Författare: Kai Martin

Handbollsdramatik

Posted on av Kai Martin

Sport:

Explosiv. Sävehofs färöiske spelare Óli Mittún är blott 19 år men spelar som om han har flerårig rutin och med en utväxling som är imponerande. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Seriesegrarna Ystad IF blev en munsbit i första semifinalen mot Sävehof. 36–27 var klara siffror och mycket stod inte att sätta sitt hopp till i andra matchen för Sävehof. Räkna dessutom in kvartetten Oscar Sävinger, Magnus Persson, Sebastian Spante och Emil Berlin från startsjuan på skadebänken så gav det inga höga odds för revansch. Ystad har dominerat den här säsongen: cupmästare, överlägsna seriesegrare, tveklösa 3–0 i kvartsfinalen… Tänk dessutom laget som tio kilo tyngre och tio decimeter längre. Nej, det här skulle bli en defilering till 2–0 i matcher.

Men tränaren Linus Ekman ville annat. Ja, laget ville annat. Reserverna – Arvid Norén i målet, mittnian Olle Ek, högerhänt högernia, Leon Halén på vänsterkanten och i försvaret David Sandberg – skulle visa sitt och herregud som de gjorde det. Men det skulle ta ett tag. Inhoppande målvakten Arvid Norén hade knappt en, om ens någon, räddning en kvart in i första halvlek. Ändå lyckades laget mycket via Óli Mittún hålla jämna steg med Ystad. 19-åringen från Färöarna (redan klar för danska GOG till nästa säsong) var i en klass för sig. 16–16 i halvtid gav mersmak. Då hade han redan sprungit ifrån Ystads välväxta spelare och antingen gjort mål själv eller också listigt spelfördelat bollen till lagkamrater för mål eller målchanser. Arvid Norén började göra räddningar och kom mer och mer rätt mot bollen – alltid ett under av tålamod och överhuvudtaget ett mirakel i handboll – vilket gav chansen för laget. Och tänk bara att få gå in och täppa till när legendaren Kim Andersson skjuter (han som hyllades innan match av Sävehof för sina fyra säsonger i klubben).

Imponerade. Ett skadeskjutet Sävehof tvingades till spel med ett gäng reserver i startsjuan. De tog chansen och bidrog till vinsten över dominanterna Ystad IF. Innan matchen hyllades Ystads Kim Andersson för sina handbollsprestationer och för fyra säsonger i Sävehof.

Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Men oavgjort i halvtid är ju ingenting i handboll. Framför allt inte för Ystad, som i trygg förvissning om sina styrkor gick in i andra halvlek för att skaka av sig de ettriga sävehofarna. Men de bedrog sig. Arvid Norén fortsatte spela fantastiskt mellan stolparna och slutade på en räddningsprocent på imponerande 39. Óli Mittún smällde in totalt tio mål och gjorde allt rätt, förutom en bränd straff. Olle Ek gjorde sex mål och Leon Halén fyra. Reserverna blommade som fullvärdiga slutspelsspelare. Mycket imponerande i en match som slutligen skrevs till 35–28.

Nu är det åter bortaplan mot Ystad. Förhoppningsvis med några av ordinarie startsjuanspelare, som sannerligen har mycket att bevisa. Semifinalen lever.

Sävehof–Ystad IF, måndag 14 april 2025, Partille arena:

IK Sävehofs målskyttar: Óli Mittún 10, Olle Ek 6, Leon Halén 4, Adam Blanche 4, Gustaf Wedberg 4, David Sandberg 3, Sebastian Durlanu 1, Pontus Brolin 1, Fabian Blomberg Romero 1 och Malte Celander 1.

Ystads IF:s målskyttar: Oskar Joelsson 6, Kristian Faurholt Lohman Olsen 5, Linus Fernebrand 4, Anton Månsson 3, Niclas Ekberg 3, Julius Lindskog Andersson 3, Liam Hultberg 2, Jakob Nygren 1 och Jonatan Wilthorn 1.

Ödmjuk och utmanande Bach på jazzvis

Posted on av Kai Martin

Konsert:

BACH JAZZ

!!!!

Bach på jazzvis. Bach Jazz hyllar och utmanar Johann Sebastian Bachs kompositioner. Foto: KAI MARTIN

Sankta Birgittas Kapell, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Den fria kärleken till Bachs melodier.

Sämst: Att alla inte kom in som önskade.

Fråga: Blir det album nummer två för Bach Jazz…?

Med Bach Jazz debutalbum från förra året satte trion med bas i Göteborg tonen. Den blev uppmärksammad och möttes av kritikerrosor. Plötsligt syntes Bach Jazz i teve, hördes i radio och syntes i tidningar. Inte en självklarhet för jazz i Sverige. Kanske någonstans.

Men jag håller albumet som ett av 2024 års favoriter. Här finns en ödmjukhet inför mästaren Johann Sebastian Bach. Men också med jazzens busighet och vilja att utmana. Att ta sig an klassisk musik på jazz- eller rockvis har gjorts förut. Ibland, som med Charlie Norman och hans boogiewoogietolkning av Griegs ”Anitras dans” (från ”Peer Gynt”), skapar det skandal, ibland beundran.

Bach Jazz vågar, men har också en respekt för musiken och för melodierna. Med kärleken till Johann Sebastian Bachs musik blir det en ljuv förening.

