Ja, jag vet. Vi skriver mitt i juli och ledigheterna för de flesta börjar ta slut. Men ändå…

Och, ja, jag vet, några av böckerna är utgivna sedan en tid tillbaka och några är dessutom pocket. Men ändå.

Det här är ett gäng deckare som man definitivt kan (ja, någon också att mista) ha i hängmattan eller framför höstbrasan.

 

Mats Lerneby: Desertören (Skabetti books)

Mats Lerneby är Göteborgsjournalisten med tålamod som dygd i en rastlös kropp. Som grävande journalist, fotbollsspelare och musiker med ett stort och passionerat intresse för Italien i allmänhet och landets fotboll i synnerhet blir det kanske lätt så.

Med sin andra bok, men första thriller förenar han sina intressen. ”Desertören” håller sig i lokal Göteborgsmiljö och trakterna kring Rom och i den italienska huvudstaden i nutid. Han kan dessa och det känns. Med ett populärt grepp bland deckarförfattare speglar han sin story också i dåtid, här andra världskriget, och spinner med intensivt vibrerande trådar samman en hel väv av drama, ond bråd död och maffia.

”Desertören” är en strong debut, som kom tidigt i höstas, och den skvallrar om en fortsättning, som inte bör ligga för långt bort.

Jan Sprangers: Sova med fiskarna (Förlaget Orda)

Förre GT-journalisten och kriminalreportern Jan Sprangers vet inte bara hur en Windsorknut ska knytas. Han visade också med sin debut ”En boxares fall” (2014) att han kan kriminalpolisernas jobb med ackuratess. Då saknade jag tempo, ett driv i berättelsen, som i övrigt var en alldeles utmärkt debut.

Det är åtgärdat nu. Jan Sprangers jobbar åter ur Göteborgsperspektiv och rör sig denna gången i trakterna kring Långedrag och Vasastan i miljöer som på samma gång är bekanta och helt nya. Jag gillar det. Gillar gör jag också att han i denna sin andra krimroman, som kom i julas, har blivit bättre på personporträtten. Vissa känner man igen, företrädesvis poliserna. Nya har kommit till, som Anna Grentze, en slipad kriminalpolis som utmanar kollegan Peter van Rijssen och ska bli spännande att följa i fortsättningen av serien.

Jo, med Jan Sprangers är man som läsare trygg i polisens utredningsarbete och även i journalisternas. Till denna noggrannhet adderar han en slipad krimhistoria, som underhåller med humor, drama och intressant vändningar.

”Sova med fiskarna” är en driven thriller med förkärlek för polisens tålmodighet i sitt jobb att utreda brott.

Jo Nesbø: Törst (Albert Bonniers förlag)

Norske krim- och barnboksförfattaren Jo Nesbø har sedan jag upptäckte honom för drygt tio år sedan varit en favorit. Jo, hans böcker har emellanåt blivit groteska berättelser i allt mer dignande volymer, framför allt när de haft kriminalaren Harry Hole som epicentrum för all grymhet som företrädesvis begås i den norska huvudstaden. Men han kan skapa spänning, han har ett driv i sitt författande, att nära 600 hundra sidor slukas som en svalkande gintonic.

”Törst”, där han åter sätter Harry Hole i fokus, är just nära 600 sidor och gör ingen Nesbøvän besviken. Ändå vill jag påstå att detta är hans svagaste bok i serien. Helt enkelt på grund av att han har satt berättandet på repeat. Ja. det är nya människor som begår brotten, det är nya miljöer i Oslo och dess utkanter. Men det är verkligen same same but different. Jag har inte upplevt att Jo Nesbø skriver mallat, men här är det så och det gör mig förvånad och lite uttråkad.

Lars Kepler: Kaninjägaren (Albert Bonniers förlag)

Författarduo, pseudonymen Lars Kepler, är däremot nischade i sitt berättande. Visst byter de omständigheter, men kontentan av deras romaner är densamma. Och framför allt är det ett frosseri i våld och mord, som mättar.

En vän la nyligen upp en status på Facebook, som jag dristar mig att citera:

Måste säga det igen, nu när skiten är utläst och kastad i återvinningen…
Keplers ”Kaninjägaren” är, var och kommer alltid bli ihågkommen som ett lågvattenmärke inom svensk litteratur!
Betyget blir en nolla enligt alla tillgängliga mätsystem…

Jag är inte lika sträng i omdömet, men ändå benägen att hålla med.

Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har helt enkelt vridit trasan torr. Här finns inget mer att säga om det inte tas nya grepp.

Jussi Adler-Olsen: Selfies (Albert Bonniers förlag)

Jag har haft förmånen att följa danske Jussi Alder-Olsens författarskap sedan första översättning på svenska – ”Alfabethuset” (2001), en smart skriven spänningsroman med avstamp i andra världskriget.

