Teater | kaimartinblog

Stadsteatern siktar på en ny vår

Posted on januari 23, 2025 av Kai Martin

Göteborgs stadsteaters höstsatsningen har inte ens gått i mål förrän man presenterar vårens komande repertoar. I en fullsatt salong får vi i publiken en rapsodisk genomgång och presentation av vad som komma skall. Lite genomläsning av manus, några scener utklippta från – exempelvis – ”En folkefiende” (premiär 15 februari) – eller ett filmklipp från ”Kung Ubu” (premiär 12 februari).

*Klassiker i ny dräkt. Ibsens ”En folkefiende” – med Jesper Söderblom i huvudrollen – spelas på Göteborgs stadsteater i vår. Foto: KAI MARTIN*

Jo, intresset för teater är stort i Göteborg. Stadsteatern kan skryta med välbesökta föreställningar under hösten och visst har man haft lockande föreställningar. Allt har, förstås, inte fallit mig i smaken. Jag hade förhoppningar om ”Gatsby” (recension här), men fann den för larmande. ”Pinnochio” (recension här) lockade, men höll inte hela vägen ut. Å andra sidan var upplevelsen med ”Skål för livet” hisnande (läs här) och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lustfylld fars (recension här). Som det ska vara, med andra ord. Högt och lågt. Vitt och brett. Somt som faller mig på läppen, annat som inte gör det eller som gör mig liknöjd.

Lustigt nog är det just ”Skål för livet”, som inom kort åker till prestigefyllda ”Faraway festival” i franska Reimes, och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” – som fortsätter spelas senare i vår (nypremiär på Studions scen). En pjäs vilken omfamnats av publiken och som då den senare går ner har spelats på samtliga av Stadsteaterns scener.

Nu väntar alltså nya utmaningar i form av teaterns egna uppsättningar, gästspel och Lunchteaterns rika galleri. Lunchteatern som också sträcker ut lite grand med after work och som i sommar (juni och augusti) bjuder på en ännu inte namngiven aftonsatsning.

Mot en ny vår. Göteborgs stadsteater bjuder på egna uppsättning och gästspel samt mycket annat. Foto: KAI MARTIN

Först ut är ”Wuthering, wuthering tights” på scen Slakthuset i Gamlestan. Premiär i dag (23 januari) och den kommer sedan spelas för ett mindre sällskap under en tid framåt. Pjäsen är en deltagarbaserad föreställning och ett samarbete mellan Poste Restante i samproduktion med Göteborgs Stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

Sedan följer Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu”, som hade skandalpremiär i Paris 1986, med en publik som lämnade salongen. På Stadsteatern har pjäsen, i Malin Stenbergs regi premiär på Lilla scenen 12 februari. Här har skådespelarna att göra. Fyra skådespelare ska göra upp om en mängd roller, som man ska kliva in och ut ur.

Henrik Ibsens ”En folkefiende” tolkas av Viktor Tjerneld, som står för såväl regi som bearbetning av texten. Klassikern sätt upp på Stora scen med premiär 15 februari.

Syrianske dramatikern Wajdi Mouwads ”Bränder” har premiär 28 februari på Studion. En pjäs som rubriceras som en ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”. Natalie Ringler står för regi.

Federico Garcia Lorcas klassiker ”Bernardas hus” spelas med premiär 28 mars på Stora scen. En pjäs med bara kvinnor och med gästspel av Dramatens Marie Richardson i huvudrollen som den matriarkaliska modern.

PotatoPotato gästspelar med fyra timmar långa scenäventyret ”Bråk”, som ska vara all in med det mesta, som matlagning och musik förutom själva skådespelandet. Gästspelet är 10, 11, 12 och 13 samt 24, 25 och 26 april.

Det blir mer Ibsen när elva skådespelare från belgiska Théâtre de Liège gästspelar med ”Hedda” 12 och 13 april på Stora scen. Frankofilerna kan skatta sig lycklig då den spelas på franska med engelska undertexter.

på Lilla scen har musikalen ”Spring awakening” premiär 9 maj. Det är en musikal baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs ”Våren vaknar” från 1891. Ett samarbete mellan Högskolan för scen och musik i Göteborg och Stadsteatern.

Clowngruppen, improvisatörerna, 123 Schtunk gästar med sin uppsluppna och roande version av Strindbergs ”Dödsdansen”. Uppsättningen spelas på Stora scen 15, 16, 22, 27 och 28 maj.

Backa Teater bjuder på ”Mot slutet” (premiär 28 februari) och ”Flickan och vildpäronen” (premiär 21 mars). Pjäser för barn i olika åldrar, men självklart också för så kallade vuxna.

Dessutom bjuder Stadsteatern under konstnärlige ledaren Linda Zachrisons regim på föreläsningar och samtalskvällar samt mycket mer.

För full info om spelplan och program se här.

Anarkistisk ”Anakronisterna”

Posted on december 28, 2024 av Kai Martin

Revy:

ANAKRONISTERNA med Per Andersson, Claes Eriksson och Andreas T Olsson

!!!

**Trio som roar. Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson bjuder på smart – och emellanåt – dåraktig underhållning.**
**Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN**

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: utsålt.

Bäst: Galenskapen när två Kalle Lind kommer in på scen och skapar kaos.

Sämst: ”Getdressyren” känns en smula studentikos.

Fråga: Efter gästspelet på Stadsteatern i Stockholm i vår, blir det någon fortsättning för trion…?

