kaimartinblog

Konsert:

COSMIC OVERDOSE

!!

Momentum, Ringön, Göteborg.

Publik: Hyfsat välfyllt.

Bäst: Att Cosmic Overdose valt att återförenas.

Sämst: Det tekniska debaclet.

Fråga: Hur irriterande på en skala är det med en i publiken som tar sig friheten att stå och slå på mig genom hela konserten…?

Man ska förstås akta sig för att ha förväntningar inför en återförening. Framför allt när bandet inte spelat på nära 44 år. Som i detta fallet Cosmic Overdose. Men när det Göteborgsbaserade skivbolaget Progress Productions firar 20 år lyckades bolagets starke man och initiativtagare Torny Gottberg övertyga de tre medlemmarna Jimmy Cyklon (Tomas Andersson), Terminalkapten Gasleben (Ingemar Ljungström) och Dan Söderqvist om att ge en comeback chansen.

Jo, de hade för några år sedan, på ett bröllop, gjort ett hastigt återförenande. Men det här var på allvar.

För min del var det speciellt med denna deras återförening nu. Cosmic Overdose och Kai Martin & Stick! delade scen och turnéer ihop. Vi gjorde en landsomfattande turné våren 1981 som även nådde Norge och Danmark. Delar av bandet medverkade på albumversionen av vår egen ”Jag dansar inte” på debutalbumet ”Biomusik” 1980. Det fanns alltså täta band, som gjorde min närvaro mer än nostalgisk.

På Momentum i Ringöns industriområde samlades alltså vänner av elektronisk musik för att fira skivbolaget som bjudit på så mycket under 20 år under rubriken ”Progress 20 years festival – 2004–2024”. Band och artister förenades med fans från inte bara från Göteborg utan också både från utomsocknes och utomlands. Programmet var rikt, men strikt. På den stora scenen en halvtimme var. Inte mer. Inte mindre.

Det krävdes att allt var på plats, att tekniken fungerade vid den snabb soundcheck som iscensattes innan respektive akt skulle på.

Det fanns ingen anledning till oro. Dan Söderqvist och Gasleben är fortfarande aktiva med Twice a Man (Sveriges mest seglivade och vackert kreativa elektroniska orkester). Allkonstnären Jimmy Cyklon skulle alltså få fullgott stöd av sina bandkamrater, enär han är den som minst har spelat musik på scen.

Inledande ”En av dom” sätter tonen. Dan Söderqvists signifikativa, lyriska rymdgitarr sveper över taktmaskiner och syntkomp. Hans melodiska sång. Gasleben rycker i sin högerarm som för att sätta takt och ton, iklädd en fantastisk flowerpowerkostym. Jimmy Cyklon kommer in med en påse över huvudet. De är ju moderna dadaister. Det låter utmärkt, en tidsresa tillbaka till 1980/81 då deras musik var framtiden. Så är det på något vis som de har hamnat rätt nu.

Men när de ska starta andra låten ”Nittonhundraåttitretti” uppstår en rundgång i intensivt växande, som kräver en omstart. Men de tekniska problemen fortsätter med allt större bryderier hos bandmedlemmarna på scen. Nytt försök med samma intensiva rundgång. Förtvivlan blandat med uppgivenhet lyser hos bandet. Så trist. För dem. För den förväntansfulla publiken.

Först i fjärde försökert får man ordning på tekniken och konserten kan fortsätta. Men den är helt klart präglad av den stress som det tekniska haveriet orsakade. Synd. Kanske var man också tvungen att korta setet och nog blev varje låt sammanbitet framfört istället för med ett lyckligt leende på läpparna.

Samtidigt är det fascinerande att se och höra Cosmic Overdose sjunga ”Är detta rock’n’roll? Spelar det någon roll?”. För det var väldigt mycket det det handlade om då för ungefär 45 år sedan. Musiken lever, Dan Söderqvist sjunger som om tiden inte hänt och spelar på samma vis. Gasleben är den underhållande syntfarbrorn, som en gång styrde taktmaskinen, men nu är kung över den dator som rytmer och sound är programmerade i. Jimmy Cyklon är gruppens fria ande, en varm clown, som löser upp allvaret. Och visst var det underbart att få höra ”Köttbulle boy” igen. Hans signaturmelodi som förenar punk, naivism och dadaism.

Hoppas att Cosmic Overdose inte helt gett slaget förlorat utan ge sin comeback en ny chans med bättre förutsättningar.

