Teater | kaimartinblog

Brännhett och brutalt på Stadsteatern

Posted on mars 1, 2025 av Kai Martin

Teater:

BRÄNDER

Den libanesisk-kanadensiska dramatikern Wajdi Mouawad (född 1968) blundar inte för det brutala. Det står klart när jag efter att fortfarande efter en natts sömn ännu hämtar andan efter premiären av hans ”Bränder”. Det är en listigt komponerad intrig, där jag definitivt inte ska avslöja det dramatiska slutet, som sakta i något slags thrillermood skruvas åt mer och mer intensivt.

En mor avlider och lämnar sina tvillingar – sonen Simon (Vincent Grahl), med ambitioner att bli professionell boxare, och Jeanne (Fabiola Cruz), matematiker av rang och lärare på universitetsnivå, ett arv. Testamentexikutorn Hermile (Johan Gry) är inte bara sörjande vän till barnens mor Nawal (Maria Salomaa) utan alltså också den som, förutom arvet, delar ut de efterlämnade breven. De som ska överlämnas till tvillingarnas far respektive okände bror. Alltså till en far de tror är död och till en bror de inte känner till.

Det är en raffinerad start i Anna Heymowskas brutalistiska scenrum, som inramas av grå murar till ett läger med resta lyktstolpar med blekt ljus och med kravallstaket som skiftar bruk efter handling. Det är naket, obarmhärtigt och upptill skådespelarna att prestera. Det gör de med emfas.

Med pjäsens alltmer tillskruvade intrig kramar ensemblen själ och hjärta ut sina karaktärer. Ingen kommer undan när det stora allvaret greppar tag om publiken.

Vi slungas in i inte bara ett relationsdrama med barn som haft en dålig relation till sin mor – hon som sina sista fem år slutade prata – utan också i krigets vanvett och skoningslösa våld och galenskap.

Handlingen kastas från nutid till dåtid. Ibland med dubbla scener parallellt spelade. Citat återkommer förklarande. Skärvor efter skärvor läggs till en mosaik, som ger bilden av dramatik, svek, sorg; en kvinna i kärlek vars oäkta barn tvingas ifrån henne, precis som kärleken. Hur hon senare söker sitt barn genom ett icke namngivet krigshärjat land. Det som, som ett sårat djur, blottat en brutalitet som våldfört sig på folket: barn, unga, vuxna, gamla.

Barnen med Simon som vred och oförstående vänder ansiktet från sin mor mot boxningskarriären. Jeanne som möter matematikens eviga gåtor och söker svar där, men inte i sin familj. Hur de tillsammans slutligen följer i sin mors spår för sanningen.

Det här är en skoningslös hänsynslös pjäs där man inte kommer undan. Krigets vanvett kryper in under skinnet, iscensätts effektivt i scener som är något av de starkaste jag fått till mig på Stadsteatern. ”Bränder” är brännhet och brutal. Jag är djupt berörd och också tacksam för den lilla flämtande låga av hopp om förlåtelse som den trots allt bjuder.

”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, premiär 28 februari 2025. Spelas till och med 2 april.

Av: Wajdi Mouawad.

Översättning: Katrin Ahlgren.

Regi: Natalie Ringler.

Scenografi och kostymdesign: Anna Heymowska.

Maskdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Charlie Åström.

Komposition: Daniel Ekborg.

Ljuddesign: Tova Östman.

I rollerna: Maria Salomaa (Nawal), Fabiola Cruz (Jeanne/Jihane), Vincent Grahl (Simon), Johan Gry (Hermile, guiden), Rasmus Lindgren (Ralph, Antoine, Malak, Chamseddine), Anna Harling (Sawda, Elhame), Ashkan Ghods (Wahab, Nihad) och Owe Wolf (Nazira, läkaren, Abdessamad, vaktmästare, fotografen).

Engagerat när Backa teater tar grepp på tiden

Posted on mars 1, 2025 av Kai Martin

Teater:

MOT SLUTET

Vad är tiden och hur mäter man den? Vad är en tidslinje? Varför går tiden snabbt då man har kul, men långsamt då det är tråkigt? Varför tar en minut så lång tid då man ska hålla andan, men tre minuter blixtrar förbi då man ska berätta något man brinner för…?