En Claes Eriksson med kontrollbehov tillsammans med en stringent solist som Andreas T Olsson med en otämjd komiker som Per Andersson… kan det gå? Ja, tillräckligt för att Claes Eriksson i alla fall sökte samarbete (inledningsvis ingick även Henrik Dorsin i samlingen), fick ja och föreställningen ”Anarkisterna” kreerades och sedermera sattes på scen i vårs på Intiman i Stockholm.

När den nu spelas på Lorensbergsteatern är det Claes Erikssons sista suck på den scen han tillsammans med övriga Galenskapare och After Shave haft som egenägd hemmaplan sedan 1987. Det är med andra ord speciellt ur många aspekter.

Uppsättning gick som framgångståget i Stockholm. Nu ska allt dammas av, fräschas till och scenmotorerna kickas igång. Ja, Andreas T Olsson kommer till och med med ett nytt nummer Lorensbergsteaterns publik till ära.

Ja, nummer. Här handlar det om nummerrevy i högt tempo, men också med sedvanlig eftertänksamhet som kännetecknar inte bara Claes Eriksson utan också Andreas T Olsson. Filosofi och komik i en fungerande formel tillsammans med Per Andersson höga tonläge och mer fysiska humor. Jo, det gifter sig i ett stökigt, emellanåt larmande bröllop. Blir en smula för mycket ibland, men aldrig utan att någon helt tappar greppet… nästan.

För när Andreas T Olsson och Per Andersson kommer in och ”stör” Claes Eriksson blir det något som mynnar i brottarscenen i hotellkorridoren i ”Borat”, om ni minnas. Ett improviserat nummer med de ”unga” komikerna utklädda som något slags Kalle Lind i ett försök att hylla mästaren Claes Eriksson. Ja, Kalle Lind, som tillsammans med göteborgaren Henrik Jutbring (som nog fick sitt lystmäte i salongen) för ett år sedan kom med coffetableboken om Galenskaparna och After Shave.

Just där och då skenar allt okontrollerbart samtidigt som Claes Eriksson försöker hålla ansiktsdragen intakt. Galet rolig.

Men tillsammans med utmärkte – och lyhörde – kapellmästaren/pianisten Per Johansson bjuder trion på klassisk underhållning med en samling välskrivna texter och en hoper hyss och tokigheter. I fonden en bokhylla listigt skapad för entréer och sortier, kläd- och persedelbyten och attiraljer för möjlig använd i sketcherna.

”Anakronisterna” bjuder på nära två timmars underhållning av ett sällan skådat slag av tre starka scenpersonligheter, som var och en fyllt just Lorensbergsteatern på egen hand. Inte konstigt att det blir lite anarki emellanåt.

Fotnot: ”Anakronisterna” är byggt på ordet anakronism, som trion skriver ” något som fanns förr och som fortfarande finns, men som inte borde finnas – och definitionen av anakronist – någon som tycker att det som fanns förr och fortfarande finns, men inte borde finnas borde finnas…”.

Anakronisterna, Lorensbergsteatern, premiär 27 december 2024. Spelas till och med 6 januari 2025.

Artister, manus, musik, scenografi och regi: Per Andersson, Claes Eriksson och Andreas T Olsson.

Piano, dragspel och musikarrangemang: Per Johansson.

Scenografibygge: Sture Pettersson och Adam Roos, Hede ateljé.

Ljusdesign: Annika Tärnström.

Ljuddesign: Tomas Alexandersson.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask och peruk: Tiina Bengtsson.

Snuttifierat när barnteater görs för vuxna

Posted on december 7, 2024 av Kai Martin

Teater:

PINOCCHIO

I blickfånget, det ögonblickliga en vägg av masonit som fyller randen ut mot stora scenen. En anad dörr som förstärks av Geppetto (Kjartan Hansen), som med kol ritar dörren, gångjärn, nyckelhål. Han är en arm figur, men komisk i sin desperation att få tillträde till teatersällskapet innanför dörren. Det är en skicklig start, som förtas av Geppettos mumlande. Vad säger han? Är det viktigt? Varför är ljudet så lågt. Så kastas Pinocchio (Odin Romanus) ut och hamnar i Geppettos ägo. En utsökt pantomim börjar med Geppetto och dockan, där Odin Romanus från start går in för sin roll med stela, knixiga rörelser, blinkningar och huvudvridningar.

Det är i all sin enkelhet genialt. Och låt vi oss stanna vid den ypperliga scenografin och ljussättningen tillsammans med kostym och mask är regissör Katrine Wiedmanns ”Pinocchio” i hamn från första stund. Men det är ju också en historia som ska berättas. Den om trädockan, som Geppetto vårdar och älskar som vore det ett riktigt barn. Och dockan själv som längtar efter att bli en människa. Men som människa utsätts han ju också för alla frestelser och svagheter, som att för varje lögn växer näsan.

I Katrine Wiedemanns och Peter Dubont Weiss dramatiseringen av Carlo Collodis klassiska bok från 1880-talet satts i en modern kontext. Här finns krigshetsare (Putin, Kim Jong-un), som det raljeras över på låtsasryska respektive koreanska, adderat med nationalistisk vurmande. Till det att statens flickor ska producera barn och pojkarna ska bli soldater.

I detta samhällsklimat ska alltså Pinocchio bli människa, gå i skolan för att vara en plugghäst där de latare klasskamraterna lockar in i sina bedrägliga garn. Det som i sin tur leder till berättelsens dramatiska förvecklingar.

Det finns alltså mycket att berätta, men allt sker med en intensiv fart. Det blir rapsodiskt och snuttifierat av denna barnberättelse som ska göras för vuxna. Som om vi i publiken inte skulle ha tålamod att lyssna eller ta in.

