Teater:

NADIM – MIN VÄG FRÅN FLYKTING TILL HELA SVERIGES POLIS

I detta nu lever vi under en politik och samhällsklimat som alltmer kommit att handla och vi och dom. Pekafingerpolitiken är i legio. Allt ont går att skylla på dom. Allt gott på oss. Som om enkla lösningar ger enkla svar.

Men i ett samhälle finns det ofta risken att den som pekar finger plötsligt själv blir den som det pekas finger mot. Det skapar en osäkerhet. En självande samhällelig grund, som är allt annan än trygg. Det i sin tur ger ringar på vattnet där det sociala kittet krackelerar. Inkludering blir exkludering. Trygghet blir rädsla.

För bara några dagar sedan kom bussförare att strejka i Skaraborg efter att ett politiskt parti som samarbetar med regeringspartierna pekat finger mot i Sverige boende och arbetande människor med annan bakgrund än en Svensson eller Andersson. Vi mot dom.

Nadim Ghazale är polisen, som kom som sjuåring som flykting från Libanon. Med tiden blev han polis, vann mångas hjärtan och har fortsatt som föreläsare, författare, varit värd i ”Sommar i P1” (2021) och framgångsrik förrädare i tv-programmet ”Förrädarna” (som han vann 2024 med Kelda Stagg och Thomas Bodström).

Pjäsen ”Nadmim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” är baserad på hans självbiografi (2022), som skrevs tillsammans med journalisten Sara Nygren. Det skulle vara en självförhärligande, romantiserad pjäs om en framgångsrik flykting som tagit en självklar plats i det svenska samhället. Men det är uppsättning som är oändligt mycket mer komplex än så.

Det blir skärvor från hans liv, som formas elegant och effektivt till en brokig mosaik. Brottstycken av Minneapolispolisen övervåld mot George Floyd för sex år sedan – med den som glödgade Black lives matter-rörelsen som resultat – skär in i Nadim Ghazales själ. Floyd, som kvädes till döds, flämtar ”I can’t breathe… mother” i ett desperat försök att undgå sitt fatala öde. Polisen! Den kår som Nadim Ghazales tillhör. Den som ska värna och skydda, hjälpa och brottsförhindra…

Med Ashkan Ghods som skicklig och hudnära, ständigt närvarande, som Nadim får man en resa från barndomens Libanon till Sverige och nu. Elin Bornell är som olika skuggfigurer som framträder ut minnesbanken: den floskelfyllda politikern, fadern, mormodern, barnet, fotbollstränaren, rektorn, den rastistiske kollegan, motståndaren mot fotbollsplanen som hetsar med orden ”blatte” och meningar som ”åk hem”… Evelina Björnqvists scenografi är enkel och effektiv. Ramar med flortunt tyg, som bjuder in Elin Bornells karaktärer och som hjälper de olika scenerna att skifta karaktär. Snyggt.

Fredrik Evers har låtit texten ta plats, vågat lita på att skådespelarna bär dialogen. Det handlar om ett andlöst drama som görs över blott en timme. Men känslomässigt tar det en allt större plats och dröjer sig starkt kvar.

”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” träffar hårt i solar plexus. Nadim Ghazale blir ett slags alibi för en lyckad flykting, en framgångsrik blatte. Men så är det, han misstänkliggörs hela tiden utefter hur han ser ut och vad han heter. Som flykting eller invandrad är du aldrig fri i Sverige.

1989 gjorde jag en under Roskildefestivalen en intervju med afroamerikanska bandet Living Colours ledare och gitarrist Vernon Reid. Jag var tidig och kom under presskonferensen att hamna mitt emot honom samtidigt som byssjan där vi sågs fylldes av journalistkollegor från tidningar och radio. Han bevärdigade mig inte med en blick. Ingen annan heller. Satt lugnt och åt. Så kom en skivbolagskvinna upprörd in med en affisch med texten ”Wanted dead or alive – Living Colour” med bilder på bandmedlemmarna. En rasistisk affisch som skulle ha suttit över hela området på Roskildefestivalen. Vernon Reid vände upp blicken mot anslaget och tittade sedan på mig och sa ”Det är detta jag vaknar till varje morgon”. Det blev en av mina starkaste intervjuer, där han bara pratade med mig, svarade på mina frågor, men framför allt lärde mig om vad rasism är.

Som svensk, uppvuxen i Göteborg – där jag har bott sedan 50-talet – är jag inte drabbad. Jag behöver därför konstant utbildas i omtanken om mina medmänniskor. Lära mig empati, förstå rasismens mekanismer, hur utanförskap drabbar. Att inte bli en av alla som pekar finger och konstaterar ”Vi och dom”. Det är lektioner som jag egentligen behöver ta varje dag, men jag slarvar.

Med ”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” fick jag ökad kunskap och förståelse. Tack för det. Jag – vi – behöver alltid bli påmind(a) för att bemästra våra fördomar och inte falla för vi och dom-retoriken. Det skapar inget tillitsfullt samhälle.

”Namid” – min väg från flykting till hela Sveriges polis”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 15 augusti 2026. Spelas till och med 19 september för att därefter spelas på Borås stadsteater och vidare på turné i Västra Götalandsregionen. Denna recension baserad på föreställningen 21 augusti.

Av: Lisa Lindén fritt efter Nadim Ghazales och Sara Nygrens bok ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis”.

Regi: Fredrik Evers.

Scenograf: Evelina Björnqvist.

Kostymdesign: Frida Fredriksson.

Ljusdesign: Mikael Blohm.

Maskedesign: Marina Ritvall.

Ljuddesign: Marcus Lilja.

Koreograf: Vinga Magnusdotter.

På scen: Ashkan Ghods (Nadim) och Elin Bornell (övriga roller).