Litteratur | kaimartinblog

Minns mitt 2024

Posted on januari 6, 2025 av Kai Martin

Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.

Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.

Januari:

Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.

Februari:

Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.

Mars:

Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.

April:

Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.

Maj:

1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.

Juni:

1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.

Juli:

Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.

Augusti:

Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.

September:

Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.

Oktober:

Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.

November:

Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.

December:

Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.

Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!

Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC

Filmer för ferien

Posted on december 28, 2024 av Kai Martin

BETTER MAN

!!!!

Herregud vilken resa Robbie Williams har gjort. Från Manchesters bakgator över framgångarna som tonåring i Take That till solokarriärens grandiosa framgångar. Allt kantat av utanförskap, demoner, självmedicinering (läs drogmissbruk) och tillnyktring. Han är en i mångt och mycket en strålande underhållare. Ta bara hans Ullevikonserter 2006, som i många stycken var briljanta arenashower med publikkontakt av rang. Jo, mycket har flutit under hans broar under hans femtioåriga liv. I ”Better man”, skriven, producerad och regisserad av Michael Gracey, är Robbie Williams en apa. Som för att betona utanförskapet. Ett märkligt grepp som fungerar oerhört väl. Filmen är en gripande berättelse i musikalform med dans och framträdande interfolierat med händelser i Robbie Williams liv. En stark bioupplevelse med extra allt.

LEVANDE OCH DÖDA I WINSFORD

Håkan Nessers prisbelöntaroman med samma namn från 2013 har nu blivit film. En thriller om män som föraktar kvinnor, men som i regissör Caroline Ingvarssons film blir en blekt berättad historia utan större dramatik. Istället blir det en strömlinjeformad film från överklasshemmet i Stockholms villaförort genom Polens nordkust till den brittiska landsbygden. Den är förvisso vacker, men utan att man drabbas av det som händer och där alla känslor är utanpå istället för inuti, bubblande och med hetta. Synd.

PARTHENOPE – NEAPELS HJÄRTA

!!!!

Att regissören Paolo Sorrentino älskar sitt Neapel står utan tvivel. Med ”Parthenope – Neapels hjärta” gör han på ett modernt felliniskt vis en hyllning av både staden och kvinnan. Vi får följa Parthenope (namnet från en av sirenerna i grekiska mytologin och även Neapels ursprung) från födseln i en vik i Neapel 1950 till sina tonår och vidare till nutid. Hon är inte bara gränslöst vacker, medveten om sin skönhet och de blickar som hon får, utan är också intelligent med sikte på en akademisk karriär i ämnet antropologi och rapp i munnen. Myten om Neapel är en stad i korruption, nära kaos och med känslor ständigt utanpå. Här visas en avmätt, stillsam och vacker bild med stor respekt för kvinnan, inte bara Parthenope. Hur 60-talets frigörelse bjuder kort kjolar, långa ben, visslande karlar – men aldrig några övergrepp. Allt präglat av respekt för det motsatta könet. Parthenobe gör en odyssé, möter män (som Gary Oldmans fantastiska roll som den alkoholiserade författaren John Cheever på Capri) och miljöer som kittlar. Hennes resa in i stadens fattigkvarter med en samlagsscen, offentlig för släktingarna, mellan två unga tu nyss inbegripna i äktenskap. Resan förbi olika boende, prosituerade, som en peepshow över människans eländighet. ”Parthenope – Neapels hjärta” – är ren poesi på film och både vackert berättad och underhållande i ett långsamt, inkännande tempo med Celeste Dalla Porta i en sensationell debut.

ANORA

!!!

Några och tjugo jobbar Anora som sexarbetare på en klubb i New York. Hon är skicklig – och social – i sitt möte med de patetiska männen, som villigt klämmer in dollarsedlar innanför de minimala trosornas linning. Så kommer det en ung, bortskämd och berusad oligarkson, som blir betuttad i henne och vill ha hennes tjänster i en vecka. Det uppstår någon form av kärlek i den villa som de nyrika föräldrarna till sonen har. Något som inte gör överförmyndaren, den ortodoxa prästen i församlingen, förbi. Ordning och reda ska skapas med komiska förvecklingar som följd. ”Anora” blir i Sean Bakers regi en underhållande film av något slags modernt ”Pretty woman”-snitt. Mikey Madison är förtjusande bra som den kaxiga Anora. Här möts fördomar i en bister newyorks vinter med en sväng ut till Conney Island där kylan kryper in i ben och märg. Våldet ligger latent, men är måttligt och mer dråpligt än något annat. Sexscenerna är oftast på distans, repetitiva och några för många. Men det är en skickligt komponerad historia med ett vasst slipat, rappt, manus med väldigt mycket f-ord. Till skillnad mot i ”Pretty woman” får inte Anora sin oligarkson, men får något annat. Som insikt. ”Anora” är helt ok underhållning, men ytlig.

Läsvärt i ledigheten

Posted on december 28, 2024 av Kai Martin

*Ledighet ger möjlighet till läsning. Här är tips om en knippe böcker värda att ägna tid.*

Åke Edwardson: Treblinka comedy club (Albert Bonnier)

Åke Edwardson har ju ett författande även utanför sin serie om kommissarie Winter. Hans skönlitteratur är välförfattade och tjänar sin plats i bokhyllan för omläsning. I ”Treblinka comedy club” har han åter lämnat kriminallitteraturen för sitt kanske mest dramatiska verk. I en väv av verkliga händelser och ren fiktion låter han den tyskamerikanska halvjuden, journalisten – och komikern – Arne Hoffmann återvända till barndomens Berlin i kvarteren i Mitte. Allt för att försöka rädda sina släktingar undan Nazitysklands planer för den slutgiltiga lösningen. På papperet kan det verka vara feelgood i måhända dramatisk miljö. Men i händerna på Åke Edwardson blir det ett klaustrofobiskt drama som allt mer tar andan ur sin läsare. Hans noggrannhet i miljöbeskrivningarna och mötet mellan goda och onda parat med de verkliga skeenden i andra världskriget Berlin gör romanen krypande verklig. Titeln avslöjar det osannolika, hur Arne Hoffmann hamnar i utrotningslägret Treblinka tillsammans med några komikerkollegor – för att underhålla. Återigen kan det verka nonsens, men av detta skapar Åke Edwardson kanske sin bästa prosa och sitt bästa berättande någonsin. Jag blev alldeles tagen av boken.