Ja, tid väcker frågor och Backa teater har genom Iggy Malmborg, regissör, satt sig att försöka ge svar på dem i en lustfylld uppsättning, som engagerar. I spelsalen, som är rund och omfamnande med publiken i gradänger på ena sidan ned mot scengolvet, möter vi skådespelarna som sig själva: Adel Darwish, Ylva Gallon, Ulf Rönnerstrand, Hannah Shermis och Emelie Strömberg. Enligt en tablå i fallande skala, ska vissa förutbestämda moment; antingen av alla, bara av några eller eller endast av en: hålla andan, snurra, associationer, gång, visslingar, vittnesmål och så vidare. Allt interfolierat med a capellasång, komponerat av Kristina Issa, i stämmor av de fem skådespelarna. Som för att andas ut mellan programpunkterna.

Allt sker på tid med en klocka som tickar plus en tidsaxel i det runda rummet som löper mot slutet.

Det är ett lustfyllt spel av ensemblen, som snabbt bjuder in sin unga – och för alla del äldre – publik. För så är det på Backa teater, utan en publik på tårna blir det ingen resonans, ingen kommunikation och – i så fall – en stum föreställning.

I ”Mot slutet” väcks alltså frågor om tiden, men svaren håller man på. Ja, snarare blir det ett medel för diskussion efteråt med föreställningen att relatera till. Så uppstår en pinsam tystnad när pussandet står på tablån. Barnen skruvar på sig, några ropar sluta, en gastar ”våldtäkt” och den där minuten tar en evighet medan tre minuters ”slagsmål” mellan, inledningsvis, två kombattanter stegrar engagemanget så att alla glömmer bort tiden.

Det här är en föreställning som svischar förbi, men som håller sig till en dramaturgi som växlar mellan ömsint och intensivt. Skådespelarnas direkta tilltal till sin publik river ner ridån mellan verklighet och spel. Då blir det på allvar. Backa teaters ensemble är skicklig på det.

”Mot slutet”, Backa teater, premiär 28 februari 2025. Från sex år. Spelas till och med 16 maj.

Av: Iggy Malmborg, som också regisserat.

Scenograf och kostymdesign: Maja Kall.

Ljusdesigner: Ulrich Ruchlinski.

Kompositör: Kristina Issa.

Ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert, som också producerat danslåten.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Ulf Rönnerstrand, Hannah Shermis och Emelie Strömberg samt Latifa Esmailian Malm, som medverkar med inspelad röst.

”En folkefiende” blir fars med allvarsbotten

Posted on februari 16, 2025 av Kai Martin

Teater:

EN FOLKEFIENDE

***Febrig sanningssägare. Jesper Söderblom gör sin visselblåsande Thomas Stockmann febrig och allt mer flammande.***
***Foto: OLA KJELBYE***

Läser precis en artikel om en läkare som sakligt kommenterat i en Facebooktråd där lögner och påhitt grasserar. Hen får raljanta kommentarer och gråtsmilande emojier till sin kommentar. Fakta är inte mycket värt i dessa dagar. Fråga just läkare. Fråga forskare. Fråga, för all del, journalister. En grupp som vill hantera sanning med varsamt korrekt hand.

Men… vi lever i en tid där evidens inte är fakta. Istället lever vi efter hittepå eller märkliga, politiska vändningar med en kappa som fladdrar i medgångsvinden.

Henrik Ibsen skrev ”En folkefiende” i ett slags fåfäng vrede efter att hans pjäs ”Gengångare” inte prisats som författaren tyckte att den borde. Samtidigt är Norge, ja, större delen av västvärlden, i slutet av 1800-talet inne i en demokratiseringsprocess, som i mångt och mycket format det samhälle vi har idag. ”En folkefiende” skrevs 1882 när parlamentarismen var på väg att införas i Norge.

Ibsen var skeptisk till de politiska vindar som blåste. En modernisering av samhällets struktur. Var det av ondo eller godo…? I denna hans då så aktuella pjäs stormar det rejält på den offentliga arenan, som inne i läkaren Thomas Stockmanns själ. Han som avslöjar vattnet till stadens kurbad, som otjänligt. Han som inledningsvis får med sig etablissemanget – tidningar och entreprenörer – men stöter på patrull hos politikerna.

I regissör Viktor Tjernelds uppsättning av Ibsens klassiker blossar det upp till en familjefejd. Thomas Stockmann, febrigt och engagerat spelad av Jesper Söderblom, är sanningssägaren. Den visselblåsare som vill rädda invånarna från sjukdomar relaterat till det vatten som gör allt annat än renar. Motståndet kommer från hans syster, den slipade politikern Marie Stockmann, hans syster. Hon görs av Josefin Neldén, som under några år skämt bort oss på film och i tv-serier, med starkt spel. Nu i sin comeback på scen visar hon klass med sin roll, som bitvis är otäck i förmågan att vända politiken till sin fördel.

