jag antog att det var stöldgods, men vem är jag att anklaga eller bevisa.
Det är horder med säljare, än fler köpare. Kläder, kläder, kläder. Mest för kvinnor. Somt för män. Solen steker och värmen stiger. Det finns ingenting som lockar. Å andra sidan har jag hittat plagg sedan tidigare på resan, så behöver är väl tillgodosett.
Vi åker därifrån lottlösa, men ändå nöjda. T har varit med. Det är trevligt.
Mot Reffen. Turistbussen har vi skrotat. Båtturen igår övertrumfar allt. Vi tar bilen, har badkläderna med, för i Köpenhamn kan man bada nära nog överallt. Vi är inte ensamma då vi väl har kommit fram och parkerat. Men vi nästlar oss in i folkhavet, mot foodtrucksen och ölhallarna. Vi går runt hungriga, men bestämmer oss snart för något mexikanskt. Tillsammans med ölen blir det perfekt.
Men Z och T har inte fått någon. I planen ingår, efter att ha lyssnat på båtguiden, att ta en burgare på Gasoline Grill i Christianshavn. Men först en promenad över Inderhavnsbroen, den fräckt delbara gång- och cykelbron som förbinder Christianshavn vid Papirhalvøen med Nyhavn (se och lär, Göteborg). Papirhalvøen var som Reffen innan den nya bebyggelsen kom med de häftiga husen som nu rest sig och där lägenheterna kostar miljoner att äga.
Vi tar bilen dit och ställer oss just under de nämnda husen. Hilda behöver svalka. Luftkonditioneringen är det sisådär med.
Bron är populär för både cyklister och gående. Ingen båt med höjd passerar, så bron öppnas inte den här gången.
Vi hamnar i en souvenirbutik, för Z vill ha kylskåpsmagneter. T likaså. Så blir det svalka i Magasin, där T vill ta en rejäl tur i matavdelningen. Jag går på tur på herravdelningen, som är gigantisk. Jag hittar lite av de märken som jag har, som frottétröjan jag köpte i Barcelona förra året på en loppis.Revolution, det danska märket.
Så ut och tillbaka över bron och mot Gasoline, som ligger på Christianshavnssidan och är ett annat foodtruckområde.
Burgaren är god, men kanske är det lite väl tätt på det mexikanska. Konceptet är dessutom lite lustigt, då man erbjuder lemonad till maten. Men det funkar. Mot bilen och tålamod med alla cyklister och gående som har tålamod. Förbi Christiania, ut mot Torvegade, Knippelsbroen, Kongens Nytorv, Bredgade, Triangelen, Østerbrogade och mot Hellerup. Klart vi ska en is på Lydolph’s.
Vi står i en långsam kö. Jag smiter in i en butik för att köpa kylda drycker, som vi får svalka oss i hettan i väntan på glassen. Vi äter den i skuggan, när vi väl har fått handla efter tjugo minuters väntan. Trinda och mätta åker vi hem.
Jag dumpar alla för att åka och bada. För att lindra dagens kvalmiga hetta finns det bara ett råd. Det är ljuvligt. Öresunds vatten omsluter mig. Jag får frid, kommer ned i varv. Mår bra och svalkar mitt heta jag.
Måndag 3:
Det är sista dagen. Z och jag tar en finaltur till stranden. Bad och kaffe. Åter, så städar vi huset. Ställer allt i ordning. Tackar för oss. Två ljuvliga veckor. Allt är packat, bilen är fylld. Jag gör en sista tur till Røde kors-butiken. Hittar en Sandqvist, det svenska retromärket som gör snygga ryggsäckar. Min spaningen är att danska genbrug inte har koll på svenska märken. Tesen håller. 50 DKK är ju ingenting för den här nya ryggsäcken.
Vi är startklara. Åker norröver med en bil till bredden fylld. Men samtidigt ska vi göra ett depåstopp vid Prøvestenen. När Z och T går till Kvickly passar jag på att köpa grejer på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det vankas ju jul i juli, vår tradition i familjen sedan 2009.
Sedan färjan, där lite lukta gott inhandlas med två flaskor vin. Sedan stänger jag kassan för ett tag.
Väl hemkommen får jag emellertid öppna den. Vänner från Örnsköldsvik är nere och vill ses. Det blir lite mat på Olivia, något glas vin, vidare i väg till Rubinens takbar. Kalla sommarvindar blåser, men vi klarar oss. Det blir trevligt.
Sedan är min semester över. Om man nu kan ha semester som pensionär.
När jag tar bilen söderut gör jag det ensam. Visserligen är Hilda, vår Rav 4, lastad. Men sätet bredvid är tomt. Z har sedan en vecka tillbaka varit nere i sitt hemland för att göra Roskildefestivalen. Platsen där hon under några år jobbade, men det var något som fick ett abrupt slut 2010. Sedan dess har hon inte varit på plats, men ändå längtat. Nu, fjorton år senare, kom där en öppning.
Jag lämnade henne på Falkenberg station efter att vi i hast hade brutit upp från vårt boende på Ocean hotel, där vi stannat över natten efter att ha sett ”Korvfabrikören” på Vallarnas friluftsteater. I ilfart körde jag mot stationen. Ser tåget komma in på perrongen, hjälper henne att komma på – hon som inte vågat köpa biljett – och ser tåget lämna Falkenberg och mig ensam.
Nu skulle vi återförenas efter en vecka. Hon hade packat ihop sitt tält, utstått lynnigt väder med stormbyar och regnkaskader. Men hade bott på en del av Roskildefestivalens enorma camping med skydd och med ett nyss inhandlat tält som stått emot blåst och regn. Hon var fylld av intryck.
Resan söderut började med ett drama. Nära Åbromotet hade en lastbil klippt en älg, som nu nått de saligas ängder. En rejäl kö tornade upp, men jag hade ingen brådska. Så ut på E6:an och strax efter Kungsbacka kom regnbyar som hette duga. Det vräkte ner och bildades som en dimma av ihållande fukt. Jag trummade på kanske lite för fort, för däckens grepp om vägen släppte taget i några vattenplaningar. Men jag höll mig kvar. Sansade mig en smula och efter Falkenberg sansade det sig och vägarna låg plötsligt snustorra.
