Teater:

STORMEN

”Stormen” räknas som en av William Shakespeares (1564–1616) sista pjäser. En komedi som rasande nog handlar om försoning. Prosperos har blivit förvisad från makten i Milano, hamnat på en gudsförgäten ö för att där fostra sitt barn. Men Prosperos ruvar på en gruvlig hämnd och kan med sina trollkonster tillsammans med luftanden Ariel skapa allt från förödande stormar till retsamma trolltyg.

Att sätta upp ”Stormen” i det gamla stenbrottet på Bohus-Malmön är som en frisk fläkt av den nya konstnärliga ledningen Hanna Holmqvist och Victor Trädgårdh. Den dramatiska miljön utgör själva fonden för pjäsen och har väl sällan varit så väl passande under tiden Stallebrottet har tjänat som scen för sommarteater. (Starten var 2013.)

I Viktoria Folkessons lustdrivna regi är det kvinnorna som står i förarsätet. Lisbeth Johansson gör en sprakande Prosperos, som gör ett friskis och svettispass i klättrande upp och nedför klipporna. Hanna Holmqvist gör en sprudlande spefull Ariel, som söker sin frihet, men som också troget tjänar sin Prosperos. Hennes dotter Miranda – juvenilt och stegrande komiskt spelad av Rubina Banfield – hålls i herrans tukt och förmaning, men den planerade hämnden med den vilda stormen ställer allt på ända.

Ja, det är starka kvinnor, som dominerar, om än inte alltid framställda i den bästa dager med intriger och smidande av ränker. Männen får axla rollen som tokar, lätt imbecilla, pråliga och tämligen oförmögna. God humor, bara det. För i den stormande handlingen som sveper in över Stallebrottet är komiken dominerande.

Så blir den hårt hållna Caliban, han som gruvligt fått stå tillbaka då Prosperos kommit till ön, en smutsig fiskargrabb, en alltiiallo. I Victor Trädgårdhs gestaltning blir det en kuvad, hämndlysten, skäggprydde luns med Sven Wollters mullrande stämma. Victor Trädgård skiftat under gång sin Caliban med Don Vittorio, Prosperos svekfulle bror. Nu i en prålig, äregirig gestalt flankerad av kungen av Neapel, Rolfonzo (Rolf Asphäll) och Thomazo (Thomas Green) som närmast är lustiga narrar. Den senare den som hjälpt Prospero vid landsförvisningen.

Skön förening. Amatörer möter proffs, Shakespeares komedi från tidigt 1600-tal möter nutid. Allt i en strålande uppsättning av ”Stormen” i Stallebrottet på Bohus-Malmön. Foto: KAI MARTIN

Dessa tre herrar tillsammans med Rolfonzos son Ferdinand hamnar med sitt skepp i sjönöd i en storm anstiftad av Prospero och Ariel. Skeppet förs till ön där Prospero nu bor. Hämnden kan börja. Rolfonzo tror att sonen drunknat och Ferdinand likaså om sin far. Så träffar Ferdinand Miranda och stor, omedelbar kärlek och åtrå uppstår.

Mirandas blick är köttslig och Ferdinand våpig och romantisk. Staffan Kolhammar gör sin karaktär utstuderat fjollig med komisk stringens. Prospero försöker hindra kärleken, men inser slutligen att det inte är lönt. Så klingar hämndens storm av.

Precis som brukligt på Stallebrottet är boende på ön en väsentlig del i produktionen, inte bara vid sidan av scen. Här ställs amatörer i ett inte alltid sömlöst, men inte desto mindre charmfullt möte med de professionella skådespelarna. Som sylfiderna på scen i åldrarna från mycket ung till väsentligt äldre, som i ett ljuvligt samspel ger ett mervärde. Precis som musikerna.

Orkestern flikar tillsammans med skådespelarna in musik på vädertemat, som ”Fångad av en stormvind”, ”Stormy weather” och ”Som stormen river öppet hav”. Men också Calibans ”Dräp och brinn” hämtad från Jerry Williams ”I can jive”. Ja, Ariel får förstås också sina gliringar om Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”.

För ”Stormen” på Stallebrottet är en lättsamt uppdaterad version, som underhåller unga som gamla i den mest fantastiska av miljöer.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus-Malmön. Premiär 12 juli 2025. Spelas till och med 26 juli. Denna recension baserad på föreställningen 13 juli.