Första akten inleds med att paret Thomas och Sofia Stockmann tillsammans med dottern Petra i de övre tonåren precis har flyttat in i sitt hus. Joe Cockers ”With a little help from my friends” dånar till en headbangande, mimande Sofia. Gäster kommer. Journalister, konstnärer, svärmor… ja, även syster Marie dyker upp.

Samtliga gör sina entréer via dörrar och riktar sig artigt mot publiken. För vi ska vara med. Något som visar sig blir en allt större roll ju längre pjäsen lider.

Springa dörrar är ju ett klassikt farsgrepp för att presentera intrigen – ofta komplicerad för att möjliggöra förvecklingarna som följer. Här blir första akten just en fars med humorn som vapen, samtidigt som Thomas Stockmann ivrigt har sitt stora avslöjande i en rapport i sin hand. Den som tidningens stora journalist Natalie Hovstad (Victoria Olmarker) tillsammans med sin praktikant Niklas Billing (Odin Romanus) vill publicera. Ett porträtt av Thomas Stockmann, som ska rubricera honom som stadens hjälte, ska ges ut. Den Voiåkande entreprenören Rikard Aslaksen (Fredrik Evers), ständigt med flera mobilsamtal jonglerandes i luften, äger det mesta i samhället – inkluderat tidningen. Alla är positiva till artikeln i allmänhet och rapporten i synnerhet.

Tempot är högt, handlingen svischar förbi och tonen sätts för att sakta skruvas åt till en allt dovare och mörkare. I andra akten slår det till och det är då det stora allvaret och dramatiken rullar in. En sanningssägare kan ju skapa problem för staden, för inkomster, för relationer. Att ta hand om det förgiftade vattnet, som ju kommer från fabriker som ger invånarna inkomster, blir kostsamt. Nytt, rent vatten i rör som måste läggas om utsätter stadskassan för ett orimligt tryck. Planerade satsningar på vård och skola kommer ställas i skamvrån. Hälsan tiger kanske inte still, men den går att snacka bort.

Plötsligt står Thomas Stockmann ensam. Alla vänder sig emot honom och han, sanningssägaren, som har rätt blir istället en ”Folkefiende”. Han försöker informera stadens invånare på ett stormöte, men det tas över av det etablissemang som nyligen stod på hans sida. Marie Stockmann utmanövrerar sin bror brutalt. Hans flammande tal på mötet blir en pamflett, som slår hårt mot alla, inklusive oss i salongen. Ingen kommer undan. Vi vet att han har rätt. Men när Fredrik Evers slemmiga Rikard Aslaksen ger oss chansen att rösta för Thomas Stockmann avkrävs vi på vissa kriterier (jag ska inte avslöja vilka de är); majoriteten tiger. Det är kusligt. Det är starkt. Det är otäckt.

Ja, Thomas Stockman vänds ryggen. Han står styvnackad. Men förlorar också allt.

”En folkefiende” har Henrik Ibsens ramberättelse, men sätter den i ett här och nu. Han skulle nog inte riktigt känna igen sig i replikernas snabba skiften, eller i den humor som har vävts in på gott och ont. Men styrkan i Viktor Tjernelds version är just att den landar tungt i vår nutid där evidensbaserad sanningen inte är mycket värd.

Henrik Ibsens ”En folkefiende” lever och har hälsan. För två år sedan såg jag, exmepelvis, Niklas Hjulströms uppsättning på Västmanlands teater (läs recension här). Samma tema, samma ramberättelse, men med delvis andra karaktärer och en annan tvist – om än med både sanningen och demokratin i blickfånget.

”En folkefiende”, Göteborgs stadsteater, premiär 15 februari 2025. Spelas till och med 9 april.

Av: Henrik Ibsen.

Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld.

Scenografi och kostymdesign: Siria Areyuna Wilhelmsson.

Maskdesign: Elin Bergström.

Ljusdesign: Sofie Gynning.

Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh.

På scen: Jesper Söderblom (Thomas Stockmann), Michaela Thorsén (Sofia Stockmann), Aviva Wrede (Petra Stockmann, paret Stockmanns dotter), Josefin Neldén (Marie Stockmann, syster till Thomas Stockmann)), Fredrik Evers (Rikard Aslaksen), Carina M Johansson (Louise, mor till Sofie Stockmann), Victoria Olmarker (Natalie Hovstad), Odin Romanus (Niklas Billing) och Johan Friberg (Hørster).

