Kärlek långt borta och nära

Film:

PORTRÄTTET

!!!

Kärleksmöte från förr. I filmen ”Porträttet” träffas Henry (Lars Andersson) och Iris (Malin Morgan) efter tio år i ett möte som blir ett samtal. Pressfoto: STOLLAR BOLLAR

De träffades i ett intensivt möte för tio år sedan som fortfarande ligger kvar i kroppen. Kärlek, älskog, passion…? Det är oklart. Men vare sig Iris (Malin Morgan) eller Henry (Lars Andersson) kan, trots att livet runnit på som ett flöde under många broar, sluta tänka på varandra. Så då han, den store konstnären, ringer till henne och vill ses, framför allt för att han vill göra hennes porträtt, svarar hon ja.

”Porträttet” är baserat på författaren, regissören, manusförfattaren Petra Revenues bok ”Närmare nu – en kärlekshistoria i form av ett enda möte” (2024). En bok som också blivit en film, alltså, under ett och samma år. Imponerande och kreativt. Det handlar om en lågbudget, independentfilm, avskalad på det mesta, men inte utan en fin ton och närvaro.

Petra Revenue står för manus och tillsammans med Golaleh Azad har hon regisserat. Björn Knutsson har skapat stämningsfull och vacker musik, som nyligen prisades i Cannes art fest för bästa kompositör till just denna hans musik till ”Porträttet”.

För den som väntar sig ett hett kärleksmöte kommer ”Porträttet” bli en besvikelse. Ja, det finns en närhet i Iris och Henrys relation. Men det är också en kärlek som är både långt borta och nära, men aldrig hudnära. Det är samtalet som är det centrala. Hur de speglar mötet från då nu, hur förväntningarna från den gången lever på helt skilda vis nu. Båda i relationer – hon ska snart gifta sig, han i trygg relation han inte vill bryta – men med en attraktion och längtan efter det som aldrig blev, men kanske borde ha blivit.

Hon med ett skört hjärta, efter en hjärtattack. Han med en något slags romantiserad bild av hur det var för tio år sedan, som kanske plötsligt kan blomma upp igen. De förenas inte, men gör det ändå i tafatta famntag, som inte inbegriper något mer. För det är samtalet som är den spinnande motorn i berättelsen.

Lars Andersson och Malin Morgan har en fin närvaro och ton, som aldrig spelar eller spiller över.

Ja, det finns spår av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, ett ältande som pendlar mellan allvar och skratt, trams och upprördhet. Och ja, ”Porträttet” uppmanar till ytterligare samtal. Ur var och ens egna erfarenheter.

”Porträttet”:

Regi: Petra Revenue och Golaleh Azad.

Manus: Petra Revenue.

Foto: Fabian Engström.

Klippning: Golaleh Azad.

Musik: Björn Knutsson.

I rollerna: Malin Morgan (Iris) och Lars Andersson (Henry).

”Miss Saigon” till Göteborgsoperan

Just nu går ”Charlie och chokladfabriken” med en färgsprakande Ola Salo som Willy Wonka som framgångståget på Göteborgsoperan.

Men redan nu är det klart vad som blir nästa musikal i operahuset nere vid hamnen. I höst blir det ”Miss Saigon”, som ska utmana och locka publiken.

Ny huvudroll. Förra säsongen gjorde Feline Andersson huvudrollen i Göteborgsoperans uppsättning av ”Wicked”. Nu ska hon göra huvudrollen i ”Miss Saigon” med premiär i september 2025. Foto: PRESSBILD/GÖTEBORGSOPERAN

”Charlie och chokladfabriken” är en av många succéer av musikaler på Göteborgsoperans scen. Med Ola Salo i rollen som en klippt och skuren, färgstark Willy Wonka har det blivit en publikmagnet (läs min recension här). I dag har det blivit klart att nästa säsongs satsning blir ”Miss Saigon”. Det är en musikal av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil. Upphovsmännen bakom ”Les Misérables”. Musikalen, som  är en modern tolkning av Puccinis klassiska opera ”Madame Butterfly” (som för övrigt gick på Göteborgsoperan 2018) – läs här), hade premiär 1989 har setts av över 38 miljoner människor, världen över. På Göteborgsoperans scen spelades den för 20 år sedan med Michelle Nigalan i huvudrollen som Kim.

Nu är det alltså dags igen och i en ny version signerad regissör Guy Unsworth, som hade premiär på Folketeateret i Oslo 2023 och är producerad av Scenekvelder. Den uppsättningen hade jag förmånen att se den sista av förra hösten. Den nominerades till det norska teaterpriset Hedda i kategorin Bästa musikteaterföreställning och var en fröjd att se i sin dramatik och musikaliska iscensättning.

