Teater | kaimartinblog

Underhållande pocketmusikal med allvarstema

Posted on september 27 av Kai Martin

Musikal:

NÅN MÅSTE GÖRA DET

!!!

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Att få höra två av Sveriges främsta musikalartister tillsammans.

Sämst: Att replikerna inte riktigt satt (men det kommer).

Fråga: Kommer det bli mer av samarbetet Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm…?

Begreppet pocketmusikal, som trion Sissela Kyle (regi), Gunilla Backman och Helen Sjöholm skapat, är genialiskt. En musikal i ett litet format, som famnar efter mycket. Så är det med nyskrivna ”Nån måste göra det” (manus Per Naroskin), som elegant balanserar satir, allvar och humor i en märklig nutid. Att den rör sig i bokmiljö är än mer sinnrikt.

Kassandra (Helen Sjöholm) och Felicia (Gunilla Backman) är gallrare. Det vill säga deras uppdrag är att sortera ut icke passande litteratur. Detta sker på ett bibliotek någonstans i Sverige (just nu och fram till och med 18 oktober i Göteborg) där direktiven från något slags högre ort skiftar från en stund till en annan. Delvis genom telefonsamtal där ljudet från överordnade kommer som ett mummel.

De båda kvinnorna är väsensskilda. Kassandra, den mollstämda, med en förmåga – precis som i den grekisk mytologi – att se in i framtiden. Hon som tröstar sig med vin och som sover över där hon jobbar. Felicia, den skämtsamma, som springer från jobbet för nästa nätfling. De knegar på för uppdraget de har fått, för… nån måste göra det. Men med tiden börjar skepsisen gro. Vad är uppdraget egentligen. Varför slänga böcker av Tove Jansson eller varför drogs hotet för Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet” bort…?

Ja, det är ständiga litteraturpreferenser i Per Naroskins listiga manus, som ger en listig nutidsskärpa och som ekar dovt i vår ängsliga, kancellerande tid med högt tonläge om censur. Interfolierat i detta musik, som (här framgår det dessvärre inte vem som ligger bakom de snygga arrangemangen), som är förinspelad på grund av budgetskäl (det är ju en pocketmusikal!).

Det är förstås en ynnest med två av Sveriges främsta musikalartister på scen. Helen Sjöholms röst sveper, som alltid, in en i ett dramatiskt välbehag. Hon ger en utmärkt karaktär till den svårmodiga Kassandra med stramt, allvarsamt ansiktsdrag. Gunilla Backman är ljuset, sjunger som få och hennes mer sprudlande, sorgfria Felicia skimrar. Visst, det var lite stapplande osäkert i replikerna denna urpremiärens kväll. Men det tar sig.

Tillsammans är de båda en kraft. I sången rent av ljuvt. Arrangemangen klär musik, som av Laleh (”Minnet av ett hav” – ledmotivet från Erik Poppes ”Utvandrarna”) eller Ebba Grön (en fantastisk flamencoversion av ”Mental istid”), i ny dräkt. Salem al Fakirs Melodifestivalbidrag ”Keep on walking” (2010), som fått en fin svensk översättning, blir det hoppfulla slutet. Här excellerar Helen Sjöholm och Gunilla Backman i sången, som ger stående ovationer.

Scenografin med lådor och böcker, något skrivbord, stol och stege fungerar förtjänstfullt. Kassandra och Felicia har var sina, olikfärgade, städrockar med namnbrickor. Enkelt och smart för att visa olikheterna dem emellan. De strävar på i en Kafkavärld, som dessvärre liknar vår samtid.

”Nån måste göra det” är en effektiv pocketmusikal med ett smart manus. Med tiden kommer också framträdandet sitta som en smäck, inte bara i sången. För den här texten är viktig.

”Nån måste göra det”, urpremiär, Lisebergsteatern 26 september 2026. Spelas där till och med 18 oktober för att därefter åka på turné.

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

Musikarrangemang och -bakgrunder: Göran Arnberg.

Översättningar och sångtexter: Björn Ulvaeus och Erik Fägerborn

Scenografi och kostymdesign: Julia Herskovitz.

Ljusdesign: Susanna Hedin.

Ljuddesign: Peter Hayward.

Låtar: ”Cassandra” (Abba), ”Jag ser” (Jacques Brel, översättning Thorbjörn Wahlstedt), ”Minnet av ett hav” (Laleh), ”Katalog-arian” (”Viva la Esperanza”, Kalle Moraeus), ”Snö” (Stefan Demert), ”Andas in, andas ut” (Albin Lee Meldau), ”Oas (Dina Ögon), ”Mental istid” (Ebba Grön), ”Stenmannen” (Eva Dahlgren) och ”Ett steg framåt” (”Keep on walking”, Salem al Fakir).

I rollerna: Gunilla Backman (Felicia) och Helen Sjöholm (Kassandra)

Musikalstjärnor i ny musikalsatsning – med musik av Ebba Grön

Posted on september 23 av Kai Martin

Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.

Allt till musik från Abba till Ebba Grön.

– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.

***Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”.***
***Foto: TOMMY HOLL***

Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.

– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.

Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.

Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.

– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.

– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.

Förklaringen

Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.

– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.

– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.

– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.

– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.

Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.

– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.

– Men hittills har det sett ut att gå bra.

Givet med musik

Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.

– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.

Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.

– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.

*Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN*

Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.

– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.

– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.

– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.

Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.

Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL

Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.

– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).

Sissela Kyle kommer också åka på turné.

– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.

”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).

Musik: av allt från Abba till Ebba Grön.

Turné: Askersund (24/10), Stockholm (Maximteatern – 25/10–21/11), Eskilstuna (7 november), Falun (8/11), Karlskrona (13/11), Kalmar (14/11), Norrköping (15/11), Nyköping (16/11), Gävle (22/11), Umeå (29/11), Luleå (30/11), Östersund (4/12), Härnösand (5/12), Sundsvall (6/12), Vara (11/12), Växjö (12/12), Jönköping (13/12) och Halmstad (14/12).