Det är synd. ”Pinocchio” bär på så mycket skickligt i denna uppsättning, men det hastar förbi oss. Ja, Odin Romanus är återigen briljant (senast ”Nattvak”) och ensemblen sliter med att glida in och ut ur alla sina roller (undantaget Marta Andersson-Larson, som får hålla sig till sin felika den blå flickan) och ge dem personlighet. Här finns humor och allvar i en bra balans.

Men…

Pjäsen klockar in på knappt två timmar inräknat paus. Första akten hinner knappt börja förrän den är över. Nog är ”Pinocchio” värd mer än så. Ja, uppsättningen också.

”Pinocchio”, Göteborgs stadsteater, premiär 6 december 2024. Spelas till och med 22 februari 2025.

Av: Carlo Collodi.

Dramatisering för Göteborgs stadsteater: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedermann.

Regi: Katrin Wiedermann.

Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn.

Koreografi: Lidia Wos.

Maskdesign: Jessica Cederholm.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Odin Romanus (Pinocchio), Kjartan Hansen (Geppetto/president Nobiliare/chaufför/sergeant), Marta Andersson-Larson (den blå flickan), Anna Bjelkerud (teaterdirektör/den rike mannen/fröken Sperelli/domaren/fiskaren), Anna Harling (skådespelare/polis/Felina/rekryter), Eline Høyer (skådespelare/polis/korvkioskbiträde/Caterina/rekryter), Simon Rajala (skådespelare/polis/rumsuthyrare/Tändstickan/rekryter) och Ashkan Ghods (skådespelare/polis/Volpino/Carlo/rekryter).

Väntrio sätts på prov

Posted on december 5, 2024 av Kai Martin

Teater:

TEORIER OM MÄNNISKAN

I ”Teorier om människan” sätts vänskapen mellan Josef (Nikola Borggård Gavanozov), Sami (Yohannes Frezgi) och Hermon (Sharzad Rahmani) snabbt på prov i en på samma gång evig ungdomsproblematik och samtida. Samtidigt vävs scenens berättelse samman med pingviners liv och John Coltrane. Hur är det ens möjligt…?

Backa Teater har ju vinnlagt sig om att hitta pjäser och pjäsförfattare som fångar samtiden, som lägger örat mot asfalten, mot förortsbetongen och de hjärtan som slår där hos de unga. Så också här. Bereket Hailemariams ”Teorier om människan” är inte bara hans pjäsförfattardebut utan också en närvarande text i ett ungdomens här och nu i ett slags filosofisk kontext. Från start sugs man in i de tre vännernas lekfulla käbbel om svensk hiphops stora fem. Personliga listor som väcker skratt, hån och raljanta kommentarer.

Vännerna är tajta, har hängt i ”evigheter” på gården i den förmodade förorten. Lierar sig ibland två mot en, växlar den ene mot den andre och bjuder förtroligheter. I detta var och ens egna problematik och ungdomsrus. Josef som är kär i Hermons storasyster, något han inte vågar berätta för sin vän, men i förtrolighet avslöjar för Sami. Han som inte lyssnar mer än fragmatiskt på grund av den rösten som hörs i hans huvud. Den som uppmanar honom att prata, säga någonting. Ord han saknar, upplever som förlorade. Så speglar han sig istället i dokumentärer han sett… om pingviner, hur de liknar den moderna människan av idag… om John Coltrane, vars karriär fylld av toner försvinner i musikalisk tystnad. Och Hermon, som kämpar med humörväxlingarna och misstankarna om att hennes storasyster har börjat träffa Josef.

”Teorier om människan” tar ungdomens sturm und drang på allvar, men glider också in och ur verkligheten växelvis med närmast drömlika scener. Texten är rapp, poetisk och intensiv som kom flödet ur något från just svensk hip hop. Ibland stilla och eftertänksam. Ibland stormar skådespelarna i ordväxlingar mot varandra där replikerna andas i ett kaotiskt samma andetag. Ibland vågad tystnad. Det är snyggt. Det är effektivt. De blottar de juvenila, det spröda, känsliga och kaxigt stolta. Där allt kan skifta från en sekund till en annan.

Till detta Jonas Redig, allstädes närvarande på Göteborgs stora teaterscener just nu (”Skål för livet” och ”Onkel Vanja”), som kompositör och ljuddesigner med känsla för scenens dramatik. Ja, även Bella Oldenqvists ljusdesign som sätter tonen för denna drabbande tonårsdramatik tillsammans med Josefin Ekerås enkla, men effektiva scenografi..

”Teorier om människan”, Backa Teater, premiär 4 december 2024. Spelas till och med 29 mars 2025.

Av: Bereket Hailemariam.

Regi; Lars Melin.

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

Ljusdesigner: Bella Oldenqvist.

Maskdesigner: Josefin Ekerås.

Medverkande: Yohannes Frezgi (Sami), Sharzad Rahmani (Hermon) och Nikola Borggård Gavanozov (Josef).

Claes Eriksson tar farväl av scenen

Posted on november 29, 2024 av Kai Martin

Med ”Anakronisterna” har Galenskaparnas Claes Eriksson gjort ett undantag. Han som helst skriver till föreställningar på egen hand har den här gången lierat sig med Per Andersson och Andreas T Olsson. När trion – tillsammans med ackompanjatören Per Johansson – spelar på Lorensbergsteatern är det också Claes Erikssons farväl från sin scen.