I huvudrollen som Kim blir det den här gången Feline Andersson, som förra säsongen gjorde en stark prestation som häxan Elphaba. I ett pressmeddelande berättar hon att rollen i ”Miss Saigon” betyder något extra:

”När jag var 13 år såg jag Miss Saigon på Malmö Opera. Det förändrade mitt liv. Det var första gången jag såg en stark kvinnlig förebild med asiatiskt ursprung. Jag hade aldrig sett någon som såg ut som jag på en scen. Jag tänkte ”om hon kan göra det här, så kan jag, det finns en plats för mig”. Jag är så tacksam att jag får förtroendet att göra Kim och jag hoppas att jag kan få vara en lika viktig person för någon i publiken i Göteborg – att någon kan se sig själv i mig.”

Ett begränsat antal biljetter till ”Miss Saigon” med premiär 27 september 2025, är till försäljning redan i dag 28 november 2024.

Lögner och sanningar i poetiskt drama

Teater:

SJÄLENS TELEGRAF

Poetisk. Konstkolletivet Snös dramatisering av Amanda Svenssons roman ”Själens telegraf” är både vacker och intagande. Foto: INES SEBALJ

”Själens telegraf” är som gjord för en film eller tv-serie. Så varför inte göra drama för scen av Amanda Svenssons hyllade roman med samma namn från förra året…?

På Teater Trixter skapar Konstkollektivet Snö poetisk dramatik med en smart och inkännande iscensättning. Salongen utnyttjas med skir och smart scenografi, snyggt ljus och ljud. Till det tre skådespelare som bär pjäsen med styrka och försiktighet. Emelie Strandberg gör sin Iris Watkins genom olika åldrar. Från liten flicka upp genom den fragila tonåren till en begynnande vuxenhet. Från huset och uppväxten med mammans äppelodling i Somerset till Glasgow. Från oskuldsfullheten, symbiosen med mamman till tonårstidens ifrågasättande till den första kärleken. Strandberg stävar på genom känsloregistrets kobbar och skär med en fin ton. Hon är barnet. Hon är tonåringen. Hon är den begynnande vuxna. Daniel Adolfsson och Caroline Andréason glider in och ut ur olika roller, sömlöst, skickligt, andandes pjäsens dramaturgi och alla skeende.

Vi får följa olika kapitel. En berättelse vars sanning och lögner skalas av lager för lager som en lök. Från en helhet till krackelerande, från oskuld till drömmar till fall och resning.

På scenen förstärker indiepopbandet Soul’s Telegraph alla sinnen med Daniel Adolfsson som Rubert, sångaren och låtskrivaren som drömmer om stordåd med sitt band. Det band som Iris blir inbjuden att delta i.

Pjäsen tar framför allt avstamp i åren 1992 och 1998, men speglar också dåtid som framtid. Man möter en tid av lågkonjuktur och arbetslöshet. Med Iris ifrågasättande om vem hennes mamma är och var, vem hennes pappa är och vem hon egentligen vill vara. Allt skickligt iscensatt med få medel, men med en stark berättarröst.

Vi i publiken sitter mitt i handlingen på diverse stolar utplacerade i salongen som skådespelarna kilar in och ut ur med absolut närhet. Lika nära är ”Själens telegraf”, som i all sin bedrägliga enkelhet är väldigt drabbande. Det här är en mycket sevärd, stark och vacker föreställning.

Själens telegraf”, Konstollektivet Snö på Teater Trixter, Göteborg. Urpremiär 26 oktober 2024. Denna recension baserad på föreställningen 24 november. Pjäsen spelas till och med 30 november.

Manus och regi: Caroline Andréason och Emilie Strandberg

På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréason, Emilie Strandberg samt Soul’s Telegraph (Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Höjesjö, Ebba Reibe, August Marmander, Sofia Ramstedt)

Musik: Peter Cliffordson Weicht 
Kostym och scenografi: Lisa Hjertén
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Koreografi: Sara Suneson
Mask: Maja Asp

En film att prata om

Film:

UNDER TROTTOAREN – STRANDEN

!!!

Märklig. Henrik Hellströms ”Under trottoaren – stranden” är svårfångad, underlig, men en film som man aldrig kan sluta att prata om. Foto: FOLKETS BIO

Att regissör, manusförfattaren och filmskaparen Henrik Hellström vill skapa ett samtal om och kring sitt skapande står klart. Till lanseringen av senaste filmen ”Under trottoaren – stranden” bussades en premiärpublik till Falkenberg (där han växte upp) från Göteborg. En resa inte utan upptåg eller samtal. Vid premiärvisningen på Hagabion i Göteborg var konceptet något liknande.