Het, grälsjuk och livfull ”Katt på hett plåttak”.

Posted on september 20 av Kai Martin

Teater:

KATT PÅ HETT PLÅTTAK

Fram till 1979 framstod , enligt svensk medicinska klassificeringen, som en psykisk störning. Visst, sexuellt samröre mellan vuxna personer var legaliserat redan 1944. Men skammen över samkönad kärlek levde kvar. In på 80-talet fick svenska homosexuella allt större rättigheter, men aids-vågen skapade moralpanik hos allmänheten (för att inte tala om desperationen och rädslan i de queera kretsarna). In bit in på millenniet växte gayrörelsen. Det blev lättare att andas och möjlighet till registrerat partnerskap (1995) bäddade också för rättigheterna till samkönadadoption (2003) och samkönat äktenskap (2009).

Bögknackningarnas tid från 80- och 90-tal var – i stort sett förbi. Men… med pandemin har ultrakonservativa flyttat fram sina positioner. Att leva som homosexuell – eller inom någon av de andra som inkluderar sig under samlingsnamnet HBTQ(I)+ – är plötsligt inte längre en självklarhet i Sverige.

Märkligt nog inte heller för kvinnor, där feminismen tagit kliv tillbaka. I Sverige och internationellt. ”Avvisa feminismen. Underordna dig din man, Taylor. Du bestämmer inte.” Citat från nyss mördade, amerikanske influencern Charlie Kirk, som också hävdat att ”Abort är värre än förintelsen”.

Amerikanske dramatikern Tennessee Williams (1911–1983) hade premiär på sin pjäs ”Katt på hett plåttak” i mars 1955 på Broadway. Ett halvår senare hade den svensk premiär på Göteborgs stadsteater (med författaren i salongen). 70 år senare, nära nog exakt, spelas den åter på Stadsteaterns stora scen. Sunil Munshi regisserar och har skapat en eldfängd, intensiv föreställning som omfamnar just frågeställningen om man får älska den man vill.

Visst, homosexualitet är denna pjäs ett spörsmål som löper som en katt kring en het gröt. Den är outtalad. Här krackelerar respekt och, framför allt, kärleken mellan makar. I äktenskap som vittrar sönder inom familjen Pollitt, den rika familjen som styrs av pappa Pollitt (Dag Malmberg) som patriark av den gamla stammen, är det destruktivitet i utförslöpa.

Han är sjuk, men vägrar tro det. Yngste sonen Brick, favoriten, (Jesper Söderblom) kliver med raska steg in i alkoholism på grund av sin vän (älskare) Skipper, som nyligen tagit sitt liv. Bricks hustru söker desperat kärleken hos sin man, men finner den obesvarad. Mamma Pollitt (Carina M Johansson) vill vara kittet i familjen, men lyckas dåligt. Äldste sonen, advokaten, Cooper (Johannes Lindkvist) och hans fertila hustru (Maria Salomaa) – de har fem barn med ett sjätte på väg – vill vara perfekta, men positionerar sig egentligen för det kommande arvet.

Jo, det är en intrig som vibrerar. Men här bor också farsen nära dramat. Det är hastiga entréer och sortier. Svärtade repliker, som inte kan låtas bli att bjuda på en skämtsam, brutal knorr. Eller en lustig pastor (Martin Berggren) som blir berusad, förvirrad och kräks (rollen finns inte med i originalsättningen), som en komikens spindoctor.

Nu förtar inte detta pjäsens glödande dramatik. Inramat av en snillrikt enkel scenografi (signerad Jens Sethzman) möts man i salongen av en art deco-ram, ett podiet med en schäslong, en drinkvagn, några stolar och hyllor. Sparsmakat och elegant smart där spelet mellan skådespelarna får ta plats.

Det sker med emfas från start. Caroline Söderström är fullkomligt bländande som Maggie, fattigflickan som gift upp sig tack vare sin slående skönhet. Hon är rapp i munnen och med en svada som är flödande. Hennes entréreplik varar i minuter och hon levererar allt med känslosamhet och dynamik. På en gång är hon sårbar och stark, desperat och lugnt analyserande. Hennes make Brick görs av Jesper Söderblom, som legat i på gymet i sommar. Herregud, sällan har väl Stadsteatern skådat en liknande hunk i Mark Spitz-skolan med tvättbräda, svällande muskler och en elegant mustasch. Han är sluten, bitter och, alltså, hårt drickande. Han dricker till han får sitt ”klick” och det dröjer. Han, den förre elitidrottaren och sportkommentatorn, bär på dubbla smärtor; en bruten fot och ett brustet hjärta. Att älska sin hustru är bara en konstruktion, ett resonemang. Hon vill ha barn. Han vill det inte. Paret är smärtsamma mil ifrån varandra. Men ingen vill skiljas. Jesper Söderblom spelar med återhållsam lidelse, som emellanåt brister i gap, skrik och fysisk attack.

Dan Malmbergs patriark spelas med högburet arrogans, som någon som blivit friskförklarad och tar sig fortsatt an livet som härskare, men också inser att han nog trots allt är dödligt sjuk. Han är konstant giftig mot sin hustru. Något hans älskade, yngste son ärvt av sin far. Mamma Pollitt hukar under slagen, men balanserar allt på ett sätt som bara Carina M Johansson kan göra; en mor som gullar och skyddar sin lille pojk, som ömt förmanar honom att inte dricka, men förlåter honom för att han gör det. Hon och hennes make längtar efter yngsta paret Pollitts barn. Men får vänta. Som Maggie.

