Allkonst. Christian Gabel, vid pianot, bjuder med sin ”1900” på en hisnande musikalisk resa som är ett allkonstverk . Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Bäst: Det hisnande musikaliska äventyret.
Sämst: Fanns ingenting att klaga på.
Fråga: Hur mycket kreativitet kan det finnas hos en musiker/konstnär…?
Det har gått en och en halv månad sedan Christian Gabel, som trummis, tog farväl från publiken tillsammans med Bob Hund. Han som 2009 blev stadigvarande trummis i detta excentriska, underhållande band och samtidigt har figurerat i den rollen i olika sammanhang, som med Thåström, Ossler och Annika Norlin.
Parallellt med detta har han skapat sitt egna musikaliska universum där ”1900” är hans senaste. Det som beskrivs som ”en audiovisuell konsert: kontragarde”. Pretentiöst? Oh, ja. Underhållande? Verkligen.
Scenen är som en fastlåst filmruta från någon svartvit stumfilm för hundra år sedan. Inte ens då bandet äntrar scenen bakom den flortunna ridån, som inte dras upp utan istället tjänar som filmduk, förändras färgskalan något nämnvärt.
Det här är ett allkonstverk med musiken i centrum med i ett flöde av filmklipp, som som ett collage strömmar framför betraktarnas ögon. Det är allt från journalfilmer till scener från filmer, mer eller mindre kände, konstnärer – som Picasso – som flimrar förbi, svepande storstadspanoraman som ändras till krigets pulvriserande av metropoler. Ja, vi rör oss genom ett 1900-tal med allt vad det innebär av konstnärlig kreativitet, mänsklig vardag och grymhet. Här finns referenser till Devos de-evolution och Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Det moderna samhället som triggar människan, men också äter den. Allt till Christian Gabels intensiva, minimalistiska, repetitiva musik som växlar i styrka, där han spelar allt annat än trummor.
Musikerna på scen är lyhörda och samspelta. Allvaret är fullständigt påkopplat. Det här är inget stycke att slarva bort.
Det är en knapp en och en halv timmes upplevelse som är värd varje minut… ja, sekund. Här krävs, precis som för musikerna på scen, största möjliga uppmärksamhet. För här vill man inte missa en enda sekvens, takt eller ton.
Det är en hisnande resa genom Christian Gabels ”1900”.
”1900 – en audiovisuell konsert: kontragarde”, med och av Christian Gabel med orkester. Stora Teatern, Göteborg, 16 oktober 2025. Spelas 17 och 18 oktober.
Kompositör: Christian Gabel.
Ljuddesign: Niklas Nordström.
Visuellt koncept: Ögat tillsammans med Christian Gabel.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler, Linus Johansson och Mats Sahlström.
Scenograf: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Raimo Nyman.
Videooperatör: Johannes Ferm Winkler.
På scen: Christian Gabel, piano, diverse klaviatur, xylofon och röster, Andreas Söderström, gitarrer, bas, röster och synt, Frida Johansson fiol, slagverk, synt och röster, Ellen Pettersson, horn, synt och röster, Lars Skoglund, slagverk, synt och röster, samt Pelle Ossler, gitarr.
Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med Shtoltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN
Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.
Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.
Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.
Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.
Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.
Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.
Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.
Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.
”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).
Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.
Regi: David Sperling Bolander.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.
Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.
Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.
På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.
Musik och dikter i föreställningen:
Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Funderingar. Hur kommer det sig att jag har blivit så oerhört bortskämd av hustrun…? I 18 och ett halvt år har det skett. Som nu, då jag fyllde 69 år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag vet. Jag är bortskämd. Från morgon till kväll. Lever sedan 18 och ett halvt år i kärlek. Jag får reda på det varje dag. Jag bekräftar.
Så en grå höstdag i det mittersta av oktober färgar hon varje minut till höstlig kulör. Bara för att hon kan. Bara för att hon vill fira min födelsedag. En anspråkslös 69-årsdag.
Nej, vi är inte alltid överens. Jag får klagomål emellanåt. Som då hon med skärpa frågar: ”Varför väcker du mig inte då du vaknar. Jag vill bli väckt tidigt!”
Rösten är uppfordrande. Bestämd. Men… det har sina skäl varför jag inte gör det. Som nu då samtalet kom upp inför läggdags 14 oktober.
Jag firade ut mitt 68 levnadsår med att sjunga som solist i den varma, kärleksfulla kören Maj12:an ledd av Martin Hamrén, som jag lärde känna för lite mer än 30 år sedan då han var basist i fantastiska Beatlesbandet Lenny Pane. Han kontaktade mig förra året för några vårkonserter. Jag klarade tydligen audition, så jag fick göra det igen. Från två låtar till tre. Det blev två konserter i maj. I augusti blev det en till under Kulturkalaset och dess regim. Så plötsligt blev det gig även nu, då en bostadsrättsförening hade bjudit in kören.
Så ”Livin’ thing” (Electric Light Orchestra), ”Viva la Vida” (Coldplay) och ”Goodbye Yellow Brick Road” blev mina nummer till Martin Hamréns fantastiska arrangemang och med den mäktiga kören bakom.
Jag kommer hem lycklig. För det är härligt att sjunga. Rösten är förvånansvärt stark och intakt, även om jag inte är någon mästare i det höga registret längre.
Så kommer då, när Z och jag ska lägga oss, spörsmålet om väckning. Jag förklarar att jag kommer vakna tidigt och tänker inte beröva henne på hennes sömn. Det slutar med att hon bestämmer sig för att sätta klockan.
Jo, hon vill uppvakta mig på min födelsedag (som vi också haft diskussioner kring) med sång , kärlek och presenter. Fint. Jag uppskattar det. Men jag har, som sagt, alltid vaknat tidigt. Det kommer inte bli annorlunda bara för att jag fyller år.
Vi somnar. Jag vaknar. Tjugo över fyra. Nej, det finns inte att jag skulle vakna min sött, snusande hustru. Jag går på toa, inser att jag är för vaken för att somna om. Kliver upp och slår på matchen mellan New York Rangers och Washington. En tajt i historia, som jag strömmar i efterhand. Fantastisk målvaktspel (åh, så jag saknar hockeyn – knäskadan har gjort att jag inte har kunnat spela sedan 27 maj i år), chansrik och förvånansvärt intensivt tempo för att vara in inledning av säsongen. Med matchslutet kommer tröttheten. Jag kryper till kojs. Z sover fortfarande.
