Att regissör Katja Wik arbetat med Ruben Östlund syns i denna hennes långfilmsdebut.

”Exfrun” tangerar emellanåt Östlunds bildspråk och precis som han arbetar hon med tablåer, som här med ett tre kvinnor i olika stadier i livet; flickvännen (Ellen Olaison) som berusad av kärlek alltmer förminskas, hustrun (Nina Zanjani) i ökande förakt för sin man, exhustrun (Maria Sundborn) i en grasserande bitterhet kring övergivenhet och ensamhet.

Maria Sundborn som exhustrun med förlorad självkänsla i ”Exhustrun”.

Det scener om olika grader av förfall i relationer och i exhustruns roll ett rent smärtsamt porträtt av en kvinna med tappad självkänsla, utan förmåga till distans.

Jag försöker sätta fingret på min känsla utan att riktigt lyckas, som något ont som skaver utan att jag hittar såret. Men ”Exhustrun” är en film i limbo utan att rollerna sticker ut, skapar effekter eller kryper innanför huden. Snarare skapar det retsamma stickningar i armen mer än inkännande eller sympati med karaktärerna.

Nej, det är inget fel på Nina Zanjani, som jag älskar som aktris, Maria Sundborn är smärtsamt trovärdig som exhustrun och Ellen Olaison är utmärkt; alla gör de sina prestationer som det förväntas och kanske mer.

Men manuset är trögt och ja, kameran är flugan på väggen, men det är inte alltid kvalitet att söka det dokumentära.

”Exhustrun” hittar helt enkelt inte in i dramatiken.