Att musik ska byggas utav glädje har Lill Lindfors med emfas slagit fast. Utan toner i dur och moll vore livet bra trist. Det förstår Stella. Musikgruppen som bildades 1995 och fortsätter spela med glädje, energi och musikalitet.

Nu firar bandet 30 år och firar med musik och fest. Var…? På Musikens hus i Göteborg förstås. När då då…? 20 september.

Hur allt började beror på vem man frågar. Men att starten var hösten 1995 är man överens om.

– Det var hos Mia Samuelsson och mig som idén föddes. Hon hade vanan efter att ha spelat med Kurt Olssons Damorkester. Jag kom från Spader Madam. Det skulle vara ett band med bara tjejer, som då inte var så vanligt. Visst, det fanns enskilda musiker, kvinnor som spelade instrument. Men inte ihop i en orkester. Nu är det vanligare, förklarar Karin Klingenstierna.

Så Vanja Holm, Elisabeth Engdahl och Mia Samuelsson kom från Damorkestern och därmed hade bandet en trummis, en saxofonist och en trumpetare. Med Karin Klingenstierna som frontstjärna en sångerska med styrkan att både ta ton och plats. Kontrabasisten Niss Kerstin Hallgren gav en säregen ton till bandet, som nu också får keyboardisten Lisa Eriksson ombord.

– Gitarrist. Äh, vi struntade i det, säger Karin Klingenstierna.

Struntar i gitarrist

Åtminstone inledningsvis. För efter ett tag kom rutinerade Lars ”Lim” Moberg (Den Ofattbara Orkestern med mera) med. han som senare blev något av en hovackompanjetör under lång tid för Karin Klingenstierna och hennes solosatsning.

– Vår smala lycka var att efter att vi bara hållit ihop några månader fick en spelning som inte skulle vara längre än 20 minuter. Perfekt. det var det vi hade då.

Fullt ös. Även på privata tillställningar kan Stella förgylla festen med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Stella skulle komma att bygga på sitt CV rejält efter debuten. Kronan på verket får fortfarande husbandsrollen i ”På spåret” 2001/2002 vara. Där fick Karin Klingenstierna också rollen som frågeskrivare för musikfrågorna i det populära programmet.

– Men vi är också väldigt stolta över att i 20 år gjorde matinéspelningarna på Nefertiti på nyårsafton. Då då vi hade gästartister.

Hösten 2000 åkte bandet till världsutställningen i Hannover för spelningar.

– Vi tog tåget och backade in oss i en kupe med våra instrument och fick ligga på golvet. Då hade vi Johan Björklund, en jazztrummis, som hade det tufft med fem starka tjejer, skrattar Karin Klingenstierna, som gärna drar fram ytterligare några fjädrar i hatten i bandets karriär.

– Ja, vi har spelat vid ceremonin för ”Årets göteborgare” några gånger och hade länge en ”Damshow” på Gillestugan vid Järntorget i slutet av 90-talet. Då spelade i musik av kvinnliga artister och kompositörer från 40-talet och framåt.

Musiker har passerat revy

Jo, bandet har sett en och annan musiker passera revy under de 30 år orkestern har funnit. Trummisar har kommit och gått som vore det Spinal Tap (klassisk hårdrockparodiskt band som snart kommer med uppföljare på sin mokumentär ”This is Spinal Tap” 1984).

– Ja, Martina Almgren har varit med. Raymond Karlsson också. Tomas Olsson, som spelar nu, har hängt med länge. Men så säger han att nästan är som en tjej, förklarar Karin Klingenstierna.

Om medlemmar kommit och gått så har detsamma gällt musiken. Ingenting är egentligen främmande för Stella.

– Vi kört jazz, schlager, visa, pop, soul… när vi nu ska fira våra 30 år som har vi gjort en omröstning om vilka låtar vi ska spela. Men självklart styr våra gästartister också repertoaren.

Jo, det blir en och annan gästartist som kommer dyka upp på Musikens hus scen.

