Vet inte om jag har gått med skygglappar tidigare eller om det verkligen är så, för våren har bjudit på så många Göteborgsförfattare som blivit publicerade. Har det varit så tidigare…? Här med olika genrer. Olika standard. Men alla värda att uppmärksammas.

Fredrik P Winter: Grävlingen (Louise Bäckelin Förlag)

En bok med thrillerambitioner i en fiktiv Göteborgsmiljö där det ibland går att orientera sig, ibland inte. Fredrik P Winter, till vardags advokat, är ingen duvunge som författare, men här gör han debut i eget namn. Han har en faiblesse för science fiction och det är inget han duckar för i ”Grävlingen”, som hyser en hel del övernaturliga, eller ska vi säga underjordiska, inslag. Storyn är inte dum, om seriemördare som bryter sig in genom källargolven i villor och försvinner med sina offer. I fokus förläggaren Annika Granlund med husdrömmar, en kommissarie Cecilia Wreede som ligger i som en iller för att lösa fallet samt lite mer löst profilerade karaktärer. Det finns inledningsvis ett ältande, som dröjer allt för lång tid innan boken tar fart. Men ”Grävlingen” är en habil bok inom spänningsgenren

Johan Stenström: Grisgänget (It Lit)

Debutanten Johan Stenström blickar tillbaka på sina gymnasieår på Hvitfeldtska med en samling porträtt (sju stycken) av de vänner som inklusive han själv kom att ingå i Grisgänget. Han har valt att kalla skildringarna essäer snarare än noveller och mejslar noga ut de sju vännernas profiler enligt ett liknande mönster. Inledningsvis utseende och klädval. Därefter mer hur Hugos, Vidars, Bertils, Lukas, Marcus, Davids och Pierres karaktärsdrag ter sig. Så, förstås, hur relationerna byggs upp från ungdomens sturm und drang till de tidiga vuxenåren. Det är bitvis sorgliga porträtt av vilsna ynglingar som drivs av självhävdelse och identitetssökande. Alla är autentiska, men med fiktiva namn, och så här drygt 15 år efter att ha gått ut gymnasiet är det ingen rosenskimrande bild Johan Stenström ger av denna kärna av vänner. Istället är det uppriktigt, smärtsamt, men också, emellanåt, aningens stereotypa beskrivningarna.

Mohlin Nyström: Det sista livet (Nordstedts)

Efter uppväxten i Åmål fick Peter Mohlin fast adress i Göteborg, inledningsvis som journalist, med tiden allt mer som egen företagare med ordet i centrum. Barndomsvännen Peter Nyström skapade en karriär som manusförfattare och hamnade i en annan del av Sverige. Nu förenas de för ambitionen att skriva en krimserie där ”Det sista livet” är först ut. Ett uppdrag de gav varandra redan under mellanstadietiden, men som nu når full blom och kreativitet. Det är en väl trimmad story med svenskamerikanske FBI-agenten John Adderley, som efter ett undercoveruppdrag hamnar i Karlstad som polis och med ny identitet. Tillbaka till barndomstrakterna för Adderly, något som emellanåt kan verka märkligt för någon som inte vill bli igenkänd. Men Mohlin Nyström har trummat ihop en ruggigt spännande thriller som har alla kända ingredienser, trots emellanåt logiska luckor. På sedvanligt vis öppnar slutet av boken, efter en rafflande final, för en lika rafflande fortsättning. Det är dessutom en bok som mycket väl skulle kunna öppna sig för en ny nordisk crim noirserie.

Claes Reit: Gilbert Holmström: Jazzmusiker (Tid och Rum)

Göteborgsmusikern – och tandläkaren – Gilbert Holmströms musicerande sträcker sig över eoner av tid – och genrer – inom jazzen. Född i Johanneberg på 30-talet och snart med upptäckten av Charlie Parkers spirituella altsaxofonspel till att själv utmana både stil, spel, toner, medmusikanter och grannar med starkt driv och utforskarlusta.

Om denna hans karriär har tio år yngre tandläkarkollegan och jazzfantasten Claes Reit skrivit. Det är en generös biografi som öppnar för nyfikenheten kring musiken som Gilbert Holmström både lyssnade på, lät sig inspireras av och spelade.

Claes Reit har borrat djupt i Gilbert Holmströms främst musikaliska historia. Privatlivet finns med, men nämns mest som en skuggad markör. För det är resan med musikern Gilbert Holmström som är i centrum i denna välkomponerade och fascinerande biografi.

Johanna Bäckström-Lerneby: Familjen – ett reportage (Mondial)

Prisade Göteborgsjournalisten Johanna Bäckström-Lerneby kom tidigt i karriären att omfamnas av kriminaljournalistiken. Tidigt kom hon också, under ett jobb, att komma kontakt med klanfamiljen i Angered, i boken kallad Al Asim. Den tungt kriminellt belastade familjen väckte hennes nyfikenhet och hon har under många år följt den samt polisens och socialkontorens arbete. ”Familjen – ett reportage” är ingen smickrande beskrivning av en familj som med maffiametoder tillskansar sig makt. Det är en rappt, skoningslöst effektivt skriven bok som öppnar för en verklighet som kommit att prägla Sverige på den här sidan millennieskiftet med kriminalitet, narkotikahandel, utpressning, våld och mord. Nej, det är ingen ögonöppnare. Mycket är redan känt delvis genom Johanna Bäckström-Lernebys tidningsartiklar. Men det är samtidigt ett dokument att inte glömma. Dessvärre sitter inte Johanna Bäckström-Lerneby på några svar om hur sakernas tillstånd ska bli bättre och det är inte heller hennes uppgift, men hennes djärvt skrivna och välkomponerade reportagebok väcker frågor som borde kunna bädda för lösningar.

Lydia Sandgren: Samlade verk (Albert Bonniers förlag)

Hon har sannerligen tagit tid på sig (elva år) för denna sin massiva debut (och genombrott). Nära sjuhundra sidor skulle det kunna vara en tegelsten, men är istället en guldklimp. Välskriven, en driven, spännande historia med Göteborg i centrum från 60-talet och fram till nu. I fokus vänskap, kärlek och existentialism plus en rejäl dos filosofi, konst-, musik- och litteraturrefenser broderat kring alla dessa personporträtt.

”Samla verk” är svindlande för den som jag som har gjort resan från 50-talet till gymnasiet på Hvitfeldtska (som i boken), klubbarna på sena 70- och tidiga 80-talet, restaurangerna fram till nu… Lydia Sandgren fångar tiden väl, famnar stämningar och miljöer med trovärdighet (jo, ja, det finns för den nitiske alltid saker att hänga upp sig på, men jag väljer att följa romanens malström) och skapat en väv som är stark, färgrik, sorglig, rolig, intressant och minnesväckande.

Emellanåt öppnar hon upp minnesluckorna på så vid gavel som Jan Kjærstad gjorde för mig med sin trilogi ”Förföraren”, ”Erövraren” och ”Upptäckaren”. Ett intellektuellt författarskap som aldrig viker för känslor och inkännande. Som prickar in igenkänning, fantasi, snyggt namndroppande historiemarkörer. Till det ett välkomnande till en ny värld med ett intressant, färskt persongalleri som samtidigt känns så välbekant, som om man rört sig i samma rum, någonstans då, någonstans nu.

Med ”Samlade verk” har Lydia Sandgren öppnat för ett spännande författarskap, där jag ser fram emot en fortsättning. Gärna så också på denna hennes debut. För cliffhangerslutet lovar det.