Cooper hålls i strama tyglar. Johannes Lindkvist gör sin roll prudentligt. Vill desperat vara sina föräldrar till lags, vara den duktiga sonen och förfäras av sin brors brist på karaktär. Maria Salomaas Mae Pollitt är så som Charlie Kirk önskade att kvinnor ska vara. Men tar också position i maktkriget mot Maggie.

Det är rasande bra skådespel av en driven ensemble. En scen i andra akten, där Brick i bakgrunden ömsint sjunger Beach Boys ”God only knows” i ett enkelt ackompanjemang, blir en både smärtsam och desperat paus. Allt stannar upp. Håller flämtande andan och kommer ifrån det högoktaniga, eldfängda och intensiva spelet mellan de andra karaktärerna. Men bara för en stund. I ”Katt på hett plåttak” finns inga vinnare. Känslostormarna fortsätter vina och håller den förtärande branden vid liv.

Stadsteaterns start på säsongen har börjat bra.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, stora scenen. Premiär 19 september 2025. Spelas till och med 29 november.

Manus: Tennessee Williams.

Översättning: Jacob Hirdwall och Björn Mellander.

Regi: Sunil Munshi.

Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman.

Kostymdesign: Ann Bonander Looft.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Martin Berggren (Pastorn), Caroline Söderström (Maggie Pollitt), Jesper Söderblom (Brick Pollitt), Carina M Johansson (mamma Pollitt), Dag Malmberg (pappa Pollitt), Johannes Lindkvist (Cooper Pollitt) och Maria Salomaa (Mae Pollitt).

”Djupet” – en teaterfest men bara på ytan

Posted on september 19 av Kai Martin

Teater:

DJUPET

Som Bibelns skapelseberättelse börjar allt ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det vart ljus.” Men i Backa teaters uppsättning av nyskrivna pjäsen ”Djupet” (från åldrarna tio år och uppåt) dröjer man sig kvar i djupet. Där ibland det okända, det outforskade, med ett djur- och fiskliv som människor vet lite om, men som vi ändå påverkar med utsläpp och nedskräpning.

Inledningen står i en bjärt kontrast till barn som rusar runt fyllda av lek. Men deras fokus är beundransvärt när ljuset släcks och tystnaden och mörkret får tala. För djupt, djupt nere i våra oceaner härskar tystnaden – och mörkret.

Så släpps vi in till undervattensvärlden med olika slags havsdjur fantasifull kreerade med Katrin Linds masker och Lisa Berkert Wallards kostymer. Som vore skådespelarna hämtade från Jens S Jensens klassiska bilder från Hammarkullens 70-tal, men år senare. Jeans, hårdrock-tischor som smiter över mage och bröst, långt hår…

Inte en knyst hörs när ensemblen gör sin koreograferade rörelser. Det varar utmanande länge, men Backa teater vet hur man fångar sin unga publik och den blir snart belönad.

Snart börjar fiskarna prata. Förvrängda röster som om de endast in helium. Sedan brister det. För ”Djupet” bjuder också på mängder av musik. Sångnummer som framförs så att var och en får sin stund i det dunkla strålkastarljuset. Allt från Ringo Starrs bidrag ”Octopus’s Garden” från Beatles album ”Abbey Road” till Dios ”Holy diver” och Céline Dions paradnummer ”My heart will go on” från storfilmen ”Titanic”. Ja, också Gyllen Tiders ”Gå och fiska” i en houseversion och Billie Eilishs ”Ocean eyes”, med flera.

Det dröjer inte länge förrän publiken är på tårna. Allsången drar igång med taktfast handklapp och dans. Det blir en teaterfest med extra allt för unga och gamla.

Men ”Djupet” är ju så mycket mer än en pjäs kryddat med musik och sång, som vore det kalas. Under ytan ser man plastpåsar singla ner, ett oljefat ligger på botten, människorna kommer emellanåt ned med sina undervattensfarkoster med starka strålkastare som bländar skoningslös i mörkret.

Vad ska djuren med detta…?

Sista repliken lyder ”Kan vi inte bara få bli lämnade ifred” är tydlig. Men vi vet ju att så inte är fallet.

”Djupet” är paradoxalt nog en medryckande föreställning med en engagerad ensemble, som leker fram allvaret. Men jag kan också känna att allvaret i budskapet är för lättviktigt. Havet som för alla är en sådan självklarhet för bad, segling, transporter och fiske är hårt drabbat av människors nedskräpning och rovfiske. Tyvärr ligger djupet i vad som behöver sägas bara på ytan i föreställningen.

Kanske är det uppdraget för barnens pedagoger och lärare att ta ämnet vidare. Men jag skulle, å andra sidan, vilja ha fått bättre napp på plats. Det är ”Djupet” och havet värt.

”Djupet”, Backa teater, premiär 19 september 2025. Spelas till och med 10 december.

Regi: Najda Hjorton.

Manus: En kollektivs skapad föreställning efter en idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard.

Scenografi och kostymdesign: Lisa Berkert Wallard.

Maskdesign: Katrin Lind.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Ljuddesign: Jesper Lindell.

Musikarrangemang: Backa teaters musiker.

På scen: Marta Andersson-Larson, Tuva Börgö, Daniel Ekborg (också musiker: gitarr och piano), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Jonas Redig (också musiker: bas), Julia Scahhauer (också musiker: trummor och fiol) och Kjell Wilhelmsen.