Av: William Shakespeare.

Manusbearbetning: Katharina och Robin Keller.

Regi: Viktoria Folkesson.

Scenograf: Victor Trädgårdh.

Mask och kostym: Frida Hallin.

I rollerna: Lisbeth Johansson (Prospero), Hanna Holmqvist (Ariel), Rubina Banfield (Miranda), Victor Trädgårdh (Caliban och Don Vittorio), Staffan Kolhammar (Ferdinand), Rolf Asphäll (Rolfonzo) och Thomas Green (Thomazo).

Ensemblen: Evalena Lübeck, Maud Lundgren-Walther, Julia Tell, Inez Westholm, Ruth Westholm, Amanda Lindblad, Nina Lindblad och Emilia Gustafsson.

Musiker: Klas Roos, Kjell Johansson, Lennart Olsson, Lithea Gustafsson och John Larsson.

Teater:

EN REDIG OREDA

!!!

Gunnebo slott, Mölndal.

Publik: När nog utsålt.

Bäst: Jill Ung briljerar med sin ekivoka Christina Hall.

Sämst: Nog kunde hon ha fått på sig ett par med tidstrogna skor.

Fråga: Blir det nu en fortsättning på sommarteatern också nästa år…?

Med manusförfattare Håkan Johnssons listiga farsliknande pjäs ”En redig oreda” återvänder inte bara sommarteatern till Gunnebo slott. Man knyter också an till där det en gång började. Vid köksträdgården, nära kafé och restaurang, står nu scenen med en väsentlig blygsammare publikkapacitet än storhetsdagarna.

En klokt beslut. Sommarteatern har legat i träda sedan innan pandemiåren. Att slå på stort är onödigt. Nu i detta intimare format får publik sig en god portion glad underhållning. Dessutom på temat Gunnebo slott och dess grundare, den stormrike grosshandlaren John Hall den äldre.

Håkan Johnsson vilar sig mot historiska personer och händelser, men breder skabröst ut sig i humor och förvecklingar värdiga en fars. Och, ja, det springs i dörrar. Görs entréer och sortier i parti och minut.

Redan från start bjuder Jill Ung som Christina Hall den äldre med en glimt i ögat in publiken. En glimt och spefullhet hon behåller pjäsen igenom. Hon låter sin entréreplik – en lång, underhållande sådan – sätta tonen. Manuset är flödesrikt och glittrande som en vårbäck.

Så gör var och en av skådespelarna sina entréer och intrigerna vävs samman till ett fladdrigt, roande mönster.

Paret Hall lever tillsammans men isär. John Hall den äldre (spelad nervöst och roande av Hans Brorsson) med ambitionerna att bli färdig med sitt slott, men den gäckande arkitekt ställer till bekymmer. Hans hustru med viljan att leva ett liv fullt av kotterier i antingen Stockholms eller Göteborgs societet. Hon vill helt enkelt röra sig i de fina salonger med den tidens rätta kändisar. Dessutom gärna med en eller annan älskare.

Ja, vi rör oss i tiden vid 1700-talets slut. Paret Halls son, arvtagaren John Hall den yngre, är en flane som inte ägnar stor tid åt att lära sig något om faderns glänsande affärer. Victor Dohlsten gör honom med barnslig naivitet och en lallande oskuldsfullhet. Dottern Christina Hall den yngre finns i Stockholm (nej, de äkta makarna hade ingen större fantasi gällande namn, vilket Håkan Johnsson utnyttjar elegant i manus) och nämns bara i förbigående.

Nu dyker mor och son upp vid slottsbygget, som skulle ha varit klart, men fortfarande är en byggarbetsplats. Christina Hall för att hålla hov med vänner och älskare i ljuv sommartid. Den 30-årige (!) sonen för att han bjudit in sin trolovade, lycksökerskan, den fattiga adelsfröken Constance Koskull (förtjänstfull spelad av Caisa-Stina Forsberg) för att fresta henne med slottsprakten. John Hall den äldre dyker också upp för att ”jobba” med slottet, men avsikterna är egentligen att få en utlovad tête-à-tête med franske kungens dotter madame Royale (mitt i den gruvliga franska revolutionen).

