Kraftfull. Kristina Issas sång och musikuttryck är starkt och berörande. Foto: KAI MARTIN
Grönsakstorget, Göteborg.
Bäst: ”Ocean” är en kraftfull sång, än starkare med presentationen.
Sämst: Vädret.
Fråga: Kristina Issa kommer med nytt i höst, hur kommer det låta live…?
Hon är drabbande, Kristina Issa. En artist, sångerska, skådespelare som det inte går att ducka för. Oavsett om det är hennes musik som presenteras tillsammans med hennes band på scen eller i den egna uppsättningen av hennes verk ”Queen Zenobia”, någon av de roller hon gjort på Backa Teater eller Stadsteatern eller som musiker i uppsättningarna på dessa teatrar.
Hon är oundviklig. En artist som aldrig smeker medhårs, men som med sitt uttryck naglar fast en.
När hon nu kastar roller åt sidan och inte är musiker i Backa Teater, som är hennes levebröd och kall, blir det med fokus på hennes musik då och nu. Vid en gräns där det gamla kanske inte spelats ut, men tjänat väl och nu ska ersättas av något nytt. Kristina Issa är redo med nytt album, en ny låtlista och vill vädra ut det gamla för det nya.
Det gör hon – och bandet – när Sommarscenen i Göteborg bjuder in henne till scenen på Grönsakstorget. Med tre album i ryggen – ”Afraid of whales” (2014), ”Ocean unknown” (2017) och ”Where do we go?” (2021) – är hon nu framme vid sitt första svenskspråkiga album. Det blir med andra ord en mix av låtar till ackompanjemang av ett tilltagande regn.
Nej, inte optimalt för någon artist. Men friskt humör, energi och okuvlig vilja gör att Kristina Issa når ut.
Hennes musik berör alltid, även i ösregn. Hon är en ömsint urkraft, som vågar vara pretentiös, allvarlig, förbannad liderlig och kärleksfull. Det här är musik som bultar, brinner och är känslostark och dynamisk med ett eget ”språk” med hennes röst som en svetslåga, stark och intensiv.
På scen bjuder hon också in vännerna i Konflikten. Trion som med sitt feministiska anslag för en stund vävs samman med Kristina Issas band och musik i Konflikten-låten ”Det brinner” innan de spelar sina ”Vad jag vill” och ”Varningstecken”, avskalat och tydligt.
Men det är Kristina Issa som äger scenen under den timma som är till förfogande.
Från ”Ocean”, en vädjan för fred och krass avsky mot krig, till nya ”Du som haver” och ”Barn som ber”, som är smärtsamt berörande och mörkt mässande. Men Kristina Issa lämnar oss inte där. I det symboliska grå- och regnvädret bjuder hon på en öppning av ljus i avslutande optimistiska ”Feel better”. Hon skänker hopp.
30 november spelar hon med sitt band på Skeppet. Då med ny låtlista och ett nytt album att presentera.
Låtlista, Kristina Issa med vänner, Grönsakstorget, Göteborg 22 augusti 2024:
Melt away
Know it all
Can’t stay
Gold
Ocean
Det brinner tillsammans med trion Konflikten
Vad jag vill – Konflikten
Varningstecken – Konflikten
Heart in two
Du som haver
Barn som ber
Feel better
Kristina Issa, sång och klaviatur, Jonathan Albrektsson, synt, Malte Zeberg, bas, Emil Blommé, trummor och Sofia Andersson, barytonsaxofon och klarinett.
I mitten av augusti har Göteborgs stadsteater som tradition att generöst bjuda in sin nyfikna publik på ett slags peepshow inför kommande säsong. Ett farväl till den bleka sommarens borttynande. Ett välkommen till höst, vinter och även en spirande vår. det är förstås förväntningar. Vad ska vi få se av utbudet? Hur mycket ska avslöjas av uppsättningarna? Vilka gästspel? Vad ska kittla? Vad ska bemötas med liknöjdhet? Nej, ingen av frågorna är förstås lätta att besvara.
Men från att tidigare ha varit – under förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll – en gemensam uppstart för Stadsteatern och Backa Teater med utblick över det kommande spelåret, blev det den här gången bara smakprov från scenerna vid Götaplatsen. Och bara höstens uppsättningar.
Nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison väljer ett annorlunda sätta att presentera sitt första egentliga spelår (hon tillträdde förra året med ett av Pontus Stenshäll redan dukat spelbord, som brukligt).
Hon har en vilja att samtala om scenen. Bjöd redan in till det förra året och utvecklar det även nu. Så efter en dryg timme av inblickar i teaterns pågående arbete är det öppet för publiken att möta sina skådespelare och för Stadsteaterns skådespelare att möta sin publik. En dialog, som förhoppnings ska öppna för något mer än frågor och svar.
På scen inledde man med att vi fick kika in i Gatsbys värld. Det är alltså F Scott Fitzgeralds klassiska roman, nära hundraåriga, ”Den stora Gatsby”, som får Sverigepremiär 14 september.
Jag ska villigt erkänna att jag räknar med ett uppdaterat kostymdrama. Att film- och teaterregissör, ungerske János Szász tillsammans med kostymör Ulrika Sjölin binder samman dessa hundra år, men att man ändå väljer kostym som tagen från la belle époque och 1920-talet. Av detta kunde man inte skönja när en scen spelades upp volymstarkt och intensivt. Det av t-shirtar, träningsoverallsbyxor och sneakers klädda skådespelarna, dans till modernt pumpande EDM. Men, och detta påpekades, var just en inblick i repetitionsarbetet.
Mot premiär. Hannes Fohlin siktar mot premiären av ”Gatsby” 14 september på Göteborgs stadsteaters stora scen. Foto: KAI MARTIN
Av höstens premiärer är det den jag är mest nyfiken på. Dels för att János Szász är en spännande regissör, dels för att romanen i ny kontext kan bli riktigt utmanande. Dessutom hoppas jag på en uppmaning till dresscode till föreställningarna.
Thrillerhöst. ”Nattvak”, premiär 27 september bjuder på psykologisk thriller med existentiella och humoristiska undertoner. Foto: KAI MARTIN
Även Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” lockar (premiär 27 september på Studion). En påstådd psykologisk thriller med humoristisk underton i familjemiljö. Familjen håller också sin hand över ”Skål för livet” av Maja Zade. Internationellt hyllade Yana Ross regisserar. Pjäsen är även uttagen till prestigefyllda Faraway festival i franske Reims. Sverigepremiär på Stadsteaterns stora scen 26 oktober.
1978 var ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” först ut på Angereds teater med bland andra Sven Wollter som scenkonstnärpionjärer i Göteborgs norra förort. Nobelpristagaren (1997), italienaren Dario Dos pjäs från 1974 gjorde succé. Nu ska den utmanas av regissör Alexander Öberg. Men märkligt nog har den hyllade och uppskattade pjäsen hamnat i källaren på Stadsteatern och har premiär på Lilla scenen 15 november.
Modern klassiker. Alexander Öberg regisserar Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Foto: KAI MARTIN
Skådespelaren Odiin Romanus har att göra i höst. Inte nog med spelperioden med ”Nattvak”. Han har dessutom huvudrollen som Pinocchio i pjäsen med samma namn. En spännande uppsättning för barn över tolv år. Premiär på Stora scen 6 december med Katrine Wiedemann som regissör.
”Monicas vals”, om Monica Zetterlund, hade sin premiär i december förra året (läs min recension här!). Ett ömsint porträtt av ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar” för att citera Tage Danielsson om den folkkära sångerskan. Trycket på merspel har varit stort och pjäsen får nu nypremiär 12 oktober med få ytterligare speltillfällen.
Henrik Ibsens ”Vildanden” hade i Emil Graffmans regi en stiliserad och smärtsam ton med sinnrik scenografi av regissör. Som ett utsnitt av något konstverk av Edward Hopper. Den hade premiär hösten 2022 och prisades inte bara nationellt utan även internationellt då den spelade på scener utomlands. (Läs min recension här!) Pjäsen har nypremiär på Studion 22 november.
Göteborgs stadsteater bjuder också in till lunchteater. Underhållning och spis på samma gång. Mycket populärt och nära nog redan utsålt. För repertoar kolla in Stadsteaterns hemsida.
Påhälsning. Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen” har i Carl Johan de Geers tolkning fått besök av en älg.
Konsten har sina provokatörer. har alltid haft. Kommer alltid att ha. Även om de kanske inte har för avsikt att provocera utmanade de sin samtid. Som impressionisterna med sitt nya sätt att se på konsten de skapade och motiven de sökte. Eller expressionisterna. Pablo Picasso med sina förskjutningar av perspektiven. Marcel Duchamps readymades, som ”Fountain” (om det nu var han som gjorde den…). Ja, alla konstformer har i sina nydanare haft ”provokatörer”. Något som alltid kommit att reta konservativa krafter. Så också nu, som med Carolina Falkholt närkontakt med könsorgan i uppblåst storlek.
Carl Johan de Geer (1938) utmanade tidigt etablissemanget. Under 60-talets politiserade tid sökte han utmaningar i konsten. Så väckte hans ”Skända flaggan” 1967 avsky och uppror hos förståsigpåare. Men applåder hos unga, som var emot rådande styre i stort, USA:s krig i Vietnam i allmänhet och det mesta i synnerhet. Han fortsatte in i 70-talet med den absurda tv-serien ”Tårtan”, en klassiker åtminstone för den generation som växte upp då.
Det var en frisk tid för uppror, som genomströmmade kulturyttringar som musik, film och konst, men som också kom att rubba system som skolväsende. Men Carl Johan de Geer var ju också en provokatör inte bara med sin konst. Med adligt namn, född i Montreal, Quebec, som diplomatson uppvuxen i Köpenhamn, Bryssel och Warszawa, samt efter föräldrarnas skilsmässa på slott hos farföräldrarna i Skåne och hos modern på Östermalm, Stockholm, var han en katt bland vänsterhermelinerna.
Carl Johan de Geer älskar fortfarande att provocera – och att roa. Han vill, som det står i programbladet till hans utställning ”Älg” på Göteborgs konstförening, att konsten ska skava. Men också att humorn ska ta plats.
Det gör den. Motiven på konstverken känner vi igen. Antingen är det konst av prins Eugen, Edvard Munch, Carl Kylberg eller August Strindberg som tjänar som förlaga. Eller också är det Göteborgskoloristerna. Den spretiga konstnärsgrupp, som fortfarande fascinerar och som hyllades med en fantastisk utställning på Göteborgs konstmuseum så sent som förra säsongen.
Prins Eugens klassiker ”Molnet III” har fått tjäna som motiv för Carl Johan de Geers skapelse. Men in har hans signifikativ älg tagit plats. Så håller de på. Verk efter verk. Genom Göteborgskoloristerna Åke Göransson, Tor Bjurström, Inge Schiöler, Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson.
Jo, det roar. Det utmana och kittlar. Skaver…? Kanske lite. Men oavsett material tycker jag att Carl Johan de Geer har gjort det enkelt för sig. Utsällningen är förvisso en hyllning till de konstnärer var konstverk har fått tjäna som förlaga för de Geers serie ”Älg”. Fast dessa hans konstverk besitter långt ifrån det djup, den kraft och lyskraft som originalen har. Istället är det kladdigt och lite slarvigt gjort. Men lockas man nu av Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen”, kan man alltså få den med älg i Carl Johan de Geers version till det facila priset av 42000 kronor.
