Klassisk revykonst roar

Revy:

SVENSKA REVYN

!!!

Folkligt, lustigt. När ”Svenska revyn” – med Johan Glans, Henrik Dorsin och Vanna Rosenberg i spetsen – gästar Göteborg går det lustigt till, men inte utan eftertanke. Foto: KRISTIAN KRÄN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Den lätt löpande, intelligenta humorn.

Sämst: Man kunde ha bjudit på lite mer Göteborgsperspektiv.

Fråga: Har Henrik Dorsin inga spärrar…?

Det gäller att hänga med. Både när Henrik Dorsin landar sin ”Svenska revyn” på Lorensbergsteatern för en (kort) månad och när själva revyn startar. Det är alltså succén från Scalateatern i huvudstaden som gästar Göteborg – och senare Malmö – innan man återvänder till hemmascenen. Det är som en blinkning. Håller man inte fokus är det kört. För det går undan. Trots detta är det tre timmar, exklusive paus, som det roande gänget håller hov.

Nu i höst har Johan Ulvesson stannat hemma på grund av andra uppdrag. Istället glider Johan Glans sömlöst in som en av de tre huvudkaraktärerna tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin. Det är den sistnämnde var idé, manus och sångtexter allt vilar på. Musiken är skriven av kapellmästaren Per Ekdahl, en symbios som tillsammans vårdar svensk revytradition med den äran.

Allt startar inför en fördragen ridå med den svenska flaggan exponerad. Henrik Dorsin möter sin publik öga mot öga utan någon darr på manschetten. Det som lite bedrägligt anas vara improvisation och ett tafatt välkomnande utvecklas till en kuplett. I denna avhandlar han ämnen, som inkluderar kvällen, men också hanterandet av mobiltelefoner. Så elegant. Så smart.

Jo, han kan sin revytradition. Vårdar den som Knäppupp med Povel Ramels hov höll på 50- och 60-talen, som sedan togs över av Hasseåtage på 60- och 70-talen, vilka i sin tur axlades av Galenskaparna och After Shave. Det är sång, det är dans, det är komik och det är en slagfärdig humor, som är svår att ducka för.

Det är ett drivet gäng på scen, som anammat det nationalromantiska temat på revyn. Efter inledningen med Henrik Dorsins kuplett öppnas ridån och det är dags för körsång i frack och studentmössa. Det är bländande skickligt och roande. I dessa nationalistiska strömningar – och med dem främlingsfientlighet – lyckas Henrik Dorsin och gänget inte bara hylla traditioner, svenska värderingar utan också göra dem till åtlöje. Det är skickligt.

Denna paradox är något som genomströmmar ”Svenska revyn” genom hela föreställningen. Här går vi från studentsk körtradition, till folkdansgille till folkparksnostalgi. Där emellan snillrika nummer med svensk praktkonst i centrum. Texterna är genomgående geniala, sångtexterna och musiken likaså. Henrik Dorsin kan sin sak och får med sig sin ensemble till en fullödig föreställning.

Men i farten tappar man också insikten och allvaret, som ligger där och lurar. Allt går så fort, är så smart och skickligt. Men med lite känsla för dynamik och en öppning för att andas hade ”Svenska revyn” varit fullkomligt lysande. Nu är den ”bara” väldigt roande.

”Svenska revyn”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Göteborgspremiär 31 oktober 2025. Spelas till och med 29 november.

Idé, manus och sångtextförfattare: Henrik Dorsin.

Regi och koreografi: Anna Ståhl.

Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl.

Scenografi: Bengt Fröderberg.

Kostymdesign: Clara Ahlström och Leffe Kronlöf.

Peruk och maskdesign: Sara Klänge.

Ljusdesign: Stizze Larsson.

Videodesign och animationer: David Giese.

Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero och Jessica Heribertsson.

Orkester (och medverkande): Per Ekdahl, trummor och kör, Per Texas Johansson, saxofoner och kör, Martin Höper, elbas, kontrabas och kör, Lisa Bodelius, trombon och kör, Malin My Wall, fiol, akustisk gitarr och kör, och Vladan Wirant, klaviatur och kör.

Sprudlande Påskbubbel – med mersmak

Revy:

PÅSKBUBBEL

!!!

Revypar med ambitioner. Emilie N Hagman och Sebastian Hagman bjuder på en ny sprudlande revy på Aftonstjärnan. Foto: FREDRIK AREMYR

Aftonstjärnan, Göteborg.

Publik: Fullt till tre fjärdedelar.

Bäst: Ikeanumret är fortfarande briljant.

Sämst: Mer fyndiga sketcher hade inte skadat.

Fråga: Blir ”Påskbubbel” en tradition…?

När scenerna för nyårsrevyerna är trånga väljer Aftonstjärnans revygäng ledda av paret Emelie N Hagman och Sebastian Hagman samt Andreas Nygård att knô sig in på påsk. Ja, efter tre lyckade uppsättningar är det alltså dags för något nytt.

Men när man tidigare konkurrerat med andra revyer om uppmärksamheten, så tävlar man nu om vårväder, påskmiddagar och familjehäng. I ett mörkt och tris januari behöver man ljus. Men i sent april…?

Nå, ”Påskbubbel” lär inte göra någon revyentusiast besviken. Det här gänget kan sin sak.

I år har fler förändringar än premiärdatum skett. Några i ensemblen har fallit ifrån. Nya har tillkommit. Som Douglas Wegberg och Isabella Sundling Wallin. Det innebär ny kompetens, nya möjligheter – och som duon tar chansen.

Båda är utmärkta sångare, vilket krävs i den här revyn som är strösslad med klassiska musikalnummer till nya texter. De har karisma och tajming. Douglas Wegbergs påskhare, som ska bjuda på påskmiddag men får sent avhopp från gästerna Tomten, Tandfén och Jesus (!) är briljant humor med röstvig, elegant sång. Snyggt.

Sångstarka. ”Påskbubbel”-ensemblen är röststarka och finstämda. Foto: FREDRIK AREMYR

Ja, det blir mycket sång. På gott och ont. Inte för att gänget inte kan sjunga; det kan alla här. Stämsången sitter klockrent, Soloprestationerna likaså. Men det blir också lite på bekostnad av sketcherna, som jag tycker är för få.

Här får i och för sig Andreas Nygårds ”Ikea”-nummer, det han skrivit med Daniel Richardson, en välförtjänt plats. Jag såg det på ”Falkenbergsrevyn” i januari och det var dråpligt då, lika bra nu. Ja, varför ska man inte få ha sex i en fåtölj på möbelvaruhuset.

Andreas Nygård har också skrivit numret ”Sälja på blocket”, som i sina förvecklingar är utmärkt revyhumor med oanade konsekvenser.

In kommer från sidan också nummer skrivna av Claes Eriksson och, som traditionen bjuder, något av Kent Andersson (”Vi lever i samma låda” och ”Kärlek”), för det är ju i hans andas som ”Påskbubbel” lever.

Humor. Mycket sång och smarta texter är genomgående i ”Påskbubbel”. Foto: FREDRIK AREMYR

Sebastian Hagman tjänar återigen förtjänstfullt som konferencier. Lugn, trygg och listigt roande. Men han har, förutom att han också spelar i flera nummer, skrivit flera av texterna. Det är definitivt en sak han kan med smartness och väl slipad humor.