Grzegorz Flakierski: Morden i Muranów (Hamnvikens höjder förlag)

Glädjen att följa min forna gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis författarskap är osvikligt stor. Han är flitig, varvar sitt journalistuppdrag i Ådalen med att skriva noveller och romaner. Författarskapet alltid med koppling till sitt judiska arv, ofta med tillbakablickar till sin familj där många inte längre finns i livet efter just Nazitysklands härjningar. Han sviker inte temat med sin thriller (den första…?) ”Morden i Muranów”, som utspelar sig i Warszawa 1962. I huvudrollerna den statligt anställda detektiven Adolf Sadurski och hans adept, unge Spirydion Kaleta. Den rutinerade från storstan med andra världskriget i färskt minne. Den yngre, naiva men begåvade, utredaren från landet. Något som också får sin växelverkan i berättelsen när de båda är satta att utreda några bestialiska mord i stadsdelen Muranów med eventuella kopplingar till landsorten. Precis som hos Edwardson bjuder det politiska överstyret – kommunismen – på en känsla av klaustrofobi. Även här får humorn sin plats parallellt med dramatiken och de judiska kopplingarna. Flakierski skriver som om han gjort sin research gällande de platser som detektiverna hamnar på (han, född 1956, är uppvuxen i den polska huvudstaden, men lämnade den för Sverige 1969). Utan problem skickar författaren läsaren på en tidsresa, väl dokumenterad, som känns i skeende, tid och rum. Karaktärerna i boken är ljuvliga, som snidade ur Jaroslav Hašeks ”Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget” med Sadurski som listigt smiter undan politrukernas granskande ögon. ”Morden i Muranów” är ingen bladvändare, men ett stycke underhållande litteratur. Även om det övernaturliga slutet inte riktigt fångar mitt intresse.

Jensen & Gabay: Justitia (Nona)

Första thrillern i det göteborgska författarparet Morgan Jensen och Theo Gabay om kriminalinspektörerna Simon Kempe och Milla Becker är en omedelbar käftsmäll. Brutaliteten låter inte vänta på sig och är i partietet med Åke Edwardsons första roman, ”Dans med en ängel” (1997), i Erik Winter-sviten. Men här är det den göteborgska gängkriminaliteten som är i fokus med en, för de rivaliserande gängen och polisen, okända hämnare. Ja, våldet är explicit och, kanske, för mycket. Men denna duons debutroman är rafflande, lättläst och underhållande. Paret har redan kommit med bok två i serien – ”Carpe noctem”, nyss utgiven – men den får jag återkomma till.

Niklas Natt och Dag: Ödet och hoppet (Bokförlaget Forum)

Ja, förra årets julklapp blev sent läst. Men så kan det bli. Niklas Natt och Dags Bellmannoir-serie – ”1793 (2017), ”1794” (2019) och ”1795” (2021) – var oerhört spännande och skickligt författade om en tid jag är glad att inte behövt leva i. Nu gräver han djupare i tiden och använder sin ätts ursprung som språngbräda för dramatiken. Vi skickas tillbaka till 1434, Kalmarunionen går mot sin upplösning, Engelbrekt Engelbrektsson leder sina uppror. Till hans sida kommer så småningom unge Måns Bengtsson. Det är ett släktdrama med kopplingar till historien med faktiska personer. Men då mycket inte finns bekräftat lämnas det mesta åt författaren att skapa och skildra på sitt sätt. Det gör han med ackuratess, även om det ”åldriga” språket förvisso ger något slags autenticitet så blir det inledningsvis en smula trögt. Men ”Ödet och hoppet” bjuder på dramatik i historisk tid, åter i en era jag är glad att slippa leva i.

Johan Theorin: Ristmärken (Wahlström & Widstrand)

Min erfarenhet av Johan Theorins författarskap har varit i glesa skurar av läsande. Men denna hans fristående uppföljare till ”Benvittring” (2021) lockar till bättring. ”Ristmärken” utspelar sig åter på Öland (där författaren bor) och växlar skickligt mellan ett förberedande inför julen i något slags 2020-tal och Öland under andra världskrigets inledning. Skickligt växlar Johan Theorin mellan verkliga händelser i dåtid och ren fiktion med sin smart komponerade intrig. Att sätta höggravida Tilda Davidsson i omedelbar centrum i berättelsen bjuder på en otippad huvudrollsinnehavare. Det här är en underhållande, skickligt författad roman med löst fladdrande trådar som med bravur knyts samman. Han kan sitt Öland och sitt landskap. Vårdar sin miljö och sina karaktärer ömsint och målande. Med detta som bas öppnar han för en fortsättning i det som nu verkar bli en serie. Jag ser fram emot fortsättning.

Fotnot: Ja, även detta är en roman från 2023, inhandlad inför julen då och alltså läst sent. Det förtar inte underhållningsvärdet.

Resan mot bandyland

Posted on december 13, 2024 av Kai Martin

När jag plötsligt tvingades in i rollen som sportreporter för 13 år sedan var det en vilsen nöjesjournalist som stod där med portföljen i sin hand. Första jobbet var en träning med Blåvitt, ledda av Mikael Stahre. Tobias Hysén gjorde sin första träning efter skada. Jag var satt att göra intervjun med honom och hör mig säga ”Hur känns det?”. En sportreporters kliché, men samtidigt given sitt sammanhang.

I samma veva uppstod ett glapp i GT-sportens redaktion. Den rutinerade bandyreporterna Kenneth Karlsson slutade och där fanns en möjlighet för mig att kliva in. På den tiden spelade Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping elitseriebandy. Jag fick att göra.

Nej, jag kunde inte mycket om bandy. Hade sett ett fåtal matcher på teve, gjort något besök i Ale arena för att se Surte–Kungälv eller på Skarpe Nord för att kolla Kungälv–Surte något annandagsderby (systerdotterns pojkvän var målvakt i brukslaget från Surte). I övrigt var jag renons på det mesta av kunskap, men kastade mig in i sporten med trotsig nyfikenhet.

Jag blev snabbt fast. Såg skickligheten i denna blixtsnabba sport. Blev klar över ambitionen hos spelare och ledare. Hur hårt lagen drillades och hur vinnarskallarna satt lika hårt fastskruvade som hos vilka spelare som helst i vilken sport det månde vara.

Det blev många resor i bil, kors och tvärs till Kungälv, Vänersborg och Lidköping. De två sistnämnda orterna hade då precis rest fantastiska ishallar och i sin ambition var Villa Lidköping det lag som siktade mot ett första, eftertraktat SM-guld.

