Allkonst. Christian Gabel, vid pianot, bjuder med sin ”1900” på en hisnande musikalisk resa som är ett allkonstverk . Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Bäst: Det hisnande musikaliska äventyret.
Sämst: Fanns ingenting att klaga på.
Fråga: Hur mycket kreativitet kan det finnas hos en musiker/konstnär…?
Det har gått en och en halv månad sedan Christian Gabel, som trummis, tog farväl från publiken tillsammans med Bob Hund. Han som 2009 blev stadigvarande trummis i detta excentriska, underhållande band och samtidigt har figurerat i den rollen i olika sammanhang, som med Thåström, Ossler och Annika Norlin.
Parallellt med detta har han skapat sitt egna musikaliska universum där ”1900” är hans senaste. Det som beskrivs som ”en audiovisuell konsert: kontragarde”. Pretentiöst? Oh, ja. Underhållande? Verkligen.
Scenen är som en fastlåst filmruta från någon svartvit stumfilm för hundra år sedan. Inte ens då bandet äntrar scenen bakom den flortunna ridån, som inte dras upp utan istället tjänar som filmduk, förändras färgskalan något nämnvärt.
Det här är ett allkonstverk med musiken i centrum med i ett flöde av filmklipp, som som ett collage strömmar framför betraktarnas ögon. Det är allt från journalfilmer till scener från filmer, mer eller mindre kände, konstnärer – som Picasso – som flimrar förbi, svepande storstadspanoraman som ändras till krigets pulvriserande av metropoler. Ja, vi rör oss genom ett 1900-tal med allt vad det innebär av konstnärlig kreativitet, mänsklig vardag och grymhet. Här finns referenser till Devos de-evolution och Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Det moderna samhället som triggar människan, men också äter den. Allt till Christian Gabels intensiva, minimalistiska, repetitiva musik som växlar i styrka, där han spelar allt annat än trummor.
Musikerna på scen är lyhörda och samspelta. Allvaret är fullständigt påkopplat. Det här är inget stycke att slarva bort.
Det är en knapp en och en halv timmes upplevelse som är värd varje minut… ja, sekund. Här krävs, precis som för musikerna på scen, största möjliga uppmärksamhet. För här vill man inte missa en enda sekvens, takt eller ton.
Det är en hisnande resa genom Christian Gabels ”1900”.
”1900 – en audiovisuell konsert: kontragarde”, med och av Christian Gabel med orkester. Stora Teatern, Göteborg, 16 oktober 2025. Spelas 17 och 18 oktober.
Kompositör: Christian Gabel.
Ljuddesign: Niklas Nordström.
Visuellt koncept: Ögat tillsammans med Christian Gabel.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler, Linus Johansson och Mats Sahlström.
Scenograf: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Raimo Nyman.
Videooperatör: Johannes Ferm Winkler.
På scen: Christian Gabel, piano, diverse klaviatur, xylofon och röster, Andreas Söderström, gitarrer, bas, röster och synt, Frida Johansson fiol, slagverk, synt och röster, Ellen Pettersson, horn, synt och röster, Lars Skoglund, slagverk, synt och röster, samt Pelle Ossler, gitarr.
Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med Shtoltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN
Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.
Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.
Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.
Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.
Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.
Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.
Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.
Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.
”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).
Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.
Regi: David Sperling Bolander.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.
Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.
Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.
På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.
Musik och dikter i föreställningen:
Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Mogna debutanter. Promotionbilden med Kai Martin & Stick! för debutalbumet ”Biomusik”, som kom 10 oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS
Vi skriver 10 oktober 2025. Det är på dagen, ja, till och med en fredag, 45 år sedan Kai Martin & Stick! kom med debutalbumet ”Biomusik”. Samma dag hade Eva Wilke på Silence fått in oss tillsammans med skivbolags- och spelkamraterna Cosmic Overdose i SVT-programmet ”AB Svensk Rock”. Det som sändes direkt från Bal Palais, som vid tidpunkten hette Rock Palais, Kungsgatan, granne med Oscars teatern i Stockholm.
10 oktober 1980 var också debuten för musiktidningen Schlager (läs om en av grundarnas tankar om tillblivelsen här), som kom att skriva rejält om oss under åren 1980–1985 (utan att vi nämns i den den länkade texten ovan). Vi spelade på en välgörenhetsgala till tidningen, för att bidra till dess ekonomi. Vi blev recenserade i första numret – inte bara för ”Biomusik” utan också för vår medverkan på skivbolaget Strandeds samlingsalbum ”Popjob” (omslag och titelidé från vår eminente omslagsmakare och tillika gitarrist/låtskrivare/sångare Peter Bryx, egentligen Alfredsson).
Jo, vi var om och kring oss detta nådens år 1980, då vi dessutom gett ut singeln ”Måndag! Måndag!/”Slavi i vår tid” på Lundaetiketten Heartwork tidigare samma år. Inspelat i Lundaton i februari.
Så… 10 oktober 1980 gav Kai Martin & Stick! en bra start nationellt. Minst sagt.
Men det kunde ha gått helt annorlunda.
Vi var uppvaktade av flera skivbolag. Lokalt förde vi diskussioner med Nacksving, hade möte med Tommy Rander och bolagets lyssningsgrupp i hans villa i Skytteskogen mitt emot Marklandsgatan i Göteborg. Men det föll på de politiska förhören som hölls. Stranded med Klas Lunding drog i oss, men det blev ”bara” låtarna ”Spel” och ”Telefon” på nämnda samlingsplatta. Henrik Venant var sugen på att ha oss, men det stannade vid singeln.
Istället var det Silence som lockade. ”Proggbolaget”, som lämnat Stockholm för de Västvärmländska skogarna. Utanför Koppom med postadress Näved hade paret och grundarna Anders Lind och Eva Wilke köpt ett gammalt skolhus, som nu förvandlats till skivbolagshus. På bottenplan byggdes en studio med kontroll- och biljardrum. På andra våningen flera sovrum, en sovsal som Trötter, Kloker, Glader, Toker, Butter, Prosit och Blyger hade älskat. Där fanns också Silences kontor och ett kök.
Silence hade en ung man, som tjänade som både inspelningstekniker, producent och talangscout, vid namn Göran Andersson. han hade varit på Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Där spelade, förutom en rad lokala band, också TT Reuter, Problem och Grisen Skriker. De sistnämnda just en Silenceband.
Göran Andersson hade blivit förtjust och haft koll på oss därefter. Vi, som efter de första spattiga åren, någon gång sent 1979 eller tidigt 1980 gjorde en drastisk förändring i vårt sätt att framföra vår musik. Vi var engagerade att spela vår musik till en modevisning på anrika gayklubben Bacchus på Bellmansgatan i Göteborg. Det var omväxlande transpersoner och unga tjejer som skulle visa kläder på catwalken. Men vid repetitionerna upptäckte vi, eller alla, att de aldrig hann komma tillbaka från sin tjusiga klädvisning innan låtarna var slut. Vi fick på plats och ställe ändra och arrangera om. Vi spelade i ett lägre tempo. La till en refräng, dubblerade någon vers. Plötsligt insåg vi att det var så här musiken skulle spelas; inte som en racertävling. Vi upptäckte också att vi aldrig förlorade i energi. Vårt särdrag snarare förbättrades än tvärt om.
Göran Andersson var övertygad. Men Anders Lind – en fantastisk, legendarisk och nu mer promoverad ljudtekniker – och Eva Wilke var inte fullt ut övertygade. Så, sagt och gjort, en spelning anordnades i Arvika på Musikkaféet (tror jag det hette).
