Kai Martin

Kafkalik verklighet

Teater:

PARASITEN

***För det fria ordet. Ryskepoeten – och Nobelpristagaren i litteratur – Joseph Brodsky stred för det fria ordet i en den Kafkavärld som Sovjetunionens*** ***politruker*** ***dikterade**. Foto: DANIEL STRANDROTH***

Vad är kultur? Vem får kalla sig kulturarbetare? Frågor relevanta för idag, men som ekar styggt skorrande från en tid 60 år tillbaka i tiden. Den ryske poeten Joseph Brodsky (1940–1996) fick strida för sin sak i hemstaden Leningrad mot sovjetstyret och dess politruker när han 1964 blir anklagad för social parasitism i samhället. Hans brott? Han arbetade som poet och översättare. Hans intellektuella sits sågs inte med uppskattande ögon hos den stränga, diktatoriska regimen.Självklart spelade hans bakgrund som jude in i den kafkaartade rättsprocessen.

Han dömdes och skickades till arbetsläger i Archangelsk, skildes från hustru och barn. Blev senare, efter påtryckningar av kollegor och vänner, friad i förtid, men så småningom landsförvisad. Fortfarande skild från sin familj blev USA hans nya hemvist och hans verk blev senare belönat med Nobelpriset i litteratur (1987).

I en promemoria från KGB i samband med utdelandet av Nobelpriset kunde man senare läsa att priset är en: ”provokation från reaktionära kretsar i väst som ser som sin uppgift att hejda världssamfundets växande sympati för vårt lands fredsälskande utrikespolitik”.

Vara konserthus iscensätter denna hans rättegång – och även senare skeenden – i en stramt, närmast ordagrant, men dramatiskt drabbande pjäs med manus och regi av Gunilla Johansson Gyllenspetz (Backa teater). På en timme i ett avskalat scenrum (ja, i konserthusets black box) möter Sergej Merkusjevs Joseph Brodsky i en förtvivlad situation. Hur ska man möta domarens (Anna “Pluck” Söderling) anklagelser från sin tribun med det skarpa strålkastarljuset från vakten (Tomas Heyman) riktat rätt i ögonen…? Han är inledningsvis förvirrad, förvånad och devot i sitt försvar. Men växer allt mer fåfängt utan att någonsin kunna övertyga vara sig domare, jury eller publik.

Orkestern på åtta musiker tjänar som både publik och jury, stumma, ibland mumlande, strikt klädda med rak hållning, och som instrumentalister. Musiken, nykomponerad av norskan Anna Linh Nguyen Berg, tar plats utan att ta över. Den bjuder på något slags samklang med sin emellanåt percussiva attack, ibland rent barocka klanger. Orkestermedlemmarna kliver också in som djur i ett menageri i en drömsk scen, som dröjer dig kvar till finalen. Skickligt suggestivt.

Det är förstås Joseph Brodsky i Sergej Merkusjev gestaltning som är i ständig fokus under den timmen långa föreställningen. Han har omfamnat sin karaktär från startens förvirring med ett nervöst rökande papyross i handen till hur han sakta rätar på ryggen för ordet, för den fria tanken, för skapandet i takt med skrivmaskinsraderna, som dokumenterar händelserna, projicerade på väggen.

Enkelheten i iscensättningen är skenbar. Med manus och musik, ljuset och det nakna scenrummet är allt avskalat in på benet. Men i texten, i dramatiseringen och samklangen med musiken uppstår dramatiken skoningslös och mångfacetterad – om än i en svartvit ton. En verklig händelse från 1964 drabbar också 2025. Sovjetunionens paranoia här och nu i Sverige idag. Hur kunde det bli så…? För så ansatt är kulturen i vårt samhälle.

Ja, ”Parasiten” är drabbande. Men det finns vissa tveksamheter. Som den långa monolog pratar Sergej Merkusjev ryska. Som icke rysktalande hamnar jag utanför och förlorar sammanhanget. Synd. Och! Ska föreställningen inte spelas mer än denna gång? Ja, hittar inga uppgifter om fortsatt speltid.

”Parasiten”, Vara konserthus, urpremiär 4 september 2025.

Manus och regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik: Anna Linh Nguyen Berg.

Scenografi och kostym: Anke Laerenbergh.

Ljusdesign: Tomas Heyman.

Initiativtagare/ursprunglig idé: David Huang & Jacob Kellermann.

På scen: Sergej Merkusjev (Joseph Brodsky), Anna “Pluck” Söderling (domaren Saveljeva), Tomas Heyman (vakten) och Anke Laerenbergh (björnen).

Musiker: David Huang, piano, Jacob Kellermann, gitarr, Ylva Larsdotter, violin, Daniel Thorell, cello, Magnus Holmander, klarinett, och Mika Takehara, slagverk.

Istället för konsert: Förvirring!

Posted on september 1 av Kai Martin

Konsert:

BOB HUND

!!!!!

Zinkensdamm, Stockholm.

Publik: 18000 (utsålt).

Bäst: Hela vägen från starten till målet. Tack, för allt!

Sämst: Teveproduktionen och den för långa pausen.

Fråga: Jaha, vad ska man nu göra Helgen v. 48…?

Man kan ta farväl på många olika sätt. Bob Hund gör det naturligtvis på det bästa vis. Samlar till en musikfest extraordinär där man manifesterar sin musikgärning från över 30 år i tjänst. Bandet 777 konsert blir den sista. Vi var 18000 på plats på Zinkensdamm i Stockholm. Långt fler som hemma också kunde följa den strömmade sändningen från evenentet.

Men att missa detta så speciella avsked på plats fanns ju inte. Bob Hund har bjudit på en resa både för sig själv och sin publik. Men alltid varit konsekvent egna, aldrig tummat på sin originalitet, men däremot ständigt omfamnat sin nyfikenhet.

Det har gjort att bandet – och ja, mycket med formgivaren Martin Kann som ett slags sjunde medlem – ständigt tagit nya kliv. Opera? Check! Teater? Check! Symfoniorkester? Check! Klubbspelningar? Check! Stora scener? Check! Spelat på Polarprisgalan inför Iggy Pop? Check! Husband i ”På spåret”? Check!

Ja, bandet har till och med sålt sina instrument för att utmana sig själva till nytt tänkande.

När bandet kom i 90-talets början sena början var det i ett kreativt flöde med band som Wannadies, Popsicle, Brainpool, Eggstone, Cloudberry Jam, This Perfect Day och Cardigans. Svensk indiepop i sin finaste blomstring.

Men Bob Hund kom från ett annat håll. Inspirerade av Devo, Pere Ubu, Kraftwerk och Philemon Arthur and the Dung valde man det skeva, larmiga, larviga, naiva parat med anarki och kaos i tyglade såväl som otyglad form.

