Buskis:

KORVFABRIKÖREN

!!!

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Äkta paret Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck gör var för sig sina roller med stor humor.

Sämst: Manusets delar får ingen riktigt fungerande helhet.

Fråga: När ska Jeanette Capocci få en rejäl huvudroll att bita i…?

Ingen riktig sommar förrän Vallarnas friluftsteater i Falkenberg har haft premiär. Det handlar som alltid om garanterad underhållning, fars eller buskis med plats för skratt. Håkan Klamas och Niklas Holtnes (den sistnämnde har även regisserat med hjälp av svensk komiks leading lady Annika Andersson) ”Korvfabrikören” är inget undantaget. Författarduon vet att sätta sin pjäs i rätt underhållande sammanhang. Vi är i något slags efterkrigstid. Sverige har fått luft under vingarna och korvfabrikör Julius Augustsson (en roll klippt och tillredd efter Claes Malmbergs pondus) har med sitt hemliga korvrecept fått rejäl fart på ruljansen. Men den avundsjuka konkurrenten vill åt ingredienserna och har sänt ut en spion, den valpige Rutger (Alexander Korenado, son till Annika Andersson).

Men vem är det som skickar hotbrev, som hotar att avslöja receptet…? Samtidigt ska korvfabrikörens hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) firas enär hon fyller år. På samma gång ska affären om ett hus på Rivieran trumfas igenom, för dit ska hon med make flytta pronto och verksamheten ska lämnas över till någon av döttrarna Nora eller Ditte (Linnéa Lexfors respektive Jennie Rosengren). Döttrar ska ju dessutom gärna giftas bort, så kavaljerer motses.

Visst är det en härliga röra? Och, ja, det roar. För här tummas inte på det ekivoka och sprithumorn får sin plats med en skåpsupande direktör. Men detta underhållande trassel har samtidigt en aningens för lösa ändar för att knytas ihop till en fullständig fullträff. Trots de lösa bolinerna får Niklas Holtne ihop denna sin – och Håkan Klama – pjäs. Men det sker kanske mest tack vare ensemblens stringens och skicklighet. Främst är Jeanette Capocci, som spelar hembiträdet Berta Karlsson. Hon som håller samman allt och gärna strör förnumstigheter omkring sig samtidigt som hon suktar efter förmannen Alvin Bergman, spastiskt, underhållande spelat av Mikael Riesebeck. Hon har tajming, han en sällsynt förmåga att vricka sin kropp till omöjligheter.

Ja, lite märklig är det att de som drar ned störst skratt – från repliker till slapstick – är de som har birollerna. Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck är nämnda. Men också Linnéa Lexfors och Jennie Rosengren, som systrarna. Alexander Korenado, som tafflig korvspion. Pär Nymark som komiskt driven major. Jojje Jönssons lätt demente kamrer Putte Lundström. Jessica Heribertssons frejdiga korvfabrikörshustru (inledningsscenen mellan henne och Jeanette Capoccis Berta Karlsson är briljant.

Claes Malmberg då…? Jo, men han är aldrig dålig. Bara mer eller mindre bra. Med honom får man en kraftfull, bullrig och roande korvfabrikör. Det är hugget i sten. Men för en gångs skull håller han sig inom rollens ramar. Han som oftast famnar improvisation till medspelarnas förtjusning/förtret (beroende på vem man frågar), håller sig på banan. Inte ens då han får en stund för att fullständigt spela ut blir det annat än en närmast modest Claes Malmberg med hans mått mätt.

Så ”Korvfabrikören” bjuder på högt och lågt, men ger definitivt en glad stund nu då sommaren kan börja på riktigt.

Extra beröm ska föresten delas ut till scenograferna Arduino Punzo och Fredrik Dillberg. Vilket scenbygge de har gjort. Helt genialt.

”Korvfabrikören”, Vallarna, Falkenberg. Premiär 30 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti.

Manus: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Originalidé: Pär Nymark.

Regi: Niklas Holtne (som också skriver musiknumren till föreställningen).