Revyentusiaster. På Aftonstjärnan bjuder ”Påskbubbel” på traditionell revy – med mersmak. Foto: FREDRIK AREMYR

”Påskbubbel” bjuder på ett påskägg fyllt av godis, som alltså mestadels kretsar kring musik. Vilket hästjobb tvåmannaorkestern med Björn Regnér och David Timonen gör! Allvaret är lagt åt sidan. Reflektionerna likaså. Här finns inga tillbakablickar från ett gånget år att (tvångs-)redovisa. Istället är det en roande revy, som skickligt delas av en skicklig ensemble. Men där jag ändå lämnar salongen med känslan av att de egentligen har lite mer att ge.

”Påskbubbel”, premiär 25 april 2025, Aftonstjärnan, Göteborg. Denna recension baserad på föreställningen 27 april. Spelas till och med 4 maj.

Regi: Andreas Nygård, Emelie N Hagman och Sebastian Hagman.

Producent/Konstnärlig ledare: Emelie N Hagman.

Kapellmästare, musikaliskt ansvarig: David Timonen.

Koreografi: Johanna Lovis Håkansson, Annie Nilsson och David Timonen.

Påskscenografi: Emelie N Hagman, Pierre Hagman, Fobin Rösehag och Caroline Sehm.

Ljusdesign: Stiltje Asplund.

Ljudteknik: Joakim Samuelsson, Soundreal.

Kostymansvarig: Pernilla Karlsson.

Peruker: Tiina Bengtsson

Manus och mellansnack: Sebastian Hagman.

Välkomströst: Hans Josefsson.

Medverkande: Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman, Johanna Lovis Håkansson, Andreas Nygård, Björn Regnér, Isabella Sundling Wallin, David Timonen och Douglas Wegberg.

Fotnot: Tidigare recensioner från Aftonstjärnansrevyer kan läsa här: 2023 och 2024.

Tokigt och roande i Torslanda

Revy:

KUSTEN ÄR KLAR

!!!

Närproducerad humor. Torslandarevyn firar tio år med humor, som kommer nära sin publik. Foto: KAI MARTIN

Kulturhuset Vingen, Torslanda.

Publik: Utsålt.

Bäst: Tina Westerberg är en riktigt stark sångerska.

Sämst: Sketchen om mord på Liseberg i numret ”Kaninlandet” har med fördel kunnat ställas över.

Fråga: Visst har det blivit mer levande musiknummer med ett band på scen…?

Att troget ställa sina tjänster till förfogande för en lokalrevy är bara det värt ett förtjänsttecken. Entusiasterna med Torslandarevyn är unga i klassen – jämför Borås (sedan 50-talet), Mölndal (sedan 70-talet) eller Falkenberg (sedan 90-talet) – som i år firar tio år.

Många i ensemblen var med redan vid starten 2014 och har med andra ord samlat på sig rutin och säker spelglädje. För ska man spela lokalrevy gäller det inte bara att samla ihop lite hastigt skrivna sketcher eller sånger. Här krävs förberedelser, kostymer, dramaturgi och musikarrangemang.

Det sistnämnda har man löst med förinspelad musik, som spänner över allt från ”Ghost busters”, ”Mitt eget blue Haawaii” till Elvis musik och Dire Straits. Visst, det skulle bli mer effektivt med ett band på scen, som möter sångarna i dynamik och harmoni; nu blir det lite för karaokeartat över de flitigt förekommande musiknumrena. Men sjunga kan gänget. Både som solister och i ensemble, med snyggt utskuren stämsång.

Så sticker Tina Westerberg ut lite extra, framför allt i det allvarsamma (sång-)numret ”Moder Jord”, om miljöförstöring. Men även Mikael Magnusson, som i rollen som Nils i första aktens fars är i Knut Agnred-klass.

Som en lokalrevy plågar handlar det om högt och lågt. ibland sitter man och skruvar sig, som publik. Ibland är skämten smarta.

Första akten är ett slags fars fylld av förvecklingar. I ”Kusten är klar” ska Sverige stärka sitt försvar. Till kommunpolitikerna utgår ett uppdrag om att starta ett förband. Det i sin tur skapar en händelsekedja av missförstånd när politikerna, för att slippa ansvar, slumpmässigt väljer ut en person att lösa allt.

Jo, det är bitvis dråpligt där allt från gejmande ungdomar till skattesmitande Spaniensvenskar dras in i intrigen. Humorn är som bäst som hämtat från något av Galenskaparna och After Shave. Men här blir det också tydligt att man inte har skådespelares tajming och förmåga att leverera repliker. Det blir lite haltande och lågt tempo. Men allt räddas av det rappt roliga slutet.

Andra akten är klassisk nummerrevy där man också har valt att låta en bildskärm komma in med ”reklaminslag”, ”nyhetssändningar” och hälsningar. Så dyker Glenn Hysén, min gamle bandkamrat, filmprofilen, Ronny Svensson och Kjell Wilhelmsen upp för att gratulera den tioårsfirande jubilaren. Ja, även humorprofilen Markus ”Lester” Qvist kommer in med några inslag. Det är snyggt gjort och möjliggör för ensemblen att både hämta andan och byta kostymer.

Bland scennumren står – förutom tidigare nämnda ”Moder Jord” – ”The singer” (sångaren som aldrig får chansen att sjunga), ”Rock’n’rollator” (vilken fartfylld koreografi) och ”Bönner” (om gårdsförsäljning av alkohol från hembrydsföreningen!) för sig själv. Där är det guldstjärna i kanten.

Jag är också förtjust i ordvrickandet i ”En rapp, rapp rapport” med Peter Svanberg, som nyhetsreporter, snyggt förmedlande en text värdig Claes Eriksson.

Plastkorkar, Anna Kindberg Batra och SD:s trollfabrik är gemensam nämnare för samtliga revyer jag har sett i år. Torslandarevyn gör sina nummer på temat förtjänstfullt. Visst kunde man ha låtit bli några nummer, som inte landar så väl. Men över lag är Torslandarevyns ”Kusten är klar” en generös föreställning med humor från framför allt nära men också fjärran.

Det är överlag ett gäng som trivs med varandra på scen och förmedlar det över scenkanten. De vågar att bjuda på sig själva i allt från rent trams till utmanande sång- och dansnummer. Det tackar man för.

”Kusten är klar”, Torslandarevyn, Kulturhuset Vingen. Premiär 25 januari 2025. Spelas till och med 15 mars. Denna recension baserad på föreställningen 8 februari.

Regi: Johanna Sandström.

Manus: Johanna Sandström (första akten) och ensemblen (andra akten).

På scen: Jenny-Ann Forsmark, Tina Westerberg, Lena Jinesjö, Sofie Johansson, Elvir Gashi Milder, Victor Andell Evaldsson, Isabell Samuelsson, Hazze Olsson, Runar Larsen, Helen Abrahamsson, Frederica Hissa, Mikael Magnusson, Stefan Bladh och Peter Svanberg.

Muntert med Mölndalsrevyn

Revy:

EFTERFESTEN – en revy som går utanför ramarna

!!!