Man kan tro att Bob Hund är en jycke som gör cirkuskonster, räcker vacker tass, springer apport, rullar runt och spelar död. Men i själva är det bandet som får publiken till det. Bob Hund är ett band med stor kontroll och en känsla för perfektion. Inget annat är möjligt om man vill framföra den musiken som gruppen gör. Det är skickligt och lyhört. För längst fram står Thomas Öberg, en av Sveriges främsta publikdomptörer, och manar både orkester och publik till stordåd. Det blir alltid fantastiskt.

Ja, Bob Hund är inget band som man lägger i formalin för bästa hållbarhet. Bob Hund är helt enkelt ett rastlöst band som alltid vill vidare.

Till nu. Eller…

Med spelningen på Zinkensdamm tar man farväl av sin livepublik. Det ska inte bli fler konserter. Men kanske dyker den pigga jycken upp i andra sammanhang.

Bandet till en av få grupper/artister som det liksom aldrig har gått att släppa taget om. Tillsammans med Håkan Hellström och Bo Kaspers Orkester är det dem jag har sett flest gånger. En trio som vågar ta kliv utan att rea ut sin själ.

Nej, jag har inte sett Bob Hund sedan innan de slog igenom. Var inte en av få i en obskyr spellokal som ingen visste om. Jag kom in sent, förhållandevis, men blev väldigt förtjust när jag så fick se bandet på Lollipop vid Lida friluftsgård 1996 och är det än i dag. Herregud, kan man annat. Med de då uppenbara referenserna (ovannämnda) gick det ju inte annat. Något som också förenade bandet och mig med min musikaliska gärning i Kai Martin & Stick! där vi ogenerat blandande in element från just Devo och Pere Ubu med faiblessen för tidiga XTC och punkens energi.

Fler än en gång har jag önskat att just Bob Hund skulle göra en version av ”Jag dansar inte”, men det blev blott en förhoppning. (Istället gjorde gruppen Liket Levers ”Levande begravd” vid någon Kalasturné nere på Röda sten i slutet av 90-talet. Nå, man kan inte få allt.) En låt som visade släktskap, tycker jag.

Men Bob Hund har alltid valt sin egen väg. Det här bli en sorti som kändes i hjärtat. Visst. Första akten var bandet lite drabbat av allvaret och det dröjde innan killarna med gästande Ester Lennstrand fick skakat loss nerverna. Och visst var teveproduktionen inte tipptopp, inte heller Martin Kanns powerpointpresentation, som båda drabbades av tekniska missöden, innan konserten. Dessutom, om man nu vill göra sport av Bob Hunds finalspelning och dela in konserten i halvlekar med halvtid, så hade det varit klädsam med en kortare paus en den ny drygt 30 minuter lång.

Ändå… det blev en rörande final där bandet ibland glömde av att det var just det och larmade och charmade på enligt sedvanligt manér. Men då det var över var det över. Blåorkestern, som man kunde följa i en parad från Medborgarplatsen till Zinkensdamm, klev upp på scenen för att göra en instrumentalversion av ”Den ensamme sjömannens födelsedag” (en av bandets absolut först spelade låtar i karriären). Medlemmarna i Bob Hund stod rörda och tog farväl och inte ett öga var torrt.

Vem ska nu lära oss när det är revolution på gång eller eller att aldrig bli som dom (bli värre)…? Vem ska ge oss folkmusik för folkmusik som inte kan bete sig som folk eller visa det överexponerade gömstället…? Vem ska göra det skeva, tokiga, galna, varma rätt igen, och om igen…?

Tack för allt.

Bob Hund, Zinkensdamm, 30 augusti 2025. Bandets sista konsert.

Bandet: Thomas Öberg, sång, Conny Nimmersjö, gitarr, Johnny Essing, gitarr, Christian Gabel, trummor, Jonas Jonasson, keyboard, och Mats Hellquist, bas samt Ester Lennstrand, vibrafon, Popkollokören och Henrik Svensson, som gästade på gitarr. På scen i slutet även Bob Hunds blåsorkester.

Låtlista:

Rök i dina ögon (ny).
Düsseldorf
Tinnitus i hjärtat
Hjärtskärande rätt (Popkollokören)
Folkmusik för folk (Popkollokören)
Nu har du gått för långt (Popkollokören)
Ett fall och en lösning
Upp, upp, ner
Det skulle vara lätt

Paus

10. Mer än så kan ingen bli
11. Nu är det väl revolution på gång?
12. Allt på ett kort (Henrik Svensson gästar på gitarr)
13. Festen är över (Popkollokören)
14. Blommor på ett brinnande fartyg
15. Tralala lilla mmolntuss, kom hit ska du få en puss
16. Har du inget man kan dansa till?
17. Lilla planeten (extranummer)
18. Sista beställningen (extranummer)
19. RockaBilligt (extranummer)
20. Jag rear ut min själ (extranummer)
21. Den ensamme sjömannens födelsedag (utan bandet, utan sång, men med Bob Hunds blåsorkester – tack och adjölåt)

Fyndigt fångad Göteborgs-jukebox

Posted on augusti 27 av Kai Martin

Teater:

JUKEBOX GBG

Iden från franska konceptet L’Éncyklopédie de la Parole, med start 2007, är ju inte annorlunda eller nytt mot vad andra har gjort tidigare. Att lägga örat mot marken, lyssna ivrigt på någons konversation på ett kafé eller i en tågkupé, eller hos ölgubbarna på någon sunkrestaurang. GP:s utmärkte krönikör Kristian Wedel gör det och kan av några förflugna meningar avhört under en lunch bygga en hel text. Maria Möller, den skönsjungande imitatören har gjort det med fördel av tonårsflickors ordduellerande på t-banan. Flera ståuppare lyssnar in sig för att spinna något skämt på vad de hört på stan, så där i förbifarten.

Men med L’Éncyklopédie de la Paroles idé tas ett ytterligare kliv och ett listigt sådant. När Folkteatern bjuds in till detta och gör en urpremiär på svenskmark blir det ”Jukebox Gbg”. 27 punkter finns i ett program placerat på varje stolsitts. Det är upp till publiken vilket nummer som ska spelas och den är inte nödbedd. Från tandläkarbesöket ”En inflammatorisk process” till ”Plattan i mattan” – Christian Olssons radioreferat från OS i Tokyo då ryttarlandslaget tog guld.–, från ”Jag gör det här för er” av en meningslös Youtuber till ”Tidvis regn”, ett utsnitt från ”Sjörapporten”.

De sex skådespelarna har ett styvt jobb. Inte nog med att de bara haft en vecka på sig att spela in och arbeta med materialet. De har endast haft ytterligare en vecka på sig att repa in texterna. Men det görs med glädje, briljans, fyndighet, humor och elegans.

Allt sker i rasande fart. För inte bara skådespelarna upprätthåller tempot utan även publiken, som rask är på noterna med vad man vill ha från jukeboxen.

Under 45 minuter pumpar Adam Axelsson, Kristina Brändén Whitaker, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wirée ut texterna. Och allt är väl instuderat, som ett partitur, hur förlagan/förlagorna har låtit i tempo, frasering, modulering och dialekt. Skickligt.