I februari lyckades jag inte få till det när bandet sålde ut på Nefertiti. Inte heller tajmade det under Record Store Day då trion spelade på Bengans. Kanske bättre då att pricka in denna deras konsert i vackra Sankta Birgittas kapell nere vid Klippan. Bachs musik var ju i många stycken sakral, tänkta för kyrkoåret och lever i högsta grad som det även nu 300 år senare. Denna balansgång mellan det kyrkliga och profana landar Bach Jazz utmärkt väl.

Det har hittat rätt någonstans mellan Jan Johanssons känsla för folkmusik, Esbjörn Svensson Trios nyfikenhet på modernare element och Keith Jarretts improvisationer (tänk ”The Köln Concert”). Bach Jazz sviker aldrig Bachs melodier, men leker med dess teman. Antingen via pianisten Emil Carlsson Rinstad, som initierar för att vackert fladdra ut i improvisationer, eller kontrabasisten Magnus Bergström som får ansvaret för melodin spelad högt upp i registret. Batteristen Ola Winkler använder sig oftast av olika slags vispar, skapar rytm men sällan beat; för groovet förenas trion i.

Det är rent och skirt. Oftast spelat med lätta händer. Men när så behövs skapas musik med kraft. Det blir en dynamisk och snyggt dramaturgiskt orkestrerad konsert, oftast där styckena förenas i ett famntag för att emellan brytas av då Emil Carlsson Rinstad berättar om musikens tillkomst. Hör förenas mörker och ljus, tyngd och lätthet på Bach Jazz’ eget vis, men med största vördnad för mästarens kompositioner.

Bach Jazz, Sankta Birgittas Kapell, Göteborg, 13 april 2025.

Musiker: Emil Carlsson Rinstad, piano och sång, Magnus Bergström, kontrabas, och Ola Winkler, trummor och sång.

Låtlista:

  1. Präludium, BWV* 846
  2. Passacaglia, BWV 582
  3. Jesu Bleibet meine Freude, BWV 147 
  4. Goldberg Variations Aria, BWV 988
  5. Black Pearl, BWV 988
  6. Menuet II, BWV 1007
  7. Fantasia Prelude, BWV 922
  8. Aria Variata, BWV 989
  9. Agnus Dei, BWV 232 (sång)
  10. Badinerie, BWV 1067
  11. Nun komm der Heiden Heiland, BWV 659
  12. Prelude X, BWV 855
  13. Air, BWV 1068
  14. Galanteries, BWV 1012 (extranummer, allsång)

Fotnot: * BWV står för Bach-Werke-Verzeichnis och är alla känd katalogiserad musik av Johann Sebastian Bach. Förenklat blir Bach-Werke-Verzeichnis för Bachs arbetskatalog.

Med pianomännen i centrum

Posted on av Kai Martin

Konsert:

THE PIANO MAN med DAVID CARBE, KARIN FUNK & JOHAN BODING

!!!

Glödhett… ibland. Med pianounderhållaren, den fingerfärdige David Carbe på scen hettade ”The piano man” till.
Foto: KAI MARTIN

Kungsbacka teater.

Publik: Nära nog utsålt (knappt 500 personer).

Bäst: När Karin Funk bidrar med kvinnliga pianoartister.

Sämst: Ljusteknikerns bländande teknik.

Fråga: Blir det fler kvinnor representerade vid den mansdominerande repertoaren när ”The piano man” kommer tillbaka i höst…?

Som namnet antyder är det här i förstone en hyllning till alla pianospelande män genom historien. Från Mozart till Benny Andersson, från Chopin till Elton John. Och Billy Joel, förstås, vars låt ”Piano man” har satt titeln för den här showen signerad David Carbe, Johan Boding och Karin Funk med musiker.

Det blir en späckad kväll denna deras final på turnén som pågått intensivt sedan premiären på Lorensbergsteatern 25 mars. Här slipper inga favoriter undan. Det går i en rasande fart från sexhändiga entrén till Totos ”Child’s anthem” extranumret med just ”Piano man”.

Däremellan är det allt mellan udda nummer som Zez Confreys ”Kitten on the keys” från 1921 till ”Trollflöjten”–duetten mellan Pamina och Papageno plus musik från ”Chess”. Eller Bachs ”Air”, som Johan Boding sätter sång till inspirerad av norrmannen Jan Werners text och sång. Men… syntetisk cembalo gör att det skaver i mina öron och nog är ”Air” bäst som ”Air”.

Man utmanar storheter och gör det många gånger tekniskt med den äran. Men jag kan sakna lite själ och hjärta bland ekvilibrismen.

Fast visst går det bara att applådera David Carbes flinka fingerfärdigheten i det klassiska medley som hyser Chopins ”Minutvals”, Brahms ”Ungersk dans”, Vittorio Monto ”Czardas”, Mozarts ”Rondo alla turka” och Rimskij Korsakovich’ ”Humlans flykt” i rasande fart över knappt fyra minuter.

Jo, det är i många och mycket den 31-årige pianovirituosens kväll. Kungälvskillen som först vid 15-årsåldern började spelade piano och nu har en karriär med instrumentet som yrke. Han är en sann underhållare, är slagfärdig och ödmjuk och skapar tempo – upp och ned – i föreställningen. Så blir det en fin hommage till förebilderna Robert Wells och Charlie Norman där den senares boogie woogie-version av ”Anitras dans” får armhåren att krulla sig förtjust.

Johan Boding är en sann Queen-entusiast. Så självklart får Freddie Mercurys pianokunskaper sin hyllning. Det blir ”Don’t stop me now” följt av den legendariska sångarens duett ”Barcelona” med Montserrat Caballé, men här med Johan Boding respektive Karin Funk. Djärvt att våga, även om de svenska sångarna har en bit kvar till originalen.