Jag märker inte då hennes klocka ringer. Så jag misstänker att hon instinktivt vaknat före signalen och sedan smugit upp. Så får hon, min älskade, omtänksamma hustru väcka mig med sång, blommor och en present.
Vi, eller jag, hade haft önskemål om att åka till Hovåsbadet för ett morgondopp, trots den kyliga, råa oktobermorgonen. Men när jag vaknar är klockan snart halv åtta. Z har planer och det innebär att vi får skrinlägga badet. Jo, vi har haft våra diskussioner om vad som ska ske idag. Jag har gett lite hintar om restauranger som jag vill besöka. Jag tycker inte det är aktuellt att dra iväg barn och barnbarn, vi ska ses på hummerfest på fredagen. Det räcker. Jag ska också gå till barberaren för min månatliga ans och därefter besöka kafébion på Bio Roy.
Jag ligger och scrollar igenom mobilen, tackar med ett hjärta för alla gratulationer som kommit och i en strid ström fortsätter att komma. Så kommer ordern. Vi ska iväg. Jag klär mig. Hämtar yllekostymen, en grårutig Boss, som jag köpte när jag ensam for till Göteborg efter att ha tagit farväl av Z:s far som avlidit på Herlev Hospital. Jag kom till Kungsbacka, kände mig mollstämd, åkte in på Hede outlet. Kom ut med ett par tjusiga, röda Clarksskor och denna Bosskostym. Ville köpa mig till tröst, det funkade väl så där, men stillade något. Till detta en Burburryskjorta (secondhandfynd), en vinröd slipover (italiensk lammull, secondhand), en randig Etonslips (secondhand), en Stetsonhatt (från Sop AB) samt på fötterna mina – av jack på Mölndal skomakeri och nyckel – nysulade, exklusiva, italienska värstingskor, Moreschi (secondhand, men helt i nyskick, förutom lätt slitage på sulor och klack). Jag var redo för dagen.
Min uppskattande hustru ville fånga mig vid bullerplanket som stryker längs Dag Hammarskjöldsleden där höstlöven från klätterväxten lyser i höstens alla rika, vackra färger. Hon ger sig inte. ”Stå så! Varför ler du inte? Måste du se så svår ut?”
Men, herregud, jag är fortfarande en allvarlig, om än inte ung, man.
Så går vi till spårvagnshållplatsen där en ung kvinna sitter på bänken och väntar på sin vagn. Hon tittar upp och (!) det är Ida Gillner, som precis bjudit in mig till hennes projekt ”Shtoltse lider” på Stadsteaterns lunchteater 16 oktober. Vilken slump. Henne vagn kommer. Vår så småningom.
Jag vet inte vart vi ska. Men har mina aningar. När Ettan kommer och vi kliver på känns det mer givet. När vi lämnar vagnen vid stökiga Järntorget, där tusen och ett byggprojekt rör om i trafikgrytan för alla resenärer, bilister, cyklister, gående… ja, då är det givet; vi ska till hotel Draken.
Jag hade haft på min önskelista en besök på Brasseriet, högst upp i huset (skrev om det här). Men där finns inte frukost. Det har man emellertid i absoluta bottenplan, i lokalen där anrika Vågen en gång låg. Så blir det. Z betalar, vi tar plats och får en fin stund tillsammans med en hotellfrukost som inte går av för hackor och som har det mesta. Jag som saknar Danmark får mitt lystmäte. Var och varannan i salongen, förutom någon överviktig amerikan i sweatshirt och mjukiskortbyxor, är från grannlandet. Det pratas danska från unga som gamla, män som kvinnor, flickor, som pojkar. Det är höstlov.
Jag ser att tiden rinner ifrån mig, så jag kysser min älskade hustru farväl. Tar en promenad över Olof Palmes Plats via Järnvågsgatan, förbi Esperantoplatsen och till Kungsgatan. Viker efter puckeln av ned mot Vallgatan och tar mig in på Victoriagården, kikar in en snabbis på Abiti, kollar där, går vidare till Oscar Jacobsons sustainbutik för en kik innan det är dags att ta plats hos Sharper Barbershop vid Victoriapassagen och A, som de senaste åren har sett till att hålla mig i trim. Tiden flyger fram, precis som samtalen. Plötslig är jag ansad och klar för den fortsatta dagen.
Jag får skynda lite, för kafébion väntar och den finska filmen ”Missilen” (2024), som jag inte vet så mycket om. Jag tar spårvagnen från Kungsportsplatsen, kliver av vid Valand och springer genast in i en av yngste sonens bästa vänner. S är charmerande, berömmer min klädsel från topp till tå och gratulerar mig dessutom. Hon har koll. En snabb avstämning om läget innan vi skiljs åt. Så uppför Avenyn, en kvick tittin hos Park Avenue för att lätta på trycket, så tvärs över gatan till Bio Roy, där kön har släppt. Jag smiter in, hamnar i mitten på rad fem, där jag brukar sitta och tackar nej till fikat. Jag är mätt sedan frukost.
Filmen är fantastisk. Humor och allvar, dåtid som speglar nutid och skickligt skådespeleri från huvudrollsinnehavaren Oona Airola, som är magisk (hon vann priset Dragon Award Best Acting vid Göteborgs filmfestival 2024 för sin insats). Men jag hoppas återkomma till den filmen i en annan text.
När vi skildes åt, Z och jag, frågade hon hur många loppisar jag skulle hinna med. Jag hade egentligen inte tagit någon alls, men tackar som frågar. Jag tar bussen från Valand till Kungsportsplatsen, går nedför Östra Hamngatan, säger hej till NK:s faciliteter, fortsätter till Arkaden och Stadsmissionens butik där, som har blivit något av en favoritaffär. Hittar ett par Bossjeans, som jag chansar på med vidden 35″. 229 kronor. Grattis Kai.
Upp till Ragtime på Magasinsgatan 15, som jag besökt sedan butiken öppnade i början på 80-talet. Säger hej och fortsätter sedan till vagnen vid Grönsakstorget för att åka hem.