Ibland görs det tillsammans, ibland ensam, någon gång som duo, etc… Allt sker efter vad varje enskilt nummer kräver.

Tove Wiréen och Malin Morgan är utsökt pricksäkra som tanterna i koloniträdgården som killgissar på grödorna samtidigt som de socialiserar sig med sina grannar i området. Lite som Alfhild och Ortrud, ni vet Agneta Danielssons och Med Reventbergs härliga Göteborgskärringar från Kurt Olssons kabaretprogram. Adam Axelsson är strålande som den frireligiöse vigselförättaren där han använder ett kroppsspråk som helt motsäger det som orden förtäljer. Kristina Brändén Whitaker och Ludvig Stynsberg kallpratar om Way out West, ett samtal i en bil som på scen istället blir att hon rider på honom. Ludvig Stynsberg gör rap av en kommunpolitikers rappakalja till tal…

Låter det knäppt…? Ja, det är det. Men oerhört roligt och med stor igenkänningsfaktor. Det blir ett slags spegling av vardagssamtal, ord för ord, där mycket är avslöjande meningslöst, men ändå ger ett sammanhang. ”Jukebox Gbg” bjuder på en bra start för Folkteatern den här säsongen.

”Jukebox Gbg”, Folkteatern, Göteborg. Urpremiär 26 augusti 2025. Spelas till och med 6 september.

Koncept: L’Éncyklopédie de la Parole.

Konstnärligt koncept: Élise Simonet.

Regissör: Joris Lacoste.

Dramaturg: Matilda Klamas.

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.

Belysningsmästare: Alice Erzmoneit.

På scen: Adam Axelsson, Kristina Brändén Whitaker, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.

Melodram med energi – men utan överraskningar

Posted on augusti 23 av Kai Martin

Konsert:

SMASHING PUMPKINS

!!!

Lisebergs stora scen, Göteborg.

Publik: Utsålt (10000).

Bäst: Bandet har ju en knippe låtar som är odödliga, som ”Tonight”.

Sämst: Kunde man inte hållit sig med en keyboardist för dynamikens skull?

Fråga: Vad hände egentligen i första låten då Billy Corgans ljud plötsligt försvann…?

Larmigt och charmigt. Smashing Pumpkins famnade snabbt Göteborgspubliken. Foto: KAI MARTIN

Det ryktas om att Billy Corgan och hans mannar har en masterplan för Smashing Pumpkin inför framtiden. Ut på en omfattande turné, som i Sverige ger Gröna Lund i Stockholm och Liseberg i Göteborg, för att spana in intresset och sedan växla upp. Europaturnén är i sin slutfas. Helsingfors återstår 24 augusti, sedan väntar Reykjavik 26 augusti innan bandet vilar några veckor innan Japan väntar i mitten av september och framåt för att sedan inkludera ostasien och senare Barain och Abu Dhabi (!).

Jo, bandet, som ju i mångt och mycket var ett soundtrack för det mörka emotionella 90-talet, lockar sin publik. Men om det är en fingermätning att Smashing Pumpkins drar fulla hus i nöjesparkerna Gröna Lund och Liseberg är jag osäker på.

Snarare är det ju kvaliteten på showen de bjuder som ska ge ringar på vattnet.

Från start sticker bandet inte under stol med att det ska larmas och charmas. Visst. Ljudet försvann oroväckande i inledande ”Glass’ theme” och Billy Corgans ögon vidgades förfärat för en sekund. Men det dröjde inte länge förrän allt var på banan.

Smashing Pumpkins kan ju som få väva ihop grungens tunga, manglande vemod med närmast söta popmelodier omfamnat av ett melodram av musik. Till det Billy Corgans ljusa, nasala röst som på något vis är det förtvivlade ljuset i ett närmast ogenomträngligt mörker.

Det blir en spelning som alltså inte spar på krutet, som bjuder på favoriter och Berlin-covern ”Take my breath away”, som närmast blir till en ironisk grimas.

Originalmedlemmarna Billy Corgan, James Iha och Jimmy Chamberlin flankeras av basisten Jack Bates och vilt rockande Kiki Wong på gitarr. Hon som förra året deklarerats som fullvärdig medlem i bandet. Arrangemangen bjuder alltså på tre gitarrister, emellanåt förstärkt av programmerad keyboard, som skapar en tät väv av rock.

Det kan emellanåt bli väl kompakt, men manglet bandet bjuder är intensivt och tungt svängigt.

Spelningen på Liseberg är utmärkt, men utan några större överraskningar. Framför bandet, bortom publikhavet, bjuder nöjesparken på attraktioner som Atmosfär, Shanghai, Helix och Valkyria som bjuder på hissnande färder. Den kittlingen mäktar Smashing Pumpkins inte med 2025. Men kanske har bandet, som sagt, större planer framgent för att bjuda sina lyssnare på en svindlande känslomässig tur.

Smashing Pumpkins, Lisebergs stora scen, 22 augusti 2025.

Bandet: Billy Corgan, sång och gitarr, James Iha, gitarr och sång, Jimmy Chamberlin, trummor, Jack Bates, bas, och Kiki Wong, gitarr.

Låtlista:

Glass’ theme
Heavy metal machine
Today
Bullet with butterfly wings
1979
Edin
Pentagrams
Take my breath away (Berlin-cover)
Mayonaise
Disarm
Tonight, tonight
Cherub rock
Bodies
Procelina of the vast oceans
Jellybelly
999
Ava adore
Zero (med innehåll av Ozzy Osbournes ”Crazy train” och Led Zeppelins ”Whole lotta love”)
The everlasting gaze

Ömsint drama av klassisk film

Posted on augusti 16 av Kai Martin

Teater:

EN ALLDELES SÄRSKILD DAG

Italienska regissören Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” från 1977 fångade dramatik på ett alldeles särskilt vis. Manuset skrev han tillsammans med Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari och filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film vid Oscarsgalan 1978.

Det är egentligen ingen film med de stora gesterna. Istället är det det nedtonade spelet och agerandet av filmstjärnorna Sophia Loren och Marcello Mastroianni som Antoinetta respektive Gabriele. Hon en hemmafru med sex bortskämda barn och en man som kommenderar, härskar och är konstant otrogen med allt från horor till älskarinnor. Han en programledare i radio som fått sparken.

Rom har finbesök. Adolf Hitler gästar Italiens diktator, fascisten, Benito Mussolini 8 maj 1938. Hela staden är på fötter för det grandiosa evenemanget.

Filmen har fler skådespelare än vad som bjuds på scen där fokus är på Gabriele och Antoinetta. Allt är här avskalat, scenrummet öppet; hans lägenhet, hennes lägenhet mittemot, taket med tvättlinorna. Inga dörrar. Ett naket bord, några stolar, en resväska, böcker, en resegrammofon, några dansstegsmarkeringar på golvet hos honom; hos henne ett stökigt middagsbord med disk, stolarna omkring det, en lite bord bredvid med en klippbok, hennes hyllning till den italienske ledaren.