En revy som roar. Mölndalsrevyns ”Efterfesten” bjuder på vasst manus och roande nummer. Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Bäst: ”Stress” – Möllans fria musikaliska teaters version av ”Chess”.

Sämst: Mer engagemang från orkestern, tack!

Fråga: Hur ska revyn hitta till en yngre publik…?

Åh, dessa fantastiska revyartister som vet hur att skriva revyer. Från ax till serverad och skivad limpa ryms inte bara många funderande timmar och skrivande, utan också repetitioner, övande av danssteg, instudering av sånger med låttexter, tajming, förberedelser av kostymer och peruker, smink och det stora pusslet. Pusslet som omfattar det mesta, men också hur revyns dramaturgi ska landa i salongen.

Jo, ja, Mölndalsrevyn är en institution som förra året firade 50. Nu spinner man vidare på det med sin ”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”. För gänget på – och utanför – scen ser inte gärna att firandet är över.

Rutin finns – och en rejäl dos entusiasm. Mest trogna har Lena Gustafsson (30 år med Mölndalsrevyn) och Karin Mickelbo (som gör sitt 25 år). Sara Sanzén kommer därefter (gör sitta åttonde revyår) tillsammans med Anton Nordin (som varit med sedan 2018). De övriga – Ludvig Hansén, Adam Evertsson och Cristian Ehrman –stoltserar med med sina respektive andra år på Mölndalsrevyn på scen.

Kul på scen. Mölndalsrevyn bjuder generöst från scenen. Foto: KAI MARTIN

Till årets revy har manusgänget verkligen vässat sina pennor. Det är smarta nummer fyllt av humor blandat med lättare inslag av regionalt, nationellt och internationellt slag. Musiken är hämtad från allt från Benjamin Ingrosso, Lena Philipsson, Orup och Povel Ramel. Den sistnämndes ”Var är tvålen?” blir ”Var är guldet?” i ett lite för kort nummer om guldfyndet i humorgruppen JLC:s nyinköpta fastighet. Där fanns väl ändå mer att vaska…?

Cristian Ehrman, med erfarenhet från Lerumsrevyn, tjänar som något slags konferencier genom revyn, då han inte har fullt upp med att medverka i några av alla nummer. Anton Nordin är återkommande genom föreställningen i en mycket rolig karaktär som mannen som letar efter sin hustru.

Tradition står Mölndalsrevyn nära. Så återkommer de kära kärringarna från Kvarnbyvallens hembygdsförening med Karin Mickelbo i centrum. Denna gång i ett snyggt koreograferat nummer om inkontinens. Primadonnorna Lena Gustafsson och Karin Mickelbo har axlat det lågtstående, mycket roliga, inslaget med ord, denna gången som valar om ”Supervalåret”. Tillbaka är också ambitiösa Möllans fria musikaliska teater med en ny uppsättning till Mölndals kommuns fromma. I år har regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson med den ständigt krånglande lösmustaschen) valt att göra musikalen ”Chess” genom ett AI-perspektiv. Det blir ”Stress” och ”One night in Bangkok” blir ”Stresshantering i Balltorp”. Smart, tokigt och mycket roande signerat Sara Sanzén.

Korkproblematiken är nog alla lokalrevyers favorit i år. Så också här där Orups ”Pojkarna på rad” blir om just korkarna i ett färgstarkt nummer. Även TV4:s avslöjande om SD:s ”Trollfabrik”, som inte heller skonas av gänget i Mölndalsrevyn. Eller jakten på mördarsniglar, som i Mölndalsrevyns regi blir ett utmärkt, humoristiskt koreograferat nummer.

Fyndiga nummer är också den unge patienten (Ludvig Hansén) som vill kolla upp varför hans prickar (å, ä och ö) har försvunnit i talet. Ordvrickande skickligt. Kul över det roliga snittet är också mötet med Kung Bore (Adam Evertsson), Våren (Sara Sanzén), Sommaren (Anton Nordin), Hösten (Cristian Ehrman) och den okynniga Fröken April (Karin Mickelbo). Precis som trion Ludvig Hansén, Lena Gustafsson och Sara Sanzén som tävlar om att vara svårast i kulturgenrerna.

Ludvig Hansén växer från år till år och tar 2025 än mer plats än de två föregående åren. Han har rösten för låtarna, tajmingen för skämten och karaktärerna för de olika nummer han medverkar i. Han kan leverera en såväl enkel som komplicerad text. Anton Nordin har musikalklass på rösten och en känsla för sin nerviga gestalter, som jag uppskattar. Och Cristian Ehrman är ett effektivt kitt genom föreställningen.

Tidigare år har man varit duktig på att hylla storheter som gått bort under året som gått. Men så inte den här gången, förutom att Georg Riedels musik tjänar som musikkuliss emellanåt. Och jag inser att jag saknar Manda Strid Bomander, som varit med de senaste åren, för hennes karisma, sång, dans och ungdoms skull. Men man kan ana att unga scenmästaren Liv Bunketorp Olander kommer ta ytterligare kliv på scenen till nästa år. Det lilla som gavs gav mersmak. För bland all aktad rutin och erfarenhet krävs också spirande vitalitet, som ett komplement. Som med Ludvig Hansén.

Visst, emellanåt sjunger gänget hellre än bra. Men det är ändå ett sprudlande kalas späckat med humor som ”Efterfesten” bjuder. Det här är en revy man inte ska missa.

”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”, Möllan, Mölndal. Premiär 5 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 26 januari. Spelas till och med 15 februari.

Regi: Kjell Samuelsson.

Koreograf: Elin Ljungberg.

Repetitör: Börje Nilsson Mäki.

Ljusdesign: Henrik Johansson och Sebastian Lökkeberg.

Ljuddesign: Henrik Marzelius.

Smink: Ulla Karin Olsson och Pia Olsson.

Kostym: Doris Kjær och Mia Redemo.

Orkester: Bengt Holme, Börje Nilsson Mäki, Janschie Börjesson, Thomas Hagby och Caroline Bille.

På scen: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Anton Nordin, Adam Evertsson, Cristian Ehrman och Ludvid Hansén samt öven scenmästaren Liv Bunketorp Olander.

Textförfattare: Karin Svenner, Robert Cronholt, Manda Strid Bomander, David Johansson Axberg, Peter Mannerfelt, Stefan Sjö, Sebastian Lökkeberg, Marcus Olsson, Lena Gustafsson, Anna Moræus, Sara Sanzén, Ludvid Hansén, Adam Evertsson, Anton Nordin, Kjell Samuelsson och Cristian Ehrman.

Glatt och surt på Åland

Onsdag

Förra årets tur till Mariehamn, Åland och Senior Winter Games gav mersmak och en längtan efter revansch. Vi var värda en bättre plats en den fjärde som vi tog, SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), som jag ju spelar med internationellt (och nationellt).

Jag skrev om 2024 års resa här och, trots att det var en dryg resa dit och än värre hem i snöstorm, upplevelsen var totalt sett att den skulle göras om. Vi – Christer och Pär – färdas tidig förmiddag för Norrtälje som mål och pensionat Granparken för ett enkelt boende innan färjan på förmiddagen mot Åland.