Låtlista:

The blue planet (Hans Zimmer, Jacob Shea, David Fleming)
Octopus’s Garden (Beatles)
Andas in andas ut (Thomas Stenström)
Genom eld & vatten (Sarek)
Holy diver (Dio)
Drunken sailor (traditionell)
My heart will go on (Céline Dion)
Gå & fiska! (Gyllene Tider)
Ocean eyes (Billie Eilish)

Fyndigt fångad Göteborgs-jukebox

Posted on augusti 27 av Kai Martin

Teater:

JUKEBOX GBG

Iden från franska konceptet L’Éncyklopédie de la Parole, med start 2007, är ju inte annorlunda eller nytt mot vad andra har gjort tidigare. Att lägga örat mot marken, lyssna ivrigt på någons konversation på ett kafé eller i en tågkupé, eller hos ölgubbarna på någon sunkrestaurang. GP:s utmärkte krönikör Kristian Wedel gör det och kan av några förflugna meningar avhört under en lunch bygga en hel text. Maria Möller, den skönsjungande imitatören har gjort det med fördel av tonårsflickors ordduellerande på t-banan. Flera ståuppare lyssnar in sig för att spinna något skämt på vad de hört på stan, så där i förbifarten.

Men med L’Éncyklopédie de la Paroles idé tas ett ytterligare kliv och ett listigt sådant. När Folkteatern bjuds in till detta och gör en urpremiär på svenskmark blir det ”Jukebox Gbg”. 27 punkter finns i ett program placerat på varje stolsitts. Det är upp till publiken vilket nummer som ska spelas och den är inte nödbedd. Från tandläkarbesöket ”En inflammatorisk process” till ”Plattan i mattan” – Christian Olssons radioreferat från OS i Tokyo då ryttarlandslaget tog guld.–, från ”Jag gör det här för er” av en meningslös Youtuber till ”Tidvis regn”, ett utsnitt från ”Sjörapporten”.

De sex skådespelarna har ett styvt jobb. Inte nog med att de bara haft en vecka på sig att spela in och arbeta med materialet. De har endast haft ytterligare en vecka på sig att repa in texterna. Men det görs med glädje, briljans, fyndighet, humor och elegans.

Allt sker i rasande fart. För inte bara skådespelarna upprätthåller tempot utan även publiken, som rask är på noterna med vad man vill ha från jukeboxen.

Under 45 minuter pumpar Adam Axelsson, Kristina Brändén Whitaker, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wirée ut texterna. Och allt är väl instuderat, som ett partitur, hur förlagan/förlagorna har låtit i tempo, frasering, modulering och dialekt. Skickligt.

Ibland görs det tillsammans, ibland ensam, någon gång som duo, etc… Allt sker efter vad varje enskilt nummer kräver.

Tove Wiréen och Malin Morgan är utsökt pricksäkra som tanterna i koloniträdgården som killgissar på grödorna samtidigt som de socialiserar sig med sina grannar i området. Lite som Alfhild och Ortrud, ni vet Agneta Danielssons och Med Reventbergs härliga Göteborgskärringar från Kurt Olssons kabaretprogram. Adam Axelsson är strålande som den frireligiöse vigselförättaren där han använder ett kroppsspråk som helt motsäger det som orden förtäljer. Kristina Brändén Whitaker och Ludvig Stynsberg kallpratar om Way out West, ett samtal i en bil som på scen istället blir att hon rider på honom. Ludvig Stynsberg gör rap av en kommunpolitikers rappakalja till tal…

Låter det knäppt…? Ja, det är det. Men oerhört roligt och med stor igenkänningsfaktor. Det blir ett slags spegling av vardagssamtal, ord för ord, där mycket är avslöjande meningslöst, men ändå ger ett sammanhang. ”Jukebox Gbg” bjuder på en bra start för Folkteatern den här säsongen.

”Jukebox Gbg”, Folkteatern, Göteborg. Urpremiär 26 augusti 2025. Spelas till och med 6 september.

Koncept: L’Éncyklopédie de la Parole.

Konstnärligt koncept: Élise Simonet.

Regissör: Joris Lacoste.

Dramaturg: Matilda Klamas.

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.

Belysningsmästare: Alice Erzmoneit.

På scen: Adam Axelsson, Kristina Brändén Whitaker, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.

Ömsint drama av klassisk film

Posted on augusti 16 av Kai Martin

Teater:

EN ALLDELES SÄRSKILD DAG

Italienska regissören Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” från 1977 fångade dramatik på ett alldeles särskilt vis. Manuset skrev han tillsammans med Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari och filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film vid Oscarsgalan 1978.

Det är egentligen ingen film med de stora gesterna. Istället är det det nedtonade spelet och agerandet av filmstjärnorna Sophia Loren och Marcello Mastroianni som Antoinetta respektive Gabriele. Hon en hemmafru med sex bortskämda barn och en man som kommenderar, härskar och är konstant otrogen med allt från horor till älskarinnor. Han en programledare i radio som fått sparken.

Rom har finbesök. Adolf Hitler gästar Italiens diktator, fascisten, Benito Mussolini 8 maj 1938. Hela staden är på fötter för det grandiosa evenemanget.

Filmen har fler skådespelare än vad som bjuds på scen där fokus är på Gabriele och Antoinetta. Allt är här avskalat, scenrummet öppet; hans lägenhet, hennes lägenhet mittemot, taket med tvättlinorna. Inga dörrar. Ett naket bord, några stolar, en resväska, böcker, en resegrammofon, några dansstegsmarkeringar på golvet hos honom; hos henne ett stökigt middagsbord med disk, stolarna omkring det, en lite bord bredvid med en klippbok, hennes hyllning till den italienske ledaren.

Vi skickas tillbaka nära 90 år år i tiden. Regissör Mattias Nordkvist – som skickligt skapat scenografin tillsammans med ljus- och kostymdesign – har valt det nedtonade spelet och den ömsinta tonen för största möjliga skärpa.

Antoinetta och Gabriele är grannarna som aldrig har träffats, men som bor mittemot varandra över gården. När hennes burfågel rymmer över till henne går hon för att ringa på. Huset är tomt, sånär som på den skvallrande portvaktsfrun (vars röst bara hörs som ett diskret uppfodrande mummel i pjäsen). Antoinetta har sina bestyr. Han är på väg att ta sitt liv när hon ringer på för att rädda sin fågel. Det, i sin tur, räddar hans liv.