– Jag var först i gänget in på Lorensbergsteaterns scen då vi spelade ”Stinsen brinner”. Nu blir jag sist av oss att gå av, säger han med visst vemod.

*Tar farväl. Med ”Anakronisterna” tar Claes Eriksson farväl från Lorensbergsteatern, den scen som han med Galenskaparna och After* Shave har ägt sedan 1987, men nu har sålt. Foto: KAI MARTIN

Claes Eriksson gör skäl för epitet själv är bästa dräng. Inte för han inte har jobbat med andra, det är ju tusen och en föreställningar och filmer med Galenskaparna och After Shave ett kreativt bevis på, men för att han har mått bäst av att skriva utan inblandning av andra.

Men med ”Anakronister” har det skett ett unikt och framgångsrik undantag. Föreställningen som spelades på Intiman i Stockholm i våras och gjorde succé, ska 27 december göra en sejour fram till och med 6 januari på Lorensbergsteatern. ”Anakronisterna” är ett samarbete med vännerna och kollegorna Andreas T Olsson och Per Andersson. Tre slipade revyrävar som inte bara kan locka till skratt utan också vässa en penna och författa sina egna sketcher och nummer.

– Idén är från mig. Jag tyckte det skulle vara roligt att få göra något nytt och när nu delar av gänget har klivit av tänkte jag på Per, Andreas och också Henrik Dorsin, som har funnit med i kulisserna, säger Claes Eriksson, som med ”delar av gänget” syftar på Galenskaparna och After Shave.

– Ja, där är det ju bara Per Fritzell och Jan Rippe som står på scen och i viss mån min bror Anders. Han har just nu en fin föreställning om sitt liv där han bland annat hyllar mig. Det var ju min födelsedagspresent, en föreställning, som han fick då han fyllde 13 år, som gjorde att han började stå på scen.

Tanken med ”Anakronisterna” var att fyra erfarna skådespelare, komiker och pjäsförfattare skulle delas på uppdraget.

– Men Henrik Dorsin hoppade snart av på grund av att han hade för mycket att göra. Det fick bli vi tre istället. Vi träffades i början på 2023 och jag hade med mig en teckning på hur det skulle kunna te sig, förklarar Claes Eriksson.

Teckning?

– Ja, det var till ”Stinsen brinner” som Rolf Allan (Håkansson, Galenskaparna och After Shaves hovleverantör av scenografi och formgivning, min anm.) ritade en väldigt rolig bild, som bidrog till föreställningens tillblivelse. Det har jag anammat, utan att vara lika duktig som Rolf Allan var. Hur som helst mottogs min teckning med acklamation av Per och Andreas.

Claes Eriksson förklarar att alla skriver var sin del, men att det inte finns någon millimeterrättvisa. Trion bildade dessutom ett bolag, då Claes Eriksson framhärdade att han ville att de skulle vara independent, det vill säga oberoende.

– Ingen av dem har ju varit van att ta några ekonomiska risker. Men jag tycker det är viktigt att inte liera sig med någon, säger Claes Eriksson.

– Så hittade vi datum på Intiman, vilket inte var helt lätt, och började med möten, skrev och repeterade. Jag blev väldigt imponerad av hur de andra skrev och när många tror att jag har skrivit allt blir jag förstås smickrad, men så är det ju inte.

*Trio som roar. Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson står som gemensamma avsändare till ”Anakronisterna”.*
*Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN*

Det har blivit en föreställning på nästan två timmar utan paus. Ingen regissör har medverkat, utan var och ens erfarenhet har kommit till pass.

– Jag brukar ju film repetitionerna, så det är väl det närmaste ett regiöga som vi har kommit, menar Claes Eriksson, men kommer också med ett erkännande.

– Jag hade ett nummer som jag tyckte var väldigt roligt, men de andra fick kämpa med det. Vi var tvungna att stryka det och jag såg hur lättade de blev när vi fattade det beslutet. Nu jobbar jag med det i skrift istället, eventuellt för en kommande bok. Jag tycker fortfarande det är roligt, men det passade kanske inte för scen.

Titeln ”Anakronisterna” erkänner Claes Eriksson kräver en förklaring.

– Vi vill ju alla tre använda revyns gamla form. Jag har det i mig, de har det i sig och ursprunget till titeln är från en recension i DN där det stod att jag var en anakronist.

Eller som det står i presentationen av ”Anakronisterna”: ”Stödda på definitionen av anakronism – något som fanns förr och som fortfarande finns, men som inte borde finnas – och definitionen av anakronist – någon som tycker att det som fanns förr och fortfarande finns, men inte borde finnas borde finnas – kommer dessa tre herrar att bjuda på ett nedslag i samtiden där formen av nedslagen är anakronistiska, det vill säga sång, sketch, monolog, de klassiska revybyggstenarna, medan det innehållsmässiga är rykande färskt och till och med så ”up to date” att inget av det ännu hänt. Hur är detta möjligt, frågar sig vän av ordning. Det är inte möjligt, är svaret, med tillägget: Endast det omöjliga är intressant.”

Att Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson fick till speltid på Lorensbergsteatern får betraktas som guds försyn. Framför allt för att de två förstnämnda är flitigt engagerade herrar.

– Det blir tolv föreställningar och vi spelar till och med på nyårsafton. Det har jag aldrig gjort förut.

*Sist på scen. ”Anakronisterna” – med Andreas T Olsson och Per Andersson – blir Claes Erikssons sista medverkan på sin Lorensbergsteatern.*
*Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN*

Nu blir ”Anakronisterna” det sista Claes Eriksson gör på Lorensbergsteatern innan Vicky Nöjesproduktion och 2entertain tar över driften efter att ha köpt den anrika teatern.

