Nytt perspektiv. Med utgångspunkt från Kristins synvinkel ger Revet scenkonst Strindbergs ”Fröken Julie” ny näring. Hanna Ingman gör rollen som Kristin. Foto: DAN ANDERSSON
August Strindbergs kammardrama ”Fröken Julie”, det passionerade mötet mellan högadliga fröken Julie och betjänten Jean med kokerskan Kristin närmast i kulisserna, är ju en klassiker väl spelade över världens scener. Men Kristin, hon som anar, ser sin trolovade Jean kurtisera med fröken Julie, har aldrig fått något större utrymme. Men då Strindberg ger sig hän åt fröken Julie och Jean, det omöjliga mötet mellan adel och tjänstefolk, där lusten vinner över förståndet, vill Revets scenkonst utforska pjäsen ur Kristins perspektiv.
I denna snyggt skapade monolog, författad av Erika Lindahl, om cirka en och en halvtimme håller skådespelaren Hanna Ingman hov på scen. På sitt rum, med neddragna persienner och en dörr som hon kan glänta på för att höra midsommarnattens hetta stegras mellan hennes Jean och fröken Julie, skapar hon ensam dramatik i rollen som Kristin.
Ja, det är ett annorlunda perspektiv. Inte bara för att vi här får Kristins tankar från naivitet och blind tro på sin fästman Jean till raseriet då sanningen uppdagas. Nej, i detta hennes rum är också tidsförskjutningen markant och intressant.
Furumöbler, en mikrovågsugn, en elektrisk fläkt, olika lampor som tjänar som strålkastare beroende på var i rummet Kristin befinner sig. Kristin, allt annat än tidstroget klädd, är dessutom noga med att påpeka att vi ska vara varse om att, det inledningsvis dygdiga, spelet mellan Julie och Jean utspelar sig på 1880-talet (pjäsen hade ju premiär 1889). Själv halsar hon öl och poppar popcorn. Som om hon från sitt rum kikar 136 år tillbaka i tiden för att hitta en distans till händelserna.
Kristin är trotjänarinnan som satts sin lit till sin fästman. Hon gör det envist och stolt, men av samtalen som utspelar sig utanför rummet då hon gläntar på sin dörr, står det alltså allt mer klart att han bedrar henne. Hon håller stoiskt stången, men drivs sedan till vrede, besvikelse och rannsakan. Kanske är det tid att kasta loss, att lämna slitet för Amerika, att lämna kärleken. Att bry sig om sig själv.
Hanna Ingman skapar en modern Kristin, som är allt annan än devot. Här spänner rollen mellan humor, förtvivlan, ilska och tomhet. Vilsen i allt som händer har hon bara sig själv. Hanna Ingman balanserar detta med finkänslighet och styrka.
”Jag spänner upp himlen med egna händer”, Revet scenkonst, Hagateatern, premiär 4 april 2025. Denna recension är baserad på föreställningen 5 april. Spelas även 11,12 och 13 april.
Baserad på ”Fröken Julie” av August Strindberg Text: Erika Lindahl Utifrån ett koncept av Revet Scenkonst Regi: Dan Andersson Scenografi och kostym: Emilia Bongilaj Musik och ljuddesign: Jenny Soovik Mask: Osborne Petersson På scen: Hanna Ingman Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perman
Briljant, smärtsam, snygg och intensiv. ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater griper tag från scen ett till finalen. Foto: OLA KJELBYE
Tonen sätts redan i inledningen. Den dimhöljda begravningsscenen med Bernarda Alba (Marie Richardson) i spetsen för sin döttrar i sorgeprocessionen. Det sker i nära nog tystnad, sorgen som kvider hos döttrarna på olika sätt. Den rakryggad änkan. Samtliga av kvinnorna i svart med sorgflor som täcker deras ansikten. Så bär de klumpigt och obalanserat kistan mot graven. Koreografiskt skönt, dovt humoristiskt.
Frederico Garcia Lorca skrev ”Bernardas hus” 1936. Några månader senare fördes han bort av Francos anhängare och mördades. En fri konstnärssjäl fjättrades och tystades efter att ha varit ett intellektuellt motstånd mot en totalitär regim. Så farlig kan kultur vara.
Nora Nilssons uppsättning av pjäsen är bländande i sitt mörker. Här finns inte en död minut. Uppsättningen är gjord av kvinnor – med få undantag – och med kvinnor. Men för alla.