Elton Johns musik får naturligtvis stort spelutrymme. Men även Benny Anderssons skapande får välförtjänt plats. Och Stevie Wonder och Jery Lee Lewis där David Carbe i ”Great balls of fire” spelar som om han tänker elda upp sin flygel.

Mycket män, alltså, som hyllas. Men utan att det riktigt berör. När så Karin Funk får chansen att bjuda på musikaliska klassiker som ”Feeling good” – originalet ifrån musikalen ”The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd” –, ”If I ain’t got you” och ”Natural woman” händer något. Dels sätter hon låtarna inifrån och ut, rösten kommer från det innersta. Dels bjuder hon in Nina Simone, som ju gjorde en magnifik tolkning av ”Feeling good” 1965, Alicia Keys och Carol King i matchen.

För min del hade de kvinnliga inslagen mycket väl kunnat få ett större utrymme. Bara Carol King är värd att hylla med fler låtar.

Nu blir det en fortsättning på framgången med ”The piano man” i höst”. Kanske kan man då öppna upp för fler bidrag från pianospelande, låtskrivande kvinnor i historien…

”The piano man”, premiär på Lorensbergsteatern 25 mars 2025. Denna recension baseras på finalen av elvadagarsturnén, Kungsbacka teater 6 april. ”The piano man” kommer tillbaka med en höstturné, start 15 oktober.

På scen: David Carbe, flygel, keyboard och sång, Johan Boding, sång, keyboard och gitarr, Karin Funk, sång och piano, Johan Walter, gitarr och sång, Jonathan Hansson, trummor och sång, och Simon Johansson, bas och sång.

Musikens nödvändighet ut ur mörkret

Posted on av Kai Martin

Musik ut ur mörkret. Kristina Hansen, här med gitarristen John Sarafian, använder sitt band/projekt Drever som en väg ut ur mörkret mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Hur kommer man ur ett 30-årigt trauma.? När minnen formar det dagliga livet. När frågorna blir en tvångströja svår att klara sig ur.
Musiken var vägen ut för Kristina Hansen. Men inte den musik hon fostrats in i. Den klassiska. Istället hittade hon en ton i mörkret som gav öppningar för ett nytt, livsviktigt skapande.
Ur sorgen, erfarenhet av föräldrar vars liv ändade i havets djup med Estonia gör hon nu i Drever musik av nödvändighet och lust.

Det skulle nu dröja några modiga år innan musiken kom. Den som skulle vara så nödvändig för att vädra ut själen och släppa in ny frisk luft.

Jag gjorde för några år sedan en intervju för GöteborgDirekt gjorde jag henne väl inte riktigt rättvisa på det knappa utrymmet.

Ja, hon berättade om föräldrarnas grymma öde. Men det blev bara några förklarande rader istället för något mer djuplodande. Det är märkligt, för mötet dröjde kvar. Hur hon då insåg att hon inte skulle bli operasångerska. Att Sisters of Mercys och Cure betydde mer än Wagner och Puccini. Hur senare PJ Harvey och White Stripes kom in i bilden. ”De jackade in i min personlighet.”

Men hon har inte stannat vid sin första singelrelease, som var den som gjorde att jag kom att skriva om henne, då hon var 54 år.

Nu var det examensprov i Matsalen, Pustervik. Eller ett releasekalas. Åttaspårsalbumet ”The good girl” har kommit. Med det också en uppvisning live. Och vilket band hon hade trummat ihop! Tomas Ledins solida rytmsektion Johan Franzon, trummor, och Ove Andersson, bas, meriterade keyboardisten John Lönnmyr, John Sarafian på explosiv och samtidigt känslig gitarr plus körande Kristina Eklöf och Anna Sarafian. Det låter starkt och ömsint.

Musiken är som hämtad från 80-talets ljuva sturm und drang. Hon rör runt i den mustiga gothgrytan, men är noga med att koka sin egen brygd. Finesserna på plattans låtar är bortskalade på scen för ett mer direkt uttryck. Men essensen av låtarna och kanske framför allt deras innehåll slarvas det inte med.

Ja, det är manierat och ska vara det. Vill man kan man höra en skolad röst som rumsterat om i rockrummen. Å andra sidan är man som jag uppvuxen med Nina Hagen, Diamanda Galas och Lene Lovich är det helt i sin ordning. Det är musik som står på tårna och balanserar mot avgrunden. Men framför allt finns här ett eget uttryck som Kristina Hansen ska vårda. Här ryms förtvivlan och sorg med ljus och hopp i en snyggt hoplagd mosaik av känslor och genrer. Och, framför allt, en stolthet över vad som kommit ut ur allt det. Snyggt jobbat.

Drever, releasekalas Matsalen, Pustervik 5 april 2025.

På scen: Kristina Hansen, sång, John Sarafian, gitarr, Ove Andersson, bas, Johan Franzon, trummor, John Lönnmyr, keyboard, Kristina Eklöf och Anna Sarafian, sång.

Låtar: 1. The good girl. 2. Mediocrazy. 3. There will be oceans. 4. Big ship. 5. The haunted house. 6. In your face. 7. Same space. 8. Play dough.