– Vi köpte ju teatern för att få spela våra produktioner. Det har ju gått väldigt bra, men har med tiden också blivit tungrott. Den sista föreställningen med gänget var ”Macken” 2018, som blev en succé. Men efter den har vi ju inte gjort något tillsammans. Jag presenterade en idé för alla 2018 om en ny föreställning. Alla var entusiastiska, men så blev Knut (Agnred) sjuk. Vid flera föreställningar av ”Macken” fick Lasse Beischer, Per Fritzell och jag täcka upp för honom. Det blev ju aldrig riktigt samma sak. Sista föreställningen med ”Macken” 2018 blev på sätt och vis tack och hej för Galenskaparna och After Shave, erkänner han.

– Sedan spelade jag ”Vardagsmat” 2019 på teatern fram till pandemin, en föreställning som jag planerat att spela in. Men det blev tyvärr aldrig så. Vi har haft teatern i 37 år. Jag var först av oss att kliva upp på scen i ”Stinsen brinner”. Nu blir jag den sista att göra det med ”Anakronisterna”. Det är förstås både vemodigt och melankoliskt. Men också en känsla av lättnad. Det har varit ett stort ansvar. Nu hamnar teatern i rätta händer, vi kunde inte fått det bättre och dessutom står inte köpare av en teater i kö.

Men när förslaget om försäljning kom upp i Kulturtuben, föreningen med bland andra Galenskaparna och After Shave, 2023 var Claes Eriksson den som röstade emot.

– Jag gjorde det för personalen, som lagt ned sin själ och sitt hjärta i det här. Jag kunde inte medverka till att trotjänare tvingades gå. Nu sker det, men mer på en naturlig avgång.

Claes Eriksson har inte förlorat sin kärlek till skrivandet och till underhållning. Men det går trögare med åren.

– Jag känner att jag förlorat mitt omdöme till samtiden. Det är svårt att skriva nu. Det är som jag inte får fatt i det. Lusten att stå på scen kommer ju dessutom ur skrivandet. Därför är jag väldigt glad för ”Anakronisterna”.

”Anakronisterna”, Lorensbergsteatern, premiär 27 december 2024. Tolv föreställningar spelas till och med 6 januari 2025.

Av och med: Per Andersson, Andreas T Olsson och Claes Eriksson.

Piano: Per Johansson.

”Anakronisterna” kommer göra ett gästspel på Kulturhuset Stadsteatern i vår.

Lögner och sanningar i poetiskt drama

Posted on november 24, 2024 av Kai Martin

Teater:

SJÄLENS TELEGRAF

”Själens telegraf” är som gjord för en film eller tv-serie. Så varför inte göra drama för scen av Amanda Svenssons hyllade roman med samma namn från förra året…?

På Teater Trixter skapar Konstkollektivet Snö poetisk dramatik med en smart och inkännande iscensättning. Salongen utnyttjas med skir och smart scenografi, snyggt ljus och ljud. Till det tre skådespelare som bär pjäsen med styrka och försiktighet. Emelie Strandberg gör sin Iris Watkins genom olika åldrar. Från liten flicka upp genom den fragila tonåren till en begynnande vuxenhet. Från huset och uppväxten med mammans äppelodling i Somerset till Glasgow. Från oskuldsfullheten, symbiosen med mamman till tonårstidens ifrågasättande till den första kärleken. Strandberg stävar på genom känsloregistrets kobbar och skär med en fin ton. Hon är barnet. Hon är tonåringen. Hon är den begynnande vuxna. Daniel Adolfsson och Caroline Andréason glider in och ut ur olika roller, sömlöst, skickligt, andandes pjäsens dramaturgi och alla skeende.

Vi får följa olika kapitel. En berättelse vars sanning och lögner skalas av lager för lager som en lök. Från en helhet till krackelerande, från oskuld till drömmar till fall och resning.

På scenen förstärker indiepopbandet Soul’s Telegraph alla sinnen med Daniel Adolfsson som Rubert, sångaren och låtskrivaren som drömmer om stordåd med sitt band. Det band som Iris blir inbjuden att delta i.

Pjäsen tar framför allt avstamp i åren 1992 och 1998, men speglar också dåtid som framtid. Man möter en tid av lågkonjuktur och arbetslöshet. Med Iris ifrågasättande om vem hennes mamma är och var, vem hennes pappa är och vem hon egentligen vill vara. Allt skickligt iscensatt med få medel, men med en stark berättarröst.

Vi i publiken sitter mitt i handlingen på diverse stolar utplacerade i salongen som skådespelarna kilar in och ut ur med absolut närhet. Lika nära är ”Själens telegraf”, som i all sin bedrägliga enkelhet är väldigt drabbande. Det här är en mycket sevärd, stark och vacker föreställning.

”Själens telegraf”, Konstollektivet Snö på Teater Trixter, Göteborg. Urpremiär 26 oktober 2024. Denna recension baserad på föreställningen 24 november. Pjäsen spelas till och med 30 november.

Manus och regi: Caroline Andréason och Emilie Strandberg

På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréason, Emilie Strandberg samt Soul’s Telegraph (Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Höjesjö, Ebba Reibe, August Marmander, Sofia Ramstedt)

Musik: Peter Cliffordson Weicht
Kostym och scenografi: Lisa Hjertén
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Koreografi: Sara Suneson
Mask: Maja Asp

En film att prata om

Posted on november 23, 2024 av Kai Martin

Film:

UNDER TROTTOAREN – STRANDEN

!!!