Jo, Lorcas pjäs är enbart med kvinnoroller. Men här, i Noras Nilssons regi, inbillar jag mig att det finns en poäng med att allt är strikt inom ”kvinnorummet” från skådespelare, regissör, scenografi, kostymdesign etc. Här finns en kunskap om tjejsnack, dito middagar, intriger systrar emellan, relation till en dominant mamma… ja, saker som män måhända kan föreställa sig, men inte skapa nerv av.
Marie Richardson håller sin Bernarda inom herrans tukt och förmaning. Hon är skoningslös i både sin gestaltning och i hur Bernarda är i sin relation till sina döttrar. I sorgen stänger man allt inne, som om sörjandet ska få blomma med full, svart kraft och som ett straff.
Här finns inte en man så långt scenerna tillåter, men de rumsterar i kulisserna som andar. Dels den avlidne mannen/fadern, han som med patriarkisk självklarhet satte på pigan i stallet. Eller som skrönor – sanna eller elaka rykten – om grannfruar, som drivs till galenskap av fäder, män och incest. En stark roll har också Angustinas (Caroline Söderström) blivande man Pepe Romano. Hon som Bernards äldsta dotter, från ett annat äktenskap, är den som genom arvsteknikaliteter ärver det mesta. Men samtidigt bedrar han sin blivande hustru med hennes syster Adela (Beata Hedman) och syster Martirio (Marta Andersson-Larson) är upp över öronen förälskad i samme man.
Tack, här är intriger av högsta rang.
I detta hus av kvinnor lever längtan, lusten, åtrån i varje scen. Allt närmast outtalat, för karlar är djur. Ändå något att drivas mot. Hand i hand med naturen eller som trots mot Bernardas matriarkat.
Skådespelarna bjuder på mästarprov av rang. Uppsättningen är strikt koreograferad, som en dans, och har ett mod i att inte skynda på några repliker eller scener. Varje roll bereds plats, får ta utrymme och andas – från Marie Richardsons sylvassa Bernarda till Marie Delleskog kärlekstörstande, giftaslystna dementa mormoder. Från Anna Bjelkruds Poncia, den plikttrogna husan som efter alla år vågar stå upp mot Bernarda, till Annie Dehlins Maia, den underdåniga, ständigt hungrande pigan.
Så döttrarna. De som är tätt sammanfogade och samtidigt så väsensskilda. De som hårt hållna ända skapar sitt eget utrymme och sina egna föreningar. De som kan allt om varandra och vet att skicka giftpilar där det smärtar som mest. Beata Hedman är skör och bländande som den trånande, i hemlighet förälskade Adela. Marta Andersson-Larsons gör sin puckelryggiga Martirio, som Adela, flickaktig och fjortisaktig. Eline Høyers Magdalena går från djupt sörjande till manhaftig med starkt, men smart återhållet spel. Teaterapan i familjen – åtminstone för sina systrar. Amelia får en devot gestaltning av Iskra Kostić. Ständigt en skuggfigur i systraskaran. Och Caroline Söderströms Angustina, den kuvade, den ”fula”. Hon som förmodligen inte längre kan få barn, som för gammal. Så snyggt spelad av denna nerviga, fladdriga roll som går från skör stolthet till tappad på all fysisk och psykisk hållning.
Imponerande är också Julia Przedmojkas scenografi där flickornas brudkistor spelar en central roll. Och jag, som normalt inte är så förtjust i projiceringar för att förstärka vad som sker på scen, kan inte sluta förtjusas över hur spegellikt effektivt videotekniken fungerar här.
I Bernardas hus faller allt med imploderande kraft. I pjäsen ”Bernardas hus” faller allt på plats. Det är märkligt starkt att ta del av.
”Bernardas hus”, Göteborgs stadsteater, premiär 28 mars 2025. Spelas till och med 31 maj.
Av: Federico García Lorca.
Översättning: Jens Nordenhök.
Bearbetad för Göteborgs stadsteater av Sisela Lindblom och Nora Nilsson.
Regi: Noras Nilsson.
Scenografi: Julia Przedmojska.
Kostymdesign: Lena Lindgren.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljusdesign: Sofie Gynning.
Ljuddesign/kompositioner: Dan Andersson.
Koreografi: Lidia Wos.
På scen: Maria Richardson (Bernarda Alba), Anna Bjelkerud (Poncia), Caroline Söderström (Angustias), Eline Høyer (Magdalena), Iskra Kostić (Amelia), Marta Andersson-Larson (Martirio), Beata Hedman (Adela), Marie Delleskog (Maria Josefa/gäst), Annie Dahlin (Maia), Gunilla Johansson Gyllenspetz (Prudencia/städerskan) och Julia Glisic (gäst/”Adela”).
