Show | kaimartinblog

Balettakademien övertrumfar sig själva

Posted on oktober 12 av Kai Martin

Musikal:

INTO THE WOODS

!!!!

Balettakademien, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Första akten är rasande bra.

Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.

Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?

Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.

Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.

”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.

Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.

Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.

*Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON*

I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.

Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.

Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.

”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober. Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.

Musik och text: Stephen Sondheim.

Originalmanus: James Lapine.

Arrangemang: Jonathan Tunick.

Regissör: Emelie Sigelius

Koreograf: Rebecca Evanne

Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson

Svensk översättning: Ulricha Johnson

Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin

Ljuddesigner: Karl Wassholm

Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.

Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.

I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)

Spöklik fars på två blir halvdan

Posted on oktober 11 av Kai Martin

Show:

MYSTERIET MYRNA VEP

Sliter förtjänstfullt. Claes Malmberg och Sofie Lindberg kämpar med sina många karaktärer och storyn i röriga, men bitvis roliga tvåmannafarsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8. Foto: TOMMY HOLL

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Det är inte fullt som på Arvingarna, om man säger.

Bäst: Claes Malmberg och Sofie Lindberg är en utmärkt komikerdynamo.

Sämst: Föreställningen håller inte för en helkväll.

Fråga: Vad handlar det här om egentligen…?

Som om det inte räcker med att Claes Malmberg har obotlig cancer och ska spela ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Han har dessutom uppdraget att tillsammans med Sofie Lindberg spela den spöklika farsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 mellan varven under denna höst. Jo, han älskar att jobba. Helst jämt.

Nu får han – och hon – en utmaning i paritet med den han ensam gjorde de 25 rollerna i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, sommarunderhållningen vid Tjolöholms slott 2022. Nu delar Sofie Lindberg och han ”bara” på åtta roller och allt sker via sinnrika kostymbyten och olika gestaltningar. Ja, det blir en fars på två i denna uppsättning som bygger på tramsig, spöklik brittisk adelsmiljö. Det är porträtt som blir levande, varulvar, spöken, mumier och mitt upp i allt kommer sång. Ja, från Arja Sainomaas ”Högt över havet”, Kajs ”Bara bada bastu”, Imperiets ”Var e’ vargen” (en låt som de inbjudna influencarna inte har någon koppling till och lämnar dem håglöst bläddrande i telefonerna) och Sara Lis och Björn Ranelids ”Mirakel”.

Ja, till och med ”Knô daj in”. Låtar med emellanåt nyskrivna texter.

Ja, det är ett sammelsurium . Bitvis oerhört skickligt där Claes Malmberg låter sin lord tala som nämnde Björn Ranelid och Sofie Lindberg sin dräng/all i allo Nichodemus få röstdrag av Eva Rydberg. Och, ja, skiftena är strongt gjorda, precis som hur de båda på noll och ingen tid alls byter från en karaktär till en annan. Ja, Claes Malmberg lånar i sin roll som Myrna ut sin Ronny Jönsson-röst, så ni förstår att scenen är full – om än på två.

Fullt på scen. Claes Malmberg och Sofie Lindberg har att göra på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN

Charles Ludlams satiriska pjäs från 1984 har sina utmaningar. Det är ett mischmasch av genrer: victorianska spökhistorier, Hitchcockstämningar, ”Jakten på den försvunna skatten”-intriger,Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Sherlock Holmes ”Baskervilles hund”. Lägg till sångnumren som adderats.

Sofie Lindberg är en strålande komiker som tillsammans med Claes Malmberg utgör en driven humordynamo. De sliter för att få den här uppsättningen att gå ihop. Men når inte riktigt i mål.

Så… Nej, det här är inte den skarpaste kniven som lagts på Kajskjul 8:s bord genom åren. Men underhållande nog ändå. Problemet är att föreställningen inte håller för en helkväll.

”Mysteriet Myrna Vep”, Kajskjul 8, premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 15 november.

