En klok stjärna. I ett kristallklart tal, som kontrasterade kulturminister Parisa Liljestrands 2025, invigde Göteborgs främsta internationella filmstjärna Alicia Vikander 49 Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN
49 Göteborgs filmfestival invigdes med öppna famnen. Dels av en underhållande och inbjudande kuplett av kvällen konferencier Eric Ericson, dels av en klok Alicia Vikander. Både vände sig till kulturminister Parisa Liljestrand och hennes tal förra året. Men generositet och förklarande; inte avmätthet eller snobberi. Snyggt.
Den råkalla Göteborgsvinden viner kring nollstrecket utanför. Folk hukar. Smäller upp kragar, knäpper jackor, drar mössor över skulten där spårvagnar och bussar tävlar om uppmärksamheten på Järntorget. Men väl inne på biograf Draken andas förväntning och ett omfamnande sveper värmande. Det är dags för öppnandet av 2026 års Göteborgs filmfestival. Den filmfestival som inte bara satt ljus på Göteborg i den mörka månaden januari i över 45 år, utan som också vurmat för filmkonsten, skapandet, skådespelandet, det betraktande ögat och för filmälskare.
Men…! Förra året invigdes Filmfestivalen av en putt kulturminister som inte kunde skilja på sak och person. En kulturminister som inte värnar kultur – i linje med rådande regering – och som inte ser dess helhet, dess läkande och lärande kraft. tack och lov för andra perspektiv i år. Tack och lov bjöds invigningen på andra perspektiv. Efter vimmel med kändisar, digniteter, wannabes och vanliga dödliga var det dags för alla inbjudna att ta plats i den vackra salongen invigd 1956.
Eric Ericson hade lämnat semmelbakandet i Jonsered för att ta plats som kvällens konferencier. Han, skådespelaren, som lagt karriären på hyllan för bagaryrket har nu vikt förklädet och bagarkläderna för smoking och strålkastarljuset. Det blir en kuplett som är fylld med värmen. Ackompanjerad av skådespelarkollegan och den underfundiga komiker Åsa Gustafsson sjunger han om filmen, som förenar, som skapar jobb och som ger intäkter inte bara för bioägaren. En utsträckt hand med förklaringen att filmen är kulturministerns bästa vän.
Ja, förstås, en kärleksförklaring till filmkonsten som kan karaktäriseras som naiv. För svensk film går på knäna, men vikande publiksiffror… bland annat. Men i stort har han ändå rätt. Ett biobesök genererar så mycket mer än bara en film. Det kan ge ett restaurangbesök, en hotellnatt, ja, något utöver filmtittandet i en salong som bjuder just det där underbara fokuset på en film som visas på den där stora duken. Det får man inte hemma, där annat stör.
Kulturminister Parisa Liljestrand hade tackat nej till att närvara och inviga Filmfestivalen. Precis som hon valde bort Guldbaggegalan tidigare i veckan. Men hon blev alltså närvarande ändå. Både i Eric Ericsons kuplett. Dels i Alicia Vikanders tal. Ja, hon som fick ersätta kulturministern, som gick och gömde sig och inte vågade står för sin kulturpolitik. Vår största, mest lysande internationella stjärna höll ett klokt tal, som kontrasterade det som invigde förra året, där Parisa Liljestrand pratade om ett upprepande av manus med fokus på Guldbaggegalan och Göteborgs filmfestival.
Alicia Vikander menade istället att just dessa tillställningar var i andra ändan av allt hårt arbete för att skapa film. ”Och vare sig man drömmer om fulla salonger eller om att tänja gränserna för vad filmkonsten kan vara, så uppstår ingenting av det i ett vakuum. Film kräver resurser, det kräver tid, risker och misslyckanden.”
För det är ju så. Man kan inte bara utnyttja frukten utan att också inse att den också ska odlas, drivas fram och förädlas.
Galapremiären på Draken är annars en märklig historia, som – ur mitt klädintresserade perspektiv – är förvånansvärt oglamoröst. Ja, januari kanske inte bjuder in till det. Men fleecetröjor, olikfärgade sneeker, jeans, t-shirt…? Nä, jag tycker det är slappt. Det är vardag vilken sketen veckodag som helst. Det är inte fest. Det är inte klass. Det är inte protest. Det är arrogans, lättja och, faktiskt, fult. Kom inte och smutta på bubbel om du inte anstränger dig för att ha stil.
Hur var jag nu själv klädd? Ja, secondhand, förstås. Den tredelade Eduard Dressler-kostymen jag hittade på Ragtime herr i höstas, till den en lila Etonskjorta, den brokigt randiga Paul Smithslipsen från KFUM secondhand, en matchande snusnäsduk och på huvudet min nyinköpta Stetsonhatt från Myrorna på Backaplan. Rocken som hamnade i garderoben är en klassisk lodenrock, som jag inhandlade för 35 år sedan.
Galaprofiler.Som creative director gör Erik Nissen Johansen under med restauranger och hotell över hela världen. Här med mig vid invigningen av Filmfestivalen 2026. Foto: PRIVAT
Invigningsfilmen var ”Biodlaren”, en mollstämd, stilla framflytande berättelse om en ensamstående pappa med trulig tonårsdotter. Jag ber att få återkomma med en recension senare. Men den fick värmande applåder efter visningen.
Film i VästAlla ska med. Kända som okända vimlar förbi. Som teaterfotografen Ola Kjelbye, som arrangerar en plåtning, som Film i Västs Ulrika Grönérus övervakar. Produktionsdesigner Louise Drake af Hagelsrum med maken Mats Pihlgren var på plats. Filmregissören Julia Thelin och skådespelaren Carla Sehn intervjuas av Filmfestivalen. Gus Kaage från Film i Väst missar sällan en filmfestival i Göteborg. John Hellberg och skådespelaren Alexander Karim var på plats, den senare medverkar tillsammans med David Dencik i årets starka introduktionsfilm för Filmfestivalen. Nyss strokedrabbade Janne Josefsson kom med käpp och sällskap för invigningen. Förre konstnärlige ledaren för Filmfestivalen, författaren och journalisten Marit Kapla var på plats. Hela gänget bakom ”Biodlaren” – förutom huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren – svepte in. Hedvig Nilsson och Marika Lindström intervjuas i vimlet apropå deras insatser i premiärfilmen, för vilken Janne Schaffer gjort musiken. Avgående vd:n för Filmfestivalen Mirja Wester lyste upp i grönt. Ikonen Christina Lindberg har en liten roll i ”Biodlaren” . Skådespelaren Tove Wiréen hade lämnat Folkeaterns environger för galan på Draken. Regissören Marcus Carlsson pratade om sin film och hyllade teamet med bland andra skådespelarna Hedvig Nilsson, Marika Lindström, Adam Lundgren och producenten Lovisa Charlier. Mirja Wester och konstnärlige ledaren Pia Lundberg hälsade publiken välkommen. Gunnar Bergdahl, grundaren av Göteborgs filmfestival, missar med hustrun Annica Karlsson Bergdahl aldrig en invigning. Foto: KAI MARTIN
Det blev en tur. Det blev det. Vi missade ju Roxette i somras av tusen och en olika skäl. Fick så hjälp att lösa biljetter till en utsåld Royal Arena i den kungliga danska huvudstaden. Fick samtidigt, ungefär, reda på att min gudsons band Lavender skulle på turné i England. Inte heller det något att missa. (Konserterna recenserade här – Roxette – och här – Lavender.)
Så det blev till att boka resa och hotell. Köpenhamn är jag alltid sugen på. Allt är Z:s fel, för det är hon som i förstone dragit dit mig och senare jag som dragit dit henne. London? Alltid. Men det var ett tag sedan. Senast för sex år sedan när Brexit inte slagit ut i full blom, när man kunde använda sina mobila tjänster utan problem och komma in i landet utan ETA.
Än längre sedan är det sedan Z och jag var där. Då räknar vi tillbaka till sommaren 2015. Alltså tio år sedan. En resa som snabbt packades full (läs här).
Vi tartåget till Malmö, en resa som började strömlöst på Göteborgs central, men där tågföraren körde in med minuten när. Snyggt jobbat. Passerar Lund och brottsplatsen för slagen i Lund pingstafton 1980 (en händelse som delvis beskrivs här). Så Malmö. En kort bensträckare ned till Öresundståget och färd mot Hovedbanegaarden, men först efter att vi klivit av vid Ørestad, vid köpcentrat Fields där både hotell och konsertarena ligger inom promenadavstånd.
Det är alltid speciellt att åka över bron, oavsett om det är med bil eller tåg. Det känns futuristiskt, på något vis. Så snabbt skifta från ett land till ett annat, från ett kynne till det danska, från svenska till danska på bara någon halvtimme. Jag gillar fönsterplatsen. Ser scener passerar revy, noterar utan att lägga något på minnet. Allt får bara fara förbi med en tom blick.
Z är bästa ressällskapet. Vi matchar varandra bra, dra oftast åt samma håll. Vi kliver av vid Kastrup för tåget vi kom med ska vidare utan stopp till centrala Köpenhamn på grund av förseningar. Det var inget som nämnde i Malmö. Så vi står huttrande och väntar in nästa, men det dröjer inte länge innan det kommer. Några stopp senare är det dags. Amager bjuder på kall, klar novemberluft under en blekblå himmel. Vi knatar med våra resväskor mot hotellet, som ligger bortom Fields. Cabinn Metro hotell är ett prisvärt alternativ, som även inkluderar frukost. Man tänker att en adress som Arne Jacobsen Allé – uppkallad efter den kände och framgångsrike arkitekten och formgivaren – skulle vara en stilfull boulevard. Men det är en bred, trist gata med trista, fyrkantiga hus långt från Arne Jacobsens modernistiska tänkt. Endast de färgglada lönnlöven piggar upp. Men vi checkar in, får får kabin som liknar något som en lyxkryssare kunnat erbjuda och väljer att skyndsamt ta oss mot Byen i våra hjärtan.
När vi kliver av vid Hovedbanegaarden är det strax efter lunch. Hungern pockar. Så vi går mot Tivoli, där nöden inte har någon lag. Jag smiter in med Z i Tivoli Food Hall. Hon för att spana efter de digra utbudet av maträtter; jag för att stapla ned för trapporna till toaletterna. Väl färdig och i samklang med Z konstaterar vi att det inte bli någon mat där i de stimmiga lokalerna. Vi söker oss förbi det klassiska nöjesfältet, mot Rådhuspladsen, över den trafikstridiga HC Andersens Boulevard och mot Frederiksbergsgade, den första av gatorna på Strøget mot Kongens nytorv.
Z poserar vid entrén av det berömda gåstråket och jag fångar henne tillsammans med ett bröllopspar, som ovetandes blir med på bilden. Bara några tiotal meter därifrån ligger målet för vår promenad: Shiwarma grillhouse. Stället som tillsammans med hålet i väggen vid Prøvestenen utanför Helsingør bjuder på de bästa shiwarma man kan önska. Jag tar plats. Z, som beställt och betalat, kommer efter. Jag undrar över bestick. Hon hämtar tjänstvilligt och återvänder med kommentarerna om att männen tyckte det var konstigt med bestick till shiwarma i pitabröd. Men jag vill inte kladda. Har det kanske efter pappa, som hatade att äta hamburgare för då använda han händerna för att äta.
Vi låter oss väl smaka. Vår förlängda weekendtur har precis startat. Efter inmundigandet går vi ut, men Z är snabb att gå in igen. Nu i en handskbutik. Hon provar handskar, är ungefär lika noggrann och svår som då det handlar om skor. Det vill säga, det tar en tid.
Jag väntar utanför. Ser folkhavet flöda, vågor av folk sköljer in. Nya ansikten. Nya kroppar. Långa. Korta. Tjocka. Smala. Fula. Ordinära. Vackra. Nya klädstilar. Eller gamla. Jag tröttnar. Kikar in genom skyltfönstret där Z står i ivrigt samspråk med expediten. Inga handskar köps. Slutligen kommer hon ut och vi kan gå vidare.