Underbar Ubu

Posted on februari 13, 2025 av Kai Martin

Teater:

KUNG UBU

Som om det inte har räckt med utmaningen att sätta fransmannen Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu” på scen. Det som skapade rabalder vid premiären 1896 på Théâtre de l’Oeuvre. En föreställning som utmanade publiken, med scenografi av bland andra konstnären Toulouse-Lautrec, så till den milda grad att man lämnade salongen.

Nu har man iscensatt den på Lilla scen på Göteborgs stadsteater med en ensemble om fyra med Mia Höglund-Melin som den despotiske, makthungrige, galna och smått korkade fader Ubu som suktar efter den ”polska” tronen. De tre andra – Malin Morgan, Benjamin Moliner och Johan Stavring – glider in och ut ur karaktärer och könsroller i en intensiv föreställning.

Det har, som sagt, inte räckt med utmaningen med pjäsen och iscensättningen i sig. Manuset har kortats rejält (men har med effekt sparat den ålderdomliga språkdräkten och Jarrys språkliga defekter) och Mia Höglund-Melin har tvingats trotsa en envis förkylning under repetitionerna. Om det är därför som, nyss uppstånden ur sjuksängen, hon ser så härjad ut i denna hennes livs roll, ska jag låta vara osagt. Men hon gör en febrigt plågad fader Ubu, han som talar innan han tänker och beslutar i hast utan förnuft och vettig riktning.

Hon är både underbar, briljant tokig och helt all in i sin karaktär, som möter publiken i stort sett hela speltiden om två timmar (inklusive paus).

Men inte utan sina lika briljanta medspelare som är allt annat än staffagefigurer. Inom en blinkning av en sekund (snyggt med scen- och karaktärsbyte med ljuset) skiftar man från en person till en annan. Det är skickligt, roande och detta görs utan att man tappar ett uns av styrfart genom de till bredden av galenskap fyllda förvecklingarna.

Alfred Jarry skapade ju sin parallellt filosofiska och konstnärliga idé patafysik. Vetenskapen om ”det som ligger bortom fysiken”. Hans fiktiva karaktärer ska i hans pjäser ”utforska absurda eller fantastiska lösningar på existerande problem”, som det står i programbladet. Hans filosofi och texter/pjäser har ju gett ringar på vattnet, som amerikanska bandet Pere Ubu, som i sin tur påverkat Bob Hund.

I denna regissör Malin Stenbergs uppsättning görs detta som om ensemblen har haft roliga timmen i ett mentalt, lekfullt mellanstadium. Toaborstar och toarullar samt fullkomligt skräp får i Max Mitles öppna, transparenta planlösning av en tre rum och kök-lägenhet helt andra verkningsområden.

Ja, det är tramsigt, äckligt och larvigt – och alldeles underbart. ”Kung Ubu” och den efterföljande, andra aktens ”Den fjättrade Ubu”, är definitiv absurd. Men också allvarlig om vad maktfullkomlighet leder till och – i just ”Den fjättrade Ubu” – vad som är frihet. En reflektion av den politiska galenskap vi just nu lever i – utan diplomati eller ödmjukhet, respekt eller solidaritet.

Gå och se ”Kung Ubu” för rövelen!

”Kung Ubu” och ”Den fjättrade Ubu”, Göteborgs stadsteater, Lilla scen. Premiär 12 februari 2025. Spelas till och med 22 mars.

Av: Alfred Jarry.

Översättning: Sture Pyk.

Bearbetad av: Malin Stenberg, Anna Berg och ensemblen.

Regi: Malin Stenberg.

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.

Kostymdesign: Heidi Saikkkonen.

Maskdesign: Linda Jean Nieminen.

Musik: Karl Jonas Winqvist.

Ljuddesign. Tommy Carlsson.

Ensemblen: Mia Höglund-Melin (kung Ubu), Benjamin Moliner (mor Ubu, björn, fri man, domare med flera), Johan Stavring (underkuf, kapten Bordure, prinsessan Dudinslav, bonde, fri man, domare med flera) och Malin Morgan (underkuf, drottning Rosamunda, Giron, tsar, bonde med flera).

Svindlande när ”Svindlande höjder” lajvar

Posted on januari 30, 2025 av Kai Martin

Performance:

WUTHERING, WUTHERING HIGHTS

***Annorlunda. Poste Restante*** ***vurmar för Emily Brontës ”Svindlande höjder” och lajvar den med publiken som medskapare. Foto: MARTINA HOOGLAND-IVANOW***

Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).

När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell), hamnar publiken i centrum.

Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.

Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.

Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.

Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.

I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.

Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *

Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.

Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.

Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.

*Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.

”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.

Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

”The father” i enmansshow

Posted on januari 24, 2025 av Kai Martin

Teater:

THE FATHER

Florian Zeller lät inte nöja sig med sin ”The father”, som pjäs utan låg också bakom den som film med Anthony Hopkins i huvudrollen. En omtumlande, ömsint, perspektivförskjutande film om en man i accelererande senildemens. Jag såg filmen under Filmfestivalen 2021 och blev både drabbad och förtjust (recension här).

När Teater Trixter bjuder på ”The father” – trots den engelska titeln är det en översättning till svenska – är det en enmansshow. Skådespelaren Philip Lithner spelar samtliga roller, den Alzheimerssjuke Anthony, hans dotter, vårdare etc. Det utmärkta manuset, här översatt av Lisa Lindberg, får sig en prövning. Sannerligen Philip Lithner också.

Inledningsvis i det sparsmakade scenrummet med olika etager tar det en stund innan allt sätter sig. Philip Lithner hittar inte riktigt de olika karaktärerna och replikerna kommer kanske en aning för forcerat. Som om ingenting ska glömmas bort. Som om varje ord är viktig. Men tiden för knapp. Det är synd.

Men det dröjer inte heller länge förrän tempot och persongalleriets hastiga skiftningar landar i betraktarens knä. Nyanserna blir tydligare. Det blir efter hand mer bekvämt och hanterbart. Ljud, ljus, musik är det enda som Philip Lithner har att spela emot.

Det är naturligtvis skickligt att anta den utmaning som ”The father” utgör. Men också vågat.

”The father” är drabbande. Oavsett om man har haft eller har erfarenhet från någon i familjen eller annan närstående som har drabbats av Alzheimer/senildemens eller bara betraktar det som ett drama i sig. Så på film. Så ock på Teater Trixters scen.

”The father”, Teater Trixter, Göteborg. Premiär 17 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 23 januari. Spelas till och med 15 februari.

Regi/koncept: Daniel Adolfsson/Charlotte Davidson.

Manus: Florian Zeller.

Översättning: Lisa Lindberg.

Scenografi: Daniel Adolfsson.

Mask: Maja Asp.

Ljuskonsutlation: Anna Wemmert.

Ljud/ljus/kostym/teknik/konstruktion: Nerve Constructions.

Samtliga roller: Philip Lithner.

Stadsteatern siktar på en ny vår

Posted on januari 23, 2025 av Kai Martin

Göteborgs stadsteaters höstsatsningen har inte ens gått i mål förrän man presenterar vårens komande repertoar. I en fullsatt salong får vi i publiken en rapsodisk genomgång och presentation av vad som komma skall. Lite genomläsning av manus, några scener utklippta från – exempelvis – ”En folkefiende” (premiär 15 februari) – eller ett filmklipp från ”Kung Ubu” (premiär 12 februari).

*Klassiker i ny dräkt. Ibsens ”En folkefiende” – med Jesper Söderblom i huvudrollen – spelas på Göteborgs stadsteater i vår. Foto: KAI MARTIN*

Jo, intresset för teater är stort i Göteborg. Stadsteatern kan skryta med välbesökta föreställningar under hösten och visst har man haft lockande föreställningar. Allt har, förstås, inte fallit mig i smaken. Jag hade förhoppningar om ”Gatsby” (recension här), men fann den för larmande. ”Pinnochio” (recension här) lockade, men höll inte hela vägen ut. Å andra sidan var upplevelsen med ”Skål för livet” hisnande (läs här) och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lustfylld fars (recension här). Som det ska vara, med andra ord. Högt och lågt. Vitt och brett. Somt som faller mig på läppen, annat som inte gör det eller som gör mig liknöjd.

Lustigt nog är det just ”Skål för livet”, som inom kort åker till prestigefyllda ”Faraway festival” i franska Reimes, och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” – som fortsätter spelas senare i vår (nypremiär på Studions scen). En pjäs vilken omfamnats av publiken och som då den senare går ner har spelats på samtliga av Stadsteaterns scener.

Nu väntar alltså nya utmaningar i form av teaterns egna uppsättningar, gästspel och Lunchteaterns rika galleri. Lunchteatern som också sträcker ut lite grand med after work och som i sommar (juni och augusti) bjuder på en ännu inte namngiven aftonsatsning.