Regiassistent: Annika Andersson.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Claes Malmberg (Korvfabrikör Julius Augustsson), Jessica Heribertsson (Tuttan Augustsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Linnéa Lexfors (Nora Augustsson, äldre dottern), Jennie Rosengren (Ditte Augustsson, yngre dottern), Alexander Korenado (korvspionen Rutger) och Pär Nymark (major Håård).

Teater:

VÅRA PRIVATA LIV

Teater Tofta med paret Susanna Helldén och Göran Parkrud har i 15 år förgyllt teaterentusiasterna med relationsdramer. Inte sällan med svärta och smärta, en norénsk signatur där Göran Parkruds dramasvit ”Lycka!” (2014), ”Bunden” (2016), ”Törst” (2018), ”Vilse” (2019) och ”Glömska” (2020) har bjudit in till mörker i sommarljuset. (Hans absurda och underhållande ”Arkivet” från förra året ingår inte i serien.) Det har i stort varit utmärkt teater under åren och hans pjäser har utmärkt väl konkurrerat med de August Strindberg, Lars Norén, Henrik Ibsen, Jonas Gardell och Ingmar Bergman som har spelats under åren.

Men samtidigt som teatern firar 15 år firar de också sin final. Tyvärr.De får inte fortsatt förtroende på loftet vid Tofta Herrgård. Det intima mötet mellan pjäs, skådespelare och publik lämnas nu åt sitt öde. Trist.

Så kunde Teater Tofta-gänget denna gång ha grävt djupare i människan inre och mörker. Men istället har man valt en komedi, Noël Cowards (1899–1973) komedi ”Våra privata liv” från 1930. Ett relationsdrama (!), som gränsar till fars. Som ett finger till Kungälvs kommuns njugghet (om jag har fattat det rätt) visar ensemblen trotsigt att den klarar en publikflörtande komedi utan att för ett uns lämna teaterns signum, att utforska familjerelationer.

Intrigen är enkel. Ett par firar smekmånad på Rivieran. Hon (Malin Morgan) är ljuvt förälskad. Han (Göran Parkrud) mer tveksam. Fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relation han hade i sitt tidigare äktenskap.

Med farsens knep med dörrar bäddas det för förvecklingar. I rummet – och balkongen – bredvid firar ett annat par smekmånad. Han (Hans Brorson) är lyckligt förälskad. Hon (Susanna Helldén) mer återhållsam, fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relationen hon hade i sitt tidigare äktenskap.

Ja, ni förstår. Amanda (Susanna Helldén) och Elliot (Göran Parkrud) möts som grannar på balkongen. Lågan tänds åter. De bestämmer sig för att rymma tillsammans.

Det är förstås en tramsig historia, men underhållande. Samtidigt visar man med sinnrikhet att skillnaden mellan tragedi och komedi ibland kan vara hårfin. I ”Våra privata liv” spelas det över, som det anstår en fars. Det triviala får större plats än det själsliga, det lättsamma paras med vasst ordkrig och Susanna Helldéns översättning prickar snyggt stämningarna.

Allt spelas med dynamisk och lätt hand.

Malin Morgans Cecilia är återhållsamt känslosam, fylld av tvekan över sin otillräcklighet. Victor, Hans Brorsons karaktär, är förnumstig och beskyddande. Båda måste hela tiden förhöra sig om Amandas och Elliots tidigare relation för att vinnlägga sig om sin egen förträfflighet. Det går förstås sådär.

Göran Parkrud gör sin Elliot till en lättsam globetrotter, som jetsettande duckar för allt känslomässigt ansvar. Livet ska vara lätt. Livet ska vara elegant. Konflikter? Nej, dem tar inte gärna; om de nu inte hettar till. Då är han sylvass i sina ironiska kommentarer. Susanna Helldéns Amanda är eldfängd, snabb i känslor och undflyende från ansvar. Hon kickar på en tändande gnista och förvandlar nyckfullt snabbt något ömsint till ett brinnande kaos.

Tillsammans drivs Elliot och Amanda till och från varandra; kärlek och hat i sin prydno.