Plötsligt befann jag mig på Studenternas i mars 2012 för att bevaka SM-finalen Sandviken–Villa en solig, tidig vårdag med tiotusentals på läktarna. Det blev inget SM-guld då och det var knappt att jag blev insläppt i omklädningsrummet efteråt för att få tala med ett besviket Lidköpingslag.

Jag hade då brett ut mig i tidningen fram till dess. Skrivit inför matcher, om matcherna och skrivit krönikor. Villa Lidköping fick kort och gott heta Villa, arenan Villa Villekulla. Det blev reportage, intervjuer, texter om matcher och i den väldiga arenan fick jag sitta och skriva texter långt efter att alla gått hem. Vaktmästaren kom och sa ”Glöm inte att stänga efter dig, så att inte larmet går”. Jag åtnjöt ett förtroende och var noga med att inte slarva med det. Men så hade jag också blivit förälskad i bandyn. Jag, gamla hockeykillen! (Jo, jag fick skriva om hockey också och fick till och med beröm av Leif Boork för en krönika tidigt säsongen 2013.)

Villas sportchef Jonas Johansson hade ett extra gott öga till mig. Han var en formidabel ledare som tillsammans med klubben tog föreningen till nya höjder på is och utanför. Vi har hållit kontakten, men efter att min karriär som sportreporter tog slut vid månadsskiftet november/december 2013 blev mina besök i bandystaden Lidköping inte lika frekventa.

Länge har vi pratat om att ses. Länge har jag pratat om att åka till Sjöaremossen för att kolla in Frillesås i elitserien. Inte ens de matcher laget spelat i Ruddalens nya arena har jag kommit iväg på. Ja, jag pratar så mycket. När jag plötsligt inser att det är sex år sedan jag senast var i Lidköping för att se Villa spela i Lidköping känner jag ett styng av skuld. Jag måste agera.

Kontakt tas med Jonas Johansson och vi bestämmer att toppmatchen mellan Villa och Edsbyn är lämplig. Jag bokar in mig på hotell Läckö för en natt, tar tåget en lätt frostnupen onsdagsmorgon och anländer till staden vid Vänern vid lunch.

Vädret är välkomnande och jag promenerar med min lätta packning mot Agape secondhand, som jag har kollat upp är öppet. Lokalerna är inhysta i gamla tändsticksfabriken och inne på första plan vittnar den vackra muralmålningen av Rörstrandsskulptören Carl-Harry Ståhlhane om forna tiders verksamhet. Jag hoppas att man har förstånd att bevara detta verk, som bara det är värt ett Lidköpingsbesök. På entréplan är det möbler och mattor, lite lampor. På andra våningen kläder, lampor, köksredskap, porslin och glas med mera.

Jag kikar runt, som jag plägar göra på loppisar, och ska inte ha något och är ju ”hindrad” av det köpstopp som jag ålagt mig. Men det har ju under hösten hänt att jag har fallit till föga och som shopaholic är det lätt att falla till föga. Jag hittar något litet tänkt för julklappsleken på julafton. Tio kronor per enhet är ju inte så farligt. Går vidare till klädavdelningen. Hittar inte så mycket. Men en Oscar Jacobsonrock liknande den Peter Falk har i sin roll som Colombo lockar. Jag provar den tillsammans med en blå, vitprickig Scotch and Soda-skjorta och en Elson ylle/kashmirkavaj (den ”nya” kavajen sitter som skräddad, lagom i ärmarna och runt midjan, fickorna osprättade). Rocken för 150 kronor passar jag på. Men de övriga för hundra kronor per plagg köper jag tillsammans med julklappslekspresenterna och en Rörstrands blomkruka (75 kronor) – jag är ju ändå i Lidköping.

Med påsen halvfylld går jag ut i det vackra vädret, fortsatt genom Gamla Staden, den gamla bebyggelsen som kantar Limtorget och mot hotellet på Järnvägsgatan. Jag checkar in via receptionen på Stadshotellet, får nyckeln och kliver in, inser att här har jag bott förut. Ställer in min packning för att trots lusten till en siesta.

Ut på stadens gator, går över Torgbron och ned längs Lidan mot PK Secondhand, nästa stopp på min loppistur. Jag slår mina lovar runt i den spatiösa butiken. Lyfter och kikar på somt, men går vidare. Hittar så på herravdelningen en brokig, färgglad skjorta (These Glory Days, 40 kr), en bomullströja (NN07, 50 kr), en Sandskjorta (50 kronor) samt ett par byxor i blandmaterial (läs stretch, Tailored originals 80 kronor) plus en ny påsen (en begagnad Ica-kasse för fem kronor, allt för välgörenheten). Så ut på Nya Stadens Torg, den väldiga platsen med det vackra röda rådhuset, med torghandel, julhandel och skridskobana. Upp mot systembolaget för att handla något till Jonas Johansson, vidare ner till anrika Garströms konditori för kaffe och en leverpastejmacka. Porslinet är förstås från Rörstrands, men kopp och tallrik matchar inte med koppen jazzandes omkring en smula riskfyllt med den varma drycken.

Så en stunds kontemplation och vegetering innan jag åter går till hotellet. Nu för en stunds vila (man är ju inte 67 längre).

Jag ligger och läser Jonas Theroins utmärkta ”Ristmärken”, en krimroman som initierat utspelar sig på Öland i nu- och dåtid, från förra året. (Köpte den av honom i julruschen då.) Så kommer sömnen en kort stund innan det är dags för promenaden mot Villa Villekulla.

Jag väljer vägen längs Lidans östra strand upp mot och över Blåe bron, gång-/cykelleden, som vackert lyser i det tilltagande mörkret. Så snett upp den väldiga arenan där jag möter upp Jonas Johansson för ett kärt möte.

Kvällen till ära har jag tagit på mig mina nyss inhandlade plagg: de svarta byxorna, den svartsmårutiga Sandskjortan och Elsonkavajen. I ett fåfängt försök att hedra stadens secondhandverksamhet, som går till välgörenhet.

Jonas Johansson har via kontakter fått plats i en av logerna, så vi blir tre som inte bara ska se bandy utan också får mat och dryck. P, som är ägare, av logen, är hängiven bandyfantast, företagare och logägare sedan några år tillbaka. Nyss uppkommen från Göteborg, där han bor, för hemstaden och toppmatchen.

