Kristina från Duvemåla

!!!

Göteborgsoperan, Göteborg

Bäst: Scenlösningarna med den idogt arbetande ensemblen.

Sämst: Ljudtekniken, som skadade sånginsatserna

Göteborgsoperans uppsättning av Kristina från Duvemåla är både storslagen, gripande och tung. Foto: MATS BÄCKER

För andra gången sätter Göteborgsoperan upp Björn Ulvæus, Benny Anderssons och Lars Rudolfssons ”Kristina från Duvemåla” – musikaleposet från 1995 grundat på Vilhelm Mobergs ”Utvandrarsvit” (1949–1959). Musikalen som då blev en succé nationellt och ett storlaget genombrott för Helen Sjöholm som Kristina och Peter Jöback som Robert.

Den här uppsättningen är i stora drag hämtad från Svenska Teatern i Helsingfors, som hade premiär 29 februari 2012.

Det är från den som kärnan av artisterna är hämtade, så även mycket av lösningarna till scenografin.

Musikalen må vara hämtad från Mobergs epos, men på scen är det tydligt hur mycket Jan Troells filmatisering har präglat uppsättning. Det är ingenting jag har emot och det fungerar utmärkt, som ett slags scenografisk inramning till stöd för historien.

Inledning är mörk och tung. De eviga arbetet på de stenrika markerna i Småland i mitten av 1800-talet känns, hopplösheten likaså. Visst, en reva av ljus blottas när Karl-Oskar får sin Kristina, den låga av kärlek dem emellan som aldrig slocknar, trots vedermödor. Men tonen är inledningsvis kraftfull och pressande.

Det står klart att Maria Ylipää är ett fynd som Kristina, hennes röst är vackert klar och klingande. Men samtidigt vet jag inte om det är tekniken, som gör att jag har svårt att höra vad hon sjunger; fragment av ord, javisst, men det blir för ofta det dunkelt sjunga i en bjärt konstrast till den rena sången.

Och nej, jag stör mig inte på hennes finlandsvenska Kristina lika lite som jag stört mig på Liv Ullmanns norska småländska.

Det är dessutom befriande att höra hur fritt från originalaktörerna huvudrollsinnehavarna har jobbat. Således saknar jag inte Helen Sjöholm, Peter Jöback, Anders Ekborg eller Åsa Berg  – för att nämna ursprungets Kristina, Robert, Karl-Oskar och Ulrika i Västergöhl – helt enkelt för att 2014-års sångare har en annan ton, ett annat anslag.

Men jag förstår samtidigt inte varför Göteborgsoperan har Helen Sjöholm på annonser, på programomslag och merchendise; det är som att stigmatisera rollen som Kristina för, som nu, Maria Ylipää, för alltid med originaluppsättningen. Märkligt!

Nå, den tvångströjan kastar ensemblen raskt av sig. För det här är något av just ensemblens trium. Kollektivet slitet inte bara med tusen och en roll utan är sjungande scenarbetare, som skapar ett driv framåt i berättelsen som är tjusande.

Om inledningen är tung, så lättar det så fort det utvandrande sällskapet kommit till sjöss. Där får berättelsen och dramatiken fart och därmed hela föreställningen. Från där och då blir ”Kristina från Duvemåla” en mäktig och känslosam musikal.

Andra aktens pärlor med Roberts ”Guldet blev till sand” – formidabel sjunget av Oskar Nilsson med spröd, känslig stämma – och Kristinas starka ”Du måste finns” är ju något av musikalens clou. Men även Karl-Oskar (Robert Noack) och Ulrika (Birthe Wingren) framställs i starkt ljus och bjuder på samspel, som spelar starkt på känslosträngarna över i stort sett hela den fyra timmar långa speltiden.

Starkt på scen alltså, men lite mer att risa beträffande ljudbilden. Sången har jag redan nämnt och det är inte bara Maria Ylipää, som drabbas. Även i orkestern är ljudet märkligt rörigt, där en elgitarr hörs, men knappt – som om den inte ska få ett självklart utrymme när så krävs.

Men vilka kompositörer Björn Ulvæus och Benny Andersson är – från folkmusik över ”Jesus Christ Superstar”-riffande partier till praktnummer som ”Du måste finnas” och ”Guldet blev till sann”. Och vad otroligt aktuell föreställningen är med flyktingproblematiken, människor som på grund av nöd flyr sin länder för förhoppningar om något annat i ett land där de inte kan språket. Tänk vad en popkarriär från 60-talet kan ge.