Show:

LENA PHILIPSSON ”JAG ÄR INGEN ÄLSKLING!”

!!!!

Närgånget. Foto: KAI MARTIN

Rondo, Göteborg

Publik: 1000 (fullsatt)

Bäst: Kärlekshyllningen till hennes barn är rörande starkt.

Sämst: Den raljanta tonen i ”Det gör ont”.

Fråga: Hur mår Lena Philipsson när spotlighten är släckt…?

Det finns en trend i att artister mer eller mindre vill ta kommandot över det privatliv som pressen vill blottlägga. Niklas Strömstedt gjorde det med sin senaste show, om än i en humoristisk dräkt. Magnus Uggla gjorde detsamma med sin, där allvarsstråket var starkt och svårt att värja sig ifrån. Pernilla Andersson gör det både i sina öppenhjärtiga Facebookinlägg och i sitt mellansnack när hon spelar… till exempel.

Musikern Lena Philipsson. Foto: KAI MARTIN

Nu också Lena Philipsson, som lovordats för sin show när den tidigare spelats i Stockholm.

Scenuppsättningen ”Jag är ingen älskling” bottnar i hennes senaste album med samma titel. Men den är främst hämtat från djupet av hennes hjärta och sprunget ut något som måste berättas.

Kanske är det inte det som en schlagerdiva främst ska göra, men nu görs det och det görs med kraft.

Sjunger ut. Foto: KAI MARTIN

Hon väljer att lägga tonvikten av spelningen, för ja, det är mer en konsert med tematiskt inslag än en show, med låtar från albumet. Okända för publiken, men kopplingen från de klassiska soullåtarna från Motowneran innan showstarten ger en hint om i vilken musikalisk sfär hon rör sig. Dessutom gillar jag det oförskräckta, det stolta i att bjuda på allt annat än det givna.

Ja, för den som så önskar blir det ”Kärleken är evig”, men ingen ”Dansar i neon”, och en pliktskyldig ”Det gör ont” utan mickstativ, som om hon är trött på låten och de inövade poserna.

Posör. Foto: KAI MARTIN

Med ”Jag är ingen älskling” vill hon inte bara lyfta fram sångerskan Lena Philipsson utan också musikern. Hon sitter vid sin Yamahaflygel större delen av låtarna och bjuder in publiken med ett mellansnack som är välrepeterat, men som ändå känns spontant.

Sexmannanbandet är välkammat och slickt, samtliga i svarta kostymer, vita skjortor och svarta slipsar, alltid redo till några danssteg eller kommentarer alternativt skratt. Arrangemangen, de grandiosa, är snyggt nedkokat till en puttrande livebryggd. Kanske lite snällt, men effektivt.

Grimasören. Foto: KAI MARTIN

Jo, Lena Philipsson är en sann entertainer. Med den här showen bjuder hon från hjärtat, hämtar samtalet från själen och det känns innerligt. Samtidigt kan detta från botten av hennes inre ta avstamp till den mest uppsluppna komik. Skämt med en emellanåt sylvass humor, som när hon snärtar till ex-männen Martin Björck och Per Hollknekt med lätta lavetter när hon ”avslöjar” några refuserade låtar.

Den ljuva hämnden. Foto: KAI MARTIN

Och hämnden på Sveriges Television som lurade hennes till ett explicit sexutvik 1987 när hon sjöng ”Kiss me tiger” ålande på en fäll nedanför en i en fåtölj sittande Sven Wollter, är precis.

Lena Philipsson är fantastisk på scen. Rolig, suverän sångerska som älskar att ge sin röst fullt utrymme och när hon sjunger om ”gossar” får det ordet något styggt över sig. Ja, hon är sexig, men lika snar till grimaser och distanserande av sig själv som ett objekt.

Mer privat än med ”Jag är ingen älskling” kommer ingen journalist Lena Philipsson, knappast någon publik heller.

En show från djupet av hennes själ och hjärta. Foto: KAI MARTIN