Av: Charles Ludlam.

Regissör: Anders Aldgård.

I rollerna. Claes Malmberg och Sofie Lindberg.

Orkester: Benneth Fagerlund, kapellmästare/piano, Martin Tallström, gitarr, och Per Bookvist, trummor.

Smärtsamt bra och fulländad ”Miss Saigon”

Posted on september 28 av Kai Martin

Musikal:

MISS SAIGON

!!!!!

***Brutal närvaro. Feline Andersson gör sin Kim med brutal närvaro och stark sång. Foto: MATS BÄCKER***

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: Feline Andersson gör Kim till fulländning.

Sämst: Med ”Miss Saigon” på engelska tvingas jag att läsa textremsan högt upp och missar skeenden på scen.

Fråga: Har ”Miss Saigon” någonsin gjorts så kraftfull och autentisk…?

Redan med uppsättningen av ”Miss Saigon” på Folketeatret i Oslo (premiär 2023) visade regissör, britten Guy Unsworth att han ville något mer än att bjuda på ännu en musikal. (Jag såg sista föreställningen 10 november samma år.) Han ville gräva djupare, skapa en historisk autenticitet och var noga med att de roller som så krävdes skulle göras av artister med sydostasiatiskt ursprung.

Nu med ”samma” uppsättning nedflyttad till Göteborgsoperans vidare scen och resurser har allt skruvats till ytterligare. Han har också valt att låta denna uppsättningen spelas på originalspråket engelska. Ensemblemen har fått genomgå formidabla historielektioner för att förstå djupet, kraften och väsentligen i var och en roller i reflektion till historien.

Det är ju så, att Vietnamkriget (1 november 1955–30 april 1975) har satt sina djupa sår. I landet där allt utspelades har befolkningen valt att inte prata om dåtid, utan siktar framåt. Men minnena finns kvar. På andra sidan Stilla havet lever krigsveteraner många gånger vind för våg i mental ohälsa, som USA inte bryr sig mer om än enstaka parader.

Paul Hardcastle fick en otippad hit 1985 med sin låt/video ”19”. Skoningslöst hamras budskapet in. Medelåldern på soldaterna var just 19 år. Ditskickade för att strida för något de inte visste vad det handlade om i ett land de inte kände till.

Vad medelåldern var på de vietnamesiska kvinnor som tvingades in i prostitution vet jag inte. Inte snittåldern på de stridande invånarna heller. Men att de drabbade alla är lätt att förstå.

”Miss Saigon” landar någonstans i krigsslutet. Chris, en ung soldat som drivs av ruelser inför sitt uppdrag, möter den likaledes unga vietnamesiska kvinnan Kim på baren Dreamland, som också tjänar som en bordell. Hon har flytt landsbygden där hennes familj dödats. Hon har ett tungt bagage, men är också oskuldsfull.

Ja, intrigen handlar om kärlek och svek under en ond tid. Men också om hopp – och förtvivlan. I Guy Unsworths händer har ”Miss Saigon” blivit en smärtsamt stark och fulländad uppsättning. David Woodheads scenografi är snillrik. Jean Chans kläddesign sparsmakat när så krävs och i full blom när det behövs.

De intensiva scenerna avlöser varandra med kraft. Från starten på risfälten med flygattack och bombningar över denna klassiska helikopterscenen vid amerikanska ambassaden till paradnumret ”The american dream” med Engineers (hallicken) drömmar om USA.

Eu Jin Hwang gör sin Engineer rått slipad, med alla skiftningar som krävs för rollen. Skickligt.

*Paradnummer. I ”The american dream” får tillsammans med ensemblen glänsa extra allt. Foto: KAI MARTIN*

Här finns också Chris starka inledning med ”Why, God, why?” – en scen som ger rysningar på grund av dramatiken. Timothy Garnhams amerikanska må vara sisådär, men herregud vad han sjunger. Han omfamnar sina nummer med lidelse i skönsång, som inte för en sekund tvekar om Chris ifrågasättande om vad han gör som soldat i Vietnam.

