Hästpojken & GSO

Stenhammarsalen, Göteborgs konserthus

Betyg: !!!!

Bäst: ”Ett bättre djur” skaver vackert

Sämst: Med ”Shane MacGowan” hade det varit optimalt

Mot harmoni. Foto: KAI MARTIN

När sångaren Martin Elisson och Adam Bolméus gick vidare från det dysfunktionella Bad Cash Quartet – gruppen de startade och spelade i som elvaåriga grabbar – till Hästpojken var det också ett steg mot mer harmoni. Samtidigt fanns ständigt den obekväma kostymen där, melodier som på något sätt alltid blev för trång, hud som stramade åt för hårt, en själ som kved och skrek. Tonårens angst och det eviga utanförskapet finns ständigt närvarande för Martin Elisson. I Hästpojken är det klädsamt, som om Broder Daniel möter Ted Gärdestad och det är förbannat vackert.

Hästpojken är inte obekväma med att spela akustisk, något som låten ”Gitarr, bas, trummor & hat” från andra albumet ”Från där jag ropar” visar. Men att göra något i en studio och lager på laget smycka en låt är en sak, att gör verklighet av arrangemangen på scen är något annat.

När Popical, Konserthusets bländande arrangemang där Göteborgssymfoniker får möta pop-, rock och folkmusikakter och vice versa, så bjudit in Hästpojken kunde det bli lite hur som helst. Helt enkelt för att en del musik bättre viger sig med stråkarrangemang än andra, som till exempel Laleh på Götaplatsen i somras, där det uppstod en självklar samklang och där Lalehs musik lyftes till nya, svindlande höjder.

Dysfunktionell croonerpop. Foto: KAI MARTIN

Hästpojken gör det smart. De har skalat ner bandet till akustiskt. Matti Ollikainen, flygel, och Victor Furbacken, kontrabas, från Franska Trion gästar Adam Bolméus akustiska gitarr och Martin Elissons nakna och vilsna sång. Det är på samma gång bortkommet som fint, som om gruppen inte riktigt hör hemma i vackra Stenhammarsalden, men ändå vill göra ett gott intryck.

Martin Elisson har klätt upp sig, har en beige kostym och svart (möjligvis brun) skjorta där bara en kragen ligger utanför kavajkragen. Kvartetten inleder ensamt i tre låtar innan arrangör och dirigent Martin Schaub ansluter med nio medlemmar ur Symfonikerna, tre blåsare och sex stråkarinstrumentalister. Sköna ”Sommarvin”, från senaste abumet ”En magisk tanke#” får vingar och mötet med Ted Gärdestad har väl aldrig varit närmare än där och då.

Det fortsätter så, där det ljuva i melodierna förstärks av Martin Schaubs arrangemang, och det skeva och oanpassade i Hästpojkens musik. Förutom Johnny Thunders ”She’s so untouchable” håller sig bandet i första akten till sin musik – och det räcker fint.

Men inte ens efter stråkarna lugnande harmonier tryggas Hästpojken. Fortfarande står bandet vilset i den fina salongen och mötet mellan kulturer inom musiken bli både märkligt, stort och känsligt.

Fri till slut. Foto: KAI MARTIN

Efter paus möter Hästpojken upp med två Bad Cash Quartet-låtar – ”I care about you all” och ”Valentine” från sista albumet ”Midnights prayer”. Martin Elisson har krängt av sig kavajen, gesterna blir lite större, men fortfarande är det ett framträdande som i tvångströja, som om det akustiska, mötet med symfonikerna, ger en hämsko för bandet som blygt låter sig förundras. Musikaliskt är det egentligen inget som märks, för Martin Elissons röst, som ju är konsertens epicentrum, är strålande skör och vemodigt melodisk.

När konserten närmar sig sitt slut blir han också mer öppen på scen. Hör publiken vakna, som vackert sjunger kör på slutet, samtidigt som han fritar mikrofonen från mickstativet, kliver framför monitorerna och åmar och kråmar sig, som om det var vilken klubbspelning som helst.

Men det är det ju förstås inte. För Hästpojkens möte med GSO är något större och lite märkvärdigare – det märktes och det kändes.