En regissör regisserar sin publik. Ruben Östlund vill inte bara regissera sina filmer utan också sin publik. Foto: KAI MARTIN

Så har Göteborgs filmfestival, den 46, rullat igång med galapremiär. På grund av pandemin och ombyggnation i Folkets hus och bygget av hotell Draken, som i sin tur påverkat biograf Draken, har Stora Teatern flaggat upp som röda mattan-salong. Den trånga foajén skapar allt annat än översyn över kreti och pleti, dignitärer och vanligt folk. Synd, tycker jag, som utan att vara en vimmelkille ändå gillar att kika på när kändisar – filmskådespelare och regissörer samt andra filmarbetare – ställer upp sig vid vimmelväggen. Nu var den i ett inre rum, bredvid kristallsalen där dryck och mat intogs i ett allt stigande sorl.

Dörrarna öppnades 18.00. Visning av Abbe Hassans premiärfilm ”Exodus” skulle visas, men också föregås av tal från Filmfestivalens VD Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, konferencier Tomas von Brömssen och, i sedvanlig ordning, kulturminister Parisa Liljestrand, som startade sin karriär med att pricka in Ruben Östlunds senaste, omtalade och prisade film, ”Triangle of sadness” som en roman hon inte läst. Nu plockade hon upp den bollen snyggt och leende under ”Guldbaggegalan”, då detta raljerades” och fortsatte spelet i sitt invigningstal. Ett tal som kämpade med inkludering, men som knappast fick nya röster bland cineasterna och smått diskret gavs artiga applåder. Kanske klokt att inte dra på några större växlar av löften och hopp, även om hon var noga med att konsten ska stå fri gentemot staten.

Jan Troell tilldelades Nordic Honorary Dragon Award, ett pris som tidigare gått till tunga namn inom film som Liv Ullmann, Susanne Bier, Alicia Vikander, Lane Scherfig, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård och förra året till Baltasar Kormákur. Det var en skröplig, men hedrad pristagare som tog emot utmärkelsen. Men inte utan humor och stolthet. Med sig hade han också sin fyra minuter och fem sekunder långa (korta) betraktelse av en bärfis, hans senaste skapelse i ett över 75 år lång tjänst inom filmen.

Ruben Östlund var förstås på plats på första rad vid premiären av filmfestivalen i sin hemstad. Han prisades välförtjänt under Guldbaggegalan i måndags (men visst borde Tarik Salehs ”Boy from heaven” fått något) och fick under veckan också se ”Triangle of sadness” nominerad till tre Oscars (bästa film, bästa regi, bästa originalmanus). Onekligen tungt och imponerade.

Under filmfestivalen (läs idag lördag 28 januari) ska han också hålla en lektion i hur man ska se på bio, hur publiken ska uppträda. Under titeln ”This is cinema” kommer han regissera publiken. Naturligtvis ville han under ett tal på invigningen bjuda på en försmak om hur det skulle gå till. Han berättade om biografkulturen i Frankrike, med en engagerad publik som ofta får möjlighet att möta filmerna regissörer, om hur han vill uppmana svenska regissörer att turnera med sina filmer i Sverige för att träffa sin publik ansikte mot ansikte. Gott så. Men när han börjar tala om för mig och övriga publiken hur man ska reagera på en film drar jag öronen åt mig.

Jag har varit utsatt för regissörer tidigare, som vill interagera med sin publik, får den att göra saker på uppmaning för att bli en del av skådespelet. Jag skruvade på mig åt tilltaget då. Jag gör det nu. En publik är inte en kropp – det påstår för all del inte Ruben Östlund, som delar in delar av publiken i olika kategorier som ska agera på skilda sätt. Men…! Var och en åt sin upplevelse. Ruben Östlund ska inte regissera min filmupplevelse, kräva min uppmärksamhet. De ska jag få genom upp- och inlevelse av filmen jag ser. Jag värderar min egna känslor, låter dem flöda i ett slags harmoni med min analys. Efter filmen kan vi prata om den, men ge fan i mitt biobesök, Ruben Östlund.