Vi skickas tillbaka nära 90 år år i tiden. Regissör Mattias Nordkvist – som skickligt skapat scenografin tillsammans med ljus- och kostymdesign – har valt det nedtonade spelet och den ömsinta tonen för största möjliga skärpa.

Antoinetta och Gabriele är grannarna som aldrig har träffats, men som bor mittemot varandra över gården. När hennes burfågel rymmer över till henne går hon för att ringa på. Huset är tomt, sånär som på den skvallrande portvaktsfrun (vars röst bara hörs som ett diskret uppfodrande mummel i pjäsen). Antoinetta har sina bestyr. Han är på väg att ta sitt liv när hon ringer på för att rädda sin fågel. Det, i sin tur, räddar hans liv.

Johan Friberg gör Gabriele nervöst nedtonad med en allt mer växande stolthet. Han – homofilen, fikusen, den homosexuelle radiomannen – som fått sparken på grund av sin läggning. Han som sett sin vän (älskare, älskade?) av myndigheterna skickas med båt söderut till Sardinien för att aldrig mer höras av. Det är en orons tid, långt fram skratt, långt från dans, långt från lek, långt från trams. Hans partibok har tagits ifrån honom och han är nu mer en persona non grata, på flykt i sin egen stad, boende i en lägenhet som tjänar som en cell.

Hon, å sin sida, är fångad i ett äktenskap som är uppfodrande. Hon är mer piga och uppasserska, lever ett liv fullt av krav och långt från kärlek. Victoria Olmarker – som i Dario Fos ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” förra säsongen fick iklädda sig rollen som Luigi, italiensk äkta man och vänstersympatisör – håller hårt, så länge det går, i sin Antoinetta. Ett rent ansikte, anspråkslöst klädd, sliten och ovan att få ta plats eller lyssnas på.

I ”En alldeles särskild dag” möts den stora politiken från de höga herrarna Hitler och Mussolini – nazismen med fascismen –, precis som samma dags möte mellan herrar Trump och Putin (förvisso inte lika grandiost i Anchorage, Alaska). Samtidigt möts alltså en ”dissident” och en hemmafru i något så odramatiskt som i ett tomt hyreshus en vårdag i Rom. Ändå blir deras möte till stor, ödmjuk och nedtonad dramatik när deras livserfarenhet utbyts i en rumba, över en kopp kaffe eller på vädringsbalkongen med sina vita lakan.

Mattias Nordkvist har tillsammans med Victoria Olmarker och Johan Friberg hittat en alldeles särskild ton, som vågar spela på det privata mötet och parets känslor i en stormig tid med storpolitikens galenskap, hybris och krigsmuller utanför som fond. Skickligt och rörande samt så otäckt rätt i tiden.

”En alldeles särskild dag”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 15 augusti 2025. Spelas till och med 14 november.

Av: Ettore Scola – originaltitel ”Una giornata particolare”.

Dramatisering för scen: Gigliola Fantoni.

Översättning: Thomas Kinding.

Regi, scenografi, ljus- och kostymdesign: Mattias Nordkvist.

Maskdesign: Elin Bergström.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Victoria Olmarker (Antoinetta) och Johan Friberg (Gabriele). Radioröst Johan Gry.

Way out skyfall – dag 2

Posted on augusti 11 av Kai Martin

Jag hade ju klätt mig för väder dag ett. Min intensivt blå regnrock i trenschmodell från Tenson är lätt och ledig, därmed perfekt för festival.

Men jag lyssnade dåligt på min väderflicka (Z) och trodde att det spridda skurarna jag hörde var nog för att dressa fint.Så på med min brandgula Gant-kostym från Hede Outlet, min Walker Slater, tweedvästen (reafynd hos A Florisson i Helsingør), den 70-talscastade Stenströmskjortan (Myrorna på Frölunda torg), en stickad, blekgrön slips (okänt märke, Kræftens Bekæmpelse Genbrug i Virum), ett par TGA mockaskor (Röda korset, Olskroken) samt min brokiga, rutiga, brandgulstonade Stetsonkeps från Klunserkongen i Nexø, Bornholm. En mix av gammalt och nytt.

Klädseln väcker uppmärksamhet och under dagen blir jag tilltalad av unga människor och äldre, alla med uppskattande kommenter. Trevligt.

Men nu är det ju inte mig som Way out West handlar om. Musiken står, som alltid, i centrum. Även om det förstås till att köra all in festivalmode – allt efter eget huvud.

Torsdagen var en ok start på årets Way out West, men inte mer. (Skrev om den här.) Å andra sidan hade jag inte slagit volter av förtjusning över årets utbud över huvud taget. Men överraskningens tid är aldrig förbi.

*Fingerfärdiga. Bröderna Alejandro och Estevan Gutiérrez skapar stämningar. Foto: KAI MARTIN*

Så jag kikar in i Linnétältet för att lyssna in bröderna Alejandro och Estevan Gutiérrez Hermanos Gutiérrez gitarrbaserade instrumentalmusik. En bra start med ett inte till bristningsgränsen fyllt tält, men tillräckligt för att bidra med energi och engagemang från publiken. Bröderna gör under med små medel med sin musik som är hämtad som från något soundtrack till ett gäng westernfilmer. Lite backgrundtracks hjälper med ackompanjemanget för de fingerfärdiga killarna. En bra, soft start.

*Uppmuntrande. Cherrie har en röst som berör. Foto: KAI MARTIN*

Cherrie gör sin tredje Way out West (om jag räknat rätt) och hennes soul/r’n’b träffar alltid rätt. Hon har ett beundransvärt hjärta för sina lyssnare, är en uppmuntrande mentor, skriver för att stärka, sjunger för att beröra. Så också den här gången. Men, som jag skrev 2023 (läs här!), önskar jag att hon vågar ta klivet ur den formel hon nu har. Förvisso behärskar hon den till fulla, men jag vill ha mer och vill att hon vågar utmana sig själv i skapandet både gällande att skriva musik och hur hon agerar på scen.

Jag har några vänner som alltid är mer pålästa gällande festivalen än jag. Så det är lätt att slå följe med dem. Som mot Höjden där Annie & the Caldwells uppträder. Om Mavis Staples predikade i sann gospelanda i torsdags var det här snäppet mer intensivt. Ms Annie Caldwell har sjungit gospel i mer än 40 och länge med döttrarna Deborah och Anjessica samt guddottern Toni Rivers. Tillsammans med äldste sonen Willie JR, på bas, yngste sonen Abel Aquirius, trummor och pappa Wille SR på gitarr. Mamma Annie är en fena på att sjunga gospel, men hon är också välkänd designer i gospelkretsar, vilket märks på kreationerna gruppen bär.

It’s a family affair. Mamma Annie har hela familjen Caldwells på scen. Foto: KAI MARTIN

Nu sjöng hon med sitt band och sångerskor gospelbudskapets fröjd för förtappade själar. Groovet var det inte fel på, låtarna gav en känsla av improvisation, som för att få igång den där karaktäristiska call and respons, som kryddar gospeln. Men bland alla sekulariserade i denna grönskande öken var det nog ändå svårt att nå fram. Kanske var det någon som såg ljuset, men jag är tveksam. Snart gick också konserter i stå utan att hitta någon stärkande dynamik.

