Om Way out West-arrangörerna inledningsvis sneglade på Ausinfestivalen, branschmarknaden, South By South West så blev flödet, kanske på grund av utbud och efterfrågan, ett annat efter några år. Det kan också ha med att göra att från en festival med en smula alternativa band, americana, country, indie etc, så ville WoW bredda sitt utbud samtidigt som arrangörerna naturligtvis ville skyffla in mer pengar i kassavalvet.

Visst, redan premiäråret fanns Kanye West och Erykah Badu med, men med åren blev hiphop- och soulartisterna en allt större grad av artistutbudet. Helt ok, om än just hiphop inte är min favoritgren.

Så fredagen bjöd, förutom på ett försenat insläpp på två timmar med anledning av kraftiga stormbyar, på en markant scenförändring både gällande åldersstruktur och artistutbud.

Först ut för mig var underfundiga australierna The King Gizzard & the Lizard Wizard, som lät lika märkliga som namnet antyder. Det kunde, med två trummisar och ett sjuhelvetes ös, blivit samma sinekur som Thee Oh Sees förra året. Men den komplicerat psykeliska rocken med drag av progg blir bara stressig i mina öron och inte någon energistinn katarsis.

Stressiga aussiekungar. Foto: KAI MARTIN

Istället landade fokus på Timbuktu & Damn!, som mig veterligen inte spelat i Göteborg sedan för tre år sedan. Då med Göteborgs symfoniker, nu ”bara” med sig själva och det räcker gott. Damn! är ett fantastiskt svänggäng, som snabbt skapar groove och bjuder in till dans. Snabbkäftade Timbuktu är inte sen att lägga sina eleganta rhymes och showen är snabbt igång.

Viktig. Foto: PETER BIRGERSTAM

Han är en väsentlig artist i Sverige med värde i hart när vartenda ord han rappar eller sjunger. Men när han ska hålla ett tal om vikten av att rösta rätt bleknar engagemanget, som om han blivit bränd av debatten kring ”Svarta duvor & vissna liljor” i samarbetet med Kartellen.

Men Timbuktu är ändå angelägen och showen är en dansfest för både hjärna, hjärta och själ. Även om jag har sett bättre framträdande från Lundagänget. Fint också med hyllningen till Göteborgs och Sveriges funkkungar Stonefunkers med Emrik ”M-Rock” Larsson i publiken.

Amerikanska rapparen Noname ansluter direkt efter finalen av Timbuktu, ja, korsar egentligen. Hon gör sin premiärspelningen i Göteborg, hettar bums upp publiken och är mindre hiphopkaxig och mer inbjudan och generös mot sin publik. Hon har ett band som bjuder upp till beats som är både funkiga och souliga, leker sig lätt över rytmerna och landar någonstans i en förening av, tidigare nämnda, Erykah Badu och Lauryn Hill.

Generös. Foto: PETER BIRGERSTAM

Som soloartist har Fricky breakat rejält 2018 och han lockar också storpublik till Azaleascenen, en publik som han snabbt fångar in och underhåller skickligt. Men… nja, hans musik, stil och rap är inte min påse. Jag tar en promenad istället.

Det får bli fokus på Miriam Bryant, där jag vet att hennes förprogrammeringar kastats åt sidan, Gothenburg String Quartet har kallats in och så också Hisingskåren från Frälsningsarmén i Kville. Simon Ljungman från Augustifamiljen och Håkan Hellströms band är med och skapar ny rymd till Miriam Bryants band.

Hon har förstått att göra något extra av sitt framträdande på Way out West. Scenen har en blomstrande inramning, bandet går i vitt, på mikrofonstativen klättrar växter och blommor och Miriam Bryant gör som förebilden Håkan Hellström, inleder med en promenad innanför kravallstaketet för omedelbar närkontakt med publiken samtidigt som hon sjunger Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” i sin tappning. Fint.

Starkt och inbjudande. Foto: PETER BIRGERSTAM

Miriam Bryant är, som de flesta som följde hennes medverkan i ”Så mycket bättre” 2015 är ostyrig, spontan och spiller över ibland. Så också på scen. Charmigt, slirigt på samma gång som det är proffsigt. Hon sjunger förnämligt, arrangemangen med stråkarna är rika och levande, bandet bjuder upp. Visserligen blir duetten ”Oaoae vi förlorade” med Markus Krunegård förvisso inte samma kärlekshistoria som den hon och Håkan Hellström iscensatte på Ullevi med ”Det är så jag säger det”, men vackert så.

Blomstrande. Foto: KAI MARTIN

Hon pratar om kärlek och hat, får publiken att omväxlande forma händerna till hjärtan och ge fingret åt henne. För sådant är livet, menar hon. Så avslutar hon med ”Ett sista glas” där bleckblåsarna från Frälsningsarmén leende deltar. Hon presenterar dem med att hon hittade dem på Kvilletorget, men att de förtjänade en större publik så hon tog hit dem. Jodå, en svordom slank med också.

Lily Allen gästade övertygande festivalen 2009. Gjorde en fantastisk spelning som gav intryck. Då på Flamingoscenen som en av den festivalens toppnamn. Nu på Azalea med en tid i dagsljus, utan backdrop, utan riktig orkester (bara en basist/gitarrist och en keyboardist/MC). Det blir lite karaoke av det, lättsam underhållning som inte ens Lily Allen orkar ta på allvar. Synd. Hon har texter som i popbruset bär på allvar och väsentlighet, gör musik som är både catchy och smart.

För lättsamt med Lily Allen. Foto: KAI MARTIN

Jag smiter in i tältet för en dos Skott istället, svenskan från Vikarbyn utanför Rättvik, som efter några singlar plötsligt blev omtalad av Lorde och Katy Perry. Som om det inte räckte med det blev låten ”Porcelain” huvudtema till spelet Fifa 17. Hon bjuder på en smakfull show med en slags uppdaterad version av Enyas newagemelodier. Mer rytm, mindre svävande och med en ljus- och videoshow, som imponerar.

Jag positionerar mig sedan för M.I.A, som är kvinnokraft att räkna med. Dessutom just nu aktuell med dokumentären ”Matangi/Maya/M.I.A.”.

Jag väntar tillsammans med publiken nära en halv timme innan Mathangi “Maya” Arulpragasam med MC och dansar behagar beträda scenen. Naturligtvis en katastrof för ett strikt festivalschema och spelningen blir också väsentligt kortare än vad den borde ha blivit, men i ett vansinnigt högt uppdrivet tempo.

Jo, M.I.A är en stark röst mot orättvisor och en nagel i ögat på många på samma gång som hon är en feministisk stormvind. Men när betoningen i det musikaliska uttrycket går på subbasar och tunga rytmer slocknar mina öron. Jag blir en betraktare på avstånd istället för att känna mig inbjuden, där favoriten ”Paper planes” kläms in på slutet

Kvinnokraft. Foto: PETER BIRGERSTAM

Karin Dreijers projekt Fever Ray loggar på tio minuter sena på grund av M.I.A. Inleder starkt med en fräsande scenshow med uppblåsta scenkaraktärer, som karikatyrer, spetsnästa, muskeluppumpade och väsande. Det är en kraftfull föreställning, men det vässade och distade ljudet och åter subbasar som dödar allt liv tröttnar jag på denna elektronmusikaliska uppsättning.

Och jag vet, jag borde stannat för festivalens största namn Kendrick Lamar. Men jag backar. Mina öron behöver vila. Festen klarar sig utan mig.