Nej, vi väljer inte fortsatt färd mot Kongens nytorv. Det blir åter över Rådhuspladsen och Vestebrogade, förbi gamla SAS-hotellet, som nu mer heter Radisson Collection Royal Hotel och det kan ju inte någon fan hålla reda på. Men där båda vi några förtrollade dagar hösten 2020 när pandemirestriktionerna lämnade en glipa för umgänge och resande. Vi checkade in där, uppgraderade för en spottstyver till en svit på 18 våningen och bodda som kung och drottning.
Nu väcktes minnet till liv, men vi gick förbi. Vi viker av på gatan med det filuriska namnet Trommesalen och kommer upp på Gammel Kongevej, där jag vet att det finns några Røde korsbutiker. Vi planerar också att fika och Z säger strängt att här finns inga kaféer. Nej, sträckan mellan SAS-hotellets baksida och förbi Planetariet är rätt trist. Det händer saker först när vi närmare oss favoritgatan Værnedamsvej med den lilla ostbåge till gata Tullinsgade där ”världens minsta” hotell ligger. Central hotel & cafe bjuder bara ett rum och någon gång skulle det vara kul att ta sig några nätter där, bara för att. Den här gången blir det inte sens fika. Vi suktar efter danska wienerbröd och det har inget att ställena haft på vägen, inte heller här. Vi går vidare.
På andra sidan Gammel Kongevej ligger så första Røde korsbutiken, som har stängt! Men… innanför huserar en expedit, som snart kommer och öppnar. Det visar sig att hon som frivilliganställd inte fått tiden att räcka till. Uppgifterna om öppningstider får man helt enkelt ta med en nya salt. Vi kliver in. Kollar en vända. Stannar vid herrkläderna. Z hittar en tredelad kostym, som verkar vara fint skräddad och av utmärkt kvalitet, ylle. Priset står inte utsatt. Jag kikar vidare medan Z dividerar med expediten, får priset 350 DKK och där vidgas mina öron. Jag googlar inte märket, men sättet kostymen är sydd på gör att jag köper den. Storleken…? Ja, den passar definitivt inte mig. Men kanske mina söner. Det blir en vinröd manchesterkeps av okänt märke för 50 DKK innan vi går ut med en stor bärkasse. Senare kollar jag upp Magee 1866 och inser att det är ett bra köp. Surt att jag vuxit till mig genom åren. Men, men, men…
Vi går in går kors och tvärs på Gammel Kongevej, in i olika butiker. Z hitta ett par handskar av favoritmärket King Louie som inhandlas. Vi går över gatan till en secondhandbutik utan personal – inser vi efter ett tag. Man scannar in vid en betalstation vad man handlat. Vi nyper i lite kläder, men vänder ut tomhänta. På södra delen av Gammel Kongevej byter den ena exklusiva butiken av den andra. Vi når slutligen Røde kors-butik nummer två och då har vi passerat gränsen in till Frederiksberg. Jag hittar en väst i ylle, ett nytt märke – Pre End of Denmark – som i nyskick ligger i segmentet strax under Dressman. Västen är av god kvalitet och sitter bra. 130 DKK fattigare har jag fyllt bagen från förra Røde kors-butiken. Vi hinner smita in i en vintagebutik som har exklusiva kläder. Bland annat en ursnygg Holland Esquire, som gör brittisk, klassisk gentlemanstil med extra snits. Äldste sonen har det som favoritmärke efter att Z och jag fyndat en sprillans ny kavaj under en av Stadsmissionen guidadad secondhandtur för tio år sedan (skrev om den här!). Visst, plaggen ligger högt i nypris. Men att också ligga högt i andrahandsvärde avskräcker. Framför allt då jag vet att sonen fyndat nya kavajer via appen Vipps där en nolla dragit ifrån nypriset.
Men expediten, som pratar danska med norsk brytning och senare visar sig vara svensk, är synnerligen trevlig. Även om det tog en stund att inse att hon var en han.
Vid hörnet Gammel Kongevej och Hauchsvej ligger konditoriet/bageriet/restaurangen Harlo & Meyer. Vi kliver in och ser bageri-/konditoridisken med det vi suktar efter. Jag smiter in på toa med Z beställer och under tiden har hon fått reda på att det egentligen är stängt. Vi får vårt kaffe på nåder och wienerbröd, men får sitta i kafédelen när draperier dras för då man ska arrangera om från lunch till middag. Expediten är mycket trevlig, tar på sig ansvaret för att servera oss, pratar med en förbipasserande överordnad som ger sitt nickande bifall. Vi får en fin stund, ett av wienerbröden (vi delar på de två som vi har köpt) är ljuvlig med äppelskivor i mitten. På andra sidan disken håller expediten på att packa ner… nej, vi inser att hon slänger varorna i skylten: bröd, wienerbröd… Vi tittar sorgset på. Hade vi inte varit på resande fot hade vi frågat om vi inte kunde fått handla för reducerat pris. Innan vi går tackar Z expediten och berömmer hennes goda wienerbröd. Utan att blinka plockar hon ned två av wienerbröden med äppelskivor till oss, som vi får utan att betala. Vi är förtjusta.
Höstskymningen har kommit snabbt. Det är regn i luften, blött på marken, gasljus, neonbelysning, skyltfönster och billyktor reflekterar vackert från den blöta, svarta asfalten. Det är rusningstrafik. Bilar och ivrigt pilande cyklister samsas med de gående.
Vi tar oss mot Værnedamsvej. Ser förtjust på denna favoritgatan i Kphm, som det var länge sedan vi besökte. Går in i en ostbutik som dignar av lockande varor. Nästa gång, säger vi till den trevliga expediten. Nästa gång. Vi passerar Les Trots Cochons där vi njutit fler gånger än en. Men senast var också det länge sedan. En butik med julprylar lockar in Z och jag följer med för att snabbt gå ut. Jag är rastlös. Z kommer, men vänder in igen. Hon har sett någon julpryl i skylten och vill köpa den. Hon kommer inte tillbaka. Jag står under en markis och spanar in folklivet, som är intensivt i kvällsmörkret. Z kommer inte. Jag vänder åter och står utanför och tittar in. Det är kö. Z är i och för sig först i den, men expediten håller på och krånglar med en krånglande kvittorulle till betalmaskinen. Jag suckar, återgår till min position under markisen. Så kommer Z och vi kan ta oss ned mot Vestebrogade och Hovebanegaarden, tar fel perrong, undrar vilket tåg som tar oss till Ørestad och hur många zoner vi ska betala. Löser det. Hamnar på rätt tåg, betalar rätt avgift, tar oss tillbaka till hotellet och börjar röra oss mot arenan genom Fields. Vi behöver köpa tandkräm, som vi missat att ta med oss. Inne i den gigantiska butiken Bilka (en kedja jag helt har missat under mina år med Z – 2007 till nu) tar vi en vända och inser, bland alla matvaror, att vi är helt i fel fas gällande kost. Vi kommer inte hinna äta innan konserten, om vi inte köper något här. Det blir håndmadder, små smørrebrød, som vi tar med oss i hopp om att Z ska kunna smuggla in dem i arenan. Jag har mina dubier; inte hon. Hon har, som vanligt, rätt. Vakten känner förvisso på henne väska, men den väger lätt, inga drycker i flaskor där. Maten är räddad och øl köper vi i baren.
Om konserten har ni redan fått en länk i början av texten, så den hoppa vi över. Men en bild bjuder jag på.
Vi strosar ut med cirka tiotusen besökare. De flesta mot Fields och parkeringar och metro smat S-tåg. Vi mot hotellet. Vi tar en øl som avslutning på dagen.
Torsdag – rum knappt utan utsikt
Sängen är trång, men sällskapet gott. Jag sover mot fönstret, måste diskret försöka smita förbi Z som sover på ytterplatsen. Nattens toabesök klaras av. Sedan kommer gryningen och hennes väckarklocka ljuder. Vi packar i ordning, fixar oss lite hastigt för frukost som är nere i källaren. Det blir en ok måltid i en matsal som en bamba. Så upp på rummet igen för att borsta tänderna och packa ned allt. Det blir lite mer än det var tänkt och mer än det som fanns plats i väskorna från Göteborg.
Checkar ut och mot Kastrup. Jag har fått övningar för mitt knä av fysioterapeuten och ett råd om att ha på mitt knäskydd – ett Baurefeind Genutrain som jag haft för att stärka vid en tidigare ledbandsskada. Ett brett gummiband är också nedpackat. Fortfarande ska jag ta det försiktigt med promenerande. Men säg det till flygplatserna. Vi går och går, checkar in bagage och går och går för att komma till säkerhetskontrollen och går och går för att komma till gaten. Innan dess går och går vi runt för att fördriva tid. Vi bestämmer oss för att äta för att inte helt hamna ur fas. Det blir den här gången i Kastrups Tivoli Food Hall, smørrebrød igen och en øl. Vi vänder oss till ett kafé runt hörnet för en kopp kaffe och möjligheten att äta upp de goda wienerbröden från igår. Just är står delar av Roxette, så det blir ett trevligt samtal innan take off. Z dokumenterar, förstås.
I Pressbyrån på Göteborgs centralstation har jag köpt ett magasin om Beatles album ”Abbey Road”, Dagens Industris helgbilaga med en Max Martin-intervju och sedan tidigare är journalisten och författaren Johanna Bäckström Lernebys första deckare ”Den sjunde pojken” nedpackad. Det blir inte mycket tidningsläsande under färden, men några kapitel i booken betar jag av innan vi når Englands östra kust. Themsen skymtas och snart flyger vi över ett nära nog molnfritt centrala London.
Vi landar på Heathrow före utsatt tid. Pinnar oss ur planet och mot bagageutlämningen. Men först scanna pass som säkerställer inte bara vår identitet utan också att vi har betalat vårt ETA. Förbi där tar både Z och jag oss ett toabesök innan bagagebanden börjar rulla. Med resväskorna i handen söker vi oss mot automaterna för att kolla hur våra konton på de tre (!) Oystercarden har det. Rätt bra, visar det sig. Men de gäller inte för Heathrow express eller Elizabeth Line, som ska ta oss till Paddington. Vi dividerar fram och tillbaka, väljer det billigare och senare alternativet. (Ja, jag vet att man kan ta Underground till city, men vi valde bort det.) Köper biljetter och går och går ned till perrongerna. Ställer oss och väntar på Elizabeth Line-tåget, som aviserar snar ankomst till där vi står. Så sprakar det till i högtalarna. Något om tåget vi ska med. Inställt. Oklart hur vi ska ta oss vidare. Vi rusar till nästa perrong, där Heathrow Express står. Går ombord. Men tvekar. Är det verkligen rätt? Går av igen. Hastar fram till en person som slutligen förklarar att det tåget går till nästa terminal varifrån Elizabeth Line kommer ta oss till Paddington på de biljetter vi har köpt. Rusar tillbaka. Går ombord. Dörrarna stängs.
Vid nästa terminal är det ett myller av folk. Vi placerar oss girigt så strategiskt som möjligt och när tåget väl kommer efter en dryg väntan kliver Z frankt på och tar plats för oss båda. Hon är medveten om att stå inte är ett bra alternativ för mitt knä.
Tåget fylls snabbt, men rusar också igenom storstaden in till Paddington. Vi kliver av och försöker orientera oss var vi är. Vi ska ju till Pread Street och öster ut. Men kartan vi kikar på vid en av de tusen utgångarna markerar inte var vi är. Jag pekar med hela handen och går iväg, men inser när vi kommer upp till Bishop’s Bridge Road att vi har gått och fel håll. Brexit har ju gjort att vi har stängt av vår roaming och bjuda Telia på dyra slantar för surf har vi låtit bli. Ett svenskt par vid kartan har följt efter oss för de ska åt samma håll. Men då vi vänder åt vet jag inte om de gör detsamma.