Ingen vet, förstås, om den andres planer. Bäddat för trubbel, med andra ord.

Christina Hall väntar dessutom besök av Mary Wollstonecraft (prudentligt spelad av Helena Jansson), författaren och filosofen som tidigt förespråkade både jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Ja, ni hör. Det blir en salig redig oreda när även hon dyker upp.

Med ett rappt och intelligent manus väl förvaltat av en energi och lustdriven ensemble under Ola Hedéns regi blir det en roande föreställning med oväntade förvecklingar. Här bjuds på trams och skratt, en glimt av en historielektion, men framför allt en rejäl dos skrönor i fin miljö. Utmärkt så.

”En redig oreda”, Gunnebo slott, Mölndal. Premiär 12 juli 2025. Spelas till och med 8 augusti.

Av: Håkan Johnsson.

Regi: Ola Hedén.

Kostym: Frida Levin Vikberg.

Smink: Camilla Eriksson Joar.

Teknik: Säderberg & Tim Engberg.

På scen: Hans Brorsson (John Hall dä), Jill Ung (Christina Hall dä), Victor Dohlsten (John Hall dy), Caisa-Stina Forsberg (Constance Koskull) och Helena Jansson (Mary Wollstonecraft).

Buskis:

KALABALIKEN I FABRIKEN

!!!

Vallarna, Falkenberg.

Publik: Utsålt (drygt 1600).

Bäst: Mikael Riesebeck, Jeanette Capocci och Annika Andersson gör mig aldrig besviken.

Sämst: Första aktens famlande.

Fråga: Kommer Claes Malmberg tillbaka som korvfabrikör nästa säsong…?

Det finns kanske de som sätter en tidig korv med bröd i halsen när de kommer traditionsenligt till Vallarnas sommarunderhållning. ”Vafalls! Är detta samma föreställning som förra året?” Ja, det är lätt att tro, då scenografin från förra årets ”Korvfabrikören” (läs recension här) är på plats även i år.

Och ja, det är åter igen Niklas Holtne och Håkan Klamas som skrivit manus på denna idé av Pär Nymark. Men… förra årets korvfabrikör Julius Augustsson (Claes Malmberg) och hans hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) är bortskrivna ur manus denna här gången (i Claes Malmbergs fall på uppdrag i Eva Rydbergs ”Spanska flugan” som senapsfabrikör i Helsingborg). Försvunnen är också Alexander Korenados roll som korvspionen Rutger. In kliver istället Peter Gröning som den slemme direktör Fjording. Plus Annika Andersson, som lämnat regissörsstolen.

Det står snart klart att allt inte står helt rätt i fabriken. Direktör Fjording är om sig och kring sig vad det gäller ekonomin, duperar kamrer Putte Lundström (Jojje Jönsson), som lätt förvirrad är lätt att lura. Men han snärjer också hushållerskan Bert Karlsson (Jeanette Capocci) och hennes fästman förman Bergman (Mikael Riesebeck) i sitt garn. För med en signatur från de båda på ett kontrakt kan han tillskansa sig hela fabrikens förmögenhet för egen vinning.

Rörigt? Ja, och det ska det vara i denna buskis. För att skapa än mer kaos försöker förman Bergman gång efter annan fria till sin kära. Men nervositeten omöjliggör varje tillfälle, som istället öppnar för Mikael Riesebecks underbara komik.

In skrider också Julius Augustssons döttrar Ditte (Jennie Rosengren), som gift sig med Major Håård (Pär Nymark) och Nora (Linnéa Lexfors) i handlingen. De förstnämnda med en bäbis, som ska döpas (och som under gång får en allt större roll). Den sistnämnda höggravid med ett koleriskt grossesstemperament.

Kalabaliken når sin fulländning med sen ankomst av Rakel, diakonissan, spelad av Annika Andersson. En stramt spelad karaktär, som hon hanterar till fulländning från entré till final.

Men… det här är en föreställning som brottas med stora problem i första akten. Fläckvis rolig, men med en inledning som alltför mycket tjänar som en resumé av hushållerskan Berta tillsammans med en radioröst för att vi i publiken ska förstå vad som har skett, sker och, ungefär, kommer att ske. Ensemblen har ett styvt jobb att få fart på den initialt bräckliga intrigen.