Mot en ny vår. Göteborgs stadsteater bjuder på egna uppsättning och gästspel samt mycket annat. Foto: KAI MARTIN

Först ut är ”Wuthering, wuthering tights” på scen Slakthuset i Gamlestan. Premiär i dag (23 januari) och den kommer sedan spelas för ett mindre sällskap under en tid framåt. Pjäsen är en deltagarbaserad föreställning och ett samarbete mellan Poste Restante i samproduktion med Göteborgs Stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

Sedan följer Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu”, som hade skandalpremiär i Paris 1986, med en publik som lämnade salongen. På Stadsteatern har pjäsen, i Malin Stenbergs regi premiär på Lilla scenen 12 februari. Här har skådespelarna att göra. Fyra skådespelare ska göra upp om en mängd roller, som man ska kliva in och ut ur.

Henrik Ibsens ”En folkefiende” tolkas av Viktor Tjerneld, som står för såväl regi som bearbetning av texten. Klassikern sätt upp på Stora scen med premiär 15 februari.

Syrianske dramatikern Wajdi Mouwads ”Bränder” har premiär 28 februari på Studion. En pjäs som rubriceras som en ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”. Natalie Ringler står för regi.

Federico Garcia Lorcas klassiker ”Bernardas hus” spelas med premiär 28 mars på Stora scen. En pjäs med bara kvinnor och med gästspel av Dramatens Marie Richardson i huvudrollen som den matriarkaliska modern.

PotatoPotato gästspelar med fyra timmar långa scenäventyret ”Bråk”, som ska vara all in med det mesta, som matlagning och musik förutom själva skådespelandet. Gästspelet är 10, 11, 12 och 13 samt 24, 25 och 26 april.

Det blir mer Ibsen när elva skådespelare från belgiska Théâtre de Liège gästspelar med ”Hedda” 12 och 13 april på Stora scen. Frankofilerna kan skatta sig lycklig då den spelas på franska med engelska undertexter.

på Lilla scen har musikalen ”Spring awakening” premiär 9 maj. Det är en musikal baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs ”Våren vaknar” från 1891. Ett samarbete mellan Högskolan för scen och musik i Göteborg och Stadsteatern.

Clowngruppen, improvisatörerna, 123 Schtunk gästar med sin uppsluppna och roande version av Strindbergs ”Dödsdansen”. Uppsättningen spelas på Stora scen 15, 16, 22, 27 och 28 maj.

Backa Teater bjuder på ”Mot slutet” (premiär 28 februari) och ”Flickan och vildpäronen” (premiär 21 mars). Pjäser för barn i olika åldrar, men självklart också för så kallade vuxna.

Dessutom bjuder Stadsteatern under konstnärlige ledaren Linda Zachrisons regim på föreläsningar och samtalskvällar samt mycket mer.

För full info om spelplan och program se här.

Anarkistisk ”Anakronisterna”

Posted on december 28, 2024 av Kai Martin

Revy:

ANAKRONISTERNA med Per Andersson, Claes Eriksson och Andreas T Olsson

!!!

**Trio som roar. Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson bjuder på smart – och emellanåt – dåraktig underhållning.**
**Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN**

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: utsålt.

Bäst: Galenskapen när två Kalle Lind kommer in på scen och skapar kaos.

Sämst: ”Getdressyren” känns en smula studentikos.

Fråga: Efter gästspelet på Stadsteatern i Stockholm i vår, blir det någon fortsättning för trion…?

En Claes Eriksson med kontrollbehov tillsammans med en stringent solist som Andreas T Olsson med en otämjd komiker som Per Andersson… kan det gå? Ja, tillräckligt för att Claes Eriksson i alla fall sökte samarbete (inledningsvis ingick även Henrik Dorsin i samlingen), fick ja och föreställningen ”Anarkisterna” kreerades och sedermera sattes på scen i vårs på Intiman i Stockholm.

När den nu spelas på Lorensbergsteatern är det Claes Erikssons sista suck på den scen han tillsammans med övriga Galenskapare och After Shave haft som egenägd hemmaplan sedan 1987. Det är med andra ord speciellt ur många aspekter.

Uppsättning gick som framgångståget i Stockholm. Nu ska allt dammas av, fräschas till och scenmotorerna kickas igång. Ja, Andreas T Olsson kommer till och med med ett nytt nummer Lorensbergsteaterns publik till ära.

Ja, nummer. Här handlar det om nummerrevy i högt tempo, men också med sedvanlig eftertänksamhet som kännetecknar inte bara Claes Eriksson utan också Andreas T Olsson. Filosofi och komik i en fungerande formel tillsammans med Per Andersson höga tonläge och mer fysiska humor. Jo, det gifter sig i ett stökigt, emellanåt larmande bröllop. Blir en smula för mycket ibland, men aldrig utan att någon helt tappar greppet… nästan.