Jag har på mig den Boss-kostym, som jag stolt tittade på men aldrig köpte för någon månad sedan. Jo, jag återvände till Erikshjälpen i Högsbo, handlade den och fick Samuels skrädderi vid Mölndals torg att fixa passformen. Den hänger löst ledigt på kroppen. Kvalitet är i toppskick. Under kavajen bär jag en långärmad Paul Smith-tröja, som även den fått hjälp med ärmarnas längd hos Samuel.
Jag vill vara elegant, men lätt klädd när jag åker till Köpenhamn för att återförenas med min fru, min vän, min närmaste, mitt allt. Kanske ser hon det. Kanske ser hon det inte. Av vana. Från en man som alltid tycker om att dressa sig. Jag vill vara fin. För henne. För mig.
På färjan tar jag två røde pølse og en Tuborg, för jag är hungrig. Jag passerar Prøvestenen i Helsingør, där vi alltid brukar proviantera – oavsett om vi ska till något boende eller åka hem. Nu stannar jag för att ta en kik på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det är ett intresse, loppisar och seconhander, men också ett missbruk. Om än ett lättsamt sådant. När jag finner en Boss-skjorta, kortärmad, lite Hawaii-inspirerat, ser jag att den, i linne och bomull, passar perfekt till den strandkostymen jag köpte på Barcelonas flygplats för drygt ett år sedan. Men det ska förstås stanna vid det. Jag har kläder så det räcker och blir över. Jag köpte också lite kontorsattiraljer för en spottstyver och skjortan kostade heller inte skjortan. 59 danska kronor är ett bra pris.
Så styr jag på vägarna som jag sedan 2007, då jag för första gången åkte till Köpenhamn, Z:s hemstad, med hon som kommit att bli min fru. I Bagsværd, norr om huvudstaden, bor hon hos sin syster. Vi brukar också stanna där, som vårt andra hem, när vi är på besök. Men denna gång har vi fått låna kusinen M:s hus i Virum, ett villaområde även det norr om Köpenhamn. Nära Holte, där favoritloppisen ligger, och bara hundra meter från Røde kors-butiken som vi besökte när den öppnade i slutet av februari i år. Det galna äventyret skrev jag om här.
Jag kommer till Bagsværd på eftermiddagen, får kyssar och kramar och mat, som Z:s storasyster T har lagat. Jag bär ner Z:s packning, tar farväl av T, hennes son A och hunden Max, som lika förtjust i att han kommer blir lika besviken när jag går.
Vi kommer fram till ett enplans radhus byggt på 30-talet. Dansk funktionalism. Litet, praktiskt och nyss renoverat. I källaren ska det pågå arbete, har vi fått veta. Det gör det också hos grannen. Vi installerar oss, handlar mat som komplement till den jag tagit med från hemmet och som inte ska förfaras. Huset är varmt, vi vädrar, bekantar oss med katten Gulerod, som ska vara skygg och inte social.
Tisdag
Första morgonen mornar vi oss. Kanske lite väl mycket. Vi hade bestämt – nja, jag hade gjort det – för att åka till Malmö med tåget för att säga hej till min kära vän Anna, som var på besök från Umeå för att hälsa på sin sons, min gudsons, familj. En möjlighet att ses då avstånden är långa. Vi hade siktat på att ses över en lunch, men det tog sin tid från Virum och, ja, Z föll till föga och följde med, trots att hon kände sig trött efter sin intensiva festivalvecka.
Det är fascinerande att åka från en förort till Köpenhamn och en cirka timme senare ha korsat Öresundsbron för att kliva av vid Triangeln i Malmö. Där träffade vi S, hans flickvän E, deras fyraåriga dotter S och A på vietnamesiska restaurangen Khahn. Z och jag är sena. Framför allt lilla S orkade inte vänta utan var hungrig. Vi förstår det. Men snabbt är vi ett med sällskapet, har fått in vår mat och njuter på många sätt på en sommardag, som spruckit upp i ett soligt leende. Vi bryter upp för en fika lite längre ner på Friisgatan och hänger som vuxna, men inte barn gör. S blir rastlös, vill leka och vår audiens är över. Vi får sällskap tillbaka till Triangelns station, tar tåget tillbaka. Men nu väljer vi att gå av vi Hovedbanegården för att promenera genom Köpenhamn. Z vill se Børsen, den anrika 400-åriga byggnaden där delar blev lågornas rov i en förödande brand i april i år.
Jag behöver ett akut stopp för nödvändigheter, hittar det i det gamla Centralpostbygningen, som nu är hotell, spa och bageri. Lättad kan jag nu företa mig promenaden i mina Henry Lloydskor, som jag nya fyndade för halva secondhandpriset i Hørsholm förra sommaren. Kanske inte den elegantaste match till kläderna, samma som igår, men perfekta och sköna promenadskor.
Vi dividerar om vilken väg vi ska gå. Jag pekar med hela handen; det gör även Z. Det blir en kompromiss, som gör att vi kommer ned till Det Kongelige Bibliotek, Den Sorte Diamant kallad, nere vid hamnen. Vi tar oss uppför den rikt av bilar, cyklar och förvirrade fotgängare trafikerade Børsgade från Knippelsbro, som ju svensk turistbuss med kraft körde in i med två döda som resultat. Børsen ligger öde halvt om halvt i ruiner. Arbete pågår med att rensa upp. Det är en sorglig syn.
Vi fortsätter upp mot Kongens nytorv, Nyhavn, Bredgade, ned till Amalie haven, parken som i början på 80-talet anlades som en gåva till kungligheterna och snyggt utnyttjar marken mellan slottet och hamnen. Så vidare längs kajerna till de ståtliga gamla lagerbyggnaderna för rederierna, som nu har blivit bostäder. En flera meter lång, lågt klippt häck utgör en grön mur framför ett av husen. Tjusigt, men hur klipper man den med denna precision…? Vardagsfunderingar som vi tar med oss i vår promenad genom Langelinieparkan mot Den lille havfrue, där Z får posera med Refshaleøen i fonden.
Vi fortsätter förbi turisthorderna och -bussarna ut på Langeliniekaj där kryssningsfartygen ligger, vänder åter och upp mot Østerport, bron över järnvägsspåren och ned mot perrongen där ett tåg mot Virum kommer direkt. Min app krånglar, så jag får inte köpt min biljett. Z fixar två snabbt. Tur, för kontrollanten kommer som ett gehu för att kolla att vi har betalt.