Hade man valt att göra Noël Coward mer som Norén hade man förstås skruvat på mörkret, svärtan och smärtan. Det hade lätt låtit sig göras i ”Våra privata liv”. Allt finns i intrigen. Men varför slarva bort en komedi när man nu har den i sitt grepp?

Här får dessutom både Susanna Helldén och Göran Parkrud excellera i satir iklädda de snyggaste, tidstrogna kostymer jag sett på länge på en scen. Ja, Malin Morgan och Hans Brorson är mer, förvisso stilfulla, återhållsamma.

Allt med klass.

Så bjuds det därmed på en både stilfull, vass och fröjdefull final för Teater Tofta.

”Våra privata liv”, Teater Tofta. Premiär 29 juni 2024. Spelas till och med 31 juli.

Av: Noël Coward.

Översättning: Susanna Helldén.

Regi: Ola Hedén.

Scenografi och ljus: Jacki Román.

Kostym: Pernilla Ekstrand.

Mask: Camilla Eriksson.

På scen: Göran Parkrud (Elliot), Susanna Helldén (Amanda), Malin Morgan (Cecilia), Hans Brorson (Victor) och Charlie Parkrud (Luis).

Fars:

OJ DÅ… EN TILL?!

!!!

Krusenstiernska teatern, Kalmar.

Publik: Utsålt.

Bäst: Trion Anton Lundqvist, Ola Forssmed och Robert Gustafsson firar komiska triumfer.

Sämst: Första akten var på tok för lång.

Fråga: Var finns den moderna farsen, fri från könsstereotyper…?

Den brittiske farsmästaren Roy Cooney kan skapa förvecklingar som få andra. Intriger som sticker iväg i absurditeter, lustigheter och med oväntade vändningar. Om än med en känsla av copy paste. Han har ett stadigt grepp om komiken. Hans ”One for the pot”, författad med Tony Hilton, från 1966 är inget undantag.

Pjäsen har spelats förut i Sverige – bland annat på Folketatern i Stockholm (1987) med Björn Gustafson i den ledande rollen och på Lisebergsteatern (1998) med Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell som föreställningens primus motorer.

Nu har Robert Gustafsson tillsammans med Edward af Sillén satt klorna i pjäsen för Krusenstiernas teaterns sommarunderhållning. I den vackert prunkande miljön kastas vi tillbaka till 1959 och med den tidens fixerade könsroller.

Jag kan tycka att kanske just Ray Cooneys farser fastnar i detta mönster; ”Oj då… en till?!” lider förstås av detta. Men med en frustande frisk ensemblen, som älskar sin roller, glider man undan skamgreppen och man kan ju alltid se mellan fingrarna.

Här är Robert Gustafsson i sitt esse. Han briljerar mellan sina tre (!) roller (ja, egentligen fyra, om jag nu ska bjuda på en spoiler). Rollskiften sker i en svindlande och ibland överraskande fart. Allt listigt iscensatt. Robert Gustafsson får använda sin mimik och sin förmåga att härma dialekter och typer. Det är skickligt och även om man sett allt förut är det häpnadsveckande och underhållande.

Parhästen Ola Forssmed bjuder även han upp rikt och frejdigt. Inte bara får han göra sin skumraskfigur, Tjalle Nyman, slem och intrigskapande. Han får också använda sin enastående känsla för slapstick och komisk tajming. Här till sin formidabla fulländning.

De båda är något så märkligt som bröderna Marx – Chico, Graucho och Harpo – på två i ett slags ljuv komisk förening. Lägg till Anton Lundqvists roll som betjänten Frank och man har plötsligt en mer slipad Manuel från ”Pang i bygget”, som konkurrerar om den komiska uppmärksamheten.

Intrigen? Tja, företagsledaren Noppe Magnusson, trilskt roande spel av Lars Väringer, lider av dåligt samvete. En tidigare affärspartner har blivit förfördelad. Men när denne nu inte finns i livet ska en arvtagare få 100000 kronor. Kalle Stolpe (Robert Gustafsson) propsar på detta och dyker upp ivrigt påhejad av sin chef Tjalle Nyman (Ola Forssmed), som vill dra allt till sin egen fördel (på grund av spelskulder). Men så dyker en okänd bror upp till Kalle Stolpe. Och en till…

Till detta hör kärleksförvecklingar och en skenade desperation då situationen håller på att gå Tjalle Nyman – och Frank – ur händerna. Perfekt för en underhållande, klassisk spring-i-dörrarna-fars.