Jag tackar och tar emot. Låter mig skämmas bort. Hamnar sedan mellan de båda – P och Jonas – som båda kommenterar en underhållande match som börjar med mål efter en knapp minut till bortalaget. Jag tjusas av farten, intensiteten, skickligheten i sporten. Pulsen går upp, men jag sitter tyst och fascineras. Villa vinner med 9–6 i en svängig match där Edsbyn ligger högt och inlednings vinnande, men där hemmalagets omställningar ger segern. Det blir mål som är hissnande skicklig bollkonst och räddningar som inte ska gå att göra.

Ja, bandy är en fartfylld sport. Dessutom är det grinigt och prestigefyllt med en domare som kanske är en smula för generös i sina bedömningar.

Kvällen i Villa Villekulla är över. Jag tackar varmt och lovar en återkomst. Gärna till slutspelet. Till mig själv säger jag att det är ett löfte som ska hållas. Så går jag samma väg hem som jag gick dit, kommer till hotellet och stänger om mig. Far till Öland en sväng innan jag faller in i en rastlös sömn.

Vaknar tidigt. Packar. Sätter mig vid frukostbordet på Stadt och är snart redo för att ta tåget 07.50 hem till Göteborg med en smula bandyfeber brinnandes i blodet. Far genom ett frostbitet landskap, rådjur som söker mat, skogar med skir snödräkt från en vinter som fortfarande tvekar. Passagerare kom och går. Som tiden.

Snuttifierat när barnteater görs för vuxna

Posted on december 7, 2024 av Kai Martin

Teater:

PINOCCHIO

I blickfånget, det ögonblickliga en vägg av masonit som fyller randen ut mot stora scenen. En anad dörr som förstärks av Geppetto (Kjartan Hansen), som med kol ritar dörren, gångjärn, nyckelhål. Han är en arm figur, men komisk i sin desperation att få tillträde till teatersällskapet innanför dörren. Det är en skicklig start, som förtas av Geppettos mumlande. Vad säger han? Är det viktigt? Varför är ljudet så lågt. Så kastas Pinocchio (Odin Romanus) ut och hamnar i Geppettos ägo. En utsökt pantomim börjar med Geppetto och dockan, där Odin Romanus från start går in för sin roll med stela, knixiga rörelser, blinkningar och huvudvridningar.

Det är i all sin enkelhet genialt. Och låt vi oss stanna vid den ypperliga scenografin och ljussättningen tillsammans med kostym och mask är regissör Katrine Wiedmanns ”Pinocchio” i hamn från första stund. Men det är ju också en historia som ska berättas. Den om trädockan, som Geppetto vårdar och älskar som vore det ett riktigt barn. Och dockan själv som längtar efter att bli en människa. Men som människa utsätts han ju också för alla frestelser och svagheter, som att för varje lögn växer näsan.

I Katrine Wiedemanns och Peter Dubont Weiss dramatiseringen av Carlo Collodis klassiska bok från 1880-talet satts i en modern kontext. Här finns krigshetsare (Putin, Kim Jong-un), som det raljeras över på låtsasryska respektive koreanska, adderat med nationalistisk vurmande. Till det att statens flickor ska producera barn och pojkarna ska bli soldater.

I detta samhällsklimat ska alltså Pinocchio bli människa, gå i skolan för att vara en plugghäst där de latare klasskamraterna lockar in i sina bedrägliga garn. Det som i sin tur leder till berättelsens dramatiska förvecklingar.

Det finns alltså mycket att berätta, men allt sker med en intensiv fart. Det blir rapsodiskt och snuttifierat av denna barnberättelse som ska göras för vuxna. Som om vi i publiken inte skulle ha tålamod att lyssna eller ta in.

Det är synd. ”Pinocchio” bär på så mycket skickligt i denna uppsättning, men det hastar förbi oss. Ja, Odin Romanus är återigen briljant (senast ”Nattvak”) och ensemblen sliter med att glida in och ut ur alla sina roller (undantaget Marta Andersson-Larson, som får hålla sig till sin felika den blå flickan) och ge dem personlighet. Här finns humor och allvar i en bra balans.

Men…

Pjäsen klockar in på knappt två timmar inräknat paus. Första akten hinner knappt börja förrän den är över. Nog är ”Pinocchio” värd mer än så. Ja, uppsättningen också.

”Pinocchio”, Göteborgs stadsteater, premiär 6 december 2024. Spelas till och med 22 februari 2025.

Av: Carlo Collodi.

Dramatisering för Göteborgs stadsteater: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedermann.

Regi: Katrin Wiedermann.

Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn.

Koreografi: Lidia Wos.

Maskdesign: Jessica Cederholm.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Odin Romanus (Pinocchio), Kjartan Hansen (Geppetto/president Nobiliare/chaufför/sergeant), Marta Andersson-Larson (den blå flickan), Anna Bjelkerud (teaterdirektör/den rike mannen/fröken Sperelli/domaren/fiskaren), Anna Harling (skådespelare/polis/Felina/rekryter), Eline Høyer (skådespelare/polis/korvkioskbiträde/Caterina/rekryter), Simon Rajala (skådespelare/polis/rumsuthyrare/Tändstickan/rekryter) och Ashkan Ghods (skådespelare/polis/Volpino/Carlo/rekryter).

Spännande så in i Norden

Posted on december 3, 2024 av Kai Martin

***Nordisk krim håller. Böcker som hållit mig vaken under 2024.***

Jag inser att jag är för dålig på att samla ihop det jag har läst till recensioner. Böckerna blir, efter sina sista kapitel, ihopslagna och som i vilande. Men man ska ju, som alltid, bättra sig. Så här kommer ett gäng spänningsrelaterade romaner från Sverige, Danmark, Norge och Island. Håll till godo!

Anders Roslund: ”Fly” (Albert Bonnier)

Anders Roslund har ju sedan skrivarpartnern Börge Roslund (1957–2017) avlidit fått klara sig själv. Det har gått alldeles utmärkt. Kanske för att han lärt sig av Roslunds kunnande inom kriminalvård och lyckats balansera denna kunskap med sin journalistiska vetgirighet och förmågan att forma sanningar i förening med fantasi till bra spänningslitteratur. ”Fly” är ytterligare en i serien om det omaka paret kommissarie Evert Grens Piet Hoffmann, före detta kriminell. I förra boken ”100 procent” hamnade Hoffmann i fängelse. Det är där han är nu, då dåtiden kommer ikapp honom och han och hans familj hotas. ”Fly” är raffinerad, en bladvändare och en roman som flyr snabbt i läsandet. Bara Anders Roslund själv vet hur det ska sluta, men han har lösningar på allt och öppnar ständigt för nya möjligheter för sina karaktärer utan att för en sekund tappa skärpan.