Humoristiskt. Teater Jubels uppsättning ”Nästa stora grej” tar krisen om läsandet på stort allvar – och med humor. Här Axel Isaksson, som Bulten, och Nils Jensen, som Ankan. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en tid där intellektualism, kunnande, solidaritet och empati har blivit något att förakta. Att läsa en bok eller titta på nyheter har reducerats för folk i gemen. Hellre lyssna på skvaller från sociala medier under tiden som styrande vaskar fram lögner som vore de guldkorn. I sanning märkligt.
När Teater Jubel för ett år sedan fick en förfrågan från Västra Götalandsregionens bildningsförbund, via Medborgarskolan, om att skapa en berörande föreställning om läsfrämjandet riktat mot vuxna… ja, då var det en utmaning att anta. Barn läser eller får böcker lästa. Äldre vuxna har läsandet som en fritidssysselsättning. Till och med ibland som en nödvändighet. Unga vuxna, däremot, saknar traditionen av läsande. I en zappande tid mellan smarta telefoner och strömmande av teveprogram får det helt enkelt stå tillbaka. Så regredierar både språk, läsförståelse och förmågan att med tålamod ta in en text.
”Nästa stora grej” är en lättsam föreställning om hur man ska vända på detta. Med smart humor och två flinka skådespelare – Axel Isaksson och Nils Jensen – går man i mål med sitt uppdrag.
Här får ett intelligent skrivet skrivet manus sin bärighet av man låter texten ta plats. Scenografin är enkel. Ett kontorslandskap med plats för två. Axel Isakssons Bulten, den lätt nervöse och rastlöse medarbetaren väntar på sin kollega Bulten (Nils Jensen) inför mötet med chefen Cassandra. Vad vill hon? Vad förväntas hända?
Ankan är mannen i blått, Bulten han i rött. Den ene mer känslosval, korrekt och mindre känslostyrd. Den andre nervig, direkt och med känslorna som komna på en och samma gång.
De är tajta barndomskamrater, som nu i ung, vuxen ålder har hamnat på samma kontor. Nu väntar en stor utmaning. Chefen Cassandra, som aldrig dyker upp men meddelar sig via mejl och röstmeddelanden eller då Bulten ger henne en röst i form av en docka, ger dem båda en utmaning. De ska skapa en kampanj för att få igång läsande hos just unga vuxna. Så varför inte med några reklamfilmer för att pocka på uppmärksamheten…?
Det blir en rappt berättad pjäs där de filmade, väldigt roande, scenerna tjänar humorhöjande. Lite som Per Anderssons hovmanusförfattare Håkan Johnsson plägar att göra. Ett sätt att förstärka satiren utan att låta föreställningen tappa fart. Och så jobbar många lokalrevyer nu mer.
Men det är direkt på scen som de båda skådespelarna är som bäst. Axel Isaksson har en tajming och skicklighet i sina repliker, som imponerar. Han vågar vila i tystnaden, är bekväm i hur han levererar sin text. Han gör det rappt och elegant. En komisk ådra i rakt nedstigande led från Andreas T Olsson. Nils Jensen balanserar Bultens nervighet med ett mer återhållsamt skådespeleri i sin roll som Ankan. Men han klarar också utbrotten med en snygg återhållsamhet.
Teater Jubel och ”Nästa stora grej” förtjänar en större publik och vi förtjänar Axel Isaksson och Nils Jensen – en strålande stjärnduo på komikerhimlen.
”Nästa stora grej”, premiär 17 januari på Hagateatern 2025. Denna recension baserad på föreställningen 25 mars, Mölndals stadsbibliotek. Spelas på turné i höst i bland annat Västra Götalandsregionen.
Regi: Benjamin Blomqvist.
Produktion: Teater Jubel.
På scen: Axel Isaksson (Bulten) och Nils Jensen (Ankan).
Teater Jubel är en turnerande teatergrupp med bas i Göteborg. Teaterns mål är att skapa scenkonst som är lättillgänglig som vill roa och berika en bred publik
Gastkramande. ”The P word” på Gothenburg English Studio Theatre griper tag. Foto: LINA IKSE
Den pakistanske flyktingen Zafar och brittisk pakistanske Billys liv är väsentligt skilda. Men förenar sig i att båda är homosexuella. Den förstnämnde som tvingats lämna sitt land för England när pappan hotar med att slå ihjäl honom, så som han lät döda Zafars älskade efter att avslöjat de bådas ”förbjudna” relation. Den andre lever i Swinging London, som manlig prostituerad på jakt efter den sanna kärleken och den stora bekräftelsen. Zafars familj har förnekat honom. Inte heller den utåtagerande Billys familj hyser några högre tankar om honom efter att han kommit ut.