Men sin serie om kriminalpolis Carl Mørck och hans lilla tema håller han sig i regel inom Danmarks gränser och helst då i Köpenhamnstrakten. Så också i den sjunde boken i serien.

Få kan som Jussi Adler-Olsen kombinera rå humor, pricksäkert iakttagande av rådande trender med sociala skeende. Han sätter dem under lupp, skapar pricksäkra historier och berättelserna drar iväg på ett både underhållande och dramatiskt vis.

”Selfies” är inget undantag där slipade socialfall möter socialsekreterare som fått nog. Till detta Carl Mørcks vedermödor med sin avdelning, sin personal och fall från då som ska lösas tillsammans med fall från nu.

Kanske inte den bäste i serien, men underhållningen bättre än de flesta.

Jussi Adler-Olsen: Washingtondekretet (Bonnierpocket)

Ja, två utgivningar i nära tidsrymd för dansken. Det här handlar om sent uppvaknande från förlaget, men den svenska översättningen får ändå en skrämmande god tajming med det amerikanska valet och Donald Trumps tillträde.

Som titeln skvallrar om är det i Washington DC den här romanen främst utspelar sig. Och, ja, det är rävspel mellan högt uppsatta, konspirationer och politisk övertygelse till galenskapens gräns.

Jussi Adler-Olsen skriver med frenesi och lyckas i denna kaotiska, flammande historia hålla ihop berättelsen och dessutom bjuda på ett slut som tar andan ur läsaren.

Låt inte denna tjocka pocket på över 600 tättskrivna sidor avskräcka. Det här är en bom som biter sig fast.

Alexander Söderberg: Den goda vargen (Pocketförlaget)

Med debuten ”Den andalusiska vännen” kastade Alexander Söderberg bums in sin huvudperson, sjuksköterskan Sophie Brinkman i ett ofrivilligt äventyr. Nu är han framme vid sin sista bok i trilogin, fem år efter den första, och huvudpersonerna är i huvudsak intakta. Om än väsentligt präglade av historien.

Alexander Söderberg kan sin sak och vet att berätta väl. Han har ett tempo i sitt strama skrivande, som ger puls till dramatiken. Till detta är hans story sinnrik med oväntade grepp.

Jag kan också tycka att det är föredömligt att hålla sig till tre böcker i en serie, att inte känna behovet att klamra sig fast vid sina romanfigurer för nästa utgivning och nästa.

Här sätter han tydligt punkt utan att göra mig ett dugg besviken eller sugen på mer.

Deon Meyer: Kobra (Weyler)

Sydafrikanske författaren Deon Meyer har sedan en tid tillbaka blivit en favorit gällande krimlitteratur. Han överraskar både i sitt skrivande, i sina berättelser och i själva skeendet i dem och detta från en bok till en annan.

I ”Kobra” (på svenska 2016) är det åter den sargade, nyktre alkoholisten Bennie Griessel som ska reda ut händelserna. Man kan möjligen skaka på huvudet åt ytterligare en kuf till snut, men denna Meyers huvudkaraktär kommer undan klichéerna. Dessutom i en miljö, som för en västeuropé boendes i denna norra delen av kontinenten, känns exotisk med miljön från Kapstaden.

Deon Meyer är nog med sina personporträtt och skäms inte för att bjuda på ett rikt galleri. Han känns närvarande i ett nuvarande Sydafrika, backar inte för vare sig bakgator, gränder eller lyxkvarter. Så inte heller i ”Kobra”, som bjuder på intensiv läsning från ficktjuvars vardag till legosoldaters kall.

Mats Olsson: I de bästa familjer (Pocketförlaget)

Expressenprofilen har taggat ner sitt skrivande i kvällstidningen. Delvis för att njuta sitt otium, men också för att ägna sig åt eget författande.

Det här är hans andra bok i serien om den frilansande journalisten Harry Svensson, Olssons alter ego, som vill leva ett lugnt och njutningsfullt liv, men som alltid hamnar i situationer han måste reda ut.

”Straffa och låta dö” var ingen bok jag gjorde vågen åt. En lite för krystad story och lite för skitnödigt berättad. Men här håller Mats Olsson sig i stramare tyglar och behöver vare sig piska eller läder för att få spinn på sin berättelse.

En god berättare har han förvisso varit länge, men jag bannar mig själv för att jag läste boken några veckor innan resan till Kullahalvön. Det är här det mesta utspelar sig och jag gillar att sätta det fiktiva i perspektiv till verkligheten. Men det får anstå till nästa bok om Harry Svensson.