Så hem för kvällsmat och EM i fotboll. Men tåget är ett snabbtåg som far förbi väl valda stationer, bland annat Virum. Vi tänker att vi tar buss från Lyngby, men när vi står vid busshållplatsen inser vi att på grund av vägarbeten – omfattande sådan eftersom man sedan några år bygger spår för letbanen från Ishøj till Lyngby (försenad, förstås) – gör att bussen, som avgår om fem minuter gör det för långt ifrån där vi är. Tillbaka till perrongen, genom ett cykelgarage med helvetesmusik (eftersom jag är irriterad på den usla danska skyltningen om vart man ska gå).
Muzak i cykelgarage vid Lyngby station.
Men vi kommer hem till radhuset i Virum, handlar mat på vägen och kommer till ro framför teven.
Onsdag
Z:s storasyster T har en tid hos en fotvårdsspecialist på Amager, som också råkar vara systrarnas styvmor, trots att hon är yngre än dem båda. Jo, så kan det gå i Z:s släkthistoria, som är intrikat. Z får också en tid och vi styr dit via gps och får en sightseeing genom Den Indre By på ett sätt som förvånar Z, som den københavner tas hon är. Vi åker för Rigshospitalet och längs med søerne. Helt i sin ordning. Men vid Kongens have vill den att vi kör mot Kongens nytorv, förbi Børsen och Knippelsbro, genom Christianshavn via Torvgade till Amagerbrogade. Vi stannar på vägen för att köpa en kvast blommor, ty det har varit en stund sedan vi träffad J, styvmamman. När vi far vidare ser jag den ena secondhanden efter den andra. Jag noterar i minnet. Bara för sakens skull.
Förbud mot den högersväng vi ska göra gör i sin tur att vi får ta en rejäl tur runt några kvarter för att komma rätt till Englandsvej, där J:s praktik ligger. T är redan på plats i stolen för att få sina fötter fixade. Z står på tur. Jag tar en promenad Englandsvej upp mot därifrån vi kom och den långa Amagerbrogade. Där finns en Kræftens bekæmpelse genbrug, men inget står där att finna. Men högre upp på samma sida av gatan finns en Røde kors-butik. Jag går nogsamt igenom butik. Känner på prylar och ting. Tar min tid. Men inget passar. Längre in i lokalen finns kläderna. Mest damkläder, förstås. Men också herrkläder, även om det inget är som lockar. Fast… hänger där inte en skjorta av god kvalitet? Jag kollar. En Barbour, grönaktig, brittisk kvalitet så det förslår. 125 danska kronor känns ok. Jag köper den med en fin sidenslips, Gilberto Classic, för 35 DKK. Med plaggen i min medhavda väska går jag tillbaka och in i genbrugsbutiken Weefood, som i förstone inriktar sig på matvaror ratats, men som fortfarande är tjänliga. Där finns också kläder. Ut kommer jag utan mat, men med en kortärmad H&M-skjorta och dito, zebrarandig, -klänning (till hustrun) plus en snygg, v-ringad, grön Day Birger Mikkelsen-tischa. Allt är secondhand, låga priser som blir än lägre på grund av något slags rabatt.
Jag promenerar tillbaka till fotvårdsspecialisten, smyger förbi J som arbetar med Z:s fötter och går in i köket. Där byter jag om till Barbour-skjortan och slipsen, smyger ut och passar dessutom på att ge Z klänningen, som hon förtjust tar emot. Ingen märker mitt klädbyte – förrän efter en stund då Z leende uppmärksammar det.
J bjuder på fika, en jordgubbstårta, och pulverkaffe. Vi sitter där en stund och samtalar. Främst systrarna med sin styvmor.
Så bryter vi upp. Tar farväl. Jag ska få en tid för omvårdnad om mina knotiga, hockeyfötter. J ska återkomma om tid. Vi bestämmer också att vi ska hem till henne på middag vid tillfälle.
Vi kör utan GPS, passerar kasinot vid Radisson Blu Scandinavia, där jag en gång bodde i samband med en intervju med multimusikern Bebe Risenfors, trollhättesonen som då spelade Tom Waits musik till musikteaterföreställningen ”Woyzeck” på Bette Nansens Teatret på Frederiksbergs allé. (En bit att gå, som jag gjorde då den bistra vintern i december 2000.)
Vi far förbi HC Andersen Boulevard, Glyptoteket, Tivoli och ut ur Köpenhamn mot Lyngby, där vi ska besöka Danske Bank för att få ordning på det danska konto som jag har hos banken och försökt, utan framgång, att avsluta.
Lägligt ligger banken mitt emot Røde kors-butiken i byen. Tur, för banken hade precis stängt för personliga, oannonserade ärenden. Vi läser oss till att kollegorna i Holte, däremot, välkomnar, på torsdags förmiddagen.
I Røde kors hittar jag en Stenströms-skjorta, blå och vit-blommönstrad. 120 danska kronor passar, precis som skjortan.
Fina fynd. Resan i Danmark har knappt börjat, men kläder svåra att tacka nej till har det blivit.
Torsdag
Vi väntar besök. Nygifte sonen kommer med sin hustru. Jag ska hämta i Helsingør. Deras resa är ett slags 30-årspresent till honom och en förlängd bröllopspresent till dem båda. Men först Holte och banken. Vi är hyfsat tidigt, men det är uppenbart att vi inte är ensamma. Kön att få prata med – och behovet att få träffa – en banktjänsteman är stor. Att trycka på knappar på en telefon och försöka göra sina ärenden den vägen är i längden inte alltid hållbar. Eller via datorn.
Jo, det är främst äldre. Men de är trogna kunder i en bank, som behandlar dem nonchalant. Vi bider vår tid och får slutligen, efter att en banktjänsteman hastigt blivit tre, hjälp av en ung fyr som snabbt och enkelt löser mitt problem. Vi tackar, kör hem, passerar macken där ett tält lovar jordgubbar, ärtor och färskpotatis. Vi stannar till. Snackas omkull av två unga killar. Köper allt utom färskpotatis, men några slags muster. Hoppas det har gått bra för grabbarna. De var driftiga.
Det blir en tur till Amager. J har hittat en tid till mina fötter och jag får behandling. Njuter och tackar. Betala? Nej, det här är ju en present till oss båda, för J var ju på vårt bröllop september 2012. Presentkortet har vi aldrig haft tid – eller utrymme – att utnyttja förrän nu.