Lägg till Robert Gustafssons och Edward af Silléns utmärkta manus. Det är fullt av ordvrickande, men också med lokala kopplingar i form av ortsnamn nära Kalmar. Ja även krisande Kalmar FF får sig en gliring .

Första akten sätter statusen. Men är lång och en smula tradig. Men vad man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen; andra akten rusar iväg. Robert Gustafsson skiftar roller snabbare än Clark Kent till Stålmannen. Ola Forssmed spänner bågen – och kroppen – ytterligare. Carina Lidboms fröken Henrietta Magnusson svämmar över av eftersatt åtrå efter den återhållsamme advokat Birger Berggren, som med sin kvävda längtan efter henne berusande ger sig hän i denna den andra akten.

Ja, allt händer… och lite till.

”Oj då… en till?!”, Krustenstiernska teatern, Kalmar, premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 28 juli.

Av Roy Cooney och Tony Hilton.

Regi: Edward af Sillén.

Översättning och bearbetning: Edward af Sillén och Robert Gustafsson.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Mask-/perukdesign: David M Julio.

Kostymdesign: Maria Felldin Almgren.

Ljuddesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.

Medverkande: Robert Gustafsson (bröderna Stolpe), Ola Forssmed (Tjalle Nyman), Lars Väringer (Noppe Magnusson), Anton Lundqvist (Frans), Carina Lidbom (Henrietta Magnusson), Linda Olsson (Tilly Magnusson), Per Svensson (Borger Berggren), Martina Arbman Sundén, Martin Rydell (Oskar Sachs) samt Jan Dzedins och Tommy Valtersson (dubbelgångare).

Teater:

HOMO SWEET HOMO

Det finns en tradition – och historia – av gaykultur blommande i storstäderna. I den stora staden kan man komma ut och få leva det liv man kanske önskar. På klubbar, diskotek, föreningar som förenar. Det som är omöjligt för någon som växer upp på vissjan. Eller…?

Revet Scenkonsts ”Homo sweet homo” är en föreställning som belyser frågeställning. Man omfamnar hela regnbågsrörelsens alla bokstäver. Men kanske sätter man ändå skäppan främst på de homosexuellas resa från landsort till storstad. Åtminstone vad det gäller ramberättelsen där allt inleds med historien om Göran. Han som någonstans i mellersta Sverige levde ensam i ett litet samhälle. En snäll man, som hjälpte till och fanns för alla. När han gick bort upptäcktes i huset en brevkorrespondens med en fransman; om kärlek, om längtan, om ömhet, om närhet, om ett liv tillsammans.

Att komma ut som homosexuell i en ”normaliserad” landsbygd är ett steg för stort att ta. Istället börjar den resan när man väljer att flytta till storstaden för studier, för jobb, för äventyret…

Skådespelarna Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine (som också är musiker) och Osborne Petersson gör sig själva, ett slags reflekterande över var och ens egen resa, för att lika snabbt växla över till olika karaktärer.

Det blir en lustfylld föreställning som är revyartad, men också sedelärande. Ja. underhållande om den queera historien där kung Magnus Eriksson (1316–1374) får bli startskottet. Han som av heliga Birgitta fick öknamnet ”Smek” på grund av sin förtjusning i både män och kvinnor. (Något som i sin tur gav den homfoba heliga Birgitta en karriär.) Selma Lagerlöf (1858–19540) passerar revy, förstås, med sina relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Men däremot inget om kungarna Gustav III och Gustav V.

Men… man kan inte få med allt.

Ändå lyckas Revet Scenkonst med att gripa efter mycket utan att förlora något. ”Homo sweet homo” bjuder på humor och allvar, pumpar på med snyggt komponerad musik och tar resan att komma ut på allvar.

För visst är det så att det som mer och mer blivit självklart – just genom bland annat landets olika prideparader – nu alltmer utsätts för kritik och ifrågasättande av mörka krafter och konservativ politik.