Z jobbar hemifrån och jag väntar ut henne och hon mig för att hon ska ta mig på badäventyr. Jag betar av födelsedagshälsningar som är i massor på Facebook. Ger ett hjärta till var och en, svarar på någon enstaka. Jag svarar på samtal och sms. Svara på Messenger och Instagram. Tar ett break, då Z frågar om jag är redo? Jag som trodde att jag väntade på henne.
På med badbyxor och badrock, kläder att ha på efteråt. Ut i rusningstrafiken, som efter Järnbrottsmotet släpper en del. Kommer fram till ett grått Hovås där regnet faller skirt. När vi parkerat bilen håller regnet andan. Några tjejer går före oss. Unga. Ska de bada? Nej, då vi kommer fram säger vi ett hastigt hej, men de står bara och spanar ut över vattnet. Jag avvaktar till de har begett sig, tar av mig badbyxorna och går i vattnet, dyker ut en bit, simmar kort och tar mig åter till trappan och går upp. Det är, som det heter, friskt. Men jag gillar sältan, kylan är rimlig. Jag fick bada på min födelsedag.
Så hem. Klockan tickar mot sex då Z har bokat bord någonstans för middag. Har hon trots allt lurat dit barnen med familjer? Det vore ju trots allt trevligt. Jag byter om. Tar en rutig Oscar Jacobsonkostym, byxor, väst och kavaj från Hede outlet, en Paul Smithskjorta från en secondhand i Reyjavik, en italiensk sidenslips (kommer inte ihåg märket, men secondhand), snusnäsduk i bröstfickan, Ballyskorna från en secondhand i Ølstykke på fötterna. Jag är redo för stan.
Men… vi ska inte gå någonstans? Z är överraskningarnas mästarinna. Hon har fixat med mat hemma. Handlat hos Delitalia på Övre Husargatan, som kan det där med italienska läckerheter. Det som Z vet att jag älskar. Hon har också smugit in på Systemet och handlat två flaskor italienskt vin.Det blir tryffelknyten, knyten med ost, valnötter och päron, Karl Johanspesto med tomatsås, som var som en gryta. Ljuvligt gott. Lite ostar efter det – gorgonzola, capridor (getost), Fondatore Pecorino, taleggio – och lite italienska chark – coppa, fänkålssalami, prosciutto Parma– med focaccia caprese till och tiramisu som efterrätt med kaffe och cognac. Det sistnämnda som ackompanjemang till två avsnitt av underbara ”Slow horses” på teven.
Vilken dag! Jag somnade inte bums. Fick tackat eftersläntrande grattissägare från alla håll och kanter. men klippte rätt snabbt med ögonen efter en alldeles särskild dag för en synnerligen bortskämd man.
45 år. I cirka 45 år har Thomas Di Leva rest i musikens tjänst och den med honom. Nu är han aktuell med det nya albumet ”När änglar dör”. Foto: KAI MARTIN
Han har mellan 70 och 90 resdagar för konserter eller evenemang. Han kan sina hotellrum. Vet hur man dödar tid utan att förlora kreativitet.
Nu är Thomas Di Leva aktuell med sitt senaste album ”När änglar dör”. Där allt startade under en resa.Både till Mallorca och tillbaka i tiden.
Tolv låtar. Det är ingen slump att det har blivit så när Thomas Di Leva kommer med sitt nya album ”När änglar dör”.
– ”Miraklet” (utgiven 1999, min anm) är på 4.30. Men musiken som ges ut nu är på 2.30-någonting. Så jag bestämde mig för att återvända till Di Leva-popen och sökte mig tillbaka till Beatles. Ja, perioden innan den psykedeliska. Då då det låg tolv låtar på ett album med en speltid på en halvtimme. Ändå innehöll låtarna vers, brygga, refränger och solon. Så jag lyssnade mycket på Beatles till och med ”Revolver” (1966, 14 låtar på cirka 35 minuter, min anm). Syftet var att komma tillbaka till den ursprungliga popformen.
Han bestämde sig också för att vara både sin egen producent och sin egen musiker. Få andra är inblandade.
– Ja, jag fick vara min egen George Martin, skrockar han.
– Jag förklarade för min kapellmästare Anders Lundström, som ofta är med då jag spelar, att jag ville inte göra ett album som var för producerat. Snarare att det skulle vara underproducerat. Det ska vara en platta för fantasin.
Inget bollplank?
– Nej, det vill jag inte ha och det behöver jag inte. Jag var klar med hur jag ville göra plattan och ville inte utveckla det åt något håll.
Han förklarar att han inte har något problem med inspiration, att det redan finns tre album till i huvudet.
– Den här plattan startade när vi – familjen – var på Mallorca på semester 2023. När jag hade någon timme över satt jag på balkongen och lärde mig Garageband på mobilen. Där började jag skriva låtarna som hamnat på den här skivan. Jag hade också köpt en ny gitarr, en Epiphone Casino. En halvakustisk, en sådan som John Lennon hade. Jag hade sett Peter Jacksons ”Get back”, blev inspirerad och köpte gitarren. Den fick mig att börja spela mycket elgitarr, jag som annars spelar akustisk gitarr.
Hur är det, inför ett album och skapandet av det, känner du att du får göra vad du vill?
– Både och. Jag inte bara göra vad som helst. Jag vill hålla mig väl med publiken och de ska inte bli förrådda.
Men kan det bli ett påtvingat krav?
– Nja, jag vet att då jag slutade med kaftan blev det protester, erkänner han.
– Men jag är ju ingen staty.
I kostym. Under Diggilooturnén sjöng Thomas Di Leva David Bowies ”Life on Mars?”iklädd kostym. Det gav i sin tur en framgångsrik turné med Bowies musik sjungna av Di Leva. Foto: KAIMARTIN
Under Diggilooturnén 2016 varvade han framträdande i kaftan med den i kostym, då han sjöng David Bowies ”Life on Mars?”. Hans stora inspiration och förebild väckte också något nytt hos honom. Succén med låten gav idén till ett helt program – och turné – med Bowies musik framför av Thomas Di Leva.
– Jag nollställde bilden av Di Leva som figur. jag fick visa att jag också är en rock’n’roll animal. det var befriande. Lite som Kiss utan smink skulle spela i jeans och t-shirtar i en pub.