I slutet av april packade vi in oss i två bilar. Dels en mindre lastbil, en VW, som Rasta-Kaj Farai, bas, lånat från sitt jobb, Peter Bryx och Gomer Explensch, saxofon, for med utrustningen i lasten. Ronny Jotten, trummor, jag och Tony Vibrato, klaviatur, hade hyrt en VW Polo hos Wagnefors på Södra Vägen i Göteborg. Tony körde och redan i Tingstadstunneln svepte aprilvädret in. Jag säkrade bilbältet i baksätet där jag satt, något det inte var lag på vid den tiden, och vi styrde norröver mot Uddevalla för att senare gena genom Dalsland.
Men vädret intensifierade. Strax efter Ucklum släpper greppet. I halkan och med sommardäck far vi kors och tvärs över vägbanan innan vi voltar ned i ett dike, blott några hundra meter efter en större sluttning. Jag minns tystnaden. Den totala stillheten, som uppstod, innan vi frågade om varandra om vi var ok. Så krånglade vi oss ur bilen och skulle försöka kalla på hjälp.
Men rätt snart ser vi hur två bilar frontalkolliderar framför näsan på oss. Lyckligtvis i låg hastighet och utan personskador. Trafiken tätnar på, köer bildas och polis och bärgare kommer på plats. Hur, vet jag inte. Vi transporteras med den sargade bilen till Uddevalla, där den lämnas och vi vid en biluthyrare där vi får en ny bil för att fortsätta resan.
När vi når Arvika är vi omskakade. Plus lite sena. Men allt är på plats. Spelningen blir en succé, om än att det var för en handfull människor. Vi far sedan till Silence i Näved för att prata och sova ut. Om det var samma kväll eller morgonen efter kommer jag inte ihåg, men vid samtalet med skivbolaget fick vi tummen upp. I augusti planerades det för inspelning av vårt första album.
Vi besökte ofta Lund. Trivdes med Henrik Venant och hans kreativa krets. Vi hade stött på honom och hans band TT Reuter på Slottsskogsfestivalen och omedelbart blivit förtjusta i bara i gruppens musik utan även i medlemmarna. Henrik Venant ordnade på hösten 1979 en spelning i Lunds biblioteks aula, samt även på Fredmans i Malmö, och vi kom snart tillbaka för fler spelningar, besök och skivinspelningar. (Jag kom att gästa på både Rädslas debutsingel ”Mannen” 1980 och Cortex album ”Spinal injuries” 1981).
Inte utan Rädsla. Jag i glasögon omgiven av bandet Rädsla och Henrik Venant under en paus från inspelningen av bandets debutsingel. Foto: HANS AARENSTRUP
22 maj åker jag ned till Lund för att se the Clash (setlisten här) på Olympen, konserthallen som egentligen skulle ha tjänat som handbollshall. Blir rätt tankad, pratar med Stry Terrarie, legendarisk sångare med band som Besökarna och Garbochock, och väl hemma hos Henrik Venant vid Bantorget mitt i Lund är jag otrogen – ett meningslöst knull av en dålig älskare.
I baksmällans ruelses far jag till Malmö dagen efter med medlemmarna i Kai Martin & Stick!, som kommit förbi och hämtat mig. Vi ska ha Venants hus som bas, som vi haft tidigare och trist med. En spelning på någon studentställe väntar. Som vanligt i Malmö gick det inget vidare. Slokörade och hungriga återvände vi till Lund, tog oss till korvkiosken vid Mårtenstorget. Det, som vi inte visste, var raggarnas tillhåll. När vi står i kön, ett rätt uppseendeväckande band med en snittlängd på 193, kommer det fram en raggare med kuken i handen. Hans provokation faller snabbt då Peter kvickt utbrister ”Hit med senapen!” och raggaren smyger snopen och förnedrad därifrån. Vi fick vår korv, kom hem till Venant och somnade efter lite efterfest gott. Dagen efter, på pingstafton, väntade en tidig konsert arrangerad av Venant i någon av hans alla klubbar.
Nu är det bättre. Lundapublikens öron var vidöppna och nyfikna. Efter spelningen packade vi ihop. Jag gick med någon (Ventant?) till en pizzeria snett över Grand hotel och mitt emot vårt boende. På radion berättades det att New York Islanders vunnit Stanley Cup. Jag firade med ett glas mjölk.
Väl i lägenheten, eller huset, kom tröttheten. Jag knöt mig tidigt i soffan i min sovsäck i rummet mot gården, det som låg innanför vardagsrummet. Därifrån kunde man fortsätta in i Venants och flickvännens sovrum där även deras bäbis sov och vidare in i det spartanska köket.
Jag somnade fort. Men övriga i bandet och sällskapet fortsatte kvällen in i vårnatten. Vid halv två på natten gick alla iväg till den lilla korvkiosk som låg längs med järnvägsspåret. Tog med sig sina varor in i huset då attacken kom.
På en given signal krossades samtliga fönster som vette mot gatan, dörren forcerades och in strömmade raggare. Några gjorde bara en hastig raid, men en rev ner saker i vardagsrummet. Två män gav sig på mig.
Garbochocks keyboardist Anna Gustavsson låste in sig på den lilla toaletten i panik. I vindsrummet höll några nattgäster andan för att inte bli avslöjade. När nog alla medlemmarna i Kai Martin & Stick! flydde ut på gården för att ta sig över planket till granngården. Ronny, som hade två Puckon i handen, försökte klättra över en stege. Fick inget grepp, släppte flaskorna samtidigt som han såg 202-långe Gomer Explensch slå världsrekord i höjdhopp i ett magnifikt svep. Han landade på fötterna samtidigt som de andra snabbt klättrade över stegen för att komma i säkerhet. Men på den gården möttes de av fientlighet då de boende i sin tur trodde att det var attackerade. Det lugnade sig emellertid snabbt.
Under tiden blev jag misshandlad. Den ene av raggarna, för det var detta gäng från Staffanstorp som gått till attack, slog mig med en gummibatong. Jag hade uppenbarligen slitit upp sömmen i sovsäcken för att försvara mig och ta emot slagen med min högerarm. Han slog mig i huvudet, som sprang i blod, fortsatte på armen. Så tvingade han upp mig, som hela tiden legat, för att fortsätta slå. Jag försvarade mig inte. Hur skulle jag kunna det? Hur slåss man? Jag vet att jag förtvivlat bad honom att skona mina tänder, för en framtand hade jag av misstag fått utskallad året innan.
Så plötsligt upphörde det. Jag gick chockat irrande in i sovrummet där Venants flickvän satt upp med Stry och hennes barn, fortfarande sovande. De med uppspärrade ögon. In i köket där Rasta-Kaj satt på huk bredvid kylskåpet.
Blodet pumpade ut ur mitt sårade huvud och jag vacklade åter till rummet där misshandeln skett. Väggarna fläckades av blod.
En man med en kraftig skinnjacka kom in. ”Jag är polis!”, sa han och kollade att ingen var kvar av angriparna.
Det visade sig sedan att han och en kollega varit ut civilt och upptäckt attacken, ställt sig bakom ett träd för att spana, men inte ingripa (förståligt). Just den mannen såg jag aldrig mer, däremot hans kollega som kom att vittna vid rättegången hösten 1980.
Vi var ett drabbat band, som valde att tidigt på morgonen åka hem till Göteborg, efter att jag plåstrats om på Lunds universitets sjukhus. Där där läkarna som såg till mig undrade om jag var tvungen att se ut som jag gjorde. Som om det var mitt fel att raggarna brutit sig in i ett hem för att misshandla mig…
Jag var skakad. Nervig. Men vi siktade på inspelningen i augusti. Vi repade. Hade inga spelningar. Jag jobbade som sommarvikarie på GT:s korrektur i Västra Nordstan i tidningshuset vid Kronhuset.
