Det är då jag kommer upp på krönet av Nordhemsgatan och stirrar norrut nedför som minnesluckorna öppnas på vid gavel.

Jo, jag gläntade på dem en smula redan den branta backen uppför efter att jag hade rundat hörnet från Nordenskiöldsgatan och bestämt mig för en avstickare. I mitten av backen fanns en lokal som under min högstadieperiod hyste flipperspel. Jag var ingen frekvent spelare, men några klasskamrater var det. de gick dit, betalade en slant och gick inför de olika spelen, tiltandet och de skilda svårighetsgraderna i så starkt rus att skolan blev sekundär. Kanske fanns det också något slags fik där… jag minns inte. Kanske var det också i samma lokal som det bedrevs massage. Om jag kommer ihåg rätt var det där som en ung, invandrad kvinna blev ihjälslagen av sin man. Han som jag kände. En liten, vältränad kille – tänkt lättviktare i tyngdlyftning – som inte kunde hantera sin svartsjuka. Det var förskräckliga nyheter. han, som kanske lever fortfarande, var tryckare på tidningen som jag då jobbade på. Hon… vem minns henne? Ett alldeles för kort liv på grund av manligt våld.

Jag kan den backen utan och innan. Gick på Nordhemsskolan på högstadiet. Den väldiga skolan som stod klar 1916 och invigdes våren 1917 och då rymde 2400 elever och hundra lärare i 64 klassrum och drygt 20 salar för slöjd, handarbete, gymnastik och naturlära.

Om jag inte cyklade tog jag spårvagnen till Olivedalsgatan och fick glatt knata gatorna fram och sedan uppför Nordhemsgatans branta backe för att piggna till lagom till de första lektionerna. Så nedför då det var dags att ta sig hem. När stormen blåste som starkast 22 september fick vi gå hem. Så olämpligt. Inga spårvagnar gick så när det var som värst knallade vi änggårdsbarn genom Slottsskogen. Strax efter det knäcktes spiran på Naturhistoriska museets kupol.

På hörnet vid Övre Majorsgatan låg en specerihandel där vi på rasterna kunde gå och köpa munkar, som med fördel trycktes in i någons ansikte. Om man nu inte valde att äta dem, förstås. I butiken fanns också möjlighet att ringa och det hände vid fler än en gång att någon/några ringde till skolan och bombhotade den. Resultatet blev att byggnaden utrymdes och vi fick gå hem.

Jag tjänade där i tre år. Drömde om att jag skulle bli NHL-proffs. Någon talang hade jag inte, men fantasin var stark då jag på lektionerna satt och gjorde serieteckningar med mig som målvakt i ett fullsatt Madison Square Garden.

När jag lämnade skola, klasskamrater och lärare – ja, även de stränga simfröknarna i den lilla bassängen som fanns inhyst på kortändan där gymnastiksalen ligger – 1972 var det för att aldrig återvända. Jag skulle inte komma åter till skoltandvården som rätt hårdhänt borrade mina hål och fyllde med amalgam och drog ut mina sista mjölktänder utan bedövning.

Men det blev återbesök rätt snart inpå ändå när en klasskamrat från gymnasiet bildade bandet Susquehanna – namnet taget från en flod i USA –och jag tror att jag på något sätt ordnade en spelning på skolgården för gruppen.

Men sedan skulle det dröja. Min syster fick sin andra lägenhet på Nordhemsgatan 60 med utsikt åt ena hållet mot skolans väldiga murar. Andra sidan var det ett tjusigt panorama med Skansen Krona i blickfånget. 1980 skulle hon flytta och värden gick med på att jag tog över hennes kontrakt om jag gav upp just hennes lägenhet på högst plan. Den ville han ha och jag kunde ta en tvåa på andra våningen. Inga problem. Min dåvarande flickvän och jag flyttade ihop i två rum och kök. In med möbler som jag ärvt från mormor och morfar, någon Billybokhylla där jag hade mina skivor och böcker, pianot från mormor, en liten teve som min flickvän fått av mig till sin första lägenhet.

Jag skrev mycket av min musik till Kai Martin & Stick!-plattorna där. Framför allt till ”Röd plåt”.

Jag har senare fått reda på att när jag var bortrest ringde det ofta på telefonen. Hon svarade för att mötas av tystnad eller av någon flickröst som hörde sig för om Kai var hemma. Kändisskapet i sin prydno.

Efter tre år bröt jag upp. Jag hade blivit intensivt förälskad i en annan kvinna. En kärlek jag inte hade mycket för; det blev aldrig något. Jag, som hade jobb, överlät lägenhet till min förra flickvän, flyttade hem till mamma och pappa i jakt på lägenhet och fick via Bostadsförmedlingen en på Nordhemsgatan 27.

Från den svindlande utsikten till en tvåa med utsikt över gården. Men jag tackade ja. Flyttade in där hastigt i samma veva som vi började spela in ”Simmarna” i Koppom. Gårdstrappan var trång. Något piano kunde inte följa med. Inte fyrsitssoffan i blå plysch heller, som tillfälligt fick hamna i replokalen nere i Pustervik i någon av Elanders boktryckeris gamla lagerlokaler.