Thomas Di Leva skrockar sitt klassiska skratt över bilden. Men han är medveten om hur stark bilden av honom som Di Leva i kaftan är.
– Tänk på Charlie Chaplin, som ju var en så tydlig figur. Det är svårt att frigöra sig från den.
Han har oftare kostym på scen. Är då vi träffas iklädd svart utanpåskjorta, t-shirt, svarta byxor och sneakers. Rätt nedklätt, med andra ord.
– Jag har kvar alla kaftaner och använder dem vid kyrkokonserter och högtidliga tillfällen. Jag får en märkliga kraft av dem och kan känna mig naken utan dem. Men jag behöver dem inte för att existera. Har man varit med så länge, som jag, är man ingen. Det var viktigare när man var yngre att vara någon.
Thomas Di Leva har sedan 70-talet och uppväxten i Gävle levt med och för musiken. Punken och nya vågen i Sverige gav honom livsrum och kreativitet. Från band som Pillisnorks in i 80-talet med Modern Art och resan som soloartist. I cirka 45 år har han varit resande i musik. Både på vägarna och in i sig själv. Många gånger i sällskap med band och musikerkollegor, men oftast ensam utelämnad till sina egna tankar.
Har tappat sugen. Thomas Di Leva har tappat sugen många gången. Men kärleken till musiken och att stå på scen övervinner allt. Foto: KAI MARTIN
Har du någonsin tappat sugen?
– Många gånger. Men det gör väl alla. Att vara på turnén är inte så glamoröst som det ser ut. Det är att många på grejer, soundcheck, försöka hinna äta något, spela, packa ihop och komma till ett ensamt hotellrum.
Kan tomheten bli en fiende?
– Jo, men jag har alltid mediterat. Sedan har jag sällskap av mobilen, läser på den, är inne på sociala medier, ringer familjen. Förr gick man ju ut efter spelningarna och hade nattliv till två ,tre. Men efter tusen utenätter vet jag ju hur det är.
Under en period på 80- och 90-talet, efter genombrottet med ”Vem ska jag tro på?” (1987) var inte bara Thomas Di Leva flitig ute på vägarna i framför allt Sverige utan också ett villebråd för hatarna. De som inte kunde acceptera en annorlunda musikprofil, som dessutom förespråkade kärlek och fred från scen. (Ja, det finns kopplingar till Greta Thunberg.) Det tog sig inte bara i uttryck som verbala kränkningar. Ofta, framför allt i folkparkerna, möttes han av stenkastning utan att några vakter ingrep.
– Jag brukar säga att det var då jag lärde mig dansa. Det gällde att lära sig parera, att se det i tid. När man var ute i folkparkerna var det ju så att vakterna visste det var som kastade och bar sig illa åt. Det var ”Kalle”, men ”han är ju bara som pojkar är”. Så såg man mellan fingrarna med det.
Hur orkade du?
– Jag hade inget val. Jag kan bara det här och har ingen utbildning.
Men de senaste 30 åren har han både fått vara och verka i fred. Han är tacksam för det.
– Ja, det är ju därför som jag håller på. Visst, det kan vara deprimerande att resa. Men stunderna på scen gör att det är värt det. Jag kan påta i jorden hemma och glömma att jag är artist. Men den energin som jag får i mötet med publiken får jag ingen annanstans.
”När änglar dör”, titeln på albumet, är ju en rätt deppig titel för att komma från en kärleksprofet…?
– Det var en så stark låt att den också fick bli albumtiteln. Jag frågade runt lite om det var ok, förklarar han och fortsätter:
– Men… allting dör ju. När änglar dör öppnar det ju för något nytt fantastiskt. Allt är ju egentligen evigt. Min publik är visserligen i alla åldrar, men de flesta är från 35 år och uppåt. Jag lever i en tid där folk går bort. När David Bowie (som avled 10 januari 2016, min anm) räckte inte mina ord till. När jag skrev texten sa min hustru Sofie att den var för poetisk. Så jag skrev om den.
Så du har ett bollplank i alla fall?
– Haha, jo.
Känner du dig som en handelsresande i musik?
– Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det. Men… det kan man väl säga. Jag ska ju sälja vinyl och cd på mina konserter. Nu när jag var på Bengans här i Göteborg satt jag och signerade skivor i en timme. Innan releasen av albumet hade vi en förhandslyssning i teatersalong Mall of Scandinavia för att lyssna på skivan och sälja den. Männen köpte vinyl. Kvinnor cd. Det låter som en fördom och jag blir kanske ”canclad” nu, skrattar han.
– Men det är fantastiskt att de finns ett sådant intresse för cd och vinyl. Albumen känns ju som ett konstverk. Det gör de inte på Spotify.
Handelsresande i musik sedan 45 år. Thomas Di Leva reser för att sälja sin musik – från scen och i skivbutiker. En förutsättning och självklarhet som artist. Foto: KAI MARTIN
Underhållande metateater. Pjäsen ”Kommer hem och är snäll” av Lars Ahlin figurerar med Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam i den underhållande ”Förlåt.Förlåt.” i Pusterviks matsal. Foto: KAI MARTIN
”Förlåt. Förlåt” är Tinna Ingelstams text, som hon också spelar tillsammans med Åsa Gustafsson. En flödesrik, vardagsnära text som väver in en dramatisering av Lars Ahlins (1915–1997) novell ”Kommer hem och är snäll” (1944).
Två väninnor möts för att arbeta ihop. Anki (Åsa Gustafsson) är restauratören som behöver hjälp med det mesta – mat, servis, servering – till den pjäs som ska spelas på hennes etablissemang. Ulla (Tinna Ingelstam) kommer brådstörtat, oförberedd, men beredvillig till Ankis hjälp.
Det blir försiktig humor från start, en humor som växer parallellt med relationsproblematiken mellan vännerna. Snyggt i handlingen vävs skådespelarna Nina och Charlotte in (ja, Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam gör även dess och därmed rollerna som de spelar). Med detta deras relationsproblem och olika kynnen. Nina den positiva, drivna. Charlotte den problemsökande, negativa.Förstås möts listigt Nina och Ulla, respektive Anki och Charlotte. Så det blir några skickliga karaktärsbyten, entréer och sortier i denna snyggt vävda intrig.