Att regissör, manusförfattaren och filmskaparen Henrik Hellström vill skapa ett samtal om och kring sitt skapande står klart. Till lanseringen av senaste filmen ”Under trottoaren – stranden” bussades en premiärpublik till Falkenberg (där han växte upp) från Göteborg. En resa inte utan upptåg eller samtal. Vid premiärvisningen på Hagabion i Göteborg var konceptet något liknande.

Regissören höll ett anförande, som på något vis ville staka ut vägen för filmen. Att vi skulle bevittna en födelse, att vi i salongen alla var föderskor och att vi senare skulle, med ord, förmedla våra intryck. Torsten Rönnerstrand, bland annat docent i litteraturvetenskap, spelar Tott, en fiktiv roll baserad på honom själv. Innan filmen håller han en kortare föreläsning om att filmen delvis baseras på Eyvind Jonssons ”Strändernas svall”, som sin tur är baserad på Homeros ”Odysséen”. Att den noggranne svenska Nobelpristagaren (1974) i sin research missat sju verser i dikteposet, som Rönnerstrand nu kunde presentera. Dessa lästes med stort allvar och inkluderade inte bara Göteborg utan också sönerna Ulf och Björn. De som också medverkar som bröder i filmen. Allvaret gör humor. Precis som då bröderna Rönnerstrand introducerar filmen med att berätta om det stora slukhål som kommer uppstå på grund av en växande fettknöl i Djupedalsängsbäckens kulvert. Ett slukhål som kommer dra ner hela Linnéstadens stenstad inkluderat Petter Stordalens väldiga hotell Draken vid Järntorget. Allt berättat med lika stort allvar som fadern. Allvaret gör humorn.

Med titeln på denna Henrik Hellströms senaste film flörtar han med slagordet ”Sous les pavés, la plage” under studentupproret i Paris 1968. Något som också påverkade situationismen, en filosofisk konstyttring verskam under framför allt 60-talet, men som också har förgreningar till ryska Pussy riot.

Så redan innan filmen startar öppnar Henrik Hellström och de medverkande för samtal och refenser. Titeln kan, förutom kopplingen till studentupproren, också leda till Umeåbandet Deportees utmärkta album ”Under the pavement – the beach” (2009). (Ja, titeln är hämtad från händelserna i Paris 1968.) Referenserna till ”Strändernas svall” öppnar upp för både Ulf Lundells låt (1996) och Kai Martin & Stick!:s med samma titel (var video är inspelad mellan Falkenberg och Varberg) från comebackalbumet [utan titel] 2016. ”Odysséen” i sin tur öppnar det litterära landskapet med bland andra James Joyces ”Odysseus” (1922). Och för inte så länge sedan levde Homeros mäktiga verk upp i en fantasifull föreställning på Backa teater (läs recension här.) Ja, uppror, förresten. 2001 hade vi ju vår dos av det vid Göteborgskravallerna. Men knappast med någon filosofisk tyngd när gatstenarna grävdes upp för att kastas mot polisen. För inte hittade väl demonstranterna stranden under stenarna…? Men märkligt nog höll Ulf Rönnerstrand en guidad teaterföreställning, en bussresa (!), om sina upplevelser av kravallerna femton år efter (läs här).

Han, skådespelare på Backa teater, är nu rutinerad i sin roll som ”sig själv” i ”Under trottoaren – stranden”. Hans bror och far är det inte, där den sistnämnde debuterar som skådespelare. Henrik Hellströms film är underfundig, allvarlig och stillsam. Men det är också allvaret som gör humorn som med ett slags bordun som klingar envetet stilla under filmen.

Fadern Tott gör akademisk karriär. Foton förstärker att det är en dokumentär (fast det egentligen är en mockumentär). Han får en son med en kvinna som sedan lämnar honom ensam med barnet. Två år efteråt kommer son nummer två. Även här lämnar modern Tott. Han har tagit klivet ur den akademiska karriären och livet blir alltmer ett rollspel där sönerna kommer att ingå. Fortsatt användande av foton förstärker det dokumentära.

Den trehövdade familjen lever i enslighet någonstans i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. Mat från ett mobilseringförråd, där etiketterna tagits bort, tjänar som föda för all framtid. Familjen spelar spel, ett slags alfapet, där tre namn läggs på bordet: Amanda, Lars och Mario. Tre vuxna som i olika stadier visar på ett karriärmässigt misslyckande tornar upp och som med en sliding door-liknande effekt tangerar varandras liv. Bröderna ger sig av utan sin far, på en odyssé med oklart mål.

”Under trottoaren – stranden” är en film med en otydlig början och ett vagt slut. Däremellan rör sig allt drömlikt märkligt. Men det är allvaret som gör humorn. Värmen i den som berör. Men framför allt, filmen är något man aldrig kan sluta att prata om. Bra eller dålig är egalt.

”Under trottoaren – stranden”, premiär 22 november 2024.

Regissör och manus: Henrik Hellström.

Musik: Erik Enocksson.

I rollerna: Torsten Rönnerstrand (Tott), Ulf Rönnerstrand (Ulf), Björn Rönnerstrand (Björn), Amanda (Malin Alm), Lars (Fredrik Lycke), Andreas Strider (Mario) med flera.

Fyndig, fartfylld fars

Posted on november 22, 2024 av Kai Martin

Teater:

VI BETALAR INTE! VI BETALAR INTE!