Det har nu besökarna emellertid ratat rejält. När jag var där några dagar efter vernissagen 17 augusti syntes inte ett enda exemplar sålt av målningarna, däremot desto fler intressenter av de grafiska bladen för 4200 kronor/blad. De som bland annat innefattar de Geers version av Edward Munchs ”Skrik”, den som också har bäst bärighet av de 28 konstverken.
Populär. Carl Johan de Geers grafiska blad i serien ”Älg” säljer bra. Som versionen av Carl Kylbergs ”Hemkomsten”.
Så… visst är Carl Johan de Geer 86 år gammal fortfarande en retsticka med en stor portion humor. Härligt. Men det är ju lite trist att prisen är det som provocerar – eller snarare förvånar – mest. Å andra sidan får han ta vilket pris han vill. Kanske är det till och med relevant. Åtminstone om han eller galleriet finner någon köpare.
Utställningen ”Älg” pågår till och med 8 september. Göteborgs konstförening har öppet tisdag till fredag 13–17 samt lördag och söndag 12–16.
Hundra år. På bilden firar min pappa 70 år. Jag tror att han fortfarande äter quiche lorraine någonstans tillsammans med mamma. Foto: KAI MARTIN
Han föddes 16 augusti 1924, min far, av en ensam mor, som i slutet av 1923 blev gravid med en man som vi vet mycket lite om.
Det är i dag hundra år sedan. Ett tidsspann som är vidöppet.
Vad händer 1924? Mycket, förstås. Men det verkade som att det historiskt var lite av ett mellanår.
Året inleddes av premiär på ”Lyckolandet”, Ernst Rolfs revy. En storstrejk utbryter i huvudstaden där tennishallen invigs. Ryska Petrograd byter namn till Leningrad, för att hylla Lenin. I februari erkänner Storbritannien Sovjetunionen. I samma månad har George Gershwins ”Rhapsody in blue” premiär.
Ja, så håller det på. Stort som smått. Just 16 augusti tecknas ett handelsavtal mellan Lettland och Sverige. Inget mer att rapportera. Men det var då min pappa kom till världen i ett Stockholm som slickade såren efter första världskriget och spanska sjukan. Pandemin som tog min farmors mors liv 1918.
Han var ett älskat barn. Men ensam mamma på 1920-talet var förstås svårt. Hur skulle hon försörja sig? Vilka ögon fick hon av grannar och myndigheter över detta ”oäkta” barn? Var han en snäll grabb, som försynt tydde sig till sin mor. Eller var han en rastlös själ som höll henne vaken på nätterna. Inget vet vi. Om detta har väldigt lite sagts.
Farmor tog honom, något år gammal, till Berlin, hennes födelsestad. Där bodde hon med honom hos släktingar på en gård som jag besökte under Z:s och min bröllopsresa 2013. Jo, huset stod kvar. Historiens vingslag slöt sig tungt om min kropp och mina sinnen. Jag blev berörd där på gården på Rathenower Strasse i Moabit, inte så långt från Hauptbahnhof.
Men hon flyttade tillbaka och tvingades lämna bort honom som treåring, det vill säga ungefär i den åldern som mitt barnbarn är nu. Han kom att bo på landet utanför Stockholm. Lite äldre hamnade han flera år hos en bondfamilj ungefär där Arlanda flygplats nu ligger. Han var ett omtyckt barn och där fick han lära sig om blommor och djur, att ha respekt för naturen, vad träden heter, vad blommorna har för namn. Kanske fick han också där sina gröna fingrar.
Farmor träffade några år efter pappa tillkomst den man som vi alltid har kallat farfar. De gifte sig, men först inför att min faster skulle komma till världen kunde farmor ta hem sin son. Han var då nio år och hämtades av min farmors syster Maja, som reste med honom med tåget till Stockholm. På Centralen blev oron och spänning så stor inför uppbrottet och allt det nya som skulle komma, att han kissade på sig. Lilla pappa.
Jo, farmor hade varit noga med att besöka honom på gården. Men med alla år där kom han att ty sig till familjen. Det var ju självklart och han trivdes.
Nu blev han stockholmare, sattes i skola, blev adopterade av farfar, fick hans efternamn och skulle plötsligt ta plats i en ny värld.
Vår. Familjen, farfar, faster, farmor och pappa på Ekerö våren, troligtvis, 1939. Foto: PRIVAT
40-talet. Pappa, min faster och min farmor. Strax ska pappa – 1948 – flytta till Göteborg. Foto: PRIVAT
Pappa var kreativ. Det passade farfar, som var precis detsamma som teknisk chef på Operan respektive Dramaten. När pappa började med modellflyg fick han stöttning av farfar. Modeller byggdes och pappa blev snart en fen i den på den tiden stora sporten. Med tiden blev han svensk mästare och tävlade även i Finland – mitt under andra världskriget. Vi har kvar pokalerna och ett flygplan som han själv skapat finns i mitt hem.
Han var duktig på att teckna. Kom att börja skriva i modellflygstidningar, där ”Löwens modelltips” var uppskattat. Han ritade också sina egna modeller.
Han hade drömmar om att bli pilot. Seglade segelflyg, men hans dåliga syn tvingade ner honom på marken; av pilotplanerna blev det intet.
23 år gammal kom han till Göteborg. Året 1948 hade knappt börjat. Rummet han skulle hyra, för han hade fått tjänst som korrekturläsare på Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, låg i ett radhus i Änggården. Granne med mina morföräldrars. Mamma var i huset hos sina kompisar där man spelade tändstickspoker. Hon var 18 år. Värdparet tyckte att pappa skulle bekanta sig med ungdomarna, så han öppnade dörren till ”pokerhålan” och presenterade sig på bred stockholmska.
Mamma viskade till sin kompis. ”Honom ska vi sätta dit!”. Snart blev hon och pappa ett par. De höll ihop till döden skilde dem åt när mamma gick bort 6 januari 2011.
De förlovade sig, gifte sig sedan 1953 13 maj och 21 november samma år nedkom mamma med min storasyster.
Pappa hade, förutom jobbet som korrekturläsare, även en konstnärskarriär. Som det står på Wikipedia om honom: ”… studerade vid Konstfackskolans aftonkurser 1946–1948 och för Nils Wedel vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1950–1953 samt under studieresor till bland annat Nederländerna, Österrike, Belgien och Frankrike. Han har medverkat i Decemberutställningarna på Göteborgs konsthall ett flertal gånger. Hans konst består av abstrakta kompositioner utförda i olja, akvarell, gouache, vaxkrita och akvatint samt mosaikarbeten.”
Vi var väldigt stolta över hans konst och de hänger hemma där de pryder sina väggar. Han jobbade extra som tecknare för tidningen, men han hade inga högre tankar om sitt konstnärsskap. Med familj och arbete, plus sommarhus, trädgårdar, båtar och renoveringar gled konsten iväg, precis som modellflyget. Men hans intresse för konst var intakt, något som både mamma och han odlade fram till de tackade för sig. Hemmet var design- och konstfyllt, bokhyllorna proppade med litteratur.
Jag föddes 15 oktober 1956. Han var då 32 år och familjeförsörjare. Men han var också en närvarande pappa. Han tyckte om att vara med min syster och mig. Gick gärna till Slottsskogen med oss och fick underliga blickar och kommentarer om ”Har barnen ingen mamma”. Så var världen då. Pappa var en särling och brydde sig inte, men älskade oss.
Barnkär. Pappa och jag 1957 respektive något år senare tillsammans med min syster. Foto: PRIVAT
Vi levde ett gott liv med boende i Änggården och på Onsala nära Kungsbackafjorden. Han tog med familjen ut på fjorden i sin snipa, först Kalvön med sin sandstrand, men senare Yttre och Inre Lönn med magiska klippor. I slutet av 60-talet tog han och mamma med oss på skidresor till Alperna tillsammans med mina gudföräldrar och deras barn. Min gudmor och mamma var vänner sedan tidig barndom och mina föräldrar och gudföräldrarna älskade att umgås med varandra.
Familjen. På ”Saga”, Svenska Lloyds fartyg som skulle ta mig till England för två månader hos en familj i Weston Super Mare. Foto: PRIVAT.
Skidess. Pappa kunde allt. Som att åka skidor snyggt. Han kunde till och med telemarkssväng. Här i Italienska alperna 1973. Foto: KAI MARTIN
Pappa var en atlet. Stark, smidig och hade, förutom det – faktiskt – kondition modellflygandet även en karriär som gymnast. Den smidigheten gav honom en plats som målvakt i skolans hockeylag i skola-SM 1941 med en förstaplats som resultat.
Han hade också ett väl utvecklat sinne för att känna av hur vi mådde. Det fanns en närhet, som var stark. Som då det var klart att min x-hustru skulle lämna mig, ett besked som kom hösten 2005. Pappa ringde kort efter som hon hade sagt det. Jag svarade och han frågade hur det var. ”Bra”, sa jag. Han avslöjade mig direkt och jag fick berätta om vad som hade hänt.
Man brukade sig om pappa att han var alla hundars, katters, barns och gamla tanters vän. Men han var förstås så mycket mer. Alltid kreativ. Han var en mästare på att renovera, hade en känsla som få för att anlägga trädgårdar och driva upp växter. Trädgården ute på Onsala var omtalade och folk kom förbi för att se den då den prunkade med rosor i sin fulla blom.
Farfar. Bara dagar kvar innan pappa ska bli farfar 15 augusti 1990, bild till vänster. Till höger med min förstfödde son några år senare.
Foto: KAI MARTIN
Det var kanske inte så konstigt att han var omtyckt. Han var oerhört social, älskade att träffa människor, prata, äta, dricka. Det nymornade intresset för golf i slutet av 70-talet, något han delade med mamma, gav nya vänner och förstås resor.
1983 blev han morfar för första gången. 1985 för andra och 1988 för den tredje. Det band han kom att knyta med min systers barn körts hårt och ömt. När han sedan, som 66-åring, blev farfar och det igen fyra år senare var det med samma förtjusning.
Fem år senare började hjärtat krångla och med det blodcirkulationen i benen. Han gick envetet, mot smärtorna för att blodet skulle pressas ut i ådrorna, förbi förkalkningarna. Ålderdomen smörjer honom. Han som varit frisk som en nötkärna hamnar på sjukhus för sina besvär.
Så blev han akut bypassopererad i mars 2003. Det tar en stund innan han kommer på benen, men hämtar sig. Han är knappt 80 år. Känner sig starkare och kan ta upp golfen igen. Den som 2000 gett honom en hole in one på hemmabanan Albatross på Hisingen.
Det kom senare barnbarnen att på egen hand vårda sin relation inte bara till sin farfar/morfar utan också till sin farmor/mormor. Det har utan tvekan varit fint att se.
Att förlora sin älskade tog hårt på honom. Vi försökte, i familjen, att bjuda hem honom, hälsa på och ibland ta med honom på resor, som ned till Louisiana med medföljande besök på Rungsted kro (något som Z och jag gärna följer honom i spåren med). Ingen påsk eller, midsommar eller jul var han ensam. Men tomheten gnagde ändå.
I början på mars 2013 gick han över Heden till sin vårdcentral på Avenyn. I början på millenniet hade han och mamma sålt huset i Änggården för att flytta till lägenhet nere vid Gamla Ullevi. De kom att trivas där och skapade ett fint hem som passade deras rådande behov.