Så småningom kommer vi rätt, jag skymtar St Mary’s Hospital, som är ett riktmärke för mig, och vi knallar den vackra novemberdagen mot Edgware Road, som vi ska korsa och går vidare mot Old Marylebone Road, där hotellet ska ligga. Vi löser det efter lite bristfälligt orienterande och kommer fram till vår vistelse som ligger i hörnet av stora leden Marylebone Road. Hub by Premier Inn London Marylenebone är rätt nybyggt och ett högt hotell. Vi får ett rum på nionde våningen och möts av ett fräscht rum, men fönstret är i ena hörnet, minimalt och man kan bara ana den intensiva trafiken nere på Marilybone Road och, lite längre bort, Marilynebone Station. Men det blir bra. Sängen är spatiös, ett gemensamt täcke oroar initialt, men när vi väl somnar långt senare störs vi inte alls. Inte heller av att det bara finns handdukar för en person, men det löser vi senare.
Med Z är det ingen rast och ro. Vi ska iväg. Vi ska ut. Vi ska se. Vi ska njuta. Så… efter att vi har i hast packat upp drar vi iväg mot Undergrounden, mot Edgware Road och mot China Town. Vi går längs den mäktiga infartsleden Westway, som mynnar ut i Marelynebone Road och korsar den hårt trafikerade leden. Vänstertrafiken lurar oss, men vi väntar in signalen innan vi tar oss över. Nedför trappor, ned med en hiss och nedför trappor till tunnelbanan som tar oss till Piccadilly Circus. Vi väljer rätt uppgång och hamnar snabbt i China Town där Z vill gå till en dumplingsrestaurang som hon och hennes dotter S gästade för några år sedan. Jag är ingen fantast av dessa knyten, men ibland får man finna sig. Vi hittar efter lite mackelimang Dumpling’s Legend på Gerrard Street, lokalen är vid tidpunkten rätt lågt frekventerad. Hovmästaren placerar oss vid fönstret. Ett knep för att det ska se ut som det är fler folk i lokalen än vad det här. Vi är som magneter. Snart fylls restaurangen på. Z rådbråkar menyn och kyparen om vad hon vill ha. Jag tar några dumplings med tryffel utan att titta på menyn och beställer en kinesisk rätt med kyckling och nötter. Z hittar rätt till slut, men först efter att frågat S om råd. Det blir varsin Kingfisher också. Jag glömmer förstås att beställa ris, det som kommer i beställningen i Sverige, men inte här. Maten är ljuvlig, men med många och då menar jag många kryddstarka chili, som jag sorterar ut. Jag är ingen kryddstark kille.
Jag smiter uppför trapporna till toaletten – gud, för att vara handikappad eller rullstolsburen i dessa etablissemang – efter att vi har betalt. Z följer efter. Hon dröjer. Jag går ner. Kollar foton i entrén och ser att kungaparet – eller om det var innan drottningen checkat ut – varit där och att Camilla fått jobba ihop sina egna dumplings. Det satte förstås extra glans åt besöket. Jag går ut. Det regnar försiktigt och mörkret har omfamnat kvällen. Folkströmmen är intensiv, men det ska bli värre. Till slut kommer min hustru. Vi går ned mot Leicester Square där det är en galet lång kö in till julmarknaden och mängder med vakter. Passagen förbi bli som ett nålsöga. Så trångt att jag får andas in och andas ut. En oerhört stilig punkare i min ålder går före mig, blå skinnjacka, snygga byxor, sandaler på fötterna, spretigt, grått hår, pearcingar. Men han försvinner i trängseln. Det är som en omöjlig passage. Vi som går åt ett håll möts av horder av människor på väg åt det motsatta. Men på något vis tråcklar vi oss förbi, hittar ett hål i väggen och förhör oss om musikaler som vi kanske ska gå och se. Men det blir ingen business.
Istället går vi Charing Cross Road uppför, in på kvarteren mot Covent Garden. Hamnar på Earlham Street och ser en obelix som jag tidigare aldrig har noterat och vi försöker undvika gående, cyklister, västmodifierade rickshaws och bilar. Kommer in i ett julpyntat kommersiellt glitter med lockande varor i var och vart annat skyltfönster. Lotsar så småningom stolt Z till Neal Street och Dr Martens-butiken där och där blir vi. Z provar och provar och provar. Jag är van. Slutligen har hon köpt ett par stövlar till sig. Vi fortsätter upp mot Floral Street, tittar in hos Paul Smith och konstaterar att allt är i prisklassen långt utanför det begripliga. Men snyggt är det. Ut i den fuktiga novemberkvällen. Z kikar in i någon butik. Jag väntar utanför. Vi går in i TK Maxx, lågprisvaruhuset med outletvaror. Jag hittar smart adapter, eftersom jag tagit med fel. Går ner i källaren, Z kommer efter. Hittar mycket snyggt, bland annat en Holland Esquiere-rock för bråkdelen av vad den kostar ny. Men dels behöver jag ingen rock, dels så är den fastlåst så att den inte går att prova.
Vi dröjer kvar i den varma källaren med plagg, plagg, plagg i trånga utrymmen. Går upp. Jag betalar min adapter. Den fuktiga luften med regnet är skön att ta in. Mitt emot, på Long Acre, ligger en av Barbours många butiker. Deras julreklam med Wallace and Grommit har roat mig ett tag. Klart vi ska kika in. Barbour gör ju också ett samarbete med Paul Smith, som ska spanas in (kolla här).
Det är full kommers i den sent kvällsöppna butiken. Samarbete med Paul Smith är närmast komiskt i sin brittisk överhöghet. Jag provar en jägarväst med en fick stor nog att rymma en fasan. Nej, trots humorn får det vara. Ser en kund lämna butiken med en påse med det inhandlade i. Wallace and Grommit! Jag måste också köpa något. Hittar en snygg, rutig skjorta i röda nyanser. Den blir det.
Regnet har ökat. Men är inte besvärande. Plötsligt har vi står vi öga mot öga med Spaghetti House i korsningen av Great Newport Street, Cranbourn Street och St Martin’s Lane. Stället vi besökte och trivdes så bra i under vår bröllopsresa för över tolv år sedan. Den där ölen vi hade bespetsat oss på blev till vin och oliver. Vi fick en plats i ett hörne, precis som då och möttes av en synnerligen trevlig servitör, som då. Z var övertygad om att det var han som serverade oss då. Men när vi frågade visade det sig att han bara varit på stället i ett och ett halvt år.
Att låta tiden gå med Z är alltid förtrollande. Vinet – Angelo Montepulciano d’Abruzzo – smakade förträffligt. Oliverna likaså. Folk kom i en strid ström för att ta skydd för regnet, men motades vänligt men bestämt ut av personalen. Vår tid var över. Dags att betala och gå.
Regnet höll andan. Vi sökte oss t/r Leicester Square, där folkhoparna lugnat sig men inte kön, så åter mot Charring Cross, ned mot National Gallery och Trafalgar Square, dit julmarknaden nått, men ännu inte granen från Norge. Vi går mot tunnelbanan och siktar mot hotellet. Dagen har varit lång.
Fredag – glitter och glamour
Vi försökte verkligen. Eller… Z försökte. Vi visste rätt tidigt i vår planering att det fanns chans på att komma till Victoria & Albert Museums lager i östra London för att exklusivt kunna se saker ur David Bowies kollektion. Men när Z var nära bestämde sig datasystemet för att krångla. Då hade hon köpt ett årskort till det anrika museet i Knightsbridge, dit vi ändå hade tänkt att gå.
Så målet för dagen blev V&A:s ”Cartier”-utställning, som bara hade några dagar kvar. Vi kammar oss, matar oss, borstar våra tänder och beger oss till Edgware Road och Circle Line. Kartorna fungerar ju inte i mobilerna, då vi saknar uppkoppling. Men vi har tagit ut riktningen och jag kommer att inse att Edgware Road har två skilda tunnelbanestationer. Jo, det finns allt nytt att lära i London.
Linjen tar oss rätt och det verkar vi inte vara ensamma om att tycka. Vagnarna fylls med skolklasser, som alla har samma mål. Muséerna. Antingen V&A eller Naturhistoriska. En ny gång leder oss mot målet, men vi går först fel. Hittar rätt och tar lite förkoll in bland de fantastiska persiska mattorna, där den gigantiska och ljuskänsliga Arbadilmattan från 15oo-talets mitt fascinerar med alla sina små, små knutar.
Vi fortsätter runt lite innan vi styr mot ”Cartier”-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Vi är en rejäl kö med medlemskort och får reda på att det kommer ta 45 minuter innan vi kommer in för att få se glittret.
Kön tickar på långsamt, men med ett hyfsat gott humör hos deltagarna. När vi så kommer ner i de nedre environgerna är det i mörker med de dyrbara juvelerna i upplysta skåp för att bjuda bästa exponering. Det är ett fascinerande hantverk och priserna de kan anas ha kostat för att bjudas kungligheter, prominenta, filmstjärnor kan man inte ens ana.
Det glittrar och förför, men jag blir samtidigt trött på överdådet. Det är så sanslöst.
Vi tar oss tid, vrider och vänder på perspektiven. Men slutligen är vi klara. Går upp i ljuset, in i butiken utan att handla någonting och går sedan en genväg till utställningen om Marie-Antoinettes kreationer.
Det blir, förstås, överdåd igen. Den vettlösa rikedom – i kontrast till folkets fattigdom – är närmast grotesk. Samtidigt är det ett hisnande skickligt hantverk och stilen från den tiden ekar in i dag. Dels in i Sofia Coppolas drama ”Marie Antoinette” (oklart varför det är tappat ett bindestreck), men också modeshower av idag och – varför inte – Jenny Sooviks fantastiska föreställning som Paperwing till förra albumet (läs om den här).
Man fascineras, blir förundrad, men till detta också äcklad. Och hungrig. Medlemskortet ger möjlighet att smita in i några av de kaféer och matsalar som finns till medlemmarnas förfogande. Vi letar oss rätt, tar världens långsammaste hiss och söker oss mot en spegel, som visar sig vara en dörr. Där, i en larmig lokal, finns det ett kafé. Te och scones känns bra till lunch.
Z låter omsorgsfull mig sitta och rumsterar omkring för att komma med te och scones med tillbehör. Vi samtalar i salen med bedrövlig akustik, tittar på folk och bryter sedan upp för en vända i det gigantiska museet och de intilliggande salarna, som får Röhsska museet att te sig som en kolonistuga.
Det visar sig att när vi väl lämnar museet har det blivit mörkt. Regnet hotar, men bara en smula diskret. Vi tar en sväng in i Naturhistoriska museet, tar lite bilder bland skelett på mammutar och dinosaurier för att skicka till barnbarnet innan vi bestämmer oss för att ta oss ned mot Victoria station, för där ska ju en teater finns för musikalen ”Hamilton”, som jag har hört gott om. Vi söker oss till South Kensington Station och vidare mot vårt mål.
Vi tar oss upp mot den gigantiska stationssalen där det finns wi-fi och orienterar oss mot Victoria Palace Theatre. Jo, det finns biljetter. Vi bjuds ett bättre pris än vad de annars skulle ha kostat, men så är salongen senare heller inte riktigt full. Vi frågar efter ett matställe och blir rekommenderade ett köpcenter en bit bort. Knallar dit och knallar in på Zizzi med italienskt kök. Beställer, dricker, äter och tackar nej till kaffe och tiramisu. Tillbaka till teatern i god tid, hittar våra platser, som är nära scenen, men med bra avstånd. Egentligen ser man bra i det brittiska teatrarna var man än sitter. Showen drar igång och vi rycks med. Men om den kan ni läsa här.
Z har beställt vin och chips i pausen. Men den visar sig vara blott femton minuter kort, så det blir att hasta. I applådtacket inser att det här är blott ännu en föreställning (den hade premiär 2017). Trots ovationer blir tackandet väldigt kort.