Skulle jag förvandla mig till en grå mus för att aldrig bli sedd? Skulle jag krypa, smyga runt för att inte skapa någon uppståndelse? Nej, det gick inte. Men jag såg mig om över axeln varje dag efter det. Gör det än.
Vi kom till Silence och fick en lustfylld inspelning fylld av kreativitet. Vi tog över efter Eldkvarn, som precis varit och spelat in ”Musik för miljonärer”. Det var en fantastisk tid. Fyra veckor i augusti som brann av inspiration.
Men… vi tog en paus från inspelningen. Åkte till Arvika för att se en film. När vi kom ut från den villa de andra gå och fika. Jag såg nedför backen hur raggarna cruisade med sina mullrande amerikanare. Jag frös till is, började storgråta. Mina bandkamrater hjälpte mig in i Toyotabussen och vi körde tillbaka till studion.
När inspelningen var klar gjorde vi en spelning på en festival på Långholmen, den första efter misshandeln. Jag klarade det. Vi klarade det.
Det är 45 år sedan.
Första spelningen efter allt. På Långholmen i slutet av augusti spelade Kai Martin & Stick! på en festival. Det var första spelningen bandet gjorde efter dels inspelningen av ”Biomusik”, dels efter misshandeln i Lund pingstafton 1980. Foto: LAURI DAMMERT
Det är uppenbart att det är något fel på Sverige. Det välfärdssamhälle som omfamnade de flesta av oss är på glid bort.
Segregationen och utanförskapet har ökat. Människor i utsatta områden har allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Fattigdomen blir allt större – hand i hand med detta kriminaliteten.
Detta vittnar många om. Men de som främst stöter på detta i sin vardagliga verksamhet är hjälporganisationerna. Som Stadsmissionen, som bjöd på en fullmatad kväll av bländande göteborgskt artisteri – med stjärnor som Ebbot, Claes Eriksson och Miriam Bryant – och välbehövlig information i Göteborgskonserthus.
Stjärna för behövande. När Göteborgs Stadsmission kallar kommer Miriam Bryan. Foto: KAI MARTIN
Ibland slås ändå stolen undan för ens sittande bekvämlighet. Inte för att jag inte vet, men för att jag någonstans stuvar undan allt i det dåliga samvetets garderob för att städas undan senare. Sverige har blivit alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna ökar. Skillnaden mellan vi, som har, och de som inte har blir tydligare.
Men då informationen från Göteborgs Stadsmissionen bjuds från scenen från konferenciererna Bailasan Mohammad och Jacob Andréas blir det plågsamt tydligt. Som tonårstvillingarna som tvingas dela på vinterkängorna. Ena dagen är den ena varm och fötterna. Nästa dag den andre. Eller uppgifterna om att på Kärralundsskolan är det över 97 procent som går ut ur nian med godkända betyg. Motsvarande siffra i Lövgärdet är 12,7! Tolv, hissnande, komma sju!
Det är förstås förskräckligt.
Lika lite som Majblommans bok ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdomen” (som jag skrev om nyligen – läs här!) behövs, ska Göteborgs Stadsmission behöva ordna en välgörenhetsgala 2025. Men det tvingas man till. Av flera skäl.
Dels för att bjuda in människor med empati till en kväll i någon form av solidaritetens tecken, som i sin tur är beredda att gagna Göteborgs Stadsmissions verksamhet, vilken i sin tur ger människor i nöd en möjlighet.
Dels för att informera om sin verksamhet och för att tydliggöra hur Göteborg ligger bortom Västlänkssatsningen, ständiga husbyggen och ekonomisk strålglans.
1952, när Göteborgs stadsmission startades på initiativ av kyrkoherde Isaac Béen, var Göteborg – precis som nu – i växande. Andra världskriget hade lämnat ett Europa i ruiner, industrier var ännu inte uppbyggda och i full verksamhet. I Sverige, som i stort var skonat, gick industrierna – och varven – för högtryck. Här fanns varor och produkter som andra länder saknade.
Det i sin tur gjorde att industristäder som Göteborg växte. In flyttade arbetsfört folk, men det saknades bostäder där det redan var trångbott. Med bostadsbristen uppstod också nöden och behovet av mat och kläder. Göteborgs stadsmission fyllde snart en funktion, som stadens Göteborg inte kunde lösa.
Verksamheten har funnits kvar, men har kanske mest varit riktad mot hemlösa och människor med alkohol- och drogproblem. Nu är tendensen att inte bara dessa våra medmänniskor är i behov av hjälp. I Göteborgs kommun är 3000 hemlösa varav 800 barn. Hisnande siffror.
Galan på Göteborgs konserthus sålde snabbt ut. Kanske inte så konstigt. Man hade ett inbjudan sällskap av Göteborgsartister, som borgade för kvalitet. Generösa hjärtan och själar skulle få sitt, precis som Göteborgs Stadsmission.
Det blev en fin, berörande gala där Simon Ljungman (Håkan Hellströms gitarrist och arrangör, men förstås så mycket mer) stod som kapellmästare och arrangör för Fartygsorkestern (se medlemmar nedan), Sångkollektivet och Stadsmissionskören med körsångare från Körcentrum Väst.
Han hade löst det på bästa sett och urvalet av låtar passade som hand i den känslomässiga handsken för artisterna som uppträdde.
Efter den ouvertyren kom Claes Eriksson in för att läsa sin ”För att man kan”. Ingen kan väl som han skapa en förnuftets röst i Tage Danielsson anda. Klokskap, humor och satir i ett famntag. Kristina Issa, detta fantastiska yrväder till sångerska, tog över med Håkan Hellströms ”Pärlor”. En energistinn tolkning som växter för att explodera i tonernas kraft.
Den ständigt kaftanklädde Ebbot från Soundtrack Of Our Lives gör bandets ”The passover” med mullrande kraft och precision följt av Katarina Hemlin. Ja, hon som med ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” som blev signaturmelodi då staden firade 400 år för några år sedan. Stadig på scenen – och jorden – blev den också hennes bidrag i första akten. Kristina Issa kommer åter för en innerlig tolkning av Bob Dylans ” To make you feel my love”. Avskalat bara med kontrabas och uppbackad av Sångkollektivets femstämmighet.
Men inte bara musik hörs. Det blir också filmade inslag. Reklamfilmer för Göteborgs stadsmissions verksamhet. Sponsorer som berättar varför de stödjer organisationen. Men mest drabbande Viking, som berättar om sin väg från hemlös och drogberoende för drygt tio år sedan till där han är nu med lägenhet och arbete. Han är tacksam för jobbet, men vågar liksom inte glädjas full ut; han vet ju hur snabbt det kan skifta.
Sångkollektivet – med rutinerade revyartister – kramar sedan in oss i en fin version av Coldplays ”Fix you”.
Cat Gold (artisten David Wikbergs artistnamn) – en ny bekantskap för mig – gör sin ”Red moon” vid flygeln. Det är skir, sfärisk musik som dansar älvalikt med hans ljusa röst över scenen.
Paul Mac Innes är något av en sedan länge dold mästare i soul. Synd. För han är mästerlig, som här i Sam Cookes ”A change is gonna come”. Han sjunger med hjärtat själfull soul – inifrån och ut. Jo, jag har följt honom i nära 25 år. Först när han var rappare (!) i funkgruppen Paddington, som knep förstaplatsen i GT:s musiktävling Lejonrock i millenniets början. Men sedan via klipp på hans Instagramsida. Nu var det alltså åter dags live och han gjorde inte mig, eller någon annan besviken.
Som final i första akten samlades nära nog samtliga på scenen för Laleh ”Många ljus”. En låt som spred värme i det själsliga mörkret.
