Revy

MÖXIT

!!!!

Grattis Mölndal. 2017-års uppsättning är en revy med klass och fyndighet.

Foto: KAI MARTIN

I rollerna: Karin Mickelbo, Lena Gustafsson, Sara Sanzén, Emma Brattgård, Patrik Benrick, Henrik Bladlund, Tobias Herbertzon med flera.

Orkester: Janchie Börjesson, Markus Dahlén, Anders Mossberg och kapellmästare Thomas Hagby.

Regi: Kent Vickel och Daniel Pawholm.

Kostym: Doris Kjær.

Peruk: Adam Högblom.

Bäst: När Tinder och Pockemon Go förväxlas – storartad humor.

Sämst: Attacken på GP och Alice Teodorescu kunde varit vassare.

Fråga: Kan det bli bättre?

Jag firar snart 20 år med Mölndalsrevyn, som är väsentlig mycket äldre än så. Vi pratar alltså en tradition, som är strong att upprätthålla med en amatörensemble som sliter hund medan vi andra trycker i oss mat och dryck och smäller av nyårsraketer.

Jo, jag har alltså sett många artister passera revy genom åren. Men tror mig aldrig ha varit med om en sådan extrem makeover på scen som denna gång. Inte mindre än fyra av sju är debutanter på Mölndals revyscen. Det kan naturligtvis gå hur som helst.

Det gör det. I positiv bemärkelse.

Käbbel. Nej, politiskt tomprat kommer inte undan. Foto: KAI MARTIN

Ja, i kulisserna smyger Christina Dawson, Ulla Karin Olsén, Daniel Pawholm och Kent Vikell, som har en hel revyrävsfarm bakom öronen. Men istället för att stå på scen agerar de stöd bakom, som producenter, skribenter, regissörer och administratörer.

Ja, att vårda sin historia kräver sina kulturbärare. Men varje tradition mår också bra av utmaning; det får Mölndalsrevyns upplaga 2017.

Jo, förvisso var 2016 ett år som bjöd på ett överskottslager av inspiration från alla håll. Så uppslag har definitivt inte saknats. Snarare har det, för revymakarna, handlat om att sålla agnarna från vetet.

Sällan har pennorna varit så vassa.

Ny export. Tobias Herbertzon är på väg mot god Per Anderssonklass. Foto: KAI MARTIN

Mölndalsrevyns elva man och kvinnor starka skrivargrupp har med andra ord klarat det uppdraget med glans tillsammans med den ramberättelse som Daniel Pawholm och Kent Vikell skapat.

Det handlar alltså om valet att vara kvar i Västra Götaland, Sverige och EU eller bli en suverän stad/stat, ett Möxit, alltså. Mölndals TV är på plats direkt för att bevaka, från studion och ute på plats. Det bäddar för förvecklingar.

Och inom detta ett år som alltså rymmer så mycket där Mölndalsrevyn famnar stort, känsligt, ömt, humoristiskt och satiriskt vasst, har man på samma gång lyckats (det har verkligen inte alltid varit så) samsa det lokala perspektivet med det nationella, ja, globala.

Dylan i Mölndal. Jodå, Mölndalsrevyn lyckades med det som inte Svenska Akademien klarade.

Foto: KAI MARTIN

Så… här finns lokalpolitiskt käbbel och Trumps storhetsvansinne, överhet på Nices badstränder (minns debatten om heltäckande badplagg), påvens Sverigebesök, Stampens rekonstruktion och ”liberala” värderingar, Post Nord (tävlingen en på miljon att paketet kommer fram), swingerpartyn i latex och till bugg eller Orupmedleyt med Mölndals finest istället för Stockholm vi minns. Snyggt!

Och, ja, Bob Dylan finns med, porträttlikt av Lena Gustafsson (men, pst, inte fick Strindberg något Nobelpris, inte).

Ett fynd. Emma Brattgård bidrar starkt till kvaliteten i årets Mölndalsrevy. Foto: KAI MARTIN

Debuterande Emma Brattgård är ett fynd, som klarar att klä sig i de flesta av roller. Hon har en mimik som roar, men kan också ta ner spelet för att maximera effekten. Nye Patrik Benrick samsas utmärkt med aningens mer rutinerade Henrik Bladlund, men där deras liknande utseende kanske kan utnyttjas mer nästa år i förvirringens favör.

Tobias Herbertzon, Kungsbackasonen, står inte Balltorpkollegan Per Andersson långt efter. Här finns ett humoristiskt guldkorn, som kan bli till Mölndalsrevyns nästa export till den svenska humorscenen. Han har tajming och spelglädje parat med en iver att göra humor rätt. En inte helt lätt konst.

Prima primadonnor. Rutinerade och underhållande. Foto: KAI MARTIN

Och så då de båda prima donnorna, Karin Mickelbo och Lena Gustafsson, som med en sådan självklarhet, mimik och rutin äger scenen. Åh, då de trivs trivs också jag.

Utan Lennart Olssons och Ulla Karin Olséns tidigare kärringar på scen har det blivit dags för något nytt, men fortfarande ”gammalt”. Visst är det roligt med med män utklädda till kvinnor, men Henrik Bladlund gör 95-årige Manfred Larsson strålande, skruvar till Erik Jensens text och håller denna Mölndalsrevyns eviga tradition sprakande och levande.

Humor som lyfter och bär. Ordvrickerier är en tradition som Mölndalsrevyn klarar väl.

Foto: KAI MARTIN

Sak samma med Lena Gustafssons och Tobias Herbertzons ordvrickerier, där de som lyftkran och dumper vrider och vänder på ords betydelser. Något som bland annat Daniel Pawholm och Christer Thunberg, exempelvis, tidigare gjort till fnittrighetens gräns.

Också en tradition, om än nyare, i Mölndalsrevyn är Mölndals fria musikaliska teater, som gör nya försök med kostnadskrävande uppsättningar, som ingen vill se. Ja till och med de som fribiljetter löser in dem. 2017 satsar man på ”Fantomen på…”, ja inte operan men Möllan. Det går… nja, jag ska inte avslöja mer än att det blir underhållande.

Fantomen på Möllan. Mölndals fria musikaliska teater försöker sig på publikfrieri.

Foto: KAI MARTIN

Som sagt, Mölndalsrevyn Möxit bygger inga murar. Det här är en revy som på ett strålande och underhållande vis är öppen för allt – och skojar om det så att jag fortfarande skrattar.

Med sin – delvis – nya ensemble har revyn pekat ut sin framtid.

Pekar mot framtiden. Med delvis ny ensemblen pekar Mölndalsrevyn mot en strålande framtid. Foto: KAI MARTIN