Vi känner oss utslängda och en smula snopna. Åker en helt tom t-bana tillbaka för att knyta oss efter åter en intensiv dag.
Lördag – shopping och Lavender
Vi startar dagen som den förra. Hinner knappt vakna förrän kläderna är på och vi tar hissen ned till frukostmatsalen, den som är densamma som gårdagens bar. Stolarna är ok, sofforna för låga och borden för små. Men maten som bjuds är brittiskt ok, bra skramlade ägg, stekta ägg, bacon, korvar, fruktcocktail, yogurth, flingor, bröd att rosta, marmelad, te eller kaffe. Vi tar vår tid, sitter vi olika platser varje dag. Spanar in andra frukostgäster, klädsel, frisyrer, vanor… Så går vi upp, gör morgontoaletten och skissar vad vi ska göra.
Jag vill till Covent Garden – igen! – men nu till Walker Slater, tweedbutiken där jag köpte en tredeladkostym hösten 2018 efter att ha varit på begravning utanför London hösten 2017 och efteråt under några timmar får tid i centrala London. Hamnar utanför den söndagsstängda butiken och står som ett barn utanför en leksaksbutik. Dit skulle jag. Dit kom jag (går att läsa om här). När jag var i Edinburgh för en hockeyturnering besökte jag originalshopen, där där allt började, i akt och mening att hitta en ny kostym. Men då fanns det inget i min storlek (korta armar och korta ben), så det blev snopet nog ingenting (läs här om den resan).
Den kostymen, från 2018, fotograferades av min reskamrat Peter Birgerstam. Väl upplagd på sociala medier fångade mästerfotografen Elisabeth Ohlson (hon som sorgligt avled förra hösten alldeles för ung efter en tids sjukdom) upp den och ville ha mig till sin ateljé i Stockholm för en fotosession. Det blev av i februari 2019. Oerhört smickrande.
Samma, men annorlunda. Kostymen från Walker Slater blir fotograferad i Brighton 2018 och senare i Stockholm 2019. Foto: PETER BIRGERSTAM och ELISABETH OHLSON
Men vi tar den långa vägen dit. Vädret är höstigt, klart och några grader ovanför tiostrecket. Män går i kortbyxor som brittiska skolpojkar. En del i kortärmat. Så vi knallar iväg mot Baker Street, går nedför Sherlock Holmes gata, jag kollar in huset där Beatles hade sin fatala Applebutik under en kort, intensiv period och fortsätter ned. Kikar in i en herrbutik som skyltar med nedsatt pris på det mesta. Expediten berättar att det anrika huset ska bort på grund av att det är i så dåligt skick att det inte går att rädda. Jag provar västar, kavajer, kollar in byxor… Expediten lovordar min klädsel och smörar på för att få mig på kroken. Z hejar delvis på. Han lovar att fixa byxlängder och korta ärmar under dagen. Jag tvekar, men säger att jag ska återkomma. Det gör jag inte. Vi fortsätter ned och smiter in i en butik för japanska köksknivar. Fortsätter ned till Selfridges och deras saluhall. Kikar på mat i mängder från havet, gården, från jakten, kakor, bakverk, bröd, kex, drycker… Vi går ut igen och ned på Oxford Street och dessa massiva myller av människor. In igen på Selfridges efter att ha tittat på deras julskyltning som går i Disneytema. De anrika snurrdörrarna skjutsar in oss och så småningom ut oss. Som mellanstation ska jag mot Paul Smiths resalebutik på den illa, grändliknande Avery Row i Mayfair. Affären med lite lägre priser än den på Floral Street.
Vi tar oss dit nära nog utan hjälp. Kartorna vid busshållplatserna guidar oss. Det blir förstås lite andra butiker under gång innan vi kommer rätt. Men väl där konstaterar vi att även här ligger priserna utanför plånbokens riktlinjer.
Vi går tillbaka, smiter in på ett kafé för nödvändigheter, upp på Oxford Street. Konstaterar att butiker har flytt och ersatts av andra sedan vi/jag var här senast. Oxford Circus är rena cirkusen. Nedför Regent Street där jag tänkte ta sikte på Burberry och Hackett, men Z trumfar med Liberty, korsvirkeshuset som reser sig i Soho.
Vi tar hissen upp och tränger oss igenom folkhoparna. Kollar mattor, tyger och tyger igen. Kläder. Allt. Det. Är. Dyrt. Vi kommer ut tomhänta och jag inser att den nya Libertyskjortan med etiketter och allt kvar som jag köpte för 350 kronor på KFUM på Nordenskiöldsgatan var skamligt billig, om än dyr för en secondhand.
Carnaby Street hägrar. Nytt besök hos Dr Martens, men kortare än normalt. Nedför Broadwick Street, som jag förväxlar med närliggande Berwick Street där ju omslagsbilden till Oasisalbumet ”What’s the story morning glory” togs. Det är inte lätt då stressen i lördagsvimlet slår till. Å andra sidan hade jag precis lyckats lära mig att jag trodde fotot togs på Wardour Street. Lyckligtvis vet jag emellertid var Bar Italia ligger. Favoritstället som vi aldrig vill missa. Nu är jag bekant med geografin och myllret av gator i Soho och går med gott självförtroende mot Firth Street, ser lokuset. Men vi bestämmer oss för att gå mot mina egentliga mål. Skyndar mot Covent Garden, men förvirrar oss upp mot Denmark Street med sina musikhistoriska rötter (Bowie, Elton John, Sex Pistols…). Brusande St Giles High Street och åter nedför Neal Street, där vi någonstans på vägen ställs inför åter ett Beatlesmärkt hus.
Via Short’s Gardens når vi Travelogde, ett centralt beläget och utmärkt hotell, där jag bodde 2019. Viker av på Drury Lane där secondhanden Oxfam (en kedja lite som Stadsmissionen) ligger, men den tar vi sedan. Det är Great Queen Street som hägrar och fina, fantastiska Walker Slaterbutiken där. Vi kommer fram, men jag tvekar. I skylten är det bara damkläder… hm. Jag kikar bort åt Kingsway, men ser ingen annan skylt. Vi går in och, ja, där är det bara tweed för kvinnor med stil. Jag frågar en expedit, som förklarar att herrarnas ligger en bit ned på gatan. Ok, vi promenerar, jag lätt brydd, i kanske 50 meter innan mina drömmars mål uppenbarar sig på den lätt stökiga, på grund av vägarbete och husrenoveringar, gatan.
Ojojoj. Det här är en rejält mycket större butik en den jag gästade 2018 (den där damerna nu huserar). Här finns stil och klass en masse. Z sätter sig i en stol, tålmodigt väntande. För här blir det som jag med henne i en skobutik, men i omvända roller. Jag strosar runt. Blir diskret uppvaktad av en expedit. Jag undrar hur länge de har varit i den nya lokalen. 2021, får jag veta. Ja, dålig tajming med tanke på pandemin, erkänner han. Men…
Han låter mig hållas, men håller också ett öga på mig ivrig att vara mig tillags när så krävs. Jag förklarar min historia, berättar om 2017 och köper 2018 samt besöket i deras butik i Edinburgh. Så väljer jag en kostym, en blå tweed. Vi bestämmer tillsammans storlek. Han springer ned i källaren för att hämta väst och kavaj. Kavajen sitter perfekt, västen likaså när jag provar dem. Byxorna är väldigt långa i benen, men ska så vara. Vi fixar det, säger han. Hur länge är ni kvar i London?
(Jag har berättar mitt livs historia för honom, så han vet var jag kommer ifrån, mitt intresse för kläder och att vi – surprise – är på tillfälligt besök i London.)
Nej deras skräddare hinner inte fixa byxorna. Men jag har ju Samuel på Mölndals torg, som ordnar det lätt och snyggt. Jag köper en skjorta till, funderar på ett par snygga strumpor (som jag borde ha köpt), men tycker att de var för dyra! Får allt i en bärbar kostymgarderob och går ut ur butiken berusad av mitt oförstånd, men lycklig över mitt val. Ja, det som Z noga har övervakat och uppmuntrat.
Vi är lite sultna, men avser att vänta till efter besöket hos Oxfam. En pub på vägen ger mig möjlighet att gå på toaletten (trapport ner i källaren). Vi fortsätter mot secondhanden. Kliver in, skiljer på oss för en stund. Jag går med bestämda steg fram mot herravdelningen. Hittar lite märkeskläder till ett okej pris, men för små storlekar. Så dyker en Paul Smith-skjorta upp, väsentligt billigare än dem jag stött på i butik. Så för sakens skull. Jag hittar också en Ted Baker huntingjacket med tweeddetaljer, som sitter som en smäck. Z kommer med ett par skoplock i trä av god kvalitet. Jag blir ungefär tusen svenska kronor fattigare, får en tygkasse på köpet och lever enligt devisen kläder är kul.
Nu trycker hungern på. Vi går uppför Drury Lane, går in på puben White Heart i hörnet av High Holborn, men det visar sig att köket har lunch!
Vi knatar vidare och når slutligen puben The Compton Cross, går en trappa upp och blir hjärtliga välkomna. Z frågar om de serverar fish’n’ships, som vi suktar efter. Sjävklart gör man det. Så det blir det till lunch och en ale till. Det blir utmärkt.
Vi överhör den trevliga servitören samtala med några andra gäster. När han nämner Sex Pistols spetsar jag öronen. Han förklarar att bandet brukade hänga här, hos den här puben.
Spännande.
Vi betalar, bryter upp och söker oss mot Frith Street där vi hittar ett ledigt bord utomhus vid Bar Italias servering. Jag sitter med mina shoppingkassar och bevakar våra platser, som vi tingat bredvid varandra för att kunna spana in det intressant gatuklientelet. Z ordnar beställningen, som inte kommer och när vårt grannbord blir serverade först går Z in med bestämda steg för att höra vad som hänt. Jo, vi har blivit bortglömda, men allt ordnar sig och hos Bar Italia har man all tid i världen.
Inga kändisar, var vi kan se, gästar stället idag, förutom vi. Men det är spännande ändå att se alla som passerar revy i denna Londons kanske finaste catwalk.
Vi lämnar med saknad och rör oss mot Leicester Square för att nu ska vi köpa biljetter till ”Abba Voyage”. Vi dividerar länge om vilken prisklass vi ska ta, men landar vi den lägre som kommer innebära ståplatser. Det får gå. Gubben vill helst sitta. Ja, hans gumma likaså. Men prisskillnaderna är radikala.
London Underground, både på perrongerna och i tågvagnarna, bjuder alltid på spänning. Det gäller att vara vaken och kolla in sin omgivning. Kan det vara en celebritet som utmanar kollektivtrafiken för sin resa från A till B…? Han som sitter där snett över, är inte han någon. Han som klär sig så nonchalant, men elegant.
Vi hinner hem med våra kassar och får vila benen lite. Jag provar jackan en gång till och då märker Z att ett larm sitter kvar. Märkligt, för det tjöt inte då vi lämnade butiken. Nå, vi får försöka få tid att åka tillbaka till butiken för att få bort det.
Nu är det dags för färden österut och spelstället Sebright Arms där gudsonens band Lavender som precis har kommit med sitt debutalbum ”We’re having a barn dance” (lyssna här). Det blir en dryg resa med byte vid Baker Street, som även denna station överraskar med myriader av gångar, trappor och perronger innan vi kommer rätt till den som bjuder rätt linje mot Liverpool Street Station och vidare med byte mot Cambridge Heat. Vi matchar avgångarna tämligen perfekt. Sätter oss i det norrgående tåget som är fullt av yngre, äldre vuxna – sådana som inte vill låtsas om att det var länge sedan de klev ur tonåren – entusiastiska på väg mot någon konsert. Vi blir inte kloka på vilken, men ingen av dem går i alla fall av där vi går av.