Christer bjuder på sin bil och den är fullastad. Jag kläms in i baksätet. Förare och codriver där fram. Stopp i Mantorp för ström till bilen och mat till resenärerna. Det går lugnt och tryggt, förbi Stockholm och fram till ett Norrtälje som precis klätt om till aftondräkten när vi kommer till ett lätt insnöat pensionat. Vi får våra rum och går ned på stan för kvällsmat. Samma sträcka som förra året, men då var vi senare. Nu blev det en hamburgare på Ed’s Burgers på Tillfällegatan. Jag som hoppats att få springa på Lukas Söderholm, charmören från ”Idol” 2024, gick bet på det. Synd. Hade velat prata med honom om vad som hände med hans röst, som blev tunnare och mer opersonlig ju längre han var med i programmet.

Vi har smått tagna av resan, som åldermän vi är, och går till sängs tidigt. Christer och jag delar rum, kollar in ”Sveriges mästerkock” utan att bli imponerande. Jag läser Jensen & Gabay-thrillerna ”Carpe noctem” – uppföljaren till debuten ”Justitia” som jag recenserade innan jul.

Torsdag

Pensionatet bjuder på en enkel men mättande frukost och vi packar in oss i bilen för den halvtimmes långa resan vi har till Kapellskär (har vi bestämt oss för hur orten uttalas?) och blir ombordslussade på färjan bums. Vädret är strålande, båten spatiös och reslig (samma som tog oss hem förra året) med rikligt med komfort. Vi förenas med våra lagkamrater och den del motståndare. Flera stormar iväg till lunchbuffén, men vi väntar, fortfarande mätta efter frukosten några timmar tidigare.

Nu ska det dödas tid, för vi har några timmar innan vi landar i Långnäs, öster om Mariehamn. Så blir vi sugna, efter en stunds väntande, men då har buffén släkt ned och vi har misstagit oss på tiden. På färjan är det finsk tid som räknas och då ligger man en timme före den svenska klockan. Nå, en stund senare öppnar restaurangen. Det blev bra det med. Fish’n’chips och en öl. Extra kostpåslag i shopen med en chokladkaka plus extraerbjudanden på den deodorant, som jag använder, inhandlas. I butiken noterar jag att Snoop Dogg, som frontar ett – förmodar jag välrökt – rödvin. Väl i kassan får jag emellertid betala fullt belopp för väldoften enär jag inte var medlem i fartyget exklusiva klubb. Jo, jag vet, man ska läsa det finstilta.

I restaurangen – ja, kanske på båten i övrigt – visas den svartvita, finska filmen ”Månen är farlig” från 1961, med dåtidens sexsymbol Liana Kaarina i en vågad roll, som ekivok och emellanåt naken ung kvinna. Filmen ser jag brottstycken av, men det komiska är att en av de manliga huvudrollsinnehavarna är oerhört lik Per-Olov, som spelar med oss. Jag är noga att påpeka detta och vi skrattar, även han, åt detta faktum innan färjan ankommer till hamn.

Förra året bodde vi på hotell Arkepilag, modernt och spatiöst, där även banketten hölls. Där ska den hållas även i år, men vi bor på ett annat hotell (Park Alandia på Esplanaden), centralt som det mesta i Mariehamn, en stad på knappt 12000 invånare. Vi hinner ta en sväng om Islandia, ishallen där turneringen ska avgöras. Vi har fått ett rymligt omklädningsrum och jag nyper en ytterplats mittemot min målvaktskollega Peter. Vi delar rum med Sundsvalls veteraner, som spelar i +45-gruppen. Vi i +60. På isen spelar två av de lag som vi ska möta. Vi scoutar dem med avmätt intresse. Så mot hotellet. Christer parkerar bilen på bakgården där laddstolpe saknas. Ladda får vi göra sen. Vi checkar in och får möjlighet till en stunds siesta innan match. Jag hinner komma iväg på isgatorna till trottoarer till Emmaus, som jag ju frekventerade förra året. Det blir inget shoppat.

Matchen är åtta på kvällen och vi är där i god tid efter en knappt kvarts stärkande promenad. Jag är mycket glad för mina Canada Snow-kängor med piggar, som jag fick av Z julen 2023. Peter får börja och vi möter finska Mansen Ketus White (ja, de har ett Blue också). Vi pepprar den finske målvakten med skott, snurrar friskt i anfallszon. Men det är finnarna som gör mål. 3–0 i förlust, det sista målet i öppen kasse. Peter har spelat väl, men vi har bjudit på målen med stirrigt försvarspel. Onödigt, men nya tag i morgon. Samtidigt, motståndarna spelar ihop. Vi är ett gäng ihopsamlat från hela landet.

Vi slickar såren på hotellet där vi äter en bit mat. Jag nöjer mig med en charkbricka, får serveringsnumret 69 (Zebas födelseår), tar en bild och skickar till hustrun, och ett glas rödvin innan jag smiter upp för att vara på tu man hand med min bok.

Fredag

Uppe med tuppen och lite dödtid innan matchen klockan tolv mot Kringelstaden. Det blir en tajt historia med mig i mål, men med oss som ligger på utan att göra mål. Istället är det motståndarna från Södertälje som smiter upp i farliga kontringar. Jag håller stången, men efter åtta minuter slarvar vi i ett uppspel och ett skott från strax innanför höger tekningscirkel smiter in till vänster om mig då jag inte hinner över. Vi kvitterar innan perioden är slut. Men borde ha gjort fler mål. I andra perioden får jag lite mer att göra och gör det väl. Men efter lite drygt tre minuter är det återigen motståndarna som tar ledningen. Tack och lov både kvitterar vi och lägger det avgörande målet med fem minuter kvar. Vi håller Kringelstaden stången och jag får, lite överraskande, priset som bäste spelare i vårt lag. Men jag är lika fåfängs stolt för det. Om några timmar väntar nästa match. Då är det Peters tur.

Vinnare. Första segern firas. Foto: MATS T DANIELSSON

Jag går ensam ned mot stan. Försöker bekanta mig med den, som jag för första gången besökte förra året och som påpassligt dök upp i förra årets ”Antikrundan”, men då i sommardräkt. Det är en stad med anor, äldre byggnader som samsas med nyare, träkåkar mot funkis, snygga neonskyltar och butiker som hämtade från förr som samsas med affärer och restauranger/kaféer av modernare snitt.

Jag smiter förbi Loppis & Sånt, som jag besökte förra året och kom ut ur med båda kappa och en Muminkanna. Nu håller jag mina vilda hästar, men räknar med att återkomma. Mot Arkipelag och lunch, förbi Emmaus – där jag köper två par byxor (ett par mörkblå Oscar Jacobson, 10 euro, och ett par rutiga Gant-brallor, 5 euro) och sedan tillbaka till hotellet för en kort vila, så promenad för den sena eftermiddagsmatchen. Nu mot Mansen Ketut Blue. Vi har fått fart på målskyttet. Men det har sannerligen finnarna också, som inleder med första målet. Vi kvitterar och det oavgjorda resultatet står sig perioden ut. Om finnarna la ett tidigt mål i matchen är de lika tidiga med 2–1-målet. Åter kvitterar vi, men för att se motståndarna göra både 3– och 4–2. Vi lyckas klämma in 3–4, men mäktar inte med mer. Ny förlust. Trist. Vi möter internationellt motstånd som är både en smula yngre än vi (man får ha fem ”minderåriga” i laget, alltså under 60 år; vi gränsar å andra sidan upp mot 70 och över) och styggare.