Jussi Adler-Olsen: Sju kvadrat med lås (Albert Bonnier)

Redan från start fångade danske författaren Jussi Adler-Olsen min uppmärksamhet om avdelning Q, satt att jobba med kalla fall. Den var humoristisk, raljant på samma gång som den var driven i sitt språk och spännande i storyn. ”Sju kvadrat med lås” är sista boken i serien om avdelning Q i allmänhet och den bittre men ytterst duglige kommissarie Carl Mørck i blickpunkten. Han, som hamnat i fängelse, åtalad för narkotika relaterade händelser som ledde till en kollegas död för 15 år sedan. På utsidan jobbar avdelning Q med Rose, Assad och Gordon för att rentvå honom. Samtidigt är det uppenbart att han hotas från insidan av fängelset. Men är det för att han är snut…? Nja, sanningen är mer sofistikerade än så. Denna Jussi Adler-Olsens final på serien är briljant och finalen, som inte ska avslöjas, är så snillrik att jag häpnar. En så snygg sorti.

Jo Nesbø: Natthuset (Albert Bonnier)

Flitige Jo Nesbø kan konsten att underhålla i stort och smått. I serien om den rumlande kriminalkommissarien Harry Hole spänner han över mycket utan att mista hela stycket. Det är nerv, fart och briljans i de storslagna berättelserna. Men han kan fatta sig kort också. Som i ”Natthuset”, som utan att förlora sig flörtar rejält med Stephen King. Det är dessutom en bok som lätt läses av ungdomar från 15 år och uppåt. 14-årige Richard har förlorat sina föräldrar och skickas till ett fosterhem i den avlägsna hålan Ballantyne. Nej, vi rör oss i inte i norsk tassemark utan något slags amerikansk dito, där jag utan att veta i fantasin hamnar uppe i Maine på gränsen till Kanada. Det ena osannolika efter det andra händer med kamrater som försvinner framför ögonen på unge Richard. Inte guds bästa barn blir han förstås föremål för polisens misstankar. Jo Nesbø kittlar med denna sin berättelse och skapar en kuslig närvaro utan att jag helt och håller slukas av den tänka spänningen. Men det psykologiska spelet är listigt presenterat.

Arnaldur Indriðason: Stormens vrede (Norstedts)

Det är något särskilt att ha haft förmånen att resa till Island och sedan läsa krimlitteratur som utspelar sig på ön. Arnaldur Indriðason är en favorit. Sävlig i sitt språk och sitt berättande. Men detta utan att för en sekund tappa spänningen. Ja, man kanske får ha en smula tålamod, men med det vinner man mycket. Som i ”Stormens vrede”, ytterligare en roman i serien om kriminalkommissarie Konrad. Han som efter pensionen inte kan låta bli att bli indragen i olika fall, till kollegornas irritation, och dessutom fortsätta sökandet om vem som bragte hans far om livet för över 50 år sedan. Ja, han ältar detta så att det gnisslar. Men det är skickligt presenterar. Arnaldur Indriðason kan sin isländska historia, förmedlar bilder av ett Reykjavik från förr lika väl som nu. Han väver samman historia med ett här och nu, sömlöst, skickligt och dramatiken är alltid närvarande. Som när en kvinna lämnar in en pistol som kvarlåtenskap efter den avlidne maken. Pistolen har förstås sin historia och går den inte att koppla till Konrads pappa…?

Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdottír: Reykjavik (Romanus & Selling)

Ragnar Jónasson har jag lärt känna tidigare via hans böcker om kommissarie Hulda Hermansdottír. Han skriver i samma skola som just Arnaldur Indriðason, men har förstås sitt eget språk och sina egna berättelser. Men det finns även här något sävligt över spänningen, som ändå intre förtar något. ”Reykjavik” är skriven tillsammans med vännen och tillika Islands statsminister och partiledare för Vänsterpartiet – de gröna. En otippad kombo, kanske, men tillsammans har de fått till det med briljans. Precis som hos Arnaldur Indriðason är det tillbakablickarna som skapar dramat. Här en 15-årig flicka som försvinner efter ett sommarjobb 1956 för att aldrig återfinnas. 30 år senare firar Islands huvudstad 200-årsjubileum samtidigt som journalisten Valur Róbertsson börjar sin egen utredning i fallet. Det går, men att vända på stenar från det fördolda från förr väcker också hot. För någon eller några vill inte att sannningen ska avslöjas. Duon Jónasson–Jakobsdottír skruvar sakta åt tumskruvarna och gör rasande skicklig spänningslitteratur.

Lögner och sanningar i poetiskt drama

Posted on november 24, 2024 av Kai Martin

Teater:

SJÄLENS TELEGRAF

”Själens telegraf” är som gjord för en film eller tv-serie. Så varför inte göra drama för scen av Amanda Svenssons hyllade roman med samma namn från förra året…?

På Teater Trixter skapar Konstkollektivet Snö poetisk dramatik med en smart och inkännande iscensättning. Salongen utnyttjas med skir och smart scenografi, snyggt ljus och ljud. Till det tre skådespelare som bär pjäsen med styrka och försiktighet. Emelie Strandberg gör sin Iris Watkins genom olika åldrar. Från liten flicka upp genom den fragila tonåren till en begynnande vuxenhet. Från huset och uppväxten med mammans äppelodling i Somerset till Glasgow. Från oskuldsfullheten, symbiosen med mamman till tonårstidens ifrågasättande till den första kärleken. Strandberg stävar på genom känsloregistrets kobbar och skär med en fin ton. Hon är barnet. Hon är tonåringen. Hon är den begynnande vuxna. Daniel Adolfsson och Caroline Andréason glider in och ut ur olika roller, sömlöst, skickligt, andandes pjäsens dramaturgi och alla skeende.

Vi får följa olika kapitel. En berättelse vars sanning och lögner skalas av lager för lager som en lök. Från en helhet till krackelerande, från oskuld till drömmar till fall och resning.

På scenen förstärker indiepopbandet Soul’s Telegraph alla sinnen med Daniel Adolfsson som Rubert, sångaren och låtskrivaren som drömmer om stordåd med sitt band. Det band som Iris blir inbjuden att delta i.

