Kalasturnén

Markus Krunegård, Johnossi, David Ritschard, Cherrie, Grant och Love Antell

!!!

Var? Bananpiren, Göteborg.

Publik: officiellt 1500, men troligen några hundra färre.

Bäst: Cherrie är i en klass för sig.

Sämst: Att Bob Hund sjukskrev sig.

Fråga: Orkar Kalasturnén köra 2023…?

Kalasturnén flaggade tidigare i våras sin återuppståndelse. Den som från 1997 underhöll i Sverige med sitt ambulerande turnésällskap. Flera dragplåster som Markus Krunegård, David Ritschard, Johnossi, Cherrie och Bob Hund. En sådan där spretig artistuppställning som kan locka supportrar till varandras favoritakter.

Kalasturnén har rullat på i några veckor när det nu var dags för Göteborg och Bananpiren. Men några problem uppstod på vägen. Dels kom den förhoppningsfulla ambitionen att ställa upp två scener på själva Bananpiren på skam. Biljettförsäljningen var helt enkelt för klen. Dels som drabbades Gina Dirawi och Bob Hund av sjukdom. Trist.

Ryktet om covid gick, förstås i dessa tider. Men promotorn Pange Öberg bedyrade att så inte vara fallet. Oaktat vilket, så kom Sveriges främsta band inte till Malmö kvällen innan Göteborg och ej heller till rikets andra stad. Gina Dirawi bar ju också ett nyfikenhetens skimmer över sig; skulle denna komiker och programpresentatör hålla för utmaningen som sångerska på Kalasturnén divergerande scen. Det blev alltså ett svar jag blev utan.

Istället extrainkallades Love Antell, som klev ner från stegen för att lämna målningsuppdraget vid sommarhuset utanför Hallsberg för iltransport till nya hemstaden Göteborg och uppdraget att inleda Kalasturnén i Göteborg.

Ensam på scen gjorde han ambition av den otacksamma utmaningen, bjöd på ett pärlband av sina främsta låtar och lyckades helt ok. Men samtidigt: Love Antell och hans musik gör sig bäst till orkester.

Istället för det förhållandevis stora, asfalterade pirområdet höll nu arrangörerna till i de två paviljongerna som finns där. Mer intimt. Väderbeständigt. Men med en temperatur som för ett akvarium. Ändå är uppläget positivt i mina ögon. Det är lätt att röra sig mellan scenerna, en akt spelar sitt set på scen Galej. Väl färdig öppnar nästa artist på scen Baluns. Fiffigt.

Love Antell följdes således av David Ritschard, han som gjort Söders och Stockholms förorter till Nashville. Skapar diskbänksrelalism av sina texter, målar ett Sverige trasigt och vackert med en doft av både rödvinssocialism och romantik. Hans musik bottnar i countryn, men flörtar också ogenerat med den svenska frikyrkans sånger, om än i ett profant sammanhang. Det är kitschigt, men också klatschigt. Men 45 minuter är på tok för kort tid för yvige, och spontante David Ritschard med band. Jag får känslan av att han i ett givet klubbsammanhang (ja, jag missade Pustervik i våras) kan sträcka ut och bli både episk och underhållande under en kväll utan slut. Dessutom vet jag inte om dagsljus är hans starkaste gren. Inramningen av mörker, svarta väggar och en publik som villigt låter sig frestas till allsång, svettiga och rusiga gynnar helt enkelt David Ritschard.

Kitschig och klatschig country från Stockholms Söder. Foto: KAI MARTIN

Markus Krunegårds musikkarriär är nu svindlande över 20 år. Solokarriären lite mindre. Han är med andra ord en rutinerad artist som vet att underhålla, roa och engagera. Precis som med David Ritschard är det inte så länge sedan han gästade Göteborg, men han drar sin publik och han piskar på den under en spelning som snyggt stegrar för varje låt. Han kan sin sak, har en rejäl låtskatt att plocka av och gör en godkänd spelning. Men jag är övertygad om att både publiken och han vet att det går att göra det mycket bättre.

Rutinerad. Markus Krunegård vet hur man underhåller en publik. Foto: KAI MARTIN

Cherrie gjorde 2019 en märklig spelning på Way out West. Hon inledde för att avbrytas av ett fundamentalt syndafall. Trots det stod den månghövdade publiken kvar och väntade in att hon skulle återuppta konserten. Hon har byggt upp sin publik, främst unga kvinnor, med sin soulfyllda r’nb med texter på svenska som är kapitel ur hennes, eller hennes vänners, liv. Det är uppriktig, på riktigt med en närvaro som är berörande, precis som hennes sång som är magnifik; smeksam, intensiv, kraftfull, försiktig, lekfull… Trots att hennes publik inte hittat till Kalasturnén i Göteborg tvekar hon inte en sekund på sitt uppdrag. Står hon på scen levererar hon. Med stil. Med klass.

Stil och klass. Cherrie är på riktigt och hennes r’n’b och sång berör. Foto: KAI MARTIN

28-åriga Alma Caroline Cederlöf gör sig en musikkarriär under namnet Grant. Skir, poetisk musik med stark sång. På scen är hon ackompanjerad av elgitarr och cello, enkelt, avskalat med samtidigt med lyhördhet och kraft. Hon är en fantastisk sångerska och är tillsammans med Cherrie kvällens starkaste nummer. Hon sjunger hjärtat ur kroppen och med en övertygelse som är svår att ducka för.

Grandios Grant. Foto: KAI MARTIN

Våren 2020 satt Johnossi i princip i turnébussen för en omfattande Tysklandsturné. Så kom dråpslaget. Covid ställde in allt. Stockholmsduon fick plattpunka, men slickade såren och kom i våras med nya albumet ”Mad gone wild” som visar att gitarristen/sångaren John Engelbert och trummis Oskar ”Ossi” Bonde fortfarande var i gott slag. Duon, som på scen är förstärkta med en keyboardist, presenterar sedvanligt rastlöst larm, rock med kraft och med inkilade fina melodier. Bandet spelar i motljus, men också i något slags motvind. Trots entusiastisk publik lyckas Johnossi inte få upp energin och farten.

Larmar och stökar. Johnossi är tillbaka i sedvanlig stil. Foto: KAI MARTIN

Kalasturnén i Göteborg är måhända lite stukad, drabbad av sjukdom och tung konkurrens från Rammstein. Men formatet är ändå i gott slag där man får möta artister i ett litet mindre sammanhang än brukligt på olika ställen i landet. Jag hoppas att arrangörerna har kraft och tålamod att återkomma sommaren 2023.