Johan Friberg gör Gabriele nervöst nedtonad med en allt mer växande stolthet. Han – homofilen, fikusen, den homosexuelle radiomannen – som fått sparken på grund av sin läggning. Han som sett sin vän (älskare, älskade?) av myndigheterna skickas med båt söderut till Sardinien för att aldrig mer höras av. Det är en orons tid, långt fram skratt, långt från dans, långt från lek, långt från trams. Hans partibok har tagits ifrån honom och han är nu mer en persona non grata, på flykt i sin egen stad, boende i en lägenhet som tjänar som en cell.

Hon, å sin sida, är fångad i ett äktenskap som är uppfodrande. Hon är mer piga och uppasserska, lever ett liv fullt av krav och långt från kärlek. Victoria Olmarker – som i Dario Fos ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” förra säsongen fick iklädda sig rollen som Luigi, italiensk äkta man och vänstersympatisör – håller hårt, så länge det går, i sin Antoinetta. Ett rent ansikte, anspråkslöst klädd, sliten och ovan att få ta plats eller lyssnas på.

I ”En alldeles särskild dag” möts den stora politiken från de höga herrarna Hitler och Mussolini – nazismen med fascismen –, precis som samma dags möte mellan herrar Trump och Putin (förvisso inte lika grandiost i Anchorage, Alaska). Samtidigt möts alltså en ”dissident” och en hemmafru i något så odramatiskt som i ett tomt hyreshus en vårdag i Rom. Ändå blir deras möte till stor, ödmjuk och nedtonad dramatik när deras livserfarenhet utbyts i en rumba, över en kopp kaffe eller på vädringsbalkongen med sina vita lakan.

Mattias Nordkvist har tillsammans med Victoria Olmarker och Johan Friberg hittat en alldeles särskild ton, som vågar spela på det privata mötet och parets känslor i en stormig tid med storpolitikens galenskap, hybris och krigsmuller utanför som fond. Skickligt och rörande samt så otäckt rätt i tiden.

”En alldeles särskild dag”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 15 augusti 2025. Spelas till och med 14 november.

Av: Ettore Scola – originaltitel ”Una giornata particolare”.

Dramatisering för scen: Gigliola Fantoni.

Översättning: Thomas Kinding.

Regi, scenografi, ljus- och kostymdesign: Mattias Nordkvist.

Maskdesign: Elin Bergström.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Victoria Olmarker (Antoinetta) och Johan Friberg (Gabriele). Radioröst Johan Gry.

123 Schtunk – clowner med känsla för allvar och komik

Posted on juli 30 av Kai Martin

Teater:

MACBETH

Man sätter sig på tåget till Varberg 16.49 för ankomst 17.33. En moderat rask promenad till Arena Varberg för att få se 123 Schtunk spela utomhus. Tåget tillbaka är bokat. 21.54 från nya, fina Varberg Central. En perfekt kväll med perfekt tajming.

Så dumt. Det kan det förstås aldrig bli när den fria komedigruppen 123 Schtunk bjuder på föreställning och samtidigt firar 20 år på scen. Dels är utomhusföreställningen i Nöjesparken på grund av väder inflyttad till Nöjeshallen (väderrapporterna spelade ett spratt, det hade utmärkt väl gått att hålla pjäsen i det fria). Dels spillde föreställningen över, som den bör, där jag plötsligt blev en del av pjäsen. Det blev ett missat tåg. Det var det värt.

Jo, allt kan hända när 123 Schtunk står på scen. Med sitt clownsmink och sina olika röda clownnäsor tar sig trion an teaterklassiker på allvar och lek. Improvisationen är ständigt närvarande. De glider in och ut ur repliker för att fånga något som händer i salongen.

Som vid introduktionen där två bröder, nio och tolv år, från Höganästrakten fastnar i Lasse Beischers garn och tillsammans med fadern till barnen aldrig kommer loss under kvällen. Eller en bloggande teaterrecensent som snart identifieras och hålls i ett underbart grepp av trion föreställningen igenom. Där Macbeth, då han sias om sin framtid, också kommer ta över http://www.kaimartinblog från mig.

Bakom mig sitter hyllade skådespelaren Ann Petrén med maken Bengt Berger, aktad musiker från bland annat Arbete & Fritid. Bredvid dem filmparet Björn och Lena Runge, mästerregissören respektive -klipparen. Men alla kommer de undan radarn till andra akten då ensemblen även fångar in Ann Petrén med hovsam ”We not worthy”-gest à la ”Wayne’s world”. Så, tada!, är hon en del i replikföringen.

Ja, så håller det på. Galenskap och kaos från start. Lyhört agerande. Snabbt, intiutionsrikt agerande med en trio som ständigt skickligt är på tårna. Det är i sanning imponerande även om jag sitter lite på spänn mot slutet och väntar på att jag – precis som alla i pjäsen – brutalt ska mördas.

Omfamnande. 123 Schtunks föreställningar bjuder på extra allt. Foto: KAI MARTIN

Alla får vi – tillsammans med några till i publiken – som oförskyllt hamnat i spotlighten agera i pjäsens improvisation med repliker som sker där och då i denna 123 Schtunks unika sceniska kommunikation. Det skapar en situationskomik som det inte går att ducka ifrån. Det är oerhört roligt. Ett nästa touretteskt sätt där humorn hela tiden bor granne med kaos. Men – och detta är gruppens styrka – de kan fortfarande greppa allvaret i pjäsen de spelar. Närmast häpnadsväckande. Plötsligt är de inne replikerna. Bjuder på allvar och låter oss alla skickas in i det mörka dramat på de dimhöljda skotska hedarna när det begav sig.

Det skapar dynamik och dramatik. En skicklig kontrast till de ivrigt roande tramset som ju, tillsammans med den egenkomponerade musiken, är något 123 Schtunks motor.