Ungdomarna kommer vi sjutiden. Kanske halv åtta. Det skänker utrymme att träffa Z:s faster, som bor på vägen – i Nivå. Det är hennes sons hus vi lånar. Vi har avtalat att vi ska komma till henne för en fika vid sextiden. Det passar oss bra och då kan vi också titta till Røde kors-butiken i Hørsholm, som framför allt är bra på ting (herrkläder är det förvånande nog så där med utbudet). Vi åker en snitslad bana dit, hittar inget, men luskar ut att där finns – några kilometer bort – ett Røde kors för möbler. Sagt och gjort. Jag tar ut riktningen dit och vi kommer fram till ett lager där allt ska säljas ut. 50 procent på rubbet. Vi är ju intresserade av möbler, men en aningen jagade av tiden. De ska stänga för dagen inom kort. Här kan man göra fynd, men kläder är ju väsentligt lättare att vika ihop än möbler som är mer skrymmande.
Jag skrotar omkring. Känner och kikar. Kommer till lampavdelningen och…! Se där, en singellampa precis som den dubbeln vi har i badrummet. Den, inhandlad på Store Kongensgade i en lampbutik sent mars när vi var i full färd med att renovera badrummet 2010, hade genom en obegriplig olyckshändelse fått ena lampkupan krossad. Nu fanns en här hel. 20 danska kronor. Köpt och klart tillsammans med en litet växthus för balkongen, som Z hittat. Men… ska jag verkligen slakta den nya, fina lampan på kuban? Hm. Jag får fundera.
Så får Z ett sms. Fastern har missförstått allt. Hon är i sonens hus i Virum. Vägen hem för henne är lång och besvärlig med buss och tåg. Vi löser det. Hämtar henne och tillbaka till hennes fina boende i Nivå. Men tiden är knapp. Vi serveras pølse og øl. Jag dricker en som är sex-procentig. Men inser att om jag ska få ihop logistiken måste jag åka och hämta det unga paret nu.
Jag lämnar Z hos fastern för att få prata i lugn och ro. Kör mot Helsingør. Missar avfarten mot motorvägen (dansk skyltning är skamligt usel) och hamnar på bakvägar upp mot Helsingør. Kommer in i en rondell där jag har företräde, men får tvärbromsa för att en lastbilschaufför helt missat sin skyldighet att stanna. Han sträcker upp en hand som ursäkt från sitt väldiga fordon.
När jag kommer fram står de unga tu redan och väntar. Ett oläst SMS från sonen frågar var de ska stå. Men, de står ju just där de ska. Det vara bara jag som var sen.
Vi åker tillbaka till Nivå. Bjuds på lite fika innan vi tar farväl och åker mot Virum för att installera alla i huset, som är kvavt. Vi matar katten, som förtjust buffar med huvudet mot våra ben. Ja, den folkskygga katten stryker fjäskande sig mot våra ben, som skulle vi glömma av att ge den sin mat.
Fredag
Det har inte riktigt varit sommarväder, så som man kan kräva av juli. Regnbyar har överraskat, temperaturen har varit låg. Men vi har, en mil från där vi bor, hittat Skodsborg strand vid Strandvejen. En liten brygga omgärdad av två stränder, ett kafé, parkeringar för ett ringa antal bilar. Vi blir snart förtjusta i stället. Z får berättat att från sex till åtta står morgondagarna på kö, tålmodigt, för sitt nakendopp. De kommer ner i badrocken, väntar på sin tur, säger godmorgon, klär av sig i adams- eller evadräkten och simmar ut i Øresund.
Det är något rofyllt över det hela. I när fjärran svävar Ven lockande. Lite längre bort Sverige och flickorna från Backafall. Söderut, som svävande i diset, skymtar Öresundsbron och Turning Torso viftar på uppmärksamhet med sina 193 meter.
Vi tar förstås ungdomarna till stranden för bad. Vädret har spruckit upp, en simtur lockar. Så gör också en loppisrunda, där jag har bestämt rutten. Det blir Lyngby, Birkerød, Frederikssund… Vi har inte all tid i världen. Tyvärr. Men vi gör våra fynd.
Strax utanför Frederikssund, på vägen till Frederiksværk, väntar J, kæraste till N, Z:s näst äldre syster. Han har körsbär, som vi ska få plocka.
När vi är där blir vi i hast bjudna till N i Ølstykke. Hon står redo med frikadeller og kartoffler, som passar de sultna gästerna. Tak for mad.
I Frederikssund hälsar vi hastigt på Z:s lillasyster I med familj och hennes koppel av hundar. Min son blir förtjust. Han är hundvän. Ja, djurvän. Det blir en snabb fika innan vi ska iväg.
Lördag
Det är mulet. Ja, regntungt. Vädret skiftar verkligen. Inte bara från en dag till en annan; en solig förmiddag kan bli en trist tidig eftermiddag. Vi tar bilen. Först Røde kors bara några hundra meter från oss. Men sedan vidare. Vi vill visa de unga Reffen, alltså Refshaløen, med sina foodtrucks och folkliga stämning. Men det tillåter inte vädret. Vi kör ändå mot Amager (utan GPS) och mot B & W market, den gigantiska hangaren med vintage. Där finns hur mycket som helst, främst möbler. Men handlarna vet att ta sitt pris. Samtidigt är det lockande och fascinerande. Byggnaden lägger och en del av de exklusiva möblerna täcks av presenningar för att skydda från regnet som droppar in genom taket.
Men det lockar sin publik och jag överhör ett samtal om hur en av säljarna berättar om hur han åkt till Kastrup för att lämna möbler som ska transporteras till fjärran mål för en köpares räkning.
Det blir inget handlat. Det blir Hellerup.
På vägen stannar vi till på Østerbro och Lidkøp, ett eldorado för främst kvinnor gällande secondhand. Men jag kommer ut med ett par Tiger of Sweden-skor, i princip i nyskick. Storlek 44. Så inget för mig. Men 149 DKK ger en enkel matematik att jag kan sälja vidare dem med förtjänst. Det blir också ett svart linne, grovt ribbstickat, ett Solid Men (okänt märke för mig, men god kvalitet), som faktiskt saknas i garderoben.