Cosmic Overdose, Momentum, låtlista, 16 november 2024:

1. En av dom
2. Nittonhundraåttitretti
3. Bomber
4. Köttbulle boy
5. Moderna dadaister

Konsert:

AMANDA JENSSEN

!!!!

Big Stage, Jacy’z, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Närvaron, rösten!

Sämst: Hur svårt kan det vara för delar av publiken att hålla tyst då Amanda Jenssen bjuder på helt ny musik?

Fråga: Kommer hon gästa Håkan Hellström eller Bob Hund i sommar…?

Hon har precis gästat Bob Hund som gästsångerska i”På spåret” och gör alltså sin andra kväll i Göteborg. Ett rart besök, för förutom då hon gästade Stefan Sporsén under en av hans jazzkvällar på just Big Stage på Jacy’z har hon, som hon själv förklarar det, varit i sin grotta.

Jo, Amanda Jenssen är en artist med stor integritet. Hon väljer sin egen väg och har gjort så sedan genombrottet i ”Idol” 2007, över sin medverkan i ”Så mycket bättre” (2014) och vidare. Med sig har hon sin stora, karaktäristiska röst, men också en sparsmakad, för att inte säga försiktig skivutgivning.

Amanda Jenssen har på något vis varit efterlängtad. Det märks på ett utsålt Big Stage där förväntan hänger i luften. Men det är inte bara publiken som längtat, det har även hon gjort. Med ett enormt tajt och lyhört band uppstår bums något intensivt och innerligt på scen. Det är en förförande värme, en kontakt som öppnar in till hennes hjärta och själ. För Amanda Jenssen kan ingenting annat än vara hudlös. Hon sjunger inifrån och ut, som ett ”tro mig, det här är på riktigt”. Och rösten! Herregud, så hon sjunger! Så starkt, så personligt.

I bara strumplästen tar hon i från tårna och skapar rysningar från första bänkrad upp till balkongens sista, polstrade fåtöljer. Ingen kan som hon röra sig i olika musikaliska kvarter och samtidigt behålla sin identitet. Jazz, country, soul, rhythm’n’blues, rock, en sväng om Harry Belafontes calypso förbi skärvor av T Rex. Gränser finns, men ska utmanas och formas efter hennes tycke, smak och snille.

Ljudet är bländande, mjukt, tydligt, dynamiskt och omfamnande.

Hon är som hämtad ur en annan tid. Eller ingen tid alls. Hon är sin egen era och skulle kunnat uppträda på Moka Efti, nattklubben i ”Babylon Berlin” med en självklarhet, precis som hon nu gör på Big Stage.

De inledande fyra låtarna är bekantingar, som etablerar kvällen för både publiken, bandet och Amanda Jenssen själv. Sedan bjuder hon oförskräckt på tre nya låtar. Det sprider sig en märklig nonchalans hos publiken med sorl och törstsläckande i baren. Synd om dem, för det låter spännande och Amanda Jenssen med band har fullt fokus.

Det märks att det tog på krafterna, för när hon återvänder till etablerat material är det inte riktigt samma glöd. Men… det dröjer inte länge förrän hon är på banan igen.

Hon håller sitt set föredömligt, men underbart, kort. Efter en knappt timme är det över. In på scen igen för extranummer där hon frankt presenterar precis släppta jullåten, sin egenkomponerade ”Santa”. En låt som hon knappt hunnit repetera med bandet. Det märks inte. Låten är ett rent fyrverkeri med en Amanda Jenssen som övertrumfar allt med sin sång. Fullkomligt och absolut briljant. Så avslutas spelningen några låtar senare a capella där hon sjunger med bandet, som en vacker, fin utandning.

Tack för att du kom ut ur grottan, Amanda!

Amanda Jenssen, Big Stage, Jacy’z, Göteborg 15 november 2024, låtlista:

1. For the sun
2. Ghost
3. Amarula tree
4. Save me for a day
5. Molly’s rag saloon (ny)
6. Randsoms (ny)
7. Deeper than the seas (ny)
8. Greetings from space
9. Common Henry
10. Happyland
11. Illusionist
12. Santa (extranummer, ny, precis släppt jullåt)
13. A thousand wildcats (extranummer, ny)
14. Dry my soul (extranummer)
15. Shine on me (extranummer a capella med bandet)

Bandet: Sara Niklasson (gitarr, fiol, mandolin och sång), Marcus Arborelius (klaviatur och sång), Måns Bock (trummor och sång) och Hampus Lundgren (elbas och kontrabas samt sång).