*Drabbad av ruelse. Timothy Garnham gör sin Chris med stor övertygelse. Foto: MATS BÄCKER*

Men det är förstås Feline Andersson som Kim som är den starkast lysande stjärnan i denna så sorgliga musikal. Hon är Kim. I varje känsla, varje steg, varje gest och hållning. Hennes sång är briljant och mångfacetterad. Om hon var bländande i som Elphaba i ”Wicked” når hon här fullkomlig världsklass. Hennes närvaro, hennes glädje och smärta känns igenom ben och märg, rätt in i själ och hjärta.

Lägg till ensemblen som i sina skiftande insatser gör formidabla insatser för att skapa det totala, intagande intrycket.

Och, inte minst, Jesper Blomberg som på grund av Arvid Assarssons sjukdom med kortvarsel får gå in och ta rollen som John – med bravur.

*Världsklass. Feline Anderssons insats i ”Miss Saigon” är av världsklass. Foto: MATS BÄCKER*

”Miss Saigon” på Göteborgsoperan är en omtumlande föreställning som skakar om i det innersta. Den fjäskar inte. Duckar inte för det brutala. Här går sveket på det personliga planet hand i hand med det politiska. När kommunistregimen tog över ledde det också till en massiv flyktingvåg. Mellan 1975 och 1992 flydde över två miljoner sitt hemland. Många infångades, straffades eller överlevde inte sin flykt. I slutscenen får vi denna information, som också förklarar att 35000 vietnameser bor i Sverige. Varav några finns på scen i just ”Miss Saigon”, så skapas autenticitet!

Det är ju också en musikal som tjänar som en pendang till ”Madam Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904. Men med en än mer kraftigt målad svärta och med en verklighetsanknytning som är svår att slå ifrån sig.

Jag såg ”Madam Butterfly” på just Göteborgsoperans scen 2018 och blev svårt gripen (läs här). Då med den sydkoreanska stjärnan Karah Son i en bländande roll, som hon reser runt världen med. Jag skrev då att hon ”sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum”. Precis så med Feline Andersson.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (Engineer), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Magnifik Moulin Rouge på Rondo

Posted on september 26 av Kai Martin

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Rondo, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.

Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.

Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?

Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).

När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.

Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?

Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.

Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.

Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.

Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.

Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.

Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER

Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.

Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.

Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.

Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).

Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.

Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!

”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.

Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).

Musikalstjärnor i ny musikalsatsning – med musik av Ebba Grön

Posted on september 23 av Kai Martin

Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.

Allt till musik från Abba till Ebba Grön.

– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.

***Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”.***
***Foto: TOMMY HOLL***

Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.

– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.

Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.

Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.

– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.

– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.

Förklaringen

Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.

– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.

– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.

– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.

– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.

Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.

– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.

– Men hittills har det sett ut att gå bra.

Givet med musik

Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.

– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.

Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.

– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.

*Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN*

Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.

– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.

– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.

– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.

Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.

Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL

Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.

– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).

Sissela Kyle kommer också åka på turné.

– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.

”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).

Musik: av allt från Abba till Ebba Grön.

Turné: Askersund (24/10), Stockholm (Maximteatern – 25/10–21/11), Eskilstuna (7 november), Falun (8/11), Karlskrona (13/11), Kalmar (14/11), Norrköping (15/11), Nyköping (16/11), Gävle (22/11), Umeå (29/11), Luleå (30/11), Östersund (4/12), Härnösand (5/12), Sundsvall (6/12), Vara (11/12), Växjö (12/12), Jönköping (13/12) och Halmstad (14/12).

Feline inte längre grön – har huvudrollen i ”Miss Saigon”

Posted on september 23 av Kai Martin

Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.

Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.

– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.

