Konsert:

HÄSTPOJKEN

!!!

Indiepop från evigt unga Hästpojken. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: utsålt.

Bäst: Energin.

Sämst: Väl kort konsert.

Fråga: Kommer Hästpojken någonsin bli vuxen?

Martin Elisson och Adam Bolméus kaxar sig med titeln på nya albumet. ”Hästpojken är död” är ju utmanande, något som ska motbevisas och raljeras kring. Så när bandet, duo förstärkta av Nicolas Janco på trummor (som klev in då Poplars Malmros hoppade av efter första albumet), Samuel Pettersson på bas och Dungens Gustav Ejstes, keyboard och gitarr.

Men bandets grundare börjar ensamma på ett vis som för tankarna till Talking Heads och deras legendariska ”Stop making sense”, ett livealbum/-film; en gettoblaster sätter rytmen till Adam Bolméus akustiska gitarr och Martin Elissons sång.

Scenen är fint inramad med kopplingar till omslaget till nya albumet.

Det är förstås också det som sätts i fokus och låtarna smälter väl in i bandets estetik, den där underbara indieskeva verkligheten som utgår från Broder Daniels och Bad Cash Quartets musik, både skir och stark.

Duo med styrka. Martin Elisson och Adam Bolméus bjuder på både skirt och starkt. Foto: KAI MARTIN

Martin Elissons sång är högt pressad, alltid på gränsen och på annat vis kan man nog inte uttrycka den desperation som texterna innehåller. Låtarna är klatschiga med poprefränger parat med indierockens utmaningar. Bandet driver på med Gustav Ejstes som en motor som tillför något nytt för Hästpojken.

Spelningen väver in nytt material med gammalt och lite fräckt hamnar ”Shane MacGowan”, första hitlåten och fortfarande deras finest, inte som definitiv final eller ens som extranummer. Men Hästpojken syr  snyggt ihop konsertsäcken, som i och för sig gärna hade fått vara lite mer välfylld.