Andra akten börjar efter lite andhämtning, både från budskap och artisteri, med ett barn som läser Gunhild Wingqvists dikt ”Länge leve livet”, en inspelning. Så kommer hon och det går ett sus genom lokalen. För Miriam Bryant är kvällens stora stjärna. Men hon är heller inte den som svävar iväg. Hon vet var hon kommer ifrån. Hon dröjer med sin första ton, lite osäker på när det är hon ska in i Kent-låten ”Vinternoll2), söker Simon Ljungmans blick utan att nå den, men hittar sedan rätt och berör från start till mål.
Hon berättar att Konserthusets scen var där hon först sjöng solo. Som nioåring på en Georg Ridelkonsert där hon skulle sjunga ”Min katt är död”. ”Det gick inte så bra…”, säger hon. ”Fast det gjorde det ju. Jag står ju här!”
Så sant. Någon i publiken ber henne sjunga den och tillsammans med Simon Ljungman – som också var med på scen den där gången för 25 år sedan – gör hon en improviserad version av den. Snyggt. Så blir det ”Ett sista glas”, den skotska folkvisan som Lars Forssell satte text till och som Sven-Bertil Taube gjorde till sin innan Miriam Bryant snyggt stal den i ”Så mycket bättre” och blev folkkär på cupen. Jo, hon kan ta sin publik, Miriam Bryant.
Det kan för all del Kristina Issa, som förvandlar sin egen låt ”Vaknar” från en smekande bris till ful storm på scen. Hon tar i från tårna och använder hela kroppen för att sjunga. Jag älskar det.
Paul Mac Innes återkommer så småningom med. Nu med ännu en Dylan-låt. Med ”Forever young” sätter han med bandet sin egen ton. Det är en fröjd att höra. Claes Eriksson reciterar finstämt och underfundigt några av sina texter, som bara han kan. Berörande och underhållande. Ebbot plockar fram ”Did you give the world som love today” – ni vet den som göteborgskan Doris (Svensson 1947–2023) fick en hit med för 55 år sedan. Han gör den med pondus. Men Doris version är svår att övertrumfa.
Efter sponsorernas förklaring varför de stöttar Göteborgs Stadsmission kommer Katarina Hemlin in för en tolkning av Mikael Wiehes ”Lindansaren”. Hon gör den snabbt till sin med Finn Björnulfson i en dramatisk roll, inte som lindansare, men som den som våghalsigt går på styltor. Något jag inte sett honom göra på scen sedan han debuterade som slagverkare i Håkan Hellströms band på Liseberg 2001.
Cat Gold tar sig an REM:s ”Everybody hurts” i en för honom karaktäristiskt avskalad version innan kören gör Stefan Forsséns ”Till havs med solfyllda segel” – en låt i Laleh-klass – med hela kören.
Allt avslutas med en värmande version av Håkan Hellströms fantastiska ”Du är snart där” med Jacob Andréas på stark sång. Jo, han är musikalutbildad, kan sin sak, men den här tolkningen går ändå utöver det mesta. Så sjunger vi – om och om igen – avslutningsraderna ”Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. Fortsätter ut ur bänkraderna med sången fortsatt i våra öron ut i foajén och ut på Götaplatsen där Stadsmissionens kör nu positionerat sig för att sjunga fraserna om och om igen. Så kan man också väcka hopp. Fint.
Några slutliga reflektioner: GP finns med som sponsor till evenemanget. Man skrev om evenemanget i våras och igen i början på september då det stod klart att Miriam Bryan – sent – skulle medverka. På scen denna afton stod också musikskribenten och nöjesmedarbetaren Johan Lindqvist för att berätta om tidningens roll i det hela. Men – om jag inte helt missat det – ingenting skrivs om det efteråt, om vilka som var där, prat med människorna som fanns på scen och i publiken. Ingenting. Rätt häpnadsväckande, tycker jag. Korrigering 30/9: jo, det kom en text, en recension (publicerad på webben igår, i print idag). Högsta betyg. Väldigt märkligt. Ett evenemang som GP sponsrar…?
Och, är det inte märkligt att det var en så ålderstiden publik…? Det var få ungdomar, yngre vuxna eller medelålders på plats. Är välgörenhet bara för en viss ålderskategori?
Fotnot: Min klädsel för kvällen? Självfallet var det mest köpt på Stadsmissionen, Arkaden nyligen. Byxorna (Incotex), tröjan (EastWest), den höstfärgiga jackan (Nudie). Skorna (Paul Smith) är köpta på Myrornas. Kepsen på skulten inhandlad på rea i Gudhjem, Bornholm i somras. Men… det var inte bara jag som skaffat kläder från Stadsmissionen. Även paret Bailasan Mohammad och Jacob Andréas kom in i andra akten iklädda snygga kreation från någon av Stadsmissionens butiker.
En kväll för Göteborgs Stadsmission, Göteborgs konserthus 28 september 2025.
Fartygorkestern: ledd av kapellmästare, gitarrist, sångare och arrangör Simon Ljungman. Medlemmar är Finn Björnulfson, slagverk och styltor, Tombias Ljungman, trummor, Gustav Hördegård, bas och kontrabas, Sten Källman, saxofon, klarinett och slagverk, Lisen Rylander, tenorsaxofon, Markus Ahlberg, trombon, Sanna Källman, cello, Erika Risinger, fiol, och Bernt Andersson, piano och dragspel.
Artister: Miriam Bryan, Ebbot Lundberg, Paul Mac Innes, Kristina Issa, Claes Eriksson, Katarina Hemlin, Cat Gold och Sångkollektivet (Caroline Sehm, Sara Axelsson, Emelie Hagman, Robin Rösehag och Pierre Hagman) samt körsångare från Körcentrum Väst.
Konferencierer: Bailasan Mohammad och Jacob Andréas.
Framträdanden:
Ouvertyr (Fartygsorkestern)
För att man kan (dikt Claes Eriksson)
Pärlor (Kristina Issa)
The passover (Ebbot Lundberg)
Vi vill leva, vill vill dö i Göteborg (Katarina Hemlin)
To make you feel my love (Kristina Issa)
Fix you (Sångkollektivet)
Red moon (Cat Gold)
A change is gonna come (Paul Mac Innes)
Många ljus (Fartygorkestern med körer)
Paus
Vinternoll2 (Miriam Bryant)
Min katt är död (Miriam Bryant, Simon Ljungman)
Ett sista glas (Miriam Bryant)
Vaknar (Kristina Issa)
Forever young (Paul Mac Innes)
Inte så dumt/Bara ben (Claes Eriksson)
Did you give the world som love today (Ebbot)
Lindansaren (Katarin Hemlin med Finn Björnulfson på styltor)
Everybody hurts (Cat Gold)
Till havs (Fartygorkesten med körer)
Du är snart där (Jacob Andréas med samtliga på scen)
Festligt. När Stella – med sångerskan Karin Klingenstierna i spetsen – firar 30 år famnar man musik högt och lågt med mängder med gäster. Som Erik Blix. Foto: KAI MARTIN
30 år! Det är några år. Mitt kalas hade jag på klubben Karelia, inhyst i Errols lokaler på Magasinsgatan 3 i Göteborg. (Namnet på klubben var taget från ett grekiskt cigarettmärke som Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fallit för och övertygat klubbägarna om att ta.) Huset var fullt, det var festligt och glatt. En vakt som inte begrep att tillställningen var privat släppte in friskt. Annika Blennerheds band stod på scen. Hon hade kommit med ”Poems by Dorthy Parker” och bjöd på ljuv musik. Jag tror också att Parad – bandet med rester från just Kai Martin & Stick! (Ronny Svensson, trummor, Jörgen Cremones, gitarr, och jag på sång) – underhöll.
För så är det ju: jubileum ska man fira och då gärna till musik.