Stor spelplan. Hela Pusterviks matsal används, från scenen till baren. Foto: KAI MARTIN
Man har valt hela Pusterviks matsal som spelplan, från scen till baren och utrymmen där emellan. Det skapar en autentisk känsla, men blir bitvis också svåröverskådligt i detta rum med sina tjocka pelare. Å andra sidan hörs allt, även om man inte ser, då publiken är lyhörd och uppmärksam på vad som sker från de icke mikrofonförstärka skådespelarna.
Det är också fascinerande att se hur allvaret sänker sig i några scener. Dels då Nina begår våld mot Charlotte för att uppnå skärpa inför att pjäsen ska spelas. Dels då ”Kommer hem och är snäll” spelas. Här hämtar publiken andan för en längre tyst minut då Åsa Gustafsson gör den otäcka, fulla och självupptagna Mannen med kuslig pondus. (Jo, hon kan sina gubbar.) Och Tinna Ingelstam förvandlas till Kvinnan, den devota, förtryckta och hunsade som drömmer om ett annat jag, som vore hon henne.
Det är skickligt.
”Förlåt. Förlåt.” balanserar snyggt mellan humor och allvar, vardag och fantasi, vänskap och relationer samt i kollisionen mellan köket och scenen. Men man ser också fragment av avstånd präglad av oro. Där Anki ser Ullas förhållande med sin käraste reflekteras i pjäsen ”Kommer hem och är snäll”.
Det är en pjäs som i all sin korthet om en dryg timma bjuder på många lager. Man kan dessutom äta till.
”Förlåt.Förlåt.”, Matsalen, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 oktober 2025. Spelas 13, 14, 20 och 21 oktober.
Manus: Tinna Ingelstam.
Regiöga: Emelie Strandberg.
Kompositör och musiker: Mikael Backegårdh.
I rollerna: Åsa Gustafsson (Anki, Nina och Mannen) och Tinna Ingelstam (Ulla, Charlotte och Kvinnan)
Starkt spel. Marie Delleskog, som Alfhild, och Beata Hedman, som Camilla, gör Kristina Lugns ”Silver Star” till en scenfest i det korta formatet. Foto: JONAS KÜNDIG
I en knapp koncentrerad timme till musik av Cure möts generationer; Alfhild och Camilla. Camilla, i Beata Hedmans skört starka gestaltning, en ung kvinna runt 15 år som rymt hemifrån. Men i allt kan hon inte rymma ifrån sig själv. I oasen av en park finns några bänkar där hon strandat. Det är där hon möter den äldre, Alfhild ( tryggt och erfaret spelade av Marie Delleskog), som lyssnar på den förtvivlan som strömmar i en monolog ur den unga kvinnan. Hon som inte vill bli lyssnad på blir det ändå. Ur isolering uppstår ett samtal. Ur dialogen kommer så en förståelse och ett samförstånd.
Är Alfhild och Camilla samma personer? Möter den yngre den äldre för att lindra smärtan och öka förståelsen för livet och livets oväsentligheter och tomhet? Känner de varandra sedan innan?
Nej, Kristina Lugns text bjuder inte in till några förklaringar. Hennes underfundiga pjäs radar upp lek med ord och meningar. Gör försiktig humor av en emotjejs förtvivlan och allvar av hennes längtan efter den pappa hon aldrig har haft. Hennes uppgörelse med den ensamstående mamman, som inte orkar med sin dotter, men älskar henne över allt annat. Detta mot Alfhild, som rymt sitt hem, flytt soffan som ändå aldrig kommer sakna henne. Här ekar ensamheten hård och kall.
Jo, det är en kort, intensiv, drabbande pjäs där the Cures musik – låtarna ”Lovesong” och ”Pictures of you” från albumet ”Disintegration” och ”A letter to Elise” och ”High” från ”Wish” – blir upplyftande, vacker depprock. Ett självklart soundtrack till stämningarna inom- och utombords i ”Silver Star”.
Regissör Mattias Nordkvist har återigen (han regisserade finfina ”En alldeles särskild dag” på Lilla scen, som spelade för någon månad sedan – läs här!) hittat rätt ton. Nu i detta känslosamma duellspel. Han har också skapat den sparsmakade scenografin till föreställningen. Enkel, men effektiv. Och när fick man senast se en knallert på en svensk scen?
”Silver Star” berör, roar och värmer.
”Silver Star”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 oktober 2025. Spelas till och med 25 oktober.
Av: Kristina Lugn.
Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist.
Maskdesign: Elin Bergström.
Ljusdesign: Nicklas Jörgner.
I rollerna: Marie Delleskog (Alfhild) och Beata Hedman (Camilla).
I föreställningen hörs the Cures låtar ”Lovesong”, ”Pictures of you”, ”A letter to Elise” och ”High” från albumen ”Disintegration” (1989) ”Wish” (1992).
Redan stjärnor. Sistaårseleverna på Balettakademien är redan fullfjädrade stjärnor. Uppsättningen av ”Into the woods” är ren mästarklass. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Första akten är rasande bra.
Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.
Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?
Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.
Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.
”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.
Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.
Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.
Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON
I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.
Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.
Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.
”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober.Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.
Musik och text: Stephen Sondheim.
Originalmanus: James Lapine.
Arrangemang: Jonathan Tunick.
Regissör: Emelie Sigelius
Koreograf: Rebecca Evanne
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson
Svensk översättning: Ulricha Johnson
Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin
Ljuddesigner: Karl Wassholm
Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.
Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.
I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)
Sliter förtjänstfullt. Claes Malmberg och Sofie Lindberg kämpar med sina många karaktärer och storyn i röriga, men bitvis roliga tvåmannafarsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8. Foto: TOMMY HOLL
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Det är inte fullt som på Arvingarna, om man säger.
Bäst: Claes Malmberg och Sofie Lindberg är en utmärkt komikerdynamo.
Sämst: Föreställningen håller inte för en helkväll.
Fråga: Vad handlar det här om egentligen…?
Som om det inte räcker med att Claes Malmberg har obotlig cancer och ska spela ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Han har dessutom uppdraget att tillsammans med Sofie Lindberg spela den spöklika farsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 mellan varven under denna höst. Jo, han älskar att jobba. Helst jämt.