I ”The P word” möts fördomar, flyktingdramatik, striden för mänskliga rättigheter, rätten att älska den man vill och romantik i något slags Bollywood-skimmer. Åtminstone delvis. Regissör Gary Whitaker har skalat ned Waleed Akhtars pjäs från 2022 till sin essens utan att för en sekund förlora skärpan. Här ryms sannerligen dramat, som kramar om publiken intensivt. Men här ryms också både humor och kärlek. Det är skickligt med denna böljande och fartfyllda dramaturgi på knappt en och en halv timme.
Scenrummet är enkelt. Två sängar mittemot varandra. En flortunt gardin och en smal gång skiljer publiken åt och de gradänger vi är placerade på som närgångna åskådare. Billys säng är prålig, mjuk och inbjudande. Zafars våningssäng på flyktingboendet är hans otrygga hem där sömntabletterna ska hjälpa honom från den mardröm verkligheten bjuder.
Det är i sanning två skilda världar. Men den gayiga Billy, som tar för sig i nöjeslivet och rör sig som en fri man, och den försiktige, rädde Zafars vägar ska mötas. Harry Singh, utbildad på Guilford School of Acting, är utmärkt som den finlemmade Billy, som stolt konstaterar att han inte tas för pakistanier eftersom hans hud är så ljus. Han pratar nära nog utan brytning och vinnlägger sig om att dölja sitt ursprung. För Zafar är problematiken av helt annan art. Raj Khera gör sin gestaltning med rak rygg och ett ömsint försiktigt spel. Det passar. Rädslan att skickas tillbaka av det brutala, skoningslösa brittiska rättsystemet gör att Zafar väljer att försöka ta sitt liv. Paradoxalt nog blir det initialt hans räddning. Suicidförsöket lyckas inte och i mötet med en läkare som han känner förtroende för väljer han att berätta om varför han flytt. På omvägar får han, som saknar ekonomiska tillgångar, en advokat som jobbar för hans sak. Men ingen pjäs utan drama och här skruvar Waleed Akhtar till det på thrillervis, mot ett gastkramande slut.
I ”The P word” sitter alltså publiken nära nog i knät, eller i sängen, på skådespelarna. Det skapar en extra intimitet och intensitet till en redan intensiv och djupt berörande pjäs.
Visst, inledningsvis blir dialogen från de respektive sängarna något av en tennismatch, som blir en prövning för nacken. Men väl uppvärmd är det med förtjusning som jag följer spelet.
”The P word”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 14 mars 2025. Spelas till och med 12 april.
Brutalt bra. Wajdi Mouawads pjäs ”Bränder” är en smärtsam och kraftfullföreställning som tar andan ur en. Foto: OLA KJELBYE
Den libanesisk-kanadensiska dramatikern Wajdi Mouawad (född 1968) blundar inte för det brutala. Det står klart när jag efter att fortfarande efter en natts sömn ännu hämtar andan efter premiären av hans ”Bränder”. Det är en listigt komponerad intrig, där jag definitivt inte ska avslöja det dramatiska slutet, som sakta i något slags thrillermood skruvas åt mer och mer intensivt.
En mor avlider och lämnar sina tvillingar – sonen Simon (Vincent Grahl), med ambitioner att bli professionell boxar, och Jeanne (Fabiola Cruz), matematiker av rang och lärare på universitetsnivå, ett arv. Testamentexikutorn Hermile (Johan Gry) är inte bara sörjande vän till barnens mor Nawal (Maria Salomaa) utan alltså också den som, förutom arvet, delar ut de efterlämnade breven. De som ska överlämnas till tvillingarnas far respektive okände bror. Alltså till en far de tror är död och till en bror de inte känner till.
Det är en raffinerad start i Anna Heymowskas brutalistiska scenrum, som inramas av grå murar till ett läger med resta lyktstolpar med blekt ljus och med kravallstaket som skiftar bruk efter handling. Det är naket, obarmhärtigt och upptill skådespelarna att prestera. Det gör de med emfas.
Med pjäsens alltmer tillskruvade intrig kramar ensemblen själ och hjärta ut sina karaktärer. Ingen kommer undan när det stora allvaret greppar tag om publiken.
Vi slungas in i inte bara ett relationsdrama med barn som haft en dålig relation till sin mor – hon som sina sista fem år slutade prata – utan också i krigets vanvett och skoningslösa våld och galenskap.