Det blir middag för stukade på kvällen. En pasta med rödvin på Dino’s Bar & Grill med Christer och Pär. Vi blir inte långrandiga. Mat fick smälta en stund, sedan var det hem. Jag smet upp på hotellrummet för att se ”på spåret” i en påver omgång innan jag lät boken bjuda in till sömn någon timme senare.

Lördag

Vi har en match kvar. Sent. Ja, den sista i turneringen. Den som ska placera oss utanför pallplatsen, som femma eller sexa. Vi ska möta Roslagen Vikings, som är stilfullt klädda i dräkter hämtade från Vegas Golden Night, NHL-laget. De har, som vi, haft lite missflyt på sin väg i turnering. Matchen går 19.00. En timme efter att matchen är avblåst börjar banketten.

Det blir en heldag i Mariehamn, som bjuder upp till blåst och snöyra. Jag har tagit sikte mot Emmaus norr om staden i ett förmodat industriområde. Går förbi några tappra säljare, som hukar i snö, kyla och blåst, på en marknad på Torget. Knallar vidare iväg på snöiga, glatta vägar, tar ut kursen via kartan i mobilen. Går lite fel, men kommer fram efter en rejäl promenad på en timme i snöovädret. Emmaus Norrböle visar sig dessvärre vara ett lumpställe. Kanske kan man med tålamod hitta en vinstlott, men jag har inte det och lämnar snabbt för promenaden hemåt. Jag välsignar min Tenson Himalaya i brandgult, som jag mer eller mindre fick innan julen 2023; ett favoritplagg.

Så en annorlunda, lite snabbare väg tillbaka. Nu med vinden i ryggen. Som alltid går det snabbare när man väl känner vägen. Går förbi Loppis & Sånt, köper presenter till Zeba. Tar en bit mat på hotellet, en biff rydberg, och en öl. Sedan välbehövlig vila innan match. Jag somnar, kanske lite för tungt. Går till ishallen för att få igång kroppen. Ryggen, som krånglat sedan jag satt på bänken igår, är bättre. Promenader och stretching har gjort sitt. Nu väntar placeringsmatchen, som jag ska vakta kassen för. Jag är i god tid, kollar lite hockey som spelas innan, byter om, värmer upp. Men jag har en anspänning i kroppen som inte släpper. Det kan bli så ibland. När matchen väl inleds gör vi både 1– och 2–0. Jag får göra några räddningar, men släpper otydligt via en styrning på skridskon hos egen back reduceringen. Tycker ändå att jag borde ha tagit pucken och viftar iväg målskyttens klubba som ligger kvar i mitt målområde. Irriterad.

Men snart efter nedsläpp gör vi 3–1 och jag borde få anspänningen ur kroppen. Så också då vi någon minut senare utökar till 4–1. Men… nej. Innan perioden är över har jag lyckats släppa in två reduceringspuckar där jag borde ha tagit bägge; en som smiter in i midjehöjd mellan byxa och klubbhandske, ett friläge där min plockhand borde ha gjort jobbet.

Jag är sur vid periodpausen. Har fortfarande inte koll på känslorna när period två startar, där Pär snabbt ordnar sin andra utvisning. En manfall vi klarar av och med fullt manskap på isen gör vi 5–3. Lite senare också 6–3, som blir slutresultatet. Jag lyckas alltså hålla nollan i andra, göra lite räddningar och stabilisera mitt spel. Jag är nöjd med vinsten, men min egen insats kunde ha varit bättre. Nå… laget före jaget. Vi är klara med Senior Winter Games för det här året. En femteplats. Trist, så ambitionen var högre. Inga priser väntade på banketten, förutom för Rojne, som (född 1951) fick pris som turneringens ålderman.

Jag försökte fåfängt förra året få turneringen att även uppmärksamma årets äldsta målvakt, men fick inget gehör.

Vi får lämna utrustningarna i omklädningsrummet. Bra, så att de och underställ får torka. Promenad till hotellet i den töande snön, för vintervädret har slagit om till några plusgrader. Vi har tid på oss att klä om, jag väljer en Select Hommes-kostym från Røde kors i Hillerød för några somrar sedan, har en vinröd Etonskjorta till den, öppet i halsen där en blå snusnäsduk modell större med svarta prickar knutits lite käckt. På fötterna – eller snarare i skopåsen, för att ta på väl framme vid Arkepilag – ett par bruna, italienska lågskor (Montnapoleoni) från Røde kors i Bagsværd, fynd från förra våren. Färgladda Happy Socks på fötterna.Hakan, eller åtminstone kinderna och partiet under hakan, är rakad. Den manliga väldoften med deodorant och after shave gör sitt. Banketten, här kommer jag!

Det är i förstone en väldigt manlig tillställningen. Åtminstone vid sittningen. Lag för lag sitter för sig. Serveringen inleds. Jag upptäcker till min förtjusning att den fantastiskt vackra, unga kvinnan från förra året är på plats, som en i serveringspersonalen. Hon är späd, gracil och en sval skönhet, ett år äldre, mer kvinna än flicka. Jag nöjer mig med att titta då och då. Män i min ålder ska inte göra sig besvär och det är inte det intresset heller som jag odlar. Smyger iväg en paparazzi bild då hon serverar bordet intill.

Vinnarna firas. Priser delas ut. Vi sitter molokna kvar. Men nya chanser kommer.

Mat och dryck kommer in och vi andas in maten, hungrigt, girigt. Några glas vin extra beställs in. En flaska. Nu öppnas dörrarna för de nöjessugna i Mariehamn. Lokalen fylls med kvinnor i alla åldrar, sugna på att dansa samtidigt som dansbandet Högtryck stämmer upp.

Nej, musiken är inte min kopp te; jag sitter kvar, dricker vin och samtalar med mina lagkamrater och vänner. Som ni vet: Jag dansar inte.

Kvällen rinner iväg med tiden. Det är sent när vi kommer hem, lampan släcks strax innan två. I morgon ska vi packa, hämta utrustningen och ta färjan från Eckerö till Grisslehamn. Hemfärden väntar, med andra ord.

Söndag

Vi står upp för frukost, gör oss i ordning, packar, checkar ut och far mot ishallen, som då vi kommer inte har öppnat. Vi åker och laddar bilen och kommer tillbaka samtidigt med vaktmästaren. Trunkarna fylls och vi tar farväl att Islandia för den här gången. Mot Eckerö på vintriga vägar. Det är vackert nu, förmodligen än mer vackert sommarhalvåret.

Efter en kort kö till färjan äntrar vi den och den fylls på med personbilar och busslaster. Turen mot Grisslehamn är försvarligt kort och i fint väder, men vi hinner med att handla till taxfree-shopen och stoppa i oss något att äta. Så in i bilen och den kurviga vägen, bland annat för Albert Engströmsmuseet, mot Norrtälje och vidare söderut.

I år slipper vi det förskräckliga snöoväder som sinkade oss söderut. Vi stannar strax norr om Nyköping för lite laddning och vidare mot Mantorp för kvällsfika och tillräckligt med laddning för hemresan.