Regissören höll ett anförande, som på något vis ville staka ut vägen för filmen. Att vi skulle bevittna en födelse, att vi i salongen alla var föderskor och att vi senare skulle, med ord, förmedla våra intryck. Torsten Rönnerstrand, bland annat docent i litteraturvetenskap, spelar Tott, en fiktiv roll baserad på honom själv. Innan filmen håller han en kortare föreläsning om att filmen delvis baseras på Eyvind Jonssons ”Strändernas svall”, som sin tur är baserad på Homeros ”Odysséen”. Att den noggranne svenska Nobelpristagaren (1974) i sin research missat sju verser i dikteposet, som Rönnerstrand nu kunde presentera. Dessa lästes med stort allvar och inkluderade inte bara Göteborg utan också sönerna Ulf och Björn. De som också medverkar som bröder i filmen. Allvaret gör humor. Precis som då bröderna Rönnerstrand introducerar filmen med att berätta om det stora slukhål som kommer uppstå på grund av en växande fettknöl i Djupedalsängsbäckens kulvert. Ett slukhål som kommer dra ner hela Linnéstadens stenstad inkluderat Petter Stordalens väldiga hotell Draken vid Järntorget. Allt berättat med lika stort allvar som fadern. Allvaret gör humorn.

Med titeln på denna Henrik Hellströms senaste film flörtar han med slagordet ”Sous les pavés, la plage” under studentupproret i Paris 1968. Något som också påverkade situationismen, en filosofisk konstyttring verskam under framför allt 60-talet, men som också har förgreningar till ryska Pussy riot.

Så redan innan filmen startar öppnar Henrik Hellström och de medverkande för samtal och refenser. Titeln kan, förutom kopplingen till studentupproren, också leda till Umeåbandet Deportees utmärkta album ”Under the pavement – the beach” (2009). (Ja, titeln är hämtad från händelserna i Paris 1968.) Referenserna till ”Strändernas svall” öppnar upp för både Ulf Lundells låt (1996) och Kai Martin & Stick!:s med samma titel (var video är inspelad mellan Falkenberg och Varberg) från comebackalbumet [utan titel] 2016. ”Odysséen” i sin tur öppnar det litterära landskapet med bland andra James Joyces ”Odysseus” (1922). Och för inte så länge sedan levde Homeros mäktiga verk upp i en fantasifull föreställning på Backa teater (läs recension här.) Ja, uppror, förresten. 2001 hade vi ju vår dos av det vid Göteborgskravallerna. Men knappast med någon filosofisk tyngd när gatstenarna grävdes upp för att kastas mot polisen. För inte hittade väl demonstranterna stranden under stenarna…? Men märkligt nog höll Ulf Rönnerstrand en guidad teaterföreställning, en bussresa (!), om sina upplevelser av kravallerna femton år efter (läs här).

Han, skådespelare på Backa teater, är nu rutinerad i sin roll som ”sig själv” i ”Under trottoaren – stranden”. Hans bror och far är det inte, där den sistnämnde debuterar som skådespelare. Henrik Hellströms film är underfundig, allvarlig och stillsam. Men det är också allvaret som gör humorn som med ett slags bordun som klingar envetet stilla under filmen.

Fadern Tott gör akademisk karriär. Foton förstärker att det är en dokumentär (fast det egentligen är en mockumentär). Han får en son med en kvinna som sedan lämnar honom ensam med barnet. Två år efteråt kommer son nummer två. Även här lämnar modern Tott. Han har tagit klivet ur den akademiska karriären och livet blir alltmer ett rollspel där sönerna kommer att ingå. Fortsatt användande av foton förstärker det dokumentära.

Den trehövdade familjen lever i enslighet någonstans i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. Mat från ett mobilseringförråd, där etiketterna tagits bort, tjänar som föda för all framtid. Familjen spelar spel, ett slags alfapet, där tre namn läggs på bordet: Amanda, Lars och Mario. Tre vuxna som i olika stadier visar på ett karriärmässigt misslyckande tornar upp och som med en sliding door-liknande effekt tangerar varandras liv. Bröderna ger sig av utan sin far, på en odyssé med oklart mål.

”Under trottoaren – stranden” är en film med en otydlig början och ett vagt slut. Däremellan rör sig allt drömlikt märkligt. Men det är allvaret som gör humorn. Värmen i den som berör. Men framför allt, filmen är något man aldrig kan sluta att prata om. Bra eller dålig är egalt.

”Under trottoaren – stranden”, premiär 22 november 2024.

Regissör och manus: Henrik Hellström.

Musik: Erik Enocksson.

I rollerna: Torsten Rönnerstrand (Tott), Ulf Rönnerstrand (Ulf), Björn Rönnerstrand (Björn), Amanda (Malin Alm), Lars (Fredrik Lycke), Andreas Strider (Mario) med flera.

Fyndig, fartfylld fars

Teater:

VI BETALAR INTE! VI BETALAR INTE!

Full fart. Nobelpristagaren Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” roar från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Man har sannerligen försökt och ambitionen har många gånger varit god. Men, nej, fars har inte landat så väl på Göteborgs stadsteaters scener. Men med Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” från 1974 har man det. Den italienske pjäsförfattaren, och sedermera nobelpristagaren i litteratur (1997) raljerar och underhåller, prickar en samtid fylld av politiska strider, en spänd linje mellan terrorism från yttersta högern och yttersta vänstern, prishöjningar och strejker.