Lyckligtvis får publiken lön för betalda biljetter i andra akten då allt tas igen med råge. Här blir det kalabalik som bjuder in till skratt åt allt.

Varje skådespelare tar sin plats, bjuder på sin stund på scenen – om de inte gör det tillsammans – med underfundig, publikfriande humor.

Mikael Riesebecks förman Bergman är en stor favorit. En av dessa hans märkliga karaktärer som görs strulig, mumlande, roande från en föreställning till en annan av honom. Hans hustru Jeanette Capocci är en annan. Hennes Berta är frodig och frejdigt slagfärdig med i år – äntligen! – större utrymme på scen. Jojje Jönsson har fått krångla sig ur sin brevbärare Dag-Otto Flink för denna sävliga kamrer Putte. Ytterst klädsamt och roligt. Annika Andersson kan som få göra någon så trist så fruktansvärt underhållande. Församlingsassistenen Rakel är inget undantag. Linnéa Lexfors briljerar som höggravida Nora. Så självupptagen, så ilsk, så blödig. Pär Nymarks major Håård är en härlig karikatyr i fyrkantig förpackning med en barnpedagogik med en härlig disciplin. Se och lär! Och som hans maka, Jennie Rosengrens Ditte, som är både bestämd, ömsint mor och lättförförd i en omöjlig förening.

Slutligen då Peter Grönings direktör Fjording, som görs utmärkt utstuderad och allt annat än sympatisk. Han som lismar och smörjer alla för snöd vinnings skull, men vars avsikter i slutet kläs av i bara mässingen – i dubbel bemärkelse.

Ja, ”Kalabaliken i fabriken” vinner på andra akten då alla poäng, alla skratt och all möda från ensemblen hamnar i en och samma korg. Förhoppningvis får historien om Augustssons korvfabrik en fortsättning. Då är det trettionde (!) sommarunderhållningen på Vallarna sedan starten 1996. En föreställning som förtjänar ett manus som håller i både första och andra akten. Då blir det definitivt en total succé. Scenografin har ni ju redan klar.

Och ett tips i år till publiken på första bänkraderna till höger: klä er för väta, oavsett väder. Det sker blöta överraskningar från scen.

”Kalabaliken i fabriken”, Vallarna, Falkenberg, premiär 29 juni 2025. Spelas till och med 10 augusti.

Av: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Regi: Niklas Holtne.

Originalidé: Pär Nymark.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.

Skräddare: Ulrika Dahlström-Franke och Per Enarsson.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Ljuddesign/ljudeffekter: Peter Tellqvist.

Medverkande: Annika Andersson (Rakel), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Pär Nymark (major Håård), Linnéa lexfors (Nora Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson), Jennie Rosengren (Ditte Håård, född Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson) och Peter Gröning (direktör Fjording).

Komedi:

SPANSKA FLUGAN

!!!

Sundspärlan, Helsingborg.

Publik: Denna dag halvfullt men glatt.

Bäst: Allt trams som går hem.

Sämst: Första akten står lite grand och stampar.

Fråga: Är det inte oförskämt av Eva Rydberg att vara så sprudlande vid snart 82-års ålder…?

Drygt 40 föreställningar ska hinnas med i sommar för ”Spanska flugan” på fina Sundspärlan, amfiteatern i Helsingborg. I ur och skur, stekande värme och mer köldslagna kvällar ska Eva Rydberg med ensemble underhålla och roa sin publik. Orsak till oro? Nja, om jag är som snart 82-åriga Eva Rydberg (fyller 20 juni och firar, som sig bör på scen) då det är dags för mina lite över 80 år, ja, då ska jag också dansa glatt. Hon är rapp i repliken, klockren i koreografin och sjunger med sting.

Så, jo, hon är fantastisk. Men, förstås, inte utan sina medspelare. I år har hon Claes Malmberg som mot-/medspelare. Det äkta paret Klinker med henne som moralistisk förkämpe i Helsingborg tidigt 1900-tal (pjäsen är 110 år gammal) och han som beskäftig senapsfabrikör med rondör.