Jag har scannat av kartan i minnet, går västerut på Hackney Road, en dåligt upplyst förortsgata i östraste av London. Vi blir lite osäkra när vi går in på parallellgatan Coate Street, som om möjligt är än dunklare. Men i en gränd som förbinder de båda gatorna står en hoper med ungdomar utanför en lokal, som måste vara Sebright Arms. Vakten välkomnar oss in och det är knôkat och vi drar i hast upp medelåldern utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Vi söker efter scenen, men hittar den inte. Ser damernas i en vrå snett bakom disken, men där tar lokalen stopp.
Vi är förbryllade. Var ska Lavender spela? Går tillbaka till vakten, som lugnt förklarar att jämte damernas finns en trappa ner och där ska konserten hållas.
Vi är bland de första i den trånga lokalen. Svarta väggar, lågt i tak. I ena änden baren, i den andra den låga scenen. Nödutgångar? Jag spanar. Tycker mig ana att bakom scenen, det som leder till logen, kan vara vägen ut om allt går åt helvete.
Det gör det inte. Z och jag köper oss varsin öl, träffar gudsonen helt kort, som är stolt och tacksam att hans gamla gudfar är på plats. Jag, eller vi, är å andra sidan hedrade att vi fått komma. Jo, vi stod på gästlistan. Men den unga flickan i kassan hittade inte mitt namn förrän jag pekade med hela handen.
Spelningen…? Jo, länken finns i inledningen av denna text. Men jag bjuder på den igen (här).
Vi är exalterade efter spelningen. Så upplyftande. Så bra. Vi dröjer oss kvar. tar två t-shirtar, som vi lovar betala dagen efter då vi ska ses på lunch. Så ut i det fria, ut ur den trånga lokalen, den trånga puben och den trånga gränden. Väl på Hackney Road finns en busshållplats och vi bestämmer oss för en sightseeing by night, får bästa platserna då bussen väl kommer, längst fram på andra våningen. Bussen plöjer målmedvetet mile efter mile in mot centrum och till Oxford Circus, som är ändhållplats: Old Street, Clerkenwell Road, Theobalds Road, Bloomsbury Way, New Oxford Street…
När vi kliver av med våra medpassagerare, festystra tonårskillar med flera, är det för att bli ett med storstadens nöjespuls så här någon timme innan midnatt. Vi går Regent Street norrut efter att söderut konstaterat att där går inga bussar åt vårt håll. Jo, vi vill fortsätta bussresan. Det är ungefär som i Malmö, långt mellan anslutande busshållplatser… men gå skadar inte.
”Vår buss” kommer så småningom. Det är några hållplatser till innan vi är framme vid Marylebone Station och den korta promenaden till hotellet. Ännu en dag är till ända. Men inte förrän ytterligare en film i serien ”Bridget Jones dagbok”, som Z spanat in och jag nogsamt somnat ifrån.
Söndag – Camden, jättepizza Abba
Frukost! Vi har lärt oss rutiner och försöker balansera vår mat på det lilla bordet. Bland porslinet finns nu en tekanna. Efter den brittiska frukosten är det dags att ge sig av för det som dagen bjuder. Z vill till Camden Lock Market. Förutom det ska vi träffa gudsonen på en restaurang som han har valt ut. Vi ska också hinna med att larma av jackan och slutligen åka österut för att se ”Abba Voyage”. Ett späckat schema, som förhoppningsvis också ska bjuda på lite improvisation.
Z längtar alltid till Camden och det brus av turism, atmosfär och kommers som är där. Vi tar bussen och får en guidad tur på vårt eget vis med våra Oyster Card. Vi kliver av bara något kvarter från händelsernas centrum och slukas genast in i folkvimlet. Dagarna i London har, förutom någon regnskur, bjudit på milt, vackert höstväder. Prasslande lönnlöv kantar våra promenader och det hela känns behaglig. Jag har inte behövt använda min vändbara Burburryrock, som jag fyndade på en loppis i Marbella i våras, mer än någon enstaka gång. Den har helt enkelt varit för varm. Det har blivit min gråa Sand, secondhandkavajen jag hittade hos Stadsmissionen i Arkaden tidigare i år. På huvudet en Stetsonkeps, skjorta och pullover, halsduk, ett par grå yllebyxor, strumpor och ett par Clarks-skor med gröna snören – allt secondhand.Det räcker i swinging London utan att sticka ut.
Det är ett intensivt liv och kiv där alla är. Olika språk blandas: franska, spanska, tyska, danska, norska, isländska, några slaviska språk jag inte kan identifiera och svenska förstås. Z går med van hand in i gränderna och marknaderna, in och ut, klämmer och känner på plagg. Jag förfäras, som alltid, över mängden plagg, skor och hattar/kepsar som bjuds till försäljning. Allt kan ju inte gå åt och vad händer med det som inte säljs. Min gräns är ju också nådd med de inköp som jag har gjort, samtidigt är jag ju, som shopaholic, ett lätt offer i detta kommersiella brus. Vi går in och ut ur denna köpmännens labyrint till tempel och passerar Amy Winehousestatyn, som blir ofta fotograferad av de passerande.
Z söker sig målmedvetet mot butiken Cyberdog, som är att som att kliva in i ett gigantiskt ravenäste. Neonfärger och musik till tordönsvolym. Jag välsignar att jag inte behöver arbeta i denna gräsliga miljö, men Z njuter; det gör inte jag. Säger att jag väntar utanför. Det är en befrielse. Jag ställer mig utanför butiken Modfather, helt utan passande stil mellan de två vesporna som hämtade från ”Quadrophenia”, modsfilmen baserad på the Whos album för drygt 50 år sedan med Sting i en av huvudrollerna. Jag spanar in folk, låter allt passera revy som livet självt. Denna höstdag i november är ren och klar, Z dröjer och dröjer än mer och jag klagar inte i solljuset och där jag står har jag god uppsikt över entrén till helvetesbutiken där hustrun nu är.
Så plötsligt inser jag att jag är blott tio meter från den så kallade the Clash-trappan. Den som de tre punklegendarna Mick Jones, Joe Strummer och Paul Simenon stod när bilden till omslaget till debutalbumet togs 1976. Jag står alltså i Chalk farm i Camden vid trappor som jag sedan tidigare har tyckt vore kul att se, men aldrig lyckats orientera. När Z väl, efter mycket om och men, kommer ut ber jag henne fotografera mig i trappan. Jag poserar som bara jag kan posera, det vill säga inte så bra, och Z knäpper några bilder.
Vi fortsätter in i Dr Martensbutiken, där Z fastnar i både skoprovande och -köpande, som går ovanligt fort. På andra våningen i butiken finns något av ett museum med rockstjärnor som alla i olika sammanhang burit just Dr Martens. Vi tar en kik, fortsätter ut och in i matmarknaderna och en och annan butik, bestämmer oss för att försöka hitta busshållplatsen i motsatt riktning som vi kom. Men först travar vi Chalk Farm Road ner, passerar bron över slussområdet. En punkare sitter med en enorm mohikan och en skylt om att få bli ”a drunk punk”, men verkar mest vara en institution, en clown, en gycklare. Vi korsar gatan, går ned mot de nya området med mer snobbiga butiker och därmed mindre puls. Vi kommer ner till slussarna där en pråm just ska docka in i en sluss för vidare färd på Grand Union Canal. Mannen springer som en skeppsråtta för att öppna portarna medan kvinnan styr båten med van hand. Det tar sin stund och de får sin publik, inklusive de haschrökande a-lagarna som sitter på parad vid en bänk mot en vägg med utsikt över det som händer.
Jag smiter iväg på en toa, trappor, loftgångar, hissar. Upp och ned och upp. Z och jag försöker lokalisera varifrån bussen ska gå, men irrar runt ett tag innan vi lyckas. Så är vi på väg ned mot Baker Street där vi ska träffas gudsonen, men är i så god tid att vi kan gå av för att gå ned till Oxfam på Marylebone High Street. När vi kliver av försöker Z orientera sig i mobilen, för vi har nu upptäckt att vi kan använda kartan offline (hög tid!). Med ögonen ner missar hon en gatstenskant och stupar brutalt i backen. Jag blir förfärad. Hon med. Folk skyndar till och hjälper henne upp. Men förutom knät, som fått ta den stora smällen, har det gott bra. Inget brutet, ingen huvudskada. Tack och lov. Vi kan fortsätta efter att ha samlat oss. Vi går Cheltern Street ned från Marylebone Road, viker av längs Paddington Street och når så Marylebone High Street, som genast överraskar. Vilken atmosfär, så mycket trevliga butiker, kaféer och restauranger. Vi har emellertid trångt om tid går med bestämda kliv till Oxfam. Men inte uppenbarligen inte så dåligt med tid att vi inte hinner scanna av vad som finns i butiken. Det finns en försvarlig mängd märkeskläder, som inte är helt billiga, men som är en struntsumma i förhållande till om de hade varit sprillans nya. Så säker jag mig mot kassan, berättar mitt ärende och expediten, en jovialisk herre med en lustig huvudbonad säger att han löser dit. Fram med larmet. Nja, förklarar jag, jag har jackan på hotellrummet. Ville bara helt kort kolla om det var deras larm. Han visar snabbt hur larmen ser ut och det stämmer med det som sitter på min jacka. Jag frågar hur det kan komma sig att det inte tjöt då jag gick ut ur butiken. Han lutar sig förtroligt mot mig och viskar: ”It doesn’t work”. Så ler han pillemariskt.
Nu är det dags för gudsonen och restaurangen vid Baker Street. L’Antica pizzeria da Michelle ligger mitt emot stationen och nära Sherlock Holmesmuseet. Det är gudsonen som har valt platsen och han är på plats när vi kommer i tid. Det blir pizza, som han rekommenderar, och jag beställer ett glas vin som när det kommer är stort som en swimmingpool. Än större är pizzorna, som är gigantiska, men inte desto mindre goda. Vi får en fin stund med honom, betalar för hans mat och dryck, förstås, och ger honom även en för liten slant för t-shirtarna som vi köpte kvällen innan.
Han smickrar mig med att berätta om att han som inte har någon i familjen som spelar instrument och gör musik har haft mig som lite av en förebild. Det gör mig glad, men han är förstås en oändligt mycket större talang än jag och långt mycket mer kunnig. Så som det ska vara med unga människor.
Så är det dags att skiljas åt efter att ha stämt av så mycket som vi kunnat och hunnit. Vi hoppas förstås på framgång för Lavender och att de ska komma ut i Europa, eller kontinenten, att spela och också få möjlighet att komma upp till Sverige. Vi lovar att hålla kontakten och vårt hus står öppet när helst.
Vi tar oss tillbaka till hotellet, gör oss i ordning för resan österut. Ungefär som igår, men nu mot Abba Arena, som ligger i det område som iordningställdes för olympiaden 2012.
Jag inser att vi har tid att hinna förbi Oxfam-butiken och tar på mig min Huntingjacket med larmet, som jag försöker vika ned i fickan. Den passar bra nu då det blivit lite kallar. Vi går Baker Street ner och Paddington Street längt kvarter vi nu gjort oss bekanta med. Kommer till butiken och expediten fixar elegant saken och jackan är så befriad från sitt braskande larm. Vi går ut på den gatan som vi har blivit allt mer förtjust i, som nu glittrar förföriskt i den tidiga kvällen. Går mot Regent Park för att gå ner i undergrunden. Vi tar sikte mot Stratford station och vidare med Dockland light railway, som tar oss dit vi ska. Vi är inte ensamma. Folk söker fest, älskar Abba och kommer från hela världen. Förväntningarna ligger i luften, folk är lyckliga; åtminstone innan. Jag skrev om mina upplevelser här.