”Fröken Julie” ur spännande, nytt perspektiv

Posted on av Kai Martin

Teater:

JAG SPÄNNER UPP HIMLEN MED EGNA HÄNDER

Nytt perspektiv. Med utgångspunkt från Kristins synvinkel ger Revet scenkonst Strindbergs ”Fröken Julie” ny näring. Hanna Ingman gör rollen som Kristin. Foto: DAN ANDERSSON

August Strindbergs kammardrama ”Fröken Julie”, det passionerade mötet mellan högadliga fröken Julie och betjänten Jean med kokerskan Kristin närmast i kulisserna, är ju en klassiker väl spelade över världens scener. Men Kristin, hon som anar, ser sin trolovade Jean kurtisera med fröken Julie, har aldrig fått något större utrymme. Men då Strindberg ger sig hän åt fröken Julie och Jean, det omöjliga mötet mellan adel och tjänstefolk, där lusten vinner över förståndet, vill Revets scenkonst utforska pjäsen ur Kristins perspektiv.

I denna snyggt skapade monolog, författad av Erika Lindahl, om cirka en och en halvtimme håller skådespelaren Hanna Ingman hov på scen. På sitt rum, med neddragna persienner och en dörr som hon kan glänta på för att höra midsommarnattens hetta stegras mellan hennes Jean och fröken Julie, skapar hon ensam dramatik i rollen som Kristin.

Ja, det är ett annorlunda perspektiv. Inte bara för att vi här får Kristins tankar från naivitet och blind tro på sin fästman Jean till raseriet då sanningen uppdagas. Nej, i detta hennes rum är också tidsförskjutningen markant och intressant.

Furumöbler, en mikrovågsugn, en elektrisk fläkt, olika lampor som tjänar som strålkastare beroende på var i rummet Kristin befinner sig. Kristin, allt annat än tidstroget klädd, är dessutom noga med att påpeka att vi ska vara varse om att, det inledningsvis dygdiga, spelet mellan Julie och Jean utspelar sig på 1880-talet (pjäsen hade ju premiär 1889). Själv halsar hon öl och poppar popcorn. Som om hon från sitt rum kikar 136 år tillbaka i tiden för att hitta en distans till händelserna.

Kristin är trotjänarinnan som satts sin lit till sin fästman. Hon gör det envist och stolt, men av samtalen som utspelar sig utanför rummet då hon gläntar på sin dörr, står det alltså allt mer klart att han bedrar henne. Hon håller stoiskt stången, men drivs sedan till vrede, besvikelse och rannsakan. Kanske är det tid att kasta loss, att lämna slitet för Amerika, att lämna kärleken. Att bry sig om sig själv.

Hanna Ingman skapar en modern Kristin, som är allt annan än devot. Här spänner rollen mellan humor, förtvivlan, ilska och tomhet. Vilsen i allt som händer har hon bara sig själv. Hanna Ingman balanserar detta med finkänslighet och styrka.

”Jag spänner upp himlen med egna händer”, Revet scenkonst, Hagateatern, premiär 4 april 2025. Denna recension är baserad på föreställningen 5 april. Spelas även 11,12 och 13 april.

Baserad på ”Fröken Julie” av August Strindberg
Text: Erika Lindahl
Utifrån ett koncept av Revet Scenkonst
Regi: Dan Andersson
Scenografi och kostym: Emilia Bongilaj
Musik och ljuddesign: Jenny Soovik
Mask: Osborne Petersson
På scen: Hanna Ingman
Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perman

Arvingarna släpper förtöjningarna

Posted on av Kai Martin

Show:

FESTEN med ARVINGARNA

!!!

Fullt ställ. När Arvingarna bjuder på showen ”Festen” är det fullt ös från start till mål. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Knôkfullt.

Bäst: Generositeten.

Sämst: Casper Janebrink hade inte sin bästa kväll med borttappade texter.

Fråga: Hur publikflörtande får man vara…?

Vilken show är det i ordningen för Arvingarna på Kajskjul 8…? Hur ska bandet lyckas upprepa tidigare succéer utan att upprepa sig själva…? Ja, rätt givna frågor. För det är som en medverkan i Melodifestivalen per automatik ger uppslaget till en ny föreställning för det populära gänget.

Men tillsammans med luttrade regissören Hans Marklund har man skapat en show med helt nya förutsättningar. Här kastar Arvingarna loss fullkomligt. Det blir från start annorlunda med bandmedlemmarna uppträdande på små scener ute bland borden. Som ett slags aptitretare. Väl på stora scenen drar man igång ett valspotpurri som är som hela havet stormar. Inte en klassiker slipper undan, oavsett om det är ”Dans på Brännö brygga” eller ”Maj på Malö”. Publiken är med från start och fattar armkrog i detta nummer som egentligen avbryts först då mat ska ställas på bordet. Det är Grotescoklass på det hela.

Publiken får möjlighet att andas, men bara kort. För nytt för den här gången är också dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, som på något vis ska tjäna som ett kitt som ska hålla samman allt mellan numren. Nu ska man via en QR-kod delta i en tävling om vilka kända låtar bandet ska spela på slutet eller via en annan QR-kod få tillgång till allsångstexter.

Ja, alla ska med. Hela tiden. Man sätter maten i halsen och, sorry, men det blir lite stressigt. Jag inbillar mig att man också vill umgås en smula. Men… det är jag. Publiken är med på noterna och gör det mangrant. Maken till gensvar på en show har jag aldrig varit med om.

Showen är uppdelad i olika akter utefter hur maten serveras med förrätt, varmrätt och efterrätt. Men Arvingarna håller ingen på halster. Någon egentlig huvudshow blir det aldrig, utan allt fördelas över hela kvällen mer eller mindre intensivt. Så kör man ballader tidigt – återigen med starkt gensvar – och har lite prator, som då man konstaterar att förr, när man var ung smet man ut för att gå på fest, nu smiter man från festen för att gå hem.