**Favoritroller. Timothy Garnham**, ***som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN***

13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.

– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.

– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.

Visar sina färdigheter igen

Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.

Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.

– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.

Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN

Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.

Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?

– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.

Gjorde ett ”kemitest”

– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.

Kemitest?

– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.

Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.

Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.

– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.

Hämtad från Oslo

Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.

– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.

– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.

Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.

Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN

– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.

Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.

– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.

– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.

– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

123 Schtunk – clowner med känsla för allvar och komik

Posted on juli 30 av Kai Martin

Teater:

MACBETH

Man sätter sig på tåget till Varberg 16.49 för ankomst 17.33. En moderat rask promenad till Arena Varberg för att få se 123 Schtunk spela utomhus. Tåget tillbaka är bokat. 21.54 från nya, fina Varberg Central. En perfekt kväll med perfekt tajming.

Så dumt. Det kan det förstås aldrig bli när den fria komedigruppen 123 Schtunk bjuder på föreställning och samtidigt firar 20 år på scen. Dels är utomhusföreställningen i Nöjesparken på grund av väder inflyttad till Nöjeshallen (väderrapporterna spelade ett spratt, det hade utmärkt väl gått att hålla pjäsen i det fria). Dels spillde föreställningen över, som den bör, där jag plötsligt blev en del av pjäsen. Det blev ett missat tåg. Det var det värt.

Jo, allt kan hända när 123 Schtunk står på scen. Med sitt clownsmink och sina olika röda clownnäsor tar sig trion an teaterklassiker på allvar och lek. Improvisationen är ständigt närvarande. De glider in och ut ur repliker för att fånga något som händer i salongen.

Som vid introduktionen där två bröder, nio och tolv år, från Höganästrakten fastnar i Lasse Beischers garn och tillsammans med fadern till barnen aldrig kommer loss under kvällen. Eller en bloggande teaterrecensent som snart identifieras och hålls i ett underbart grepp av trion föreställningen igenom. Där Macbeth, då han sias om sin framtid, också kommer ta över http://www.kaimartinblog från mig.

Bakom mig sitter hyllade skådespelaren Ann Petrén med maken Bengt Berger, aktad musiker från bland annat Arbete & Fritid. Bredvid dem filmparet Björn och Lena Runge, mästerregissören respektive -klipparen. Men alla kommer de undan radarn till andra akten då ensemblen även fångar in Ann Petrén med hovsam ”We not worthy”-gest à la ”Wayne’s world”. Så, tada!, är hon en del i replikföringen.

Ja, så håller det på. Galenskap och kaos från start. Lyhört agerande. Snabbt, intiutionsrikt agerande med en trio som ständigt skickligt är på tårna. Det är i sanning imponerande även om jag sitter lite på spänn mot slutet och väntar på att jag – precis som alla i pjäsen – brutalt ska mördas.

Omfamnande. 123 Schtunks föreställningar bjuder på extra allt. Foto: KAI MARTIN

Alla får vi – tillsammans med några till i publiken – som oförskyllt hamnat i spotlighten agera i pjäsens improvisation med repliker som sker där och då i denna 123 Schtunks unika sceniska kommunikation. Det skapar en situationskomik som det inte går att ducka ifrån. Det är oerhört roligt. Ett nästa touretteskt sätt där humorn hela tiden bor granne med kaos. Men – och detta är gruppens styrka – de kan fortfarande greppa allvaret i pjäsen de spelar. Närmast häpnadsväckande. Plötsligt är de inne replikerna. Bjuder på allvar och låter oss alla skickas in i det mörka dramat på de dimhöljda skotska hedarna när det begav sig.

Det skapar dynamik och dramatik. En skicklig kontrast till de ivrigt roande tramset som ju, tillsammans med den egenkomponerade musiken, är något 123 Schtunks motor.