Så när Stella – Göteborgsbandet som jag nyligen skrev om här – firar 30 år som orkester är det förstås värt att fira. Hur gänget gör det? Till en sprakande musikfest, förstås.
Stella – med sin basmedlemmar Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur – spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Det är jazz, 60-talspop, som Petula Clarks klassiker ”Down town” från 1964 , storbandsjazz, 70-talsdisco, Aretha Franklinlåtar, Sting… ja, banne mig om man med Erik Blix, konferencieren, lyckas med Frank Zappas svåra, men underhållande ”Cosmik Debris” från albumet ”Apostrophe (‘)” från 1974.
Det fina med Stella är att man lyckas sätta sin egen accent på musiken. Niss Kerstin Hallgrens kontrabas skapar delvis soundet tillsammans med Tomas Olssons mångfacetterade trumslagarkonster.. Men den ständigt, ljuvt leende Paul af Malmborg Wards klaviaturspel skojar man heller inte bort. Hon skapar sitt eget ackompanjemang med nyfikenhet och glädje, som är en fröjd att höra. Så blåsarna – Mia Samuelsson, trumpet, och Elisabeth Engdahl, saxofon – öppnar ju upp för än rikare arrangemang. Så då Karin Klingenstierna. Denna urkraft på sång, som sveper som en storm genom repertoaren och verkar hålla skoningslöst genom en kväll som denna.
Stella kastar sig speglat och vigt i de musikaliska lianerna. Det är vuxenunderhållning, men inte barnförbjudet, utan helt enkelt varm musikunderhållning.
Bandet har gäster på scen: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Magnus Johansson, trumpet, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Alla som sätter sin ton och adderar något till Stellas repertoar.
Vanja Holm, en gång bandets första trummis, visar vilken fantastisk slagverkare hon är. Lekfull, svängig och ständigt taktfull. Magnus Johansson sätter spets på sitt spel. Göran Klinghage sveper in med blueston. Martin Almgren med ett funky groove. Liza Eriksson och Raymond Carlsson färgar försiktigt med jazz. Urban Ward och Lars Göran Dimle fyller brassektionen med fyllighet. Perra Strandbergs och Peeter Wiiks gitarrspel ger sin respektive touch. Så då Erik Gullbransson, som slitit sig loss från ”Chicago” på Malmöoperan för ära Stella denna kväll. Croonern som rutinerat sveper in med sin röst.
Det blir en lekfull kväll med musik som byggs utav glädje. Nej, allt är inte slipat. Tekniken kärvar ibland. Men humöret är på topp och det är fest. Och jag kan inte låta bli att fnissa lite då Stella, som ju startade för 30 år sedan med ambitionen att bilda ett band bestående enbart av kvinnliga musiker, kör Eurythmics ”Sisters are doin’ it for themselves” uppbackad av de gästande männen. Inte för att detta feministiska anthem från 80-talet inte saknar värde, men för scenversion visar att tillsammans är vi starka – oavsett kön. Det är samarbetet och respekten som är grunden till samförstånd, enligt min ringa mening.
Erik Blix gör sina inpass. Klurig och underhållande, en ordvändare och humoristisk profil som vet hur texter ska presenteras. Att han smickrar min blogg från scen gör mig, förstås, generad men stolt.
Ja, det blir en helkväll späckad med musik och musiker på scen. Men…
Det började med Stella ensamma på scen med ”Fever”. Det slutar – med en avskalad ”Time after time” – med Stella på scen. En fin kväll för 30-åringarna på scen.
Fotnot: Detta är ingen recension, så inget betyg från !–!!!!! sätts. Orsaken är enkel: Det var ett kalas, en fest, lika mycket som en konsert.
Stella, 30-årsjubileum, Musikens hus, 20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Liza Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Magnus Johansson, trumpet, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång.
Låtlista – första set:
Fever
These boots are made for walkin’
Black coffee
9 to 5
Downtown
Happy talk
Gröna små äpplen (Erik Gullbransson på sång)
Something stupid (duett Erik Gullbransson och Karin Klingenstierna)
Acuarela do Brazil
Magdalena
Only human
Cotton Eye Joe
Paus
Andra setet:
Var blev ni av ljuva drömmar (Erik Gullbransson på sång)
Why I sing the blues
Son of a preacher man
A rose is still a rose
In these shoes
Always something there to remind me
My way (Erik Gullbransson på sång)
Komma som jag är (duett med Erik Blix och Karin Klingenstierna)
Cosmik Debris (Erik Blix på recitation)
Snow queen
Set them free
Rock the boat (extranummer – sång Perra Strandberg)
Sisters are doin’g’ it for themselves (extranummer)
Fullt ös. När Majornas 3dje Rote tog farväl som band var det både känslosamt och fullt ös hela vägen in i mål. Foto: KAI MARTIN
Musikens Hus, Göteborg.
Publik: Helt utsålt (för andra kväll å rad).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Att det nu är över.
Fråga: Den definitiva finalen blir på söndag på Café Hängmatta med gästartister – är det verkligen över då…?
Allt har sitt slut. Är man lyckligt lottad får man själv bestämma över det. Som med Majornas 3dje Rote, som efter 35 år som underhållande orkester, fattat beslutet att själva välja sin final. Efter över 1000 spelningar med i snitt hundra personer per konsert är det alltså över. Men inte hur som helst.
Ska man lägga av ska man göra det till musik, man ska göra det till den fest. Bryta sorgen för fest. Det förstår dessa spelmän med emfas.
Till den sagda slutkonserten 17 september rök biljetterna fortare än kvickt. Lika snabbt försvann biljetterna till extrakonserten 16 september. Jo, det är många som vill ta farväl och sörjer bandets beslut, men som också vill passa på att hylla de fem i orkestern som under så många år spritt glädje med sin musik.
På klockslaget (19.30) gör bandet entré i mörker till Richard Strauss pompösa ”Also Sprach Zarathustra”. De kommer nedför den vådliga spiraltrappan från logen ned till scen endast med mobiltelefonernas ledljus som hjälp. Det är försiktiga steg som var och en av de drygt 70-åriga musikerna tar för att komma på plats. Men sen…
Det blir en rykande start där man snabbt visar var skåpet ska stå med ”Välkommen hem”. Glider snabbt över i en av publikfavoriterna – ”Majornatjej” och det är ett speglat gäng på scen, som kan varandra, sin musik och sitt tilltal.
Ja, Majornas 3dje Rote rör sig, som namnet skvallrar om, gärna i sitt hemman. Men Göteborg – med Majorna – är ju en sjöfartsstad med örat ut mot världen och strömningar därifrån. Så bland de svenska folkmusikinfluenserna med polskor med mera finns ogenerat också musik från de Storbritannien och Irland med reel och jig. In smyger sig också influenser från både american och country. Alison Krauss mollstämda musik blir inspiration till något eget. Kompositioner av Lucinda Williams och Billy Bragg ges svenska texter med lokal förankring och plötsligt är det Majornas 3dje Rotes signatur över det hela. Likaså med David Urwitz låt ”Din skull”, som åkte nedför Fjällgatan i Masthugget, där han bor, ner till Majorna där grabbarna i Majornas 3dje Rote kramar om den till sin.
Rötterna till bandet kan man söka tillbaka till redan 1977. Namnet kom 1981. Men nuvarande sättning är från 1996, så det där med 35 år kan man ju ta med en nypa salt. Gruppen är väsentligt äldre än så. En sak står dock klart och det är med Göran Premberg, sång och fiol, fick inte bara en spelman av rang utan också en estradör. Det är han som drar roande skrönor på scen, som är något av bandets frontman. Samtidigt är var och en en viktig kugge i det musikaliska maskineriet. Fiolduellerna mellan Göran Premberg och Lasse Gustafsson glöder. Den senare italienska durspel – så vackra instrument – skapar lidelse. Göran Bergs gitarrspel och -melodier ger ackuratess och elegans. Thomas Sjöstrands trumspel ger, tillsammans med Stefan Kirchhoffs basspel, groovet som skapar dynamik och tempo. Tillsammans är de dessutom utmärkta sångare både var och en för sig och tillsammans.