Sommarteatern för gruppen har blivit något av en tradition. Inte så konstigt. Lasse Beischer kommer ifrån staden och har inte släppt greppet om den. Den har inte heller släppt taget om honom. Hälsa på Bockstensmannen på museet i fästningen och man stöter på honom och hustrun Bortas Josefine Andersson på film bortskickade till 1300-talets Sverige.

Man kan tycka att tradition på scen kan vattna ur intresset. Så inte för 123 Schtunk. De lockar inte utsocknes från hela landet, utan stadigt en lokal publik. Till den här tisdagskvällen blev det fullt hus. Ja, närmast premiäriver och det fick till och med ställas fram ytterligare stolar för att alla skulle få plats.

Jag tänker att det här är ju medicin. Är man hängig och nere, kanske till och med deprimerad av någon tyngre art, är 123 Schtunk medlet mot ljuset. Deras omfamnande humor, komiken som tilltalar från start, sättet de möter publiken och inkluderar den, kommer snart innanför huden och in i själen för att värma ett svart hjärta till att slå rött och glatt igen. Det är något vackert i det.

Vi andra får skrattet och underhållningen ändå och med de en livsbejakande energi. Fint det också. Tack för det.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg, premiär 15 juli 2025. Spelas till och med 31 juli. Den recension baserad på föreställningen 29 juli.

Av: William Shakespeare i 123 Schtunks fria version.

123 Schtunk är: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson.

Teknik, sufflör med mera: Otto Olsson Båth.

Shakespeares ”Stormen” sprudlar på Stallebrottet

Posted on juli 14 av Kai Martin

Teater:

STORMEN

”Stormen” räknas som en av William Shakespeares (1564–1616) sista pjäser. En komedi som rasande nog handlar om försoning. Prosperos har blivit förvisad från makten i Milano, hamnat på en gudsförgäten ö för att där fostra sitt barn. Men Prosperos ruvar på en gruvlig hämnd och kan med sina trollkonster tillsammans med luftanden Ariel skapa allt från förödande stormar till retsamma trolltyg.

Att sätta upp ”Stormen” i det gamla stenbrottet på Bohus-Malmön är som en frisk fläkt av den nya konstnärliga ledningen Hanna Holmqvist och Victor Trädgårdh. Den dramatiska miljön utgör själva fonden för pjäsen och har väl sällan varit så väl passande under tiden Stallebrottet har tjänat som scen för sommarteater. (Starten var 2013.)

I Viktoria Folkessons lustdrivna regi är det kvinnorna som står i förarsätet. Lisbeth Johansson gör en sprakande Prosperos, som gör ett friskis och svettispass i klättrande upp och nedför klipporna. Hanna Holmqvist gör en sprudlande spefull Ariel, som söker sin frihet, men som också troget tjänar sin Prosperos. Hennes dotter Miranda – juvenilt och stegrande komiskt spelad av Rubina Banfield – hålls i herrans tukt och förmaning, men den planerade hämnden med den vilda stormen ställer allt på ända.

Ja, det är starka kvinnor, som dominerar, om än inte alltid framställda i den bästa dager med intriger och smidande av ränker. Männen får axla rollen som tokar, lätt imbecilla, pråliga och tämligen oförmögna. God humor, bara det. För i den stormande handlingen som sveper in över Stallebrottet är komiken dominerande.

Så blir den hårt hållna Caliban, han som gruvligt fått stå tillbaka då Prosperos kommit till ön, en smutsig fiskargrabb, en alltiiallo. I Victor Trädgårdhs gestaltning blir det en kuvad, hämndlysten, skäggprydde luns med Sven Wollters mullrande stämma. Victor Trädgård skiftat under gång sin Caliban med Don Vittorio, Prosperos svekfulle bror. Nu i en prålig, äregirig gestalt flankerad av kungen av Neapel, Rolfonzo (Rolf Asphäll) och Thomazo (Thomas Green) som närmast är lustiga narrar. Den senare den som hjälpt Prospero vid landsförvisningen.

Skön förening. Amatörer möter proffs, Shakespeares komedi från tidigt 1600-tal möter nutid. Allt i en strålande uppsättning av ”Stormen” i Stallebrottet på Bohus-Malmön. Foto: KAI MARTIN

Dessa tre herrar tillsammans med Rolfonzos son Ferdinand hamnar med sitt skepp i sjönöd i en storm anstiftad av Prospero och Ariel. Skeppet förs till ön där Prospero nu bor. Hämnden kan börja. Rolfonzo tror att sonen drunknat och Ferdinand likaså om sin far. Så träffar Ferdinand Miranda och stor, omedelbar kärlek och åtrå uppstår.

Mirandas blick är köttslig och Ferdinand våpig och romantisk. Staffan Kolhammar gör sin karaktär utstuderat fjollig med komisk stringens. Prospero försöker hindra kärleken, men inser slutligen att det inte är lönt. Så klingar hämndens storm av.

Precis som brukligt på Stallebrottet är boende på ön en väsentlig del i produktionen, inte bara vid sidan av scen. Här ställs amatörer i ett inte alltid sömlöst, men inte desto mindre charmfullt möte med de professionella skådespelarna. Som sylfiderna på scen i åldrarna från mycket ung till väsentligt äldre, som i ett ljuvligt samspel ger ett mervärde. Precis som musikerna.

Orkestern flikar tillsammans med skådespelarna in musik på vädertemat, som ”Fångad av en stormvind”, ”Stormy weather” och ”Som stormen river öppet hav”. Men också Calibans ”Dräp och brinn” hämtad från Jerry Williams ”I can jive”. Ja, Ariel får förstås också sina gliringar om Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”.

För ”Stormen” på Stallebrottet är en lättsamt uppdaterad version, som underhåller unga som gamla i den mest fantastiska av miljöer.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus-Malmön. Premiär 12 juli 2025. Spelas till och med 26 juli. Denna recension baserad på föreställningen 13 juli.