Det givna att få komma ut på landet, att få leva sitt liv på sina villkor i det närområde man älskar och känner sig trygg i… ja, det är inte lika givet. Frågor, som jag som heterosexuell, vit, borgerligt uppfostrad stadsbo, ställer mig med ett slags lätthet. För jag behöver ju inte möta dem varje dag jag vaknar. Behöver inte möta misstänksamhet , fördomar och homofobi.

Just därför är ”Homo sweet homo” viktig – inte bara för de som omfamnas av hela regnbågsrörelsens alla bokstäver.

”Homo sweet homo”. Pjäsen hade premiär 9 april i 2024 på Stora Teatern, där den också kommer spelas i höst. Föreställningen kommer turnera med stopp i bland annat Borås, Stockholm, Karlstad och Mölnlycke. Denna recension baserad på föreställningen på Folkteatern 13 juni som en del i West Pride

Av: Revet Scenkonst.

Regi: Dan Andersson.

Skådespelare: Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine och Osborne Petersson.

Scenografi/kostym: Josefine Österberg Olsson.

Musik/ljud: Alicia Jardine.

Mask: Osborne Petersson.

Teater:

ETT SPEL FRÅN SOFFORNA

Skådespelaren Carl-Markus Wickströms manusdebut är ambitiös, finurlig och roande samt inte minst rotad i det existentiella. Ja, det kanske låter pretentiöst, men någonstans förenar han Samuel Beckett och något slags ”I väntan på Godot” med Slas ursvenska folkhemskärva gestalter.

Två män, vänner förenade i en fader–son-relation, är fast. Inte bara i rummet. Inte bara i en fåtölj (Lasse Carlsson) och en soffa (Carl Harlén). Utan i livet. Det är som vi har fastnat mitt i, som Carl Harléns sävliga, filosofiska och pillemariska gubbe uttrycket det.

Det är ett kalt rum. Naket på allt förutom de filosofiska spörsmålen om livet som de båda försöker fånga. Det triviala, tidigare nötta floskler är förbjudna.De smarta uttrycken de hittar ska noteras i den äldre mannens nötta anteckningsbok. Som vore det en lek med regler. En stilla iscensatt duell eller dans av ord.

De utmanar varandra, men förenas mer i livet som ett nött par. Livlinan ut, en telefonlur gömd i en skåp, sker med knastrig linje när luren släpps fri; ett susande där den/de i andra änden aldrig svarar.

Ja, det är en absurd fångenskap som de båda sitter i. Men de är där i samförståndet de båda når ett slags uppgivenhet och samtidigt acceptans över det som livet har gett. Sömnen, som de båda lämnar i pjäsens inledning, är en paus, en befrielse från det egentliga livet. Det är också den de återvänder till. Så går dagen i väntan på samtalet de aldrig får.

”Ett spel för sofforna” har en stillsamt böljande dramaturgi där den letargiske äldre mannen (Carl Harlén) kämpar mot ålderdomen, krämpor och ork, men har intellektet i slipat behåll, och den yngre (Lasse Carlsson) är otåligt redo, på språng om kontakten kommer. Han i svarta byxor i skinnimitation, skjorta, slips och kavaj, som åker på – och av. Carl Harléns karaktär med slitna raggsockor med hål på hälen, mjukisbyxor och en solkig skjorta som det är synd att byta.

Det här är en filosofisk pjäs om liv i remi. En fascinerande och begåvad debut presenterad av två skådespelare som vet att vårda både manus, repliker och sina karaktärer. Så fint kan det bli att stor dramatik görs på en av Göteborgs allra minsta scener.

”Ett spel för sofforna”, Esperantonscenen, Göteborg. Premiär 27 april 2024. Spelas till och med 16 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.

Manus och regi: Carl-Markus Wickström.

Rum/Ljusdesign/Attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson.

Musik: Alf Robertsons ”Där rosor aldrig dör”, intro och outro 1900 ”Träkors” samt Tommy Carlsson ”Under ekars djupa grönska”.

Medverkande: Carl Harlén och Lasse Carlsson.