I takt med spelningen ökade också regnet och tack vare en god vän blev jag en regnponcho rikare. Det behövdes. För när jag smet ned för att kika in Sean Kuti & Egypt 80 på Flamingoscenen friskade regnet på rejält. Nu bekymrade inte det legendariske, nigerianske musiken Fela Kutis son. Han bjöd på en intensivt svängig konsert i pappas anda, där han ju tagit över faderns orkester, men med en egen personlig touch. Sean Kuti dansade runt som en boxare i en ring, rastlöst kontrollerade, sjöng och spelade saxofon och hetsade bandet. Bjöd in dem till solospel, ungefär som ett jazzband. Coolast var nog trots allt gitarristen Akinola Adio Oyebola iklädd badbyxor och badrock.

*Moderiktigt. Inte bara bland festivalbesökarna lyste modeintresset. Foto: KAI MARTIN*

Höjden är ju annars den scen där det definitivt händer. Visst, det publika utrymmet är snålt, så det är lätt att missa godbitarna om man inte är på plats tidigt. Så med Yukimi Nagano, Little Dragon-sångerskan, var jag där i god tid. Dels för att jag verkligen vill höra hennes soloutflykt, dels för att det inte var så mycket som konkurrerade.

Med nyligen släppta soloalbumet ”For you” (lyssna här!) har hon delvis tagit kliv utanför Little Dragons sfär. På scen finns bandet med trummisen Erik Bodin, som något av en kapellmästare. Men också skicklige keyboardisten André Roots (Kapten Röd med flera), gitarristen Anders ”Agge” Augustsson, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas. Ett coolt gäng med sväng.

Det blir soulfyllt och intensivt, en fin dynamik som är lätt att svepas in i även om musiken är ny. Till det Yukimis röst, som lekfullt och avslappnat rör sig genom melodierna. Hon har en ton att älska, karaktäristisk, smeksam och klar, skir, stark och vacker.

Det är inte alla spelningar jag ger hela min uppmärksamhet, för jag vill ju ta del av så mycket. Men här var det en fröjd att stanna.

Så när jag kommer ned till Molly Sandéns spelning på Flamingo blir jag paff. Hon är ju en stjärna, har en röst som går rätt in i själen. Jag kan fortfarande minnas henne under Diggilooturnén på Slottsskogsvallen 2008 då hon blott 16 år gammal gör en version av Leonard Cohens ”Hallelujah”, som slog omkull allt. Mästerligt. Det är klart att mycket har hänt sedan dess och kanske mest med hennes personlighet som vuxen kvinna och vad hon vill som artist. Hon är nu en slipad låtskrivare med ett personligt uttryck och texter som spinner kring där hon är här och nu. Sjunga kan hon. Självklart.

Men… hennes show – ja, det är mer det än en konsert – lockar mig inte. Tvärt om blir jag irriterad på navelskåderiet. En kamerakvinna följer Mollys varje steg med närgångna bilder. Som vore det något för Melodifestival, ett tevesänt program, för en hel konsert. Men här har hon ju en publik att möta… Nä, det föll bort.

Jag kikade in lite på Kelly Lee Owens konsert i Linnétältet. Men hennes solokonsert med elektronisk touch lockade inte och blev för statisk, även om det var snyggt på håll.

Snyggt på håll. Men Kelly Lee Owens enmansshow blev för statisk. Foto: KAI MARTIN

Så försökte jag ta mig mot Höjden. Men rusningen efter Molly Sandéns final gjorde att jag inte var ensam om att dras mot Cmat. Det blev knôkat och inte så mycket bevänt med lyssnandet. Synd, för de som stod långt framme fick sig ett musikaliskt äventyr och henne sprudlande show. Kolla in Peter Birgerstams bilder så förstår ni.

Skulle man ha sett. Nackdelen med Höjden är att publikplatsen är för snäv. Så Cmats underhållning gick mig förbi. Foto: PETER BIRGERSTAM

Där någonstans tog jag slut. Eller… mitt knä. En meniskskada och för få möjligheter att sitta gjorde att jag stapplade hem utan att hämta hem kvällskonserterna. Lite synd att missa Little Simz och, kanske, MK Gee och Wet Leg. Men så är det, du vinner och förlorar på en festival.

Way out West dag 1 utan wow-känslan

Posted on augusti 8 av Kai Martin

Man strävar på. Går på sitt sjuttielfte Way out West, kollar in schema, pratar med vänner, försöker hitta förhoppningar blandat med självklarheter och så då en och annan överraskning. Det har varit så sedan dag ett – 2007 – med Way out West. Ibland har jag blivit alldeles rusig, emellanåt modest sval, andra gånger liknöjd för att understundom gapa hänfört.

Kanske ska jag sikta mot ett topp tio vad det lider. Å andra sidan är det två år till 2027 – kanske ska jag spara listorna till dess. Om jag har minnet i behåll.

I år ska jag erkänna att jag inte har gjort kullerbyttor av glädje då jag kikat på bokningarna. Men så har det varit förut. Allt har inte smakat, men Way out West har hållit stilen ändå. Så jag är inte den som målar fan på väggen. Mer än vad det gäller väderleksrapporten, som skvallrade om rikligt med regn fram mot aftonen. Så… på med mina röda Tre Torn-lågskaftade gummistövlar, ett par popprickiga blå byxor, en vit skjorta av okänt märke, en Libertyslips, Stenström slipovern och favoriten Tensonregnrocken av trenschkaraktär plus en blå Stetonkeps på huvudet. (Allt secondhand förutom stövlar och regnrock.)

Jag är redo för det som inte bara är en musikfest utan också en modeparad av rang. Sällan kan man skåda så mycket snygga människor i olika åldrar, kön och ursprung. Det är en fröjd att spana in och en av mina stora glädjeämnen förenat med oväntade möten med vänner och musiken, förstås.

*Soulfylld start. Cymande värmde upp festivalpubliken med skönt sväng. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Cymande, den brittiska soulgruppen, har varit trogna sin genrer sedan starten på 70-talet. Lite laidback à la Curtis Mayfield blandat med Osibisa. Det är dessa herrar som tryggt inleder festivalen i Slottsskogen för min del. Soft, mjukt gungande, med texter om kärlek och likavärde, politiskt utan större gester på Flamingoscenen, festivalens största scen. I Linnétältet håller Nilüfer Yanya, brittiskan, låg profil med sin försiktiga indiepop. Det håller på att bli en smula syrefattigt, om än vänt vackert, men då jag är på väg ut vänder hennes Cocteau Twins-air till något mer intensivt och dramatiskt. Jag stannar förstummad över energin och kraften. Snyggt.

