IN FLAMES
Betyg: !!!!!
Scandinavium, Göteborg
Bäst: ”Rusted nail” växer sig till en rese på scen.
Sämst: Filmkranen som störde sikte under hela spelningen.
Brinnande band. Foto: KAI MARTIN
Jag har haft förmånen att följa In Flames i 14-15 år. Nej, inte så exklusivt som genom starten av Gothenburg Sound, Valvet och eran på 90-talet. Men första gången var på Kåren, jag tror det var hösten 1999 och i en tid när metalband var svartklädda, metallbehängda och tjuriga med ett tjurigt motherfuckers i mungipan. In Flames var alla dessa bands totala motsats. Den konserten var de alla vitklädda med slips, brutalt hängivna både sin musik och sin publik. Det har alltså gått en moppeålder sedan dess och ingenting har förändrats.- och ändå allting.
Då hade gruppen kommit med ”Colony”, det stora genombrottet låg för dörren och bandet hade börjat skissa på de planer som skulle göra musiken till ett levebröd med anständig, åtminstone, lön utan att för den sakens skull tulla på den konstnärliga integriteten (jag skrev om det här för några år sedan).
De insåg då att turnerandet skulle skapa både inkomst och framgång. Skivorna var ett sätt att uttrycka musiken, men inte så lönsamt att det skulle generera trygg inkomst.
Vi skriver nu 2014 och det är hisnande tre år sedan nästan på dagen, som jag såg gruppen senast.. Bandet kom nyligen med sitt elfte studioalbum, ”Sirens charm”, inspelat i Hansa Tonstudio i Berlin; ett album som visar på ett rastlöst band som ständigt vill gå vidare utan att behöva förlora sin identitet.
Sedan då, 1999, har bandets grundare, gitarristen Jesper Strömblad lämnat (2010) och Niclas Engelin kommit in. Låtskrivaransvaret har alltmer kom axlats av gitarristen Björn Gelotte, texterna, som alltid sedan ”Jester race” 1995, av sångaren Anders Fridén.
Vi pratar alltså om ett band som i stort sätt bevarat sina styrkor i nära 20 år. Imponerande.
Nu gör det sitt sista framträdande för året innan turnén fortsätter på den amerikanska kontinenten.
Kramar ur sitt gottaste. Foto: KAI MARTIN
Det blir Göteborg och Scandinavium som blir arenan för finalen, hemmaplan och vilken spelning bandet gör.
Visserligen, vad jag förstår, med ett kortare set än i Stockholm gången innan. Men In Flames leverar med värme och intensitet i en timme och 50 minuter, skapar magi och dramatik.
Metallkungen av Metalborg. Foto: KAI MARTIN
Det märks att gruppen spelat ihop sig till en tajt metaltrupp under turnen. Här finns inga svackor, låtlistan är dynamisk och kraftfull från konfettiregnet i inledande ”In plain view” till den intensiva finalen.
In Flames kramar inte bara ur skiten ur sig själva utan också sin publik. De famnar fansen med osedvanlig kärlek och när en snubbe plockas upp på scen för att få möjligheten att filma från scen (ja, hela konserten spelas in för senare release på dvd), så är det stort, varmt och bara ett band med närvaro klarar av att bjuda på något sådant.
Jo, jag har alltså haft förmånen att följa det är bandet sedan lång tid tillbaka och jag tror mig aldrig har sett In Flames med sådan skärpa och sådan glödande effektivitet.
Tyngst, bäst och vackrast i stan, Sverige, Europa, världen… Foto: KAI MARTIN
Det här var helt enkelt en rasande bra spelning från ett band som aldrig ger sig, alltid går sin egen väg, men som, oavsett vad en somliga In Flamesfundamentalister tror och tycker, aldrig glömmer av sina rötter eller sina fans. Stort, vackert, stenhårt och ömt,
Något negativt…? Nja, jo. Jag hade tagit på finkostymen för det är något extra att se det här bandet, som alltid bjuder stort och generöst. På pressbilderna till ”Siren charms” är gruppmedlemmarna så jädra snygga och kanske hade jag förhoppningen att det skulle varit kostym på för bandet denna deras final 2014. Det hade varit väldigt In Flames; nu blev det work wear och det gick bra det med. Det visuella fick istället ljusteknikern stå för, med ett fantastiskt resultat.
Låtlistan i Scandinavium:
kaimartinblog 