För när Andreas T Olsson och Per Andersson kommer in och ”stör” Claes Eriksson blir det något som mynnar i brottarscenen i hotellkorridoren i ”Borat”, om ni minnas. Ett improviserat nummer med de ”unga” komikerna utklädda som något slags Kalle Lind i ett försök att hylla mästaren Claes Eriksson. Ja, Kalle Lind, som tillsammans med göteborgaren Henrik Jutbring (som nog fick sitt lystmäte i salongen) för ett år sedan kom med coffetableboken om Galenskaparna och After Shave.

Just där och då skenar allt okontrollerbart samtidigt som Claes Eriksson försöker hålla ansiktsdragen intakt. Galet rolig.

Men tillsammans med utmärkte – och lyhörde – kapellmästaren/pianisten Per Johansson bjuder trion på klassisk underhållning med en samling välskrivna texter och en hoper hyss och tokigheter. I fonden en bokhylla listigt skapad för entréer och sortier, kläd- och persedelbyten och attiraljer för möjlig använd i sketcherna.

”Anakronisterna” bjuder på nära två timmars underhållning av ett sällan skådat slag av tre starka scenpersonligheter, som var och en fyllt just Lorensbergsteatern på egen hand. Inte konstigt att det blir lite anarki emellanåt.

Fotnot: ”Anakronisterna” är byggt på ordet anakronism, som trion skriver ” något som fanns förr och som fortfarande finns, men som inte borde finnas – och definitionen av anakronist – någon som tycker att det som fanns förr och fortfarande finns, men inte borde finnas borde finnas…”.

Anakronisterna, Lorensbergsteatern, premiär 27 december 2024. Spelas till och med 6 januari 2025.

Artister, manus, musik, scenografi och regi: Per Andersson, Claes Eriksson och Andreas T Olsson.

Piano, dragspel och musikarrangemang: Per Johansson.

Scenografibygge: Sture Pettersson och Adam Roos, Hede ateljé.

Ljusdesign: Annika Tärnström.

Ljuddesign: Tomas Alexandersson.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask och peruk: Tiina Bengtsson.

Snuttifierat när barnteater görs för vuxna

Posted on december 7, 2024 av Kai Martin

Teater:

PINOCCHIO

I blickfånget, det ögonblickliga en vägg av masonit som fyller randen ut mot stora scenen. En anad dörr som förstärks av Geppetto (Kjartan Hansen), som med kol ritar dörren, gångjärn, nyckelhål. Han är en arm figur, men komisk i sin desperation att få tillträde till teatersällskapet innanför dörren. Det är en skicklig start, som förtas av Geppettos mumlande. Vad säger han? Är det viktigt? Varför är ljudet så lågt. Så kastas Pinocchio (Odin Romanus) ut och hamnar i Geppettos ägo. En utsökt pantomim börjar med Geppetto och dockan, där Odin Romanus från start går in för sin roll med stela, knixiga rörelser, blinkningar och huvudvridningar.

Det är i all sin enkelhet genialt. Och låt vi oss stanna vid den ypperliga scenografin och ljussättningen tillsammans med kostym och mask är regissör Katrine Wiedmanns ”Pinocchio” i hamn från första stund. Men det är ju också en historia som ska berättas. Den om trädockan, som Geppetto vårdar och älskar som vore det ett riktigt barn. Och dockan själv som längtar efter att bli en människa. Men som människa utsätts han ju också för alla frestelser och svagheter, som att för varje lögn växer näsan.

I Katrine Wiedemanns och Peter Dubont Weiss dramatiseringen av Carlo Collodis klassiska bok från 1880-talet satts i en modern kontext. Här finns krigshetsare (Putin, Kim Jong-un), som det raljeras över på låtsasryska respektive koreanska, adderat med nationalistisk vurmande. Till det att statens flickor ska producera barn och pojkarna ska bli soldater.

I detta samhällsklimat ska alltså Pinocchio bli människa, gå i skolan för att vara en plugghäst där de latare klasskamraterna lockar in i sina bedrägliga garn. Det som i sin tur leder till berättelsens dramatiska förvecklingar.

Det finns alltså mycket att berätta, men allt sker med en intensiv fart. Det blir rapsodiskt och snuttifierat av denna barnberättelse som ska göras för vuxna. Som om vi i publiken inte skulle ha tålamod att lyssna eller ta in.

Det är synd. ”Pinocchio” bär på så mycket skickligt i denna uppsättning, men det hastar förbi oss. Ja, Odin Romanus är återigen briljant (senast ”Nattvak”) och ensemblen sliter med att glida in och ut ur alla sina roller (undantaget Marta Andersson-Larson, som får hålla sig till sin felika den blå flickan) och ge dem personlighet. Här finns humor och allvar i en bra balans.