Denna musikaliska kraft har gett musikunderhållning genom åren på allt från mindre sammankomster till stora scener. Tomas von Brömssen har många gånger varit en kär gäst – bland annat på julgalorna ”En grön jul” på Stora Teatern. När denne Blåvittsupporter tillsammans med Majornas 3dje Rote gästade Gais-galan (ännu ett insamlingsknep för att rädda klubben) på Konserthuset för nära nog exakt tolv år sedan lyfte taket. Man spelade ”Valborg” och in kom Håkan Hellström som en överraskning. Att Konserthuset stod kvar efter det kan man undra.
Överraskning. När Majornas 3dje Rote med Tomas von Brömssen gästade Gais-galan 16 september 2013 överraskade Håkan Hellström. Foto: KAI MARTIN
Den emotionella kraften nås inte på Musikens hus, men så är vi ju i publiken lite äldre och mer luttrade. Men visst var det rörande när Stefan Kirchhoff, efter sitt framträdande med ”Spårvagn” (där han sjunger om att han vill ha sitt namn på en) får en överraskning av bandet. Via Göran Bergs omsorg har man lyckats få en emaljerad plåt från en rangerad 3:ans spårvagn med hans namn på. En fin gest.
Jo, Majornas 3dje Rote har gjort sina år med den ära. Nu är det över. Efter de 23 låtarna med grand finalen med ”Älvsborgsbron” (med adderade textrader om Hisingsbron) och ”Flickorna i Göteborg” är inte ett öga torrt. Varken på scen eller i salongen.
Tack för allt.
Fotnot:Ska man vara krass spelar Majornas 3dje Rote även 19 och 20 september, då på Skaftö Folkets hus, och med en verklig final på Café Hängmatta söndag den 21 september med ett öppet hus. Då kommer gästartister hoppa in i det som mest kan definieras som ett jam, enligt orkestern, med korta set (30 minuter): 15.30, 16.30, 17,30 och 18.30. Det är då fri entré.
Majornas 3dje Rote, Musikens hus, 17 september 2025. Den andra av två finalkonserter (den första den 16/9).
Bandet: Lasse Gustafsson, durspel, fiol och sång, Göran Berg, gitarrer, mandolin och sång, Göran Premberg, sång, fiol och gitarr, Stefan Kirchhoff, bas och sång, och Thomas Sjöstrand, trummor och sång samt inhoppande medlemmen Jörgen Berg, dobro, gitarr och banjo.
Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.
Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.
Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.
När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.
Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…
Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.
Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.
Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.
Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.
Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.
Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.
Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.
Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.
Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.
Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.
Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.
Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.
Så tillbaka samma väg som vi kom.
Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.
Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.
Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.
Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.
Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.
Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.
Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.
Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.
Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.
Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.
Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.
Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.
Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.
Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.
Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.
Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.
Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.
Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.
Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.
Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.
Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…
Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.
Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.
Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.
Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.
Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.
Ett kap. Fina fyndet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN
Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.
Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.
Firar jämnt. Stella firar 30 år och gör det med pompa och ståt samt, förstås med mängder av musik på Musikens hus. Foto:ALFRED JOHANSSON
Att musik ska byggas utav glädje har Lill Lindfors med emfas slagit fast. Utan toner i dur och moll vore livet bra trist. Det förstår Stella. Musikgruppen som bildades 1995 och fortsätter spela med glädje, energi och musikalitet.
Nu firar bandet 30 år och firar med musik och fest. Var…? På Musikens hus i Göteborg förstås. När då då…? 20 september.
Hur allt började beror på vem man frågar. Men att starten var hösten 1995 är man överens om.
– Det var hos Mia Samuelsson och mig som idén föddes. Hon hade vanan efter att ha spelat med Kurt Olssons Damorkester. Jag kom från Spader Madam. Det skulle vara ett band med bara tjejer, som då inte var så vanligt. Visst, det fanns enskilda musiker, kvinnor som spelade instrument. Men inte ihop i en orkester. Nu är det vanligare, förklarar Karin Klingenstierna.
Så Vanja Holm, Elisabeth Engdahl och Mia Samuelsson kom från Damorkestern och därmed hade bandet en trummis, en saxofonist och en trumpetare. Med Karin Klingenstierna som frontstjärna en sångerska med styrkan att både ta ton och plats. Kontrabasisten Niss Kerstin Hallgren gav en säregen ton till bandet, som nu också får keyboardisten Lisa Eriksson ombord.
– Gitarrist. Äh, vi struntade i det, säger Karin Klingenstierna.
Struntar i gitarrist
Åtminstone inledningsvis. För efter ett tag kom rutinerade Lars ”Lim” Moberg (Den Ofattbara Orkestern med mera) med. han som senare blev något av en hovackompanjetör under lång tid för Karin Klingenstierna och hennes solosatsning.
– Vår smala lycka var att efter att vi bara hållit ihop några månader fick en spelning som inte skulle vara längre än 20 minuter. Perfekt. det var det vi hade då.
Fullt ös. Även på privata tillställningar kan Stella förgylla festen med extra allt. Foto: KAI MARTIN
Stella skulle komma att bygga på sitt CV rejält efter debuten. Kronan på verket får fortfarande husbandsrollen i ”På spåret” 2001/2002 vara. Där fick Karin Klingenstierna också rollen som frågeskrivare för musikfrågorna i det populära programmet.
– Men vi är också väldigt stolta över att i 20 år gjorde matinéspelningarna på Nefertiti på nyårsafton. Då då vi hade gästartister.
Hösten 2000 åkte bandet till världsutställningen i Hannover för spelningar.
– Vi tog tåget och backade in oss i en kupe med våra instrument och fick ligga på golvet. Då hade vi Johan Björklund, en jazztrummis, som hade det tufft med fem starka tjejer, skrattar Karin Klingenstierna, som gärna drar fram ytterligare några fjädrar i hatten i bandets karriär.
– Ja, vi har spelat vid ceremonin för ”Årets göteborgare” några gånger och hade länge en ”Damshow” på Gillestugan vid Järntorget i slutet av 90-talet. Då spelade i musik av kvinnliga artister och kompositörer från 40-talet och framåt.
Musiker har passerat revy
Jo, bandet har sett en och annan musiker passera revy under de 30 år orkestern har funnit. Trummisar har kommit och gått som vore det Spinal Tap (klassisk hårdrockparodiskt band som snart kommer med uppföljare på sin mokumentär ”This is Spinal Tap” 1984).
– Ja, Martina Almgren har varit med. Raymond Karlsson också. Tomas Olsson, som spelar nu, har hängt med länge. Men så säger han att nästan är som en tjej, förklarar Karin Klingenstierna.
Om medlemmar kommit och gått så har detsamma gällt musiken. Ingenting är egentligen främmande för Stella.
– Vi kört jazz, schlager, visa, pop, soul… när vi nu ska fira våra 30 år som har vi gjort en omröstning om vilka låtar vi ska spela. Men självklart styr våra gästartister också repertoaren.
Jo, det blir en och annan gästartist som kommer dyka upp på Musikens hus scen.
– Erik Blix kommer vara konferencier, han är ett geni på många sätt och också duktig på att sjunga. Erik Gullbransson kommer. Han har just nu engagemang i en musikal i Malmö, som han kommer direkt från tåget för att sjunga med oss. Magnus Johansson dyker upp med sin trumpet. Gitarristerna Göran Klinghagen, Perra Strandberg och Peter Wiik kommer hänga in under kvällen. ”Lim” Moberg har dessvärre avböjt att vara med på grund av hälsoskäl, förklarar Karin Klingenstierna.