Med blåstrion – Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång – och trummisen Tim Nilsson får man ett driv i musiken, som är smittande. Att Arvingarna kan spela står tvivels utan klart sedan tidigare. Att de är några rackare på att sjunga är också givet. Som den överraskande snapsvisan till melodin klassiska vårkörsstycket ”Längtan till landet” (eller ”Vintern rasat…” i folkmun). Fyrstämmigt, a capella ute i publikhavet utan en darr på stämbandet. Imponerande skickligt.

All inclusive med Arvingarna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

De hinner hylla sina fäder i Streaplers och Flamingokvintetten i ett gäng nummer. Generar sig inte för att köra ”Vad har du under blusen, Rut?” men kontras av Ellen Weston och Linnea Hult, som sjunger ”Vad har du i byxan, Jan?” – Gösta Ekmans låt som Lena Nyman gjorde odödlig i Hasseåtages ”Glaset i örat”-revy från 1974.

Ja, ni ser. Det kastas vilt mellan genrer, tempon och förunderligheter. Till det utmanande dans av Ellen Weston och Linnea Hult i mer eller mindre kläder.

Men när man tror att det inte kan bli mer galet, så kliver bandet med sina musiker och dansare in i en extra dimension. ”QR-tävlingen” är avgjord (den har förstås aldrig funnits utan de valda låtarna ingår i repertoaren, sorry en spoiler) och i rasande tempo avverkar man ”Vi är på gång” (Tomas Ledin), ”Michelangelo” (Björn Skifs), ”Don’t stop me now” (Queen), ”Det gör ont” (Lena Philipsson) och så vidare. De stoppar inte ens för en cover på E-types ”This is the way” med Tommy Carlsson utstormandes på ett långbord.

Ja, det skenar iväg och publiken rusar glatt med. För det här är all inclusive. Ett after ski utan skidor, som kröns med ”Eloise”.

Underhållande på sitt sätt. Men egentligen för mycket av allt.

”Festen” med Arvingarna, Kajskjul 8, premiär 4 april 2025. Spelas under våren fram till och med 17 maj.

Regi: Hans Marklund.

På scen: Arvingarna med Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, gitarr, keyboard och sång, och Tommy Carlsson, sång och slagverk, samt Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång. Dessutom medverkar dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, även sång.

Makalös dans in i och ut ur mörkret – med eller utan musik

Posted on av Kai Martin

Dans:

DUSK TO DAWN

Kampen mellan ljus och mörker. Koreograf Crystal Pite blottlägger i ”Frontier” mänsklighetens ständiga kamp mellan ljus och mörker, tillit och otillräcklighet. Foto: TILO STENGEL

Göteborgsoperans danskompani skämmer bort sin publik. Inte en svag föreställning och med en – för att använda en sportsterm – och oerhört hög lägsta nivå. De två föreställningarna bjuder på andlös och makalös dans, som försätter tid och rum, mörker och ljus.

Inledande ”I cannot love without trembling” av koreograferna Bobbi Jene Smith och Or Schreiber är en sömlös förening mellan musik och dans, men det dröjer. Inledningsvis kommer Iris Telting in ensam för att ta det stora salsgolvets ”parkett” i besittning. Hon njuter av situationen, åmar och prålar, som vill hon ta tillfället i akt att stråla i det vackra gemaksgolvet. Men så kommer tvivlen. Dansen blir allt mer destruktiv. Med endast hennes tunga andning som ackompanjemang och hårda klatschningar mot kroppen bryts stoltheten ner. Så tar Valentin Durand, August Palayer och Logan Hernandez över pojklikt. Som om de i berusning vill göra streetdance av Gene Kellys och Donald O’Connors dans i ”Singin’ in the rain”, men krackelerar dansen och ambitionen till skuggslagsmål. På lek. På låtsas. På gränsen till allvar. Paret Rachel McNamee och Benjamin Behrends lever ut sin passion, som mynnar i något alltmer destruktivt. Som Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds roller som Celeste Wright respektive Perry Wright i tv-serien ”Little big lies”.

Destruktivt. Dansarna Rachel McNamee och Benjamin Behrends bjuder upp till destruktiv passionerad kärlek med sin dans. Foto: TILO STENGEL

De tio dansarna i ”I cannot love without trembling” dansar tillsammans emellanåt, men mer var och en för sig tillsammans eller i mindre grupper. Skickligt, effektivt.

Allt i musikalisk tystnad med bara andningen som rytm. Det är oerhört suggestivt. Andlöst dramatiskt med Göteborgoperans danskompanis aktörer på balanserande på eggen av sin förmåga och sitt kunnande. Så efter en lång tystnad (20 minuter?) kliver Göteborgsoperans symfoniker in på salsgolvet, klyver det med servila steg till de tio dansarnas förvåning. Samtliga musiker tar plats i orkesterdiket förutom kvällens solist Emil Jonasson med viola. Cassandra Millers musik tar plats i handlingen. Det är som en komposition hämtad från oceanens dyningar efter en tung storm. Som en stor andning, lugnt men intensivt, växlande mellan mer kraft och mer återhållsamt. Oerhört suggestivt med en puls som fångas upp av dansarna.

Dansarna kan som få upphäva tiden, stanna i ögonblicket och samtidigt fånga detsamma med sällsam skicklighet och kroppskontroll.

