Z är ju en kvinna som som få andra kan överraska mig. När jag smiter iväg för lite sommarhockey är det med noga förmaningar att komma hem i utsatt tid. Orsaken är lite oklar, men förklaringen ges om att vi ska iväg och dit vi ska väntar någonting.
Jag åker under gråmulen himmel mot Lödöse där ishallen bjuder på välspolad i och vi är ett gäng om 20 personer, män och kvinnor, som ska spela rekreationshockey. Tvåmål, prestige mellan två uppgjorda lag, allvar och lek. Det är ett tag sedan jag spelade, men jag har snabbt ordning på grejerna och räddar mycket under intensivt spel. Tiden rinner iväg och lite surt kan jag konstatera att det sista friläget som jag aldrig lyckades avstyra också blir avgörandet i denna uddamålshistoria.
Keepers. En vinnare, en förlorare. Lika glada för det. Foto: PER LINDEBERG
Så kommer jag hem. Det är alldeles tyst, men på köksön står flera portioner mat upplagda. Jag kikar ut genom köksfönstret och ser på verandan inte bara Z, hennes son T, utan mina söner P och G med sina respektive och P:s styvson V. De har hört att jag har kommit, men det vet inte att jag rörd står och kikar på dem innan jag hämtar andan och går ut och säger hej.
P och G berättar att det är deras gest för den hjälp jag, utan tvekan, har gett dem under det senaste halvåret av flytt, hämtning av möbler eller vad det nu har varit.
Det blir en fin stund av umgänge och mitt hjärta svämmar över. Min familj.
Nej, det blir ingen resa denna söndag. Det blir istället dagen efter. Så lurig är Z.
Vi styr kosan med bilen packad med sängkläder och lite mat för att så småningom landa i Skärhamn utanför akvarellmuseet.
Det är konstnärshyttorna som lockar. De som ligger som en hägring, grå mot de gråa klipporna, mitt emot museet. Vi har pratat om att vi ska bo där någon natt eller två. Självklart styr Z upp det.
Hägring. Lockande ligger de där, konstnärshyttorna. Foto: KAI MARTIN
Vi checkar in i hus nummer 5. Det som ligger längst bort i söderläge. Det stora panoramafönstret är som en ständigt skiftande målning då naturen visar upp sin praktfulla repertoar, som vi ska bli varse. Det är högt i tak, spartanskt inrett, matsalsbord och ett gäng stolar, två lite elegantare trästolar, men inga fåtöljer. På loftet, där sängarna står, är det dessvärre så smalt att vi inte kan sova bredvid varandra. Varför gjorde det inte lite bredare och dessutom så att man kunde ligga och titta ut mot den skiftande dramatiken utanför…?
Vi installerar oss. Men jag har snart ett ärende att uträtta. Av allt som packades ned saknades något väsentligt: badbyxor. Jag tror att det är fjärde resa som jag gör utan att ha med detta så väsentliga plagg för badning. Vi gör en trevare i hamnen i någon butik som vill ha nära 700 kronor för ett par, så där blir det nej tack. Istället är Team Sportias pris på 200 kronor mer överkomligt. Så lite fler ärenden, bland annat till Ica för mat inköp (en sällsynt trång butik trots generös areal) för frukosten dagen därpå. Vi tar en glass och en kaffe på vägen där solen skiner, men vinden sliter sönder molnen och piskar upp det oroliga havet.
Vi tar oss tillbaka till restaurang Vatten, som ligger i samma byggnad som Akvarellmuseet. Middag väntar och vi blir inte besvikna. God service, fantastisk mat och lyhördhet gällande våra önskemål. Huvudrätten, kummel, var så god att jag glömde ta bild på den. Men, varsågod, förrätten (som vi delade på) och min efterrätt.
Vi försöker förstås hitta någonstans att bada och tar en brant promenad över den lilla ö där vi har vårt boende. Vinden driver på hårt och vågorna slår rastlöst mot klipporna, men ingenstans hittar vi något lämpligt ställe. Vi går tillbaka, ger upp och bestämmer oss för ett senare försök vid badplatsen. Istället blir det kontemplation i huset och nattbio där vi ser den chilenska filmen ”Nadie sabe que estoy aquí”, som på Netflix har fått den svenska titeln ”Nobody knows I’m here”. En vacker film i spännande vackert landskap, som påminner om svenska ostkusten, om en man som ratades som liten för sitt utseende trots vacker sångröst.
