Musikdramatik. Ådalsbandet klarade sitt uppdrag från Vinterfestuka i Narvik med att skapa en ny musikdramatisk föreställning. Foto: KAI MARTIN
Narvik Kulturhus.
Publik: Utsålt.
Bäst: Den själ och det hjärta som föreställningen bjuder.
Sämst: Bara två föreställningar – det måste bli mer!
Fråga: Kommer det att fungera att ta denna showen till Sverige…?
Med framgång har Ådalsbandets föreställning ”Eldupphör” fått spridning. Den om skotten i Ådalen i maj 1931, som fått en musikdramatisk dräkt. Ja, den nådde till och med Villa Belparc i Göteborg sommaren 2022 (läs recension här!).
Men det stannade inte där för bandet bördigt i Ådalen med sin dramatiska historia. Vinterfestuka i Narvik, festivalen med beundransvärda 68 år som festlighet i den nordnorska staden, såg, hörd och gillade. Festivalen om med en förfrågan om det inte fanns möjlighet att göra något liknande ”Eldupphör” för Narvik. En utmaning som låtskrivarna och barndomsvännerna Lars Bodén och Tony Naima kanske aningen naivt antog.
Resultatet är nu klart och presenterade vid invigningen av Vinterfestuka 2024 – 122 år efter stadens tillblivelse.
Men… en svensk orkester för att berätta en norska historia? Jo, men det saknar inte sina poänger. Dels för att Ådalsbandet kan sin historia, vet hur att berätta den med fart och initierad fläkt. Man drabbas. Men också för att Narvik är förknippad med Sverige genom malmbanan från Kirunas gruvor till den västliga syskonstadens hamn och vidare ut i världen.
”Byen som forsvant” tar emellertid sitt avstamp i Rombaksbotn. Staden som i hast byggdes upp 1898 när Ofotbanan skulle byggas, alltså den del av malmbanan på den norska sidan, för att möjliggöra malmtransporterna. Plötsligt restes en stad med all vad en stad krävde i form av hus, hotell, restauranger, kägelbana, cirkus (!) och horhus. Men efter fem år var stadens saga all. Narvik tog över. Klart att det går att göra musikdramatik av detta.
Ådalsbandet vill inte göra musikal. ”Eldupphör” är en räcka låtar som berättar sin historia. Ambitionen med ”Byen som forsvant” har varit densamma. Men med starka sångare som Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren drar ändå det här ditåt. Alla har någon form av musikalkunnande i botten och binder samman storyn med denna deras tradition. Var och en med sin sångs styrka och skönhet.
Inledningsvis är det presentation och välkomnande. Men väl igång får Niko Valkeapää visa sitt kunnande inom jojk. Något som också det har sin poäng, för det var ju här i Sameland som jojken hördes långt innan de kommersiella intressena tog över. I fonden syns vildmarken projicerad, men den tekniken används sparsamt i föreställningen. Istället är det musikens och sångarnas kraft som är i centrum tillsammans med berättelserna baserat på fakta och skrönor i en förening av allvar och humor.
Musiken spänner över det mesta och framförs rockigt ösande, med balladkänsla, countryfeeling eller soulfullt och innerligt när så krävs. Alla de fyra sångarna, samt även Ådalsbandets Lars Bodén, sjunger med själ och hjärta, förutom hisnande fin teknik. Det blir helt enkelt en intensiv kväll som avslutas med den traditionella ”Rombaksvisa”, som snyggt vävts in i föreställningen både som en hommage till Narviks stolta historia och som en given allsångslåt.
Jo, jag är förtjust i det här sättet att berätta historier. Det har blivit alltmer populärt och rektorn i skolan är förstås Stefan Andersson. Men Ådalsbandet har sitt eget uttryck och gör här i samarbete med vännerna i Narvik en historielektion som både tjusar och väcker intresse för mer. Det här borde fler få se och ta del av.
”Byen som forsvant”, Narviks kulturhus. Premiär 8 mars 2024. Spelas även 9 mars.
Av: Tony Naima och Lars Bodén i samarbete med Vinterfestuka.
Regi: Hallvard Holmen
Ljud: Ørjan Eilivsen.
Ljus: Reidar A Richardsen.
Medverkande: Jardar Johansen, sång, Mari Lerberg Fossum, sång, Niko Valkeapää, sång, och Mathilda Lindgren, sång, som också ingår i Ådalsbandet.
Ådalsbandet: Christian Sundeqvist, slagverk, Lars Bodén, gitarr och sång, Stefan Wingefors, klaviatur, dragspel och sång, Patrik Grundström, bas och sång, Josef Eriksson, gitarr och sång, och Tony Niama, gitarr och sång.