Koreografen Crystal Pites ”Frontier” hade i sin originalversion premiär på Nederlands Dans Theater 2008. I denna nyuppsättning på Göteborgsoperan slår mörkrets krafter till. Ålandes upp ur orkesterdiket, som ansiktslösa, svarta skuggor som kopierar de vita dansarnas rörelser för att sakta kväva dem. Det är en strid mellan mörker och ljus, självförtroende och brist på detsamma, självanklagelser och saknad av tillit till sig själv. Till kompositör Owen Beltons musik är det en brottningskamp där mörkret tar över för att slutligen sluka scenen innan skuggorna återigen kravlar ned i sitt dike. Kvar står en dansare med en flämtande strålkastare som ensamt hopp i det kompakta mörkret. Det är makalöst starkt och drabbande samt, lyckligtvis, en smula hoppfullt.

Göteborgsoperans danskompani tar åter andan ur sin publik.

”I cannot love without trembling”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.

Koreograf och kostymdesign: Bobbi Jene Smith och Or Schreiber.

Musik: Cassandra Miller.

Dirigent: Nathan Brock.

Med Göteborgsoperans orkester.

Scenografi/kostymdesign: Christian Friedländer.

Ljusdesign: David Stockholm.

Verket är skapar i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani.

Dansare: Valentin Durand, August Palayer, Logan Hernandez, Iris Telting, Mei Chen, Hiroki Ichinose, Duncan C Schultz, Amanda Åkesson, Rachel McNamee och Benjamin Behrends.

”Frontier”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.

Koreograf: Crystal Pite.

Kompositör: Owen Belton.

Musik: Eric Whitacre.

Kostymdesign: Nancy bryant.

Scenografi: Jay Gower Taylor.

Ljusdesign: Tom Visser.

Dansare: Olivia Blanch, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Giovanni D’Agati, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Clàudia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Jiwan Jung, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Da Young Kim, Valērija Kuzmiča, Ivo Mateus, Dominic McAinsh, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Sofia Sangregorio, Úrsula Urgelés, Josephine Weise och Johanna Wernmo.

Frölunda genom nålsögat

Posted on av Kai Martin

Vidare mot semifinal. Linus Weissbach visade vägen i kvartsfinal fem mot Timrå med laget första mål. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Det är den ljuvaste av tider. Inte nödvändigtvis för att det är vår och att därmed ljus och värme kommer. Utan kanske snarare för slut- och kvalspelshockeyn. Det är nu lag ska gallras ut. Förlorare som degraderas eller vinnare som tar sig vidare med hopp om det slutgiltiga målet: en SM-vinst eller en plats i en högre serie.

När Frölunda ställdes mot Timrå ska jag erkänna att det inte var det bästa av motstånd ur min synvinkel. Mot Växjö, Rögle och just Timrå har Göteborgslaget haft synnerligen svårt av något av en tradition. Timrå har haft en tyngd och tydlighet i sitt spel ledda av spelare somMagnus Pääjärvi, Jonathan Dahlén, Anton Lander och Filip Hållander. Till det en stabil backbesättning och ett synnerligen vasst målvaktspar i Jacob Johansson och Tim Juel.

Det blev ju också en stark start för Timrå som i Scandinavium besegrade Frölunda med 4–2.

Uppgivet tänkte jag att det i princip var klappat och klart. Frölunda hängde inte med, kom inte in på mål och orkade inte i man mot man-spelet. Men… Frölunda knep en nödvändig seger i match två. Lasse Johansson spikade igen i kassen och laget kunde vinna med 4–0.

På isen har det varit synnerligen jämt och närmast tillknäppt. En tuff kamp mellan två giganter, som söker efter ett befriande grepp att kunna få den andre på fall.

Nej, jag tycker inte att Frölundas anfallsspel har varit fantasifullt och där har jag saknat möjligheten att lirka upp Timrås starka försvar. Matcherna har vägt. Ibland till Timrås fördel. Ibland till Frölundas. Men Lasse Johanssons spel i match tre var helt avgörande, precis som övertidssegern på bortaplan. Visst, Timrå hade motståndarna i brygga med 3-1 i slutperioden. Men med tre och en halv minut kvar reducerade Arttu Ruotsalainen. Samme man kvitterade med bara sex (!) sekunder kvar att spela. I förlängningen dröjde det in till slutet av femte perioden innan Isac Born kunde avgöra matchen till Frölundas fördel. En tung förlust för Timrå. Det omvända för göteborgarna.

Match fyra knep Timrå på marginalen med avgörande mål. Men 2-1 på hemmaplan gav det förstås råg i ryggen och kvitterat i matcher. Frölunda hade ställt Tobias Normann, som spelade utmärkt. Timrå hade även de valt att vila ”förstekeepern” Tim Juel till förmån för Jacob Johansson, ett vinnande drag.

nu var det ändå Frölunda som hamnade i förarsätet. Med ett försvar som imponerade och tog udden av framför allt Jonathan Dahléns, Anton Landers och Filip Hållanders framfusighet. Dessutom med Lasse Johansson i mål, som storspelade gång efter annan.

Det blev en matchserie i Frölundas favör där man på bortaplan i match sex kunde avgöra kvartsfinalen. Då hade Lasse Johansson kastat in handduken på grund av sjukdom. Istället fick Tobias Normann visa sina kvaliteter och lärdomar under sitt tid med Lasse Johansson som mentor. 1–0 till Frölunda visar på det och på att det var tufft in i det sista.

Samtidigt var Frölunda genom matchserien trots allt mest kreativa och gjorde flest mål samt släppte in färst. Avgörande förstås.