Handlingen kastas från nutid till dåtid. Ibland med dubbla scener parallellt spelade. Citat återkommer förklarande. Skärvor efter skärvor läggs till en mosaik, som ger bilden av dramatik, svek, sorg; en kvinna i kärlek vars oäkta barn tvingas ifrån henne, precis som kärleken. Hur hon senare söker sitt barn genom ett icke namngivet krigshärjat land. Det som, som ett sårat djur, blottat en brutalitet som våldfört sig på folket: barn, unga, vuxna, gamla.
Barnen med Simon som vred och oförstående vänder ansiktet från sin mor mot boxningskarriären. Jeanne som möter matematikens eviga gåtor och söker svar där, men inte i sin familj. Hur de tillsammans slutligen följer i sin mors spår för sanningen.
Det här är en skoningslös hänsynslös pjäs där man inte kommer undan. Krigets vanvett kryper in under skinnet, iscensätts effektivt i scener som är något av de starkaste jag fått till mig på Stadsteatern. ”Bränder” är brännhet och brutal. Jag är djupt berörd och också tacksam för den lilla flämtande låga av hopp om förlåtelse som den trots allt bjuder.
”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, premiär 28 februari 2025. Spelas till och med 2 april.
Av: Wajdi Mouawad.
Översättning: Katrin Ahlgren.
Regi: Natalie Ringler.
Scenografi och kostymdesign: Anna Heymowska.
Maskdesign: Gunilla Bjerthin.
Ljusdesign: Charlie Åström.
Komposition: Daniel Ekborg.
Ljuddesign: Tova Östman.
I rollerna: Maria Salomaa (Nawal), Fabiola Cruz (Jeanne/Jihane), Vincent Grahl (Simon), Johan Gry (Hermile, guiden), Rasmus Lindgren (Ralph, Antoine, Malak, Chamseddine), Anna Harling (Sawda, Elhame), Ashkan Ghods (Wahab, Nihad) och Owe Wolf (Nazira, läkaren, Abdessamad, vaktmästare, fotografen).
Lek och allvar. I ”Mot slutet”tar Backa teater – här Emelie Strömberg och Ulf Rönnerstrand – lekfullt grepp på tiden. Foto: OLA KJELBYE
Vad är tiden och hur mäter man den? Vad är en tidslinje? Varför går tiden snabbt då man har kul, men långsamt då det är tråkigt? Varför tar en minut så lång tid då man ska hålla andan, men tre minuter blixtrar förbi då man ska berätta något man brinner för…?
Ja, tid väcker frågor och Backa teater har genom Iggy Malmborg, regissör, satt sig att försöka ge svar på dem i en lustfylld uppsättning, som engagerar. I spelsalen, som är rund och omfamnande med publiken i gradänger på ena sidan ned mot scengolvet, möter vi skådespelarna som sig själva: Adel Darwish, Ylva Gallon, Ulf Rönnerstrand, Hannah Shermis och Emelie Strömberg. Enligt en tablå i fallande skala, ska vissa förutbestämda moment; antingen av alla, bara av några eller eller endast av en: hålla andan, snurra, associationer, gång, visslingar, vittnesmål och så vidare. Allt interfolierat med a capellasång, komponerat av Kristina Issa, i stämmor av de fem skådespelarna. Som för att andas ut mellan programpunkterna.
Allt sker på tid med en klocka som tickar plus en tidsaxel i det runda rummet som löper mot slutet.
Det är ett lustfyllt spel av ensemblen, som snabbt bjuder in sin unga – och för alla del äldre – publik. För så är det på Backa teater, utan en publik på tårna blir det ingen resonans, ingen kommunikation och – i så fall – en stum föreställning.
I ”Mot slutet” väcks alltså frågor om tiden, men svaren håller man på. Ja, snarare blir det ett medel för diskussion efteråt med föreställningen att relatera till. Så uppstår en pinsam tystnad när pussandet står på tablån. Barnen skruvar på sig, några ropar sluta, en gastar ”våldtäkt” och den där minuten tar en evighet medan tre minuters ”slagsmål” mellan, inledningsvis, två kombattanter stegrar engagemanget så att alla glömmer bort tiden.
Det här är en föreställning som svischar förbi, men som håller sig till en dramaturgi som växlar mellan ömsint och intensivt. Skådespelarnas direkta tilltal till sin publik river ner ridån mellan verklighet och spel. Då blir det på allvar. Backa teaters ensemble är skicklig på det.
”Mot slutet”, Backa teater, premiär 28 februari 2025. Från sex år. Spelas till och med 16 maj.