Man har sannerligen försökt och ambitionen har många gånger varit god. Men, nej, fars har inte landat så väl på Göteborgs stadsteaters scener. Men med Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” från 1974 har man det. Den italienske pjäsförfattaren, och sedermera nobelpristagaren i litteratur (1997) raljerar och underhåller, prickar en samtid fylld av politiska strider, en spänd linje mellan terrorism från yttersta högern och yttersta vänstern, prishöjningar och strejker.

På Stadsteaterns lilla scen (för liten, har det visat sig, publikrusningen har varit total) vilar man inte på hanen. Redan innan föreställningen bjuds man på italiensk schlager innan av Lukas Feurst, Victoria Olmarker och Vera Veljovic samt ett välkomsttal från Fredrik Evers. Där berättar han om att Dario Fos diktade pjäs en månad efter premiären blev verklighet. Hur folk protesterade mot prishöjda varor genom att betala tidigare priser eller helt enkelt ta det de ville. Det blev polisingripande, arresteringar och den dåtida Berlusconistödda pressens ansåg att även Dario Fo med teaterensemble borde dömas.

Pjäsen fick sin stora svenska uppmärksamhet i Sverige som Angered Teaters första uppsättning med bland andra Sven Wollter i spetsen.

Nu är det ett annat rutinerat garde som tar över stafettpinnen och som de gör det. Carina M Johansson är ljuvlig som fryntlig Fellinikvinna i rollen som Antonia. Hon som precis kommit tillbaka från snabbköpet med händerna fylla av bärkassar med varor inte helt ärligt införskaffade. Till sin hjälp har hon grannfrun Margherita (Lukas Feurst), som är tveksam till att behöva dras in i oärligheterna. Bådas respektive män – Giovanni (Fredrik Evers) och Luigi (Victoria Olmarker) – är förvisso vänstersympatisörer. Men olagligheter…? Nej. Allt ska gå rätt till. Så spinns en intrig av växande lögner som blir allt mer hiskeliga ju fler varor som packas upp. In stormar polisen med Vera Veljovic i flera roller på det mest underhållande vis. Allt i en burlesk italiensk, högljud röra.

Regissör Alexander Öbergs uppsättning speglar sig skickligt mot dåtidens klangbotten såväl som i nutidens. Dramatiken leker tafatt med farsen och komiken är med från start till mål i full fart. Det här är helt enkelt en pjäs som tar andan ur en och bjuder på både skratt och eftertanke. Dario Fo har skrivit en fars som är en satir över sin samtid. Han lipar elakt mot de flesta politiska läger, mot politiska höjdare, mot polisen, mot giriga kapitalister. Bedrägligt kan man tro att han också stöttar de utsatta, men riktigt så enkelt är det inte i ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Även de får sig en släng av sleven i denna yttersta roande föreställning.

”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”, Göteborgs stadsteaters lilla scen. Premiär 15 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 21 november. Spelas till och med 5 januari 2025.

Av: Dario Fo.

Översättning: Anna och Carlo Barsotti.

Bearbetning och regi: Alexander Öberg.

Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Nicklas Jörgner.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

I rollerna: Carina M Johansson (Antonia), Fredrik Evers (Giovanni), Lukas Feurst (Margherita), Victoria Olmarker (Luigi, karabinjär) och Vera Veljovic (poliskonstapeln, karabinjärsergeant, dödgrävare, farfar med flera).

Viskningar och rop

Posted on november 15, 2024 av Kai Martin

Teater:

POISON

I ett kapell möts de, hon och han. Kallade till ett möte för att diskutera flytten av deras gemensamma barns reliker. Sorgen har skilt paret åt. Åren likaså. Efter många år ses de nu igen efter att han, 20 i sju på nyårsaftons kväll 1999 med två resväskor lämnat henne.

Han kommer först. Hinner ta av vigselringen innan hon kommer in från regnovädret utanför.

Mötet är tafatt, precis om inledningen är trevande. Men sakta, skickligt, där berättelsen spinner om vad, varför och hur allt blivit som det blivit, intensifieras inte bara handlingen. Det är så mycket outtalat, så mycket som inte förklarats, inte retts ut; ilska, den fortlöpande sorgen, frågor…

Nederländska författaren Lots Vekemans pjäs är ett drama som andas, häftigt och intensivt. Men också ömsint och försiktigt när så krävs. På bästa sätt förvaltar de båda skådespelarna Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolegård dessa viskningar och rop, detta avstånd, denna nakna förtvivlan som hon och han står inför efter alla år efter att den förolyckade sonen ryckts ifrån dem. Här möter vi en rasande sorg, som för henne också blev ett svek då han lämnade. Men också hans försvar, hans förklaringar. Allt i en skicklig balans.

”Poison” är en plågsam pjäs om det avstånd just sorg och svek kan skapa. Men lyckligtvis lämnar den oss inte där, utan visar också på försoning.

”Poison”, Gothenburg English Theatre Studio, premiär 8 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 november.

Av: Lot Vekemans.

Översättning till engelska: Rina Vergano.

Regissör: Gary Whitaker.

Set och ljusdesign: Diblik Rabia.

Ljuddesign: Yosef Madar

Kostym och rekvisita: Diblik Rabia och Mia Bellouere.

I rollerna: Kristina Brändén Whitaker (she) och Anders Tolegård (he).