På Stadsteaterns lilla scen (för liten, har det visat sig, publikrusningen har varit total) vilar man inte på hanen. Redan innan föreställningen bjuds man på italiensk schlager innan av Lukas Feurst, Victoria Olmarker och Vera Veljovic samt ett välkomsttal från Fredrik Evers. Där berättar han om att Dario Fos diktade pjäs en månad efter premiären blev verklighet. Hur folk protesterade mot prishöjda varor genom att betala tidigare priser eller helt enkelt ta det de ville. Det blev polisingripande, arresteringar och den dåtida Berlusconistödda pressens ansåg att även Dario Fo med teaterensemble borde dömas.

Pjäsen fick sin stora svenska uppmärksamhet i Sverige som Angered Teaters första uppsättning med bland andra Sven Wollter i spetsen.

Nu är det ett annat rutinerat garde som tar över stafettpinnen och som de gör det. Carina M Johansson är ljuvlig som fryntlig Fellinikvinna i rollen som Antonia. Hon som precis kommit tillbaka från snabbköpet med händerna fylla av bärkassar med varor inte helt ärligt införskaffade. Till sin hjälp har hon grannfrun Margherita (Lukas Feurst), som är tveksam till att behöva dras in i oärligheterna. Bådas respektive män – Giovanni (Fredrik Evers) och Luigi (Victoria Olmarker) – är förvisso vänstersympatisörer. Men olagligheter…? Nej. Allt ska gå rätt till. Så spinns en intrig av växande lögner som blir allt mer hiskeliga ju fler varor som packas upp. In stormar polisen med Vera Veljovic i flera roller på det mest underhållande vis. Allt i en burlesk italiensk, högljud röra.

Regissör Alexander Öbergs uppsättning speglar sig skickligt mot dåtidens klangbotten såväl som i nutidens. Dramatiken leker tafatt med farsen och komiken är med från start till mål i full fart. Det här är helt enkelt en pjäs som tar andan ur en och bjuder på både skratt och eftertanke. Dario Fo har skrivit en fars som är en satir över sin samtid. Han lipar elakt mot de flesta politiska läger, mot politiska höjdare, mot polisen, mot giriga kapitalister. Bedrägligt kan man tro att han också stöttar de utsatta, men riktigt så enkelt är det inte i ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Även de får sig en släng av sleven i denna yttersta roande föreställning.

”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”, Göteborgs stadsteaters lilla scen. Premiär 15 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 21 november. Spelas till och med 5 januari 2025.

Av: Dario Fo.

Översättning: Anna och Carlo Barsotti.

Bearbetning och regi: Alexander Öberg.

Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Nicklas Jörgner.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

I rollerna: Carina M Johansson (Antonia), Fredrik Evers (Giovanni), Lukas Feurst (Margherita), Victoria Olmarker (Luigi, karabinjär) och Vera Veljovic (poliskonstapeln, karabinjärsergeant, dödgrävare, farfar med flera).

Från västkusten mycket (spännande) nytt

Det finns som alltid en ambition att tipsa om krimlitteratur lagom till semestern. Men tiden medger inte alltid den lästakt som krävs och jag har, sedan jag är min egen arbetsgivare, bara en deadline och den tänker jag inte jaga.

Därför blir det nu, med en dryg månad kvar till jul. Inte helt fel det heller.

Urvalet är den här böcker med Göteborg eller dess omnejd i centrum.Håll till godo.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen” (Albert Bonnier):

Göteborgskan har sedan starten i serien om polisen, nu överkonstapeln, Nils Gunnarsson lyckats förena Göteborgshistoria, spänning och laddade dramer i kända miljöer. Ja, hon fortsätter alltså handlingarna i ett Göteborg på 1920-talet. Hon har gjort sin research noga och det känns att man gå på stadens gator, om än i en annan tid i ett annat liv. Nu är det ståtliga Naturhistoriska museet som är i fokus. En barnflicka med ansvar för småbarn från en burgen familj i Linnéstaden (ja, jag vet att det inte hette så då) kommer till museet en köldslagen eftermiddag innan stängningsdags. Plötslig är äldsta flickan försvunnen. Ett mysterium öppnar sig med oanade situationer. I ett iskallt Göteborg kläs borgarklassens diskreta charm av. En dysfunktionell familj blottas. Men vem är skyldig. Marie Hermanson har grepp om berättelsen från start till mål. Återigen får Nils Gunnarsson sällskap och framför allt hjälp av kvinnan han åtrår, Ellen Forsell, men förlorat till en annan. Jo, Marie Hermanson kan spinna intriger med flera trådar till en intressant väv. Mycket välförtjänt är hon nominerad till Svenska Deckarakademins pris 2024.

Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonnier):

Med ”Den vidunderliga kärlekens historia” (2002) satte Carl-Johan Vallgren mina sinnen i brand. En välskriven, fantasisfull berättelse som växte för varje rad som jag läste. ”Din tid kommer” är spänningslitteratur. Ja, krim, om man så vill. Han återvänder till sin barndoms Falkenberg med kommissarie Björling. Ensamstående med sin tonårsdotter. Hustrun har gått bort i sviterna av sin sjukdom. Med det har också allt ljus släckts. Björling kämpar i ett grått töcken, hemma och på sitt arbete. Det är en bok som andas Hallands skiftande miljö. Från kustens vindpinade stränder, sältan och inåt land med mossar, skogar, berg. Björling blir engagerad i ett förmodat mord på en ung kvinna som hittas i ett vattendrag. Samtidigt kämpar han med sitt förflutna. Till sin hjälp får han en utredare från Stockholm, Johanna, och den sedvanliga konflikten storstad mot småstad utspinner sig på flera nivåer. Så försvinner Björlings dotter. Carl-Johan Vallgren kan skriva, det vet vi. Men kan är också skoningslös i sitt frammejslande av spänning. Till synes inledningsvis grovhugget framträder en raffinerad historia som förenar sorg och desperation med ett idogt polisarbete, som aldrig släpper taget. Tros den gråa tonen i romanen är den färgstark i sin kraft och sin berättelse. Carl-Johan Vallgren kan det här… också.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav” (Norstedts):

Hon tvekar inte att starta sina krimberättelser med en lavett. ”Havsgrav” är Göteborgsförfattaren och journalisten Jeanette Bergenstavs tredje roman i serie om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Men trots att den börjar med ond bråd död är det den här gången ett överraskande mer långsamt förlopp. Men tveka inte. Jeanette Bergenstav tar snabbt kommando över sin historia och släpper aldrig greppet lika lite som jag gör när jag läser. Det här är återigen en sidvändare med ett stegrande tempo. Återigen rör hon sig i Göteborgsmiljö, men har nu vågat sig ut i Göteborgs norra skärgård – och upp på en fiktiv bohuslänsk, karg ö. Ett retreatboende bjuder på oanade resultat. Inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Död följer på död och Jennifer Sundin dras in i handling närmast ofrivilligt tillsammans med ”sin” fotograf Petter. Det här är krim-/spänningslitteratur i sin prydno, där man lämnar den slutlästa boken med andan i halsen.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister” (Lind & co):

Även Göteborgsbaserade författaren Tony Fischier har i sin femte bok i sviten om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik rört sig ut i en fiktiv skärgård utanför Göteborg. Med ”Själarnas illusionister” – hans hittills mest omfångsrika bok (drygt 530 sidor) – vilar han inte på hanen. Han skriver skickligt, skissar snabbt intrigerna och lotsar läsarna genom divers händelser, personer och platser. Med det strösslar han ledtrådar lite bedrägligt för att man ska tro att man är mördaren på spåret. Men precis som mästaren Jo Nesbø kastas man snabbt iväg till en annan lösning, som plötsligt inte heller den visar sig given. Tony Fischier öppnar skickligt ständigt nya dörrar med lösningar. Något som gör att det aldrig blir trist att läsa hans romaner. ”Själarnas illusionister” rör sig skickligt i olika miljöer med ett intressant persongalleri. Niklas Ragnviks käraste, privatdetektiven Maxine Adlercrantz, får återigen stort utrymme. Men hennes tidigare Lisbet Salander-liknande karaktär har delvis tonats ner utan att marginalisera henne. Tony Fischier klarar elegant att skildra vardag för att snabbt växla om till spänning. Han skildrar miljöer, fiktiva eller verkliga, som man själv är på plats. Även hans persongalleri är skapat med trovärdighet. Det är skickligt. Men i ett Göteborg som präglas av gängkriminalitet saknar jag fortfarande någon som vågar anta utmaningen att skriva en deckare där dessa elementen vävs in. Anna Ihréns ”Guldstaden” (2023) tangerar förvisso detta, men utan egentlig kraft. Kanske är det dags för flitigt skrivande Tony Fischier!

Succémusikalen ”Änglagård” till Göteborg

Succén till Göteborg. Tuva Børgedotter Larsen, Helen Sjöholm, Tommy Körberg och låtskrivare Fredrik Kempe bjuder på musikalsuccén ”Änglagård” i både Göteborg och Malmö i vår, sommar. Foto: TOMMY HOLL

Musikalen ”Änglagård” – efter regissören Colin Nutleys succéfilm – går för utsålda hus i Stockholm för tredje säsongen. Framgången fortsätter på Oscars i huvudstaden efter nyår. Men i vår och sommar kommer föreställningen till Malmö och Göteborg – med originalensemblen.

– Ja, de flesta kommer tillbaka. Det ska bli så roligt att få träffa alla igen, säger Helen Sjöholm, som återvänder till sin roll som Rut Flogfält.

Laddat. Tuva Børgsdotter Larsen, som Fanny Zander, i en laddad scen i ”Änglagård” mot Helen Sjöholms Rut Flogfält. I bakgrunden Lindy Larsson, som återvänder som Zac. Foto: MATS BÄCKER

Över 200000 sålda biljetter. En första säsong som adderades med en andra, som plussades med en tredje och en fjärde. Jo, ”Änglagård” har som musikal blivit en succé på Oscars i Stockholm.