Sommarteatern för gruppen har blivit något av en tradition. Inte så konstigt. Lasse Beischer kommer ifrån staden och har inte släppt greppet om den. Den har inte heller släppt taget om honom. Hälsa på Bockstensmannen på museet i fästningen och man stöter på honom och hustrun Bortas Josefine Andersson på film bortskickade till 1300-talets Sverige.

Man kan tycka att tradition på scen kan vattna ur intresset. Så inte för 123 Schtunk. De lockar inte utsocknes från hela landet, utan stadigt en lokal publik. Till den här tisdagskvällen blev det fullt hus. Ja, närmast premiäriver och det fick till och med ställas fram ytterligare stolar för att alla skulle få plats.

Jag tänker att det här är ju medicin. Är man hängig och nere, kanske till och med deprimerad av någon tyngre art, är 123 Schtunk medlet mot ljuset. Deras omfamnande humor, komiken som tilltalar från start, sättet de möter publiken och inkluderar den, kommer snart innanför huden och in i själen för att värma ett svart hjärta till att slå rött och glatt igen. Det är något vackert i det.

Vi andra får skrattet och underhållningen ändå och med de en livsbejakande energi. Fint det också. Tack för det.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg, premiär 15 juli 2025. Spelas till och med 31 juli. Den recension baserad på föreställningen 29 juli.

Av: William Shakespeare i 123 Schtunks fria version.

123 Schtunk är: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson.

Teknik, sufflör med mera: Otto Olsson Båth.

Diggiloo omfamnar allt – men behöver ny energi

Posted on juli 28 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

Södra Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 6800.

Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.

Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.

Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?

Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.

I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.

Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.

Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).

Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.

Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.

Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).

De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.

Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN

Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.

Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.

Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.

Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).

Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.

Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.

Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.

Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.

Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.

Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.

Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.

Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

LED-contentdesigner: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesigner och grafiker: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Thomas Malbeck.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Arvingarna släpper förtöjningarna

Posted on april 5 av Kai Martin

Show:

FESTEN med ARVINGARNA

!!!

**Fullt ställ. När Arvingarna bjuder på showen ”Festen” är det fullt ös från start till mål. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES**

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Knôkfullt.

Bäst: Generositeten.

Sämst: Casper Janebrink hade inte sin bästa kväll med borttappade texter.

Fråga: Hur publikflörtande får man vara…?

Vilken show är det i ordningen för Arvingarna på Kajskjul 8…? Hur ska bandet lyckas upprepa tidigare succéer utan att upprepa sig själva…? Ja, rätt givna frågor. För det är som en medverkan i Melodifestivalen per automatik ger uppslaget till en ny föreställning för det populära gänget.

Men tillsammans med luttrade regissören Hans Marklund har man skapat en show med helt nya förutsättningar. Här kastar Arvingarna loss fullkomligt. Det blir från start annorlunda med bandmedlemmarna uppträdande på små scener ute bland borden. Som ett slags aptitretare. Väl på stora scenen drar man igång ett valspotpurri som är som hela havet stormar. Inte en klassiker slipper undan, oavsett om det är ”Dans på Brännö brygga” eller ”Maj på Malö”. Publiken är med från start och fattar armkrog i detta nummer som egentligen avbryts först då mat ska ställas på bordet. Det är Grotescoklass på det hela.

Publiken får möjlighet att andas, men bara kort. För nytt för den här gången är också dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, som på något vis ska tjäna som ett kitt som ska hålla samman allt mellan numren. Nu ska man via en QR-kod delta i en tävling om vilka kända låtar bandet ska spela på slutet eller via en annan QR-kod få tillgång till allsångstexter.

Ja, alla ska med. Hela tiden. Man sätter maten i halsen och, sorry, men det blir lite stressigt. Jag inbillar mig att man också vill umgås en smula. Men… det är jag. Publiken är med på noterna och gör det mangrant. Maken till gensvar på en show har jag aldrig varit med om.