*Skirt explosivt.* *Nilüfer Yanya överraskade med sin spelning. Foto: KAI MARTIN*

Som alltid på Way out West går man sina steg, för detta smörgåsbord av musikaliska möjligheter kräver sina raska promenader. När jag lämnar Linnétältet är det för att passera Azaleascenen med Amaarae där hennes autotunekopplade röst inte lockar (får senare höra att TV4:s sändning brutalt avslöjade att hennes röst var förinspelad, hon orkade alltså inte ens sjunga själv, än mindre mima rätt). Istället väntade Höjden, platsen där under kan ske. Nu var det grungeinspirerade Jasmine 4T. Transartisten Jasmine Cruickshank och hennes grupp är charmig och larmig, rart blandas med energisk rock som urkraft. Men musiken lockar inte.

*Färgstark. Jasmine 4T underhöll utan att övertyga. Foto: KAI MARTIN*

Så vidare tillbaka till Linnétältet där nordiska Kneecap ska hålla sin politiskt kryddade konsert. Den som fått politiker i Göteborg att gå ut med att spelningen borde stoppas. Ja, judiska föreningar likaså. För gruppen står för något så självklart som att palestinierna i Gaza borde befrias och komma ur svält och de dagliga mord som befolkningen, alltför många barn, utsätts för av den israeliska regimen.

Spelningen lockar. När jag ska positionera mig för en kik i det överfulla tältet stoppas jag av Way out Wests utsände fotograf, som vill ha med mig i sin utomhusstudio till festivalmodebilder. Jag tackar ja, smickrad, förstås. Precis som jag var förra året, då i min grårandiga Van Gil-kostym där långbyxorna gjorts om till shorts.

*Stilikon. Stoppades av Way out West-teamet med sin fotostudio. Foto: HANNA MALMQVIST*

Nej, Kneecap är inte min musik. Och de hiphoppande gänget får ett storstilat mottagande och bjuder upp med sina intensiva låtar. De skiftar sina rappa rhymes mellan engelska och irländska, hyllar Henrik Larsson och blåser på friskt utan att tältet blåser bort. Och, ja, palestinasjalarna lyser med sin närvaro.

*Legendar. Mavis Stables med stadiga 86 år var av 75 år på scen håller stilen. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Veteranen Mavis Stables håller å sin sida en mjukare profil på Flamingoscenen. En gospelkonsert med soulförtecken. Hon som har en anrik karriär och som med sin sång också stått på barrikaden för mänskliga rättigheter i USA. Lite av engagemanget har hon kvar. Men då hon pratar om sin hemstads baseballaget (Chicago White Sox) står publiken som fågelholkar. Det är en fin konsert med en röst som är mer baryton än alt, för hon gräver emellanåt djupt ned i registret nästan som för att retas. Ja, det är en legendar vi får se. Med sina 86 år torde hon vara äldsta artisten på årets Way out West. Betänk att hon redan som elvaåring tog sina första scensteg som sångerska i The Staple Singers, tillsammans med sin far Pops Staples och sina syskon, Pervis, Yvonne och Cleotha. Imponerande. Precis som hennes band, som följsamt lydde minsta vink från henne.

*Lättflygande. Becky and the Birds är Thea Gustafsson ensam på scen vilket inte gör musiken rättvisa. Foto: KAI MARTIN*

På Höjdens scen uppträder Becky and the Birds, producenten, kompositören och musikern Thea Gustafssons musikprojekt. Hon är högaktuell och inför årets Grammisgala nominerades hon för Årets album, Årets alternativa pop, Årets nykomling och Årets producent där hon knep det sistnämnda priset. På scen är det bara hon och hennes laptop plus en massa tygsjok. Det räcker inte riktigt för mig för att göra musiken rättvisa. Synd, för bitvis låter det bra, men det blir aldrig någon wow-känsla eller livenerv.

*Håller klass. Irländska Fountains DC är coolt arroganta på brittiskt vis och tjusade med sin gitarrock. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Irländarna Fountans DC gästade Way out West för tre år sedan. Tjusade och ändå inte (läs här!). Det var något som fattades då, kanske för att det var en tidig spelning. Nu tar de Azaleascenen i besittning strax innan sex och är klart laddade. Med sin gitarrock i en smash and grab av Blur och Arctic Monkeys ger de energi till publiken med, om irländarna ursäktar, brittisk självklar arrogans och coolness. Alldeles förtjusade.

*Dunkelt. Portisheadsångerskan Beth Gibbons hypnotiserade med sin konsert. Foto: PETER BIRGERSTAM*

I Linnétältet spelar Beth Gibbons den rockens direkta motsats. Här gäller det att ha öronen på skaft och hålla tand för tunga, för det är försiktig, rikt och vackert orkestrerad musik (ingredienser av båda stråk och tvärflöjt) som den före detta Portishead-sångerskan bjuder. Scenen är dovt ljussatt, som om hon inte vill synas, men blott höras. Det är en fantastisk, närmast hypnotisk spelning som ger mersmak och inför en publik som faktiskt ger henne den uppmärksamhet hon och bandet förtjänar. Det blir förstås rusning när hon kör Portisheads paradnummer ”Glory box” i en personlig tolkning.

*Energiknippe. Iggy Pop gör ingen besviken – inte ens som allsångsledare. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Iggy Pop, rockens 78-årige ständige bråkstake och pre punkikon, står fortfarande för en lockelse. Starten på hans konsert på Flamingo kantas av miserabelt ljud där hans sång försvinner. Men herregud vad han bjuder upp. Västen han bär skickas snabbt all världen väg för att blott hans nu mer pergamentartade, läderskrynkliga överkropp blottas och sedan radas ett pärlband av hans klassiker upp från Stoogestiden såväl som Berlineran med David Bowie strax efter mitten av 70-talet. Han är en fenomenal allsångsledare oavsett om det handlar om ”Lalala”, som i ”The passenger”, eller ”I wanna be your dog”. Han kliver, trots sina grava höftproblem (från ett fall för knappt 30 år sedan som gjorde att fick ett fem centimeter kortare ben på ena sidan), ned framför publiken och det står klart att hur stor han än är så är han inte längre än 168. Han går i klinch med den förtjusta publiken en stund innan han, med hjälp av sin personal, släpas upp på scen igen. Som alltid med Iggy Pop (jag har sett honom en räcka gånger) förväntar man sig att detta blir den sista. Men han är segare än en en och har fler liv än en katt.

Det känns logiskt att Queens Of The Stone Age tar över efter Iggy på den motsatta scenen – de har ju ett samarbete i bagaget för inte så länge sedan. Bandet skulle ha spelat förra året på Way out West, men ställde in med kort varsel. Nu på scen är det äntligen dags för gruppens fans. Men trots rockens mäktighet är det en lam spelning, som inte kvällens starkaste volym kan skyla över.