Det blir smørrebrød på Sankt Peder. Ett ställe nära Strandvejen, som Z.s mor frekventerade med förtjusning. Nu knyter vi an till traditionen för mat och dryck. Det smakar furstligt. I bakgrunden skapar Tour de France dramatik på teven.
På vägen hem åker vi förbi bilmuseet Classic Car House mitt emot Frilandsmuseet i Sorgenfri där vi nyligen firade storasyster T:s 60-årsdag. Bilmuseet är, visar det sig, gigantiskt och har förutom sina fantastiska utställningshallar med alla fantastiska fordon också en hall för bilar till försäljning. Tyvärr kommer vi någon timme innan stängningsdag, så vi får skynda genom salongerna och alla skönheterna som välvårdade vittnar om bilens eleganta historia.
Det är se fascinerat, men inte röra. Drömma, men inte kunna köra. Att äga någon av dessa eleganta fordon kräver sin man eller kvinna – och då är det inte bara plånboken det handlar om; det ska ju skötas också.
Söndag
Det unga paret ska åka hem. Men först Holte. Favoritloppisen där jag genom åren, åtminstone sedan 2009, kunnat göra fantastiska fynd. Det var där jag köpte den Boss-smokingen jag använde på bröllopet, då Z och jag blev ett äkta par 2012. Den var använd en gång, storleken fungerade nära nog perfekt. Säljaren hade dessutom ett par handgjorda Sand-skor till salu. Totalt 250 danska kronor.
Det är sol då vi kommer dit. Men vi hinner knappt stava till loppis innan ett monumentalt skyfall fångar oss under ett stort parasoll. Förtvivlade säljare försöker skydda sina varor och slänger över plast över stånden. Några lyckas. Andra suckar och ger upp.
Jag skyndar tillbaka till en Tiger of Sweden-rock som jag hittade i det första ståndet, men avvaktat med att köpa. Nu går jag tillbaka, frågar, för jag kan inte se den då allt har packats in i deras bil. Säljaren plockar fram den och jag köper den som regnrock. 150 DKK.
Lika hastigt som regnet kom, lika hastigt försvinner det. Säljarna skakar regndropparna av sin varor och sina skydd och kommersen är igång.
Jag kommer hem med en Van Gil-kostym, linne, storlek för någon av mina söner. 100 danskar kronor, en Sand-kavaj, lite skjortor, rocken ovan nämnd plus lite till. Skörden var god, trots det lynniga vädret.
Så skjutsar vi paret till Louisiana, där de ska på utställning innan de tar tåget till Helsingør och båten till Sverige för hemfärd med buss.
Z och jag ska till Køge på släktkalas. Näst äldsta storasystern N:s dotter F fyller 21 och firar med att bjuda in släkt och vänner på hamburgerhaket Stacy’s diner. Vi tar med Z:s faster tur och retur, packar badkorgen, för stället ligger nere vid hamnen. Z kör och strax efter Köpenhamn somnar jag för att vakna fem minuter innan ankomst.
Vi hade fixat present i Nivå hamn då vi samtidigt passade på att ta en glass. Inspirerad av glassen blev det pengar i reda kontanter nedstoppa i en strut med några bollar i för att dölja sedlarna. Allt inslaget i stanniol.
Det blir ett fint häng med den danska släkten. Maten är med stället rejält USA-influerat. Några fastnar framför någons mobil för att följa Tour de France. Cykel ör stort i Danmark. Folk börjar troppa av, men det ska i den innersta kretsen spelas boule. Vi är med, men först vill jag som ensam bada. De andra väntar tålmodigt medan jag gör mina dyk- och simövningar.
Boulespelet avgörs mellan kvinnorna och männen, där de sistnämnda vinner.
Så är det dags för avsked och vi åker norröver för att först lämna faster M i Nivå och sedan ta oss hem.
Måndag 2
T ska till sin dotter i Nederländerna. Vi står för skjuts till Kastrup, tar ett hastigt farväl och åker vidare mot Dragør. När t fyllde 60 hyrde vi via air’b’nb ett hus nära det gamla fiskesamhället, men ändå tillräckligt långt ifrån för att komma dit. Nu var det dags. Solen står högt, men vinden ligger på. Vi parkerar en bit utanför centrum, promenerar in i de trånga gränderna med stockrosor som ståtar med sin prakt och retar Z med att resa sig på hart när omöjliga ställen. Hon som har satt stockrosfrön utan resultat. Dragør är charmigt och väldigt turistigt. Vi ska äta en bit mat och irrar runt en smula innan vi landar på Kongevejen för en øl och en räkmacka.
På vägen in till Dragør hade jag sett en Folkekirkens Nødhjelp Genbrug som jag ville utforska. Efter maten gick Z och jag skilda vägar för att en kort stund senare mötas för en glass i hamnen. Jag skyndar Kongevejen upp mot Kirkevej, som är huvudgatan in mot centralorten. Kommer efter en rask promenad fram. Scannar av vad butiken har att erbjuda. Hittar en Sand-skjorta med cyklar i motivet och en Tiger of Sweden-kavaj. Inget i min storlek. Skjortan i 46 (jag drar 40 i normalstorlek; inte slim) och kavajen var för liten. Väl i kassan upptäcker jag att kavajen, så ny den verkar, är kraftigt maläten vid ärmen. Nej tack. Inte ens om jag skulle få den gratis, som jag erbjuds. det blir skjortan för strax under 100 danska kronor. Bara för glädjen att ha köpt något på en secondhand i Dragør.
Z har genom sin storasyster försorg och Mobilpay (danskarna har inte Swish) köpt stockrosfrön utanför ett av husen som vi passerade på vägen in i Dragørs innersta kärna.
Hon berättar det då möter upp min älskade Z som sitter och väntar på mig vid glassbaren Dragør is. Så går hon in och köper en strut med två kulor till mig och en likadan till sig. Kaffe till det. Vi sitter en stund, kollar folk som vi gillar att göra och promenerar sedan ned mot hamnen.
Jag vill bada. Saknar i och för sig badkläder, men det löser sig. Vi går bort mot Dragør fort, bestiger fästningen och tar in utsikten. Ser Öresundsbron spänna över vattnet, trafiken som rusar till och från. Vi går nedför de branta trapporna, ut ur området. För vi har upptäckt en liten hamn, som också har en badbrygga.