– Erik Blix kommer vara konferencier, han är ett geni på många sätt och också duktig på att sjunga. Erik Gullbransson kommer. Han har just nu engagemang i en musikal i Malmö, som han kommer direkt från tåget för att sjunga med oss. Magnus Johansson dyker upp med sin trumpet. Gitarristerna Göran Klinghagen, Perra Strandberg och Peter Wiik kommer hänga in under kvällen. ”Lim” Moberg har dessvärre avböjt att vara med på grund av hälsoskäl, förklarar Karin Klingenstierna.

– Lisa Eriksson kommer också vara med och blåsarna Urban Ward, tenorsaxofon, och Lars-Göran Dimle, trombon. Ja, Raymond Karlsson och Martina Almgren kommer också vara där för att spela trummor.

Späckat program

Ett späckat program, alltså, som börjar tidigt.

– Det blir en förfest för nära och kära på Kafé Hängmattan med start 18.00. Sedan går vi upp till stora scenen i Musikens hus för spelningen som börjar 20.00. Allt avslutas i Kafé Hängmattan med ett jam.

Jo, det blir en lång kväll, som ett band som har många strängar på sin lyra. För förutom musiken finns det en annan stor kvalitet med Stella.

– Ja, fikat. Det blir alltid väldigt bra fika med tjejer i bandet, säger Karin Klingenstierna nöjt.

Alltid en orsak att fortsätta spela i många år till.

Stella, 30 år på Musikens hus. 20 september 2025.

Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.

Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Ytterligare gästartister kommer medverka.

Konferencier: Erik Blix.

Kvällen: Förfest i Café Hängmatta 18.00. Konsert i musiksalen 20.00. Kvällen avslutas i Café Hängmatta med jam.

Biljetter: https://secure.tickster.com/sv/jxu6fuky1dr9gf9/mm9dhzhcu5vgajx/products

Konsert:

BOB HUND

!!!!!

Zinkensdamm, Stockholm.

Publik: 18000 (utsålt).

Bäst: Hela vägen från starten till målet. Tack, för allt!

Sämst: Teveproduktionen och den för långa pausen.

Fråga: Jaha, vad ska man nu göra Helgen v. 48…?

Man kan ta farväl på många olika sätt. Bob Hund gör det naturligtvis på det bästa vis. Samlar till en musikfest extraordinär där man manifesterar sin musikgärning från över 30 år i tjänst. Bandet 777 konsert blir den sista. Vi var 18000 på plats på Zinkensdamm i Stockholm. Långt fler som hemma också kunde följa den strömmade sändningen från evenentet.

Men att missa detta så speciella avsked på plats fanns ju inte. Bob Hund har bjudit på en resa både för sig själv och sin publik. Men alltid varit konsekvent egna, aldrig tummat på sin originalitet, men däremot ständigt omfamnat sin nyfikenhet.

Det har gjort att bandet – och ja, mycket med formgivaren Martin Kann som ett slags sjunde medlem – ständigt tagit nya kliv. Opera? Check! Teater? Check! Symfoniorkester? Check! Klubbspelningar? Check! Stora scener? Check! Spelat på Polarprisgalan inför Iggy Pop? Check! Husband i ”På spåret”? Check!

Ja, bandet har till och med sålt sina instrument för att utmana sig själva till nytt tänkande.

När bandet kom i 90-talets början sena början var det i ett kreativt flöde med band som Wannadies, Popsicle, Brainpool, Eggstone, Cloudberry Jam, This Perfect Day och Cardigans. Svensk indiepop i sin finaste blomstring.

Men Bob Hund kom från ett annat håll. Inspirerade av Devo, Pere Ubu, Kraftwerk och Philemon Arthur and the Dung valde man det skeva, larmiga, larviga, naiva parat med anarki och kaos i tyglade såväl som otyglad form.

Man kan tro att Bob Hund är en jycke som gör cirkuskonster, räcker vacker tass, springer apport, rullar runt och spelar död. Men i själva är det bandet som får publiken till det. Bob Hund är ett band med stor kontroll och en känsla för perfektion. Inget annat är möjligt om man vill framföra den musiken som gruppen gör. Det är skickligt och lyhört. För längst fram står Thomas Öberg, en av Sveriges främsta publikdomptörer, och manar både orkester och publik till stordåd. Det blir alltid fantastiskt.