Ja, Claes Malmberg färdas alltså 119 kilometer från Vallarnas friluftsteater och förra årets korvfabrikör i ”Korvfabrikören” till Sundspärlan för att spela senapsfabrikör i ”Spanska flugan”. Det kan utgöra en viss risk för kopiering, men Claes Malmberg slingrar sig skickligt undan den fällan och gör en färgstark, desperat komisk roll av Ludvig Flinker.

Deras dotter Paula (Mathilde S Hebrand) har en hemlig flört med advokat Fritz Bergström (Carl-Johan S Hebrand), en initialt slemmig typ, men hans uppträdande… ja, deras rendezvous är bara en i raden av förvecklingar som är pjäsens motor.

”Komedi” står det i programbladet om denna uppsättning. Det skulle lika väl kunna ha stått ”fars”. För här springs det i dörrar, här är överraskningsmoment ständigt närvarande och förvecklingarna står som spön i backen. Det är helt enkelt anspråkslös underhållning med många skratt med några sånger snyggt interfolierad i skeendena på scen.

Anders Aldgård, rutinerad regissör, håller inte bara i trådarna gällande föreställningen. Han har dessutom gjort en uppdaterad version med den äran. Som om inte det räcker spelar han också den förnumstige, men godhjärtade riksdagsmannen Edvard Lagberg. Han vars dotter Betty (Birgitta Rydberg) blir blixtförälskad i nörden Malte Minör (Robert Rydberg), som är nedskickad från Norrköping (det hörs på Malte, läs Robert Rydberg, varifrån han kommer) för att giftas med paret Klinkers dotter Paula.

Ja, ni förstår. Här öppnar det sig för det mesta i handlingen. Och som om det inte räcker med det figurerar Spanska Flugan i kulisserna, en eldig dansös som förförde, inte bara, Ludvig Klinker i ungdomen och sedan krävt honom på underhåll under 35 år för barnet han ovetande fått med henne.

Visst är det härligt tramsigt…? Med ett underhållande, rappt manus blir det god underhållning av ett rutinerat gäng. Visst, första akten med sin presentation av karaktärer och historien drar lite ut på tiden i, för dagen, sommarhettan. Men ”Spanska flugan” är garanterad sommarunderhållning för den som önskar skratta och glömma allvar.

”Spanska flugan” är en inte sällan spelad komedi på svenska scener. 1992 är väl senaste gången i Helsingborg. Då i en uppsättning på Fredriksdalsteatern med Nils Poppe i en av rollerna. Uppsättningen på Chinateatern 2011 hade titeln ”Zpanska flugan”, som tog över både titel och i princip ensemble från Krusenstiernska gård i Kalmar sommaren 2010. Senaste gången jag såg den var i en mycket underhållande version på Gunnebo slott sommaren 2017 där Sven Melander (läs recension här) gjorde stordåd av sin senapsfabrikör. Regi då: Anders Aldgård.

”Spanska flugan”, Sundspärlan, Helsingborg. Premiär 13 juni 2025. Spelas flitigt till och med 17 augusti. Denna recension baserad på föreställningen 15 juni.

Manus: Franz Arnold och Ernst Bach.

Bearbetning och regi: Anders Aldgård.

Koreografi: Siân Playsted och Anders Aldgård.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Kostym: Görel Engstrand.

Maskdesign: Pernilla Werlin.

Musikproduktion: P-O Nilsson.

Ljusdesign: Bertil Larsson.

Ljuddesign: Peter Johansson.

Ljudtekniker: Daniel Vånemo.

På scen: Claes Malmberg (Ludvid Klinker, senapsfabrikör), Eva Rydberg (Emma Klinker, hustru), Mathilde S Hebrand (Paula, deras dotter), Anders Aldgård (Edvard Lagberg, riksdagsman), Birgitta Rydberg (Betty, hans dotter), Tommy Juth (Albert Vimlund, Emmas svåger), Carl-Johan S Hebrand (Fritz Bergström, advokat), Håkan Mohede (Anton Tideman, onkel), Fabian Engstrand (Gottfrid Minör, rådman), Ellen Lindström (Matilda Minör, hans hustru), Robert Rydberg (Malte, deras son), Caroline Ledstam (Maria, husa hos Klinker), Tuva Poppe (ensemble) och Christoffer Löwenadler (ensemble).