Väl där inser jag att det kanske inte är läge för nakenbad. Det får bli kallingarna som får tjäna som badbyxor. Vinden får bli min handduk.
Det är grunt i vattnet, men härligt att komma i. Onekligen häftigt att ha bron i fonden.
Så upp för att naken med diskret skylning av de ädlare delarna och sedan låta vinden göra jobbet.
En barnfamilj har picknick på bryggan. Men båda föräldrarna sitter med ryggen mot barnen som leker vid vattnet. Vi förfäras och tänker att de där har inte en chans om något av barnen skulle trilla hit. Pojken är kanske fem. Hans syster yngre.
Vi funderar på att säga till, men går istället därifrån efter att jag har satt på mig kläderna. De badvåta kalsongerna har jag i handen.
Vi åker norröver. Nära Ikea i Gentofte bor J, som nu ska bjuda på middag. Det blir gediget danskt, gott och rejält. Jag dricker lite vin, men inte mer än två glas. När Z går på toaletten lämnas J och jag till oss själva att samtala. Min danska är inget vidare. Hennes förståelse för svenska ringa. Vi försöker, hon vill prata engelska. Men jag vägrar. Övning kanske ger färdighet. Z räddar oss. Klockan tickar mot sen kväll. Vi bryter upp.
Tisdag 2
Vi är rastlösa. Men vi har ett gemensamt mål. Något vi velat länge. Var för sig, men också tillsammans. Skovtårnet, en timmes bilkörning söder om Köpenhamn har lockat. Nu är det dags.
Men vi börjar med bad. Åtminstone jag. Men jag glömmer kallingar och får resa söder ut utan, endast iklädd shorts. Sexigt? Nä. Det var länge sedan jag tyckte det och inte ens då var det det. Men nöden har ingen lag.
Det är en gråmulen dag, men regnet håller sig klädsamt i skymundan. Bilresan tickar på och efter en stund är vi på plats nära nog när stället öppnar. Det visar sig vara en god idé.
Vi parkerar nära där vi ska betala entré, blir vänligt bemötta och efter toalettbestyr börjar vår promenad mot tornet. Det är en fantastisk anläggning gjord för hela familjen. Träden används för linbanor och klättring, vägarna är gjorda som träspångar, snickrade med finess. Här ska man kunna gå torrskodd.
Vi är ännu inte så många på plats och efter en stund är vi framme vid det väldiga tornet som reser sig mitt i skogen.
Det är vackert att se på och mäktigt att bestiga. Det uppstår en märklig känsla av att inte riktigt vara säker på att de man ser i tornet är på väg upp eller ner. Vi kommer upp, slås av en bedövande utsikt med utkikspunkter markerade i sargen – ut mot världen. Det är hisnande.
Vi tar ett varv till. Z tjänstgör fotograf till en familj, som vi låta sig fotas. Så går vi ner och vägen till markplan blir oändlig för den nödiga. Z noterar inte det. Hon vill ha med mig på bild ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Så kommer jag ner. Rusar ut och kastar mig ut i buskaget för att lätta på trycket.
Så tillbaka i min trevlighet och vi går vägen tillbaka, som ska sluta den cirkel vi påbörjade när vi kom.
Spången är verkligen listigt snickrad. Har ett träd stått i vägen… ja, då har man byggt kring trädet.
När vi börjar närma oss slutet på vår spångpromenad står där hyddor med möjlighet till glamping. En av dem är öppen för möjligheten att kika in. Vår nyfikenhet driver oss. Det är exklusivt. En hantverkare jobbar. Vi pratar med honom, en ung man från Rumänien, som tillsammans med sin pappa jobbat vid Skovtårnet under åtta år. Det är de som har byggt de listigt utformade spångarna. Vi är fylld av beundran och låter honom veta det. Han blir stolt.
Vi tackar för oss. Går tillbaka, kikar på lite annat boende och på hjortarna i ett häng en bit ner. Så går vi till restaurangerna för en bit mat innan vi drar oss mot blomsterängarna, som är en annan sensation som erbjuds på området.
Det blir en rejäl promenad förbi praktfulla blomster kan vi inte kan namnet på många, men inte upphör att fängslas över mångfaldens skönhet.
Z vill se mer. Så hon går iväg och låter sin äldre man vila en stund. Det dröjer innan hon kommer tillbaka en smula besviken. Det fanns inte mycket mer att se.
Så åter mot bilen, men först köps hon en kylskåpsmagnet.
Z vill till Stevns fort med minnen från kalla krigets dagar. Men jag styr mot Næstved och Kirppu där. Jag vill primärt få fatt på ett par kalsonger, men också kika på utbudet i stort. Jag är alltså trött på att gå kalsonglös. Z surar. När vi väl kommer fram stannar hon i bilen, så jag får kolla in stället själva. Jag gör en rask runda, men känner mig stressad. Hittar ett par kalsonger för 30 DKK (Front, vita, utmärkt kvalitet och passform).
Så kör vi österut och mot Stevns fort. Kanske vi hinner. Z googlar öppettider. Jo, det ska gå. Vi kommer dit och parkerar med en bredsladd. Vi har en timme tillgodo innan de stänger. Men väl framme visar det sig att det krävs en guidad tur, ensam får man inte gå, och det loppet är kört.
En annan gång.
Mot Stevns klint istället. En av några få kittlande kalkstensbranter. Platsen är ett av Unescos världsarv och vi promenerar efter att parkerat bilen mot utsikt och brant nedfart. Först kyrkan, som djärvt ligger på randen av klippan med en kittlande utsikt över havet och framför allt tvärt ned mot den steniga stranden. Sedan den branta stigen som avslutas med en än mer brant trappa ned till stranden.
Där går vi längs kullriga stenar och ett rastlöst hav som matar våg efter våg mot stranden.
Så upp igen, en ny lov mot en annan vinkel av utsikten, för att sedan kom mot värdhuset för en kopp kaffe med kaka – ett erbjudande som ger gratis parkering. Vi hygger oss under den grå himlen där regnet håller andan länge och tillräckligt väl.
Så tar jag ut kursen norrut så nära kusten det är möjligt. Z blir besviken. Hon vill köra på randen till havet, men det är inte möjligt. Färden blir fin nog ändå.