Inför den tredje säsongen hade Helen Sjöholm andra åtagande inbokade. Rollen som Rut Flogfält gick till Sanna Nielsen, som imponerade. (Läs min recension här!) Rollen som Zac gjordes de första två säsongerna av Lindy Larsson, men görs nu av Denny Lekström. Efter nyår är det Tommy Körbergs tur att kliva av till förmån för Claes Malmberg i rollen som Gottfrid Pettersson.

– Det är en godmodig figur. Lite naiv och i sorg över en förlorad kärlek. En karaktär som jag aldrig gjort förut, säger Tommy Körberg, som trivs med sin roll.

– Det var när jag fick på mig kläderna som jag hittade honom. Eller framför allt tofflorna och kepsen hjälpte mig.

När han fick rollen var det på håret att han kunde genomföra den. Svårt sjuk efter att en bakterie letat sig från en infektion i ryggen fram till hjärtat låg han länge på sjukhus sommaren 2023.

– Det var där jag repeterade manus och sångerna inledningsvis. När vi sedan skulle börja på scen hade jag en ställning med penicillin direkt in i kroppen.

Nu är han i full vigör. Har fullt upp med allehand uppdrag, som gjort att våren är fullbokad. Att han skulle slå av på takten och att hans föreställning ”Grand finale” (läs min recension här!), som han bland annat spelades på Lorensbergsteatern januari 2023, skulle vara hans sorti frustar han åt.

– Namnet var inte mitt påhitt. Men det var bättre än ”Resumé”.

I maj återförenas han med ”Änglagård”-gänget för en spelperiod i Malmö (22–31 maj) för att avsluta i Scandinavium, Göteborg (5–14 juni) 2025.

– Jag trivs med Gottfrid. Äntligen har jag fått en roll att gå upp i vikt till, skrockar han.

Även Helen Sjöholm ser fram emot att åter få kliva in i rollen som Rut Flogfält då hon åter får möta Lindy Larsson, som återtar rollen som Zac.

– Det ska bli så roligt att få träffa alla igen och att få möta publiken, säger hon.

Helen Sjöholm berättar att hon har ett speciellt förhållande till sin roll som Rut Flogfält. Framför allt för att hon tillsammans med manusförfattarna Edward af Sillén, som också regisserade, och Daniel Réhn samt låtskrivaren Fredrik Kempe fick vara med att påverka sin roll även rent musikaliskt.

–De var väldigt öppna för det och det är extremt ovanligt. Normalt kommer man ju till ett färdig manus och färdigskrivna låtar. Nu var vi i ensemblen en del av skapandet. Jag har tidigare varit med om det en gång tidigare och det var när ”Kristina från Duvemåla” skulle sättas upp första gången. Björn Ulvæus och Benny Andersson var också så lyhörda för hur min Kristina skulle vara. En otrolig förmån.

På parad. ”Änglagård”-gänget – Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Tuva Børgsdotter Larsen och Fredrik Kempe instrueras av GP:s fotograf AnnaCarin Isaksson på Avenyn. Foto: KAI MARTIN

Musikalen ”Änglagård”, spelas just nu på Oscarsteatern. Biljetter finns till och med februari 2025. Men kan komma att förlängas.

Baserad på en film av Colin Nutley.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Edward af Sillén och Daniel Réhn.

Regissör: Edward av Sillén.

Arrangör: Karl-Johan Ankarblom.

I rollerna: Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Lindy Larsson (Zac), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson) med flera.

Kommer: Till Malmö 22 till 31 maj och till Scandinavium, Göteborg 5 till 14 juni 2025.

Moderna dadaister med tekniska problem

Konsert:

COSMIC OVERDOSE

!!

Comeback med förhinder. Cosmic Overdose gjorde comeback efter nära 44 år, men drabbades av tekniska problem som störde framträdandet. Foto: KAI MARTIN

Momentum, Ringön, Göteborg.

Publik: Hyfsat välfyllt.

Bäst: Att Cosmic Overdose valt att återförenas.

Sämst: Det tekniska debaclet.

Fråga: Hur irriterande på en skala är det med en i publiken som tar sig friheten att stå och slå på mig genom hela konserten…?

Man ska förstås akta sig för att ha förväntningar inför en återförening. Framför allt när bandet inte spelat på nära 44 år. Som i detta fallet Cosmic Overdose. Men när det Göteborgsbaserade skivbolaget Progress Productions firar 20 år lyckades bolagets starke man och initiativtagare Torny Gottberg övertyga de tre medlemmarna Jimmy Cyklon (Tomas Andersson), Terminalkapten Gasleben (Ingemar Ljungström) och Dan Söderqvist om att ge en comeback chansen.

Jo, de hade för några år sedan, på ett bröllop, gjort ett hastigt återförenande. Men det här var på allvar.