Men nu var lägenheten stor, tom och ekande av ensamhet. Hans hjärta ville inte dansa i takt. Han tvingades sätta sig och vila ofta. Väl på vårdcentralen så ringer de mig och säger att man måste skicka upp honom med ambulans till akuten på Sahlgrenska. Jag kommer inte ifrån i brådrasket. Har att göra på jobbet. Z åker dit och sällskapar honom – de gillade varandra – innan jag kommer dit.
Mot slutet. Pappa besöker yngste sonen tillsammans med Z på Svenska mässan i februari 2013. Någon vecka senare lämnar pappa hemmet för att aldrig komma tillbaka. Foto: KAI MARTIN
Pappa kommer aldrig hem. Efter akuten hamnar han på kardiologen, där han charmar sköterskor. Men läkaren där har ett enskilt samtal med mig om att pappa hjärta är i usel skick. Det går inte att göra något åt. Han är för gammal för att operera.
Han hamnade på eftervård alldeles för länge. Men i början av juni 2013 fick han plats på Örgrytehemmet, samma ställe där mamma levde sina sista år. Det blev en knapp månad där innan han tackade för dig 29 juni. Djupt saknad, men i starkt längtan efter att få förenas med mamma.
I dag skulle han alltså ha fyllt hundra år, denne kärleksfulla, nyfikna, lekfulla, intellektulla, kunniga, kloka man. Jag tror att han skulle ha gillat det, att vara med. Och jag kan känna att han hade älskat att få vara farfarsfar, att få träffa barnbarnsbarn, att få följa sina barnbarn i karriären i livet. Precis som han följt min systers och mitt, vår vägval, med en skyddande han bakom oss; alltid redo att stötta. Tack, pappa och grattis på hundraårsdagen.
Genom åren. Pappa berättar något för min x-hustrus mamma på vårt bröllop i juni 1991. Foto: LARS TORNDAHLövriga bilder i färg: pappas sista sommar 2012, firande av honom och sonson på Lilla Askerön tidigt 2000-tal och pappas 70-årsdag på Onsala. Foto: KAI MARTIN
Swish, så var det över. Tre dagar av intensivt lyssnande, iakttagande, minglande och intagande. Nu är Way out West över.Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag har alltså varit en av 70000 unika besökare på Way out Wests 16 upplaga. Denna festival som jag har besökt sedan starten 2007 varje år, förutom 2013. Jag har med andra ord sett och hört högt och lågt. Träffat vänner, delat upplevelser med kvinnan jag älskar mest. Ätit mat, som från 2012 har varit vegetarisk. Druckit öl. Hängt och dängt. Klätt mig efter väder – Way out West bjuder alltid på allt från strålande sol med stekande värme till ösregn – med signatur efter eget mått mätt.
Så 2024… vad var bäst, sämst och mittemellan? Hur höll festivalen måttet och hur var artistutbudet? Vilka träffade jag och orkade jag verkligen distansen ut.
Nej, jag höll inte tröttheten stången en enda dag. Första dagen på grund av en subbas under Sarah Klangs konsert som gav mig extra stark tinnitus och balansrubbningar. Ja, jag hade missat att få med mina öronproppar. Men jag hade knappast räknat med att det var just under hennes konsert som jag skulle vara orolig. Det blev en nykter fylla där jag fick kroka arm med Z för att gå uppför, nedför och medför. Det blev mycket sittande och det var ingen lätt historia. Är det något Way out West försämrat detta år så var det möjligheten att sitta och då med god utsikt över de två stora scenerna Flamingo och Azalea. Var tog läktaren vägen? Den där man kunde träffas, vila och andas ut utan att missa något av vad som hände på scen…?
Försvunnen. Sittmöjligheterna med läktaren mellan Flamingo- och Azalea-scenerna fanns inte kvar från förra året (och åren tidigare). Arkivfoto: KAI MARTIN
Way out West är en möjligheternas festival. En musikfest som ger en en chans att se somt man aldrig skulle ha fått möjlighet att bjudas annars och somt som man tidigare har sett, men som nu spänner bågen på nytt. Det har har pratats om nostalgi med akter som the National, PJ Harvey, Air och Pulp. Men då gör man det enkelt för sig. Äldre akter och band/artister som spelat tidigare på festivalen, en del med sina toppar i karriären bakom sig, kan fortfarande vara relevanta.
Air, som spelade sitt debutalbum ”Moon safari” gör en väldigt stilistisk konsert. Musiken låter utsökt live och intrycket från scen, med den snygga scenografin och de vitt pressade musikerna, visar på god smak. PJ Harvey är som PJ Harvey är. En artist som väljer sin egen karriär, sitt eget uttryck och sitt eget scensätt. Det blir aldrig dåligt. Pulp är mästerliga, men snöpta på grund av förseningar från först Tems som sköt på Oskar Linnros start. Han som sedan babblade sönder sitt set så att britterna kom till korta. Onödigt av både artister och arrangörer. Fever Rays framträdande är scenkonst i sin prydno. Vasst och elakt, med musik man nästan hukar under. Fräckt.
The National som finalakt för Way out West 2024. Nja. Det var väl ingen konsert att skriva hem om i yviga ordalag. Men som fan måste det ha varit en upplevelse. Framför allt med sångaren Matt Berningers djupdykning i publikhavet i ”Graceless”.
GP:s recensent – och fan – Jan Andersson kom i närkontakt med sångaren. Kolla in hans Instagram.
Men låt mig lista i korthet mitt WoW, liksom:
Bäst:
Fever Ray – Karin Dreijer gör satirisk musikteater som bränns.
PJ Harvey – brittiskan må hålla publiken på distans, men har en integritet och styrka i både musik och scenframträdande.
Nation of Language – New York- trion charmade mig fullständigt med sin flört med brittisk syntmusik tidigt 80-tal.
Amanda Bergman – som en smekning över en sårig kropp, ömsint och vackert.
Charmigast. Nation of Language slog an en ton hos mig. Foto: KAI MARTIN
Knäppast:
André 3000 – från upptågen och hitmusiken med Outkast till flöjtjazz, fullt ut.
Maisie Peters tappra strid mot ösregnet.
Jessie Wars och L’Emperatrices genrer krockar i discovärlden. Den förstnämnda började 17.25 på Flamingo. Den andre en halv timme senare. Synd för de danssugna.
Sämst:
Att Göteborgsbandet Terra, som säljer ut varje konsert i hemstaden, spelar på Höjden. En scen uppenbarligen för lite för att svälja publikintresset.
Att sittplatsen, läktaren, mellan Flamingo- och Azalea-scenerna tagits bort.
Att man inte tagit höjd för regnet på Höjden, så att marken på flankerna blev en sörja.
Att först Tems och senare Oskar Linnros drog över sina spelningar på bekostnad av Pulp, som fick korta sitt set.
Att ljudet i slutet av Sarah Klangs konsert sabbade min hörsel.
Min klädsel under festivalen.
Torsdag: Nudie kavaj (Erikshjälpen, Högsbo), Oas frottétröja (Abeti, Göteborg), linne Rutrix, retro (Lindra Kungsbacka), byxor, Scotch and Soda (Ragtime, Göteborg), boots, Sneaky Steve (Landvetter flygplats), och ryggsäck Sandqvist (Røde kors, Virum).
Fredag: regnrock Select (Røde kors, Frederikssund), byxor J Lindeberg (Myrorna, Järntorget), kavaj, Van Gils (Kræftens Bekæmpelse genbrug Virum), kofta, Filippa K (Holte loppemarked), T-shirt, Day Birger Mikkelsen (Weefood, Amager), keps Aran Sweater Market, Røde kors, Virum och stövlar, Tretorn, HM-outlet.
Lördag: Van Gils-kostym (Frederiksberg loppemarked shortsens skräddade av Samuel Skrädderi, Mölndal), skjorta Tailored Originals (Erikshjälpen, Göteborg), väst Uptown Classic (KFUM, Göteborg), Converse Allstar (Erikshjälpen, Högsbo), slips, Jean Jacques Benson (Röda korset Sollefteå), snusnäsduk Dako (Erikshjälpen, Göteborg) och keps MJM (privat utförsäljning).
De som har följt mig på Instagram och Facebook har noterat mitt vimmel – bara kändisar. Några har undrat, eftersom de flesta inte är kända för dem. Men det var poängen. Det är mina vänner, kända för mig.
Här bjuder jag på det det från torsdag till och med lördag.
Torsdag:
Way out West-vimmel, torsdag, från vänster högst upp: författaren och radioprofilen Sara Kadefors. GP:s skribent och the National-fan Jan Andersson. Förra GT-fotografen, nu för Aftonbladet, evigt unge Anders Deros. Johanna Gadd, artist med meriter från Cabaret Lorensberg. Vän och före detta GT-kollega, mästerfotograf Peter Birgerstam. Min hustru Zeba och min vän sedan gymnasiet Eva Gometz. Författaren, fotografen och skådespelaren Lars Hälserudh. Förre ingenjören, nu mer författaren och pensionären Anders Hägglin. Superbokaren (för Pustervik) och musikälskaren Kim Abelsson. Per Alexanderson, som drog igång Hultsfredsfestivalen 1986 och som avslutade sitt engagemang som underhållningschef på Liseberg förra året. Idoge frilansjournalisten, författaren och Blåvittsupportern Martin Röshammar. Forna GT-kollegorna och vännerna Pierre Olsson (som jag spelade i coverbandet Glenn-Yngves med) och Karin Andrén Olsson. Förra GT-kollegan Anna Tullberg, nu på kulturjournalist på Sveriges Radio, med färgstarke musiken, maken Gustav Nygren.
Foto: KAI MARTIN samt PIERRE OLSSON och ANNA TULLBERG
Nästan hela the Ark. Gitarristen Mikael Jepson, basisten Lasse ”Leary” Ljungberg, keyboardisten Jens Andersson (som har fina projektet Filt värt att ge ett öra eller två) och gitarristen Martin Axén. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Fredag:
Way out West-vimmel, fredag, från vänster högst upp. Konstnären Ulf Kihlander, vän sedan 80-talet. P-O Ström, musikkonnässör av rang, före detta manager för Kai Martin & Stick!. Ser och hör mer musik än någon jag känner. Min hustru och förtrogna. Musikern – och konstnären – Love Antell, göteborgare sedan några år, med min kära kollega Lina Isaksson från tiden på GöteborgDirekt. Kreatören, musikern, formgivaren, snobben Joakim Thedin, som jag hade bandet Paria med några år i mitten av 80-talet. Foto: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Way out West -vimmel, från vänster högst upp: Fredrik Sandsten, trummis i Soundtrack Of Our Lives. Lars Wallin, punkaren från Uddevalla som aldrig slutat leva efter ”do it yourself”-idealen, en sann kreatör till framför allt hemstadens fromma. Indie- och modsesteten, redaktören Terry Ericsson i sin Adam of London-kostym. Matkreatören och kokboksförfattaren Maria Zihammou. Esteten, Italienvännen och Majornasonen Owe Wedebrand. Skräddaren Christoffer Gissy vilar från både sin och Göteborgsoperans ateljé för lite WoW-häng. Joakim Hermelin, före detta musiker, med lååång erfarenhet från musikindustrin. Vännerna Carina Livh och Linda Lindmark, som har ett förflutet i bandet William. Finn Björnulfsson, slagverkare från Bongo Riot och Håkan Hellströms band. Makarna och musikälskarna Karin Wikström och Göran Sevenson Svenningsson. Ståuppkomikern, radiojournalisten och skådespelaren Anneli Abrahamsson. Mästerfotograf Oscar Mattsson, utan kamera (han plåtade bland annat fotot som tjänar som omslag till min soloplatta ”Sol på svenska”). Foto: KAI MARTIN OCH ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Blandar och ger. The National med sångaren Matt Berninger är både grymt effektiva och lite lata. Foto: PETER BIRGERSTAM
Flamingo-scenen, Way out West, Slottsskogen, Göteborg.