Vi når Køge söder ifrån, har passerat små samhällen på vägen. Åker förbi genbrug, som vi kanske får tillfälle att återvända till. Men vi stannar inte. Hem är målet. Motorvägen norröver leder oss rätt. Vi har ju en katt att mata.
Famnar mycket. Med Bo Kaspers Orkester får man mycket – från värme, tillit till sväng, skratt och allvar. Foto: KAI MARTIN
Villa Belparc, Göteborg.
Publik: 800 (utsålt).
Bäst: Intimiteten tillsammans med spelskickligheten.
Sämst: Bandet hade gärna fått spela mer.
Fråga: 33 år tillsammans – hur många fler har bandet i sig…?
Det är klart att jag kan lägga mig på schäslongen för en psykoanalys om varför jag trivs i Bo Kaspers Orkesters sällskap. Varför musiken slår an en klang hos mig, som jag uppskattar. Skickligheten i framförandet. Låtarnas tilltal. Lekfullheten. Svänget. Bo Sundströms förmåga att skapa intimitet med publiken, som vore han en underhållande toastmaster på en fest vi sent ska glömma.
Kanske är det min barndom vi ska gräva i. Den som gav musik från svensk jazztradition, underhållningsmusik från allt från Monica Zetterlund till Cornelis Vreeswijk, vistraditionen med Olle Adolphson och Mats Paulson till hela popvågen med Beatles bredd och kunnande.
Jag vet inte. Men kanske ändå.
Med Bo Kaspers Orkester har jag sällan, för att säga aldrig, tråkigt.
Ja, det finns ständigt något bekvämt och vant med deras konserter. Det är aldrig att det skaver. Men å andra sidan är bandet efter 33 år oändligt trygga på scen samtidigt som de vill utmana varandra mot nya låtar, stordåd och musikaliska lösningar. På scen är spelglädjen påtaglig och spiller över scenkanten ut till publiken. Det svänger, det är lekfullt och innerligt.
Låtlistan bjuder på bekant och lite udda. Jag kan exempelvis inte påminna mig om att ha hört ”Pianot” live förut, låten från albumet ”Redo att gå sönder” från 2015. Lika ogenerat som från konserten i januari på Lorensbergsteatern (läs recension här!) bjuder de upp och in till musik från senast albumet ”Landet vi ärvde” (2023). Samtidigt spänner bandet friskt över en repertoar från, hart när, då allt startade för 33 år sedan till nu. Det är en imponerande bredd bandet visar upp utan för att sekund förlora sin identitet.
De varvar den ovan nämnda svenska traditionen med pop, cajun och den kubanska musikvågen som kom för snart 30 år sedan med Buena Vista Social Club i spetsen. En stil som Bo Kaspers Orkester med lätthet, nyfikenhet och skicklighet anammade, som med ”Undantag”. ”Puss” görs med en intensitet och förtjusning, som charmar. Slutet med ”Allt ljus på mig” är med så hög fart att allt håller på att välta. Men när extranumren inleds med ”En sländas andetag” tar man ned allt, kontrollerat för att visa att man har greppet.
Solisterna John-Erik Bentlöv, trumpet, och Björn Jansson, saxofon, får briljera. Gitarristen Robert Östlund är delikat i Bo Kaspers Orkesters ständiga transformationer. Slagverkaren Niklas Gabrielsson adderar ett sväng som gör grundgroovet rikare. Ida Sandlund utsökt i sin roll som körsångerska och pianist. Och hon, som inte spelat bas mer än i några år, får komplettera riffet i ”Samma bil” – en roll som Bo Sundström annars har haft. Kul!
Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, håller fortfarande sitt grepp om mig. Tack, jag trivs med det.
Det behövs ingen psykoanalys för att begripa det.
Låtlista, Villa Belparc, Göteborg 2 augusti 2024:
Semester
Cirkus
Indre byn
Landet vi ärvde
När du landat
Man kan undra hur dom sover
Ett & noll
Jag må han leva (allsång tillägnad ljudtekniker Fredrik Martinsson, som fyllde år)
Vi kommer aldrig att dö
Gott att vara
Tack (duett mellan Bo Sundström och trummisen Fredrik Dahl)
Undantag
Pianot
Puss
Det rullar på
Allt ljus på mig
Håll dig till den du har/Sånt är livet
En sländas andetag (extranummer)
Samma bil (extranummer)
Så enkelt/Que sera sera (extranummer)
Världens bästa band (extra extranummer)
Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, samt gästande John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Ida Sandlund, piano, bas och sång.
HÖGA KUSTEN – ett bygdespel av Tomas Ledin – sanningar och skrönor på sågverkens tid
!!!
Drama på ny scen. ”Höga kusten” på nya friluftsteatern i Lövvik är starten på en speltradition, som förhoppningsvis ska bjuda publiken på underhållning många år framöver. Foto: DAVID NYSTRÖM
Höga kusten friluftsteater.
Bäst: Spelet mellan Tova Hollender och Nils Reinholtz sprakar.
Sämst: Första akten är för lång.
Fråga: Bra start i Lövvik, men hur ska man få kontinuitet på och tradition på detta år framåt…?
När evenemangsbolaget 2entertain satsar på nya Höga kusten friluftsteater i den vackraste av miljöer i Lövvik, Ångermanland, tummar man inte på något. Tomas Ledin, med rötter i trakten, står bakom premiär av ”Höga kusten”. Ett bygdespel med ”sanningar och skrönor på sågverkens tid”, som det står på omslaget till programbladet.
Hans idé, låtar och texter har bildat en musikdramatisk föreställning, som bygger på verkliga händelser kring Ådalen för cirka hundra år sedan. Då då sågverken och träindustrin – tillsammans med malmindustrin – bäddade för det växande svenska välståndet.
Men innan välstånd armod. Det var en tuff tid för arbetare. Det var en tuff tid för barn och gamla. Det var en tuff tid för kvinnor, som var satta att hålla ordning på både pengar, hem och familj med brännvin som lockande faktor för, i synnerhet, männen.
Allt detta tar Tomas Ledin fasta på i sin till musikal klädda föreställning. Inte helt olikt det som Ådalsbandet gjort/gör med sin föreställning ”Eldupphör”. Om än att deras musikdramatik fokuserar kring just händelserna kring 14 maj 1931.
Man spänner bågen rejät. En orkester på sex man är engagerade tillsammans med en skådespelare/sångare-styrka på 23 män och kvinnor. Bara det imponerande. Dessutom med flera lokala förmågor.