Showen är uppdelad i olika akter utefter hur maten serveras med förrätt, varmrätt och efterrätt. Men Arvingarna håller ingen på halster. Någon egentlig huvudshow blir det aldrig, utan allt fördelas över hela kvällen mer eller mindre intensivt. Så kör man ballader tidigt – återigen med starkt gensvar – och har lite prator, som då man konstaterar att förr, när man var ung smet man ut för att gå på fest, nu smiter man från festen för att gå hem.

Med blåstrion – Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång – och trummisen Tim Nilsson får man ett driv i musiken, som är smittande. Att Arvingarna kan spela står tvivels utan klart sedan tidigare. Att de är några rackare på att sjunga är också givet. Som den överraskande snapsvisan till melodin klassiska vårkörsstycket ”Längtan till landet” (eller ”Vintern rasat…” i folkmun). Fyrstämmigt, a capella ute i publikhavet utan en darr på stämbandet. Imponerande skickligt.

All inclusive med Arvingarna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

De hinner hylla sina fäder i Streaplers och Flamingokvintetten i ett gäng nummer. Generar sig inte för att köra ”Vad har du under blusen, Rut?” men kontras av Ellen Weston och Linnea Hult, som sjunger ”Vad har du i byxan, Jan?” – Gösta Ekmans låt som Lena Nyman gjorde odödlig i Hasseåtages ”Glaset i örat”-revy från 1974.

Ja, ni ser. Det kastas vilt mellan genrer, tempon och förunderligheter. Till det utmanande dans av Ellen Weston och Linnea Hult i mer eller mindre kläder.

Men när man tror att det inte kan bli mer galet, så kliver bandet med sina musiker och dansare in i en extra dimension. ”QR-tävlingen” är avgjord (den har förstås aldrig funnits utan de valda låtarna ingår i repertoaren, sorry en spoiler) och i rasande tempo avverkar man ”Vi är på gång” (Tomas Ledin), ”Michelangelo” (Björn Skifs), ”Don’t stop me now” (Queen), ”Det gör ont” (Lena Philipsson) och så vidare. De stoppar inte ens för en cover på E-types ”This is the way” med Tommy Carlsson utstormandes på ett långbord.

Ja, det skenar iväg och publiken rusar glatt med. För det här är all inclusive. Ett after ski utan skidor, som kröns med ”Eloise”.

Underhållande på sitt sätt. Men egentligen för mycket av allt.

”Festen” med Arvingarna, Kajskjul 8, premiär 4 april 2025. Spelas under våren fram till och med 17 maj.

Regi: Hans Marklund.

På scen: Arvingarna med Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, gitarr, keyboard och sång, och Tommy Carlsson, sång och slagverk, samt Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång. Dessutom medverkar dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, även sång.

”Paraden” – humor som når långt

Posted on januari 19, 2025 av Kai Martin

Revy:

PARADEN 2025 – en märkligt musikalisk humoristisk showrevy

!!!!

***Vet att roa. ”Paraden” – Annika Andersson och Mikael Riesbeck i spetsen plus ensemble – vet hur man roar.***
***Foto: KAI MARTIN***

Arena Varberg

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Bygden sångkontest 2025” är strålande underhållning.

Sämst: En del nummer går på lågvarv.

Fråga: Är inte spelperioden på en månad lite kort…?

Redan när ”Paraden” hade sin urpremiär förra året (recension här) stod det klart två saker. Dels var det här en tuff utmanare mot Falkenbergsrevyn. Dels var det inte en nyårsrevy i traditionell mening. ”Paraden” byggde då inte på nummer som speglade ett år lokalt, nationellt eller internationellt.

Dessutom vågade man, med kapellmästare och låtskrivare Carl-Oscar Korenado bakom flygeln, använda sig av helt eget låtskrivamaterial. Åter visar han sin bredd från croonerbalader till shownummer och punk! Med hans mamma Annika Andersson och underbare komikergeniet Mikael Riesbeck axlande ett stort ansvar borgade det för komikerkvalitet högt och lågt. Så också i år.