Men…

Pjäsen klockar in på knappt två timmar inräknat paus. Första akten hinner knappt börja förrän den är över. Nog är ”Pinocchio” värd mer än så. Ja, uppsättningen också.

”Pinocchio”, Göteborgs stadsteater, premiär 6 december 2024. Spelas till och med 22 februari 2025.

Av: Carlo Collodi.

Dramatisering för Göteborgs stadsteater: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedermann.

Regi: Katrin Wiedermann.

Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn.

Koreografi: Lidia Wos.

Maskdesign: Jessica Cederholm.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Odin Romanus (Pinocchio), Kjartan Hansen (Geppetto/president Nobiliare/chaufför/sergeant), Marta Andersson-Larson (den blå flickan), Anna Bjelkerud (teaterdirektör/den rike mannen/fröken Sperelli/domaren/fiskaren), Anna Harling (skådespelare/polis/Felina/rekryter), Eline Høyer (skådespelare/polis/korvkioskbiträde/Caterina/rekryter), Simon Rajala (skådespelare/polis/rumsuthyrare/Tändstickan/rekryter) och Ashkan Ghods (skådespelare/polis/Volpino/Carlo/rekryter).

Väntrio sätts på prov

Posted on december 5, 2024 av Kai Martin

Teater:

TEORIER OM MÄNNISKAN

I ”Teorier om människan” sätts vänskapen mellan Josef (Nikola Borggård Gavanozov), Sami (Yohannes Frezgi) och Hermon (Sharzad Rahmani) snabbt på prov i en på samma gång evig ungdomsproblematik och samtida. Samtidigt vävs scenens berättelse samman med pingviners liv och John Coltrane. Hur är det ens möjligt…?

Backa Teater har ju vinnlagt sig om att hitta pjäser och pjäsförfattare som fångar samtiden, som lägger örat mot asfalten, mot förortsbetongen och de hjärtan som slår där hos de unga. Så också här. Bereket Hailemariams ”Teorier om människan” är inte bara hans pjäsförfattardebut utan också en närvarande text i ett ungdomens här och nu i ett slags filosofisk kontext. Från start sugs man in i de tre vännernas lekfulla käbbel om svensk hiphops stora fem. Personliga listor som väcker skratt, hån och raljanta kommentarer.

Vännerna är tajta, har hängt i ”evigheter” på gården i den förmodade förorten. Lierar sig ibland två mot en, växlar den ene mot den andre och bjuder förtroligheter. I detta var och ens egna problematik och ungdomsrus. Josef som är kär i Hermons storasyster, något han inte vågar berätta för sin vän, men i förtrolighet avslöjar för Sami. Han som inte lyssnar mer än fragmatiskt på grund av den rösten som hörs i hans huvud. Den som uppmanar honom att prata, säga någonting. Ord han saknar, upplever som förlorade. Så speglar han sig istället i dokumentärer han sett… om pingviner, hur de liknar den moderna människan av idag… om John Coltrane, vars karriär fylld av toner försvinner i musikalisk tystnad. Och Hermon, som kämpar med humörväxlingarna och misstankarna om att hennes storasyster har börjat träffa Josef.

”Teorier om människan” tar ungdomens sturm und drang på allvar, men glider också in och ur verkligheten växelvis med närmast drömlika scener. Texten är rapp, poetisk och intensiv som kom flödet ur något från just svensk hip hop. Ibland stilla och eftertänksam. Ibland stormar skådespelarna i ordväxlingar mot varandra där replikerna andas i ett kaotiskt samma andetag. Ibland vågad tystnad. Det är snyggt. Det är effektivt. De blottar de juvenila, det spröda, känsliga och kaxigt stolta. Där allt kan skifta från en sekund till en annan.

Till detta Jonas Redig, allstädes närvarande på Göteborgs stora teaterscener just nu (”Skål för livet” och ”Onkel Vanja”), som kompositör och ljuddesigner med känsla för scenens dramatik. Ja, även Bella Oldenqvists ljusdesign som sätter tonen för denna drabbande tonårsdramatik tillsammans med Josefin Ekerås enkla, men effektiva scenografi..

”Teorier om människan”, Backa Teater, premiär 4 december 2024. Spelas till och med 29 mars 2025.

Av: Bereket Hailemariam.

Regi; Lars Melin.

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

Ljusdesigner: Bella Oldenqvist.

Maskdesigner: Josefin Ekerås.

Medverkande: Yohannes Frezgi (Sami), Sharzad Rahmani (Hermon) och Nikola Borggård Gavanozov (Josef).