Av: William Shakespeare.

Manusbearbetning: Katharina och Robin Keller.

Regi: Viktoria Folkesson.

Scenograf: Victor Trädgårdh.

Mask och kostym: Frida Hallin.

I rollerna: Lisbeth Johansson (Prospero), Hanna Holmqvist (Ariel), Rubina Banfield (Miranda), Victor Trädgårdh (Caliban och Don Vittorio), Staffan Kolhammar (Ferdinand), Rolf Asphäll (Rolfonzo) och Thomas Green (Thomazo).

Ensemblen: Evalena Lübeck, Maud Lundgren-Walther, Julia Tell, Inez Westholm, Ruth Westholm, Amanda Lindblad, Nina Lindblad och Emilia Gustafsson.

Musiker: Klas Roos, Kjell Johansson, Lennart Olsson, Lithea Gustafsson och John Larsson.

Glatt i Gunnebo

Posted on juli 13 av Kai Martin

Teater:

EN REDIG OREDA

!!!

Gunnebo slott, Mölndal.

Publik: När nog utsålt.

Bäst: Jill Ung briljerar med sin ekivoka Christina Hall.

Sämst: Nog kunde hon ha fått på sig ett par med tidstrogna skor.

Fråga: Blir det nu en fortsättning på sommarteatern också nästa år…?

Med manusförfattare Håkan Johnssons listiga farsliknande pjäs ”En redig oreda” återvänder inte bara sommarteatern till Gunnebo slott. Man knyter också an till där det en gång började. Vid köksträdgården, nära kafé och restaurang, står nu scenen med en väsentlig blygsammare publikkapacitet än storhetsdagarna.

En klokt beslut. Sommarteatern har legat i träda sedan innan pandemiåren. Att slå på stort är onödigt. Nu i detta intimare format får publik sig en god portion glad underhållning. Dessutom på temat Gunnebo slott och dess grundare, den stormrike grosshandlaren John Hall den äldre.

Håkan Johnsson vilar sig mot historiska personer och händelser, men breder skabröst ut sig i humor och förvecklingar värdiga en fars. Och, ja, det springs i dörrar. Görs entréer och sortier i parti och minut.

Redan från start bjuder Jill Ung som Christina Hall den äldre med en glimt i ögat in publiken. En glimt och spefullhet hon behåller pjäsen igenom. Hon låter sin entréreplik – en lång, underhållande sådan – sätta tonen. Manuset är flödesrikt och glittrande som en vårbäck.

Så gör var och en av skådespelarna sina entréer och intrigerna vävs samman till ett fladdrigt, roande mönster.

Paret Hall lever tillsammans men isär. John Hall den äldre (spelad nervöst och roande av Hans Brorsson) med ambitionerna att bli färdig med sitt slott, men den gäckande arkitekt ställer till bekymmer. Hans hustru med viljan att leva ett liv fullt av kotterier i antingen Stockholms eller Göteborgs societet. Hon vill helt enkelt röra sig i de fina salonger med den tidens rätta kändisar. Dessutom gärna med en eller annan älskare.

Ja, vi rör oss i tiden vid 1700-talets slut. Paret Halls son, arvtagaren John Hall den yngre, är en flane som inte ägnar stor tid åt att lära sig något om faderns glänsande affärer. Victor Dohlsten gör honom med barnslig naivitet och en lallande oskuldsfullhet. Dottern Christina Hall den yngre finns i Stockholm (nej, de äkta makarna hade ingen större fantasi gällande namn, vilket Håkan Johnsson utnyttjar elegant i manus) och nämns bara i förbigående.

*Tillsammans men isär. Jill Ung och Hans Brorsson spelar äkta paret Christina och John Hall. Foto: GUNNEBO SLOTT*

Nu dyker mor och son upp vid slottsbygget, som skulle ha varit klart, men fortfarande är en byggarbetsplats. Christina Hall för att hålla hov med vänner och älskare i ljuv sommartid. Den 30-årige (!) sonen för att han bjudit in sin trolovade, lycksökerskan, den fattiga adelsfröken Constance Koskull (förtjänstfull spelad av Caisa-Stina Forsberg) för att fresta henne med slottsprakten. John Hall den äldre dyker också upp för att ”jobba” med slottet, men avsikterna är egentligen att få en utlovad tête-à-tête med franske kungens dotter madame Royale (mitt i den gruvliga franska revolutionen).

Ingen vet, förstås, om den andres planer. Bäddat för trubbel, med andra ord.

Christina Hall väntar dessutom besök av Mary Wollstonecraft (prudentligt spelad av Helena Jansson), författaren och filosofen som tidigt förespråkade både jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Ja, ni hör. Det blir en salig redig oreda när även hon dyker upp.

Med ett rappt och intelligent manus väl förvaltat av en energi och lustdriven ensemble under Ola Hedéns regi blir det en roande föreställning med oväntade förvecklingar. Här bjuds på trams och skratt, en glimt av en historielektion, men framför allt en rejäl dos skrönor i fin miljö. Utmärkt så.

”En redig oreda”, Gunnebo slott, Mölndal. Premiär 12 juli 2025. Spelas till och med 8 augusti.

Av: Håkan Johnsson.

Regi: Ola Hedén.

Kostym: Frida Levin Vikberg.

Smink: Camilla Eriksson Joar.

Teknik: Säderberg & Tim Engberg.

På scen: Hans Brorsson (John Hall dä), Jill Ung (Christina Hall dä), Victor Dohlsten (John Hall dy), Caisa-Stina Forsberg (Constance Koskull) och Helena Jansson (Mary Wollstonecraft).

Trögstartad kalabalik på Vallarna

Posted on juni 30 av Kai Martin

Buskis:

KALABALIKEN I FABRIKEN

!!!

Vallarna, Falkenberg.