För min del var det speciellt med denna deras återförening nu. Cosmic Overdose och Kai Martin & Stick! delade scen och turnéer ihop. Vi gjorde en landsomfattande turné våren 1981 som även nådde Norge och Danmark. Delar av bandet medverkade på albumversionen av vår egen ”Jag dansar inte” på debutalbumet ”Biomusik” 1980. Det fanns alltså täta band, som gjorde min närvaro mer än nostalgisk.

På Momentum i Ringöns industriområde samlades alltså vänner av elektronisk musik för att fira skivbolaget som bjudit på så mycket under 20 år under rubriken ”Progress 20 years festival – 2004–2024”. Band och artister förenades med fans från inte bara från Göteborg utan också både från utomsocknes och utomlands. Programmet var rikt, men strikt. På den stora scenen en halvtimme var. Inte mer. Inte mindre.

Det krävdes att allt var på plats, att tekniken fungerade vid den snabb soundcheck som iscensattes innan respektive akt skulle på.

Det fanns ingen anledning till oro. Dan Söderqvist och Gasleben är fortfarande aktiva med Twice a Man (Sveriges mest seglivade och vackert kreativa elektroniska orkester). Allkonstnären Jimmy Cyklon skulle alltså få fullgott stöd av sina bandkamrater, enär han är den som minst har spelat musik på scen.

Inledande ”En av dom” sätter tonen. Dan Söderqvists signifikativa, lyriska rymdgitarr sveper över taktmaskiner och syntkomp. Hans melodiska sång. Gasleben rycker i sin högerarm som för att sätta takt och ton, iklädd en fantastisk flowerpowerkostym. Jimmy Cyklon kommer in med en påse över huvudet. De är ju moderna dadaister. Det låter utmärkt, en tidsresa tillbaka till 1980/81 då deras musik var framtiden. Så är det på något vis som de har hamnat rätt nu.

Men när de ska starta andra låten ”Nittonhundraåttitretti” uppstår en rundgång i intensivt växande, som kräver en omstart. Men de tekniska problemen fortsätter med allt större bryderier hos bandmedlemmarna på scen. Nytt försök med samma intensiva rundgång. Förtvivlan blandat med uppgivenhet lyser hos bandet. Så trist. För dem. För den förväntansfulla publiken.

Först i fjärde försökert får man ordning på tekniken och konserten kan fortsätta. Men den är helt klart präglad av den stress som det tekniska haveriet orsakade. Synd. Kanske var man också tvungen att korta setet och nog blev varje låt sammanbitet framfört istället för med ett lyckligt leende på läpparna.

Samtidigt är det fascinerande att se och höra Cosmic Overdose sjunga ”Är detta rock’n’roll? Spelar det någon roll?”. För det var väldigt mycket det det handlade om då för ungefär 45 år sedan. Musiken lever, Dan Söderqvist sjunger som om tiden inte hänt och spelar på samma vis. Gasleben är den underhållande syntfarbrorn, som en gång styrde taktmaskinen, men nu är kung över den dator som rytmer och sound är programmerade i. Jimmy Cyklon är gruppens fria ande, en varm clown, som löser upp allvaret. Och visst var det underbart att få höra ”Köttbulle boy” igen. Hans signaturmelodi som förenar punk, naivism och dadaism.

Hoppas att Cosmic Overdose inte helt gett slaget förlorat utan ge sin comeback en ny chans med bättre förutsättningar.

Cosmic Overdose, Momentum, låtlista, 16 november 2024:

  1. En av dom
  2. Nittonhundraåttitretti
  3. Bomber
  4. Köttbulle boy
  5. Moderna dadaister

Absolut Amanda

Konsert:

AMANDA JENSSEN

!!!!

Starkt och innerligt. När Amanda Jenssen gör comeback i strålkastarljuset är det med en spelning som berör. Foto: KAI MARTIN

Big Stage, Jacy’z, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Närvaron, rösten!

Sämst: Hur svårt kan det vara för delar av publiken att hålla tyst då Amanda Jenssen bjuder på helt ny musik?

Fråga: Kommer hon gästa Håkan Hellström eller Bob Hund i sommar…?

Hon har precis gästat Bob Hund som gästsångerska i”På spåret” och gör alltså sin andra kväll i Göteborg. Ett rart besök, för förutom då hon gästade Stefan Sporsén under en av hans jazzkvällar på just Big Stage på Jacy’z har hon, som hon själv förklarar det, varit i sin grotta.

Jo, Amanda Jenssen är en artist med stor integritet. Hon väljer sin egen väg och har gjort så sedan genombrottet i ”Idol” 2007, över sin medverkan i ”Så mycket bättre” (2014) och vidare. Med sig har hon sin stora, karaktäristiska röst, men också en sparsmakad, för att inte säga försiktig skivutgivning.

Amanda Jenssen har på något vis varit efterlängtad. Det märks på ett utsålt Big Stage där förväntan hänger i luften. Men det är inte bara publiken som längtat, det har även hon gjort. Med ett enormt tajt och lyhört band uppstår bums något intensivt och innerligt på scen. Det är en förförande värme, en kontakt som öppnar in till hennes hjärta och själ. För Amanda Jenssen kan ingenting annat än vara hudlös. Hon sjunger inifrån och ut, som ett ”tro mig, det här är på riktigt”. Och rösten! Herregud, så hon sjunger! Så starkt, så personligt.