Men efter detta nålsöga till kvartsfinal är det dags för Luleå. Norrlänningarna har under säsongen var tungt och effektivt. Har visat på ett spel, ungefär som Brynäs, som har varit vinnande.

Holmgångarna mot Frölunda har varit klassiska genom tiderna med SM-finalserien 1996 som extra minnesrik. Då gick laget vinnande ut med en sista seger i Frölundaborg.

Nu är det dags igen, men för spel om finalplatsen. Utgången av semifinalen…? Återigen oerhört svårtippat. Men samtidigt har Frölunda oftast kunnat bemästra Luleå, men tajt kommer det bli. Igen. In i det sista.

Första match på lördag, klockan 15.15 med spel uppe i Luleå.

Berörande resa genom tid, plats och klass

Posted on av Kai Martin

Teater:

FLICKAN OCH VILDPÄRONEN

Berörande. Med en dryg timmes speltid skapar Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka, dotter och mor, en empatisk resa genom tid, rum och klass. Foto: OLA KJELBYE

I en tid när politiker alltmer bidrar till polarisering och ett utpekande av vi och dom. När flyktingar från stund ett stämplas som paria, parasitiska bidragsfuskare och utsugare av staten… ja, då kan det vara på sin plats med en pjäs som öppnar ögonen och öronen för att skapa utrymme i själen för empati och insikt i vad det innebär att vara flykting.

”Flickan och vildpäronen” är en autentisk berättelse med dotter och mor Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka. Den förstnämnda verksam i Sverige sedan en bit in på det nya millenniet. Den sistnämnda kvar i Grekland. Hon som saknar kunskap i skrivande och läsande, men som är en berättare av rang. Eleftheria Gerofoka som brutit sig loss från familjens tradition av tobaksodlare i gränstrakterna mot Albanien. Allt för att skapa sig ett liv fjärran slitet med den karga jorden och de nyckfulla belöningarna för tobaksbladen. Den resan som tidigt lockade in henne i teatervärlden för att senare utbildas till skådespelare. Men resan med insikten om en allt större blottläggande skam för sin familj och den fattigdom som präglat livet och uppväxten.

Det blir en ömsint resa genom tid, rum och klass berättat med en försiktig ton, som klingar kristallklar och från start kräver största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Pjäsen är från 15 år och uppåt och – åtminstone den föreställningen jag ser – fångar publiken i sitt grepp från start. Här ska ingenting missas.

Inledningsvis, när vi tar plats, sitter Vasiliki ”Kiki” Gerofoka på en enkel plaststol och pratar grekiska. Mjukt, stilla utan krav på att någon ska lyssna. När Eleftheria Gerofoka kommer in är det för att förklara pjäsen, dess innehåll och familjens resa genom 1900-talet. Från flykten från Armenien, från den turkiska utrensningen under första världskriget med miljontals mördade, till Grekland. Detta nämns bara som ett andetag, men berör desto starkare. Som ett dna för evigt präntat i familjens själ.

Fyra overhead-apparater tjänar som belysning och den ena används i förklarande syfte med bilder på kartor och bilder från familjealbumen. Språket växlar mellan vackert bruten svenska, engelska och grekiska utan att en enda detalj missas.

Mor Vasiliki ”Kiki” Gerofoka är timid, en mjuk aura som strålar. Hon höjer aldrig rösten, tar emot dottern Eleftheria Gerofokas frågor, svarar tålmodigt. Av skammen kommer en viktig förståelse – och förlåtelse – nu när hon är vuxen och har ett eget barn. Sonen som talar svenska och som får hjälpa sin mamma att tolka när svenskan blir för svår i möten med läkare och myndigheter.

”Flickan och vildpäronen” pekar inte något finger, anklagar ingen, sätter ingen i skuld. Istället en ödmjuk berättelse om just denna resa genom tid, rum och klass för att skapa förståelse.

”Flickan och vildpäronen”, Backa teater, nypremiär 26 mars 2025 (pjäsen hade urpremiär 30 augusti på Göteborgs dans- och teaterfestival) . Spelas till och med 29 april. Denna recension baserad på föreställningen från 2 april.

Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka.

Av och regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren.

Scenografi och ljusdesign: Bella Oldenquist.

Ljuddesign: Jonas Redig.

Konstnärlig mentor: Lola Arias.

Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre.

Medverkande: Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka.

Länge sedan handboll

Posted on av Kai Martin

Tuff sport. Sävehofs damlag knep semifinalplatsen efter att ha besegrat Hallby med 3–0 i matcher.
Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

När jag blev sportreporter var det ett inträde i sporter som jag naturligtvis följt via teve, men inte på närmare håll. Såsom bandy, handboll, basket och innebandy. Hockeyn kunde jag hyfsat. Fotbollen likaså. Kunskaperna i de övriga var knappast ens på lekmannanivå.

Men när jag nu – då, hösten 2011 – antog utmaningen att bli sportreporter var det att gå all in. Visst, inledningsvis hade jag någon kollega som höll mig i handen (tack för det) och visade mig rätt. Men snart stod jag ensam med matcher där det skulle skriva om dem, om spelare och om ledare. Snabba intervjuer efter match. Gärna texter som levererades innan de skrevs. Värst var det i Scandinavium där man skulle liverapportera, skriva en text på slutsignal, rusa nedför trapporna högst upp i arenan för att hinna med intervju med någon i Frölunda, därefter springa på presskonferensen där tränarna skulle säga sitt och sedan gå in i omklädningsrummen för snack med någon spelare i båda lagen. Lugnt efter det…? Nej. Då ringde Expressen som tittat på matchen på teve och ville ha en vinkel som var bestämt utefter vad som visats i sändning. Tokigt…? Ja, minst sagt.

