Ängsliga Änglar mot trimmade Häcken

Nej, IFK Göteborg hade inte utlovat någon höjdarsäsong. Under Poya Asbaghis ledning skulle laget hamna i mitten, men med ett spel som skulle peka mot framtiden. Hyfsat långsiktigt för ett lag som låtit all klubbkultur trasas sönder av interna slitningar och tränarbyten plus en ekonomi som ingen verkar ha ordning på.

Blåvitt har alltså en trupp som inte ska förväntas göra några storverk, men som ska kunna spela habilt och emellanåt göra en och annan supporter glad med en och annan överraskning.

IMG_2321

Ängsligt IFK. Foto: KAI MARTIN

Det har under året inte varit mycket av den varan. Tvärt om. Matcher som suttit som hand i handske har givits bort genom slarv och oförmåga att stänga matchen med klokt spel.

Senast mot Elfsborg lyckades laget spela bra i inledande tio minuterna för att sedan tappa allt av spel till förmån för motståndarna som tämligen enkelt kunde triumfera med 2–0 i halvlek. I andra halvlek första darrande minuter var motståndarna blott en kalasräddning från Erik Dahlins sida från att utöka sin ledning. Det såg heller inte vackert ut i en halvtimme innan IFK på något vis lyckade gnugga sig in i matchen och med skicklighet och tur få en kvittering.

Lärdom av detta…? Uppenbarligen ingenting. Blåvitt är ett ängsligt lag, som uppbådar mod inledningsvis, men som vi första motgång tappar allt. Så också i derbyt mot Häcken.

Jo, förvisso hade Änglarna en spirituell första kvart och utmanade hemmalaget med offensiv fotboll och ett och annat avslut, där framför allt vänsterkantlöparen, Victor Wernerssons friska vilja kunde resulterat i något mål. Men icke så. Istället är det Häcken som vrider över till sin fördel och hade det inte varit för reservmålvakten Tom Amos briljanta spel (Erik Dahlin sjuk) hade målen kommit tidigare än var de gjorde.

Men när Blåvitt går bort sig passar Häcken på. I 26 minuten ordnar ett snabbt samspel ett inspel strax innanför straffområdesgränsen för Viktor Lundberg, som placerar bollen utom räckhåll för Blåvitkeepern.

Sex minuter senare ringer det igen. Ett ryck och snabbt inspel från högerkanten längsmed mållinjen ger en skarv från en omarkerad Daleho Irandust. Tappad markering och 2–0 är ett faktum.

IFK-spelarna samlar sig i en klunga för att repa mod. Men förvirring fortsätter. Pass som ska sitt på foten är meter ifrån. Bollar som ska vara enkla att ta ner studsar förargligt iväg. Den pondus som en elitspelar bör ha är ersatt av nervositet och ängslighet. Det är sorgligt att se.

Klart då att Häcken tar tillvara på Blåvitts tvehågsenhet och tvekan.

Andra halvlek hinner knappt starta förrän Paulo De Oliviera får en frispark i vänster ytterläge. Paulinhos smeksamma frispark når stolpen är millimeter från Tom Amos fingertoppar, går ut i en retur som Alexander Jeremejeff trycker in.

3–0. Foto: KAI MARTIN

Paulinho ligger sedan bakom 4–0 då Viktor Lundberg gör mål. Visst, Robin Söder reducerar med 20 kvar. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Blåvittklacken har redan börjat sikta in sig på AIK-matchen på Gamla Ullevi på torsdag genom att värma upp med hatramsor. Vet i katten om det hjälper det heller. IFK Göteborg får blunda och köra igenom de två kommande matcherna (AIK hemma 27/9 och Hammarby borta 1/10). För med det här spelet finns det inga förhoppningar.

Bättre upp då för Häcken, som spelar liv- och kraftfullt. Med backlinjen är solid, mittfältet kreativt, anfallet hotfullt och hela laget är rörligt med ett stort ansvar för varandra. Se och lär, IFK! För av det utlovade mittenlaget har Blåvitt blivit ett bottenlag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s