Ja, Annika Andersson har åter samlat sin familj. Maken Tomas Korenado står som exekutiv producent, på scen finns alltså sonen Carl-Oscar Korenado, som tillsammans med mamma regisserat. Hon har dessutom axlat ansvar för kostym plus manusskrivande. Med på scen finns också yngre sonen Alexander Korenado, även han regi. Så, ja, vi kan ana att frukost- och middagssittningarna är stormiga och kreativa.

Förra året fanns favoriten Jeanette Capocci på scen. En komedienne av rang. I år har hon ”ersatts” av Sara Axelsson, som med sin musikalbakgrund snyggt matchar de övriga musikalartisterna, starkt sjungande Sonny Enell och Sandra Boman. Tranåssonen Sonny Enell har en pipa som slår det mesta, men han kan sannerligen roa som komiker och är en sann utmanare till rutinerade duon Andersson–Riesebeck.

”Paraden 2025” skapar, precis som förra året, sitt eget – komiska – universum. Det blir bygdekomedi bottnande i den som hon växte upp med – och scendebuterade i – i hennes fars nyårsrevyer i Mårdaklev. Det är rötter som sitter djupt och som fortfarande ger näring till hennes humor. Tillsammans med Mikael Riesbeck, som med röst och kroppsspråk är outstanding, skapas scenmagi och komedi. Som det idoga paret Rut och Ragnar, han som pratar med sådan iver en rotvälska som ingen förstår.

Här finns också en humor som är mörk, på gränsande till otäck. Sällskapsspelet ”Snack med vresig kärring” är ett exempel på det. Delvis improviserat med en elak tant (Annika Andersson), som dyker upp som gubben i lådan och tar död på all eventuell fredagsmysstämning.

Numret ”Fyra vänner” är oväntat kritisk mot den (o)heliga alliansen spelbolag, snabblån, banker och staten. Ett vasst, elegant musikalnummer med allvarsbotten. ”Bingo med Guldis” är stygg satir mot spelprogram som ”Bingolotto”. Oväntat elak.

Allt börjar emellertid med en andningsövning, för att försätta oss alla i trams innan det snart brakar loss med det lång, men svindlande underhållande numret ”Bygdens sångkontest 2025” med Sonny Enell som självupptagen, mycket lokal programledare. Musiknummer efter musiknummer står på parad. Vinnaren? En pojkduo som inte ens har tävlat.

Med denna föreställningen utmanar ”Paraden 2025” åter sina konkurrenter några mil söderut i Falkenberg. Bäst är att gänget där skruvat till sina ambitioner ytterligare. Årets revy är den bästa jag har sett (läs recensionen här). ”Paraden 2025″…? Åh, den håller förstås hög klass, men kan också bli än bättre. För allt är detta andra år i något av sin linda. Men en sak står klart: Det är i Halland det händer.

”Paraden 2025”, Arena Varberg. Premiär 18 januari 2025. Spelas till och med 16 februari.

Regi: Annika Andersson, Carl-Oscar och Alexander Korenado.

Musik, sångtexter, kapellmästare: Carl-Oscar Korenado.

Ljud: Jonathan Larsson.

Ljus: Peter Tellqvist.

Ljud- och ljusassisten: Oscar Svärd.

Peruker: Tiina Bengtsson.

Kostym: Annika Andersson.

Scenografi: Jonathan Larsson och Peter Tellqvist.

”Fyra vänner”-koreografi: Alicia Hedman.

Drömorkestern: Carl-Oscar Korenado, piano och sång, Axel Andersson, gitarr, Benjamin Önnehed, bas, Xerxes Andrén, trummor, Sebastian Petersson, trombon, och Albin Lagg, trumpet.

Ensemblen: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Sara Axelsson, Sonny Enell, Sandra Boman och Alexander Korenado.