Av: Iggy Malmborg, som också regisserat.
Scenograf och kostymdesign: Maja Kall.
Ljusdesigner: Ulrich Ruchlinski.
Kompositör: Kristina Issa.
Ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert, som också producerat danslåten.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Ulf Rönnerstrand, Hannah Shermis och Emelie Strömberg samt Latifa Esmailian Malm, som medverkar med inspelad röst.
Febrig sanningssägare. Jesper Söderblom gör sin visselblåsande Thomas Stockmann febrig och allt mer flammande. Foto: OLA KJELBYE
Läser precis en artikel om en läkare som sakligt kommenterat i en Facebooktråd där lögner och påhitt grasserar. Hen får raljanta kommentarer och gråtsmilande emojier till sin kommentar. Fakta är inte mycket värt i dessa dagar. Fråga just läkare. Fråga forskare. Fråga, för all del, journalister. En grupp som vill hantera sanning med varsamt korrekt hand.
Men… vi lever i en tid där evidens inte är fakta. Istället lever vi efter hittepå eller märkliga, politiska vändningar med en kappa som fladdrar i medgångsvinden.
Henrik Ibsen skrev ”En folkefiende” i ett slags fåfäng vrede efter att hans pjäs ”Gengångare” inte prisats som författaren tyckte att den borde. Samtidigt är Norge, ja, större delen av västvärlden, i slutet av 1800-talet inne i en demokratiseringsprocess, som i mångt och mycket format det samhälle vi har idag. ”En folkefiende” skrevs 1882 när parlamentarismen var på väg att införas i Norge.
Ibsen var skeptisk till de politiska vindar som blåste. En modernisering av samhällets struktur. Var det av ondo eller godo…? I denna hans då så aktuella pjäs stormar det rejält på den offentliga arenan, som inne i läkaren Thomas Stockmanns själ. Han som avslöjar vattnet till stadens kurbad, som otjänligt. Han som inledningsvis får med sig etablissemanget – tidningar och entreprenörer – men stöter på patrull hos politikerna.
I regissör Viktor Tjernelds uppsättning av Ibsens klassiker blossar det upp till en familjefejd. Thomas Stockmann, febrigt och engagerat spelad av Jesper Söderblom, är sanningssägaren. Den visselblåsare som vill rädda invånarna från sjukdomar relaterat till det vatten som gör allt annat än renar. Motståndet kommer från hans syster, den slipade politikern Marie Stockmann, hans syster. Hon görs av Josefin Neldén, som under några år skämt bort oss på film och i tv-serier, med starkt spel. Nu i sin comeback på scen visar hon klass med sin roll, som bitvis är otäck i förmågan att vända politiken till sin fördel.
Första akten inleds med att paret Thomas och Sofia Stockmann tillsammans med dottern Petra i de övre tonåren precis har flyttat in i sitt hus. Joe Cockers ”With a little help from my friends” dånar till en headbangande, mimande Sofia. Gäster kommer. Journalister, konstnärer, svärmor… ja, även syster Marie dyker upp.
Samtliga gör sina entréer via dörrar och riktar sig artigt mot publiken. För vi ska vara med. Något som visar sig blir en allt större roll ju längre pjäsen lider.
Springa dörrar är ju ett klassikt farsgrepp för att presentera intrigen – ofta komplicerad för att möjliggöra förvecklingarna som följer. Här blir första akten just en fars med humorn som vapen, samtidigt som Thomas Stockmann ivrigt har sitt stora avslöjande i en rapport i sin hand. Den som tidningens stora journalist Natalie Hovstad (Victoria Olmarker) tillsammans med sin praktikant Niklas Billing (Odin Romanus) vill publicera. Ett porträtt av Thomas Stockmann, som ska rubricera honom som stadens hjälte, ska ges ut. Den Voiåkande entreprenören Rikard Aslaksen (Fredrik Evers), ständigt med flera mobilsamtal jonglerandes i luften, äger det mesta i samhället – inkluderat tidningen. Alla är positiva till artikeln i allmänhet och rapporten i synnerhet.
Tempot är högt, handlingen svischar förbi och tonen sätts för att sakta skruvas åt till en allt dovare och mörkare. I andra akten slår det till och det är då det stora allvaret och dramatiken rullar in. En sanningssägare kan ju skapa problem för staden, för inkomster, för relationer. Att ta hand om det förgiftade vattnet, som ju kommer från fabriker som ger invånarna inkomster, blir kostsamt. Nytt, rent vatten i rör som måste läggas om utsätter stadskassan för ett orimligt tryck. Planerade satsningar på vård och skola kommer ställas i skamvrån. Hälsan tiger kanske inte still, men den går att snacka bort.