Jag köpte en kökssoffa i trä, som fick tjäna som vardasrumsmöbel. Tavlorna hamnade på golvet. En utdragssäng i furu blev min sovplats, en enkel madrass som höll den värsta styvheten stången bäddades med nymanglade sängkläder. Det fick gå.

En morgon, tidigt, innan jobbet som korrekturläsare på GT med start klockan fem, ser jag i reflektionerna i fönstren mittemot ett par som älskar intensivt och liderligt; jag står och stirrar, ensam. En annan morgon öppnar en kvinna i lägenheten tvärsöver sovrumsfönstret. Hon är naken, ser mig och skyler sina bröst generat och lite upprörd över att våra ögon möts.

Jag hade en kärleksnatt i den lägenheten. Inget mer än så. Jag gjorde också intervjun för Schlager där, då reportern Per Wirtén kommit ned med fotograf Lars Torndahl. Jag tror till och med att de sov över. Torndahl tog inte en bild, men fick en idé. Kom tillbaka till Stockholm och förklarade, gjorde redaktionen upprörd, men fick också lov att åka ner igen. Det blev bilderna på mig som hockeymålvakt och rubriken ”Den sjungande hockeymålvakten”.

Jag tror, men är inte helt säker, att då han kom tillbaka hade jag flyttat. Genom kontakter hade jag fått möjlighet att byta till mig en trea på Nordhemsgatan 22, över gården med fönster mot Andra Långgatan. Det var en lägenhet som jag omedelbart trivdes i. Soffan kom på plats. Pianot kunde äntligen flyttas från Nordhemsgatan 60. En vinterdag i december kom flyttkarlarna – bossen, en ung, frejdig man med rosigt runda kinder, en avmagrad man med förmodat balkanursprung (antagligen seg och stark) samt en normalbyggd, finsk man. De bar ned pianot i porten för att hämta bilen att transportera instrument nedför backen. Jag gick nedför mot min nya lägenhet för att invänta transporten… som inte kom och dröjde för att dröja än mer. Jag såg en Jacques Tati-film framför mig. Hur männen kör pianot fastsurrad med kraftiga rep på ett öppet flak över Älvsborgsbron, via Hisingen, Götaälvbron och genom stan för att krångligt och sakta komma fram. Men nej… jag ser hur de tre kommer med pianot nedför backen. Pianot står på den lilla plattan med hjul. Två bromsar farten, en styr det rangliga ekipaget rätt. De kommer ned till brandstationen, som nu är saluhallen Briggen, och pianot skallrar när det körs över kullerstenarna. Väl framme ångar trion som ardennerhästar. Som i en reklamfilm ser jag mig ställa fram tre skummande sejdlar öl för dem att släcka törsten med, men verkligheten såg annorlunda ut. Bilen hade drabbats av ispropp. De fick inget igång den. Desperata blev det apostlahästarna och råstyrka för att få ned pianot till rätt adress. Nu var det bara den trånga passagen som trappan upp två våningar innebar. Jo, de fick slita för mödan och lönen. Pianot hamnade på sin plats och mer musik kunde skapas.

Jag kom att bo där i sju år. Älskade min lägenhet. Hyrde någon gång ut ett rum, men bodde där i huvudsak ensam. Några relationer hade jag – bland annat med kärlek som bodde på Nordhemsgatan 58. Ja, några onenightstands också.

På Nordhemsgatan 20 med utsikt mot min lägenhet bodde en man med sambo, som jag kom att träffa då han blev basist i bandet Parad- gruppen som Cremonese, Ronny och jag bildade efter att Kai Martin & Stick! lade ner i augusti 1985.

1988 träffade jag hon som skulle bli min fru och mor till mina barn. Våren 1989 flyttade hon in. När vi väntade vår första son bestämde vi oss för att flytta till något mer barnvänligt.

Efter den flytten juli 1990 kom jag att drömma om lägenheten jag lämnat. Hur jag klev in då dörren var öppen, ursäktade mig då de som bodde där kom hem. Drömmarna blev färre och glesade ut minnet. Men för några år sedan dök en annons upp om en lägenhet på sagda adress. Jag insåg att det var ”min” lägenhet och bokade mig för en visning.

Det var förstås fantastiskt att vara tillbaka. I stort var den sig lik. Men fräschare. De nedsänkta taken var borta till förmån för rummens höjd och stuckaturerna. Badrum och kök – åh, så många sittningar som jag har haft där – var snyggt nyrenoverade. Arbetsrummet hade blivit med en ståtlig balkong.

Z var med på visningen och sa ”Här skulle jag kunna tänka mig att bo” och jag berättade för mäklaren om min koppling till lägenheten. Men något köp blev det aldrig och därmed inte heller någon återkomst.

Men jag återvänder då och då till Nordhemsgatan, antingen då jag promenerar eller då jag är på Nordhemsskolans loppisar. Skolan kom jag ju återkommande till som föräldrar då både mina söner kom att gå i högstadiet där. Nu drömmer jag inte om lägenheterna jag bott i. Men lustigt nog var lägenheten på Nordhemsgatan 60 till salu för något år sedan. Den visningen gick jag inte på. Men Håkan Hellströms låt ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” lyssnar jag på. Då och då.