Teater:

JAG SPÄNNER UPP HIMLEN MED EGNA HÄNDER

August Strindbergs kammardrama ”Fröken Julie”, det passionerade mötet mellan högadliga fröken Julie och betjänten Jean med kokerskan Kristin närmast i kulisserna, är ju en klassiker väl spelade över världens scener. Men Kristin, hon som anar, ser sin trolovade Jean kurtisera med fröken Julie, har aldrig fått något större utrymme. Men då Strindberg ger sig hän åt fröken Julie och Jean, det omöjliga mötet mellan adel och tjänstefolk, där lusten vinner över förståndet, vill Revets scenkonst utforska pjäsen ur Kristins perspektiv.

I denna snyggt skapade monolog, författad av Erika Lindahl, om cirka en och en halvtimme håller skådespelaren Hanna Ingman hov på scen. På sitt rum, med neddragna persienner och en dörr som hon kan glänta på för att höra midsommarnattens hetta stegras mellan hennes Jean och fröken Julie, skapar hon ensam dramatik i rollen som Kristin.

Ja, det är ett annorlunda perspektiv. Inte bara för att vi här får Kristins tankar från naivitet och blind tro på sin fästman Jean till raseriet då sanningen uppdagas. Nej, i detta hennes rum är också tidsförskjutningen markant och intressant.

Furumöbler, en mikrovågsugn, en elektrisk fläkt, olika lampor som tjänar som strålkastare beroende på var i rummet Kristin befinner sig. Kristin, allt annat än tidstroget klädd, är dessutom noga med att påpeka att vi ska vara varse om att, det inledningsvis dygdiga, spelet mellan Julie och Jean utspelar sig på 1880-talet (pjäsen hade ju premiär 1889). Själv halsar hon öl och poppar popcorn. Som om hon från sitt rum kikar 136 år tillbaka i tiden för att hitta en distans till händelserna.

Kristin är trotjänarinnan som satts sin lit till sin fästman. Hon gör det envist och stolt, men av samtalen som utspelar sig utanför rummet då hon gläntar på sin dörr, står det alltså allt mer klart att han bedrar henne. Hon håller stoiskt stången, men drivs sedan till vrede, besvikelse och rannsakan. Kanske är det tid att kasta loss, att lämna slitet för Amerika, att lämna kärleken. Att bry sig om sig själv.

Hanna Ingman skapar en modern Kristin, som är allt annan än devot. Här spänner rollen mellan humor, förtvivlan, ilska och tomhet. Vilsen i allt som händer har hon bara sig själv. Hanna Ingman balanserar detta med finkänslighet och styrka.

”Jag spänner upp himlen med egna händer”, Revet scenkonst, Hagateatern, premiär 4 april 2025. Denna recension är baserad på föreställningen 5 april. Spelas även 11,12 och 13 april.

Baserad på ”Fröken Julie” av August Strindberg
Text: Erika Lindahl
Utifrån ett koncept av Revet Scenkonst
Regi: Dan Andersson
Scenografi och kostym: Emilia Bongilaj
Musik och ljuddesign: Jenny Soovik
Mask: Osborne Petersson
På scen: Hanna Ingman
Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perman

Teater:

BERNARDAS HUS

Tonen sätts redan i inledningen. Den dimhöljda begravningsscenen med Bernarda Alba (Marie Richardson) i spetsen för sin döttrar i sorgeprocessionen. Det sker i nära nog tystnad, sorgen som kvider hos döttrarna på olika sätt. Den rakryggad änkan. Samtliga av kvinnorna i svart med sorgflor som täcker deras ansikten. Så bär de klumpigt och obalanserat kistan mot graven. Koreografiskt skönt, dovt humoristiskt.

Frederico Garcia Lorca skrev ”Bernardas hus” 1936. Några månader senare fördes han bort av Francos anhängare och mördades. En fri konstnärssjäl fjättrades och tystades efter att ha varit ett intellektuellt motstånd mot en totalitär regim. Så farlig kan kultur vara.

Nora Nilssons uppsättning av pjäsen är bländande i sitt mörker. Här finns inte en död minut. Uppsättningen är gjord av kvinnor – med få undantag – och med kvinnor. Men för alla.