”Onkel Vanja” bjuder på klassisk teater med försiktigt modernt typsnitt

Posted on november 10, 2024 av Kai Martin

Teater:

ONKEL VANJA

Livet går sin gilla gång på godset på den ryska landsbygden. Strävan, jobb, rutiner. I alla år har Sonya Aleksándrovna (Anna Lundström) och hennes morbror Iván ”Vanja” Voinitskij (Benjamin Moliner), förutom arbetet med skötseln av godsets lantbruk också hängett sig åt hennes pappas arbete. Han, en upphöjd professor, vars texter har renskrivits och korrekturlästs av dottern och hennes morbror. Dessutom har inkomster skickats till honom från godset, där man nogsamt skött bokföringens debet och kredit.

Men så kommer den nu pensionerade, självupptagne professorn Aleksándr Sérbejakov (Jakob Eklund) med sin unga, andra, fru Jelenea Andréjavn (Ruth Vega Fernandez) för att bo på godset och allt ställs på ända. Allt från matrutiner till känslostrider.

Sonya Aleksándrovna får plötsligt konkurrens i kärleken till läkaren Michaiíl Ástrov (Jonas Sjöqvist) när professorns frun visar spirande intresse. 47-årige Onkel Vanja förlorar inte bara sina dagliga rutiner vid professorns ankomst utan förlorar sig också i bottenlös, desperat och obesvarad kärlek till Jelenea Andréjavna.

Ja, Tjechov kan sina intriger och regissör Anna Takanen vet att förvalta dem. På Folkteatern har man de senaste åren sett vilda, berusande, roande och gripande uppsättningar som vågar utmana teatern som form. Men här är det som om Anna Takanen vill gå tillbaka till klassisk teater. Här är texten, den försiktigt drivande handling som stegras i den dramatiska andra akten och skådespelarnas gestaltning i fokus. Allt annat är avskalat.

Scenograf och ljusdesignern Tobias Hagström-Ståhl har valt det enkla. Första aktens veranda, trädgårdsmöbler, en hammock och ingången till vardagsrummet. Stenläggningen delas av en längre tvärställd brun, som samlar regnet när det sakta faller från det utskjutande altantaket. I andra akten är vi inne i husets vardagsrum med ett piano, ett större klaffbord, stolar, en skänk.

Inga märkvärdigheter, som i linje med idén om att låta handlingen och skådespelarna sättas i fokus. Från första akten, som försiktigt sätter tonen och presenterar karaktärerna, till andra aktens explosivitet.

Likaså med Jonas Redigs musik med skärvor av Erik Saties ”Gnossiene no1” som tema, som i sin enkla pianomelodi fasas ut med modern redigering och ljud. Ett så skickligt lagt soundtrack, men det har han ju också visat förr att han kan. Som till Stadsteaterns ”Skål för livet” aktuell just nu.

Men det är, som sagt, skådespelarna som till syvende och sist tillsammans med den snyggt drivna handlingen, för pjäsen. Benjamin Moliners ömkansvärda Onkel Vanja som växlar mellan stormande häftig och svag, som bara han kan. Anna Lundströms Sonya Aleksándrovna, som görs så ung och både stark och svag; en fjortis emellanåt med ett bultande tonårshjärta för läkaren Michaiíl Ástrov. Han som inte alls är intresserad utan är intresserad av professornsfrun, som i Jonas Sjöqvists gestaltning är både avmätt, fånig, förtvivlad och lustfylld. Professor Aleksándr Sérbejakov görs av Jakob Eklund på det bullrande sätt som han kan bäst, med ekon av Sven Wollter. Men så klär det också rollen. Precis som våpiga, flörtiga och blasé professorsfrun som Ruth Vega Fernandez gör till en ung kvinna knappt över tonåren. Hon som i en koreograferad, stark scen ensam briserar i sina känslor.

”Onkel Vanja” är stram och stark teater i pur form. Här slarvas inte med någonting. Magnus Lindmans översättning efter irländaren Conor McPhersons bearbetning är moderniserad från originalet, kryddat med svårdomar och invektiv som jag inbillar mig knappast författats av Anton Tjechov. Så har också läkare Michaiíl Ástrovs värv vid sina ordinarie sysslor som doktor satts i skarpare ljus. Denna hans skogshantering är som av dagens idéer om miljövård och klimathantering. Ett skickligt sätt att sätta pjäsen i modern kontext utan att förlora sig helt. Så också med Charlotta Nylunds kostymer, som är i ett snyggt skifte mellan klassiskt och nu, där Onkel Vanja kliver omkring i ett par Converse eller Jelenea Andréjavna i dresser av modernt snitt. Detaljer, men raffinerat.

Det kan anas något enkelt över denna Anna Takanens uppsättning. Men jag tycker det är mod, att just våga pjäsen vara teater i sin prydno.

”Onkel Vanja”, Göteborgs folkteater, premiär 9 november 2024. Spelas till och med 11 januari 2025.

Av: Anton Tjechov, i bearbetning av Conor McPherson.
Översättare: Magnus Lindman.
Regissör: Anna Takanen.
Scenograf och ljusdesigner: Tobias Hagström-Ståhl.
Kostymdesigner: Charlotta Nylund.
Kompositör och bearbetning: Jonas Redig.
Maskdesigner: Suz Åberg.

I rollerna: Jakob Eklund (Aleksándr Sérbejakov), Ann Lundgren (Marina Timofejevna), Anna Lundström (Sonya Aleksándrovna), Benjamin Moliner (Iván ”Vanja” Voinitskij), Lena B Nilsson (Maríya Voiniskij), Thomas Nystedt (Olja Íljitj Telégin, ”Våfflan” kallad), Jonas Sjöqvist (Michaiíl Ástrov) och Ruth Vega Fernandez (Jelenea Andréjavna).