Premiärfilmen kom, efter en lång väntan, så småningom igång. Recension nedan:

”Exodus” – empatisk film om angeläget ämne

!!!

När den stora flyktingvågen eskalerade till följd av kriget i Syrien agerade omvärlden på vitt skilda vis. EU, som inledningsvis öppnade famnen, blev mer tillslutet. Ett stort ansvar lade på Turkiet, Sverige var generöst, men Sverigedemokraterna åkte ned till de traumatiserade flyktingarna med beskedet om att Sverige var fullt – en allt annan en empatisk handling. Ja, mer hånfull.

Abbe Hassan, greps förstås av detta. Han som själv gjort resan till Sverige som flykting. ”Exodus” är hans film om en 12-årig flicka, Amal, (spelad med bravur av Jwan Alqatami) som lierar sig med flyktingsmugglaren Sam (kärvt skickligt agerat av Ashraf Barhoum) mot hans vilja. Det är en gripande odyssé genom ett ogästvänligt Europa. En resa kantad av våld, desperation och sorg men heller inte utan humor, den lilla revan i mörkret som får ljuset att sippra in.

”Exodus” är en empatisk film om ett angeläget ämne. En film som manar till förståelse för flyktingar och som bjuder på en insyn i en flyktings liv med otrygghet och traumatisering som följd. Den är rakt berättad, emellanåt närmast långsamt poetisk i scenerna, som kan växla om till intensitet med en polisraid eller hastig flykt.

Startar i dag. Dagarna innan Göteborgs filmfestivalspremiär andas inte biograf Draken så mycket av glamour. Men det kommer. Foto: KAI MARTIN

Göteborg är ju på många sett och vis en fantastisk nöjesstad. Men när Sveriges Radio lägger sitt största evenemang, ”P3 guld”, samma dag som Göteborgs filmfestival startar… ja, då har man inte tänkt riktigt klart.

Normalt sett ”P3 guld” hållits veckan innan filmfestivalen. Nu krockar evenemangen med kraft, vilket förstås är beklagligt. Filmfestivalen rullar ju igång med premiärfilmen ”Exodus” på Stora Teatern, som i väntan på att hotellbygget vid Järntorget som också involverar biograf Draken, är premiärbiograf. Därefter väntas festivalfesten på Trädgår’n med band, artister och dj:s som Titiyo, Familjen och Deki Alem. Samtidigt så bullar alltså Sveriges Radio upp sin direktsända musikfest från Partille arena i både radio och teve. Märkligt, tycker jag.

Mitt val är enkelt. Jag väljer Göteborgs filmfestival som traditionen bjuder. För egen del har jag närvarat vid nära nog samtliga premiärer sedan starten 1979 (då ju Kai Martin & Stick! spelade till Derek Jarmans film ”Jubilee” – något jag skrev om här!). Festivalen har ju sedan dess vuxit väsentligt men också ställts inför nya utmaningar, där kanske pandemin var den största. 2020 var festivalen som vanligt för att året efter definitivt vara präglat av restriktioner. Det blev digitala visningar och Z och jag checkad in på ett av Festivalens anmodade hotell – i Jonsered – för en annorlunda start på festivalen (som jag bland annat skrev om här!).

Förra året var publik, men ändå inte. Några veckor innan premiären kom nya restriktioner och den publika satsningen i salong kom på skam.

Nu, 2023, ska alltså publiken få mötas igen, köer ska bildas till Festivalens samtliga salonger i Göteborg – och ut i landet. Samtidigt upprätthåller man de digitala visningarna, så för den som önskar går det att hålla Göteborgs filmfestivalen utanför den röda mattan och hemma i soffan, eller både och.

Programkatalogen är sedvanligt tjock och omfattande. Det är ett med andra ord ett digert program och en hel värld av filmkonst som öppnar upp denna dryga veckan med start idag.

