Tiden flyr och vi med den, heter det.

Men just nu är tiden satt på paus och vi i ett vakuum. Utanför skiner solen, vårblommorna stretar upp törstiga på ljus och liv. Fåglarna kvittrar obekymrat samtidigt som världen håller andan i den fruktade pandemin.

Z och jag ser på tv, följer en ny serie. Denna gång välgjorda ”Unorthodox” på Netflix och Berlin slår med kraft genom rutan. ”Där är secondhandbutiken vid Karl-Marx-Allée när Alexanderplatz”, hojtar jag och letar ivrigt vidare efter tecken på ställen i serien där vi har varit.

Jo, längtan ut är kanske som starkast när man inte får. Inställd Kenyaresa, inställd Spanienresa. Vietnamäventyret vilar ogjort. Vi får bida vår tid. Vänta på Godo i denna absurda verklighet som vi skriver våren 2020, som trycks sträcka ur sig i en oändlig karantän.

Så i väntan, när man kunde ge ett kungarike för en kram, gör vi gör listor på Facebook, minns tider som har varit, konsert vi sett och inte sett, artister vi mött och inte mött. Fördriver tid i en rastlöshet och imorgon är det alla dagars fasa, långfredagen, som då jag var liten tornade upp som den stora utmaningen i att ha tråkigt och tygla sig.

Så dyker minnesbilderna upp som diabilder. Jag bläddrar. Kommer bara två år tillbaka i tiden. När Kai Martin & Stick! firade 40 år som orkester med att spela musik från 70-, 80- och 2010-talen genom fem album under en berusande fin kväll på Pustervik.

Helgen efter tog Z och jag bilen ned för att, ur mitt perspektiv, knyta upp banden av anspänning och få koppla av. Vi tog svängen om Ängelholm för att se Z:s yngsta systerson brottas hem ytterligare en medalj. For sedan till via Helsingborg–Helsingør till Ølstykke för att fira tvillingarna, Z:s nästa äldsta storasyster barn, som firade 12. Sedan bar det av till Köpenhamn för parkering vid St Jørgen Sø och sedan incheckning på hipstervandrarhemmet Steel House, som Z hittat och som var i allra högsta grad centralt och rekommendabelt. Det blev en afton i byn, mat på favoritenkrogen Les Trois Cochon på Vernedamsvej och sedan en natt överst i byggnaden med utsikt över Byen.

Söndagen strålade av sol. Vi tog en snabb frukost och for mot Holte med premiären av loppmarknaden där, den vi värnas mest av alla loppmarknader. Det är fest tidigt, en orkester spelar, en hamburgerkiosk med saftiga burgare står uppställd. Det är ett liv och ett kiv. Jag inleder med att köpa ett par grå Tigerbyxor i ylle, ett Tigerskärp, smalt, och en dito slips för totalt 160 danska pengar. Går vidare och fyndar en tredelad Tigerkostym för 300 dkr samt hittar snart en Acnekostym som gjord för sommaren som blir min för 500 spänn. När jag lämnat har jag också införskaffat end Paul Smithkavaj för 200. En helt ny garderob att få plats i den redan stinna.

Men… det räcker inte med det. Vi far mot Frederikssund för nästa barnkalas, där den unga brottarmästaren firar 10 år. På vägen stannar vi vid ytterligare en loppis och jag kommer därifrån med två italienska kostymer, knappt använda: en Zegna och en Cornegliani som blir mina för 500 kronor vardera. De visar sig senare komma från en dansk oljemiljardär, något jag skrev om här.

Det är sådana resor, så nära vardagen men fyllda av äventyr, som jag längtar efter. Som om luften inte är nog att andas.

(Men köpstoppet! ropar de illvilliga som erinrar sig mitt blogginlägg från februari 2015.

Som de intresserade vet sprack ju det med emfas. Tanken finns fortfarande, men som benägen suktar jag ständigt efter mer. I och för sig inte med samma iver. Men just nu hos skräddaren finns en Morriskavaj där ärmarna ska korrigeras (ständigt detta med mina korta armar), ett plagg som tillsammans med en väst är mitt senaste inköp – i lördags, på Ragtime, butiken jag frekventerar sedan tidigt 80-tal. Innan dess…? Kanske några kalsonger och en väst på vinterrean i januari, då jag också bunkrade deodoranter vid en annan rea. Man vill ju inte lukta illa. Framför allt inte då man får leva igen.)