Kanske finns det somliga som tycker att jag borde hålla tyst. Andra som undrar vad jag har med saken att göra. Kanske några som instämmer nickande. Men jag kan inte låta bli.

Jag nås av nyheterna att Daniel Andersson, Villas spelfördelare och målskytt under många år, tar upp karriären efter tre år för att spela i AIK. Samtidigt står det klart att Johan Esplund, efter flera sejourer i klubben, nu lämnar för Solnalaget, som storsatsar på att förbättra sin position i elitserien, från och med nästa säsong med en hall som tar 2000.

Vi pratar den anrika sporten bandy, som jag blev tokförälskad. Då då jag började skriva sport sent 2011 och hamnade i omklädningsrum med euforiska eller slokörade spelare efter matcher på Heden (Gais), Skarpe Nord (IFK Kungälv) eller uppe i Vänersborg eller Lidköping.

Min aktning för de hårt arbetande bandyspelarna steg snabbt och mitt otränade öga försökte, inte med samma hastighet, lära mig spelets outgrundliga skönhet och regler.

Så nu detta klubbyte av dels en spelare som inte spelat på flera säsonger och en som verkat i klubben i fyra omgångar. Daniel Andersson, med Nässjö som moderklubb, och Johan Esplund, Ellessfostrad, är båda födda 1983 och har haft sina olika toppar i karriären. Men nu får båda utstå verbal skit på socialmedier för sina klubbskiften.

Obegripligt.

Orsakerna är förstås många. Men inte för en sekund rimliga.

För Johan Esplunds del har han under sin karriär vandrat från moderklubben till Otterbäcken till Boltic till Villa till Zorkij i Ryssland för att återvända till Villa och göra en nya vända i Ryssland hos Dynamo Kazan. Så återvänder han till Villa för att ta en ny sejour i Zorkij. Väl tillbaka till Sverige blev det Västerås (SM-guld 2015) innan Lidköpingslaget knöt honom an från 2016. Nu är det alltså dags för AIK.

 Comeback. Villaprofilen Daniel Andersson kommer åter till bandyn – men till AIK. Dit också Johan Esplund går. Foto: JAN WIRIDÉN och SVT

Daniel Andersson har inte rest lika mycket. Efter Nässjö väntade tidigt Villa, dit han kom knappt 20 år gammal och var kvar i en räcka säsonger innan Zorkij väntade och därefter Edsbyn (SM-guld 2006) innan han styrde kosan till Lidköping där han avslutade karriären 2017. Nu vill han väcka den till liv igen.

Vi pratar alltså två herrar som när säsongen startar sent i oktober är 37 år. Förvisso har de en osviklig rutin och ett spelsinne utan dess like. Men minns den gångna säsongen för Johan Esplund, där visserligen Villa gick till SM-final och förlorad klart, som inte rosade isen med ett blommande spel som SM-vinstsäsongen året innan. Daniel Andersson har alltså vilat sin kropp i tre år; hur svarar den för uppladdningen, uppbyggnaden och farten på isen…?

Om detta vet vi första när en spännande bandysäsong drar igång igen.

Men att för dessa sina beslut hånas och utstå spott och spe samt, vad värre är, finna att familjen drabbas… ja, det är helt utan vett och sans.

Obegripligt, som sagt. För för det första är ingen människa livegen i något yrke eller i någon sport. Ja, inte i någon relation, även om det finns de som tror det. De har sin fulla rätt att fatta vilka beslut och gå till vilken klubb som helst för att finna nya utmaningar.

Respektera det.

För det andra föds ingen med ett klubbmärke stämplat i rumpan. Lojalitet kommer med tiden, men i modern sport är kasten tvära. Det är bara att acceptera. Solidaritet visar man på olika sätt, för en spelare handlar det om prestationen för nuvarande lag.

Dessutom. Rastlöse Esplund ville vidare. Annars hade han stannat kvar. Eller lagt ned. Nyfikne Andersson vill utforska möjligheterna till en comeback. Hans beslut. Inget att spotta på. Inget att förakta. Bara att uppmuntra.

Jag tänker på Gunnar Gren. Fotbollslegendaren (1920–1991). Som spelade för fyra allsvenska Göteborgslag (Gårda, Öis, Gais och IFK) med samma elegans. Glenn Hysén, som ju är Blåvitt personifierad, spelade i Gais innan han la skorna på hyllan.

No big deal.

Och för att fortsätta på engelskan så citerar jag Sting ”If you love somebody set them free”. Att äga en människa är aldrig bra. Inte i någon relation. Framför allt gör det inte relationen bättre.

Älska bandy. Det är sporten värd. Stötta din egen föreningen, den du har närmast hjärtat. Det mår du själv bättre av. För hat finns det så mycket av i andra sammanhang och ingen går vinnande ut ur det.