I bara strumplästen tar hon i från tårna och skapar rysningar från första bänkrad upp till balkongens sista, polstrade fåtöljer. Ingen kan som hon röra sig i olika musikaliska kvarter och samtidigt behålla sin identitet. Jazz, country, soul, rhythm’n’blues, rock, en sväng om Harry Belafontes calypso förbi skärvor av T Rex. Gränser finns, men ska utmanas och formas efter hennes tycke, smak och snille.

Ljudet är bländande, mjukt, tydligt, dynamiskt och omfamnande.

Hon är som hämtad ur en annan tid. Eller ingen tid alls. Hon är sin egen era och skulle kunnat uppträda på Moka Efti, nattklubben i ”Babylon Berlin” med en självklarhet, precis som hon nu gör på Big Stage.

De inledande fyra låtarna är bekantingar, som etablerar kvällen för både publiken, bandet och Amanda Jenssen själv. Sedan bjuder hon oförskräckt på tre nya låtar. Det sprider sig en märklig nonchalans hos publiken med sorl och törstsläckande i baren. Synd om dem, för det låter spännande och Amanda Jenssen med band har fullt fokus.

Det märks att det tog på krafterna, för när hon återvänder till etablerat material är det inte riktigt samma glöd. Men… det dröjer inte länge förrän hon är på banan igen.

Hon håller sitt set föredömligt, men underbart, kort. Efter en knappt timme är det över. In på scen igen för extranummer där hon frankt presenterar precis släppta jullåten, sin egenkomponerade ”Santa”. En låt som hon knappt hunnit repetera med bandet. Det märks inte. Låten är ett rent fyrverkeri med en Amanda Jenssen som övertrumfar allt med sin sång. Fullkomligt och absolut briljant. Så avslutas spelningen några låtar senare a capella där hon sjunger med bandet, som en vacker, fin utandning.

Tack för att du kom ut ur grottan, Amanda!

Amanda Jenssen, Big Stage, Jacy’z, Göteborg 15 november 2024, låtlista:

  1. For the sun
  2. Ghost
  3. Amarula tree
  4. Save me for a day
  5. Molly’s rag saloon (ny)
  6. Randsoms (ny)
  7. Deeper than the seas (ny)
  8. Greetings from space
  9. Common Henry
  10. Happyland
  11. Illusionist
  12. Santa (extranummer, ny, precis släppt jullåt)
  13. A thousand wildcats (extranummer, ny)
  14. Dry my soul (extranummer)
  15. Shine on me (extranummer a capella med bandet)

Bandet: Sara Niklasson (gitarr, fiol, mandolin och sång), Marcus Arborelius (klaviatur och sång), Måns Bock (trummor och sång) och Hampus Lundgren (elbas och kontrabas samt sång).

Viskningar och rop

Teater:

POISON

Intensiv. Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolergård skapar brännande dramatik med sin roller i ”Poison” på Gothenburg English Theatre Studio. Foto: LINA IKSE

I ett kapell möts de, hon och han. Kallade till ett möte för att diskutera flytten av deras gemensamma barns reliker. Sorgen har skilt paret åt. Åren likaså. Efter många år ses de nu igen efter att han, 20 i sju på nyårsaftons kväll 1999 med två resväskor lämnat henne.

Han kommer först. Hinner ta av vigselringen innan hon kommer in från regnovädret utanför.

Mötet är tafatt, precis om inledningen är trevande. Men sakta, skickligt, där berättelsen spinner om vad, varför och hur allt blivit som det blivit, intensifieras inte bara handlingen. Det är så mycket outtalat, så mycket som inte förklarats, inte retts ut; ilska, den fortlöpande sorgen, frågor…

Nederländska författaren Lots Vekemans pjäs är ett drama som andas, häftigt och intensivt. Men också ömsint och försiktigt när så krävs. På bästa sätt förvaltar de båda skådespelarna Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolegård dessa viskningar och rop, detta avstånd, denna nakna förtvivlan som hon och han står inför efter alla år efter att den förolyckade sonen ryckts ifrån dem. Här möter vi en rasande sorg, som för henne också blev ett svek då han lämnade. Men också hans försvar, hans förklaringar. Allt i en skicklig balans.

”Poison” är en plågsam pjäs om det avstånd just sorg och svek kan skapa. Men lyckligtvis lämnar den oss inte där, utan visar också på försoning.

”Poison”, Gothenburg English Theatre Studio, premiär 8 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 november.

Av: Lot Vekemans.

Översättning till engelska: Rina Vergano.

Regissör: Gary Whitaker.

Set och ljusdesign: Diblik Rabia.

Ljuddesign: Yosef Madar

Kostym och rekvisita: Diblik Rabia och Mia Bellouere.

I rollerna: Kristina Brändén Whitaker (she) och Anders Tolegård (he).