Jo, Lorcas pjäs är enbart med kvinnoroller. Men här, i Noras Nilssons regi, inbillar jag mig att det finns en poäng med att allt är strikt inom ”kvinnorummet” från skådespelare, regissör, scenografi, kostymdesign etc. Här finns en kunskap om tjejsnack, dito middagar, intriger systrar emellan, relation till en dominant mamma… ja, saker som män måhända kan föreställa sig, men inte skapa nerv av.

Marie Richardson håller sin Bernarda inom herrans tukt och förmaning. Hon är skoningslös i både sin gestaltning och i hur Bernarda är i sin relation till sina döttrar. I sorgen stänger man allt inne, som om sörjandet ska få blomma med full, svart kraft och som ett straff.

Här finns inte en man så långt scenerna tillåter, men de rumsterar i kulisserna som andar. Dels den avlidne mannen/fadern, han som med patriarkisk självklarhet satte på pigan i stallet. Eller som skrönor – sanna eller elaka rykten – om grannfruar, som drivs till galenskap av fäder, män och incest. En stark roll har också Angustinas (Caroline Söderström) blivande man Pepe Romano. Hon som Bernards äldsta dotter, från ett annat äktenskap, är den som genom arvsteknikaliteter ärver det mesta. Men samtidigt bedrar han sin blivande hustru med hennes syster Adela (Beata Hedman) och syster Martirio (Marta Andersson-Larson) är upp över öronen förälskad i samme man.

Tack, här är intriger av högsta rang.

I detta hus av kvinnor lever längtan, lusten, åtrån i varje scen. Allt närmast outtalat, för karlar är djur. Ändå något att drivas mot. Hand i hand med naturen eller som trots mot Bernardas matriarkat.

Skådespelarna bjuder på mästarprov av rang. Uppsättningen är strikt koreograferad, som en dans, och har ett mod i att inte skynda på några repliker eller scener. Varje roll bereds plats, får ta utrymme och andas – från Marie Richardsons sylvassa Bernarda till Marie Delleskog kärlekstörstande, giftaslystna dementa mormoder. Från Anna Bjelkruds Poncia, den plikttrogna husan som efter alla år vågar stå upp mot Bernarda, till Annie Dehlins Maia, den underdåniga, ständigt hungrande pigan.

Så döttrarna. De som är tätt sammanfogade och samtidigt så väsensskilda. De som hårt hållna ända skapar sitt eget utrymme och sina egna föreningar. De som kan allt om varandra och vet att skicka giftpilar där det smärtar som mest. Beata Hedman är skör och bländande som den trånande, i hemlighet förälskade Adela. Marta Andersson-Larsons gör sin puckelryggiga Martirio, som Adela, flickaktig och fjortisaktig. Eline Høyers Magdalena går från djupt sörjande till manhaftig med starkt, men smart återhållet spel. Teaterapan i familjen – åtminstone för sina systrar. Amelia får en devot gestaltning av Iskra Kostić. Ständigt en skuggfigur i systraskaran. Och Caroline Söderströms Angustina, den kuvade, den ”fula”. Hon som förmodligen inte längre kan få barn, som för gammal. Så snyggt spelad av denna nerviga, fladdriga roll som går från skör stolthet till tappad på all fysisk och psykisk hållning.

Imponerande är också Julia Przedmojkas scenografi där flickornas brudkistor spelar en central roll. Och jag, som normalt inte är så förtjust i projiceringar för att förstärka vad som sker på scen, kan inte sluta förtjusas över hur spegellikt effektivt videotekniken fungerar här.

I Bernardas hus faller allt med imploderande kraft. I pjäsen ”Bernardas hus” faller allt på plats. Det är märkligt starkt att ta del av.

”Bernardas hus”, Göteborgs stadsteater, premiär 28 mars 2025. Spelas till och med 31 maj.

Av: Federico García Lorca.

Översättning: Jens Nordenhök.

Bearbetad för Göteborgs stadsteater av Sisela Lindblom och Nora Nilsson.

Regi: Noras Nilsson.

Scenografi: Julia Przedmojska.

Kostymdesign: Lena Lindgren.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Sofie Gynning.

Ljuddesign/kompositioner: Dan Andersson.

Koreografi: Lidia Wos.