Vi är femtusen (utsålt igen!), som slussas ut ur arenan efter föreställningens slut. Mot station, där allt är reglerat för att det inte ska bli kaos på perrongerna. Slutligen är det vår tur och vi tränger oss in i en vagn, går av vid Stratford och genom korridorerna. Ser ett tåg på en perrong och kastar oss in. Vi inser när vi satt oss att det är ett tåg tillförande Elizabeth Line, som tar oss direkt till Liverpool Street Station. Lite snabbare, men lite dyrare. Nå, det får gå. Så vidare genom transportsystemet till Edgware Road och jag föreslår att vi ska köpa något att ha att äta på hotellrummet. ”Abba voyage” började sin söndagsföreställning klockan sex, så kvällen är ung. Vi irrar runt på Edgware Road i olika kvälls- och söndagsöppna butiker utan att få napp. Slokörade går vi hotellet, men Z ger inte upp. Hon lämnar mig drällandes i sängen och går mot Marylebone Station och kommer tillbaka med frukt, sandwich och några öl till kvälls-teven, som naturligtvis avslutas med den senaste i ”Bridget Jones dagbok”-serien, som jag naturligtvis somnar ifrån.
Måndag – kramar ut det sista med svindlande utsikter
i följer våra nya morgonrutiner, med den skillnaden att vi nu sorterar bland våra prylar för att snabbt kunna packa då det är dags att checka ut. Men först frukost. Så tillbaka till hotellrummet för the final countdown. Med väskorna i nävarna och nyborstade tänder tar vi för sista gången hissen ner från nionde våningen och vårt rum utan utsikt (knappt), checkar ut och tar farväl, drar våra resväskor längs den brusande morgontrafiken denna köldslagna måndagsmorgon. Efter dagar med nära nog brittsommar i luften (nära, 14, 15 grader, men ändå) slår vintern till, känns det som. Vi når Paddington station, där vi tänkt ställa in väskorna för att göra London i några timmar innan det är dags att ta turen ut till Heathrow för färden hem.
Vi hittar ett ställe för bagageinlämning, men Z är övertygad om att det finns skåp någonstans. Vi irrar oss ut mot den väldiga stationshallen för att irra oss tillbaka. Det finns bara den. Vi lämnar in våra väskor och promenerar mot den perrong som ska ta oss via Circle Line till Aldgate. Prefekt, det kommer ett tåg, men plötsligt är destinationen ändrad. Nästa tåg går långt mycket senare. Märkligt. Vi stannar tålmodigt, men bestämmer oss för att istället ta oss till Aldgate East, som borde ligga inte så långt ifrån Aldgate. Det funkar. Vädret är strålande och Z har bestämt att vi ska utforska ett av många ”hemliga” ställen, som denna botaniska trädgård på toppen av ett hus.
Vi kliver av där vi ska och kommer upp på Fenfurch Street, traskar mot Aldgate och vidare mot Sky Garden, som ska vara vårt mål. En lunchstinn restaurang blir min räddning i nöden, en Next-butik blir föremål för en exkursion. Så korsar vi gatan och in i det som vi tror är vår skyskrapa med trädgård. Men det visare sig senare att vi hamnat på the Garden at 120 med nog så god utsikt en sådan här strålande dag. Vi tittar oss mätta efter att ha runt 360 grader, tar den snabba hissen ner och går mot Leadenhall Market, den anrika arkaden med anor från 1400-talet som vi länge önskat komma till. Tack för den slumpen. Det blir en snabb kopp kaffe i den vackra omgivningen innan vi promenerar mot gurkan… ja, den så speciella skyskrapan the Gherkin. Vi passerar den ena moderna byggnaden efter den andra, men utsikter och hissar har vi fått nog av, som ligger bland de inklämda gamla byggnaderna från ett långt bort då.
Nu ska vi till Spitafields Market med intilliggande Brick Lane med sitt myller av butiker och restauranger. Z blir omedelbart förtjust, tycker till och med att det känns bättre än Camden. Vi sveper förbi, stannar till föredömligt kort här och där och låter en koreansk snabbmatsrestaurang mätta våra magar på ett föredömligt vis. Vi kommer återvända hit, men tiden är för knapp. Så goodbye Yellow Brick Lane.
Vi styr kosan mot Paddington Station, hämtar ut vår väskor, köper biljetter till Heathrow Express och sveper ut från London mot den stora flygplatsen. Går i oändliga korridorer utan plats för en man i nöd och kommer så småningom till den gigantiska avgångshallen. Vi checkar in, lyckas sätta fel tagg på våra väskor, så Z.s blir min och vice versa. Går mot säkerhetskontrollen. Då jag kommer in och hamnar i kö är inte Z med. Oklart vart hon har tagit vägen. Jag kommer igenom. Väntar in min älskade, som undrar var jag har varit.
Nå… nu ska vi döda tid. Kikar in i butiker, köper lite till yngste sonen som ska hämta oss på Landvetter i den sena midnattstimmen. Går till en brittisk restaurang för en sista öl och lite mat. Så larvar vi iväg oss till gaten, träffar en göteborgare som ska följa oss på färden och tar oss ombord, lämnar ett London i mörker, kommer till ett Köpenhamn i mörker. Vi landar med knapp tid till planet till Landvetter. Försöker skynda på, men kön genom tullen är gigantisk. Vi är en hoper som ska med anslutningsflyg vad det nu månde vara. Vi lyckas alla diskutera oss förbi och når nästa gate. Planet hem står och väntar lite försenat. Kommer vi få vårt bagage med…? Så lämnar vi Katrup, försöker orientera oss var vi är på färden norröver: Ven, Strandvejen, Helsingør, den svenska västkusten. Vi landar i ett regnigt Göteborg. Ingen son som möter oss. Men han är listig och cirkulerar runt för att hämta upp oss utan att behöva parkera på en dyr parkering. Hemfärd. Hemmet. Sängen. Skönt.
Jag vaknar tisdag morgon och scrollar in på Instagram. Ser att Lavenders album av BBC Radio 6 Music blivit utnämnda till ett av årets bästa. Stolt spelar jag hela albumet till frukosten. Och igen.
Gripande. ”Ummikos” är en nyskriven pjäs om tornedalska minoritetsspråket meänkieli och rotlöshet. Foto: LOTTA NYBERG
På Världskulturmuseet i Göteborg finns nu utställningen ”Native American fashion” (till och med 2 november 2026. En utställning som fascinerar i både historik, mode genom historien till nutid och fotografi. Den stora nordamerikanska landmassan är inte homogen. Ursprungsbefolkningen i nordost talade inte samma språk som de i sydväst. Mycket mer skilde, förstås, som traditioner och kläder. Men gemensamt för dem är hur kolonisatörerna bestämde. Inte bara hur man ska vara, prata och se ut utan också vilken religion som är den riktiga. Så blev ursprungsbefolkning styvmoderlig behandlade. Barn skickades till internat för att lära sig engelska och imperialisternas seder, bruk och historia. Lärdomar som inpräntades inte sällan genom pennalism.
I Sverige höll man denna pedagogik hårt i handen gällande de minoriteter som bodde i Sverige. Om samerna är måhända mycket skildrat och omskrivet. ornedalen, som innan Sverige skildes från Finland 1809 av Torne älv, en helhet. Man pratade finska med nordfinsk brytning. Men efter 1809 kom den svenska sidan att prata ett språk som var mer finska än svenska, men ändå aldrig riktigt finskt. Med tiden ”fastnade” tornedalingarnas språk i den äldre finskan med resten av Finland utvecklades i ett mer modernt språk.
Språket har långt senare fått namnet meänkieli och blev 2000 ett svensk minoritetsspråk. Men under den senare delen av 1800-talet bestämdes det inte bars att svenska skulle vara rådande i folkskolan i hela riket. Man skulle också försvenska minoriteter som tornedalingarna. Barn skickades iväg för att lära sig svenska och förtränga sitt eget språk. Uppfostringsmetoden långt in på 1900-talet skedde med pennalism.
Nyskrivna pjäsen ”Ummikos” väver in detta i en gripande historia om rotlöshet och vilsen språklig hemvist. Camilla Blomqvists pjäs skildrar generationer, de som talat och de som förlorat sitt språk. På samma gång möter man karaktärer som i utflyttningens Sverige reser från arbetslösheten i norra Sverige till jobb i de södra delarna av landet. Det är inte bara ett uppbrott från det trygga, från vanor och traditioner. Det är också en resa rätt in i något slags förnedring där de rötter man haft devalveras och ersätts av skam.
Med sång. I ”Ummikos” får man också sin beskärda del av sång. Foto: LOTTA NYBERG
Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone glider sömlöst in och ut ur sina roller. Bär med känslig hand fram historien med stor dramatik utan vilda gester. Timo Nieminen är fullkomligt lysande i sina skiften från en liten grabb över till en ung nyfiken kille och en vuxen man till en åldring med liten tid kvar. Kroppshållning, händernas rörelse, mimik, kläder ställer in ålder tillsammans med språket. På samma vis agerar effektfullt de andra. Klara Pasmas ömsinta flicka, tonåringen och unga kvinna. Nikolai Äystö som inlevelsefullt agerar och balanserar sin man i karriären i Japan med vemodston där längtan ”hem” gör honom vilsen. Men som också gör sin fadersgestalt och amerikan med självklarhet. Margaret Stone har delvis rollen som berättare, men agerar med skör säkerhet genom sina roller. Allt i den elegant enkla scenografin signerad regissör Filip Alexanderson.
Allt sker så elegant och dramaturgiskt fyndigt, men också med stor skärpa, allvar och komik. Språket växlar mellan svenska och meänkieli (textning visas under hela föreställningen). Historierna som berättas flätas snyggt samman och är var och en för sig drabbande. Som helhet är ”Ummikos” både smärtsam, vemodig och känslosam, men också fylld av hopp. Dessutom med ett spännande soundtrack där Bruce Springsteens ”Born to run” och ”The river” får sin väsentlighet i pjäsen efter de inledande tonerna av Jan Johansson.
Jo, ensemblem kan både sjunga och spela med emfas.
Till föreställning hör också ett inledande föredrag och möjlighet att lära sig mer genom konst, bilder, ljud, smaker och kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset. De tre grupper som talar meänkieli.
”Ummikos”, Teater Halland, Varberg. Premiär i Pajala Folkets hus 16 oktober 2025 i ett samarbete mellan Tornedalsteatern och Riksteatern. Denna recension baserad på föreställning hos Teater Halland, Varberg 27 november. Spelas på turné till och med 13 december.
Av: Camilla Blomqvist.
Regi och scenografi: Filip Alexanderson.
Kostymdesign: Frida Hultcrantz.
Mask-och perukdesign: Gemila Roberts.
Ljusdesign: Peter Stockhaus.
I rollerna: Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone.
Plågsam. Backa Teaters uppsättning av ”Fear” spelas skrämmande kort efter skolskjutningen i Örebro i februari i år, men vågar ta upp ämnet med autentisk skärpa. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Skolskjutningen i Örebro den 4 februari i år sliter fortfarande med att läka sår, skapa förståelse för vad som hände och hitta orsaken till det brutala dådet. Det som begicks av en 35-årig svensk man med dunkla motiv, som förutom att ta sitt eget liv först mörade tio människor med olika bakgrund. De som kommit för ett bättre liv från krigsdrabbade Afghanistan, Syrien, Kurdistan, Eritrea, Somalia, Bosnien-Hercegovina… De som var på Campus Risbergska för utbildning eller för att arbeta. Skytten skadade ytterligare sex allvarligt och traumatiserade oändligt många fler.
Bara månader efter denna brutala händelse sätter Backa Teater upp ”Fear”, Mohammad Al Attars pjäs. Som en spegel av det fruktansvärda dådet och andra som skett i Sverige och övriga världen. Det är djärvt, på gränsen till dåraktigt. Men gjort med stort allvar och djup med en driven uppriktighet att försöka förstå, förklara och se utan att blunda.
Det är en smärtsam uppsättning av en ensemble som inte tummar på dramatiken, som naglar fast sin publik – från 15 år och uppåt – från start. Då, då Aram (Adel Darwish) kommer in med en blodindränkt t-shirt där Emil (Bakri Wazzan) smetar ”blod” i ansiktet på honom. Allt har redan hänt. Vi kommer följa före, under och efter i en sinnrikt, känslostark dramatisering.