Ja, Bob Hund är inget band som man lägger i formalin för bästa hållbarhet. Bob Hund är helt enkelt ett rastlöst band som alltid vill vidare.

Till nu. Eller…

Med spelningen på Zinkensdamm tar man farväl av sin livepublik. Det ska inte bli fler konserter. Men kanske dyker den pigga jycken upp i andra sammanhang.

Bandet till en av få grupper/artister som det liksom aldrig har gått att släppa taget om. Tillsammans med Håkan Hellström och Bo Kaspers Orkester är det dem jag har sett flest gånger. En trio som vågar ta kliv utan att rea ut sin själ.

Nej, jag har inte sett Bob Hund sedan innan de slog igenom. Var inte en av få i en obskyr spellokal som ingen visste om. Jag kom in sent, förhållandevis, men blev väldigt förtjust när jag så fick se bandet på Lollipop vid Lida friluftsgård 1996 och är det än i dag. Herregud, kan man annat. Med de då uppenbara referenserna (ovannämnda) gick det ju inte annat. Något som också förenade bandet och mig med min musikaliska gärning i Kai Martin & Stick! där vi ogenerat blandande in element från just Devo och Pere Ubu med faiblessen för tidiga XTC och punkens energi.

Fler än en gång har jag önskat att just Bob Hund skulle göra en version av ”Jag dansar inte”, men det blev blott en förhoppning. (Istället gjorde gruppen Liket Levers ”Levande begravd” vid någon Kalasturné nere på Röda sten i slutet av 90-talet. Nå, man kan inte få allt.) En låt som visade släktskap, tycker jag.

Men Bob Hund har alltid valt sin egen väg. Det här bli en sorti som kändes i hjärtat. Visst. Första akten var bandet lite drabbat av allvaret och det dröjde innan killarna med gästande Ester Lennstrand fick skakat loss nerverna. Och visst var teveproduktionen inte tipptopp, inte heller Martin Kanns powerpointpresentation, som båda drabbades av tekniska missöden, innan konserten. Dessutom, om man nu vill göra sport av Bob Hunds finalspelning och dela in konserten i halvlekar med halvtid, så hade det varit klädsam med en kortare paus en den ny drygt 30 minuter lång.

Ändå… det blev en rörande final där bandet ibland glömde av att det var just det och larmade och charmade på enligt sedvanligt manér. Men då det var över var det över. Blåorkestern, som man kunde följa i en parad från Medborgarplatsen till Zinkensdamm, klev upp på scenen för att göra en instrumentalversion av ”Den ensamme sjömannens födelsedag” (en av bandets absolut först spelade låtar i karriären). Medlemmarna i Bob Hund stod rörda och tog farväl och inte ett öga var torrt.

Vem ska nu lära oss när det är revolution på gång eller eller att aldrig bli som dom (bli värre)…? Vem ska ge oss folkmusik för folkmusik som inte kan bete sig som folk eller visa det överexponerade gömstället…? Vem ska göra det skeva, tokiga, galna, varma rätt igen, och om igen…?

Tack för allt.

Bob Hund, Zinkensdamm, 30 augusti 2025. Bandets sista konsert.

Bandet: Thomas Öberg, sång, Conny Nimmersjö, gitarr, Johnny Essing, gitarr, Christian Gabel, trummor, Jonas Jonasson, keyboard, och Mats Hellquist, bas samt Ester Lennstrand, vibrafon, Popkollokören och Henrik Svensson, som gästade på gitarr. På scen i slutet även Bob Hunds blåsorkester.