Bäst: Matt Berningers oberäknelighet.
Sämst: Finalen på dels way out West och dels bandets sommarturné är en smula avmätt.
Fråga: När ska det definitivt klicka mellan the National och mig…?
Bandet firar 25 år, är ute på en omfattande turné, som kickade igång förra året, och har Way out West som slutdestination på sin sommarsejour.
”De bästa åren vi har haft”, lovar the Nationals sångare Matt Berninger från scen. Han som med råge konkurrerar om Way out West meste lärarlook jämnte Jarvis Cocker i Pulp. Kostym, tvärrandig tröja, promenadvänliga skor, markerade glasögon och skäggväxt ger fog för saken.
Men musikaliskt och karismatiskt skiljer det amerikanen från britten. Visst, båda rör sig frekvent över scenen. Men den åtta år yngre Matt Berninger är mindre spastisk, mindre vältalig och inte lika fylld av energi.
Så… är the National som finalakt trista? Inte alls. Men det är inte ett band som med kraft välter omkull allt. Det är inget Nick Cave and the Bad Seeds vi pratar om. Ingen euforisk Håkan Hellströms. Eller en mässande Thåström.
The National gästade Trädgårdsföreningen och festivalen Gården 2018 (skrev om bandet här!). Det är en trevlig orkester med bra låtar, bländande texter, en intellektuell framtoning och en frontman som trots allt är fylld av lite hyss och oberäkneligheter. Det borde passa mig. Han ser publiken, möter den, tilltalar den, men släpper ändå – trots närkontakten i ”Graceless” – inte in någon inpå bara skinnet, in i hjärtat. Det blir på något vis bara akademiskt.
Bandet spelar rätt, låter rätt, maler på rätt, larmar rätt. Men jag försöker känna utan att hitta in. Visst, jag uppskattar att Matt Berninger döper om ”Mr November” till ”Madam November”, som en hyllning till demokraternas presidentkandidat Kamala Harris. Men det är snudd på ända politiska utspelet han gör. Och visst är det fint när franska Mina Tindle gästar på ”Rylan”. Men berör gör det inte.
Finalen på Way out West blir aldrig mer än stabil och aldrig sprakande.
Berör inte. The National gör allt rätt, men berör inte. Foto: PETER BIRGERSTAM
The National, Way out West, 10 augusti 2024. Låtlista:
Sea of love
Eucalyptus
Tropic morning new
Don’t swallow the cap
Bloodbuzz Ohio
The system only dreams in total darkness
I need my girl
Conversation 16
Abel
Alien
Day I die
Light years
Rylan (duett med Mina Tindle som gäst)
England
Graceless
Fake empire
Mr November (ändrad till Madam November, som hylling till Kamala Harris)
Terrible love
About today
The National:
Matt Berninger, sång, Aaron Dessner, gitarr, keyboard och sång, Bryan Devendorf, trummor, Scott Devendorf, bas och sång, Bryce Dessner, gitarr och sång, plus gästmusikerna Kyle Resnick, keyboard, trumpet, slagverk och sång och Ben Lanze, elektronika, keyboard och trombon.
Gårdagens envetna regn är som bortblåst. Sol och vind. Tar en tidig start för att möta Augustine. Det är Fredrik Gustafsson, bördig från Jörlanda mellan Kungälv och Stenungsund, tillsammans med låtskrivarpartnern Rasmus Björnson med band, som drömt om sedan då det började för bara några år sedan att få stå på Way out West just på Linnétältets scen.
Jag såg Augustine för två år sedan på festivalen, men då på Höjden. Ett försiktigt framträdande. Försiktigheten i musiken är kvar. Fredrik Gustafsson sjunger med spröd, ljus röst till spröd, pulserande, melodisk musik. Vackert och ibland påminnande om China Chrises – det brittiska bandet som hade sitt genombrott och storhetstid på 80-talet. Lättsamt och effektivt. Bas, gitarr, keyboard och samplade trummor. det sistnämnda lite synd. Jag tror att musiken skulle bli mer dynamisk med en trummis i bandet. Sedan 2022 är Fredrik Gustafsson mer självklar på scen utan att spraka och gnistra. Han förlitar sig på sin fina röst och står stadigt där han står iklädd i sin snygga, vita kostym i crepetyg där inte ett pressveck har krusats.
Försiktigt. Augustine – med sångaren Fredrik Gustafsson i spetsen – gör musik med försiktigt anslag. Foto: KAI MARTIN
Way out West utmanar inte sällan sin publik med musik från länder som sällan får chansen att visa upp sig. Kanske skulle Arooj Afirab platsa bättre på Clandestino, den kreativa och på alla sett och vis fantastiska festivalen i Göteborg som företrädesvis hålls i juni. Men pakistanskans musik bjuder på en stilla stund även från Azalea-scenen. Hennes musiker är skickliga, följsamma och lekfulla… ja, till och med jazziga till hennes mjuka sång, som framförs närmast blygt.
Blygt. Kanske skulle pakistanskan Arooj Afirab passat bättre på en mindre scen och kanske mer på Clandestinofestivalen. Foto: KAI MARTIN
Det blir med andra med andra ord en stilla start på dagen. Även om Linn Koch–Emmerys gitarrock bryter tystnaden på Höjden. Jo, det larmar och står i, även känslomässigt i låtarnas texter. Men är egentligen även detta återhållsamt. Stockholmskan tar aldrig i från tårna, låter musiken vara frän, men är i rösten vän. Det låter ok men blir aldrig drabbande.
Vänt. Linn Koch-Emmery larmar med musiken, men sjunger återhållsamt om ett stormigt inre. Foto: KAI MARTIN
Som Hajen hörde jag Amanda Bergman för första gången. Då i Annedalskyrkan under Way out West (en scen som kommit tillbaka med flera fina akter i år). Hon var en kommande sångstjärna och det var lätt att fängslas av hennes röst. Det har ju gått uppåt framåt för hennes sedan dess. Etablerad i flera sammanhang, bland annat i Amason. Men det bandet, trots att jag hört dem live flera gånger och försökt ta in musiken, har inte kört rätt i min själ. Men här, utan det skymmande, märkliga spektakel till scenografi som just Amason hade på Flamingo-scenen för två år sedan. Nu är hon ensam med sitt band. Inga märkvärdigheter. Bara Amanda Bergman, hennes röst, musik och ett återhållsamt komp med ett fint driv. Ironiskt nog förklarar hon att hon ska spela två ballader, där skillnaden i uttryck och tempo egentligen bara är hon skalar av instrument. Hon briljerar med sin karaktäristiska röst. Musiken är en smekning över en sårig kropp. Mycket ömsint. Men, herregud, om man har behov av att prata, gör då det ute i solskenet och inte i Linné-tältet. det konstanta sorlet störde den fantastiska och innerliga konsert.
Ömsint. Amanda Bergman bjöd på en innerlig konsert. Foto: KAI MARTIN
Det händer att man springer på föräldrar som man känner. Deras barn har gjort musik som de är sprängfyllda av stolthet över. Man lyssnar och nickar lite medkännande, för det är en bit till att det är bra. Jag känner Jimmy Lagnefors sedan 80-talet, som musiker och fotbollsspelare (vi har spelat i samma klubb, legendariska Pusher BK). Likaså filmproducenten Lena Rehnberg, som var bästis med min första flickvän, som jag var tillsammans med i fem år med från 1978 och framåt. Deras dotter Stella har beretts plats på Höjden med föräldrarna på plats – mamma i publiken, pappa på scen – och med farmor Sonja i publiken. Ja, för att göra kotteriet än stramar jobbade jag med henne på GT de sista åren på 70-talet och in i 80-talet.
Lyckligtvis duckar Stella, med artistnamnet Stella Explorer, från ovannämnda exempel. Hon är en talang och nominerades till framtidens artist vid P3 Guld 2023, nominerades i kategorin årets nykomling på Grammisgalan förra året och tilldelades Skap:s pris 2022. Det finns med andra fog för att kalla henne talang och hon har tagit steg för varje gång som jag har sett och hört henne.
Första gången, på VIP-området på Way out West var en flummig katastrof som jag helst förbiser. Kanske inte mest för hennes insats utan för den musikaliska inramningen. Andra gången var vid hyllningen på Pustervik av Musik utan Gränsers grundare Bruce Emms efter hans död augusti 2022. Nu i våras var hon återigen på plats för att fira just Mug 50 år och gjorde en bländande version av Cues ”Burnin'”, den svenska storsäljaren från 1997 (skrev om det här).
Nu är det med basist, trummis och gitarr. Stella sjunger, spelar gitarr och keyboard. Hon rör sig elegant mellan genrer, söker sig i musiklandskap och driv. Växlar mellan Dire Straits lätthet och Sades innerlighet, men hamnar ogenerat i elektroniska ljudlandskap med drum’n’bass-driv. Mycket snyggt. Precis som hennes sång. Det märks att hon vill utforska musiken, men också att hon vill sätta sin egen signatur.
Den här gången blev det ingen ”Burnin'”, men väl en stark och egen version av Ted Gärdestads ”Helena”. Inte så långsökt som man kan tro. Mamma Lena var producent för filmen ”Ted”. Pappa Jimmy jobbade med musiken. Och Stella själv hade rollen som musiker i filmens Teds band. Stella Explorer gjorde intryck på Höjden, men har mer att ge. Jag ser fram emot det.
På väg. Stella Explorer vill utmana och utforska med sin musik. Foto: KAI MARTIN
North Carolina-bandet Wednesday tog över på Höjden med sin grungeosande rock. Bandet har en spännande sättning med Xandy Chelmis på lap steel guitar, fräckt distad och något som ger musiken ett eget sound. Om grunge är ramen som gruppen, med sångerskan och gitarristen Karly Hartzman i fokus, jobbar inom rör sig musiken inom ett mycket rikare spektrum. Ibland blir det inte alltid som bra, som en countrypastisch med tillhörande falsksång. Men det är ett band som rör om, även om det tar en stund innan medlemmarna inser att de har ett jobb att göra.
Grungepräglat. Wednesday från North Caroline, USA, rörde om i grytan. Foto: KAI MARTIN
Jag passerade norska Susanne Sundfør, stannade en stund för hennes eklektiska musik som omfamnar så mycket. Men den nådde aldrig in till mig.
Ekletisk. Susanne Sundfør omfamnar mycket i sin musik. Foto: PETER BIRGERSTAM
Peggy Gous dansfest som EDM-dj på Azalea-scen berörde mig inte ett skvatt. Istället blev det tid för rast, vila och lite fika. På Flamingoscenen riggades det för WoW:s mest överraskande spelning: Benjamin Ingrosso. Jo, förvånade miner när den svenske artisten skulle avsluta sin månadslånga turné i Slottsskogen. Framför allt efter att han kvällen innan spelat inför 30000 på Stockholm Stadion.
Inledningsvis är det förvånansvärt lite tryck framför scen. Men med fem minuter kvar är den bilden helt förändrad. Alla är där!