Här möts rasism, inte bara från svenskt håll utan också mellan invandrargrupper. Här blommar ungdomlig kärlek, Romeo och Julia-likt, mellan Aram, kristen, och Laila (Sharzad Rahmani ), muslim. Här frodas psykisk ohälsa där Emil sluter sig framför ögonen på en förtvivlad mamma Sandra (Anna Harling). Här möts vardag hand i hand med trauma. Här blottläggs den ensamme utredaren Fredrik (Rasmus Lindgren) och hans pusselläggning för att förstå gärningsmannens motiv.
Med Ludde Falks videoprojeceringar bjuds en närmast dokumentär känsla, som med Emils möte med vapen, uppmuntrad av den jaktintresserade pappan (som senare visar sig ha gått bort när Emil var 16 år). Eller med polismannen Fredriks sökande efter orsaken till skjutningen.
Denna växelverkan mellan nu och då sker rappt och intensivt i en stark dramaturgi. Dånande metal av Hypocrizy skiftar till radiomusik som Daniel Lemmas ”If I used to love you”. Om det inte är Kristina Issas soundtrack med toner från Syrien. Bissande Al Charifs scenografi är genial med den gigantiska skolskåpsväggen som, bland annat, sinnrikt förvandlas till ett kök med en entrédörr att komma ut och in genom.
Det här är en föreställning som behövs, för diskussionen om skolskjutningen i Örebro bör eka länge än i ett land som med den nya politiken öppnat för en främlingsfientlighet och skuldbeläggande som är kuslig. Med det en ökande rasism, fattigdom och segregation.
Ja, ”Fear” är en djärv uppsättning, men absolut inte dåraktig. ”Fear” behövs, skrämmande nog.
”Fear”, Backa Teater, urpremiär 17 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen den 21 oktober. Spelas till och med 12 december.
Av: Mohammad Al Attar.
Översättning: Jasim Mohamed.
Regi: Omar Abusaada.
Scenografi och kostymdesign: Bissande Al Charif.
Ljusdesign: William Sjöberg.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Komposition: Kristina Issa.
Ljuddesign: Simoeon Pappinen Hillert.
Videodesign: Ludde Falk.
På scen: Adel Darwish (Aram), Eleftheria Gerofoka (Karin, Arams mamma), Bakri Wazzan (Emil), Anna Harling (Sandra, Emils mamma), Sharzad Rahmani (Laila), Rasmus Lindgren (Fredrik, poliskommissarie) och Kristina Issa (musiker samt diverse roller).
Ännu en filmfestival har passerat revy. Ur ett digert program har russin plockats ur den stora kakan för att smälta. Några sura. Några söta. Andra med mersmak.
Av – var det 270 filmer – det som bjöds har jag lyckats med att se ett trettiotal. Men då inkluderat ”Startsladden” och kortfilmstävlingens åtta filmer (övriga kortfilmer har jag tvingats rata).
Starkt drabbande. Göteborgsregissören Magnus von Horns ”Flickan med nålen” är grymt bra. Foto: LUKASZ BAK
Förhoppningen om att komma iväg på samtliga bidragen i ”Dragon award best Nordic film” – den nordiska tävlingen om 400 000 kronor – kom på skam i år igen. Av filmerna i ”Ingmar Bergman Competition” har det knappt blivit någon. Dokumentärer har jag inte alls hunnit med.
Å andra sidan har jag bjudits på en resa med film över hela världen: Japan, Indonsesien, Australien (om än i en film med slowmotionteknik),Indien, Syrien, USA, Kanada, Chile, Ukraina, Polen, Spanien, Frankrike, Belgien, Italien, Irland, Skottland med Orkneyöarnas stormiga arkipelag, Island, Finland (och lite Estland) Sverige och Centralafrikanska Republiken. En hyfsad resa över tio dagar av film.
Det är ju en del av tjusningen med festivalen. Att man kan resa med spårvagnen (eller ens utan att ens resa sig ur soffan) till en biosalong och komma ut i världen och få perspektiv på sakernas tillstånd.
Göteborgs 48 filmfestival hade olydnad som tema och sannerligen fick man smaka på det begreppet. Knappt hade alla förväntansfulla satt sig i Drakens salong för invigningsfilmen – norrmannens Eirik Svenssons ”Före mörkret” (recension här) – förrän kulturminister Parisa Liljegren läste lusen inte bara av den påstådda ”kultureliten” som gör film utan också av Festivalen, de som jobbar med den, publiken och de som njuter av film, men som också ser nödvändigheten av kultur i stort. Nu är det ju ingen överraskning att Tidölaget i sin regeringsbildning inte uppskattar kultur – åtminstone inte den som får kosta något.
Det blev sedan som ett slags självklar pendang till Filmfestivalens introduktionsfilm – den som inleder samtliga långfilmer – med Magnus Krepper som en sällan skådad slem diktator, som vill skona oss från kultur (filmer) han inte anser att vi behöver se.
Fick kämpa för film. Efter kulturministerns opolerade invigningstal hade festivalledningen (Pia Lundberg och Mirja Wester) fullt sjå att vända feststämningen rätt igen. Magnus Krepper som ondskefull diktator – i festivalens introduktionsfilm – blev en logisk fortsättning och påminnelse om regeringens kulturpolitik. Foto: KAI MARTIN och GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
Med denna ton satt sattes också olydnaden på prov. Men också den stämningen, som åtminstone för mig, formade festivalen. Det blev mörkt, tungt, tyngre och en sorglig bismak över människans ondska och oförmåga att vilja varandra väl. Det var inte utan att jag efter – förvisso många utmärkta – intensivt drabbande och dystra filmer längtade efter ljuset, efter en italiensk film med en stor, bullrig familj där allt hände och mycket vin och mat åts.
Mina favoriter och några funderingar:
”Flickan med nålen” (Danmark/Sverige/Polen, regi Magnus von Horn). En svartvit film om en svartvit tid, som är grym i många bemärkelser. Ung fabriksarbetande kvinna i första världskrigets slut blir gravid med löfteslovande fabrikör. Blir lämnad ensam, men hamnar i händerna på en änglamakerska. Sällan har Trine Dyrholm spelat en grymmare gestalt som änglamakerskan. Den unga kvinnan görs fullkomligt hudlös av en fenomenal Vic Carmen Sonne. De vidriga miljöerna luktar med ångesten som ångar, ett persongalleri som delvis är hämtat från en freakshow och story som är grundat i en verklighet för kvinnor som inte äger rätten till sin kroppar. En brutalt stark och dyster film.
”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot). En stopmotionfilm om en australisk, dysfunktionell familj där tvillingparet Grace och Gilbert Pudel skiljs åt när deras föräldrar avlider. En inkännande film om utanförskap, längtan, mobbning och drömmar.
”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson). Om förhoppningen att skapa gott i kriget ondska. Filmen har en känsla av närvaro som man inte kommer undan.
”Tre väninnor” (Frankrike, regi Emmanuel Mauret). Tre vänninor i Lyon, som är tajta men inte helt uppriktiga mot varandra. En listig och mycket humoristisk samt en smula vemodig intrig, snyggt presenterad med en manlig berättaröst, men sannerligen med de tre kvinnorna i centrala huvudroller.
”In the belly of a tiger” (Indien, regi Siddharta Jatla). Indisk fattigdom på landsbygden där man kan tjäna pengar med att – för hand – göra tegelstenar. En kärleksfull, ensamstående far med alkohol- och drog problem kämpar för försörjningen till sina föräldrar och två döttrar. Fabrikören på tegelfabrikören får Hans Alfredsons roll som John Höglund i ”Den enfaldige mördaren”, som en blid och vänlig humanist.
”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström). Underfundig, roande kortfilm om ett språkligt missförstånd som får stora konsekvenser.
Funderingar:
Det där med ”kill your darlings” verkar filmare ha problem med. Många av deras verk är väsentligt längre än vad de borde vara.
Varför får man inte möjlighet att strömma filmerna som tävlar i ”Dragon award best Nordic film”…? Ur ett eget perspektiv tycker jag det är synd. Jag hann inte med att se alla bidragen, så som jag önskat. Ur ett vidare perspektiv tycker jag att de nordiska filmerna dels visar på var övriga aktörer utanför Sverige har att erbjuda i Norge, Danmark, Finland och Island. Det skapar inte bara en förståelse för våra grannländer utan också en insyn i skapande hos dem.
Hur kommer det sig att kulturminister Parisa Liljestrand läser lusen av svensk kultur i stort och särskilt riktar den mot svensk film, som hon gjorde i invigningstalet, men inte medverkar i ett enda samtal som kurerats av Göteborgs filmfestival…? Frågorna som följer är då hur intresserad är hon av kultur? Vilka böcker läser hon? Vilka tv-serier ser hon? Vilka filmer och scenuppsättningar tar hon del av? Förstår hon ens kulturens mekanismer, konstnärers skapande, musikers komponerande…? Lusten och nödvändigheten i den konstnärliga verksamheten och vad den i sin tur ger en publik? Hon må stå upp för sin/regeringens politik – och det kan tyckas djärvt i sammanhanget – men framstår mest som en marionett med ett skrivet manus. Lite ironiskt med tanke på vad hon i sitt tal sa om just galor, som ”Guldbaggen” och Filmfestivalinvigningen.
Dessutom… vad får högerpolitikerna sin idé om en kulturelit? Konstnärer, artister, musiker, skådespelare är sällan väl betalda. Det är politiker.
Vinnare. Isländska ”When the lights break” knep ”Dragon award best Nordic film” och prissumman på 400000 kronor. Foto: PRESSBILD
Festivalens vinnare:
”Dragon award best Nordic film” – ”When the lights break” (regissör Rúnar Rúnarsson, Island).
”Dragon award best acting” – Andrea Brœin Hovig för sin roll i ”Kärlek” (Norge).
”Dragon award best Nordic film” hedersomnämnande – ”My Eternal Summer” (Danmark) av Sylvia Le Fanu.
Årets kritikerpris, Fipresci-priset – ”Flickan med nålen” (Danmark/Polen, regi Magnus von Horn).
Publikpriset ”Audience Dragon award best Nordic film” –”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson).
”Dragon award best Nordic documentary” – ”Trans memoir” (Sverige/Frankrike, regi Victoria Verseau).
Göteborgs filmfestival har ju knappast varit någon dans på Cannes gator. I januaris bistra slut är förutsättningarna liksom annorlunda. Men filmfesten i Göteborg har gjort sitt för att skänka glädje i motgångar, uppförslut eller när det mesta sett mörkt ut även utanför biosalongen. Ja, man lyckades kämpa sig igenom pandemin och upprätthålla Festivalen via sin strömningstjänst. Idéer hur var många. Till exempel kunde man ta in på hotell, få mat på rummet och film på teven. Ett spännande sätt som jag/vi testade 2021.
Att årets tema är olydnad får sin tydligheten med en gång. Ute stormar det, men göteborgarna – och hitresta besökare – trotsar vädret för att komma till dels galapremiären av norrmannen Eirik Svenssons ”Före mörkret”, höra kulturminister Parisa Liljestrand invigningstala, uppleva far och son Peter och Hector Apelgren leda galan och ta del av festivalcheferna Mirja Wester (vd) och Pia Lundberg när de förklarar Göteborg filmfestivals ståndpunkt och riktlinjer.
Humor. Peter och Hector Apelgren ledde Göteborgs filmfestivals premiär med humor och skratt. Foto: KAI MARTIN
Festivalen börjar, som sig bör i Göteborg, med humor – och trots. På filmduken dyker Kristian Luuk upp, i TV-huset på andra sidan Älven letandes efter far och son Apelgren. De ska ju vara med i ”På spåret” med sändningsstart 20.00 i SVT. Han spelar på att programmet är direktsänt, trots att både han och tv-publiken vet att det inte är så. När han får reda på att duon Apelgren ska leda invigningen av Göteborgs filmfestival – som han påstår sig inte har hört tala om – vill han genast hamna på gästlistan, gärna plus fem.