Plötsligt står Thomas Stockmann ensam. Alla vänder sig emot honom och han, sanningssägaren, som har rätt blir istället en ”Folkefiende”. Han försöker informera stadens invånare på ett stormöte, men det tas över av det etablissemang som nyligen stod på hans sida. Marie Stockmann utmanövrerar sin bror brutalt. Hans flammande tal på mötet blir en pamflett, som slår hårt mot alla, inklusive oss i salongen. Ingen kommer undan. Vi vet att han har rätt. Men när Fredrik Evers slemmiga Rikard Aslaksen ger oss chansen att rösta för Thomas Stockmann avkrävs vi på vissa kriterier (jag ska inte avslöja vilka de är); majoriteten tiger. Det är kusligt. Det är starkt. Det är otäckt.
Ja, Thomas Stockman vänds ryggen. Han står styvnackad. Men förlorar också allt.
”En folkefiende” har Henrik Ibsens ramberättelse, men sätter den i ett här och nu. Han skulle nog inte riktigt känna igen sig i replikernas snabba skiften, eller i den humor som har vävts in på gott och ont. Men styrkan i Viktor Tjernelds version är just att den landar tungt i vår nutid där evidensbaserad sanningen inte är mycket värd.
Henrik Ibsens ”En folkefiende” lever och har hälsan. För två år sedan såg jag, exmepelvis, Niklas Hjulströms uppsättning på Västmanlands teater (läs recension här). Samma tema, samma ramberättelse, men med delvis andra karaktärer och en annan tvist – om än med både sanningen och demokratin i blickfånget.
”En folkefiende”, Göteborgs stadsteater, premiär 15 februari 2025. Spelas till och med 9 april.
Av: Henrik Ibsen.
Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld.
Scenografi och kostymdesign: Siria Areyuna Wilhelmsson.
Maskdesign: Elin Bergström.
Ljusdesign: Sofie Gynning.
Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh.
På scen: Jesper Söderblom (Thomas Stockmann), Michaela Thorsén (Sofia Stockmann), Aviva Wrede (Petra Stockmann, paret Stockmanns dotter), Josefin Neldén (Marie Stockmann, syster till Thomas Stockmann)), Fredrik Evers (Rikard Aslaksen), Carina M Johansson (Louise, mor till Sofie Stockmann), Victoria Olmarker (Natalie Hovstad), Odin Romanus (Niklas Billing) och Johan Friberg (Hørster).
Briljant galenskap. Mia Höglund-Melin är all in i sin gestaltning av far Ubu i Stadsteaterns uppsättning av Alfred Jarrys absurda drama från slutet av 1800-talet. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Som om det inte har räckt med utmaningen att sätta fransmannen Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu” på scen. Det som skapade rabalder vid premiären 1896 på Théâtre de l’Oeuvre. En föreställning som utmanade publiken, med scenografi av bland andra konstnären Toulouse-Lautrec, så till den milda grad att man lämnade salongen.
Nu har man iscensatt den på Lilla scen på Göteborgs stadsteater med en ensemble om fyra med Mia Höglund-Melin som den despotiske, makthungrige, galna och smått korkade fader Ubu som suktar efter den ”polska” tronen. De tre andra – Malin Morgan, Benjamin Moliner och Johan Stavring – glider in och ut ur karaktärer och könsroller i en intensiv föreställning.
Det har, som sagt, inte räckt med utmaningen med pjäsen och iscensättningen i sig. Manuset har kortats rejält (men har med effekt sparat den ålderdomliga språkdräkten och Jarrys språkliga defekter) och Mia Höglund-Melin har tvingats trotsa en envis förkylning under repetitionerna. Om det är därför som, nyss uppstånden ur sjuksängen, hon ser så härjad ut i denna hennes livs roll, ska jag låta vara osagt. Men hon gör en febrigt plågad fader Ubu, han som talar innan han tänker och beslutar i hast utan förnuft och vettig riktning.
Hon är både underbar, briljant tokig och helt all in i sin karaktär, som möter publiken i stort sett hela speltiden om två timmar (inklusive paus).
Men inte utan sina lika briljanta medspelare som är allt annat än staffagefigurer. Inom en blinkning av en sekund (snyggt med scen- och karaktärsbyte med ljuset) skiftar man från en person till en annan. Det är skickligt, roande och detta görs utan att man tappar ett uns av styrfart genom de till bredden av galenskap fyllda förvecklingarna.