Här ryms barnauktioner. Här dukas pennalism och förtryck upp. En hierarkisk värld målas med grova penseldrag, som ger föreställningen både autencitet och dramatik. Mannen bestämmer, kvinnor ska hålla sig på sin plats, barn är längre ner på skalan. Arbetare ska veta hut och fattigt folk än mer.
Det var ingen munter era.
”Höga kusten” famnar mycket. Ambitionen är lovvärd och patriarken Olof Nordström, spelad av Morgan Alling (som verkar ha hämtat näring – och utseende hos sin karaktär Harold Zidler i nyss spelade ”Moulin Rouge”), är diaboliskt och frustande. Hans hustru Ella, tryggt och karismatiskt spelad av Sussie Eriksson, är tyst kuvad. En familjebeskyddare, som så småningom tar allt större plats i detta drama.
Men i den historiska förvecklingen av nykterhets-, kvinno- och arbetarrörelser är det främst kärlekshistorien mellan föräldralösa Jonas Svensson (Nils Reinholtz) och paret Nordströms äldsta dotter Svea (Tova Hollender), som hamnar i fokus.
Med den växande arbetarrörelsen, strejker och ekonomiska kriser i fonden är det den spirande kärleken – med dess glädje och bekymmer – som pulserar mest.
Sprakande. Spelet mellan Nils Reinholtz och Tove Hollender i rollerna som Jonas Svensson och Svea Nordström sprakar. Foto: DAVID NYSTRÖM
Spelet mellan Tova Hollender och Nils Reinholtz sprakar i hart när varje scen. Det är väl spelat från det juvenila till unga vuxna, de klarar både det sköra och starka. Dessutom sjunger de båda med inlevelse.
Men ”Höga kusten” är inte bara ett kärleksdrama med allvarliga skiftningar med de historiska förvecklingarna som ändar i skotten i Ådalen. Det är också en föreställningen med humor – som för att balansera allvaret. Det fungerar i många stycken väl. Främst i klassen är Victor Morell och Klas Wiljergård, som spelar Jonas Svensson käraste vänner Edvin Göök respektive Gusten Bengtsson, arbetarkollegor på sågverket. Duon spinner som ett slags effektfull dynamo inte helt olik Timon och Pumba i ”Lejonkungen”.
Komisk duo. I stora delar allvar i ”Höga kusten” bryter Victor Morell och Klas Wiljergård i rollerna som Edvin Göök respektive Gusten Bengtssonav med en stor portion humor. Foto: DAVID NYSTRÖM
Även Jens W Nilsson, verksam i Härnösand och med stor rutin, har en känsla för elastisk komik i sin roll som bankmannen Axel Flodin.
Över lag är det en ensemble som bär ett tungt lass över hela föreställningen med den äran. Spelet är lustfyllt och intensivt med många, elegant gjorda scen- och klädbyten.
Scenbygget, i trä förstås, en effektiv spelplats med många dörrar att farslikt springa i.
Tomas Ledin, tänker ni, måste ju innebära ett pärlband av hits i sann ledinsk, lättsmält anda… Nej, inte här. Musiken – och föreställningen – har sitt avstamp i självbiografiska albumet ”Höga kusten” (2013). Temat han tangerade i några nummer på sin första krogshow ”Showtime” med premiär på Rondo 2011.
Musiken har sina poänger, men inga refränger som biter fast. Ändå tjänar den sitt syfte och kanske kan andra aktens öppningsnummer ”Lördagkväll” med tiden få speltid i P4.
”Höga kusten” är en lovvärd start på den nya friluftsteatern. Men om man nu med råge tangerar stridigheterna mellan företagare och arbetare, som fick skotten i Ådalen som resultat, hade väl slutet kunnat var mindre ljummet. Ett handslag för familjefridens skull mellan patriarken och den föräldrarlöse grabben som blivit en stark arbetare i lag med Nordströms dotter Svea är att ta udden ur hela berättelsen, oavsett sanningar eller skrönor på sågverkets tid.
”Höga kusten”, ett bygdespel av Tomas Ledin. Höga kusten friluftsteater, Lövvik. Premiär 11 juli 2024. Denna recension baserad på föreställningen 25 juli.Föreställningen spelas till och 28 juli. Men föreställningen spelas även säsongerna 2025 och 2026.
Idé, musik och sångtexter: Tomas Ledin.
Manus: Pär Nymark.
Regissör, manus och kompletterande text: Markus Virta.
Dirigent, arrangemang och musikalisk bearbetning: Nils-Petter Ankarblom.
Scenografi: Lisa Göthberg och Efraim Petersson.
Scenograf: Adam Roos.
Koreograf: Adrienne Åbjörn.
Kostym: Maria Felldin.
Peruk och mask: Birgitta Rasmusson.
Ljud: Oskar Johansson.
Kapellmästare: Patrik Grundström.
Musik: Patrik Grundström, kontrabas, Christian Sundeqvist, trummor, Jesper Skogsrund, pianon och dragspel, Erik Eurenius, gitarr, Fanny Källström, fiol, och Fredrik Törngren, banjo och cittern.
I rollerna: Tova Hollender (Svea Nordström), Nils Reinholtz (Jonas Svensson), Morgan Alling (Olof Nordström), Sussie Eriksson (Ella Nordström), Jens W Nilsson (Axel Flodin), Stina Johansson (Lovisa Nordström), Klas Wiljergård (Gusten Bengtsson), Victor Morell (Edvin Göök), Marta Parkman (Rut Åmark), Sixten Norberg (Jonas Svensson som barn), Henrietta Glader (Svea Nordström som barn), Rut Parkman (Märta Åmark/Lovis Nordström som barn), Anna Carin Nyberg (Gertrude Berger, ensemble), Maria Eleonore From (granne, ensemble), Norea Vesterlund (tjänsteflicka, ensemble), Ida Knagg (tjänsthjon, ensemble), Matilda Bergman (arbetare, ensemble), Annie Goebel (Majken, ensemble), Mattias Norberg (Volmar, ensemble), Christian Melin Jonsson (Josef Rylander, ensemble), Christer Cavallius (Hjernberg, ensemble), Arne Alstergren (Edkrona, ensemble) och Jesper Nilsson (Lindqvist, ensemble).
kaimartinblog 