Pjäsen tar framför allt avstamp i åren 1992 och 1998, men speglar också dåtid som framtid. Man möter en tid av lågkonjuktur och arbetslöshet. Med Iris ifrågasättande om vem hennes mamma är och var, vem hennes pappa är och vem hon egentligen vill vara. Allt skickligt iscensatt med få medel, men med en stark berättarröst.

Vi i publiken sitter mitt i handlingen på diverse stolar utplacerade i salongen som skådespelarna kilar in och ut ur med absolut närhet. Lika nära är ”Själens telegraf”, som i all sin bedrägliga enkelhet är väldigt drabbande. Det här är en mycket sevärd, stark och vacker föreställning.

”Själens telegraf”, Konstollektivet Snö på Teater Trixter, Göteborg. Urpremiär 26 oktober 2024. Denna recension baserad på föreställningen 24 november. Pjäsen spelas till och med 30 november.

Manus och regi: Caroline Andréason och Emilie Strandberg

På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréason, Emilie Strandberg samt Soul’s Telegraph (Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Höjesjö, Ebba Reibe, August Marmander, Sofia Ramstedt)

Musik: Peter Cliffordson Weicht
Kostym och scenografi: Lisa Hjertén
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Koreografi: Sara Suneson
Mask: Maja Asp

En film att prata om

Posted on november 23, 2024 av Kai Martin

Film:

UNDER TROTTOAREN – STRANDEN

!!!

Att regissör, manusförfattaren och filmskaparen Henrik Hellström vill skapa ett samtal om och kring sitt skapande står klart. Till lanseringen av senaste filmen ”Under trottoaren – stranden” bussades en premiärpublik till Falkenberg (där han växte upp) från Göteborg. En resa inte utan upptåg eller samtal. Vid premiärvisningen på Hagabion i Göteborg var konceptet något liknande.

Regissören höll ett anförande, som på något vis ville staka ut vägen för filmen. Att vi skulle bevittna en födelse, att vi i salongen alla var föderskor och att vi senare skulle, med ord, förmedla våra intryck. Torsten Rönnerstrand, bland annat docent i litteraturvetenskap, spelar Tott, en fiktiv roll baserad på honom själv. Innan filmen håller han en kortare föreläsning om att filmen delvis baseras på Eyvind Jonssons ”Strändernas svall”, som sin tur är baserad på Homeros ”Odysséen”. Att den noggranne svenska Nobelpristagaren (1974) i sin research missat sju verser i dikteposet, som Rönnerstrand nu kunde presentera. Dessa lästes med stort allvar och inkluderade inte bara Göteborg utan också sönerna Ulf och Björn. De som också medverkar som bröder i filmen. Allvaret gör humor. Precis som då bröderna Rönnerstrand introducerar filmen med att berätta om det stora slukhål som kommer uppstå på grund av en växande fettknöl i Djupedalsängsbäckens kulvert. Ett slukhål som kommer dra ner hela Linnéstadens stenstad inkluderat Petter Stordalens väldiga hotell Draken vid Järntorget. Allt berättat med lika stort allvar som fadern. Allvaret gör humorn.

Med titeln på denna Henrik Hellströms senaste film flörtar han med slagordet ”Sous les pavés, la plage” under studentupproret i Paris 1968. Något som också påverkade situationismen, en filosofisk konstyttring verskam under framför allt 60-talet, men som också har förgreningar till ryska Pussy riot.

Så redan innan filmen startar öppnar Henrik Hellström och de medverkande för samtal och refenser. Titeln kan, förutom kopplingen till studentupproren, också leda till Umeåbandet Deportees utmärkta album ”Under the pavement – the beach” (2009). (Ja, titeln är hämtad från händelserna i Paris 1968.) Referenserna till ”Strändernas svall” öppnar upp för både Ulf Lundells låt (1996) och Kai Martin & Stick!:s med samma titel (var video är inspelad mellan Falkenberg och Varberg) från comebackalbumet [utan titel] 2016. ”Odysséen” i sin tur öppnar det litterära landskapet med bland andra James Joyces ”Odysseus” (1922). Och för inte så länge sedan levde Homeros mäktiga verk upp i en fantasifull föreställning på Backa teater (läs recension här.) Ja, uppror, förresten. 2001 hade vi ju vår dos av det vid Göteborgskravallerna. Men knappast med någon filosofisk tyngd när gatstenarna grävdes upp för att kastas mot polisen. För inte hittade väl demonstranterna stranden under stenarna…? Men märkligt nog höll Ulf Rönnerstrand en guidad teaterföreställning, en bussresa (!), om sina upplevelser av kravallerna femton år efter (läs här).

Han, skådespelare på Backa teater, är nu rutinerad i sin roll som ”sig själv” i ”Under trottoaren – stranden”. Hans bror och far är det inte, där den sistnämnde debuterar som skådespelare. Henrik Hellströms film är underfundig, allvarlig och stillsam. Men det är också allvaret som gör humorn som med ett slags bordun som klingar envetet stilla under filmen.

Fadern Tott gör akademisk karriär. Foton förstärker att det är en dokumentär (fast det egentligen är en mockumentär). Han får en son med en kvinna som sedan lämnar honom ensam med barnet. Två år efteråt kommer son nummer två. Även här lämnar modern Tott. Han har tagit klivet ur den akademiska karriären och livet blir alltmer ett rollspel där sönerna kommer att ingå. Fortsatt användande av foton förstärker det dokumentära.

Den trehövdade familjen lever i enslighet någonstans i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. Mat från ett mobilseringförråd, där etiketterna tagits bort, tjänar som föda för all framtid. Familjen spelar spel, ett slags alfapet, där tre namn läggs på bordet: Amanda, Lars och Mario. Tre vuxna som i olika stadier visar på ett karriärmässigt misslyckande tornar upp och som med en sliding door-liknande effekt tangerar varandras liv. Bröderna ger sig av utan sin far, på en odyssé med oklart mål.

”Under trottoaren – stranden” är en film med en otydlig början och ett vagt slut. Däremellan rör sig allt drömlikt märkligt. Men det är allvaret som gör humorn. Värmen i den som berör. Men framför allt, filmen är något man aldrig kan sluta att prata om. Bra eller dålig är egalt.

”Under trottoaren – stranden”, premiär 22 november 2024.

Regissör och manus: Henrik Hellström.

Musik: Erik Enocksson.

I rollerna: Torsten Rönnerstrand (Tott), Ulf Rönnerstrand (Ulf), Björn Rönnerstrand (Björn), Amanda (Malin Alm), Lars (Fredrik Lycke), Andreas Strider (Mario) med flera.

