Förra året kom vi inte ur tofflorna. Missade således Pilane, utomhusutställningen i Pilane på Tjörn, en promenad i konstens tecken med skulpturer som kan utmana, fascinera, locka, interagera och emellanåt också blott ge en axelryckning.
Men nu, tidig avfärd efter tidig frukost. Tiggan, den törstiga, var närmast fulltankad och Z och jag styrde kosan mot norr, E6 på tomma leder, ut ur Göteborg, förbi Kungälv, av mot Stenungsund, mot Tjörn och över de vackra Tjörnbroarna och vidare mot Kyrkesund.
Det är en knapp timmes färd, men en resa stadd i ständig förändring. Bohuslän pockar på sin uppmärksamhet, Tjörns bondlandskap kontra klipporna uppfodrande mäktighet. De smala kringelikrokvägarna till Pilana manar till uppmärksam körning, men väl framme är vi andre par på plats och när vi väl betalat vår entré är vi först i ensamt majestät.
Charlotte Gyllenhammars glasfiberstaty ”Out/giant” är inte först men lockar mest. Ett truligt barn i overall, väderbeständigt, fotovänligt och humor parat med tankeväckande; är barnet ensamt, övergivet, fruset, ledset…? Eller bara stadd i väntan efter en paus i någon lek. Jo, konst kan väcka sinnena och tankarna.
Statyn är ju också en förstorad version av hennes väsentligt mindre, och mer naturtrogen storleksmässig, ”Ute” i Borås, men ju större desto bättre enligt tesen ju mer desto bättre.
Tankeväckande är också ”Night descend”, även detta Charlotte Gyllenhammar, som är första skulpturen i årets visning. Jo, hon har ställt saker på ända förut, Charlotte Gyllenhammar (minns hennes träd – ”Die for you” – uppspänt uppochned över Drottninggatan i Stockholm).
De strama kvinnobenen sträcker mot skyn, kjolen driver ned mot jorden som ett slags förankring. Smart i all sin enkelhet.
Finländske konstnären Kim Simonssson har hittat in i ”Alice i Underlandet”-världen med sin ”Girl feeding a two headed rabbit”. Här får skulpturen en extra skjuts av placering i naturen. Fint.
Några statyer känns, i all sin enkelhet, som trötta. Som om konstnärerna velat gör det geniala av det enkla, men missat något på vägen. Så, nej, jag imponeras inte av Peter Fries ”Lotus”, Ingela Palmertz ”Diagonal in the room” eller ”Sitting figure”, även den av Ingela Palmertz. Även om den sistnämnda får en smart inramning med sin placering rätt på klipporna.
Däremot är amerikanen Donald Baechlers ”Paradox owned the pilgrim” bedräglig i sin enkelhet. För studerar man den närmare ser man under de tre spretande blommorna spännande, närmast hemliga tecken på fundamentet.
Tony Graggs ”Spring” är även den lurig. På nära avstånd kan den ses som något fascinerande skapat i trä. Men det är en väldig stålkonstruktion målad med avsikten att bedra och med regnets droppar fortfarande kvar blir det lite extra magi.
Mest humor, aldrig fel inom konst, har Roland Perssons ”Explorer”, som är gjord som ett arkeologiskt fynd; den övergivna Volvon – med ett träd i mitten – är inramad med en upplysande skylt om bilen – förmodligen tillverkad på Hisingen. Underhållande.
Per Svensson hade ju redan för två år sedan en gigantisk tratt, som lockade till interaktivitet. Nu är det på plats något liknande, men inte desto mindre interaktivitetisk eller Instagramvänlig. Här lockas man till möten med andra, kända eller okända, samtidigt som man bjuds på ut- och insikt med hans rustika stålkonstruktion.
Både ”Pool” av Tony Cragg och ”Earth” av Ida Koitila vill minnet spela sprattet att de har stått där förut. Smälter fint in i miljön gör de hur som helst i den vackra parken där ju Jaume Plensas väldiga ”Anna” har blivit en stadigvarande profil
.
Det är alltid något särskilt att komma till Pilane. Mötet mellan konst och den bohuslänska naturen där ekar, enar och ljung möter den lekfulla, mäktiga graniten. Men, kanske av covid 19, så är dels föremålen färre än vanligt och dels inte lika kittlande. Ändå är Pilane väl värt sitt besök.
Parken är öppen till och med 20 september.
Närheten till havet lockar ju och med guidning av goda vänner kom vi ned till närliggande Hällene och jag fick mitt salta, friska bad i de hårda vindarna. Temperaturen kryper nedåt i vattnet. Så skönt ändå och kaffe med cocosmunk efteråt skulle ju kunna ses som en belöning av de generösa värdarna. Och kanske det var det…
kaimartinblog 