Nu får han – och hon – en utmaning i paritet med den han ensam gjorde de 25 rollerna i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, sommarunderhållningen vid Tjolöholms slott 2022. Nu delar Sofie Lindberg och han ”bara” på åtta roller och allt sker via sinnrika kostymbyten och olika gestaltningar. Ja, det blir en fars på två i denna uppsättning som bygger på tramsig, spöklik brittisk adelsmiljö. Det är porträtt som blir levande, varulvar, spöken, mumier och mitt upp i allt kommer sång. Ja, från Arja Sainomaas ”Högt över havet”, Kajs ”Bara bada bastu”, Imperiets ”Var e’ vargen” (en låt som de inbjudna influencarna inte har någon koppling till och lämnar dem håglöst bläddrande i telefonerna) och Sara Lis och Björn Ranelids ”Mirakel”.
Ja, till och med ”Knô daj in”. Låtar med emellanåt nyskrivna texter.
Ja, det är ett sammelsurium . Bitvis oerhört skickligt där Claes Malmberg låter sin lord tala som nämnde Björn Ranelid och Sofie Lindberg sin dräng/all i allo Nichodemus få röstdrag av Eva Rydberg. Och, ja, skiftena är strongt gjorda, precis som hur de båda på noll och ingen tid alls byter från en karaktär till en annan. Ja, Claes Malmberg lånar i sin roll som Myrna ut sin Ronny Jönsson-röst, så ni förstår att scenen är full – om än på två.
Fullt på scen. Claes Malmberg och Sofie Lindberg har att göra på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN
Charles Ludlams satiriska pjäs från 1984 har sina utmaningar. Det är ett mischmasch av genrer: victorianska spökhistorier, Hitchcockstämningar, ”Jakten på den försvunna skatten”-intriger,Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Sherlock Holmes ”Baskervilles hund”. Lägg till sångnumren som adderats.
Sofie Lindberg är en strålande komiker som tillsammans med Claes Malmberg utgör en driven humordynamo. De sliter för att få den här uppsättningen att gå ihop. Men når inte riktigt i mål.
Så… Nej, det här är inte den skarpaste kniven som lagts på Kajskjul 8:s bord genom åren. Men underhållande nog ändå. Problemet är att föreställningen inte håller för en helkväll.
”Mysteriet Myrna Vep”, Kajskjul 8, premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 15 november.
Av: Charles Ludlam.
Regissör: Anders Aldgård.
I rollerna. Claes Malmberg och Sofie Lindberg.
Orkester: Benneth Fagerlund, kapellmästare/piano, Martin Tallström, gitarr, och Per Bookvist, trummor.
Självupptagen. Erik Åkerlind gör sin Blumfeld utstuderat självupptagen och egocentrisk. Foto: PETER NYLUND
Dramatikern och regissören Hans Blomqvist har en faibless för Franz Kafka. Så återvänder han nu till denna hans favorit och vecklar ut en pjäs ur den oavslutade novellen ”Blomfeld, en gammal ungkarl”. Den som alltså aldrig blev fullbordad, men som ändå inte kunde lämna Kafka. Eller, som han skriver i sin dagbok: ”så bedrövligt att jag får huvudvärk”, men också ”sann på många sätt”.
På Göteborgs Dramatiska Teater har det blivit en enaktare och monolog på cirka en timme. En timme som far fram fylld av det mesta av sinnrik dramatik. Erik Åkerlind gör sin ensamma Blumfeld till sin. Han som lever på rutiner, samma sak varje dag och som trygghetsknarkar sitt liv. Men som också kan sakna sällskap, en familj att komma hem till.
I dagens språkbruk skulle han karaktäriseras som en incel. Han är oförmögen att känna empati. Är fördomsfull och föraktfull mot andra samtidigt som han är självförhärligande, självupptagen och – i allra högsta grad – egocentrisk. Nej, Erik Åkerlind gör inte Blumfeld till någon sympatisk gestalt. Men ägnar honom fullt ut sin uppmärksamhet på ett skickligt vis.
Här får han, vitsminkad i ansiktet (men definitivt ingen Pierrot), oklanderligt klädd i tredelad kostym, fluga, skjorta med stärkkrage och kub på huvudet. Jesper Lundaahls scenografi är sparsmakat elegant och bjuder på olika scener i rummet: fåtöljen, sängen, baren, garderoben. Allt i vitt.
Erik Åkerlind jonglerar Hans Blomqvists text. Smakar av den som vore det en vinprovning. Låter replikerna rulla runt i munnen, sväljer ibland, spottar ut någon gång. Han balanserar allt med dynamik och håller dramaturgin i livfullt strama tyglar.
Denna ensamme man börjar höra och se saker i sin ensamhet. Rids av maror när han nogsamt klätt om till sin pyjamas för en natts sömn. Men trots attacken mot hans ego väljer han fortsatt att klandra och kritisera alla andra förutom sig själv. Blomfeld är en arrogant skitstövel, som Erik Åkerlind förtjänstfull omfamnar och ”Två små vita bollar celluid med blå ränder” är ett stycke god underhållning. Ja, även för de som inte tycker att Kafka är så rolig.
”Två små vita bollar celluloid med blå ränder”, premiär 19 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 9 oktober. Spelas till och med 13 november.
Mogna debutanter. Promotionbilden med Kai Martin & Stick! för debutalbumet ”Biomusik”, som kom 10 oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS
Vi skriver 10 oktober 2025. Det är på dagen, ja, till och med en fredag, 45 år sedan Kai Martin & Stick! kom med debutalbumet ”Biomusik”. Samma dag hade Eva Wilke på Silence fått in oss tillsammans med skivbolags- och spelkamraterna Cosmic Overdose i SVT-programmet ”AB Svensk Rock”. Det som sändes direkt från Bal Palais, som vid tidpunkten hette Rock Palais, Kungsgatan, granne med Oscars teatern i Stockholm.
10 oktober 1980 var också debuten för musiktidningen Schlager (läs om en av grundarnas tankar om tillblivelsen här), som kom att skriva rejält om oss under åren 1980–1985 (utan att vi nämns i den den länkade texten ovan). Vi spelade på en välgörenhetsgala till tidningen, för att bidra till dess ekonomi. Vi blev recenserade i första numret – inte bara för ”Biomusik” utan också för vår medverkan på skivbolaget Strandeds samlingsalbum ”Popjob” (omslag och titelidé från vår eminente omslagsmakare och tillika gitarrist/låtskrivare/sångare Peter Bryx, egentligen Alfredsson).