Natten kommer, men bjuder på en orolig sömn och huset gister och kvider när storm och regn drar in från syd, sydväst. Jag vaknar av att min mobil är borta och insikten om att jag kanske har tappat den driver mig mot vakenhet. Jag läser Nike Markelius fantastiska självbiografi och upphör inte fascineras över denna kvinna som jag följt i över 40 år.
Jag går ut och letar efter mobilen, men utan resultat. Det regnar, vädret är tjurigt, men fantastiskt. In igen. Förlikar mig med ödet och återvänder till fröken Markelius i sängen.
Gyllene morgon. Sen frukost med bästa utsikten. Foto: KAI MARTIN
Morgonen bjuder på frukost med bästa utsikten. Vi ställer matsalsbordet så att vi kan sitta bredvid varandra och titta ut. Det blir en långsam morgon, som efter frukosten bjuder på sängläge och mer läsande. ”Trumslag hjärtslag” tar slut, men inte fascinationen över Nike Markelius. Börjar läsa en ny bok, som går trögare att ta till sig.
Telefonen? Den hade smugit sig ned mellan vägg och säng.
Jag går med Z i släptåget till badplatsen. Är redo för bad i vinden. Vill bada på utsidan, men får nej från Z som tycker att det är för strömt i den strama vinden. Hittar lite lä vid hopptornet, gör mig beredd, men utan Z som tycker att det är för kallt i luften. Jag hoppar och omslukas snart av sältan och det friska vattnet. Härligt. Vinden är intensiv och jag torkar snudd på snart och tar på mig kläderna efter att ha invigt de nya badkallingarna.
Fritt fall. Mot det stormande havet. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Så går vi mot Ica, igen. Men nu också för att kika in hos fiskhandlaren. Vi kommer ut med kolja- och kummelfiléer, går in på Ica för att komplettera det som ska bli vår middag och knallar hem för att laga densamma.
Middagsmat. Foto: KAI MARTIN
Vädret är nyckfullt. Men vi tar en liten promenad för att ta oss en kopp kaffe. Hamnar på Pater Noster en trappa upp och sitter i en litet kryp in för varsin espresso och sodavatten. Filosoferar, tittar på matgäster, funderar över social distansering, ber om lite utrymme då vi ska gå och kommer så ut i den fria luften. Det är bud på en glass till i glassbaren, men istället vänder vi hem och väl det för vädret är intensivt och det är inte solsken vi pratar om. Det blir ny hemmabio, nu Sherlock Holmes med Robert Downey jr i huvudrollen. Filmen avbryts emellanåt, för skådespelet utanför är än mer dramatiskt. Vindarna trycker på och regnskurarna som smattrar mot rutorna förvandlas till ett rytande då regnet förvandlas till hagel. Det är ett starkt sceneri utanför dessa våra fönster där de urstarka klipporna håller emot, men huset och rutorna rister och i varje vrå i urberget hukar de djärvt vildsådda växterna för naturens intensiva krafter.
Naturens drama. Utanför fönstret händer allt. Foto: KAI MARTIN
Den förra nattens orolighet gör att jag snabbt slocknar efter filmen. Nästa dag packar vi, äter frukost och städar ur huset som vi haft som boende i två nätter. Fint och spännande, men aningens dyrt, ändå. 1500 kronor natten och då får vi stå för sängkläder, mat och städning.
Morgondoppet väntar och jag gör det med glädje. Det är mulet men i uppsprickande och när jag torkat ställer vi oss i kön för utställningen på Akvarellmuseet. Lars Lerin möter Bruno Liljefors. Skilda skolor, skilda uttryck, skilda epoker, ändå något som förenar. Längre in finns Maria Nordins väldiga och fotografiska akvareller, makalöst skapande och mer intressant än Bernd Koberlings konst, som mest känns som en konstnär som i sluten av sin levnad har gett upp. Inte heller koreansktyska Jongsuk Yoons monumentala väggmålningar fascinerar mer än till ytan.
Vi åker. Mot Pilane och 2020 års utställning. Men… det är för mycket folk och vi är måhända lite sena när vi kommer vid sen lunchtid. Vi åker mot Kyrkesund istället, tror vi ska hitta någonstans för kaffe. Men istället tar vi sikte mot färjan över till Härön och Magasinet där för kaffe och glas i den stekande solen. Härön är lockande och vi lovar att komma åter för att stanna längre nästa gång.
Hänförande Härön. Foto: KAI MARTIN
kaimartinblog 