Publik: Utsålt (drygt 1600).

Bäst: Mikael Riesebeck, Jeanette Capocci och Annika Andersson gör mig aldrig besviken.

Sämst: Första aktens famlande.

Fråga: Kommer Claes Malmberg tillbaka som korvfabrikör nästa säsong…?

Det finns kanske de som sätter en tidig korv med bröd i halsen när de kommer traditionsenligt till Vallarnas sommarunderhållning. ”Vafalls! Är detta samma föreställning som förra året?” Ja, det är lätt att tro, då scenografin från förra årets ”Korvfabrikören” (läs recension här) är på plats även i år.

Och ja, det är åter igen Niklas Holtne och Håkan Klamas som skrivit manus på denna idé av Pär Nymark. Men… förra årets korvfabrikör Julius Augustsson (Claes Malmberg) och hans hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) är bortskrivna ur manus denna här gången (i Claes Malmbergs fall på uppdrag i Eva Rydbergs ”Spanska flugan” som senapsfabrikör i Helsingborg). Försvunnen är också Alexander Korenados roll som korvspionen Rutger. In kliver istället Peter Gröning som den slemme direktör Fjording. Plus Annika Andersson, som lämnat regissörsstolen.

Det står snart klart att allt inte står helt rätt i fabriken. Direktör Fjording är om sig och kring sig vad det gäller ekonomin, duperar kamrer Putte Lundström (Jojje Jönsson), som lätt förvirrad är lätt att lura. Men han snärjer också hushållerskan Bert Karlsson (Jeanette Capocci) och hennes fästman förman Bergman (Mikael Riesebeck) i sitt garn. För med en signatur från de båda på ett kontrakt kan han tillskansa sig hela fabrikens förmögenhet för egen vinning.

Rörigt? Ja, och det ska det vara i denna buskis. För att skapa än mer kaos försöker förman Bergman gång efter annan fria till sin kära. Men nervositeten omöjliggör varje tillfälle, som istället öppnar för Mikael Riesebecks underbara komik.

*Bästa scenparet. Det är aldrig en trist stund med äkta paret Mikae*l *Riesebeck och Jeanette Capocci på scen. Foto:* TOMMY HOLL

In skrider också Julius Augustssons döttrar Ditte (Jennie Rosengren), som gift sig med Major Håård (Pär Nymark) och Nora (Linnéa Lexfors) i handlingen. De förstnämnda med en bäbis, som ska döpas (och som under gång får en allt större roll). Den sistnämnda höggravid med ett koleriskt grossesstemperament.

Kalabaliken når sin fulländning med sen ankomst av Rakel, diakonissan, spelad av Annika Andersson. En stramt spelad karaktär, som hon hanterar till fulländning från entré till final.

Men… det här är en föreställning som brottas med stora problem i första akten. Fläckvis rolig, men med en inledning som alltför mycket tjänar som en resumé av hushållerskan Berta tillsammans med en radioröst för att vi i publiken ska förstå vad som har skett, sker och, ungefär, kommer att ske. Ensemblen har ett styvt jobb att få fart på den initialt bräckliga intrigen.

Lyckligtvis får publiken lön för betalda biljetter i andra akten då allt tas igen med råge. Här blir det kalabalik som bjuder in till skratt åt allt.

Varje skådespelare tar sin plats, bjuder på sin stund på scenen – om de inte gör det tillsammans – med underfundig, publikfriande humor.

Mikael Riesebecks förman Bergman är en stor favorit. En av dessa hans märkliga karaktärer som görs strulig, mumlande, roande från en föreställning till en annan av honom. Hans hustru Jeanette Capocci är en annan. Hennes Berta är frodig och frejdigt slagfärdig med i år – äntligen! – större utrymme på scen. Jojje Jönsson har fått krångla sig ur sin brevbärare Dag-Otto Flink för denna sävliga kamrer Putte. Ytterst klädsamt och roligt. Annika Andersson kan som få göra någon så trist så fruktansvärt underhållande. Församlingsassistenen Rakel är inget undantag. Linnéa Lexfors briljerar som höggravida Nora. Så självupptagen, så ilsk, så blödig. Pär Nymarks major Håård är en härlig karikatyr i fyrkantig förpackning med en barnpedagogik med en härlig disciplin. Se och lär! Och som hans maka, Jennie Rosengrens Ditte, som är både bestämd, ömsint mor och lättförförd i en omöjlig förening.

Slutligen då Peter Grönings direktör Fjording, som görs utmärkt utstuderad och allt annat än sympatisk. Han som lismar och smörjer alla för snöd vinnings skull, men vars avsikter i slutet kläs av i bara mässingen – i dubbel bemärkelse.

Ja, ”Kalabaliken i fabriken” vinner på andra akten då alla poäng, alla skratt och all möda från ensemblen hamnar i en och samma korg. Förhoppningvis får historien om Augustssons korvfabrik en fortsättning. Då är det trettionde (!) sommarunderhållningen på Vallarna sedan starten 1996. En föreställning som förtjänar ett manus som håller i både första och andra akten. Då blir det definitivt en total succé. Scenografin har ni ju redan klar.

Och ett tips i år till publiken på första bänkraderna till höger: klä er för väta, oavsett väder. Det sker blöta överraskningar från scen.

”Kalabaliken i fabriken”, Vallarna, Falkenberg, premiär 29 juni 2025. Spelas till och med 10 augusti.

Av: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Regi: Niklas Holtne.

Originalidé: Pär Nymark.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.

Skräddare: Ulrika Dahlström-Franke och Per Enarsson.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Ljuddesign/ljudeffekter: Peter Tellqvist.

Medverkande: Annika Andersson (Rakel), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Pär Nymark (major Håård), Linnéa lexfors (Nora Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson), Jennie Rosengren (Ditte Håård, född Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson) och Peter Gröning (direktör Fjording).