Årets andra dag. Äldste sonen och jag åker till platsen i Majorna där han firat in det nya året. Några kvarlämnade plastbyttor ska hämtas och samtidigt som jag åker i minnenas korridorer och visar ut platser där jag bott och älskat, så kommer vi närmare målet; Slottsskogsgatan, Godhemsgatan, Ekedalsgatan, Såggatan, Vingagatan, Hamneskärsgatan, Klareborgsgatan, Standargatan, Ankargatan… Platser där jag som ung man lekt.

Jag hittar en parkering, men inte helt laglig, varför jag stannar kvar i bilen. Sonen går ut, rocken på, mössan i fickan. Han kommer efter en stund och vi far vidare. Jag ska skjutsa honom till sin mamma, där han ska tillbringa en natt innan hemfärden till Skövde.

Lämnar av honom i norra Guldheden, säger farväl.

Det kommer ett sms kort efter. Han undrar om hans mössa finns i bilen. Mössan, en huvudbonad som blivit honom kär, som plagg kan bli som man vårdar ömt.

Han frågar om jag kan kolla om den ligger i bilen; jag gör så och scannar av trottoaren utanför utan resultat.

Han ringer dit där han hämtade plastbyttorna, men inte heller där blir det något positivt besked. Utanför hans mammas hus finns den inte heller. Den är försvunnen.

Jag letar vidare hemma, om den skulle ha fallit ur fickan inomhus. Men icke.

Natten går. Jag kliver upp för motionshockey i arla morgonstund. Jag får i uppdrag att leverera glömd medicin till min hustru på hennes jobb. På tillbakavägen tar jag vägen om Majorna och snirklar in mig på de gator som jag kört igår. Kommer fram till där jag parkerat bland landshövdingehusen, kikar på marken utan resultat. Men så höjer jag blicken och på lyktstolpens kant, i ögonhöjd, ligger mössan.

Jag tar med den, nämner inget för sonen, som jag lovat skjutsa till Skövde för samkväm och för förströelse. När jag hämtar honom sitter mössan förstås på mitt huvud och det dröjer inte länge förrän att upptäcker det. Glädjen är stor.

Vi åker ut från stan, åker denna strålande 2 januari norrut på E20, som fram till Alingsås är utmärkt, men efter är en katastrof inte värdig en så pass tungt trafikerad led.

När vi kommer till Skövde har jag en dejt… nja, inte så. Istället har jag via en Facebookgrupp lyckats sälja ett par gamla målvaktshandskar och en klubba, som jag ska lämna över mot swishande av pengar till mitt konto.

Vi träffas på stationen, en gladlynt Törebodaspelare och jag, och varorna lämnas över och därefter far sonen och jag och handlar samt hämtar ut ett paket, som kommit med posten.

Hungern slår till och väl i hans lägenhet med allt inpackat tar vi en promenad i centrala Skövde för att komma fram till ett hamburgeri. Klockan är tio i två, hungern har slagit till, men lunchrusningen är över. Servitrisen säger på engelska att stället stänger klockan två, men hämtmat går bra. Vi beställer två ostbaconburgare med pommes samt var sin Cola, får dem raskt och går hem till hans bostad, äter och då slår den stora tröttheten till, som den plägar göra.

Jag lånar hans säng, sover en halvtimme och är klar och redig för hemfärd. Men jag väljer, efter att ha sagt farväl, vägen över Falköping och Ulricehamn. Förvisso en trälig färd mellan Falköping och Ulricehamn med alla småorter – Kinnarp, Åsarp, Trädet, Blidsberg, Timmele – men väl framme i Ulricehamn skickar riksväg 40 mig snabbt ut på motorvägen, den nya, böljande sköna västerut mot Gbg.

Jag hämtar hustrun på jobbet, resan från Skövde har tagit ungefär lika lång tid som över E20, lagom till hon slutar, vi åker och handlar och mössan och sonen har hittat hem till sitt, ungefär som jag denna dag.