Alfred Jarry skapade ju sin parallellt filosofiska och konstnärliga idé patafysik. Vetenskapen om ”det som ligger bortom fysiken”. Hans fiktiva karaktärer ska i hans pjäser ”utforska absurda eller fantastiska lösningar på existerande problem”, som det står i programbladet. Hans filosofi och texter/pjäser har ju gett ringar på vattnet, som amerikanska bandet Pere Ubu, som i sin tur påverkat Bob Hund.
I denna regissör Malin Stenbergs uppsättning görs detta som om ensemblen har haft roliga timmen i ett mentalt, lekfullt mellanstadium. Toaborstar och toarullar samt fullkomligt skräp får i Max Mitles öppna, transparenta planlösning av en tre rum och kök-lägenhet helt andra verkningsområden.
Ja, det är tramsigt, äckligt och larvigt – och alldeles underbart. ”Kung Ubu” och den efterföljande, andra aktens ”Den fjättrade Ubu”, är definitiv absurd. Men också allvarlig om vad maktfullkomlighet leder till och – i just ”Den fjättrade Ubu” – vad som är frihet. En reflektion av den politiska galenskap vi just nu lever i – utan diplomati eller ödmjukhet, respekt eller solidaritet.
Gå och se ”Kung Ubu” för rövelen!
”Kung Ubu” och ”Den fjättrade Ubu”, Göteborgs stadsteater, Lilla scen. Premiär 12 februari 2025. Spelas till och med 22 mars.
Av: Alfred Jarry.
Översättning: Sture Pyk.
Bearbetad av: Malin Stenberg, Anna Berg och ensemblen.
Regi: Malin Stenberg.
Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.
Kostymdesign: Heidi Saikkkonen.
Maskdesign: Linda Jean Nieminen.
Musik: Karl Jonas Winqvist.
Ljuddesign. Tommy Carlsson.
Ensemblen: Mia Höglund-Melin (kung Ubu), Benjamin Moliner (mor Ubu, björn, fri man, domare med flera), Johan Stavring (underkuf, kapten Bordure, prinsessan Dudinslav, bonde, fri man, domare med flera) och Malin Morgan (underkuf, drottning Rosamunda, Giron, tsar, bonde med flera).
Annorlunda. Poste Restantevurmar för Emily Brontës ”Svindlande höjder” och lajvar den med publiken som medskapare. Foto: MARTINA HOOGLAND-IVANOW
Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).
När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell), hamnar publiken i centrum.
Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.
Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.
Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.
Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.
I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.
Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *
Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.
Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.
Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.
*Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.
”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.
Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.
Intensiv. ”The father”– Florian Zellers hyllade pjäs och film – är på teater Trixter en enmansshow av Philip Lithner.Foto: EMIL GUSTAFSSON
Florian Zeller lät inte nöja sig med sin ”The father”, som pjäs utan låg också bakom den som film med Anthony Hopkins i huvudrollen. En omtumlande, ömsint, perspektivförskjutande film om en man i accelererande senildemens. Jag såg filmen under Filmfestivalen 2021 och blev både drabbad och förtjust (recension här).
När Teater Trixter bjuder på ”The father” – trots den engelska titeln är det en översättning till svenska – är det en enmansshow. Skådespelaren Philip Lithner spelar samtliga roller, den Alzheimerssjuke Anthony, hans dotter, vårdare etc. Det utmärkta manuset, här översatt av Lisa Lindberg, får sig en prövning. Sannerligen Philip Lithner också.
Inledningsvis i det sparsmakade scenrummet med olika etager tar det en stund innan allt sätter sig. Philip Lithner hittar inte riktigt de olika karaktärerna och replikerna kommer kanske en aning för forcerat. Som om ingenting ska glömmas bort. Som om varje ord är viktig. Men tiden för knapp. Det är synd.
Men det dröjer inte heller länge förrän tempot och persongalleriets hastiga skiftningar landar i betraktarens knä. Nyanserna blir tydligare. Det blir efter hand mer bekvämt och hanterbart. Ljud, ljus, musik är det enda som Philip Lithner har att spela emot.
Det är naturligtvis skickligt att anta den utmaning som ”The father” utgör. Men också vågat.
”The father” är drabbande. Oavsett om man har haft eller har erfarenhet från någon i familjen eller annan närstående som har drabbats av Alzheimer/senildemens eller bara betraktar det som ett drama i sig. Så på film. Så ock på Teater Trixters scen.
”The father”, Teater Trixter, Göteborg. Premiär 17 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 23 januari. Spelas till och med 15 februari.
Regi/koncept: Daniel Adolfsson/Charlotte Davidson.
kaimartinblog 