Låtlista:

1. Rök i dina ögon (ny).
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Hjärtskärande rätt (Popkollokören)
5. Folkmusik för folk (Popkollokören)
6. Nu har du gått för långt (Popkollokören)
7. Ett fall och en lösning
8. Upp, upp, ner
9. Det skulle vara lätt

Paus

• 10. Mer än så kan ingen bli
• 11. Nu är det väl revolution på gång?
• 12. Allt på ett kort (Henrik Svensson gästar på gitarr)
• 13. Festen är över (Popkollokören)
• 14. Blommor på ett brinnande fartyg
• 15. Tralala lilla mmolntuss, kom hit ska du få en puss
• 16. Har du inget man kan dansa till?
• 17. Lilla planeten (extranummer)
• 18. Sista beställningen (extranummer)
• 19. RockaBilligt (extranummer)
• 20. Jag rear ut min själ (extranummer)
• 21. Den ensamme sjömannens födelsedag (utan bandet, utan sång, men med Bob Hunds blåsorkester – tack och adjölåt)

Konsert:

SMASHING PUMPKINS

!!!

Lisebergs stora scen, Göteborg.

Publik: Utsålt (10000).

Bäst: Bandet har ju en knippe låtar som är odödliga, som ”Tonight”.

Sämst: Kunde man inte hållit sig med en keyboardist för dynamikens skull?

Fråga: Vad hände egentligen i första låten då Billy Corgans ljud plötsligt försvann…?

Larmigt och charmigt. Smashing Pumpkins famnade snabbt Göteborgspubliken. Foto: KAI MARTIN

Det ryktas om att Billy Corgan och hans mannar har en masterplan för Smashing Pumpkin inför framtiden. Ut på en omfattande turné, som i Sverige ger Gröna Lund i Stockholm och Liseberg i Göteborg, för att spana in intresset och sedan växla upp. Europaturnén är i sin slutfas. Helsingfors återstår 24 augusti, sedan väntar Reykjavik 26 augusti innan bandet vilar några veckor innan Japan väntar i mitten av september och framåt för att sedan inkludera ostasien och senare Barain och Abu Dhabi (!).

Jo, bandet, som ju i mångt och mycket var ett soundtrack för det mörka emotionella 90-talet, lockar sin publik. Men om det är en fingermätning att Smashing Pumpkins drar fulla hus i nöjesparkerna Gröna Lund och Liseberg är jag osäker på.

Snarare är det ju kvaliteten på showen de bjuder som ska ge ringar på vattnet.

Från start sticker bandet inte under stol med att det ska larmas och charmas. Visst. Ljudet försvann oroväckande i inledande ”Glass’ theme” och Billy Corgans ögon vidgades förfärat för en sekund. Men det dröjde inte länge förrän allt var på banan.

Smashing Pumpkins kan ju som få väva ihop grungens tunga, manglande vemod med närmast söta popmelodier omfamnat av ett melodram av musik. Till det Billy Corgans ljusa, nasala röst som på något vis är det förtvivlade ljuset i ett närmast ogenomträngligt mörker.

Det blir en spelning som alltså inte spar på krutet, som bjuder på favoriter och Berlin-covern ”Take my breath away”, som närmast blir till en ironisk grimas.

Originalmedlemmarna Billy Corgan, James Iha och Jimmy Chamberlin flankeras av basisten Jack Bates och vilt rockande Kiki Wong på gitarr. Hon som förra året deklarerats som fullvärdig medlem i bandet. Arrangemangen bjuder alltså på tre gitarrister, emellanåt förstärkt av programmerad keyboard, som skapar en tät väv av rock.

Det kan emellanåt bli väl kompakt, men manglet bandet bjuder är intensivt och tungt svängigt.

Spelningen på Liseberg är utmärkt, men utan några större överraskningar. Framför bandet, bortom publikhavet, bjuder nöjesparken på attraktioner som Atmosfär, Shanghai, Helix och Valkyria som bjuder på hissnande färder. Den kittlingen mäktar Smashing Pumpkins inte med 2025. Men kanske har bandet, som sagt, större planer framgent för att bjuda sina lyssnare på en svindlande känslomässig tur.

Smashing Pumpkins, Lisebergs stora scen, 22 augusti 2025.

Bandet: Billy Corgan, sång och gitarr, James Iha, gitarr och sång, Jimmy Chamberlin, trummor, Jack Bates, bas, och Kiki Wong, gitarr.