Från västkusten mycket (spännande) nytt

Posted on november 21, 2024 av Kai Martin

Det finns som alltid en ambition att tipsa om krimlitteratur lagom till semestern. Men tiden medger inte alltid den lästakt som krävs och jag har, sedan jag är min egen arbetsgivare, bara en deadline och den tänker jag inte jaga.

Därför blir det nu, med en dryg månad kvar till jul. Inte helt fel det heller.

Urvalet är den här böcker med Göteborg eller dess omnejd i centrum.Håll till godo.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen” (Albert Bonnier):

Göteborgskan har sedan starten i serien om polisen, nu överkonstapeln, Nils Gunnarsson lyckats förena Göteborgshistoria, spänning och laddade dramer i kända miljöer. Ja, hon fortsätter alltså handlingarna i ett Göteborg på 1920-talet. Hon har gjort sin research noga och det känns att man gå på stadens gator, om än i en annan tid i ett annat liv. Nu är det ståtliga Naturhistoriska museet som är i fokus. En barnflicka med ansvar för småbarn från en burgen familj i Linnéstaden (ja, jag vet att det inte hette så då) kommer till museet en köldslagen eftermiddag innan stängningsdags. Plötslig är äldsta flickan försvunnen. Ett mysterium öppnar sig med oanade situationer. I ett iskallt Göteborg kläs borgarklassens diskreta charm av. En dysfunktionell familj blottas. Men vem är skyldig. Marie Hermanson har grepp om berättelsen från start till mål. Återigen får Nils Gunnarsson sällskap och framför allt hjälp av kvinnan han åtrår, Ellen Forsell, men förlorat till en annan. Jo, Marie Hermanson kan spinna intriger med flera trådar till en intressant väv. Mycket välförtjänt är hon nominerad till Svenska Deckarakademins pris 2024.

Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonnier):

Med ”Den vidunderliga kärlekens historia” (2002) satte Carl-Johan Vallgren mina sinnen i brand. En välskriven, fantasisfull berättelse som växte för varje rad som jag läste. ”Din tid kommer” är spänningslitteratur. Ja, krim, om man så vill. Han återvänder till sin barndoms Falkenberg med kommissarie Björling. Ensamstående med sin tonårsdotter. Hustrun har gått bort i sviterna av sin sjukdom. Med det har också allt ljus släckts. Björling kämpar i ett grått töcken, hemma och på sitt arbete. Det är en bok som andas Hallands skiftande miljö. Från kustens vindpinade stränder, sältan och inåt land med mossar, skogar, berg. Björling blir engagerad i ett förmodat mord på en ung kvinna som hittas i ett vattendrag. Samtidigt kämpar han med sitt förflutna. Till sin hjälp får han en utredare från Stockholm, Johanna, och den sedvanliga konflikten storstad mot småstad utspinner sig på flera nivåer. Så försvinner Björlings dotter. Carl-Johan Vallgren kan skriva, det vet vi. Men kan är också skoningslös i sitt frammejslande av spänning. Till synes inledningsvis grovhugget framträder en raffinerad historia som förenar sorg och desperation med ett idogt polisarbete, som aldrig släpper taget. Tros den gråa tonen i romanen är den färgstark i sin kraft och sin berättelse. Carl-Johan Vallgren kan det här… också.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav” (Norstedts):

Hon tvekar inte att starta sina krimberättelser med en lavett. ”Havsgrav” är Göteborgsförfattaren och journalisten Jeanette Bergenstavs tredje roman i serie om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Men trots att den börjar med ond bråd död är det den här gången ett överraskande mer långsamt förlopp. Men tveka inte. Jeanette Bergenstav tar snabbt kommando över sin historia och släpper aldrig greppet lika lite som jag gör när jag läser. Det här är återigen en sidvändare med ett stegrande tempo. Återigen rör hon sig i Göteborgsmiljö, men har nu vågat sig ut i Göteborgs norra skärgård – och upp på en fiktiv bohuslänsk, karg ö. Ett retreatboende bjuder på oanade resultat. Inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Död följer på död och Jennifer Sundin dras in i handling närmast ofrivilligt tillsammans med ”sin” fotograf Petter. Det här är krim-/spänningslitteratur i sin prydno, där man lämnar den slutlästa boken med andan i halsen.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister” (Lind & co):

Även Göteborgsbaserade författaren Tony Fischier har i sin femte bok i sviten om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik rört sig ut i en fiktiv skärgård utanför Göteborg. Med ”Själarnas illusionister” – hans hittills mest omfångsrika bok (drygt 530 sidor) – vilar han inte på hanen. Han skriver skickligt, skissar snabbt intrigerna och lotsar läsarna genom divers händelser, personer och platser. Med det strösslar han ledtrådar lite bedrägligt för att man ska tro att man är mördaren på spåret. Men precis som mästaren Jo Nesbø kastas man snabbt iväg till en annan lösning, som plötsligt inte heller den visar sig given. Tony Fischier öppnar skickligt ständigt nya dörrar med lösningar. Något som gör att det aldrig blir trist att läsa hans romaner. ”Själarnas illusionister” rör sig skickligt i olika miljöer med ett intressant persongalleri. Niklas Ragnviks käraste, privatdetektiven Maxine Adlercrantz, får återigen stort utrymme. Men hennes tidigare Lisbet Salander-liknande karaktär har delvis tonats ner utan att marginalisera henne. Tony Fischier klarar elegant att skildra vardag för att snabbt växla om till spänning. Han skildrar miljöer, fiktiva eller verkliga, som man själv är på plats. Även hans persongalleri är skapat med trovärdighet. Det är skickligt. Men i ett Göteborg som präglas av gängkriminalitet saknar jag fortfarande någon som vågar anta utmaningen att skriva en deckare där dessa elementen vävs in. Anna Ihréns ”Guldstaden” (2023) tangerar förvisso detta, men utan egentlig kraft. Kanske är det dags för flitigt skrivande Tony Fischier!

Färgsprakande och moralisk ”Charlie och chokladfabriken”

Posted on oktober 2, 2024 av Kai Martin

Musikal:

CHARLIE OCH CHOKLADFABRIKEN

!!!!

***Briljant. Rollen som Willy Wonka är som formgjuten för Ola Salo, som gör karaktären till sin fullt ut. Foto: LENNART SJÖBERG***

Göteborgsoperan.