Så… Hector Apelgren kommer in på scenen med en stol med en person i dold under ett skynke. De som följer Peter Apelgren på sociala medier vet att han blivit kraftigt förkyld, något som skulle äventyra hans medverkan på invigningen. Är det ens han som är gömd i stolen?
Det blir alltså Hector Apelgren som får tala för att sedan avtäcka personen under skynket, som visar sig vara hans far. För första gången en tigande Peter Apelgren. Han kan så småningom inte hålla sig. Förhållningsreglerna om att inte stå, inte prata – och dem från hustrun Anna Mannheimer – och inte dra någon Göteborgsvits eller sexskämt bryts förstås.
Ja, det är skratt i salongen, som ökar när Hector Apelgren visar en ”trailer” på film om den sjuke pappan, som har gjorts. En travesti på Filip och Fredriks ”Den sista resan”, som nu blir Peter Apelgrens nästa sista resa till Ucklum. Orten där han växte upp.
Det blir pingpong mellan skratt och allvar. För när Parisa Liljestrand håller sitt invigningstal möts hon av burop. Sällan har Filmfestivalens invigning varit så politiskt laddad och det av förklarliga skäl.
Inte populär. Kulturminister Parisa Liljestrand buades ut under sitt tal när hon invigde 48:e Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN
Regeringens nedmontering av kultur i riket är både förödande och monumental. Hon har ju själv valt bort att närvara på Filmfestivalen när nordiska filmbranschen håller ett toppmöte tidigare på fredagen. Istället håller hon en presskonferens i Stockholm för att förklara regeringens strid mot illegal ip-tv. Strömningsmöjligheten som regeringen menar gynnar kriminaliteten. Därefter åker hon på ett studiebesök till Netflix innan turen går till Göteborg.
Regeringens kamp mot ip-tv och dess illegala effekter tycker jag inte är fel. Men när hon nu på plats berättar om detta möts hon av burop. Det blir laddat i salongen och kulturministern minspel blir allt bistrare. Hon säger: ” Jag vet att många kulturministrar före mig försökt framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och företrädare i regeringen. De kanske får jättemycket uppskattning för det på galor och festivaler.”
Olydiga. Festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg och dess vd Mirja Wester stod i bjärt kontrast till kulturministerns utspel. Foto: KAI MARTIN
När så Pia Lundberg och Mirja Wester håller sitt invigningstal blir det i bjärt kontrast till kulturministern, som raljant menar att både Filmfestivalen och Guldbaggegalan håller sig till ett givet manus år efter år. Det förstärks – ja, glöm inte temat ”olydnad” – när konstnären Britta Marakatt-Labba dyker upp på filmduken från hemmet i Övre Sopporo, nästa så högt upp man kan komma i Sverige. Hon, som i sitt konstnärskap arbetat med civil olydnad i hela sitt liv, arbetar för att rädda skogen i sina trakter från skövling av skogsbolagen. Originalet till motivet som är på årets festivalprogram finns uppsatt, tydligt markerat, i ett träd. För att tydliggöra hennes ståndpunkt. För att tydliggöra Filmfestivalens ståndpunkt och tema.
Kulturministerns utspel och regeringens kulturförakt blev än tydligare – och kusligare – när Festivalens introduktionsfilm visas. En diktator som i lömsk förtrolighet talar till folket när han vill kväva den konstnärliga friheten – och senare censurera Filmfestivalens program. Se den här.
Hyllades. Eirik Svensson med team hyllades före visningen av hans ”Före mörkret” och även efter. Foto: KAI MARTIN
När sedan brutalt starka ”Före mörkret” inleder Festivalen dödar den all feststämning – åtminstone för mig. Att efter den omtumlande, mörka filmen var det svårt att mingla runt, leende och förväntansfull. Jag åkte hem och gjorde som Peter Apelgren, drog något över huvudet och tittade på ”På spåret”.
Igen. Nypremiären på ”Flygblad över Berlin” bjuder på en både uppdaterad och rafflande version av Stefan Andersson om Sverige under krigsåren 1939–1945. Foto: TOMMY HOLL
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Fullt.
Bäst: Modet att våga göra krogshow av något så allvarligt som krig.
Sämst: Nej, allvaret vinner.
Fråga: Har han någon ny musikdramatisk historia på gång…?
När Stefan Andersson hade premiär på ”Flygblad över Berlin” (min recension här) i januari 2019 blev det omedelbart en föreställning som lyfte, trots tyngden i sitt allvar. För krigsåren, Sverige under desamma, skojar man inte bort. Ändå lyckas och hade Stefan Andersson modet att göra en krogshow om temat. Vågat. Men han som avhandlat Sverige under andra tidsepoker och händelser gjorde det med säker hand. Han kan det här med historiskt berättande i musikform. Han är en god estradör, spinner snyggt en röd tråd av research, som gör att låtarna – och hans scensnack – får bärighet. Han backar heller inte för att väva in rena skrönor, som gör att publiken inledningsvis lyssnar andaktsfullt, men inser att han allt drar en vals.
Denna hans uppdaterade version av ”Flygblad över Berlin” tar egentligen avstamp i den fortsättning som sjösattes dagarna innan pandemin slog ut all scenverksamhet i mars 2020. Ramverket är detsamma, som 2019. Men när man nu tar upp föreställningen är det med vissa förändringar. Så har han gjort av sina tidigare shower, förfinat, stannat av och betraktat från håll, gått in och justerat, lagt till och dragit ifrån.
Det kan bli kladdande i onödan. Men inte här. Persongalleriet baserat på verkliga personer finns med: styrman Nils Ryberg, som var med på en konvoj med en dyr last av kullager till Skottland, Arne Beurling, kodknäckaren som med penna och papper knäckte tyskarnas kod under transittrafiken, Jane Horney, den svenska spionen som av danskarna falskeligen anklagades för dubbelspionage och avrättades, Gösta Wollin, kartritaren som landade som fallskärmsjägare under Dagen D, den svenske diplomaten Göran von Otter, som träffar SS-officeraren Kurt Gerstein i en tågkupé 1942 där denne vittnade om tyskarnas fruktansvärda dåd i Treblinka och Bełżec…
Ej heller att förglömma Stefan Anderssons morfar som som yngling flydde Norge för Sverige med tyskarna tätt i hasorna.
Ett myller av allvar. ”Flygblad över Berlin” har en drabbande autenticitet, men vågar också skämta i allvaret.
Foto: KAI MARTIN
Det skapar förstås en drabbande autenticitet, som dessutom förstärks av skådespelare Gunnar Pedersen, som göran några av gestalterna, men också Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kontroversielle chefredaktör som tog strid på Tysklands nazipolitik tidigt och höll ståndaktigt fast vid sina åsikter genom krigsåren. Ja, även Churchill dyker avmätt segerrusig upp i Pedersens gestalt när vi nått fram till krigslutet i maj 1945.
Så med berättelser från verklighetens dramatik i växelvis samverkan med Stefan Anderssons musik bildas en väv som lägger en form av andakt över kvällen. Vi är i år 80 år från krigsslutet. Kanoner i Europa mullrar igen. Människor slits upp från en trygg tillvaro, ser sina hem gå i spillror och familjemedlemmar dö av kulor och granater. Nej, freden är inget man kan ta för givet. Inte 1939. Inte heller 2025. Stefan Andersson och hans ensemble visar på det med insiktsfullt allvar.
”Flygblad över Berlin”, Kajskjul 8, Göteborg. Nypremiär 17 januari 2025. Spelas under våren fram till och med 8 april.
Manus, musik, regi, sång och gitarr: Stefan Andersson.
Ibland kan det vara lätt att provocera. Som för provocerandets skull. Andra gånger kan det finnas en tanke bakom det. En protest som i förstone verkar ostyrig, men som har en logik. Något som i sin tur kan påverka framåt. Som när Rosa Parks 1 december 1955 vägrar att resa sig för en vit man på bussen i det rassegregerade Montgomery, Alabama. Det som i sin tur blev starten på en bojkott över 381 dagar, som i sin tur gav ett domstolsutslag i USA:s högsta domstol om att det stred mot grundlagen att segregera passagerare.
Självklart ska man kunna sitta på bussen, spårvagnen, tåget, tunnelbanan oavsett härkomst och hudfärg. Men det som inte var självklart då, är det nu.
Parfym för alla. Eau Shite, som finns på NK depå i Göteborg och Röhsska museet, är en parfym framtagen för att belysa
GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living) är en nagel i ögat på många. Men av förståeliga skäl. I förarsätet sitter organisationens VD Anders Westgerd, som efter snart 30 år i rullstol, är något av det mest rebelliska jag vet i Göteborg. Han är arg på det mesta, en punktjurig fan. Men han har rätt och det vet han om. Så när han får spårvagnstrafiken att stanna för att de inte är tillgängliga för rullstolsburna är det en protest som är rimlig – och som känns för oss andra som inte är i närheten av att vara i den situationen som Andres Westgerd och hans likar.
Men han är inte bara arg. Han har humor också. (Jag skrev om honom i GöteborgDirekt för några år sedan – läs här.) Humor i en rastlös själ kopplad till en rullstolsburen kropp. Ja, hela GIL har humor och med den som vapen går man till strid för sina rättigheter.
GIL syns överallt och har ett slipat kommunikationssätt. Med olika kampanjer vill man visa på hur staden otillgänglig gör staden för delar av dess invånare. Det kan handla om allt från tanken på att bygga utkikstorn utan hiss i Slottsskogen till etablissemangens uteserveringar, som kan sakna plats för rullstolar.
Så med CP-ölen 2013, CP-dockan, Retard-ölen med flera har uppmärksamhet skapats kring funktionshindrades rättigheter. I somras ordnade man med ett rejv på Frihamnens spårvagnshållplats. Ja, det är alltså den hållplatsen som är närmast om man ska till hippa Ringön eller Bananpiren/Frihamnen, men till och från spårvagnshållplatsen finns bara trappor. Inte anpassad för vem som helst av allmänheten, alltså.
När Anders Westgerd skulle hålla föredrag vid Bok- och biblioteksmässan 2022 saknades en ramp. För sent byggdes en, som dessutom var alldeles för brant för att han skulle kunna köra uppför den. Vid en föreläsning på Göteborgs universitet om just tillgänglighet förra året fick han bäras upp på tribunen.
Han är nu också portalfigur för parfymen Eau Shite (åh skit), framtagen för att provovera men också för att väcka tankar. Som alltid från GIL (besök deras kontor på Mölndalsvägen strax söder om Liseberg, där finns passager man får gå limbo för att komma igenom, eller toaletter med handfat högt upp så man knappt kan tvätta händerna).
I sitt pressmeddelande står det om parfymen: ”Med sin fräscha öppning och oväntade undertoner av, låt oss kalla det ‘samhällets mörka sidor’, påminner den oss med funktionsnedsättningar om all den skit vi fortfarande brottas med. Genom en rejäl sniff av verkligheten hoppas vi kunna använda denna motorväg till hjärnan för att väcka beslutsfattare och medmänniskor till handling. Målet? Att få dem att fatta nya, mer behagliga beslut för jämlikhet och inkludering.”
Och i en podd kan man höra Anders Westgerd prata om den (lyssna här).
GIL skriver vidare: ”6 % av Sveriges befolkning har en rörelsenedsättning. Det är en minoritet som varje dag möter hinder – trösklar, trappor och tråkiga attityder. Det är ingen hemlighet vad som kan göras för att ändra på det men ändå står vi med knäna djupt i skit fast klockan snart slår 2025. Inspirerad av ovan nämnda statistik innehåller vår unisexparfym Eau Shite (uttalas Åh shit) just 6 % fekala noter. Doften är limited edition och är inte för alla, precis som samhället.”
Doften? Nej, det är inte som något från Buttericks utan en ambitiöst framtagen parfym som ska fungera för alla, som samhället i stort borde.