Det börjar i röd, svalesosande rök innan Benjamin Ingrossos entré. Det är med full ställ. En enorm trappa att göra komma in på scen från eller posera på. Ett tajt, svängigt, funkigt band med sångerskor. Benjamin Ingrosso tar plats. Möter sin publik och har ett snyggt tilltal, är personlig, rolig och ömsint. Han är en skicklig låtskrivare, en vass sångare och få kan som han sjunga vemodspop så att det berör in i själen.
Med bättre koreografi, fler dansar kan han komma upp i Danny Saucedo-klass.
Imponerande. Benjamin Ingrosso imponerar med sin show. Foto: KAI MARTIN
Showen är dynamisk. Från intensiv till intim. På catwalken finns ett piano där Benjamin Ingrosso möter sin publik nära. Det blir ballader och om det är något han kan så är det det. Han har ett långt, varmt tal till sin nyss bortgången morfar Hans Wahlgren som introduktion till ”Det stora röda huset”.
Han kan utan problem stärka ut i Queen-bombasm och lättsam pop i eleganta ”Tror du han bryr sig?” för att i nästa ögonblick i ”Allt det vackra” låta som Ted Gärdestad utan för att en sekund förlora sin egen identitet. Det är skickligt. Och han växlar lika sömlöst mellan engelska och svenska, även om innerligheten är större på det egna språket.
Showen, för det är det mer än en regelrätt konsert, spänner blott över 15 låtar. Visst kunde han fått mer spelutrymme och gärna inkluderat charmiga ”Dancing on a sunny day”. Men… Benjamin Ingrosso imponerar och showen med musik, arrangemang, ljus och de intensiva, färgsprakande skärmarna i bakgrunden är grandios. Ullevi nästa?
Starkt. Fever Ray, med Karin Dreijer, är en stark scenupplevelse. Foto: PETER BIRGERSTAM
Konstrasten mellan Benjamin Ingrossos kärleksbudskap och intensivt varmt show kan inte blir större än då Fever Ray tar över. Karin Dreijer, som är uppvuxen i Änggården bara femhundra meter från Azalea-scenen, skapar vass scendramatik. Två dansare/sångare kantar, en slagverkare och keyboardist/blåsare som backning för denna spektakulära, djupt mörka och vassa show. Dreijer själv är i karaktär som en Trump-nisse, en lismande bilhandlare du aldrig skulle köpa en bil av eller en figur värdig att konkurrera i ondska med Joker. Det är hotfullt, elakt, naket, starkt och uppfodrande.
Musiken, elektronisk och strikt arrangerade, pockar på ständig uppmärksamhet, är karaktäristiskt Fever Rays och drabbar. Precis som kvinnorna på scen som, på samma sätt som ”bilförsäljaren”, erbjuder tjänster som du aldrig skulle våga tacka ja till.
Fever Ray på scen är farligt, spännande, satiriskt, gränsöverskridande och laddat. Snygg scenkonst med häftig, suggestiv koreografi. Men samtidigt tror jag att det här är en konsertupplevelse som blir än starkare med fyra väggar, golv och tak som inramning. Som på Gothenburg Film Studios tidigare i år.
Sist ut. The National, med Matt Berninger, var Way out Wests finalakt. Foto: PETER BIRGERSTAM
The National utgjorde festivalens final – åtminstone i Slottsskogen. Men då hade orken sinat för min del. Jag får återkomma efter att ha tagit del av TV4:s utmärkta sändning.
Det tilltagande regnet på morgonen ökade i styrka och släckte mina ambitioner att ta på mig mitt regnställ, mina stövlar och en rejäl keps för att utmana. För musiken. Mot musiken. Det blev, erkänner jag, först OS därefter från tv-soffan, där irländskan Maisie Peters fick inleda denna min andra Way out West-dag.
Singing in the rain. Maisie Peters utmanade regnet med charm och positivt laddad emopop.
Hon gör musik som blandar emopop som Paramore med Zara Larsson, är charmig som få. Hon kommer in en smula sent iklädd regnkappa och med ett paraply inför en tapper, men gles skara fans. Förutom krångel med teknik, ger hon och bandet (bas/gitarr, trummor, keyboard/kör) järnet till bakgrundstejeperna. Ett ljus i mörker och ihållande regn.
Med andra ord kom jag att missa Annika Norlin och Jonas Teglund. Jag har inte sett henne sedan Way out West startade 2007, då jag blev förtjust. Men just då var regnet som värst. Jag iddes inte. Tack och lov för Peter Birgerstams bilder, som fångar några av de akter som jag skulle sett, som just Annika Norlin, Blondshell, Alvvays och Goran Kajfes Tropiques.
Missat. Band och artister som jag inte förmådde mig att komma iväg på: Annika Norlin och Jonas Teglund, Goran Kajfes Tropiques, Alvvay och Bombshell. Tack Peter Birgerstam för bilderna.
Nu är det ju så med festivaler, att detta rika smörgåsbord förmår ingen att äta allt av. Torsdagen missade jag, eller valde bort, El Perro Del Mar, en favoritartist bördig från Kållered. Men en midnattsmässa i Annedalskyrkan med henne mäktade jag inte med.
När jag nu denna andra dagen kommer till Way out West är det för diskofeber. Jessie Ware underhåller med ett friskis och svettis-pass till intensiv disco med två manliga dansare och lika många körsångerskor som manar på. Det är kitschigt, glittrigt, erotiskt tramsigt och underhållande. I Linnétältet bjuder franska L’impératrice med intensiva sångerskan Flore Benguigui en färgsprakande show i samma genre. Men tältet är till bristningsgränsen fylld, så det blir på distans som det äventyret får tas in.
Disco. Dansfest och show bjöd Flore Benguigui i L’impératrice och Jessie Ware på var sina scener. Foto: PETER BIRGERSTAM
Höjden är en liten men naggande god scen. Dessvärre har publiktillströmningen på senare år gett att det är hart när omöjligt att få sig till livs de som spelar där, om man inte är ute i god tid. Jag missade, slarvigt, the Last Dinner Party förra året. Deras debutalbum ”Prelude to ecstasy” från i år håller jag som det hittills bästa 2024.
Så när mitt sällskap och jag ska se Nation of Language, New York-bandet som visar sig vara en syntpoptrio med brittiska förtecken. Ja, inte för att sångaren Ian Richard Devaney, keyboardisten Aidan Noell och basisten Alex MacKay inte är från Det Stora Äpplet. Utan för att musiken är så oerhört brittisk, som kommen från det tidiga 80-talet. En korsning av Ultravox kring ”Vienna”-tiden, Erasure och Bronski Beat och Joy Division. Är det möjligt…? Ja. Ian Richard Devaneys flyende, ljusa stämma vilar på denna musik, som är fylld av ljud, nätta melodier och manande beats. Det är charmigt och intagande. Aidan Noell, som verkar vara kär i bandet musik, som bjuder på ett konstant leende då hon sjunger med även då hon inte körar… ja, då kan man inte annat än att falla pladask för denna trio.
Gruppen har också haft sina problem inför Way out West-spelningen. Dels med en gitarr, som Musik utan Gränser, musikaffären på plats på festivalen, fick låna ut. Dels sjukdom, som tvingade Ian Richard Devaney till två dagars sjukvård på sjukhus. Han hyllade den svenska sjukvården och sa tacksamt att i USA hade han fått betala dyrt för densamma.
Oskar Linnros har jag inte sett sedan han spelade på Way out West sista dagen ut 2017. Då blev jag förtjust. Det handlade om positiv pop med soul- och rap-förtecken. Snyggt ihopsatt och med ett snyggt tilltal som attraherade. Nu var det dags igen för mig. Och dags igen för Oskar Linnros, som inte stått på scen på länge. Det låter bra, tilltalet är ungefär detsamma. Men han har för mycket att säga mellan låtarna och konserten – med inslag av både Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Veronica Maggios ”17 år” – går över alla gränser.
Klockan nio börjar Pulp. Först åtta minuter senare inser Oskar Linnros att han bör sluta. Otroligt dåligt både från hans håll och från arrangörerna, som inte ströp konserten.
Överentusiastisk. Oscar Linnros överskred sin speltid med nära tio minuter och inkräktade på Pulps start. Dåligt av både honom och arrangörerna. Foto: KAI MARTIN
Pulp har jag inte sett sedan de gästade Way out West 2011. Dessförinnan… kanske var det Rondo 1996. Men definitivt på Lollipop, festivalen i Lida, söder om Stockholm med Broder Daniel, Paul Weller och Neneh Cherry bland de konkurrerande akterna. Jag ska erkänna att bandet har fallit lite vid sidan om vad jag gillade från britpoperan, även om jag gillar deras musik. Men med den i SVT visade dokumentären ”Vem dödade britpopen?” väcktes en djupare insikt om bandet. Kanske på tiden.
Pulp startar 21.00 sharp sin 550 spelning. Då har alltså Oskar Linnros inte slutat sin. ”This is what we do for an encore” är titeln på turnén som startade redan förra året. Bilder på skärmarna uppmanar till applåder redan till intromusiken och i uppstudsighet mot Linnros nonchalans, som från start fångar publiken. En charmoffensiv från 60-årige Jarvis Cocker och hans band, Sheffieldbördiga. De kan sin underhållning. De må se lät bedagade ut med en fåfäng 1,88 lång frontman i sina uggleglasögon, kritstrecksrandiga kostym och illa tonade hår, som för att dölja sitt gråa hår, i spetsen. Men showen är det inget fel.
Nostalgi…? Tja, kanske. Men Pulp gör sig relevanta med sin musik och bandet spelar varje ton, inte helt vanligt i dessa dagar.
Jarvis Cocker är energistinn, resten i bandet – runt samma 60 som han – är mer modesta i yvigheten. När han far omkring med fladdrande armar från den gängliga kroppen håller gruppen stramt samman musiken. Det är effektivt, manande och expansiv britpop med drag från Kinks och Steve Harley and Cockney Rebel. Jo, brittisk så det förslår och med en intellektuell ton från magister Cocker, som sträcker sig utanför Blur och Oasis.
Att favoriten Richard Hawley (se honom på Pustervik i november) gästar mot slutet är lite grädde på moset. Men dessvärre gör han inte något större avtryck.
Konserten blir en smula snöpt. Jo, bandet började prick när de skulle. Men vill visa snorvalpen Oskar Linnros att när det är slut är det slut. Efter bara två extranummer – Pulp har kört fler – inkluderat ”Common people”, denna mästerliga låt, är det slut 22.3… 1.
Pulp är pop. Möjligen 60 år, men Jarvis Cocker i Pulp vilade inte på hanen när bandet spelade på Azaleascenen. Foto: PETER BIRGERSTAM
Energisk. Jarvis Cocker stod aldrig still, förutom då han vilade i en fåtölj. Foto: KAI MARTIN
Fred Again följde som final Way out Wests andra dag i Slottsskogen. Men den EDM-inspirerade musiken fick jag till livs för några år sedan när han gästade Way out West. Likaså Slowdive i Linnétältet. Men öronen behövde vila. Så… jag nöjde mig, denna lätt snöpliga dag.
Det är dags för Way out West 2024. Jag har stolt radat upp samtliga festivaler sedan 2007, med undantaget 2013. Sett högt och lågt. Fått minnen för livet och upplevelser raderade från hårddisken, som det plägar att göra när man lever ett rikt och händelsefyllt liv.