Jo, vi var om och kring oss detta nådens år 1980, då vi dessutom gett ut singeln ”Måndag! Måndag!/”Slavi i vår tid” på Lundaetiketten Heartwork tidigare samma år. Inspelat i Lundaton i februari.
Så… 10 oktober 1980 gav Kai Martin & Stick! en bra start nationellt. Minst sagt.
Men det kunde ha gått helt annorlunda.
Vi var uppvaktade av flera skivbolag. Lokalt förde vi diskussioner med Nacksving, hade möte med Tommy Rander och bolagets lyssningsgrupp i hans villa i Skytteskogen mitt emot Marklandsgatan i Göteborg. Men det föll på de politiska förhören som hölls. Stranded med Klas Lunding drog i oss, men det blev ”bara” låtarna ”Spel” och ”Telefon” på nämnda samlingsplatta. Henrik Venant var sugen på att ha oss, men det stannade vid singeln.
Istället var det Silence som lockade. ”Proggbolaget”, som lämnat Stockholm för de Västvärmländska skogarna. Utanför Koppom med postadress Näved hade paret och grundarna Anders Lind och Eva Wilke köpt ett gammalt skolhus, som nu förvandlats till skivbolagshus. På bottenplan byggdes en studio med kontroll- och biljardrum. På andra våningen flera sovrum, en sovsal som Trötter, Kloker, Glader, Toker, Butter, Prosit och Blyger hade älskat. Där fanns också Silences kontor och ett kök.
Silence hade en ung man, som tjänade som både inspelningstekniker, producent och talangscout, vid namn Göran Andersson. han hade varit på Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Där spelade, förutom en rad lokala band, också TT Reuter, Problem och Grisen Skriker. De sistnämnda just en Silenceband.
Göran Andersson hade blivit förtjust och haft koll på oss därefter. Vi, som efter de första spattiga åren, någon gång sent 1979 eller tidigt 1980 gjorde en drastisk förändring i vårt sätt att framföra vår musik. Vi var engagerade att spela vår musik till en modevisning på anrika gayklubben Bacchus på Bellmansgatan i Göteborg. Det var omväxlande transpersoner och unga tjejer som skulle visa kläder på catwalken. Men vid repetitionerna upptäckte vi, eller alla, att de aldrig hann komma tillbaka från sin tjusiga klädvisning innan låtarna var slut. Vi fick på plats och ställe ändra och arrangera om. Vi spelade i ett lägre tempo. La till en refräng, dubblerade någon vers. Plötsligt insåg vi att det var så här musiken skulle spelas; inte som en racertävling. Vi upptäckte också att vi aldrig förlorade i energi. Vårt särdrag snarare förbättrades än tvärt om.
Göran Andersson var övertygad. Men Anders Lind – en fantastisk, legendarisk och nu mer promoverad ljudtekniker – och Eva Wilke var inte fullt ut övertygade. Så, sagt och gjort, en spelning anordnades i Arvika på Musikkaféet (tror jag det hette).
I slutet av april packade vi in oss i två bilar. Dels en mindre lastbil, en VW, som Rasta-Kaj Farai, bas, lånat från sitt jobb, Peter Bryx och Gomer Explensch, saxofon, for med utrustningen i lasten. Ronny Jotten, trummor, jag och Tony Vibrato, klaviatur, hade hyrt en VW Polo hos Wagnefors på Södra Vägen i Göteborg. Tony körde och redan i Tingstadstunneln svepte aprilvädret in. Jag säkrade bilbältet i baksätet där jag satt, något det inte var lag på vid den tiden, och vi styrde norröver mot Uddevalla för att senare gena genom Dalsland.
Men vädret intensifierade. Strax efter Ucklum släpper greppet. I halkan och med sommardäck far vi kors och tvärs över vägbanan innan vi voltar ned i ett dike, blott några hundra meter efter en större sluttning. Jag minns tystnaden. Den totala stillheten, som uppstod, innan vi frågade om varandra om vi var ok. Så krånglade vi oss ur bilen och skulle försöka kalla på hjälp.
Men rätt snart ser vi hur två bilar frontalkolliderar framför näsan på oss. Lyckligtvis i låg hastighet och utan personskador. Trafiken tätnar på, köer bildas och polis och bärgare kommer på plats. Hur, vet jag inte. Vi transporteras med den sargade bilen till Uddevalla, där den lämnas och vi vid en biluthyrare där vi får en ny bil för att fortsätta resan.
När vi når Arvika är vi omskakade. Plus lite sena. Men allt är på plats. Spelningen blir en succé, om än att det var för en handfull människor. Vi far sedan till Silence i Näved för att prata och sova ut. Om det var samma kväll eller morgonen efter kommer jag inte ihåg, men vid samtalet med skivbolaget fick vi tummen upp. I augusti planerades det för inspelning av vårt första album.
Vi besökte ofta Lund. Trivdes med Henrik Venant och hans kreativa krets. Vi hade stött på honom och hans band TT Reuter på Slottsskogsfestivalen och omedelbart blivit förtjusta i bara i gruppens musik utan även i medlemmarna. Henrik Venant ordnade på hösten 1979 en spelning i Lunds biblioteks aula, samt även på Fredmans i Malmö, och vi kom snart tillbaka för fler spelningar, besök och skivinspelningar. (Jag kom att gästa på både Rädslas debutsingel ”Mannen” 1980 och Cortex album ”Spinal injuries” 1981).
Inte utan Rädsla. Jag i glasögon omgiven av bandet Rädsla och Henrik Venant under en paus från inspelningen av bandets debutsingel. Foto: HANS AARENSTRUP
22 maj åker jag ned till Lund för att se the Clash (setlisten här) på Olympen, konserthallen som egentligen skulle ha tjänat som handbollshall. Blir rätt tankad, pratar med Stry Terrarie, legendarisk sångare med band som Besökarna och Garbochock, och väl hemma hos Henrik Venant vid Bantorget mitt i Lund är jag otrogen – ett meningslöst knull av en dålig älskare.