– Lisa Eriksson kommer också vara med och blåsarna Urban Ward, tenorsaxofon, och Lars-Göran Dimle, trombon. Ja, Raymond Karlsson och Martina Almgren kommer också vara där för att spela trummor.
Späckat program
Ett späckat program, alltså, som börjar tidigt.
– Det blir en förfest för nära och kära på Kafé Hängmattan med start 18.00. Sedan går vi upp till stora scenen i Musikens hus för spelningen som börjar 20.00. Allt avslutas i Kafé Hängmattan med ett jam.
Jo, det blir en lång kväll, som ett band som har många strängar på sin lyra. För förutom musiken finns det en annan stor kvalitet med Stella.
– Ja, fikat. Det blir alltid väldigt bra fika med tjejer i bandet, säger Karin Klingenstierna nöjt.
Alltid en orsak att fortsätta spela i många år till.
Stella, 30 år på Musikens hus.20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Ytterligare gästartister kommer medverka.
Konferencier: Erik Blix.
Kvällen: Förfest i Café Hängmatta 18.00. Konsert i musiksalen 20.00. Kvällen avslutas i Café Hängmatta med jam.
Bäst: Pepperlands tolkning av ”My guitar gently weeps” är fantastisk.
Sämst: Ibland var det lite yrvaket.
Fråga: Hur mycket och länge kan man tolka Beatles utan att förlora skärpan och nyfikenheten…?
I Trädgårdsföreningen finns i rosenträdgården en ros som just nu blommar kallad Paul McCartney Rose. En prisad så kallad teros, vackert blomstrande med en intensiv, söt, kryddig doft. Ja, denna ros har fått sitt namn efter Beatlesmedlemmen och som, om jag kollat rätt, skapades för nära 35 år sedan.
Blomstrande. Paul McCartney har fått ge namn åt en ros som fått flera priser. Foto: KAI MARTIN
Jo, Beatles spiller över till mycket. Inte bara gällande t-shirtar, muggar och annat.
För inte så länge sedan hade Eton shirts, Gånghesterföretaget en Beatleskollektion med skjortor och accessoarer. Etons kreativa chef Sebastian Dollinger, som råkar vara ett livslångt fan av Beatles, låg bakom idén (det var hans magnus opus och grand final för företaget efter 20 år där). Jo, jag var lockad av den med motiv från albumet ”Revolver” (1966). Men 3500 kronor (har jag för mig) var lite väl mycket. (Nu retar det mig att jag inte köpte den.)
Inspirerat. Eton shirts gav för några år sedan ut en exklusiv Beatleskollektion, som gick åt som smör i solsken. Foto: ETON SHIRTS
Vid min namnsdag i november (Martin) för, kanske, tio år sedan fick jag en vas i glas med Beatlesmotiv (”All you need is love”, Nybro Crystal), som min hustru hade hittat på Emmaus Björk på Linnégatan i Göteborg för en spottstyver. Dessvärre sprack den (förvisso var den en andrasortering, men…) vid en disk för några år sedan. Jag saknar den och letar ivrigt fortfarande efter den på loppisar, sajter, auktioner och secondhandbutiker.
Ja, Beatles färgar av sig in i 2020-talet. Inte bara med sin musik, men också för sin stil där modet och frisyrerna genomströmmade skapandet lika mycket som musikproduktionen och komponerandet.
Det är i år 55 år sedan gruppen upphörde. När tio års intensivt musicerande gav eko över hela världen och skapade en ungdomsrevolt var ekon fortfarande klingar.
Göteborgsbandet Pepperland kan Beatles musik bättre än de flesta. De har ett renommé som en av världens främsta uttolkare av Liverpoolbandets mångfacetterade musik.
Man kan göra det lätt för sig – om man nu kan göra det lätt för sig med Beatles musik – och not för not, arrangemang för arrangemang, produktion för produktion skapa kopior av det som Beatles gjorde. Men Pepperland väljer en annan väg. De inser att de inte har beatlarnas röster och instrumentella hantering. Istället är de tolkare av bandets musik, vill komma så nära som det någonsin går, men skäms inte för att sätta sin egen signatur på musiken.
Mikael Isacson, Per Umaerus och Benny Karlsson spelade i Pepperlands förlaga Lenny Pane (även det bandet hyllat för sina Beatlestolkningar) och axlade ansvaret när det bandet lades ner. Sedan 2005 har Pepperland funnits och spelat i hart när alla möjliga sammanhang.
De har haft olika sejourer på Göteborgs stadsteater (läs här, här och här!) Spelade på hösten 2023 två konserter i Varbergs konserthus där det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) spelades en dag för att nästa för att följas upp med det blå (1967–70) låt för låt.
Jo, det finns en hängivenhet, en kärlek… ja, en passion för Beatles musik hos de fem killarna i bandet som är beundransvärd.
”Yesterday” i dag. Göteborgsbandet Pepperland kan sitt Beatles. Foto: KAI MARTIN
Nu har Pepperland precis kommit hem från Beatleweek – ett årligt evenemang som hyllning till Beatles – i Liverpool efter sitt sjuttielfte besök i staden. De hann också med en kryssningtur som tog bandet som underhållningsorkester till England, Skottland, Irland och Nordirland.
När de nu angör hemstaden och Stora Teatern är det ett gäng musiker, som kanske sänker axlarna en smula. De är ju på säker mark. Det gör ett slags spin off på de senaste föreställningarna på Stadsteatern. Men väljer nu att utgå från bandets musik 1965 – det år som ”Rubber soul” och ”Help!” gavs ut.
På sedvanligt vis blir publiken både underhållna och förelästa i Beatleshistorik. Det är elegant, lättsamt och roligt. Bandet bjuder upp till olika quiz för publiken att delta i och Henrik Åberg – Elvisimitatör som firar 20 år sedan genombrottet i ”Sikta mot stjärnorna” – kör några nummer för att illustrera beatlarnas möte med en legendariske kungen av rock i Los Angeles 1965.
Det är trivsamt och svindlande hur väl Pepperland utforskar förlagorna. Men med det sagt – och som jag skrev tidigare om sänkta axlar – är det också emellanåt en smula ofokuserat denna extra insatta konsert på eftermiddagen. Men så har jag också sett bandet ett otal underhållande gånger i dess mest skilda sammanhang, så jag vågar påstå att jag har krav.
Samtidigt är det bara att applådera när bandet gör sin själfyllda version av George Harrisons ”While my guitar gently weeps”, som välförtjänt får eftermiddagens mest intensiva applåder. Och jag glädjer mig åt att Stephen Sahlin, keyboardisten, som är relativt ny i bandet – tillsammans med basisten Mathias ”Gian” Kündig – har tagit en alltmer framträdande roll inte bara som instrumentalist och stämsångare. Hans utmärkta röst avlastar Per Umaerus och Micael Isacson samt Mathias ”Gian” Kündig och gör Pepperlands Beatlesvärld än rikare.
Pepperland, ”Yes! Yes! Yesterday!”, Stora Teatern 6 september, 2025. Första konserten av två samma dag.
Pepperland: Mikael Isacson, sång, gitarr, bas och klaviatur, Per Umaerus, sång, gitarr, bas och slagverk, Benny Karlsson, trummor och sång, Stephen Salin, sång, klaviatur, dragspel, tubon och slagverk, och Mathias ”Gian” Kündig, sång och bas, samt Henrik Åberg, som gästade som Elvis.