Jag tror inte man jobbar på det viset längre. Det var tufft.

Bandyn kom att bli min räddning i den här ofrivilliga rockaden som min flytt från nöjesredaktionen till sporten blev. KK, mångmeriterad bandyreporter, slutade (tvingades, mer eller mindre – det var en galen tid) och jag klev in i hans roll. Då fanns Gais på Heden, IFK Kungälv på Skarpe Nord, IFK Vänersborg och Villa Lidköping i sina respektive arenor. Alla elitserielag och jag var på plats så mycket jag förmådde. Med det blev jag oerhört förtjust i sporten och dess atleter. En kärlek som sitter i, även om jag alltför sällan följer bandyn på plats. (var ju i Lidköping och såg toppmatchen Villa–Edsbyn i december – läs här.)

Men jag kom alltså också att följa även basket (Borås herrar, Sjuhärad och Kvarnby damer), innebandy (Pixbo herrar och damer, Varberg herr) samt handboll (Sävehof herrar och damer, RIK och Alingsås herrar). Det var också en sport att bli förtjust i. Så intensiv och tuff, skoningslös och emellanåt helt obegriplig i sina domslut och spelsystem. Lätt förvirrad stod jag och intervjuade handbollsspelare som kollrade bort mig fullständigt med tekniksnack. Men det gick ändå bra och några slutspelsmatcher var så olidligt spännande att jag var minst lika slut och svettig som spelarna.

I måndags blev jag inbjuden att följa Sävehofs damers kamp i slutspelet. För motståndet stod Jönköpingslaget Hallby. Visst, Sävehof hade 2–0 i matcher, men ingenting var givet och – som det heter inom sporten – mycket kan hända och bollen är klibbig och rund. Jag har alltså inte varit och sett handboll sedan 2013, vilket är en lång tid sedan. Då följde jag ju både herrar och damer, Sävehof hade gått in i sin gyllene era och var i ett segerrus. Det var kul.

Jag gjorde också då en reportageserie där jag inte bara intervjuade målvakter i de stora sporterna fotboll, handboll, bandy, innebandy och hockey. Jag var också med och tränade med dem och deras målvaktstränare. Jag hade då, 2012, någon månad kvar till mina 54 år och var knappast byggd eller tränad för uppdraget, men i tillräckligt god form för att klara av det.

Det var, utan jämförelser, det roligaste jag har gjort i reportageväg. Jag inledde med fotboll, cyklade ambitiöst ut till BK Häckens träningscenter i Tuve. Möttes av målvaktstränaren Mats Johansson, gammal elitmålvakt och jämngammal med mig, som sa att ”Vi kör alltid med tre målvakter på träning. I dag är juniormålvakten sjuk, så du går in i hans ställe.” Sedan körde han skiten ut mig. Dagen efter, med värkande kropp, var det dags för Sävehofs damer med elitspelare som Jamina Roberts, Ida Odén och Hanna Fogelström (halva gänget var ju med i landslaget – några är där fortfarande), där den sistnämnda omtänksamt frågade ”Du… ha väl… skydd…?” då vi gick ut på plan. ”Suspensoar, menar du? Jo.”) Jag följde målvakterna Filippa Idéhn (spelade då i kortbyxor) och Johanna Bundsen. En tuff position och, ja, jag fick vara med på skotträning. Bilderna var avslöjande. Där jag trodde att jag var en vig katt, såg jag ut som en flaxande kråka. Men kul var det.

Ja, handbollen är skoningslöst tuff. En kontaktsport av rang och imponerande disciplin.

En sport som engagerar. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Här tar Hallby tag i det sista halmstrået och gör första målet för att sedan ta ledningen fortsatt in i matchen. Men efter ett tag spelar Sävehof ut och trots att Hallby tar kommandot direkt efter paus och knappar in på hemmalagets ledning är gästerna utan chans. På bortaplan vinner herrarna övertygande mot Karlskrona, men där är matchserien jämnare. Segern gav 2–1 i matcher. Ny kamp på lördag.

I fina Partille arena, byggd för handboll, har jag varit förut. Jag har sett P3 guld där några gånger. Senast 2020 (läs här), precis innan pandemin bröt ut och man valde att flytta evenemanget till Stockholm efter några framgångsrika år i Göteborgsområdet. Samma år, någon månad senare och definitivt närmare nedstängningen, såg jag Simple Minds (läs här).

Nu var det alltså äntligen dags för handboll och det bör bli fler gånger. Dels för den fina hallen med dess faciliteter, men också för sporten som med bjuder på sådan dramatik och intensitet – oavsett om det är damer eller herrar.

En fördel var det förstås att gå med min gymnasiekamrat Mike, se min gymnasiekamrat Tommy Holl fotografera (vi blev ju kollegor på GT efter gymnasiet och har haft många fina yrkesverksamma år tillsammans). På plats var också min forna chef, GT:s chefredaktör, Lars Näslund (nu på DN i Göteborg), hans fru – min vän – Maria Näslund (även hon på GT och Expressen) och deras dotter Saga. En handbollsfamilj. GT-klanen kompletterades med förre VD Torbjörn Wittström, även han engagerad i Sävehof och föreningens CSR-ansvarig Anette Tingets. Och, förstås, Stefan ”Abbe” Albrechtson Föreningens starke man.

Vi ses igen.