I baksmällans ruelses far jag till Malmö dagen efter med medlemmarna i Kai Martin & Stick!, som kommit förbi och hämtat mig. Vi ska ha Venants hus som bas, som vi haft tidigare och trist med. En spelning på någon studentställe väntar. Som vanligt i Malmö gick det inget vidare. Slokörade och hungriga återvände vi till Lund, tog oss till korvkiosken vid Mårtenstorget. Det, som vi inte visste, var raggarnas tillhåll. När vi står i kön, ett rätt uppseendeväckande band med en snittlängd på 193, kommer det fram en raggare med kuken i handen. Hans provokation faller snabbt då Peter kvickt utbrister ”Hit med senapen!” och raggaren smyger snopen och förnedrad därifrån. Vi fick vår korv, kom hem till Venant och somnade efter lite efterfest gott. Dagen efter, på pingstafton, väntade en tidig konsert arrangerad av Venant i någon av hans alla klubbar.
Nu är det bättre. Lundapublikens öron var vidöppna och nyfikna. Efter spelningen packade vi ihop. Jag gick med någon (Ventant?) till en pizzeria snett över Grand hotel och mitt emot vårt boende. På radion berättades det att New York Islanders vunnit Stanley Cup. Jag firade med ett glas mjölk.
Väl i lägenheten, eller huset, kom tröttheten. Jag knöt mig tidigt i soffan i min sovsäck i rummet mot gården, det som låg innanför vardagsrummet. Därifrån kunde man fortsätta in i Venants och flickvännens sovrum där även deras bäbis sov och vidare in i det spartanska köket.
Jag somnade fort. Men övriga i bandet och sällskapet fortsatte kvällen in i vårnatten. Vid halv två på natten gick alla iväg till den lilla korvkiosk som låg längs med järnvägsspåret. Tog med sig sina varor in i huset då attacken kom.
På en given signal krossades samtliga fönster som vette mot gatan, dörren forcerades och in strömmade raggare. Några gjorde bara en hastig raid, men en rev ner saker i vardagsrummet. Två män gav sig på mig.
Garbochocks keyboardist Anna Gustavsson låste in sig på den lilla toaletten i panik. I vindsrummet höll några nattgäster andan för att inte bli avslöjade. När nog alla medlemmarna i Kai Martin & Stick! flydde ut på gården för att ta sig över planket till granngården. Ronny, som hade två Puckon i handen, försökte klättra över en stege. Fick inget grepp, släppte flaskorna samtidigt som han såg 202-långe Gomer Explensch slå världsrekord i höjdhopp i ett magnifikt svep. Han landade på fötterna samtidigt som de andra snabbt klättrade över stegen för att komma i säkerhet. Men på den gården möttes de av fientlighet då de boende i sin tur trodde att det var attackerade. Det lugnade sig emellertid snabbt.
Under tiden blev jag misshandlad. Den ene av raggarna, för det var detta gäng från Staffanstorp som gått till attack, slog mig med en gummibatong. Jag hade uppenbarligen slitit upp sömmen i sovsäcken för att försvara mig och ta emot slagen med min högerarm. Han slog mig i huvudet, som sprang i blod, fortsatte på armen. Så tvingade han upp mig, som hela tiden legat, för att fortsätta slå. Jag försvarade mig inte. Hur skulle jag kunna det? Hur slåss man? Jag vet att jag förtvivlat bad honom att skona mina tänder, för en framtand hade jag av misstag fått utskallad året innan.
Så plötsligt upphörde det. Jag gick chockat irrande in i sovrummet där Venants flickvän satt upp med Stry och hennes barn, fortfarande sovande. De med uppspärrade ögon. In i köket där Rasta-Kaj satt på huk bredvid kylskåpet.
Blodet pumpade ut ur mitt sårade huvud och jag vacklade åter till rummet där misshandeln skett. Väggarna fläckades av blod.
En man med en kraftig skinnjacka kom in. ”Jag är polis!”, sa han och kollade att ingen var kvar av angriparna.
Det visade sig sedan att han och en kollega varit ut civilt och upptäckt attacken, ställt sig bakom ett träd för att spana, men inte ingripa (förståligt). Just den mannen såg jag aldrig mer, däremot hans kollega som kom att vittna vid rättegången hösten 1980.
Vi var ett drabbat band, som valde att tidigt på morgonen åka hem till Göteborg, efter att jag plåstrats om på Lunds universitets sjukhus. Där där läkarna som såg till mig undrade om jag var tvungen att se ut som jag gjorde. Som om det var mitt fel att raggarna brutit sig in i ett hem för att misshandla mig…
Jag var skakad. Nervig. Men vi siktade på inspelningen i augusti. Vi repade. Hade inga spelningar. Jag jobbade som sommarvikarie på GT:s korrektur i Västra Nordstan i tidningshuset vid Kronhuset.
Skulle jag förvandla mig till en grå mus för att aldrig bli sedd? Skulle jag krypa, smyga runt för att inte skapa någon uppståndelse? Nej, det gick inte. Men jag såg mig om över axeln varje dag efter det. Gör det än.
Vi kom till Silence och fick en lustfylld inspelning fylld av kreativitet. Vi tog över efter Eldkvarn, som precis varit och spelat in ”Musik för miljonärer”. Det var en fantastisk tid. Fyra veckor i augusti som brann av inspiration.
Men… vi tog en paus från inspelningen. Åkte till Arvika för att se en film. När vi kom ut från den villa de andra gå och fika. Jag såg nedför backen hur raggarna cruisade med sina mullrande amerikanare. Jag frös till is, började storgråta. Mina bandkamrater hjälpte mig in i Toyotabussen och vi körde tillbaka till studion.
När inspelningen var klar gjorde vi en spelning på en festival på Långholmen, den första efter misshandeln. Jag klarade det. Vi klarade det.
Det är 45 år sedan.
Första spelningen efter allt. På Långholmen i slutet av augusti spelade Kai Martin & Stick! på en festival. Det var första spelningen bandet gjorde efter dels inspelningen av ”Biomusik”, dels efter misshandeln i Lund pingstafton 1980. Foto: LAURI DAMMERT
kaimartinblog 