Låtlistan:
Drive my car
If I needed someone
Nowhere man
The word
Ticket to ride
Hitter (quiz): Please please me, Strawberry fields for ever, A day in the life
I need you
Michelle
Girl
Norwegian wood
I’m looking through you.
I’ve just seen a face
Unchained melody (Henrik Åberg)
All shook up (Henrik Åberg)
Heartbreak hotel (Henrik Åberg)
I banken efter tre (Hassåtage-cover)
Bas (quiz): Penny Lane, Something, Ob-la-di ob-la-da
In my life
Wait
Help!
Come together
Everybody’s got something to hide except me and my monkey
While my guitar gently weeps
Golden Slumbers, Carry That Weight, The End and Her Majesty
Magnifikt farväl. När Bob Hund gjorde sin 777 konsert var det också tack och farväl för bandet. Åtminstone beträffande just spelningar. Foto: TUIJA HARTIKAINEN
Zinkensdamm, Stockholm.
Publik: 18000 (utsålt).
Bäst: Hela vägen från starten till målet. Tack, för allt!
Sämst: Teveproduktionen och den för långa pausen.
Fråga: Jaha, vad ska man nu göra Helgen v. 48…?
Man kan ta farväl på många olika sätt. Bob Hund gör det naturligtvis på det bästa vis. Samlar till en musikfest extraordinär där man manifesterar sin musikgärning från över 30 år i tjänst. Bandet 777 konsert blir den sista. Vi var 18000 på plats på Zinkensdamm i Stockholm. Långt fler som hemma också kunde följa den strömmade sändningen från evenentet.
Men att missa detta så speciella avsked på plats fanns ju inte. Bob Hund har bjudit på en resa både för sig själv och sin publik. Men alltid varit konsekvent egna, aldrig tummat på sin originalitet, men däremot ständigt omfamnat sin nyfikenhet.
Det har gjort att bandet – och ja, mycket med formgivaren Martin Kann som ett slags sjunde medlem – ständigt tagit nya kliv. Opera? Check! Teater? Check! Symfoniorkester? Check! Klubbspelningar? Check! Stora scener? Check! Spelat på Polarprisgalan inför Iggy Pop? Check! Husband i ”På spåret”? Check!
Ja, bandet har till och med sålt sina instrument för att utmana sig själva till nytt tänkande.
När bandet kom i 90-talets början sena början var det i ett kreativt flöde med band som Wannadies, Popsicle, Brainpool, Eggstone, Cloudberry Jam, This Perfect Day och Cardigans. Svensk indiepop i sin finaste blomstring.
Men Bob Hund kom från ett annat håll. Inspirerade av Devo, Pere Ubu, Kraftwerk och Philemon Arthur and the Dung valde man det skeva, larmiga, larviga, naiva parat med anarki och kaos i tyglade såväl som otyglad form.
Man kan tro att Bob Hund är en jycke som gör cirkuskonster, räcker vacker tass, springer apport, rullar runt och spelar död. Men i själva är det bandet som får publiken till det. Bob Hund är ett band med stor kontroll och en känsla för perfektion. Inget annat är möjligt om man vill framföra den musiken som gruppen gör. Det är skickligt och lyhört. För längst fram står Thomas Öberg, en av Sveriges främsta publikdomptörer, och manar både orkester och publik till stordåd. Det blir alltid fantastiskt.
Ja, Bob Hund är inget band som man lägger i formalin för bästa hållbarhet. Bob Hund är helt enkelt ett rastlöst band som alltid vill vidare.
Till nu. Eller…
Med spelningen på Zinkensdamm tar man farväl av sin livepublik. Det ska inte bli fler konserter. Men kanske dyker den pigga jycken upp i andra sammanhang.
Bandet till en av få grupper/artister som det liksom aldrig har gått att släppa taget om. Tillsammans med Håkan Hellström och Bo Kaspers Orkester är det dem jag har sett flest gånger. En trio som vågar ta kliv utan att rea ut sin själ.
Nej, jag har inte sett Bob Hund sedan innan de slog igenom. Var inte en av få i en obskyr spellokal som ingen visste om. Jag kom in sent, förhållandevis, men blev väldigt förtjust när jag så fick se bandet på Lollipop vid Lida friluftsgård 1996 och är det än i dag. Herregud, kan man annat. Med de då uppenbara referenserna (ovannämnda) gick det ju inte annat. Något som också förenade bandet och mig med min musikaliska gärning i Kai Martin & Stick! där vi ogenerat blandande in element från just Devo och Pere Ubu med faiblessen för tidiga XTC och punkens energi.
Fler än en gång har jag önskat att just Bob Hund skulle göra en version av ”Jag dansar inte”, men det blev blott en förhoppning. (Istället gjorde gruppen Liket Levers ”Levande begravd” vid någon Kalasturné nere på Röda sten i slutet av 90-talet. Nå, man kan inte få allt.) En låt som visade släktskap, tycker jag.
Men Bob Hund har alltid valt sin egen väg. Det här bli en sorti som kändes i hjärtat. Visst. Första akten var bandet lite drabbat av allvaret och det dröjde innan killarna med gästande Ester Lennstrand fick skakat loss nerverna. Och visst var teveproduktionen inte tipptopp, inte heller Martin Kanns powerpointpresentation, som båda drabbades av tekniska missöden, innan konserten. Dessutom, om man nu vill göra sport av Bob Hunds finalspelning och dela in konserten i halvlekar med halvtid, så hade det varit klädsam med en kortare paus en den ny drygt 30 minuter lång.
Ändå… det blev en rörande final där bandet ibland glömde av att det var just det och larmade och charmade på enligt sedvanligt manér. Men då det var över var det över. Blåorkestern, som man kunde följa i en parad från Medborgarplatsen till Zinkensdamm, klev upp på scenen för att göra en instrumentalversion av ”Den ensamme sjömannens födelsedag” (en av bandets absolut först spelade låtar i karriären). Medlemmarna i Bob Hund stod rörda och tog farväl och inte ett öga var torrt.
Vem ska nu lära oss när det är revolution på gång eller eller att aldrig bli som dom (bli värre)…? Vem ska ge oss folkmusik för folkmusik som inte kan bete sig som folk eller visa det överexponerade gömstället…? Vem ska göra det skeva, tokiga, galna, varma rätt igen, och om igen…?
Tack för allt.
Bob Hund, Zinkensdamm, 30 augusti 2025. Bandets sista konsert.
Bandet: Thomas Öberg, sång, Conny Nimmersjö, gitarr, Johnny Essing, gitarr, Christian Gabel, trummor, Jonas Jonasson, keyboard, och Mats Hellquist, bas samt Ester Lennstrand, vibrafon, Popkollokören och Henrik Svensson, som gästade på gitarr. På scen i slutet även Bob Hunds blåsorkester.
Låtlista:
Rök i dina ögon (ny).
Düsseldorf
Tinnitus i hjärtat
Hjärtskärande rätt (Popkollokören)
Folkmusik för folk (Popkollokören)
Nu har du gått för långt (Popkollokören)
Ett fall och en lösning
Upp, upp, ner
Det skulle vara lätt
Paus
10. Mer än så kan ingen bli
11. Nu är det väl revolution på gång?
12. Allt på ett kort (Henrik Svensson gästar på gitarr)
13. Festen är över (Popkollokören)
14. Blommor på ett brinnande fartyg
15. Tralala lilla mmolntuss, kom hit ska du få en puss
16. Har du inget man kan dansa till?
17. Lilla planeten (extranummer)
18. Sista beställningen (extranummer)
19. RockaBilligt (extranummer)
20. Jag rear ut min själ (extranummer)
21. Den ensamme sjömannens födelsedag (utan bandet, utan sång, men med Bob Hunds blåsorkester – tack och adjölåt)
kaimartinblog 