Christer kör stadigt och säker i moderat tempo. Van vid att hans bil då har lägst förbrukning. Jag är hemma vid elva. Ett nytt äventyr är över.

”Paraden” – humor som når långt

Revy:

PARADEN 2025 – en märkligt musikalisk humoristisk showrevy

!!!!

Vet att roa. ”Paraden” – Annika Andersson och Mikael Riesbeck i spetsen plus ensemble – vet hur man roar.
Foto: KAI MARTIN

Arena Varberg

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Bygden sångkontest 2025” är strålande underhållning.

Sämst: En del nummer går på lågvarv.

Fråga: Är inte spelperioden på en månad lite kort…?

Redan när ”Paraden” hade sin urpremiär förra året (recension här) stod det klart två saker. Dels var det här en tuff utmanare mot Falkenbergsrevyn. Dels var det inte en nyårsrevy i traditionell mening. ”Paraden” byggde då inte på nummer som speglade ett år lokalt, nationellt eller internationellt.

Dessutom vågade man, med kapellmästare och låtskrivare Carl-Oscar Korenado bakom flygeln, använda sig av helt eget låtskrivamaterial. Åter visar han sin bredd från croonerbalader till shownummer och punk! Med hans mamma Annika Andersson och underbare komikergeniet Mikael Riesbeck axlande ett stort ansvar borgade det för komikerkvalitet högt och lågt. Så också i år.

Ja, Annika Andersson har åter samlat sin familj. Maken Tomas Korenado står som exekutiv producent, på scen finns alltså sonen Carl-Oscar Korenado, som tillsammans med mamma regisserat. Hon har dessutom axlat ansvar för kostym plus manusskrivande. Med på scen finns också yngre sonen Alexander Korenado, även han regi. Så, ja, vi kan ana att frukost- och middagssittningarna är stormiga och kreativa.

Förra året fanns favoriten Jeanette Capocci på scen. En komedienne av rang. I år har hon ”ersatts” av Sara Axelsson, som med sin musikalbakgrund snyggt matchar de övriga musikalartisterna, starkt sjungande Sonny Enell och Sandra Boman. Tranåssonen Sonny Enell har en pipa som slår det mesta, men han kan sannerligen roa som komiker och är en sann utmanare till rutinerade duon Andersson–Riesebeck.

”Paraden 2025” skapar, precis som förra året, sitt eget – komiska – universum. Det blir bygdekomedi bottnande i den som hon växte upp med – och scendebuterade i – i hennes fars nyårsrevyer i Mårdaklev. Det är rötter som sitter djupt och som fortfarande ger näring till hennes humor. Tillsammans med Mikael Riesbeck, som med röst och kroppsspråk är outstanding, skapas scenmagi och komedi. Som det idoga paret Rut och Ragnar, han som pratar med sådan iver en rotvälska som ingen förstår.

Här finns också en humor som är mörk, på gränsande till otäck. Sällskapsspelet ”Snack med vresig kärring” är ett exempel på det. Delvis improviserat med en elak tant (Annika Andersson), som dyker upp som gubben i lådan och tar död på all eventuell fredagsmysstämning.

Numret ”Fyra vänner” är oväntat kritisk mot den (o)heliga alliansen spelbolag, snabblån, banker och staten. Ett vasst, elegant musikalnummer med allvarsbotten. ”Bingo med Guldis” är stygg satir mot spelprogram som ”Bingolotto”. Oväntat elak.

Allt börjar emellertid med en andningsövning, för att försätta oss alla i trams innan det snart brakar loss med det lång, men svindlande underhållande numret ”Bygdens sångkontest 2025” med Sonny Enell som självupptagen, mycket lokal programledare. Musiknummer efter musiknummer står på parad. Vinnaren? En pojkduo som inte ens har tävlat.

Med denna föreställningen utmanar ”Paraden 2025” åter sina konkurrenter några mil söderut i Falkenberg. Bäst är att gänget där skruvat till sina ambitioner ytterligare. Årets revy är den bästa jag har sett (läs recensionen här). ”Paraden 2025″…? Åh, den håller förstås hög klass, men kan också bli än bättre. För allt är detta andra år i något av sin linda. Men en sak står klart: Det är i Halland det händer.

”Paraden 2025”, Arena Varberg. Premiär 18 januari 2025. Spelas till och med 16 februari.

Regi: Annika Andersson, Carl-Oscar och Alexander Korenado.

Musik, sångtexter, kapellmästare: Carl-Oscar Korenado.

Ljud: Jonathan Larsson.

Ljus: Peter Tellqvist.

Ljud- och ljusassisten: Oscar Svärd.

Peruker: Tiina Bengtsson.

Kostym: Annika Andersson.

Scenografi: Jonathan Larsson och Peter Tellqvist.

”Fyra vänner”-koreografi: Alicia Hedman.

Drömorkestern: Carl-Oscar Korenado, piano och sång, Axel Andersson, gitarr, Benjamin Önnehed, bas, Xerxes Andrén, trummor, Sebastian Petersson, trombon, och Albin Lagg, trumpet.

Ensemblen: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Sara Axelsson, Sonny Enell, Sandra Boman och Alexander Korenado.

Topp 2024 – nöjesåret

Hög tid att summera förra året. Ett, ur mitt perspektiv, intensivt nöjesår – avsett om det handlat revyer, musikaler, dans, teater, konserter, filmer eller böcker. Som vanligt utgår jag ifrån ett västsvenskt, om inte till och med göteborgskt, perspektiv. Oftast med självklara kopplingar, ibland med lite lösare. Men summa summarum handlar det ändå om det jag har upplevt på scen, filmduk och i bokväg med mera.

Håll till godo. Mycket nöje!

Vilken comeback. Amanda Jenssen bjöd på en av årets konserter när hon gästade Jacy’z i november. Foto: KAI MARTIN

Årets album:

Henning: ”Cowboy från rymden”. Kan man förena Håkan Hellströms Göteborgsromantik med Eldkvarns musikberättande och Mark Knoplers Dire Straits-estetik…? Tja, fråga Henning Sernhed, som utmärkt väl kan svara på den frågan.

Kristina Issa: ”Barn som ber”. Första gången på svenska gör Kristina Issa musik som är både dramatisk och närvarande. Ingen, säger ingen, sjunger som hon.

West of Eden: ”Whitechapel”. Göteborgsbandet som aldrig ger upp sina visioner blir bara starkare och starkare för varje år som går. ”Whitechapel” är vittnesmål från de offer som föll för Jack Uppskärarens brutalitet i London 1888.

Dödsriket: ”Ordet vart kött”. Göteborgsbandet med frontmannen Andrej Hude håller den svenska postpunkfanan högt.

Hästpojken: ”River av ett liv”. Nu mer medelålders för Adam Bolméus och Martin Elisson musik som de fortfarande vore tonåringar med såriga hjärtan och finnig hy. Smittande.

Bach Jazz: finurligt förenande av Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Bach i ömsint jazzton.

Revyfavoriter. Revyer tjusar högt och lågt – oavsett om det är i Falkenberg, Varberg, Mölndal eller på Hisingen. Foto: KAI MARTIN och BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Årets revyer:

Falkenbergsrevyn: ”Tvärdrag”. Gänget på Falkenbergs stadsteater är mästare på det mesta på scen. År ut och år in. 2024 var inget undantag.