*Godnatt. Queens Of The Stone Age spände musklerna men lyckades inte lyfta sin spelning till några högre höjder. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Jag kroknar och bestämmer mig för att hoppa Kite, som jag inte har imponerats av tidigare (läs här). Visst, det är samtidigt åtta år sedan, men det innebär att samtidigt med bandet stigande karriär (imponerande på alla vis) har jag blivit lika många år äldre. Refused hade jag därmed lite lättjefullt ställt in mig på att se på TV4 Play. Men väl hemma hade bandet klargjort att det inte skulle bli någon tevesändning. Träffade emellertid sångaren Dennis Lyxén under Mavis Staples spelning och han såg rask och kry ut (han drabbades ju av en massiv hjärtattack för drygt ett år sedan) , nyligen med gästspel med självaste Sex Pistols innanför västen.

Växelström? Likström? Kvittar för AC/DC – fullt ös fortfarande

Posted on augusti 2 av Kai Martin

Konsert:

AC/DC

!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64542 (rekord för hårdrockkonsert på Ullevi).

Bäst: ”Highway to hell” är mäktig.

Sämst: Longörerna mellan låtarna.

Fråga: Hur många medlemmar kan AC/DC byta ut och fortfarande vara AC/DC…?

De har ju hänt en del sedan starten, AC/DC. Ja, även för mig sedan den där första gången då min klasskamrat, ”Slummen” kallad, drog på ”High voltage” i pojkrummet 1976. Samma sommar spelade bandet sitt första Sverigegig som mellanakt på dansbanan Cortina utanför Varberg. Då, då Jigs höll hov. Jag var inte där, men min forna GT-kollega var på plats. Då fortfarande tonåring, med häpna öron och ögon. Precis som tvillingarna Janne och Bosse, som sedan blev stora nöjesproducenter i landet.

AC/Dc försvann aldrig utom hörhåll för mig. Men annat tog över. Som punken och min egen musikkarriär. Jag noterade Bon Scotts död 1980 och tänkte väl att det skulle bli även bandets död. Men då klev Geordie-sångaren Brian Johnson in med kepsen djupt nedtryckt i pannan och där sitter den som en smäck än, precis som hans röst och AC/DC. Med honom klev bandet in i MTV-eran och växte till ett arenaband av gigantiska mått. Det var som gruppens explosiva riffrock, bedrägligt enkel, men ack så effektiv gled in och ut ur generationer. Det var rock som passade alla. Ungefär som Motörhead och Ramones. Bandet blev en produkt likväl som en musikalisk succé snart på en t-shirt i slott som koja.

Det skulle dock dröja innan jag kom att se bandet. Men det blev å andra sidan på ett smula dråpligt vis. Harcore Superstar hade ju gjort Troublemakers klassiker ”Staden Göteborg” tillsammans med Lok för Popstad 2001. Det samarbetet gav i sin tur en konsert på Pustervik som i sin tur gjorde att banden tillsammans fick agera förband till AC/DC på Ullevi runt midsommarhelgen. Med väldigt kort varsel kom Hardcore Superstar att ersätta Megadeath i Turin. Tillsammans med fotograf Børge Skotnes for jag med bandet dit och spelningen på väldiga Stadio dell Alpi med plats för över 67000 sittande på Juventus hemmamatcher.

Vi kliver in på arena och göteborgskillarna stirrar hänfört och förtjust över den enorma arenan. Spela inför en storpublik är wow liksom. På Spinal Tap-vis ropar de ”rock’n’roll” innan det slår dem att gräsmattan inte är täckt. Hmm, är italienarna inte rädda om fotbollsplanen? är första tanken. Sedan slår det bandet att scenen är vänd mot kortändan. Det handlar om en spelning för drygt 20000. Besvikna strosar killarna mot scenen innan Adde, trummisen, inser: ”Det är ju dubbelt Scandinavium! Yeah!”. Så vara alla på banan igen och Hardcore Superstar charmade sin italienska publik. Innan AC/DC gick på fick gruppen en chans att träffa bandet. Vi – reportageteamet – fick inte vara med. Men Børge lånade ut sin väldiga kamera till en i Hardcore-crewet, som efter en kort lektion fick i uppdrag att ta foto på banden. Det blev en nervöst oskarp bild, som i krympt format hamnade i tidningen. Sedan gick AC/DC upp och gjorde det som de ska. Rock’n’roll som bara de kan.

Nästa gång blev på Ullevi sommaren 2009 och det var stabilt som ett stålverk. Malcom Young (1953–2017) var fortfarande alert och bandet intakt. Men det har ju blivit några turer sedan dess på samtliga positioner utom Angus Young, som envetet och opåverkad av alla turer och dödsfall envetet riffar och solar på i sina skoluniformer.

Han är 70 år nu. Det märks inte då han och Brian Johnson gör entré med de övriga tre i bandet, som ju närmast är staffagefigurer.

Högspänning. AC/DC kan efter fortfarande över femtio år bjuda på elektriska konserter. Foto (från 28/7): TOMMY HOLL

Han lär ha olika skolkostymer med de klassiska kortbyxorna enligt brittisk manér för varje land han besöker. Som ni ser på Tommy Holls bilder var det gult och blått i måndags. Men nu är kostymen i sammet och buteljgrön, vit skjorta, en lång blekgul slips och en rastamönstrad keps på huvudet och sin svarta Gibson SG i ett stadigt grepp. Bakom honom räknar jag till 45 Marshallhögtalare (fördelade på grupper om tre, 24 och 18) bredvid trummisen Matt Laug, som för att förstärka bilden av högljud rock’n’roll.

Det är från start ett band som bastant tar tag i både konsert och publik. Det är åskådare – ja, min kollega som såg bandet i Cortina är en av dem, på plats för första gången på en AC/DC-konsert sedan dess! – som får allt serverat av bandet. Det är effektivt, tajt, rifftungt och svängigt på det vis som AC/DC tagit patent på. Många gånger klichéer, men det är AC/DC:s sätt.

Nej, Brian Johnson saknar det definitiva klippet i rösten, men håller som 77 år gammal ändå en enastående hög standard i sitt karaktäristiskt pressade röstläge. Stevie Young, brorson till Angus, är en klippa som kompgitarrist och agerar som basisten Chris Chaney ungefär som the Whos basist John Entwistle. Det vill säga på fläcken utan att göra annat väsen av sig en det som spelas.

Imponerar. AC/DC håller sin patenterade stil än. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Angus Young som är bandets envetna dynamo. Det är inte bara en fröjd att se utan också fascinerande. Han håller hög underhållningsklass, men han är också en enastående flink gitarrist som gärna visar sitt ekvilibristiska spelsätt. Det är ju hans riff omväxlande med melodislingor som gett gruppen dess sound. Det som en storhövdad publik (bandet har lockat nära 130000 på sina två dagar i Göteborg – nytt rekord för hårdrock på arenan) fortfarande törstar efter.

Det är imponerande på många vis.

Men det är också förvånande med de longörer som bandet bjuder på mellan låtarna. Nog för att killarna behöver det, med ålderns rätt, men nog tycker jag att Brian Johnson kunde bjuda på ett eller annat mer begåvat mellansnack än det han nu grymtande och skrattande pressar fram.