Den Uunnværlige Blåserekka: Caroline Thomassen, trombon, Stig Molvær, horn, och Thomas Gjærum, trumpet.
Lekfull. Allt ska med och allt får plats i Folkteaterns ”Bröderna Mozart” som går i full fart mot fullkomligt kaos. Foto: MATS BÄCKER
Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” har måhända solkats i minnet av att det var den sista filmen som Olof Palme såg den där ödesdigra kvällen på Sveagatan 28 februari 1986. Men den hade då precis haft premiär och kom senare att prisas Guldbaggebelönade året efter.
Nu, 38 år senare, har Folkteatern i Göteborg gjort en livfull och roande föreställningen när filmen för första gången blir pjäs. Det är smittande teater från start med en synnerligen närvarande regissör Walter (Magnus Krepper) i färd med sina visioner av hur hans uppsättning av Mozarts ”Don Juan” ska te sig. Charlotta Nylunds scenografi är djärvt inramande både rokokoteatern och det moderna teaterrummet. Här spänner ensemblen över pantomim, rapp dialog, ren och skär dramatik till bullrande humor.
I skuggorna smyger Mozart (Andrea Edwards) som en spefull och gäckande figur, som fyller regissörens fantasi. Han som är totalt gränslös och otyglad i sin ambition i kontrast mot den konservativa ensemblen och ledningen med sin ekonomiskt strama tyglar.
Det blir konflikter, ett lockande och pockande för att nå en scenisk och konstnärlig överenskommelse. Metateater i sin prydno och en fullständigt frustande föreställning, som skenar mot finalens totala kaos. Här roas man av en ensemblen som själva låter sig roas. Det är visuellt och rappt. Som publik gäller det att vara med på noterna och ja, det bjuds på Mozarts musik också. Men i skickliga Joel Igor Hammad Magnusson uppdaterade tonspråk. Praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg (Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors) ger sångerna den pondus som krävs. Men det är inte musiken som är i centrum; det är den drivne regissörens nyckfulla visioner, som utmanar allt och alla på teatern. Mycket roande, men kanske också utan riktig botten i denna den stora röran där allt ska med och få plats.
Bröderna Mozart, Folkteatern, Göteborg. Premiär 24 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension baserad på föreställningen 2 mars.
Efter ett filmmanus av: Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström.
Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus Lindman.
Regissör: Frida Röhl.
Scenografi och kostymdesigner: Charlotta Nylund.
Ljusdesigner: Carina Backman.
Musikaliskt arrangemang och musiker: Joel Igor Hammad Magnusson
Maskdesigner: Klara Ejeby.
Koreograf: Cecilia Milocco
Medverkande: Magnus Krepper (Walter, regissör), Sanna Hultman (Franka, scenograf), Anna Lundström (Malla, receptionist), Nina Haber (Marian, sångare), Kjell Wilhelmsen (Eskil, sångare), Elsa Kihlberg (Ia, sångare – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå), Jonas Sjöqvist (Olof, sångare), Ludvig Stynsberg (Perola, orkestermedlem – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå)), Lena B Nilsson (chefen), Andrea Edwards (Mozart) samt Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors (städpersonal – samtliga praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg).
Underhållande. Bröderna Victor och John Dohlstens har gjort ytterligare en musikdramatisk föreställningen – nu ”Lyckans soldater” om Göteborgsfotbollens historia. Foto: KAI MARTIN
Kronhuset, Göteborg.
Publik: Nära nog fullsatt.
Bäst: Den underhållande historielektionen.
Sämst: Den stora scenen.
Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?
I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.
Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.
Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)
Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.
Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.
Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.
Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.
Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.
Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.
Stilrent och kraftfullt. Michaela Thorsén och Yohannes Frezgi medverkar i teater Trixters ”Rabbit hole” – en föreställning som griper tag. Foto: CHARLOTTE DAVIDSON
Pulitzer-prisade David Lindsay-Abaires drama ”Rabbit hole” hade premiär på Broadway 2006. När den nu sätts upp på intima teater Trixter är det i en avskalad och väldigt rättframt naken version.
Scenen är som en ram med gradänger runt om tre sidor. Pjäsen är uppbyggd enligt tablåformat där Jonatan Wibos ljus och Fredrik Jonassons musik tjänar som ut- och ingångar från en akt till en annan. Ingen rekvisita. Inget alls förutom denna nakna scen, en portal för entréer och sortier och de barfota skådespelarnas möjligheter och kapacitet; det blir helt enkelt utlämnande och intensivt i all sin enkelhet. Väldigt effektivt.
Rebecka (Michaela Thorsén) och Joel (Victor Trädgårdh) är det äkta paret som lever i sorg efter förlusten av ett barn. Krampaktigt söker de tillbaka till varandra, men avgrunden dem emellan är djup.