Låtlista:

1. Glass’ theme
2. Heavy metal machine
3. Today
4. Bullet with butterfly wings
5. 1979
6. Edin
7. Pentagrams
8. Take my breath away (Berlin-cover)
9. Mayonaise
10. Disarm
11. Tonight, tonight
12. Cherub rock
13. Bodies
14. Procelina of the vast oceans
15. Jellybelly
16. 999
17. Ava adore
18. Zero (med innehåll av Ozzy Osbournes ”Crazy train” och Led Zeppelins ”Whole lotta love”)
19. The everlasting gaze

Konsert:

AC/DC

!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64542 (rekord för hårdrockkonsert på Ullevi).

Bäst: ”Highway to hell” är mäktig.

Sämst: Longörerna mellan låtarna.

Fråga: Hur många medlemmar kan AC/DC byta ut och fortfarande vara AC/DC…?

De har ju hänt en del sedan starten, AC/DC. Ja, även för mig sedan den där första gången då min klasskamrat, ”Slummen” kallad, drog på ”High voltage” i pojkrummet 1976. Samma sommar spelade bandet sitt första Sverigegig som mellanakt på dansbanan Cortina utanför Varberg. Då, då Jigs höll hov. Jag var inte där, men min forna GT-kollega var på plats. Då fortfarande tonåring, med häpna öron och ögon. Precis som tvillingarna Janne och Bosse, som sedan blev stora nöjesproducenter i landet.

AC/Dc försvann aldrig utom hörhåll för mig. Men annat tog över. Som punken och min egen musikkarriär. Jag noterade Bon Scotts död 1980 och tänkte väl att det skulle bli även bandets död. Men då klev Geordie-sångaren Brian Johnson in med kepsen djupt nedtryckt i pannan och där sitter den som en smäck än, precis som hans röst och AC/DC. Med honom klev bandet in i MTV-eran och växte till ett arenaband av gigantiska mått. Det var som gruppens explosiva riffrock, bedrägligt enkel, men ack så effektiv gled in och ut ur generationer. Det var rock som passade alla. Ungefär som Motörhead och Ramones. Bandet blev en produkt likväl som en musikalisk succé snart på en t-shirt i slott som koja.

Det skulle dock dröja innan jag kom att se bandet. Men det blev å andra sidan på ett smula dråpligt vis. Harcore Superstar hade ju gjort Troublemakers klassiker ”Staden Göteborg” tillsammans med Lok för Popstad 2001. Det samarbetet gav i sin tur en konsert på Pustervik som i sin tur gjorde att banden tillsammans fick agera förband till AC/DC på Ullevi runt midsommarhelgen. Med väldigt kort varsel kom Hardcore Superstar att ersätta Megadeath i Turin. Tillsammans med fotograf Børge Skotnes for jag med bandet dit och spelningen på väldiga Stadio dell Alpi med plats för över 67000 sittande på Juventus hemmamatcher.

Vi kliver in på arena och göteborgskillarna stirrar hänfört och förtjust över den enorma arenan. Spela inför en storpublik är wow liksom. På Spinal Tap-vis ropar de ”rock’n’roll” innan det slår dem att gräsmattan inte är täckt. Hmm, är italienarna inte rädda om fotbollsplanen? är första tanken. Sedan slår det bandet att scenen är vänd mot kortändan. Det handlar om en spelning för drygt 20000. Besvikna strosar killarna mot scenen innan Adde, trummisen, inser: ”Det är ju dubbelt Scandinavium! Yeah!”. Så vara alla på banan igen och Hardcore Superstar charmade sin italienska publik. Innan AC/DC gick på fick gruppen en chans att träffa bandet. Vi – reportageteamet – fick inte vara med. Men Børge lånade ut sin väldiga kamera till en i Hardcore-crewet, som efter en kort lektion fick i uppdrag att ta foto på banden. Det blev en nervöst oskarp bild, som i krympt format hamnade i tidningen. Sedan gick AC/DC upp och gjorde det som de ska. Rock’n’roll som bara de kan.

Nästa gång blev på Ullevi sommaren 2009 och det var stabilt som ett stålverk. Malcom Young (1953–2017) var fortfarande alert och bandet intakt. Men det har ju blivit några turer sedan dess på samtliga positioner utom Angus Young, som envetet och opåverkad av alla turer och dödsfall envetet riffar och solar på i sina skoluniformer.