Paraden: med Annika Andersson och hela hennes familj Korenado på eller vid sidan av scen blir denna Varbergsshow en tuff utmanare för Falkenbergsrevyn. Premiären på trettondagen, dagen efter den några mil söder ut, var omtumlande bra.

Mölndalsrevyn: ”50 år av revylution”. Som titeln skvallrar om handlade det om ett jubileumsfirande med extra allt. Dessa revyentusiaster förtjänar allt beröm.

”Nyårsbubbel 2024”: revygänget på Aftonstjärnans scen skapar en ny tradition. Oerhört begåvat, men man har behov av att döda lite darlingar.

Årets teater:

”Avgrunden”, Aftonstjärnan, februari. Denna ambulerande pjäs om Kristina Lugn och Alla Edwall med Mirja Burlin och Timo Nieminen har spelats ett tag, men är ständigt underhållande aktuell.

”Onkel Vanja”, Folkteatern, november. Tjeckovs klassiker i klassisk teaterföreställning i en textmässigt djärv uppdatering.

”Odysséen”, Backa Teater, februari. Svindlande, lekfull uppsättning av det klassiska grekiska verket av Homeros.

”Skål för livet”, Stadsteatern, oktober. Omtumlande teater ursnyggt gjord i både form och innehåll.

”Ett spel från sofforna”, Esperantoscenen, april. Nyskrivet av Göteborgsskådespelaren Carl-Markus Wickström, vars manusdebut imponerar. Ett modernt ”I väntan på Godot”.

Årets musikal:

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan, september. Ola Salo är som klippt och skuren i denna färgsprakande uppsättning av musikalen baserad på Roland Dahls roman.

”Jag ska slå dig på käften”, Stadsteatern Lunchteater, mars. En mustig musikdramatisk föreställning av och med Timo Nieminen om Nils Ferlins sista tid.

”Whitechapel”, Stadsteaterns lunchteater, april. West of Edens nya album blev även en musikdramatisk föreställning i berättande form. Stark.

”Byen som forsvant”, Narvik kulturhus, mars. Ådalsbandet, med Mölndalsbon Lars Bodén, tog uppdraget på största allvar från Narvik om att skriva musikdramatik om stadens historia. En intensiv musikdramatisk föreställning.

”Det påstrukna förklädet”, Balettakademin, oktober. Inte ens utexaminerade visar eleverna på Balettakademin i Göteborg att svensk musikal har en bländande framtid.

Konserter att minnas. Mycket musik under 2024 – här är några favoritögonblick från Göteborgsscener. Foto: KAI MARTIN

Årets konsert:

Amanda Jenssen, Jacy’z, november. Hon gör comeback på ett himlastormande vis, bjuder på sin nya jullåt ”Santa” på självaste releasedagen och jag bara står upp och skriker. Vilken röst hon har.

Bo Kaspers Orkester, Lorensbergsteatern, januari: allt känns igen, allt är invant som en gammal, skön fåtölj. Allt är bra. Alltid.

Ed Harcourt, Jacy’z, april: ensam vid flygeln eller med gitarren. Gästas av både Peter Jöback och Annica Svensson en magiskt avskalad och uppsluppen kväll.

Fever Ray, Way out West, augusti. Under ett Way out West som var en smula blek stack Karin Dreijers ut beträffande både musik och scenframträdande.

Hästpojken, Slice, april. Tänk att en releasespelning kan vara så berörande och rusigt bra.

Årets dans/show:

”Atlas song”: När Anna von Hausswolffs musik och band förenas med Göteborgsoperans danskompani blir det en så stark upplevelse att jag snudd på blåstes av stolen.

”Orup bara”, Draken, november. Jo, den hade premiär, Orup soloshow, i september. Men då var jag sjuk. En hitkavalkad med personlig touch underhåller han stort och imponerar.

Danny, Draken, december. Danny Saucedo är en favorit, som aldrig gjort mig besviken. Inte heller i denna nedtonade showexplosion som han turnerat med under hösten.

”A show larger than life”, Rondo, september. Fullödig, svensk show med dans och musik som hyllar pojkband genom tiderna.

Läsvärt. Göteborgsförfattare som bjöd på läsvärt under 2024. Foto: KAI MARTIN

Årets böcker:

Åke Edwardson: ”Treblinka comedy club”. Han har placerat Erik Winter i ide. Här är det istället Nazityskland under judehat och förintesele, andra världskriget början och en amerikansk journalist/komiker som söker sin släkt och rötter i tidiga 40-talets Berlin. Fruktansvärt bra.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen”. Göteborgsförfattaren fortsätter i Göteborg för cirka hundra år sedan. Mystik och krim i en skön förening i denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav”. Göteborgsförfattaren och -journalisten håller klassen med sin tredje roman i sviten om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Alltid rafflande. Alltid med smarta vändningar.

Carl Johan Vallgren: ”Din tid kommer”. Sällan har det stora vemodet rullat in så vackert, som när Falkenbergssonen återvänder till sin hembygd med detta deckardrama. I klass med Henning Mankell Kurt Wallander-svit.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister”. Han har ett driv som få, Göteborgsbaserade Umeåfödde Tony Fischier. I denna hans hittills tjockaste roman i serien om kommissarie Niklas Rangvik tummar han – återigen – inte en sekund på spänningen.

Årets film:

”Under trottoaren – stranden”: regissör Henrik Hellström från Falkenberg har gjort en film som det inte går att sluta prata om. Märklig, underhållande.

”Porträttet”, november. Petra Revenues nedtonad film om ett par som diskuteras sin forna relation är insiktsfull och porträttnära utan stora gester.

”Den svenska torpeden”, november. Göteborgsskådespelaren Josefin Neldén i sin livs roll som den trotsiga mästersimmaren Sally Bauer.

”Bröderna Andersson”, december. Ja, det tog sin tid innan jag fick sett Johanna Bernhardssons drabbande, och tålmodiga, film om bröderna Roy, Ronny, Kjell och Leif Andersson.

Saknade. Under 2024 gick bland andra Ulf Dageby och Sverker Stenbäcken bort. Foto: KAI MARTIN

Årets saknade:

Sverker Stenbäcken. Trots att han var svårt plågad av sin sjukdom stod han på scen med sitt älskade Bröderna Brothers i december 2023. En bit in på det nya året förlorade han kampen och avled, djupt saknad.

Ulf Dageby: I slutet av maj gjorde han ett vasst framträdande med husband på Pusterviks scen då musikaffären Musik Utan Gränser firade, lite försenat, 50 år. I juli gick Nationalteaterns grundare och Nationalteaterns Rockorkesterns starkaste profil hastigt bort.

Ulf ”Lången” Johansson: han som tillsammans med sin bror Christer bjudit upp och in till klubbliv sedan tidigt 60-tal har göteborgarna mycket att tacka. I augusti tog han farväl av livet. Saknad, aldrig glömd.

Elisabeth Olsson: skaraborgaren som blyg kom till GT:s fotoredaktion och lärde sig jobbet av erfarna, varmhjärtade kollegor. Flyttade till Stockholm och kom ut (som om vi inte redan visste). Med utställningen ”Ecce homo” 1998 blev hon ett namn på allas läppar. En förkämpe för allas rättigheter. I slutet av oktober avled hon efter en tids sjukdom. Den inplanerade utställningen, reprisen av ”Ecce homo”, i Högsbo kyrka i november blev ett hedrande avsked.