På scen: Maria Richardson (Bernarda Alba), Anna Bjelkerud (Poncia), Caroline Söderström (Angustias), Eline Høyer (Magdalena), Iskra Kostić (Amelia), Marta Andersson-Larson (Martirio), Beata Hedman (Adela), Marie Delleskog (Maria Josefa/gäst), Annie Dahlin (Maia), Gunilla Johansson Gyllenspetz (Prudencia/städerskan) och Julia Glisic (gäst/”Adela”).

Teater:

NÄSTA STORA GREJ

Vi lever i en tid där intellektualism, kunnande, solidaritet och empati har blivit något att förakta. Att läsa en bok eller titta på nyheter har reducerats för folk i gemen. Hellre lyssna på skvaller från sociala medier under tiden som styrande vaskar fram lögner som vore de guldkorn. I sanning märkligt.

När Teater Jubel för ett år sedan fick en förfrågan från Västra Götalandsregionens bildningsförbund, via Medborgarskolan, om att skapa en berörande föreställning om läsfrämjandet riktat mot vuxna… ja, då var det en utmaning att anta. Barn läser eller får böcker lästa. Äldre vuxna har läsandet som en fritidssysselsättning. Till och med ibland som en nödvändighet. Unga vuxna, däremot, saknar traditionen av läsande. I en zappande tid mellan smarta telefoner och strömmande av teveprogram får det helt enkelt stå tillbaka. Så regredierar både språk, läsförståelse och förmågan att med tålamod ta in en text.

”Nästa stora grej” är en lättsam föreställning om hur man ska vända på detta. Med smart humor och två flinka skådespelare – Axel Isaksson och Nils Jensen – går man i mål med sitt uppdrag.

Här får ett intelligent skrivet skrivet manus sin bärighet av man låter texten ta plats. Scenografin är enkel. Ett kontorslandskap med plats för två. Axel Isakssons Bulten, den lätt nervöse och rastlöse medarbetaren väntar på sin kollega Bulten (Nils Jensen) inför mötet med chefen Cassandra. Vad vill hon? Vad förväntas hända?

Ankan är mannen i blått, Bulten han i rött. Den ene mer känslosval, korrekt och mindre känslostyrd. Den andre nervig, direkt och med känslorna som komna på en och samma gång.

De är tajta barndomskamrater, som nu i ung, vuxen ålder har hamnat på samma kontor. Nu väntar en stor utmaning. Chefen Cassandra, som aldrig dyker upp men meddelar sig via mejl och röstmeddelanden eller då Bulten ger henne en röst i form av en docka, ger dem båda en utmaning. De ska skapa en kampanj för att få igång läsande hos just unga vuxna. Så varför inte med några reklamfilmer för att pocka på uppmärksamheten…?

Det blir en rappt berättad pjäs där de filmade, väldigt roande, scenerna tjänar humorhöjande. Lite som Per Anderssons hovmanusförfattare Håkan Johnsson plägar att göra. Ett sätt att förstärka satiren utan att låta föreställningen tappa fart. Och så jobbar många lokalrevyer nu mer.

Men det är direkt på scen som de båda skådespelarna är som bäst. Axel Isaksson har en tajming och skicklighet i sina repliker, som imponerar. Han vågar vila i tystnaden, är bekväm i hur han levererar sin text. Han gör det rappt och elegant. En komisk ådra i rakt nedstigande led från Andreas T Olsson. Nils Jensen balanserar Bultens nervighet med ett mer återhållsamt skådespeleri i sin roll som Ankan. Men han klarar också utbrotten med en snygg återhållsamhet.

Teater Jubel och ”Nästa stora grej” förtjänar en större publik och vi förtjänar Axel Isaksson och Nils Jensen – en strålande stjärnduo på komikerhimlen.

”Nästa stora grej”, premiär 17 januari på Hagateatern 2025. Denna recension baserad på föreställningen 25 mars, Mölndals stadsbibliotek. Spelas på turné i höst i bland annat Västra Götalandsregionen.

Regi: Benjamin Blomqvist.

Produktion: Teater Jubel.

På scen: Axel Isaksson (Bulten) och Nils Jensen (Ankan).

Teater Jubel är en turnerande teatergrupp med bas i Göteborg. Teaterns mål är att skapa scenkonst som är lättillgänglig som vill roa och berika en bred publik