Sarah Klang är först ut. Det är ett tag sedan jag såg henne, så det är hög tid nu. Jag brukar stöta på henne i de secondhandbutiker jag går till, men vi känner inte varandra. Det är genom musiken jag är bekant med henne och hennes artisteri. Tidigare har hon varit en okynnig kraft på scen. Men hon har nu balanserat sitt mått på galenskap, är med sitt band bekväma, följsamma och med sin röst välter hon omkull det mest. I mångt och mycket är hon själva sinnebilden av Way out West, som det en gång var. Hennes drömska, suggestiva och ibland hypnotiska americana passar som öppning. Framför allt denna dag med det bästa av väder.
Musiken är utmärkt, låtarna likaså. Men samtidigt så saknar jag berättelserna bakom låtarna. Något som förstärker intrycken av dem. Det är som om hon ingenting har att säga; det tycker jag är synd. Dessutom kan musiken tendera att vandra ut och in i låtarna utan att skapa sin egen vassa egg. Men visst är det fint att hon är så innerligt tacksam att få öppna festivalen.
Innerlig start. Sarah Klang öppnade Way out West 20240. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag smiter iväg på the Kills, paret Jamie Hinces och Allison Mossharts sprakande duo. De bjuder på en käftsmäll till rock’n’roll. Själva essensen av genren nedkokat av två hängivna musiker som laddar alla låtar hela tiden. Till förinspelat komp och med gitarr och sång fräser och spottar de som vildkatter och visst blir det god underhållning. Men nog hade det varit mer intensivt och inbjudande på en trängre scen än Linnétältets…? The Kills är rätt och slätt ett klubband.
Sprakande. The Kills fräser och spottar som en vildkatt, men hade passat bäst på en klubbscen. Foto: PETER BIRGERSTAM (stora bilden) och KAI MARTIN
Britten Loyle Carner tar över efter Sarah Klang på det stora fältet nedanför Björngårdsvillan. Den där växelverkan mellan artister, band och framför allt genrer. Från Flamingoscenen till Azalea. Loyle Carner är något av en old schooprappare men till ett jazzigt livebeat. En smula åt Mike Skinner med the Streets-hållet och Sleaford Mods. På samma gång tillbakalutat och med bett. Soft, men engagerat.
På Höjden har festivalen placerat Little Jinder, hon som jag bara för några år sedan såg på Flamingoscenen (läs här!). Då som nu är hon fylld av ursäkter, ett onödigt tvekande om sin förmåga och kapacitet. För hon gör smittande musik, som berör. Det är bara att kika runt på publiken, framför allt de unga kvinnorna, som villigt sjunger och dansar med. Little Jinder är skör, men låtarna starka. Jag önskar att hon kunde stärkas av dem och ge sig själv tillit. Men visst kunde hon ha fått ett bättre ljud en det hon bjöds från start.
Skör. Little Jinder är skör på scen och fylld av ursäkter. Onödigt. Hennes musik och låtar har en berörande kraft. Foto: PETER BIRGERSTAM
Big Thief bjöd ju upp till spelning på Pustervik i veckan. En konsert som jag valde bort. Då ska de ha prövat material sällan spelat och mötte en publik i ett trängre sammanhang än på den stora Flamingoscen. Men de lockade sina horder, som lät sig förföras av larm, skrik och återhållsamhet. För bandet, med sångerskan och gitarristen Adrienne Lenker som frontperson, växlar mellan intensitet, rundgångar och vildsinthet och ett sparsmakat uttryck. Jag fängslas inte riktigt av det och hittar inte in i tjusningen med låtarna.
Viskningar och rop. Adrienne Lenker i Big Thief växlar mellan uttrycken. Foto: PETER BIRGERSTAM
Franska duon Air gör dagen mest estetiska intryck. Båda vad det gäller musik, scenografi och kostym. När Nicolas Godin and Jean-Benoît Dunckel tillsammans med en trummis bjuder upp och in till sitt album ”Moon safari” , parets debut från 1998, är det både spelglädje, kärlek till detta deras genombrott. Musiken, som det är länge sedan jag lyssnade på, spinner på lågmält intensivt. Det är förtjusande, vackert och både se- och hörbart, trots dagsljuset. Scenografin är som ett tittskåp, inom den väldiga ramen de tre vitklädda musikerna med matchande instrument. Mycket snyggt.
Estetiskt tilltalande. Air bjuder inte bara på musiken från debutalbumet ”Moon safari” utan också på en snyggt tilltalande scenlösning. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN (bild på scenen)
PJ Harvey var en konsert som jag såg fram emot. Hon är en scenkonstnär mån om sitt eget uttryck både gällande musiken och det visuella. Det blir aldrig tråkigt, men alltid en utmaning och ständigt fascinerande. Omgiven av sitt tajta, följsamma band – John Parish, gitarr, bas, keyboard, sång med mera, Jean-Marc Butty, trummor och sång, James Johnston, fiol, gitarr, slagverk, keyboard och sång, och basisten Giovanni Ferrario – skapas en intensiv upplevelse. Men också märklig. Det är musik, men också outtalat teater med lite rekvisita utställd på scenen. En fåtölj, ett skrivbord med en stol, där hon manierat sätter sig för att skriva i en anteckningsbok. Hon rör sig koreograferat, sjunger fantastiskt, både avslappnat och intensivt. Musiken och texterna med sina mörka historier spelas upp. Men ibland känns det som om publiken inte finns där. Först i slutet tackar hon och knyter en kontakt hon skulle kunna ha haft tidigare.
Artisteri. Teater eller konsert? Med Polly Jean Harvey vet man inte så noga. Foto: PETER BIRGERSTAM
Avhopp gav Jack White en öppning för inhopp. Han tog det med kraft. Här fanns inga ursäkter. Fullt ställ från början, elva på förstärkarna och ett larm i inledningen som om tidigare Black Sabbath hade gifts samman med Nirvanas grunge. Hade man inte vaknat på festivalen var det hög tid nu. Ogenerat bjöd han publiken på rock stavat med stora bokstäver. Ja, mycket klichéer, men med en glimt i ögat. Och få kan väl svänga sig mellan genrer som han gör. Från ovannämnda mangel till ren honkytonk och tillbaka.
Jo, jag kroknade till slut. Även om underhållningen var god. Men rapporterna meddelade att han gav ”Seven nation army” – alla fotbollsarenors största anthem – som extranummer. Det visar på både humor och smak. Publiken ska ha sitt. Var det någon som saknade Queens of The Stoneage…? Tror inte det. Jack White satte ned foten på sin premiär på Way out West.
Larmande final. Jack White stängde öppningsdagen på Way out West med larmande rock. Foto: PETER BIRGERSTAM
Vi åker för ett morgonbad. Njuter av stillheten. Har vaknat av hantverkare. Är de i källaren? Är de i huset bredvid? Vi har pliktskyldigt ställt ut soptunnorna – tre stycken – för tömning. Men en av dem har förblivit ohämtad. Den med fyra fack för mjölkkartonger, glas med mera. Vi inser så småningom att papp inte är lika med mjölkkartonger. Det förstnämnda ska i restavfallet för bränningen och inte återvinning. Mjölkartonger med sina omdebatterade plastkorkar sorteras med plast. Jag får inte det att gå ihop och förföll i svensk sedvänja och sopsorteringen hemma.
Det var bara att ställa sig och göra om, göra rätt.
Men nere vid Öresund, vid Skodsborg strand är det stilla. Morgonbadarna kommer för sitt dopp och kanske lite samtal. Kaféet har öppnat och efter bad blir det en kaffe och en croissant.
Vi väntar storfrämmande två i kväll. Efter att det unga paret åkt hem har vi sysselsatt oss själva. Det är vi bra på. Men nu på eftermiddagen ska jag åter upp till Helsingør och färjeläget för att hämta min äldsta son P, hans fru S och I, mitt barnbarn.
Z och jag kommer flytta ur sovrummet för att låta familjen bo där.
De har haft ett stopp i Helsingborg för att hälsa på släktingar. I åker färja – ja, en så stor båt – för första gången och är förtjust när han kommer i land. Hans stora förälskelse just nu är hans pappa, mamma S kommer därefter. Jag, som stått högt i rakningen har blivit nedpetad. Istället är det Z som han springer fram till för att krama. Det är vackert.
Så tar vi turen till Virum. Då jag åkte från Göteborg såg jag till att, bland all packning, också ha med bilbarnstolen. Så han sitter säkert.
Vi installerar familjen i huset, äter kvällsmat och så småningom är det läggdags för den lille.
Mamma S, som är den egentliga orsaken till att familjen kommer ner, ska på jobb i Rumänien. Hon flyger från Kastrup på fredag morgon, så jag kom med idén att hon skulle komma ner, så vi kunde skjutsa henne till flygplatsen. Nu blev det en extradag och då med resten av familjen, förutom V – I:s storebror som är hos sin pappa.
Vi sitter och pratar, tar ett glas vin, men kroknar alla tidigt och checkar ut för dagen för nya äventyr.
Torsdag 2:
I sover när jag vaknar. Huset är stilla. Jag släpper in katten, som varit ute på nattäventyr. Vilka är svårt att veta, för han är kastrerad. Men mat vill han ha. Pronto. Klockan är strax efter sex och han är tydlig, men inte oförskämd, med vilken skål som ska fyllas. Han buffar med huvudet mot mitt ben, stryker sig kelsjukt fjäskande till han får det han önskar. Efter maten går han mot ytterdörren. Kompisarna väntar och kanske något jaktbyte.
Jag läser lite ur Carl-Johan Vallgrens ”Din tid kommer”, en välskriven deckare i Mankell-klass. Scrollar i mobilen innan jag märker att familjen börjar vakna. Z sover sött. Inte så konstigt. Natten har varit kvav, sängen trång och med mig ur vägen kan hon sträcka ut och få lapa i sig den sömn hon behöver.
I försöker väcka henne utan framgång. Försöker en gång till och får upp hennes ögon. Men han är försiktig. Hon somnar om. Först på tredje försöker går det. Vi samlas kring frukostbordet. Huset är fyllt av minnen från Z:s farmor och farfar. Möbler som gått i arv till hennes kusin. Det är smakfullt och kusinen har stort intresse för kaffe, italienskt i synnerhet och har en espressomaskin, som F hade fått bukt på med sina färdigheter som tidigare barista i Umeå. Men vi tog aldrig del av hennes färdigheter. Vi som nöjer oss med pressobryggare hemma står oss slätt. Men… jag hittar en långt inne i ett skåp, som plockar fram och S:s morgonkaffe kan räddas; utan den koppen står hon sig slätt.
Vi har ett digert program framför oss. S, i synnerhet, vill på en secondhandrunda. Jag tar ut färdriktningen, som börjar vid Røde kors på andra sidan den rikt trafikerade Kongevejen, som leder från Lyngby mot Holte.
Z tar hand om I och går en trappa upp till barnkläder och leksaker. Kommer snart ned med en Paw patrol-biltransport fylld med bilar plus någon extra. ”Paw patrol” är en tecknad serie som I slukar, när han får lov. Han är lycklig. Ja, Z också. Hon har tidigare tänkt köpa en bil till honom, men hisnat över priset på leksakerna och avböjt. Här kostade allt som allt nästan ingenting.
Ja. I har leksaker så det räcker och blir över. Men i huset i Virum saknas det leksaker överhuvudtaget. Sonen i huset är nio, spelar fotboll har hans leksaker har förmodligen fått maka på sig.