Falkenbergsrevyn bäst i klassen

Revy:

SKRUVAT – EN HELT VRIDEN REVY!

!!!!!

Bäst på allt. Gänget i Falkenbergsrevyn sjunger, dansar och agerar så fullödigt att man bara häpnar. Dessutom är de förbannat roliga. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Bäst: Varför välja? Allt är bra!

Sämst: Nej, ingenting.

Fråga: Kan det blir bättre…?

År efter år bäddar Falkenbergsrevy för högklassig underhållning med sina nyårsrevyer. Jag har haft förmånen att få vara på plats vid flertalet tillfällen. Har inte varit besviken en enda gång. I år…? Herregud. Nu trumfar gänget allt. Från starten med regnkläder gjort av återvunnet material (Anna Carlsson kommer in i använda blöjor, say no more) och Håkan Runevad i ett tält från Roskildefestivalen med en dansk i. Ja, ni fattar. Här vilar man inte på hanen.

Falkenbergsrevyns ”Skruvat – en helt vriden revy!” är fylld av infall från start till mål. Skickligt iscensatt, mästerligt framfört med musik, dans och sång i absolut toppklass. Det är snudd på irriterande för de kan ju allt. Från manus till musik. Från komik till kreationer. Från dans till dramaturgi. Från peruker till perfektion.

Pricksäkert. Falkenbergsrevyn underhåller skickligt. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Anna Carlsson har mimiken, komiken, fysiken och tajmingen. Hennes Anna Kindberg Batra är bländande elak och då är ändå inte hennes La Gunilla-nummer dåligt för en sekund. Så är det bara. Ribban för vad ensemblen presterar ligger ständigt på Armand ”Mondo” Dublantis-nivå. För resten av gänget är ju också där och utmanar. Som Daniel Träff, som kommer in som en till Björne utklädd justitieminister Gunnar Strömmer med snigeln Uffe. Pricksäkert. Eller där Fredrik Vahlgren som gör Queens ”Bohemian rhapsody” av plastkorksproblematiken. Tillsammans med ensemble och orkester blir det en svindlande komisk och musikalisk händelse. Linnéa Lexfors pipa är kraftfull och häftig, men så också hennes förmåga till komik. Så bandet – Bernt Bengtsson, Bertil Schough, Beppe Wackelin och Emelie Alm – som vilt och skickligt svingar sig mellan låtar och genrer.

Ja, så håller det på genom raljanta nummer på schlagertema, grannsamverkan och, traditionsenligt, Håkan Runevads skelögda fågelskådar, som i år hamnat i USA. Högt gällande humor, musik och dans. Ändå kan man ödmjukt bjuda på eftertänksamhet i minnesnummer till Sven-Göran Erikssons och Georg Riedels ära. Snyggt.

Ska man se på fullödig underhållning med revy ska man till Falkenberg. Där är man bäst i klassen i Sverige.

”Skruvat – en helt vriden revy!”, Falkenbergs stadsteater. Premiär 5 januari 2025. Spelas till och med 30 mars.

Regi: Pär Nymark.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Orkester: Bernt Bengtsson, Bertil Schough, Emelie Alm och Beppe Wackelin.

Scenograf och contentdesign: Fredrik Dillberg.

Kostym: Caroline Eriksson.

Mask- och perukdesign: Adam Högblom.

Ensemble: Emelie Alm, Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevad, Bertil Schough, Daniel Träff, Fredrik Vahlgren och Beppe Wackelin.

Roande från Borås och fjärran

Revy:

BERGSÄKERT

!!!

Köttigt. Kalsongrevyn i Borås bjuder på fartfylld och köttslig lusta med sin nyårsrevy ”Bergsäkert”. Foto: KAI MARTIN

Sagateatern, Borås.

Bäst: Balladen om mördarsniglar är krypande.

Sämst: Tempot går lite vill emellanåt.

Fråga: Visst håller Sveriges äldsta revy för fler år…?

Få revyer på svenska scener, om ens någon, har en sådan beundransvärd tradition som Kalsongrevyn i Borås. Redan 1942 sköts startskottet och fortfarande görs revy med lokal entusiasm, kunnande och energi. Lägg till att Göran Sandberg, som var med redan 1969, tillsammans med Lena Öjler och Henry Augustsson (båda kom med några år senare) är still going strong på scen. Addera dessutom att Nora Kronvall och Jeff Arturén är i yngre tonåren och vi kan därmed se framtiden an gällande revy i Borås.

”Bergsäkert” är en traditionell nummerrevy med högt och lågt, vitt och brett. Här för lokalpolitiker sig en känga, precis som stadens populas. En del av dem sitter strongt i salongen, som Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson, när det blåser skämtsamt från scen. Men visst kan man klämma åt fler politiska partier än vad man gör…? Utan att vara insatt i Boråspolitiken borde väl både moderater och socialdemokrater kunna få sig en duvning.

Revyrävarna håller måttet. De yngsta likaså. Där emellan kliver gänget Heléne Skoglund, Petra Kyllergård, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Anders Gustafsson och Jens Peterson in med iver, humor och mer eller mindre rutin. Heléne Skoglund har en komisk ådra, men också en häftigt rivig röst. Alexandra Forsell Åhlfeldt skiftar skickligt mellan roller med en träffande mimik och sångröst. Peter Kyllergård gör stram komik av sina roller och Anders Gustafsson bjuder en en avslappnad ton till sina karaktärer. Jens Peterson är något av en konferencier, men också Kalsongrevyns allt i allo både på och utanför scen. Imponerande.

Vi får alltså lokala händelser, men också i vidare perspektiv som Sverigedemokraternas trollfabrik från TV4:s avslöjande och både Trump och Putin hinns med ur ett internationellt perspektiv. Roligast är Henry Augustsson sjungandes en ballad om mördarsnigel i Vreeswijktradition med ungdomarna Nora Kronvall och Jeff Arturén ålandes in som mördarsniglar. ”Mamma Scan”, numret om hur mycket kött som egentligen rekommenderas, är en fullödig musikalupplevelse. Västra Götalandsregionens satsning på vårddatasystemet Millennium under hösten får sig en välbehövlig känga i ett friskt nummer.

Emellanåt får bondkomiken ta plats på ett uppfriskande sätt med skämt som är både under bältet och utan politiskt korrekthet.

Kalsongrevyn har en ensemble som trivs med att bjuda från scen. Det skapar värme och underhållning. Med lite bättre tempo och mer dramaturgisk dynamik kan ”Bergsäkert” blir en stensäker succé.

Bergsäkert, Sagateatern, Borås. Premiär 4 januari 2025. Spelas helger till och med 8 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Alma Linde, Krister Classon, Curt Peterson och Göran Sandberg.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus- och videoteknik: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Kronvall och Jeff Arturén.

Minns mitt 2024

Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.

Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.

Januari:

Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.

Februari:

Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.

Mars:

Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.

April:

Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.

Maj:

1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.

Juni:

1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.

Juli:

Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.

Augusti:

Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.

September:

Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.

Oktober:

Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.

November:

Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.

December:

Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.

Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!

Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC