Konsert:

LAVENDER

!!!!

Sebright Arms, London.

Publik: Utsålt (150 personer).

Bäst: Låtarna, arrangemangen, sången.

Sämst: Dumt att inte tacka publiken från scen när konserten är slut.

Fråga: Hur långt kan Lavender gå…?

Följer man bandet Lavender på Instagram – @lavenderlavenderlavender_ – möts man av Adam Jacksom och Oskar Rice, som gillar att hänga. Men i slackertillvaron frodas musik och ett charmigt kamratskap. De båda möttes under skoltiden, men kom först senare att umgås för att börja skapa musik. Lavender blev verklighet 2019 och snart producerades låtar, om än inledningsvis i försiktig skala.

2020 kom singeln ”Peppermint” som snabbt strömmade på och nu är uppe i imponerande över 23 miljoner lyssningar. Pandemin slog klorna om Lavender, men famntaget mellan vännerna lyckades den inte bryta. Nu har bandet krånglat sig förbi alla möjliga hinder i form av elakt skivbolag och usel manager. Debutalbumet ”We’re having a barn dance” är nyss utgivet och har redan skapat uppmärksamhet. BBC 6 Music har utnämnt det till årets album tillsammans med ett gäng andra prominenta artister/band. Inte illa för ett band som egentligen inte kommit ut ur start blocken.

Under hösten skulle bandet åkt på turné med Chartereuse, men av olika anledningar blev det inte av. Lavender fick istället ordna sina egna spelningar, som blev färre, och hamnade i London istället för Bush Hall (kapacitet på 400 personer) i skrubben Sebright Arms med plats för 150, en källare under en frekvent besökt studentpub i östra London.

Låt mig få det sagt med i en snar början: Jag hade inte upptäckt bandet om det inte var för att jag är gudfar till Oskar Rice. Men jag är glad för att både vara det och för att få upptäcka bandets säregna musik. Att åka till London för att följa hans och vännen, musikerkollegan Adam Jacksons musikäventyr var en självklarhet.

Väl på plats blir begeistringen än större. Ja, det är ett valpigt band – om man kan säga det om ungdomar som kretsar kring de 30 – med förbättringspontential på scen. Men musiken övertrumfar allt. Det är något som landar i gränslandet mellan Fleet Foxes mest ljuva stunder och något slags nedstrippad EDM emellanåt. Men framför allt är det tillbakalutat, stämningsfullt och omfamnade med spännande, överraskande tempoväxlingar.

Adam Jackson är en fantastisk sångare med ett brett register och en förmåga att skapa dynamik inom låtarna ramar. Oskar Rice produktion öppnas genom de samplingar som bjuds genom hans pads. På scen blir det en smula mer intensivt med trummor och sång adderat. Men med extra sång från gitarristen Tibo Step och Latir uppstår det – ja – ljuv musik. För harmonierna är viktiga i kompositionerna.

Lavender gör – trots att detta album lite ironiskt kommer nu i november (skulle ha släppts i våras) – musik för sommaren. Det är inte utan att jag tänker att Way out West skulle ha mått bra av att ha bandet på scen. Eller andra sommarfestivaler. Som hand i handske, helt enkelt.

Lavender, Sebright Arms, London. 15 november 2025.

Bandet: Adam Jackson, sång, gitarr, keyboard och saxofon, och Oskar Rice, bas, pads och keyboard, med Cosmo Clark, trummor, Tibo Step, gitarr och sång, Latir, sång.

Låtlista:

1. 3:45/Buslane
2. Lowlight:slowlight
3. Lowlight (reprise)
4. I cut ties
5. Peppermint
6. Ifnotnowthen (when)
7. Harlequin/los dias azuels
8. Missing you
9. Cowboy pancakes
10. Way over
11. Whenineeditmost

Konsert:

ED HARCOURT

!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Några få hundra.

Bäst: Att han utan tvekan bjuder in sin publik till låtar till nya albumet ”Orphic” som kommer om några veckor.

Sämst: Att han inte förklarad varför han brutit tre revben.

Fråga: Ska vi vara glada att Ed Harcourt inte har blivit en Axl Rose…?

Han är åter ensam på scen. Ackompanjerad av sitt keyboard, munspel, akustiska gitarr, elgitarren och de tre – eller är det fyra – mikrofonerna, som bidrar till detta milda sjöslag på scen. På ett och ett halv år har britten Ed harcourt gästat Göteborg – och Sverige – tre gånger. Senast med band. Gången innan dess – april 2024 – på Jacy’z vid foajékonserten var det fullkomligt lysande med gästspel av Peter Jöback, bland andra. Då hade han dessutom spelat i Foggy Days, skivbutiken i Mölndal och delat sång med Peter Jöback på Draken Live under samma dag. (Läs om det här!)

Nu är han alltså åter ensam på scen, men är snabb att invitera den utspridda publiken som prydligt sitter vid matsalsborden med en distans som vore det fortfarande pandemiska restriktioner.

Det är ett test. Hur kan Kajskjul 8:s showscen fungera för en konsert av den här typen? En spelning som skulle satts på väsentligt intimare Slussen, Orust, hamnade här. Tack för det och tackar som frågar, scenen fungerar utmärkt för en konsert som den här.

Ed Harcourt är en rastlöst själ, men också hjärtevarm. Han är en singer/songwriter med en berättelse som en räv bakom örat för varje sång. Han inleder med att ursäkta sig med att vara jetlaggad och ha tre brutna revben. Varför det sistnämnda får vi inte veta.

Så inleder han på elgitarr med ”Under the still and lonely sky”, låten som kommer inleda kommande album ”Orphic” (kommer 20 november) och ännu inte är utgiven. Djärvt, men helt i linje med hans skapande. För även om han är mångfacetterad i sitt skapande finns det en linje i låtskrivandet som är lätt att följa.

Han följer upp med ”Something in my eye” (från ”Here be monsters”, genombrottsalbumet 2001), som han förklarar är en av de första han någonsin skrev och då på sin brors gitarr och i ett öppet E. Växlar över till keyboard, blottar stolt sina vita strumpor – som en hyllning till Joe Jackson, den brittiska sångaren och låtskrivaren från new wave-eran – som har inskriptionen ”My cat is my therapeut”. Jo, det är trivialt och jovialiskt där låtarnas djup får stå i kontrast till mellansnackets underhållande trams. Som att han blivit ”trollad” av Portisheads Geoff Barrow. ”I don’t know why!”

Det blir, inte som en ursäkt, en hel del fokus på låtar från ”Orphic”. Men fem stycken – ”Under the still and lonely sky”, ”A ghost walked throgh me”, ”By the light of the silver morning”, ”Low spirits” och första extranumret ”Patron Saint of restless dreamers” – är ju inte förfärande mycket. Dessutom famnar låtarna väl in i repertoaren och faller inte utanför ramen.

Ed Harcourt bjuder på musik från hela karriären, men utelämnar favoriter som ”Shanghai”. Å andra sidan bjuder han på ett exklusivt set som visar upp hela hans fantastiska brokighet. I nya ”By the light of the silver morning” bjuder han upp en kvinna i publiken att spela tamburin, vilket sker med största möjliga respekt och rymt. ”Low spirits” tillägnas Marianne Faithfull, som avled i januari i år, och Strange beauty” tillägnas Lars Bodén (Ådalsbandet och arrangör som tagit hit Ed Harcourt de senaste åren).

Allt avslutas med, som på Jacy’z, att Ed Harcourt lämnar all elförstärkning och mikrofoner på scen för att sjunga ”El magnifico” ute mellan borden. Så försvinner han efter 21 generöst spelade låtar. Igen. En nära två timmar innehållsrik och värmande konsert är över.

Ed Hardcourt, Kajskjul 8, Göteborg, 23 oktober 2025.

Låtlista:

1. Under the still and lonely sky
2. Something in my eye
3. God protect your soul
4. All of your days will be blessed
5. Furnaces
6. A ghost walked through me
7. Last cigarette
8. The pretty girls
9. Ghostwriter
10. Strange beauty
11. By the light of the silver morning
12. Born in the ’70s
13. Low spirits
14. Hey little bruiser
15. She fell into my arms
16. This one’s for you
17. Until tomorrow then
18. Apple of my eye
19. Patron Saint of restless dreamers
20. Sister Renee
21. El magnifico

Konsert:

BJARNE LUNDQVIST med HYLLNINGSORKESTERN

!!!

Fjärås bygdegård.

Publik: Snudd på fullt (knappt 300)

Bäst: Inledande ”Sex fot under” är fullkomligt lysande.

Sämst: Jag förstår varför, men extranumret tar fokus från temat.

Fråga: Är det egentligen inte oförskämt att sjunga så bra när man fyllt 80 år…?

När Alf Robertsons (1941–2008) ”En flisa av granit” kom 2009 var det på sätt och vis orsakat av mig. Denna hans sista album kom att produceras av Björn Olsson (ja, låtskrivaren som tillsammans med Håkan Hellström skapat en gäng svenska musikaklassiker). För när jag något år innan Alf Robertsons bortgång intervjuade honom (det kan ha varit den sista) nämnde han att Björn Olsson skulle spela in med honom. Det visade sig att det hade den forne Union Carbide Productions-/Soundtrack Of Our Lives-gitarristen ingen aning om förrän han läste min intervju i GT. Det gjorde att han ringde till Alf Robertson, som nöjt sa ”Jag visste att du skulle ringa, för visst vill du?”. Det blev ett fint album och när Håkan Hellström spelade på Scandinavium för snart 15 år sedan gick han och bandet på till ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg”, stod och vinkade till publiken innan allt drog igång. En oerhört fin entré.

Men varför i hela friden skriver jag om detta när det handlar om Bjarne Lundqvists hyllning av Totta Näslund…?

Jo, jag kom att tänka på ovanstående, för när den forne Flamingokvintetten- och Streaplerstrummisen nu är på en mindre turné med sin konsertserie ”Bjarne hyllar Totta” skyller han på mig. Anledningen är att jag för tre år sedan gjorde en intervju i Göteborgdirekt (läs här) med honom och låtskrivaren Steve Eriksson apropå samarbetet Lundqvist–Eriksson (lyssna på dem här!). Där skriver jag ”I duon delar de båda på sången till Steve Erikssons låtar. Här får Bjarne Lundqvist blomma som sångare, ibland tangerande Totta Näslund, och Steve Eriksson som kompositör.” Detta har har fastnat hos Bjarne Lundqvist, legat och gnagt fram till i våras. 1 april skulle Totta Näslund (1945–2005) fyllt 80 år, en och en halv månad fyllde Bjarne Lundqvist 80 år.

Han som stod oceaner från Totta Näslund, framför allt under det politiserade 70-talet då Totta sjöng i banden Nynningen, Nationalteaterns Rockorkester och deltog i Tältprojektet. Ja, det var skillnad på progg- och dansband.

Bjarne Lundqvist har förklarat att han ”hatat” Totta. Starka ord, som ska ses i förmildrande omständigheter. Det är heller inget som sägs från scen. Men det nämns här för att förklara aversionen han haft för Totta Näslund. Men så började han alltså, på grund av min förflugna referens, att lyssna på Totta Näslunds soloalbum (2005–2006 – det sista postumt). Detta skedde alltså i våras och sedan har det gått undan. För tycke uppstod. Framför allt gillade Bjarne Lundqvist Dan Hylanders kompositioner till Totta, men också Pluras, Ulf Lundells och Mauro Scoccos bidrag till densamma.

Snart väcktes idén om att Bjarne skulle sjunga Totta och där är vi nu. Med turnéstart 4 oktober i år i Mimers hus i Kungälv är han nu ute och spelar med sitt Hyllningsorkestern. Ett gäng slipade dansbandsmusiker, som kan sätta färg på musiken.

Det är en vacker tanke, som inte stannat vid en idé. Bjarne Lundqvist är all in i det här. Bygger upp konserten som en föreställning med mellansnack och en snygg väv av Tottas låtar och musik som Bjarne själv har gjort.

Inledning är hisnande bra. Efter ett kort malande intro kliver han på den fina scenen i Fjärås bygdegård till applåder. När han greppar mikrofonen och låter rösten ljuda i Mauro Scoccos ”Sex fot under” – från ”Totta sex – bortom månen och Mars” (2002) – står det tydligt: Bjarne Lundqvist menar allvar.

Nej, han sjunger inte Tottas låtar som vore han Totta Näslund. Det behöver han inte. Bjarne Lundqvist har sin egen karaktär, väljer att tolka låtarna från sin årskamrat och göra dem till sina. Han sjunger fantastiskt och utan att vara förmäten imponeras jag över att rösten är så stadig, ren och stark. Karl’n ‘är ju trots allt åttio. Men ingenting sådant som ålder bekymrar den gamle dansbandsveteranen.

Det finns en beundransvärd patos i sången och varje låt är väl vald efter Bjarne Lundqvists kynne och liv. På så sätt blir det en personlig resa i Tottaland som trots allt gränsar till Bjarne Lundqvists egna erfarenheter.

Han väver också in musik från sin egen solorepertoar. Fina ”Om du vågar”, som Peter Lundblad (1950–2015) skrivit till Bjarne Lundqvist, är som temat till en film. Den är utsökt orkestrerad, men visst hör jag ett stråkarrangemang i fantasin. Det blir även musik från karriären, som han fortfarande håller vid liv, med the Mule Skinner Band och samarbetet med Steve Eriksson.

Med ”Bjarne sjunger Totta” får inte bara Totta Näslunds musik nytt liv. Det blir också som en försoningsgest där Bjarne Lundqvist visar att musiken det spelat, bakgrunder de delat och med det scener är rätt lika. Det finns en ton av country i låtarna Totta sjunger, den genre som ligger nära dansbandsmusiken. När Bjarne Lundqvist några gånger deklamerar texterna till låtarna han ska sjunga är han djupt imponerad av scenerna som texterna bjuder. Texter som visar – och nu är jag måhända fördomsfull – livet bakom dansbandens glättighet. Händelser då musiken tystnat och bara en gäst är kvar i salen, som i Dan Hylanders ”Aldrig så ensam (Marianne)”. Eller när ”Mil efter mil”, Pluras låt till ”Totta 2: hjärtats slutna rum” (1996), inte bara blir Tottas resa utan också Bjarnes. Eller, för alldel, ”En clown i mina kläder” (Tottas debutalbum ”Totta” 1995).

Bjarne Lundqvist har varit en slitvarg i musikens och publikens tjänst. Spelat på hart när varje dansställe och scen i Sverige från karriärens början på 50-talet till nu. För Totta Näslund var det likadant. Han var aldrig för fin för att spela på en pizzeria längs E45 om så krävdes. Så att Bjarne Lundqvist väljer Fjärås bygdegård är inte bara för att han har en faibless för bygdegårdar i allmänhet, det ger också ”Bjarne hyllar Totta” en autenticitet. En kärlek och respekt till både musiken och till publiken. Det är imponerande med denna spelglädje och vilja att dela med sig, som Bjarne Lundqvist har.

Jag inbillar mig att den buttre Totta Näslund, som aldrig var snar till beröm, nickar gillande i sin grav där på Västra Kyrkogården i Göteborg. Han tänder en cigg, kisar med ögonen och säger: ”Det var som fan! En dansbandskille som sjunger mina låtar!”.

”Bjarne sjunger Totta” med Bjarne Lundqvist och Hyllningsorkestern. Fjärås bygdegård 19 oktober 2025. Showen spelas även i Skepplanda bygdegård 31 oktober.

Bandet: Jörgen Flach (keyboard, dragspel och sång), Thord Lundqvist ( ja, Bjarnes son, trummor och cajon), Håkan Jonasson (gitarrer), Bertil Broddéus (basgitarrer) och Martti Jäsklid (gitarrer och sång) samt, förstås, Bjarne Lundqvist (sång och congas).

Låtlista:

1. Sex fot under
2. Lögner och porslin
3. Maria (är detta allt vi har…?)
4. Femton minuter
5. Om du vågar (Peter Lundblad-låt till Bjarne Lundqvist)
6. Den röda klänningen
7. Jag har väntat natt och dag (the Mule Skinner Band-låt)
8. Mil efter mil
9. En dåre som jag
10. Kom ge mig lust (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
11. Där ännu nyårsdagen sover

Paus

1. Sommarens sista servitris
2. Men bara som min älskade väntar
3. Mycket vill ha mer
4. Aldrig så ensam (Marianne)
5. Lev väl (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
6. Stort att vara liten
7. Inte för kärleken (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
8. Vi möts igen (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
9. Allt jag gör dej
10. En clown i mina kläder
11. Vad har du under blusen, Rut? (extranummer)

Fotnot: Samtliga låtar är från Totta Näslunds soloalbum om inget annat anges.