Bäst: Ola Salos all in Willy Wonka.

Sämst: Att Hanna Lindblad försvunnit in i ensemblen.

Fråga: Finns det någon annan än Ola Salo som skulle kunna göra Willy Wonka med en sådan självklarhet…?

För bara ett år sedan såg jag Ola Salo i en fullödig soloshow på Kajskjul 8 – bara några hundra meter från Göteborgsoperan. I ett intimt format tog han scenen i besittning som om vore det på någon av de större i landet. Något år innan hade han med sitt the Ark gjort comeback med en omfattande Sverigeturné, som då den nådde Göteborg stod som högst och mest vackert lysande.

Han har stått som gäst hos Håkan Hellström på Ullevi (2017) och fått agera den arenaartist han egentligen är och famnat varje sekund av publikens gunst. Men han kan också skänka kraft åt roller i musikaler, som ”Hedwig and the angry inch” (2017) och har erfarenhet från rollen som både Judas och Jesus i ”Jesus Christ Superstar” (2008, 2009, 2012–2014 samt 2022) och var understudy för Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla” när musikalen hade urpremiär på Malmöoperan 1995.

Så, jo, han kan underordna sig en roll. Eller, som i Göteborgsoperans uppsättning av ”Charlie och chokladfabriken”, ta den i besittning. Om kostymdesignern Rachael Canning klippt och skurit kostymerna till föreställningen till perfektion, från fattigkvarterens murrighet till chokladfabrikens färgsprakande godisregn, har man i Ola Salo måttanpassat Willy Wonka. Han är sin karaktär från start till mål. I spänstig röst. I mimik och motorik. I självupptagenhet och elakhet. I allt. Förvisso är Ola Salo ingen dansman, men att stegen är kantiga blir på något vis synonymt med rollen.

Men Roald Dahls moralistiska roman är som musikal så mycket mer än Willy Wonka.

Av den svenska översättning ”Kalle och chokladfabriken” har det blivit ”Charlie…”, för att bjuda på möjligheten att lätta på barnrollerna. Charlie är mer könsneutralt och kan alltså vara både flicka och pojke. Den allestädes närvarande och krävande rollen är fördelad över spelperioden mellan Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas. För kvällen när jag närvarar är det 11-årige Isak Nilsson som axlar ansvaret och imponerar. Vilken lyskraft och vilken skört stark Charlie han gör.

*Delar. Isak Nilsson är ett av fyra barn som delar på rollen som Charlie – och gör det med imponerande glans. Foto: LENNART SJÖBERG*

Lars Hjertner gör Charlies farfar Joe, han som är så fylld av skrönor, med bräcklig kraft. Även det en bärande roll klippt och skuren för honom. Så löper det genom rollistan. Från Karin Mårtenson Ghods ömsinta Charlies mamma till Åsa Fångs skåpsupande westernfrun Teavee, mamma till odågan Mike. Ja, för att inte glömma Anders Wängdahls underbart kitchiga, dame Edna-liknande tv-reporter Cherry.

Ja, hela raddan av bortskämda, självupptagna ungar – som alla på något märkligt vis tillskansat sig den åtråvärda guldbiljetten, entrén till Willy Wonkas hemliga chokladfabrik – har hittat sina karaktärer hos Robert Sillberg (Augustus Gloop), Julia Carlström (Veruca Salt), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde) och Oskar H Olsson (Mike Teavee). Oavsett om de är frossande morsgris, självcentrerad brat, narcissistisk influenser eller egoistisk hacker.

Som om dessa fyra karaktärer samlar ihop till de sju dödssynderna och ska straffas av den egocentriska Willy Wonka.

Jo, ”Charlie och chokladfabriken” är en moralisk uppsättning i ett sprakande godisregn, omgiven av spunnet socker för att ge sälta åt föreställningen, som inte har en död sekund.

Trots sitt armod lever familjen Bucket i kärlek och omvårdnad där Charlies drömmar är stora, men ändå modesta. Han/hon ser andra, bryr sig om andra. Det blir öppningen till framtiden och finalen i föreställningen, som bjuder på en intensiv men varm ton.

Men… vad hände med Hanna Lindblad? Hon som för knappt 20 år sedan var Sveriges absolut ledande, mest karismatiska musikalartist med topproller i ”Singin’ in the rain” och ”I hetaste laget” på Oscarsteatern. Nu är hon en i ensemblen som dansande och sjungande agerar en av flera oompalooompier. Ett öde värt en musikal.

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan. Premiär 21 september. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober. Spelas till och med 12 april 2025.

Manus: David Grieg baserad på Roald Dahls roman ”Kalle och chokladfabriken”.

Musik: Marc Shaiman.

Sångtexter: Scott Wittman och Marc Shaiman.

Sånger från filmversionen: Leslie Bricusse och Anthony Newley.

Svensk översättning: Erik Fägerborn.

Orkestrering: Douch Besterman.

Arrangemang: Marc Shaiman.

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelære.

Regi: Mattias Carlsson.

Koreografi: Simen Gloppen.

Scenografi: Lucy Osborne.

Kostym- och dockdesign: Rachael Canning.

Ljusdesign: James Farncombe.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

Videodesign: Formförbundet.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England.

Dirigenter: Jonas Nydesjö/Martyna Szymczak.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Medverkande: Ola Salo (Willy Wonka), Tobias Ahlsell (Jerry), Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas (Charlie Bucket), Karin Mårtenson Ghods (fru Bucket, Charlies mamma), Lars Hjertner (Joe, Charlies farfar), Zorka Hunjak (Josephine, Charlies farmor), Timo Nieminen (Charlies morfar), Ingahlill Wagelin (Charlies mormor), Robert Sillberg (Augustus Gloop), Carolina Söderman (fru Gloop, Augustus mamma), Julia Carlström (Veruca Salt), David Lundqvist (herr Salt, Verucas pappa), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde), Sami Yousri (herr Beauregarde, Violets pappa), Oskar H Olsson (Mike Teavee), Åsa Fång (fru Teavee, Mikes mamma), Anders Wängdahl (Cherry) och Lina Svahn Larsson (fru Pratchett).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, Jesper Blomberg, Hanna brehmer, Hampus Engstrand, Julia Forssell, Hilma Gudjonsdottir, Tord Hansson, Henrik Hjärne Jöneby, Tova Hollender, Pia Lauritzen Albrecht, Hanna Lindblad, Oscar Linder, Elin Ljungberg, Jacob Wallenberg och Elias Wallin.