S hittar kläder, men väljer med omsorg. P kikar på ett par skor, provar dem, men trots att det är i nyskick står han över. De stramar över foten. Jag? Jo, tack, jag kikar, men håller mig lugn den här gången. Förutom en NN07- skjorta, grön i linne, som måste ha skänkts direkt från en butik. Etiketterna fanns kvar, prislapparna likaså. 89 DKK nu. Nypris 899.
Färden går till Kræftens bekæmpelse genbrug i centrala Virum. Det blir några leksaker till, bland annat en dinosaurier; I kan allt om dem med en treårings vetgirighet. S hittar lite kläder, som hon provar och köper. Jag handlar en sjal med zebramönster till Z, en brandgul brödform och en dansk osthyvel innan vi lämnar lokalen, går ut i den ljumma luften med ett gråväder som spänner som ett valv över oss.
På andra sidan torget finns en bagare. Det blir danska wienerbröd och kaffe för en fika på torget.
Så åker vi mot Birkerød och genbrugsbutikerna där – ett Røde kors, som vi insåg då vi var där med F & G, hade flyttat och ett Kræftens bekæmpelse genbrug. Den trista Hovedgaden, gågatan, är sommarloj, men har sina fördelar eftersom där är bilfritt. Vi börjar med Röde kors. P kollar kläder, provar en snygg Tiger of Sweden-kavaj, som sitter som på en fotomodell. Men till skillnad mot sin far inser han att garderoben är full. Men det blir några t-shirtar. S fyndar lite mer. Bland annat en midjeväska, som hon sökt för sin resa. Hon tvekar, men jag säger att dels är den billig och dels är det inte säker att vi hittar någon i en annan butik. Jag hittar en märkligt kärl i Le Creusets serier – något Z:s dotter S samlar på. Jag köper den oombedd till henne plus en smart vitlökspress i Jamie Olivers serie, och ett par Morgan snusnäsdukar. I behöver gå på toa, så P och han försvinner. Jag behöver gå på toa och försvinner, för jag hittar inte. Efter lite irrande kommer jag rätt och lättad ut. Letar en nagelsax, men vill inte ha någon knipsare utan helst en nagelsax för barn. Hittar ingen medan naglar växer för varje sekund.
Vi strövar strøget ner mot Kræftens bekæmpelse genbrug. Utanför står en staty som fångar I:s intresse. Han dröjer kvar med Z. Leker, klättrar, omfamnar de tre kvinnornas nakenhet på det oskyldiga vis som bara barn kan. Inne butiken jagar S vidare, hittar lite. Bland annat än midjeväska, som hon gillar bättre än den förra. Vi andra i stort sett ingenting.
Vi sätter oss i bilen för att ta oss vidare. Nu mot Lyngby och stadens Røde kors. Vi parkerar där det en gång låg en lördagsloppis av inte oäven kvalitet. Bland annat fyndade jag 2014 en Zegna, manchesterkostym, för 100 danska kronor. Ett av mina största kap genom tiderna. Vi har hittat hål i magen, så vi styr upp mot en korvkiosk i stadens mitt där jag en gång fick inte bara mitt livs första flæskestekssandwich (tänk hamburgare med fläskstek med knaperstekt svål, remouladsås, dansk rödkål) utan också en smaksensation som försatte mig i en omloppsbana runt jorden för ett tag. I ska få smaka på rød pølse och även mamma S är nyfiken på de danska, kulinariska läckerheterna. I restaurangen bredvid köper Z øl efter att hon har beställt vad vi ska ha, för kiosken har inga starkvaror. Så får vi vår mat, en stilla stund av välbehag och mättnaden.
Men vi ska inte förfalla i matkoma, så efter införskaffad lunch rör vi på oss ut mot Lyngby hovegade, in på Engelsk herremagasin, där P tittar på skjortor och jag nyper på ett och annat plagg också. I behöver gå på toa, som Magasin bredvid blir vattenhålet. Vi andra passar på att scanna av reautbudet innan vi efter en stund går ut.
Så ner till Røde kors där vi alla irrar runt en stund. I har ett förvånansvärt tålamod med oss vuxna, men vill förstås till en lekplats och har ögon vidöppna för en, om det skulle dyka upp någon på vägen. På herravdelningen hittar jag en Armanikostym, där kavajen sitter som gjuten, men byxorna är för långa.Den sitter ändå lös och ledig, med ett ylletyg som dansar lätt för vinden. Den är otroligt skön att ha på sig. Totalt 540 DKK avgör saken och Samuel Skräddare ska ju ha att göra.
Så ned mot Strandvejen och Hellerup. Jag vill bada, för trots att vädret är mulet är luften jolmig. Vi passar på att köpa en glass och på Lydolph’s isbar. Åker sedan ner till vattnet, parkerar nära bryggan och jag, som är den ände med bakkläder, går ut, byter om och hoppar snart i.
Det är något speciellt med att bara i Öresund. Ja, det är inte så salt som Bohusläns vatten ger i Kattegatt. Men känslan av att ha husen så nära, trafiken, den stora staden i fjärran, trafiken i sundet, motionärer som ror, paddlar, simmar… det är härligt.
Det dröjer inte länge förrän I också vill i. Det visar sig att P trots allt har sina badbyxor med sig och efter att I doppat sig med farfar tar P över. Vi går upp, men trots blåa läppar och en liten darrande kropp vill I, på barns vis, mer. Vi stannar en stund, går sedan in till stranden där I for leka vidare och bada en gång, eller två, till.
Vi funderar på mat och bestämmer oss för kinamat. I Holte ska det finns en restaurang som bjuder till kinesisk matfest. Vi styr dit. Z försöker beställa på distans, men det funkar inte. Väl där är det en strid ström av människor som vill ha mat. Jag sitter kvar i bilen, väntar på de andra som beställer och när de kommer med kassarna fulla är jag start klar.
Vi sitter snart kring det danska designmatbordet och låter oss väl smaka. Kvällen har tickat på. I ska i säng, S ska packa och tacka för sig. Hon åker i morgon bitti och jag ska skjutsa henne och P ska följa med för att ta farväl av sin älskade hustru.
Fredag 2:
Jag vaknar tidigt. Släpper in katten, som klappat till verandans tak i ett försök att få uppmärksamhet. Inga knep är för dåliga om man vill ha mat. Det går nu på rutin, kel, mat, mer kel i förhoppning om mer mat.
S vaknar. P fixar kaffe till henne. I vaknar. En stilla frukost. Z mornar sig, men är snart i sällskap med oss andra.
Så tar Z hand om I medan S tar farväl av sin lille son. P, hon och jag går till bilen och jag styr ut från Virum, förbi Lyngby, kör med van hand mot Rødby och sedan mot flygplatsen. Vart jag ska vet jag; jag var ju med då vi lämnade T, Z:s storasyster för någon vecka sedan.
Kön in till avlämningsplatsen är lång. Det visar sig att ett av två körfält är igenstockat av en bil som fått motorstopp. Lyckligtvis ger slumpen att jag tagit den andra. Bilen framför lämnar sina käraste, lyfter ut bagage och står och kramar en stund. P och S kliver också ut, tar S:s bagage och jag lämnar även jag bilen för att ge S en hastig kram innan de får ägna sig åt varandra.
Så plötsligt är det bara P och jag kvar. Jag styr ur p-huset och kör i morgontrafiken samma väg tillbaka.
I och Z har haft en fin stund ihop.
Men det dröjer inte lång tid förrän vi ska bege oss. Bilen får stå kvar. Vi promenerar mot Virum station, någon kilometer, för att ta tåget till Hovedbanegården. Z:s son T är på väg ner från Göteborg för några dagars umgänge och vi ska överraska honom med en välkomstkommitté som består av fler än hans mamma.
Vi ska passa på att göra lite av ett Strøget för att senare gå på nya äventyr. Men allt avgörs lite av vad T vill, förstås.
Han kommer sista av alla. Vagnen han satt i var först när han lämnade Göteborg, men i Halmstad skedde ett tågbyte och först blev nu sist. Han blir glad för välkomnandet och vi drar oss upp mot Tivoli, över Rådhusplatsen och till Strøget där det inte dröjer länge förrän Byens bästa shiwarma finns. Det är en tradition för främst Z och T att gå dit. Men jag har inget emot maten. Den är god och stället är populärt, från pöbel till fint folk som kända, danska musiker och skådespelare.
Vi tar plats på andra våningen, äter vår och mat och dricker vår dryck. Efter toabesök är vi redo att gå ut på Nordens, ja, kanske norra Europas mest kända gågatan. Det är fullt av turister denna solstänkta, varma sommardag.
I hamnar i skyltfönstret framför en leksaksbutik och går sedan in med sin pappa. Ut igen och in, lite längre ner, på Farao’s cigarer – en butik som är T:s favorit sedan barnsben med allt från Tintins värld och fantasygrejer, kortspel och dräkter. I får ett spel, kastar sig på golvet och det blir lite strängt ett tag. Men vi lämnar butiken efter en stund och går in i Legobutiken, som slukar I:s intresse. Ja, vi andra häpnar också. Vilken skicklighet de har byggt miljöer, som Nyhavn.
Vi är fikasugna och drar oss från Strøget ned mot Nikolaj plads, där det i den gamla kyrkan finns en konsthall och kringliggande restauranger. Vi söker skuggan i träden, men hittar ingenstans att fika. I ett hörn i skydd från insyn och sol sitter familjen Fredrik Skavlan och Marie Bonnevi med barn, som vilka turister som helst. Bredvid ligger en lekplats, som I får span på. Jag stannar kvar med Z och T går till Magasin för att lösa fikabiten.
De kommer precis efter att paret Bonnevie–Skavlan lämnat och deras barn fått rasa av sig i lekparken. I springer omkring, men avbryter allt när det vankas danskt wienerbröd och jordgubbstårta. Mat för en karl.
Så mot metron, som ska ta oss till Hovedbanegården och sedan vidare med buss västerut.
Vi hamnar längst bak i det förarlösa tunnelbanetåget, som med en svindlande fart tar oss nedför, uppför att vidare mot vårt slutmål. Pedagogiskt har man klistrat på reglage för barn att leka med, så att de tror att de kör fordonet. Underbart.
Vårt mål, den bländande dag, är Zoologisk have i Frederiksberg. Bussen från Hovedbanegården via Vesterbrogade tar oss dit. Vi betalar, går in, köper en skrinda så I, som i och för sig är duktig på att gå, får vila sina ben. Det är på samma gång förskräckligt och fascinerande att se djuren. Lejonen som lojt lapar sol med ett kadaver hängandes som gott gott i gott gott från ett träd när de stora katten är hungriga. Isbjörnen driver gäck med oss, men efter en stund blir det badshow av en och posering på land från en annan. Brunbjörnen bredvid gör detsamma.
I inhägnat bredvid saknas djur. Det har man löst så att människodjuren får gå in dit. Framför allt barnen. I är inte sen att göra så och springer omkring på området nära på ensam. Vi fortsätter mot leoparder, elefanter, en tiger som rastlöst vandrar av och an som just det djur i bur den är.
Vi passerar de loja pandorna, går in i regnskogen med fjärilar, exotiska fåglar med flera. Det är fuktigt och ger kanske en känsla av amazonas djungler. Vi fortsätter ut, ser på en karta som ska tala om var vi är. Men den gula pricken som ska göra det är väck. Vi lyckas orientera oss ändå. Kommer till savannen på andra sidan Roskildevej, dit en tunnel leder oss.
Där finns giraffer, noshörningar, zebror, strutsar och andra savanndjur. I ett hus med pool huserar familjen flodhäst, ett av världens mest farliga djur.
I är förtjust. Men gladast, näst efter glassen han fick på vägen, är han för lekplatsen där ungar i olika åldrar stormar vilt. En del egoistiskt hänsynslösa, andra generösa och fina mot varandra. Farfar vakar som en hök efter I och när någon är oförskämd reagerar jag. En grabb verkar vara så förvånad att bli tillsagd att jag snabbt blir hans förtrogne, som han vill visa sina konster för.
En jeep med ratt lockar många. Så också I, men då han väl sitter vi ratten kommer en talle och daskar till I i ett försök att ta kommandot. Farfar stirrar stint tillbaka glinet, som får gå tillbaka till sin pappa. Ett litet barn kommer upp bredvid I, som vänligt säger att ”du får också styra”. Tack, så ska det se ut.
Jag lirkar honom så småningom bort från jeepen och in i några grottor med håligheter, som barnen kan ”gömma” sig. Det är en labyrint och då jag avlöses av Z, för att sätta mig med de andra som tagit en mugg öl, får hon fortsätta leken. Mycket riktigt lurar han henne för en stund, då vi har bestämt oss för att gå. Lycklig blir han emellertid hittad och vi tar farväl av alla djuren, går mot bussen efter att ha besökt souvenirbutiken.
Vi tar oss med bussen samma väg tillbaka som vi kom. Sedan tåget till Virum och hem efter en lång dag. I leker i en stund efter maten, men vissnar. I morgon ska han och hans pappa åka hem. Den osociala katten hoppar nästan genast upp i T:s knä för gos. Kvällen stegras mot natten. Jag sover med min son och hans barn. Z sover hos sin son, men i skilda sängar. Huset är rymligt och plats för oss alla.
Lördag 2:
Efter frukost åker vi, den solskensdag, till stranden med P och I. T stannar hemma. Vi får en fin stund, har med packningen för P och I ska skjutsas till färjan. I badar länge och använder Z som ponton. Skodsborg strand är inte gödslat med människor. Det blir trivsamt. Vi tar en glass, kaffe och en croissant. Hygger oss en stund innan bilen styrs norröver för att lämna vid färjan.
Z och T har en plan. Hon vill visa København från turistens synvinkel. De har båda spanat in en Hop on hop off-buss, som vi ska ta vid Tivoli. Så på tåget in mot stan med sikte att köpa biljett som ger mest valuta för pengarna.
Nu är det inte så enkelt. På grund av spårarbete går inte tåget in till Hovebandegården. Jag läser att det är byte vid Ryparken som gäller. Men Z står på sig och hävdar Hellerup. Hon är ju en københavner tøs, så jag viker ner mig. Det går inga tåg till centrala København, åtminstone inte S-tåget. Men Z reder ut allt och tar oss till en perrong för DSB-tågen mellan Helsingør och huvudstaden. När det väl kommer tar det oss till både rätt destination och station.
Så upp och till Hop on hop off-bussarna. Det visar sig inte vara gratis, men när säljaren förstår att vi är svenskar (trots att Z pratar danska) får vi ett tröstpris i form av en båttur inkluderat i priset. Ok, då.
Vi sätter oss längst fram i de trånga sätena. Längst fram till höger sitter en man och sover. Efter några stopp dristar sig Z att fråga om han är ok, han nickar slött och återgår till sömnen i den tryckande värmen. Bussen kör kringelikrokar för att släppa av och på. Själva sightseeing har inte riktigt börjat och när den väl gör det hänger speakerrösten inte med. Glyptoteket är passerat sedan något gathörn då det nämns. Vid Amalienborg pratas det om drottningen som regent, men landet har ju nu kung Frederik sedan i januari. Det hade man från Hop on hop off:s håll kunnat sköta snyggare. Resan är överlag usel och även om T inte har sett Köpenhamn på länge, så är han inte imponerad. Vi siktar in oss på båtturen och väntar med turen som ska ta oss till Christianshavn, Amager med slutstation Reffen, som var vår plan. När vi kliver av vid Højbro plads och Ved Stranden är det kö. Z får i uppdrag att lösa platser. Vår slottid är först efter en timma, så vi går till Magasin för att köpa proviantering. Där blir det mackor i den fantastiska matdelen med ett rikt utbud. På Seveneleven när båten har jag köpt dricka och wienerbröd. Vi ska klara oss under båtturen.
Mackorna äter vi vid kajkanten. Slutligen är det dags. Båten fylls på och vi har tagit plats några rader bak i båten med T vid relingen. Det är barnfamiljer, äldre, unga och gamla från alla delar av världen. En ostindisk familj med en elegant mamma och en pappa, som är fokuserad på sin kamera, har två söner att se till. Ingen av dem klarar det. Av guiden blir vi alla tillsagda att inte stå upp, inte sträcka sig efter de broar vi åker under. Familjens vilda ungar struntar glatt i reglerna och slutligen blir guiden tvärsur och skäller till.
Till saken hör att han är fantastisk. En showman med brett kunnande och ett stort humorregister. Att åka kanalbåten var helt enkelt god underhållning från start till mål. Trots irritationsmomentet från barn som inte föräldrar höll i schack.
Vi tar apostlahästarna från båten, går förbi Kongens nytorv. T har handlat øl i samma butik som jag handlade dricka. Han och jag dricker på danskars vis på vägen, men när vi stannar till i Magasin smyger jag ner burken i byxfickan, rör mig försiktigt och ner till de nedre environgerna för att lätta på trycket. I Nyhavn, senare, kommer Z:s anarkistiska, danska drag fram. På en avsats vid kanalen, där det tydligt står att man inte får vistas, hittar jag henne med sin son drickandes.
Vi fortsätter längs Bredgade, förbi Amalienborg, in för att säga hej till kungligheter och vakter. Fortsätter upp mot Bredgade igen och mot Østerbro för tåget som ska ta oss hem. Det blir skifte vid Ryparken och en lång väntan innan tåget tar oss hem till Virum och katten som ska ha mat.
Söndag 2:
Det är loppis. T har sovit dåligt, trots att han har varit ensam. Z och jag har åter tagit sovrummet i besiktning. Hon och jag styr mot havet för bad och kaffe, som nu den nya traditionen bjuder. När vi kommer upp tackar T för erbjudandet om att hänga med till Holte. Han tar vår säng, somnar närmast bums i det korsdrag vi har försökt att ordna.
Förra veckans lynniga väder är som bortblåst. Himlen står hög och klar, solen skiner sitt leende och vi går vår tur, som alltid en gång ned, samma upp. Inget ska missas. Utbudet är inte samma som förra veckan, då jag hittade fina grejer och G köpte byxor och, lite oväntat, en polo, en nästa ny Sand i brunt. Men det blir ett Paul Smith-skärp för 30 DKK och ett Alexander McQueen-linne för samma summa.
Vi är där någon dryg timma innan vi åker tillbaka till Virum och hämtar T för loppisen i Charlottenlund. Det var där, förra året, som jag hittade toppengrejer för en spottstyver. Jag antog att det var stöldgods, men vem är jag att anklaga eller bevisa.
Det är horder med säljare, än fler köpare. Kläder, kläder, kläder. Mest för kvinnor. Somt för män. Solen steker och värmen stiger. Det finns ingenting som lockar. Å andra sidan har jag hittat plagg sedan tidigare på resan, så behöver är väl tillgodosett.
Vi åker därifrån lottlösa, men ändå nöjda. T har varit med. Det är trevligt.
Mot Reffen. Turistbussen har vi skrotat. Båtturen igår övertrumfar allt. Vi tar bilen, har badkläderna med, för i Köpenhamn kan man bada nära nog överallt. Vi är inte ensamma då vi väl har kommit fram och parkerat. Men vi nästlar oss in i folkhavet, mot foodtrucksen och ölhallarna. Vi går runt hungriga, men bestämmer oss snart för något mexikanskt. Tillsammans med ölen blir det perfekt.
Men Z och T har inte fått någon. I planen ingår, efter att ha lyssnat på båtguiden, att ta en burgare på Gasoline Grill i Christianshavn. Men först en promenad över Inderhavnsbroen, den fräckt delbara gång- och cykelbron som förbinder Christianshavn vid Papirhalvøen med Nyhavn (se och lär, Göteborg). Papirhalvøen var som Reffen innan den nya bebyggelsen kom med de häftiga husen som nu rest sig och där lägenheterna kostar miljoner att äga.
Vi tar bilen dit och ställer oss just under de nämnda husen. Hilda behöver svalka. Luftkonditioneringen är det sisådär med.
Bron är populär för både cyklister och gående. Ingen båt med höjd passerar, så bron öppnas inte den här gången.
Vi hamnar i en souvenirbutik, för Z vill ha kylskåpsmagneter. T likaså. Så blir det svalka i Magasin, där T vill ta en rejäl tur i matavdelningen. Jag går på tur på herravdelningen, som är gigantisk. Jag hittar lite av de märken som jag har, som frottétröjan jag köpte i Barcelona förra året på en loppis.Revolution, det danska märket.
Så ut och tillbaka över bron och mot Gasoline, som ligger på Christianshavnssidan och är ett annat foodtruckområde.
Burgaren är god, men kanske är det lite väl tätt på det mexikanska. Konceptet är dessutom lite lustigt, då man erbjuder lemonad till maten. Men det funkar. Mot bilen och tålamod med alla cyklister och gående som har tålamod. Förbi Christiania, ut mot Torvegade, Knippelsbroen, Kongens Nytorv, Bredgade, Triangelen, Østerbrogade och mot Hellerup. Klart vi ska en is på Lydolph’s.
Vi står i en långsam kö. Jag smiter in i en butik för att köpa kylda drycker, som vi får svalka oss i hettan i väntan på glassen. Vi äter den i skuggan, när vi väl har fått handla efter tjugo minuters väntan. Trinda och mätta åker vi hem.
Jag dumpar alla för att åka och bada. För att lindra dagens kvalmiga hetta finns det bara ett råd. Det är ljuvligt. Öresunds vatten omsluter mig. Jag får frid, kommer ned i varv. Mår bra och svalkar mitt heta jag.
Måndag 3:
Det är sista dagen. Z och jag tar en finaltur till stranden. Bad och kaffe. Åter, så städar vi huset. Ställer allt i ordning. Tackar för oss. Två ljuvliga veckor. Allt är packat, bilen är fylld. Jag gör en sista tur till Røde kors-butiken. Hittar en Sandqvist, det svenska retromärket som gör snygga ryggsäckar. Min spaningen är att danska genbrug inte har koll på svenska märken. Tesen håller. 50 DKK är ju ingenting för den här nya ryggsäcken.
Vi är startklara. Åker norröver med en bil till bredden fylld. Men samtidigt ska vi göra ett depåstopp vid Prøvestenen. När Z och T går till Kvickly passar jag på att köpa grejer på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det vankas ju jul i juli, vår tradition i familjen sedan 2009.
Sedan färjan, där lite lukta gott inhandlas med två flaskor vin. Sedan stänger jag kassan för ett tag.
Väl hemkommen får jag emellertid öppna den. Vänner från Örnsköldsvik är nere och vill ses. Det blir lite mat på Olivia, något glas vin, vidare i väg till Rubinens takbar. Kalla sommarvindar blåser, men vi klarar oss. Det blir trevligt.
Sedan är min semester över. Om man nu kan ha semester som pensionär.
kaimartinblog 