Rebeckas syster, slarvan Isabell (Kristin Falksten) är på besök, berättar om ett barbesök som urartat och avslöjar i samma andetag att hon är gravid. Något som den ständigt sanningssägande modern Madde (Carina Söderman) redan har fått berättat för sig. Som en gast kommer David (Yohannes Frezgi) in och ur handlingen med något angeläget på hjärtat…
Ja, i all sin enkelhet tycks det vara en ramberättelse som man skulle kunna utan och innan. Som man hört förut. Ett kammardrama man kan. Men David Lindsay-Abaires manus är starkt och överraskande, Elisabeth Klasons och Björn Lönners översättning fångande och replikerna lättsamt löpande att det skapar ett levande här och nu.
Här är händelserna inte i ett mindre samhälle i USA som i originalet utan i Sverige. Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” blir ett soundtrack till en intensivt laddad scen. Utan något alls blir det som sker på scenen bildrikt.
Intrigen är sinnrik, som en lök som sakta skalas av till sin innersta kärna. Det blir drabbande dramatik, som är både känsloladdad och trovärdig. De fem skådespelarna vårdar sina roller som vore karaktärerna dem själva. Det är utan tvivel skickligt och det är egentligen bara en sak att beklaga: att spelperioden är så kort. ”Rabbit hole” tål att ses igen.
Rabbit hole, teater Trixter, Göteborg. Premiär 23 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension från föreställningen 29 februari.
Beroende. Har ett beteende som är svårt att krångla mig ur. Foto: KAI MARTIN
Det är ju så, att jag utan rimliga tvivel inte är riktigt klok. Förvisso påhejad av Z. Men ändå.
Ni som följer mig vet; jag har ett intresse av secondhand- och loppiskläder. Jag köper mycket, använder dem. Men lockas av mer. Ja, enligt det belöningssystemet som vilken person i beroende som helst. Ett slags shopaholic. Ja, jag vet.
I Göteborg går jag mina stadsvandringar. Start i Arkaden där jag tittar till Stadsmissionen, sedan förbi NK och Vintagefamiljen, som nu har stängt, vidare till Abiti, in på Akademibokhandeln – gamla Wettergrens – och upp till Ragtime herr, som jag frekventerat i över 40 år. Jag promenerar vidare till Erikshjälpen nere i Rosenlund och så till Myrornas vid Pustervik. På Järntorget kan jag rasta mig vid Cigarren för att sedan strosa Linnégatan ner, titta in på Björkå frihet och därefter fortsätta mer mot Linnéplatsen, men vika av till höger på Nordenskiöldsgatan och KFUM innan det dags att ta hem. ja, jag besöker förstås också Erikshjälpen, Högsbo, Reningsborg, Frölunda, och Stadsmissionens butiker runt om i stan med flera.
Nu är det så att hustrun, som har sina danska fostran djupt rotad, är uppvuxen med loppisar och antikvitetsbutiker. Vi kan väl säga som så att det är hon som lockat in mig i fördärvet och med list och pock fått mig dit där jag nu är. Dels genom att mata mig med danska delikatesser, mat och dryck. Dels genom att plikttroget ta med mig på loppisrundor redan tidigt under vår relation.
Jag var inledningsvis tveksam. Jag var klar med loppisar. Klädinköpen var på den tiden modesta och jag tyckte att loppisar, där fanns det mest lump.
Men… en söndag då solen sken och det, förmodligen var tidig sommar, så hamnade vi på Holte loppemarked. En p-plats i förorten till Köpenhamn, den som är något av ett Djursholm i förhållande till huvudstaden, som lockar de rika till att tömma sina garderober och för en, ibland, billig penning locka med design och märken av klass. Ett förtjusande, ungt par gjorde just så. Där hittade jag en Boss-smoking, knappt använd, för 200 dkr plus ett par lindrigt, handsydda Sand-skor för 50 dkr. I smokingen hittade jag senare ett paket oöppnat Stimorol samt en fluga. Kostymen och skorna kom senare att bli grunden till min utstyrsel då Z och jag blev gifta 22 september 2012.
Gifta och beroende. En secondhandman gifter sig i en loppiskostym. Foto: JONAS EKLÖF
Nå, nu är det ju inget som påverkar hälsan. Loppis- och secondhandhandlandet. Plånboken påverkas, men ibland går köpen till välgörenhet och det är positivt. I takt med det välmående äktenskapet har också min kropp expanderat och därmed är plagg köpta för säg 15 år sedan inte riktigt i samma välsittande form nu som då.
Jo, ja, det rensas ut. Skänks bort eller sälja. Men det som kommer in står sällan i paritet med det som åker ut.
Nå, allt detta vet ni.
Men… för någon vecka sedan kom ett meddelande från Z:s storasyster T. Hon som bor i Bagsværd som kommit att bli mitt danska hem. Hon skickade en länk om att Røde kors skulle öppna en stor butik i Virum lördag 24 februari.
Vi skojade om att jag redan stod i kö, men av skämtet blev det mer och mer allvar. Jag klippte med mina vädjande hundögon och sa till Z ”Kan vi inte åka?”. Hon föll för blicken och snart var det bestämt att vi skulle deltaga vid öppnandet av denna butik en station innan Holte.
Ja, jag skrev ju att jag utan tvivel inte är riktigt klok.
Mot Danmark. Mot en secondhandmission. Foto: KAI MARTIN
Så vi åker en grå regnvädersfredag efter att jag spelat färdig min ishockey och Z avslutat sin halva arbetsdag. Korsar Sundet vid Helsingborg/Helsingør, där vädret är mer generöst. Stannar till för en kebab vid Prøvestenen (förmodligen den bästa kebaben i landet) där Kirkens korshærs genbrug finns. Så in där. Ett eldorado av tweedvästar och huvudbonader uppenbarar sig. Men allt är i större storlekar än störst. Det är förmodligen A Florisson, klädbutiken med exklusiva dam- och herrkläder i centrala Helsingør, som skänkt delar av sin kollektion.
Men jag hittar en Sand-skjorta för 50 dkr och en Junk de Lux-tröja för 75 dkr, som inhandlas de sista skälvande minuterna innan stängningsdags.
Sistaminutenfynd. Foto: KAI MARTIN
Så in på Kvickly för köp av morgenmad, några flaskor vin till osten vid tagit med från Sverige och därefter vidare transport till Bagsværd.
Det går snabbt att installera sig hos T där Max, den glada jycken, överfaller oss i sin entusiasm. Jag håller honom kort. Är förtjust i honom, men inte i hoppandet. Men han lugnar ner sig, blir klappad. Vid bjuds på aftonspisning med smørrebrød med pålägg av det som bjuds i huset. Det blir bra. Vinet likaså. Vi bygger oss. har kvällen med ro. Kikar lite på teve innan vi ändar en lång dag.
Jag vaknar ju alltid tidigt. Går upp så småningom och gör sedan morgenmad till Z, som somnat om efter att hon klippt med ögonen och släppt in morgonljuset. Jag konstaterar att vi är tidigt ute. Butiken i Virum öppnar inte förrän klockan elva.
Tiden går. När vi lämnar lägenheten för bilen blir det ett stopp vid Bagsværds Røde kors där jag hittar en Paul Smith-skjorta för 75 dkr. Nu mot Virum.
Fynd i Bagsværd. Foto: KAI MARTIN
Denna danska lördag bjuder på strålande sol och vårkänslor. När vi kommer fram inser vi snabbt att vi inte är ensamma om att vilja besöka denna Røde kors nya, stolta butik. Kön ringlar längre än lång och det finns inte en p-plats att tillgå.
Vi kör ner i villaområdet och hittar en plats en kort promenad från vårt mål. Det som i förstone verkar vara högre ståndskvarter naggas i glansen en smula av att väldigt många bostäder är till salu. Vi spekulerar lite om det, men har inget riktigt bra svar.
Så korsar vi den tvåfiliga leden med rusande trafik för att bli en av många i den rejäla kön. Vi är på plats en stund innan öppningsdags och kön rör sig sakta framåt. Vi är en salig blandning av hågade spekulanter: gamla, unga, män, kvinnor. Sådan som är ute efter klipp har förstås varit på plats tidigt. En bank är på plats och bjuder på kaffe, kakor och sötsaker. Dansk TV2 gjorde ett inslag om butiken redan på fredagen. Den har blivit omskriven i medier. Det är populärt med secondhand och jag kan förstå det. De Røde kors-butiker som vi har besökt genom åren har varit snyggt skötta med bra varor. Det här är ju något av juvelen i kronan.
När vi kommit en bit räknar Z ut att vi rimligtvis borde vara inne inom en timme. Med tålamod rör vi oss i mycket maklig takt framåt. Framme vid huset kan vi ana vad som finns därinne. Någon går fram och vänder åter och säger att det verkar som priserna är högt satta. Men inget får oss att bryta kön. I skyltfönstret hänger uppklädd på en skyltdocka en elegant blå, tredelad kostym med vit skjorta och en snygg scarf. Den ska granskas närmare.
När vi har ett U kvar innan vi når entrén går Z upp på det som liknar en scen (det är också där banken bjuder på kaffe) för att trösta oss med fika. Vad vi inte vet är att en drönare i samma stund tar bilder för butikens Facebooksida.
Z i ensamt majestät på scenens norra kant. Jag lite mer modest vid en stolpe bland den övriga pöbeln. (Foton skärmdumpade från Røde kors Virums FB-sida.)
Vi pratar med en kvinna som påminner en smula om glaskonstnären Helena Gibson, men i dansk skepnad, om ni förstår. Hon röker åtminstone vid sex tillfällen innan vid kommer fram till entrén. Hon har en chihuahua innanför sin pilotjacka, som hon släpper ned för en kort rastning innan det är dags att gå in. Z noterar i sammanhanget att det råder hundförbud i butiken, säger det till kvinnan som tror att en med en sådan liten hund och dessutom innanför jackan ska det nog gå bra.
Vi ser folk komma ut ur butiken försedda med tavlor, möbler, stora leksaksdjur, porslin… ja, allt en secondhandbutik har att erbjuda.
När vi blir insläppta ringlar fortfarande en rejäl kö bakom oss. Kvinnan med hunden är på platsen efter oss, men om hon kom in eller inte vet vi inte; jag såg henne aldrig inne i butiken i det rika vimlet.
Z har spanat in några koppar i skyltfönstret vid sidan om entrén. Vi bestämmer att gå var för sig och jag ålar mig bort mot herrkläderna. Jag konstaterar att kostymen på skyltdockan är en Boss i min storlek, men jag vill inte betala 1000 dkr för den. Men klär av snusnäsduken (30 dkr), som tillsammans med en Tiger of Sweden-kavaj, ett slags leasurplagg med dragkedja, ett par kalsonger (50 dkr), strumpor (40 dkr) och – ser man på – en blå Boss-kostym för bara 190 dkr! Jag köper också en grå ylleslips som matchar den Aran Sweater Market-keps, som ny hänger på en skylttorso med en AC/DC-tröja. Det är naturligtvis en koppling till bandets sångare Brian Johnson, men de äldre expediterna skrockar förtjust om en Kim Larsen-kaskett. Nå, det blir den dyraste enskilda varan som inhandlas denna lördag (250 dkr). Jo, Z köper sitt. Men jag är förstås värre. Lärd av den bästa.
När vi åker har vi varit där ungefär lika länge som vi köade för att komma in. Så tar vi en sväng om Lyngby och Røde kors där. Hittar en fin, troligtvis ny, Eton-skjorta som kommer klä T:s son A som hand i handske.
Hungern slår till, men det blir inget i Lyngby (som vi borde) utan vi tar mot Herlev och Kirppu, en loppisbutik som finns där. I byns centrum finns en restaurang som serverar flæskestekssandwich og øl. Det blir vår räddning. Kirppun är den här gången sådär, men jag kommer därifrån med en Burburry-skjorta för 50 dkr. Jag svindlas förstås av nypriset av ett sådant här plagg, som ligger på 6000 kronor. Men, trots att den är i gott skick är den ändå begagnad. Ny visar det sig att den passar perfekt, trots storleksmarkeringen XL. Eller har jag växt än mer…?
Jag vill hem. Z vill annat. Efter lite dividerande blir det Kirppu i Søborg, en kort bit från Herlev. Vi går korridor upp och ner utan att jag hittar något och inte Z heller. Så hem till en tom lägenhet. T är på 60-årsfest. A är hos sin moster I i Frederikssund. Bara Max är kvar och är glad för att se oss. Z är rastlös och plötsligt bestäms det att vi ska gå på bio. Vid biblioteket i Bagsværd finns också filmvisning. Vi siktar in oss på ”Rom”, den danska komedin med Bodid Jørgensen och Rolf Lassgård.
Max rastas i hast. När Z går upp för att lämna honom står jag kvar. Som en skugga ser jag något röra sig i rummet där på fjärde våningen. Plötslig blir han ut genom fönstret som en Batman.
Vi går ut i den mörknande kvällen. Mot bion. Men först mat på Unkaku sushi där en Sapporo slinker ner. Maten är god, ungefär som den lättsamma komedin. Förvisso späckad med klichéer, men utmärkt humor för äldre medelålders människor.
Så hem till eftersändning av Melodifestivalen. I fönstren står Max och väntar. Han blir glad när vi kommer hem och Z ger honom en chans till rastning, en kort promenad i det stilla regnet som han inte gillar. Väl hemma finner han ro i vårt sällskap.
Sover tryggt.
Det är dags att åka hem. Garderoben har fått tillskott. Kostym, skjortor, kalsonger, snusnäsduk, keps, slips, strumpor.
Men vi är inte färdiga. Z, som fylld år nyss, ställer till med kalas hos sin näst äldsta syster N i Ølstykke en bit väster ut från Köpenhamn. Till detta ska det köpas bakverk hos bagaren i Bagsværd. Det blir sött, rågbröd och rågfrallor. Så iväg västerut där vi passerar Ølstykke för Kirppu i Frederikssund. Ja, jo, det blir något handlat där med, men inte till mig personligen. Men kanske blir någon glad för den här…?
Så kalas i Ølstykke med kaffe, bröd, ost och bullar. Vi lyckas pricka in alla N:s barn, som kommer i omgångar och det blir en mindre släktträff till Z:s stora glädje. Lillasyster I har bakat en kaka, trots Z:s förmaningar om att hon har köpt bakverk; en fin, danskt välsmakande.
Tiden lider och snart är vi på väg norröver. Ett stopp vid Prøvestenen och Kvickly för dansk proviantering och med en fullastad bil kör vi på färjan och av densamma. Några timmar senare, efter en resa i regn, är vi hemma. Där konstaterar jag att min ena Hush Puppie-toffla har slunkit ur bagaget. Den finns inte i Bagsværd, inte hemma, inte i bilen eller utanför densamma. Någonstans finns den. Men var…?
Fred och fotboll. I nyskrivna ”Änglarna, finns dom” på Göteborgs stadsteater samsas kärleken för IFK Göteborg med strävan för fred. Foto: OLA KJELBYE
I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.
Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.
Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?
Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).
Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).
Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.
Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.
Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.
Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.
Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.
Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.
Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.
Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.
Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.
”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.
Av: Gertrud Larsson.
Regi: Olle Törnqvist.
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.
Mask: Ingela Collin.
Ljus: Isabelle Oldenqvist.
Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.
Koreograf: Cecilia Milocco.
I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).
Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.
Jazzhörna. Klassiska Jungans bjuder upp till jazz på onsdagar, som här Annica Svensson med pianist Stefan Wingefors och kontrabasisten Arvid Jullander. Foto: KAI MARTIN
Anrika Jungans har utvidgat och bytt skepnad. Lite snofsigt, kanske, har namnet Junggrens nu blivit Junggrens Bistro & Bar. Utbudet är mer än fika och mackor. Som namnet ger handlar det om ett rikare utbud, både beträffande mat och dryck.
Sedan en vecka tillbaka har möjligheterna blivit än fler. För på onsdagar bjuder etablissemanget upp till jazz under titeln ”Jazzonsdagar”.
Arrangörerna Appearance, som bland annat sköter bokningarna på Villa Belparcs sommarscen, kör med Annica Svensson med vänner under ett antal onsdagar. Ett lättsamt koncept, men där musiken ändå vill ta ett kliv utanför loungemiljön. Musiken ska inte ta över. Samtal med mat och dryck ska vara i symbios med framträdandet.
På sätt och vis självklart, eftersom de nya ägarna – Percy och Malin Ranebjörk – också drev legendariska Gillestugan vid Järntorget. En liten scen med stora ambitioner där publiken satt nära och kunde njuta av etablerade artister utan skyddsnät och mat med dryck.
Premiären 7 februari fanns Sonya Hedenbratts hovpianist Sven-Eric Dahlberg på plats. På alla hjärtans dag bjöds på just Annica Svensson, sång, och gitarristen Rolf Jardemark. Men det är inte nödvändigtvis just med Annica Svensson i fokus.Om någon vecka gästar pianisten Alexander Lövmark med Arvid Jullander.
Just denna onsdagen är det emellertid så. Med sig har hon sina vänner, pianisten Stefan Wingefors och kontrabasisten Arvid Jullander. Det bjuds på cocktailjazz med spänst. Här är en trio som gillar jazzens utflykter – oavsett om det handlar om sånger från den amerikanske sångboken eller svensk popjazz.
Stefan Wingefors och Annica Svensson har ett långt sceniskt förhållande – nära 30 år – och det märks. Det finns en lekfullhet parat med stor respekt för deras respektive kunnande. Arvid Jullander är ny i sammanhanget, men ungt rutinerad i den göteborgska jazzsfären (har sett honom med bland andra sångaren och trumpetaren Anders Boson och pianisten Simon Westman). En trygg bas för musiken att luta sig mot.
Stor spännvidd. Jazzonsdag på Jungans bjuder rikt. I bakgrunden verkar Mia Skäringer, Håkan Hellström, Karin Boye och Mikkey Dee trivas. Foto: KAI MARTIN
Det blir en fin kväll med stor spännvid där musiken och framträdandet utmanas av restaurangens sorl. Men fokus på det som sker i ena hörnet av lokalen tar sakta över.
Stefan Wingefors är en musikalisk kameleont, som skickligt byter stil utefter vad låtarna ger för möjligheter. Ena stunden en Erroll Garner (men utan grymtande), nästa lättsam attack som en Oscar Peterson eller – ja, till och med – sprucket latinspel som Bowiepianisten Mike Garson. Det är en fröjd att följa hans fingerspel och dynamiska spelstil.
Annica Svensson saknar gränser. Hon, showsångerskan som man bland annat fått följa i ”Doobidoo” i SVT sedan starten, klarar det mesta. Här kastar hon sig ut i jazzens svåra konst. Åker berg och dalbana, tonsäkert och skickligt, utan att för en sekund förlora kärleken till melodin eller tappa bort sig i manér.
Men det är musik med akt och balans. Lekfullt, skrev jag, men också med respekt och ansvar för låtarnas grundmelodi. Så får man nya versioner av Hall & Oates ”Sara smile”, Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Corinne Bailey Roes ”Out your records on”, som klär elegant i jazzskor. Ja, lite som Norah Jones, vars ”Come away with me” också smiter in i sammanhanget.
Det blir lite låtar ur Sonya Hedenbratts och Ella Fitzgeralds repertoarer. En lekfull Nina Simones ”My baby just cares for me”. Van Morrisons ”Moon dance” ligger ömsint sked med ”My funny Valentine” i swingtempo som krokar arm med Ray Charles ”Hallelujah, I love her so”.
Ja, ni förstår; repertoaren är bred.
Man kan ha tråkigare än onsdag. Men det är synd att chansa.
Stark. När Backat Teater komprimerar klassiska eposet ”Odysséen” blir det en föreställning som känns. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Det är förstås svindlande att Homeros epos ”Odysséen” från 700 år före Kristus kan placeras på en scen i Göteborg anno 2024. Detta drama om Odysseus uppror mot gudarna, som sätter honom och hans besättning på en irrfärd i år – långt från hem, långt från familj, långt från trygghet.
”Odysséen” och även ”Illiaden” av samma författare har lockat genom historien och haft sina efterföljare. Som James Joyces ”Odysseus” (1922) och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” (1946) romaner till filmer som Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och bröderna Cohens ”O’ brother where art though?” (2000). Ja, till och med avknoppningar i låtskrivande som Ulf Lundells ”Strändernas svall” (1996) respektive Kai Martin & Stick!:s låt med samma titel (2016).
När regissör – och koreograf – Örjan Andersson tar sig an detta gigantiska verk – fyllt av förpliktelser, arv och historisk tyngd – gör han det lekfullt, men inte desto mindre med ett mörkt, djupt allvar. Han har med dramaturgerna Stefan Åkessons och Magnus Lindmans hjälp, den senare står för textens bearbetning, krånglat sig ur originalets hexameter, det kittlande, men tungrodda versmåttet. Fram står en komprimerad upplaga, som ensemblen på Backa Teater uppenbart älskat att forma till sin.
Med dem och kompositör Simeon Pappinen Hillert dramatiska och intensiva musik tillsammans dansarna Daniel Staaf och Sofia Sangregorio och scenograf Chrisander Bruns enkla, men levande scenrum skapas dramatik som känns. Ja, både fysiskt, när stormarna slår till, och känslomässigt.
”Odysséen” på Backa Teater är en kollektiv kraft, som utmanar inte bara originalet utan också sin publik. Uppsättningen tumlar runt i denna så eviga resa med alla dess utmaningar från Cyklopen och Kirke till skönt sjungande sirener. Gudinnan Athena i Gunilla Johansson Gyllenspetz gestalt far omkring i en plymkläd permobil ömt övervakande denna Odysseus resa. Han i sin tur gestaltas av flera skådespelare under pjäsens gång – Eleftheria Gerofoka, Rasmus Lindgren…; alla med sina olika temperament.
Pjäsen tänjer och bänder på historien utan att tappa fokus. På samma sätt uppstår något sömlöst mellan teaterns möjlighet och dansens. Skådespelarna – och dansarna – använder till fullo det gigantiska scenrummets möjligheter och då inte det räcker får även gradängerna där publiken sitter nyttjas.
Det här är en pjäs med stor närvaro utan en enda lugn stund. Knappast heller efteråt för de frågor som väcks. Ska man lita på sin ledare? Vad händer med en man som efter lång frånvaro kommer hem till sin familj? Hur mår man efter att cyniskt offrat delar av sitt manskap för att rädda det större flertalet?
Det är några av de frågor som ”Odysséen” inte ger svar på, men inte desto mindre bjuds det på förstklassig scenkonst.
Odysséen, Backa Teater. Premiär 17 februari 2024. Spelas till och med 3 maj. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari.
Av: Homeros.
I bearbetning av: Magnus Lindman.
Regissör och koreograf: Örjan Andersson.
Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun.
Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog.
Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert.
Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Daniel Staaf, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Sofia Sangregorio, Emelie Strömberg, Joseba Yerro Izaguirre, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Ove Wolf och Rasmus Lindgren.
Minnesstark. Sara Ahlberg spelar 20-åriga Carro som blir bergtagen. Foto: ANNA HULTH
Barndomen präglar alla. Vissa händelser starkare än annat. I ”Cigarrlådan”, en knapp timmes intensiv monolog på intima teaterscenen Ögat, fångar Sara Ahlberg 20-åriga Carros berättelse. Ja, knappast barn. Men en ung kvinna på väg ut i livet från fiskarsamhället i norra Bohuslän till folkhögskolan där hon bor inackorderad hos Robertsson. Han en äldre, ensamstående man som har sina exter och manér; en särling. Carro blir snart fångad av den specielle lägenhetsvärden. Lyssnar på honom och hans berättelser från livet, det sköra, det sårade, det sorgkantade.
Men vem är Robertsson? Vad har fått honom att bli den han är?
Carro kommer från fiskarsläkt där den vidskepliga morfadern omkommer till sjöss efter en oväntad storm. Vad kunde Carro ha gjort för att hindra honom från att gå ut…?
Ja, ”Cigarrlådan” är fylld av minnen och betraktelser. I högtalarna hör man den knastriga comradio som morfadern och mormodern talar via; en svårbegriplig bohuslänska. Scenen är stram. Här finns mycket lite rekvisita, knappt någon scenografi. Det är Sara Ahlberg som propsar på uppmärksamhet och det är hon som är guiden genom berättelsen, det är hon som är Carro, men också Robertsson samt sagoberättaren med historien om herdepojken som blir bergtagen.
För det är den röda tråd som ”Cigarrlådan” spinner kring. Hur Carro blir bergtagen av Robertsson, hur hon försöker krångla sig ur hans grepp, men fortfarande i vuxen ålder har svårt att göra det.
”Cigarrlådan” väcker minnen och fångar stunden eller stunder där en person intar en person, håller en fjättrad. Något, som jag inbillar mig, har drabbat var och en av oss i högre eller lägre grad, men inte desto mindre gjort oss bergtagna.
Det är en stark pjäs i det lilla med stor scenisk närvaro hos Sara Ahlberg, som får Carros berättelse att betyda något.
”Cigarrlådan”, Ögat och Teater Trixter, Götaholmsgatan 22, Gamlestaden, Göteborg. Premiär 17 februari 2024. Denna recension från föreställningen 19 februari. Spelas 21/2, 24 och 25/2.
Regi: Malin Martinsson.
På scen: Sara Ahlberg.
I högtalarna: Erik Åkerlind.
Scenografi: Petra Valén.
Musik och ljud: Silas Lilo Jensen och Sara Ahlberg.
För hela familjen. Showen ”Nassim flippar ur!” roar alla barn – från 4 till 104 år. Foto: KAI MARTIN
Eriksbergshallen, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Glädjen.
Sämst: Upprepningen.
Fråga: Hur många gånger kan man falla från en stol utan att det blir tråkigt…?
Nassim Al Fakir det där med underhållning i allmänhet och att roa barn i synnerhet. Det oavsett om ett barn är 4 eller 104 år gammal. Med showen ”Nassim flippar ur!” har han skapat en högintensiv show för hela familjen som famnar 20 minuter plus 20 minuter med en paus på 20 minuter.
På scen har han sin sidekick, humoristiska Jessica Heribertsson och trion ledd av Hansa Berg. Det blir alltså uppsluppen musik, slapstickhumor och ett snabbt engagemang från scen till oss i publiken. Alla ska med.
Ja, redan innan föreställningen drar igång är Nassim och hans sällskap på tårna med en uppvärmningsakt i baren där huvud, armar, knä och tår ska med. Ett salsainspirerat nummer som kräver sina motoriska färdigheter.
Väl på scen är Nassim överallt och det är clownlikt underhållande. Hans smittande skratt förlåter mycket och hans värme känns i samklang med det som bjuds. Jessica Heribertsson vet att ta plats när så krävs och tillsammans med Nassim och bandet svänger det när det ska svänga, blir tokigt när det ska bli tokigt. Och publiken bjuds snabbt in till hela härligheten.
Själva showen utspelar sig med en löst spänd röd tråd i restaurangmiljö där det mesta går fel och missförstås. Lustiga kläder, hattar och peruker hjälper till på vägen mot skratt. Det är inte så märkvärdigt. Mest tokigt och barnsligt underhållande. Det räcker.
Det här var en turnéstart med lite teknikstrul. Men det här är starten på en rolig resa för hela familjen.
”Nassim flippar ur”, Eriksbergshallen, Göteborg. Premiär 16 februari 2024.
Regi och manus: Nassim Al Fakir.
På scen: Nassim Al Fakir, Jessica Heribertsson samt bandet Hansa Berg, kapellmästare/keyboard/sång/, Petra Wahlgren, fiol/keyboard/sång, och Viktor Sand, blåsinstrument/sång.