BRYAN FERRY

!!!

Lisebergshallen, Göteborg

Bäst: Tokiga scenspelet på ”Virgina plain”

Sämst: När loungstämningen drog ut på tiden.

Den elegante estradören. Foto: KAI MARTIN

Man har ju sina ingångar till väl valda artister. Roxy Music var ju så sanslöst omvälvande i en tid då faktiskt rätt mycket musik var omvälvande i början på 70-talet. Mytifierandet från brittisk musikpress om vem Durhamsonen Bryan Ferry egentligen var, bidrog. Men främst, förstås, musiken, som inte blev mindre spännande när Bryan Ferry kom med sina två, kongeniala album med tolkningar av hans förebilder. ”Så han gör, så bra det är!”

Och sättningen på bandet, en skenande syntvetenskapsman i form av Brian Eno, en hårdslående trummaskin i Paul Thompson, en både elegant och brölande saxofonist i Andy McKay eller en slow hand gitarrexpressionist i Phil Manzanera. Och att de aldrig tycktes hitta en basist.

Tidströmningar parat med nostalgi och futurism, allt på en gång. Djärvt, vågat, glitter och glamour, Bowies utmanare och ändå inte.

Jo, Roxy Music var något från yttre rymden och ändå tillgängligt på vinyl för vidare granskande i pojkrummet.

Det har gått några modiga år sedan dess. Jag har sett några konserter på vägen, blev omtumlad på Johanneshov av en solokonsert någon gång på 90-talet, blev fullständigt knockad i Stockholms konserthus i februari 2000, när Ferry kommit med ett soloalbum med storbandsmusik och var förtjust i Dublin vid Roxy Musics återförening. Men mest omtumlande var naturligtvis skivbolagets inbjudan att medverka i Ferrys band i samband med att denne ikon skulle uppträda i ”Bingolott” i april 2002 i samband med releasen av ”Frantic” (jag lovar, jag ska berätta en annan gång).

Nu var han alltså tillbaka i Göteborg och senast jag såg Brian Ferry var på Lisebergs stora scen 27 maj 2011 var det en underhållande, rivig konsert med en uppsluppen, närmast busig Ferry som dessutom ”chockade” med några lättklädda kvinnor på slutet – helt enligt tidiga Roxy Musicmallen.

Kikar man lite på låtlistorna från Bryan Ferry nu pågående turné får man snart klart för sig att det är en strikt blandad kompott som bjuds; tidiga Roxy Music blandat med solopärlor och nytt från kommande albumet ”Avonmore” som kommer inom några veckor.

Göteborg är inget undantag. Han inleder med ”Re-make/ re-model” och fortsätter ”Kiss and tell”, ”Slave to love” och ”Ladytron”, som tidigare under turnén. Men sedan skakar han om i låtlistan med ”Same old blues” och sedan blir ingenting sig likt.

Jo, kan kunde väl önskat en mer flammande version av ”Re-make/re-model”, som ju satte tonen för revolutionen med Roxy Musics första album som inledande låt. Men det är en smula avmätt och kanske ursäktat av en elegant, trots allt, 69-årig entertainer. Men det fortsätter så där loungmässigt, som om en akt som söker den vassa eggen.

Det låter absolut bra, förutom enstaka rundgångar och lite småvissna ljudtekniker insatser. Bandet är kompetent med en ljuv mix av kvinnligt och manligt, gammalt och ungt. Från senaste besöker är basisten Guy Pratt, delikat erfaren basist, och Jorja Chalmers, på sax och keyboard. I övrigt finns det en brokig samling musiker på scen med kapellmästaren Paul Beard, piano och klaviatur, gitarristen Jacob Quistgaard (dansk) och Steve jones (nej, inte den Steve Jones), vildsint slående och svängige trummisen Cherisse Osei på trummor samt körtrion Bobbie Gordon, Jodie Scantlebury samt kvinnan vars namn jag missade…

En leende Bryan Ferry mot den lysande finalen. Foto: KAI MARTIN

Det blir versioner som härmar de versioner vi hört, men med lite mer utrymme för soloimprovisationer för framför allt mrs Chalmers och mr Quickgaard.

Bryan Ferry sjunger fantastiskt, så avmätt och mjukt spinnande som bara han kan. Men jag vill lite mer.

Lyckligtvis vill han det också tillsammans med orkestern. Med ”Casanova” kommer den första retningen, som en skakning från nedre däck. Med ”Love is the drug” fortsätter det logiskt. Men med sällan spelade ”Virgina plain” blir det helt tokigt och underbart. Bandet börjar spricka upp i leende som smittar både Bryan Ferry och publiken. Det låter på samma gång bångstyrigt och tyglat. Med ”Let’s stick together” är han i hamn med denna emellanåt lite väl tillbakalutade båttur i den ferryska skärgården.

Att extranumren blir både sött och salt med ”Jealous guy” och ”Editions of you” gjorde bara allt så mycket bättre.