Ändå: AC/DC kan fortfarande efter över 50 år bjuda på högspänning. Starkt så.

The Pretty Wreckless har fått förmånen att vara förband till AC/DC under turnén. Men skådespelaren Taylor Momsen (”Gossip girl” med flera) förvaltar inte tillfället. Lite är det som bandet tillhör Flat Earth Society och inte upptäckt jordens möjligheter. Det händer liksom ingenting. Varför kunde inte ett av våra lokala, begåvade akter fått chansen… som Velveteen Queen?

AC/DC, Ullevi, 1 augusti 2025. Andra konserten av två på arenan. (Den första var 28 juli.)

AC/DC på scen: Angus Young, gitarr, Brian Johnson, sång, Stevie Young, gitarr, Chris Chaney, bas och Matt Laug, trummor.

Låtlista:

If you want blood (you’ve got it)
Back in black.
Demon fire
Shot down in flames
Thunderstruck
Have a drink on me
Hells bells
Shot in dark
Stiff upper lipp
Highway to hell
Shoot to thrill
Sin city
Hell ain’t a bad place to be
Dirty deeds done dirt cheap
High voltage
Riff raff
You shook me all night long
Whole lotta Rosie
Let there be rock
TNT (extranummer)
For those about to rock (we salute you)

123 Schtunk – clowner med känsla för allvar och komik

Posted on juli 30 av Kai Martin

Teater:

MACBETH

Man sätter sig på tåget till Varberg 16.49 för ankomst 17.33. En moderat rask promenad till Arena Varberg för att få se 123 Schtunk spela utomhus. Tåget tillbaka är bokat. 21.54 från nya, fina Varberg Central. En perfekt kväll med perfekt tajming.

Så dumt. Det kan det förstås aldrig bli när den fria komedigruppen 123 Schtunk bjuder på föreställning och samtidigt firar 20 år på scen. Dels är utomhusföreställningen i Nöjesparken på grund av väder inflyttad till Nöjeshallen (väderrapporterna spelade ett spratt, det hade utmärkt väl gått att hålla pjäsen i det fria). Dels spillde föreställningen över, som den bör, där jag plötsligt blev en del av pjäsen. Det blev ett missat tåg. Det var det värt.

Jo, allt kan hända när 123 Schtunk står på scen. Med sitt clownsmink och sina olika röda clownnäsor tar sig trion an teaterklassiker på allvar och lek. Improvisationen är ständigt närvarande. De glider in och ut ur repliker för att fånga något som händer i salongen.

Som vid introduktionen där två bröder, nio och tolv år, från Höganästrakten fastnar i Lasse Beischers garn och tillsammans med fadern till barnen aldrig kommer loss under kvällen. Eller en bloggande teaterrecensent som snart identifieras och hålls i ett underbart grepp av trion föreställningen igenom. Där Macbeth, då han sias om sin framtid, också kommer ta över http://www.kaimartinblog från mig.

Bakom mig sitter hyllade skådespelaren Ann Petrén med maken Bengt Berger, aktad musiker från bland annat Arbete & Fritid. Bredvid dem filmparet Björn och Lena Runge, mästerregissören respektive -klipparen. Men alla kommer de undan radarn till andra akten då ensemblen även fångar in Ann Petrén med hovsam ”We not worthy”-gest à la ”Wayne’s world”. Så, tada!, är hon en del i replikföringen.

Ja, så håller det på. Galenskap och kaos från start. Lyhört agerande. Snabbt, intiutionsrikt agerande med en trio som ständigt skickligt är på tårna. Det är i sanning imponerande även om jag sitter lite på spänn mot slutet och väntar på att jag – precis som alla i pjäsen – brutalt ska mördas.

Omfamnande. 123 Schtunks föreställningar bjuder på extra allt. Foto: KAI MARTIN

Alla får vi – tillsammans med några till i publiken – som oförskyllt hamnat i spotlighten agera i pjäsens improvisation med repliker som sker där och då i denna 123 Schtunks unika sceniska kommunikation. Det skapar en situationskomik som det inte går att ducka ifrån. Det är oerhört roligt. Ett nästa touretteskt sätt där humorn hela tiden bor granne med kaos. Men – och detta är gruppens styrka – de kan fortfarande greppa allvaret i pjäsen de spelar. Närmast häpnadsväckande. Plötsligt är de inne replikerna. Bjuder på allvar och låter oss alla skickas in i det mörka dramat på de dimhöljda skotska hedarna när det begav sig.

Det skapar dynamik och dramatik. En skicklig kontrast till de ivrigt roande tramset som ju, tillsammans med den egenkomponerade musiken, är något 123 Schtunks motor.

Sommarteatern för gruppen har blivit något av en tradition. Inte så konstigt. Lasse Beischer kommer ifrån staden och har inte släppt greppet om den. Den har inte heller släppt taget om honom. Hälsa på Bockstensmannen på museet i fästningen och man stöter på honom och hustrun Bortas Josefine Andersson på film bortskickade till 1300-talets Sverige.

Man kan tycka att tradition på scen kan vattna ur intresset. Så inte för 123 Schtunk. De lockar inte utsocknes från hela landet, utan stadigt en lokal publik. Till den här tisdagskvällen blev det fullt hus. Ja, närmast premiäriver och det fick till och med ställas fram ytterligare stolar för att alla skulle få plats.

Jag tänker att det här är ju medicin. Är man hängig och nere, kanske till och med deprimerad av någon tyngre art, är 123 Schtunk medlet mot ljuset. Deras omfamnande humor, komiken som tilltalar från start, sättet de möter publiken och inkluderar den, kommer snart innanför huden och in i själen för att värma ett svart hjärta till att slå rött och glatt igen. Det är något vackert i det.

Vi andra får skrattet och underhållningen ändå och med de en livsbejakande energi. Fint det också. Tack för det.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg, premiär 15 juli 2025. Spelas till och med 31 juli. Den recension baserad på föreställningen 29 juli.

Av: William Shakespeare i 123 Schtunks fria version.

123 Schtunk är: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson.

Teknik, sufflör med mera: Otto Olsson Båth.

Diggiloo omfamnar allt – men behöver ny energi

Posted on juli 28 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

Södra Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 6800.

Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.

Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.

Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?

Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.

I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.

Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.

Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).

Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.

Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.

Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).

De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.

Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN

Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.

Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.

Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.

Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).

Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.

Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.

Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.

Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.

Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.

Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.

Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.

Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

LED-contentdesigner: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesigner och grafiker: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Thomas Malbeck.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

kaimartinblog

Om Sverige i tiden

Författare: Kai Martin

Kafkalik verklighet

Istället för konsert: Förvirring!

Fyndigt fångad Göteborgs-jukebox

Melodram med energi – men utan överraskningar

Ömsint drama av klassisk film

Way out skyfall – dag 2

Way out West dag 1 utan wow-känslan

Växelström? Likström? Kvittar för AC/DC – fullt ös fortfarande

123 Schtunk – clowner med känsla för allvar och komik

Diggiloo omfamnar allt – men behöver ny energi