Han är 70 år nu. Det märks inte då han och Brian Johnson gör entré med de övriga tre i bandet, som ju närmast är staffagefigurer.

Högspänning. AC/DC kan efter fortfarande över femtio år bjuda på elektriska konserter. Foto (från 28/7): TOMMY HOLL

Han lär ha olika skolkostymer med de klassiska kortbyxorna enligt brittisk manér för varje land han besöker. Som ni ser på Tommy Holls bilder var det gult och blått i måndags. Men nu är kostymen i sammet och buteljgrön, vit skjorta, en lång blekgul slips och en rastamönstrad keps på huvudet och sin svarta Gibson SG i ett stadigt grepp. Bakom honom räknar jag till 45 Marshallhögtalare (fördelade på grupper om tre, 24 och 18) bredvid trummisen Matt Laug, som för att förstärka bilden av högljud rock’n’roll.

Det är från start ett band som bastant tar tag i både konsert och publik. Det är åskådare – ja, min kollega som såg bandet i Cortina är en av dem, på plats för första gången på en AC/DC-konsert sedan dess! – som får allt serverat av bandet. Det är effektivt, tajt, rifftungt och svängigt på det vis som AC/DC tagit patent på. Många gånger klichéer, men det är AC/DC:s sätt.

Nej, Brian Johnson saknar det definitiva klippet i rösten, men håller som 77 år gammal ändå en enastående hög standard i sitt karaktäristiskt pressade röstläge. Stevie Young, brorson till Angus, är en klippa som kompgitarrist och agerar som basisten Chris Chaney ungefär som the Whos basist John Entwistle. Det vill säga på fläcken utan att göra annat väsen av sig en det som spelas.

Imponerar. AC/DC håller sin patenterade stil än. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Angus Young som är bandets envetna dynamo. Det är inte bara en fröjd att se utan också fascinerande. Han håller hög underhållningsklass, men han är också en enastående flink gitarrist som gärna visar sitt ekvilibristiska spelsätt. Det är ju hans riff omväxlande med melodislingor som gett gruppen dess sound. Det som en storhövdad publik (bandet har lockat nära 130000 på sina två dagar i Göteborg – nytt rekord för hårdrock på arenan) fortfarande törstar efter.

Det är imponerande på många vis.

Men det är också förvånande med de longörer som bandet bjuder på mellan låtarna. Nog för att killarna behöver det, med ålderns rätt, men nog tycker jag att Brian Johnson kunde bjuda på ett eller annat mer begåvat mellansnack än det han nu grymtande och skrattande pressar fram.

Ändå: AC/DC kan fortfarande efter över 50 år bjuda på högspänning. Starkt så.

The Pretty Wreckless har fått förmånen att vara förband till AC/DC under turnén. Men skådespelaren Taylor Momsen (”Gossip girl” med flera) förvaltar inte tillfället. Lite är det som bandet tillhör Flat Earth Society och inte upptäckt jordens möjligheter. Det händer liksom ingenting. Varför kunde inte ett av våra lokala, begåvade akter fått chansen… som Velveteen Queen?

AC/DC, Ullevi, 1 augusti 2025. Andra konserten av två på arenan. (Den första var 28 juli.)

AC/DC på scen: Angus Young, gitarr, Brian Johnson, sång, Stevie Young, gitarr, Chris Chaney, bas och Matt Laug, trummor.

Låtlista:

1. If you want blood (you’ve got it)
2. Back in black.
3. Demon fire
4. Shot down in flames
5. Thunderstruck
6. Have a drink on me
7. Hells bells
8. Shot in dark
9. Stiff upper lipp
10. Highway to hell
11. Shoot to thrill
12. Sin city
13. Hell ain’t a bad place to be
14. Dirty deeds done dirt cheap
15. High voltage
16. Riff raff
17. You shook me all night long
18. Whole lotta Rosie
19. Let there be rock
20. TNT (extranummer)
21. For those about to rock (we salute you)