Att haussa ett derby mellan IFK Göteborg och BK Häcken är ingen lätt sak. Synd. Under Peter Gerhardssons tid som tränare i Hisingslaget har kvalitetsspel visats upp, något som både Mikael Stahre och nye tränaren Andreas Alm förvaltat, vilket i förlängningen borde göra möten mellan de två Göteborgslagen i Allsvenskan hetare. Men BK Häcken har en oförtjänt liten fanskara, förvisso i växande, men som inte räcker för att skapa derbykänsla Nu kommer drygt 12000 en solig, om än kylslagen, aprileftermiddag.

Nå, man kan inte få allt.

Desto varma då spelet från IFK Göteborgs sida. Den anrika klubben har inte haft ordning på vare sig organisation eller spel de senaste åren. Förra året var spelet mer ängsligt än änglalikt, med ett ständigt bakåtpassande som gjorde att det mer eller mindre var lagets burväktare som, överdrivet, hade mest bollinnehav.

Men med årets nytillskott på tränarfronten, Poya Asbaghi har spelet mellan lagdelarna prioriterats. Kanske ett försök att få rädhågsenheten att fly för självförtroendet, eller bara för att hitta ett konstruktivt spel.

Det har inte alltid fallit väl ut och mot AIK senast var intrycket blekt. Helt det motsatta mot BK Häcken, laget som med sina snabba omställningar gjorde processen kort förra året med sitt 4–0 på hemmaplan. För tämligen bums är det IFK Göteborg som tar kommandot. Och som laget gör det. Bollen går mellan spelarna utan onödigt bolltapp. Tvärt om utmanar Blåvitt motståndarna med attacker som blir allt mer hotande.

Första halvtimmen har laget mer boll än vad det totalt hade under de matcher jag såg förra säsongen. Det ger resultat. Efter en kvart spelad hittat August Erlingmark Elías Már Ómarsson, som med en kvickvändning lyckas ställa Peter Abrahamsson i Häckenmålet med en kombinerad klack, bredsida.

IFK Göteborg slår inte av på takten. När laget dessutom lyckas täppa till BK Häckens offensiv effektivt och bestämt.

Visst, sista tio i första halvlek kroknar både koncentrationen och orken, men Erik Dahlin, för dagen i Blåvitts mål, har inga större problem att hålla BK Häckens bleka attacker stången.

Undantaget Mustapha El Kabirs träff i ribban i 41 minuten, som naturligtvis var värd ett bättre öde.

Islänningen Elías Már Ómarssons förra säsong var vissen. Den här gången finns det, efter en hyfsat försäsong som gett ett och annat mål, en annan iver. För så är det med idrottspsykologi, en och samma spelare kan ikläda sig helt olika förutsättningar på grund av hjärnans kraft. Så är det också han som med ett slags bicicletas snyggt gör 2–0 i 60 minuten för att efter firande bli utbytt mot Giorgi Kharaishvili.

Klassmål. Elías Már Ómarssons skott smiter förbi både försvarande Joel Andersson och Kari Arkivuo samt, förstås Peter Abrahamsson. Foto: TOMMY HOLL

IFK Göteborg faller tillbaka för att försvara sin ledning, orkar med en eller annan kontring. Men det är nu BK Häcken som håller i taktpinnen, men utan att egentligen orka utmana.

Skäl att fira. Änglarna lyfte spelet och fick anledning att fira med seger.

Foto: TOMMY HOLL

Nu blir ändå finalen dramatisk. I 90 minuten drar Sebastian Eriksson på sig en onödig frispark i straffområdets utkant. Något som inte är så välbetänkt med tanke på Paulo de Olivieras kvaliteter som frisparksskytt. Han försitter inte chansen utan placerar snyggt in reduceringen. Dock orkar hårt kämpande Blåvitt hålla motståndarna från vidare chanser, trots en och annan tilltrasslad situation. Ett resultat som gör att laget nu fördelat intäkter och utgifter på det mest balanserade vis; tre vinster mot tre förluster. Men orkar laget behålla sitt spel över större delen av matchen kan den här säsongen arta sig mot något väsentligt mycket bättre än debaclet förra året.

Om än försiktigt, Änglarna har lyft.