Jag kommer som vanligt att fokusera på filmerna i Nordic Competition, som ju också ger också ger det finaste filmpriset Dragon Award, ett av filmvärldens största i prispengar räknat.

Det blir med andra ord ”Exodus” (regi Abbe Hassan, Sverige), ”Ellos eatnu – la elva leva” (regi Ola Giæver, Norge), ”Viften” (regi Frederikke Aspöck, Danmark/Sverige/Spanien), ”Munch” (regi Henrik Martin Dahlsbakken, Norge), ”Ustyrlig” (regi Malou Reymann, Danmark/Sverige), ”Neljä pientä aikuista” (regi Selma Vilhunen, Finland/Sverige/Frankrike), ”Volaða land” (regi Hlynur Pálmason, Island/Danmark/Frankrike), ”København findes ikke” (regi Martin Skovbjerg, Danmark) och ”Dogborn” (regi Isabella Carbonell, Sverige). Men förstås mycket, mycket mer.

Festivalens tema är ”Homecoming”, som ju är omfattande. Lämnar man nu inte sin hemstad, som också är min uppväxtstad, blir det ju inte mycket att komma hem till. Men samtidigt visar Festivalen på Göteborgs filmhistoria, som har sin berättelse, som på sätt och vis är ett slags sätt att knyta an till sin stad ett vidare perspektiv. Gratisvisningar i Bio Nordstan bjuder på arkivfilm och lokala filmklassiker. I ”Filmisk salong” på Aftonstjärnan kan man se ”Göteborgsbilden”, en tretimmarsvisning om hur staden förändrats framför våra ögon. En visning som också innehåller ”Vi masthuggspojkar”, men som också kommer bjuda på samtal med författaren Lydia Sandgren, arkitektdebattören Mark Isitt och regissören,tillika konstnärlig ledaren för Göthenburgo och ordförande för Öppna kanalen Göteborg, Roozbeh Behtaji.

Ja, det finns många programpunkter som Göteborgs filmfestival bjuder på. Kika in på Festivalens hemsida, så förstår man vidden.

Nu kan det rulla igång.

Film:

MOONAGE DAYDREAM

!!!

Lång och myllrande. ”Moonage daydream” är ett sprakande flöde om David Bowies liv.

Så kom jag, känns det som, som en av de sista iväg på Brett Morgans inkännande hyllningsporträtt till film ”Moonage daydream” om David Bowie.

Försök att sätta fingret på denne mångfacetterade artist, som gled ut och in ur karaktärer, följde blott sin egen konstnärliga vilja och intentioner, influerade av tusen och en andra, men som alltid till syvende og sidst var sig själv mest trogen. Det går naturligtvis inte. Att göra en klassisk dokumentär om hans liv i något slags kronologisk ordning är knappast heller görligt. Att låta medarbetare, familjer, rockjournalister och gud vet vad-vetare få yttra sig känns också i sammanhanget futtigt.

Brett Morgan har valt en annan väg. I ett sprakande flöde har han låtit David Bowies karriär synas genom ett kalejdoskop. I ett högt drivet tempo under drygt två timmar sveps man in och ut ur David Bowies liv och karriär på samma vis som man fått dras in och ut ur hans karaktärer och skeende i livet. Allt är huller om buller. Ingen ordning alls, egentligen, men med David Bowies liv och kreativitet i ständigt färgstarkt fokus. Det är livesekvenser, tv–showsintervjuer, samtal med David Bowie, utsnitt från hans arbete i konstnärsateljén, en tyst kamera som följer honom på sin livsresa: USA, Asien, Europa. De påträngande fansens hängivenhet, det intensiva livet som rockstjärna med få privata stunder, det ständiga påkopplandet. Allt är ifrån distans, om än bitvis nära. Hans sista år nämns knappt alls. Men det är med en anmärkningsvärd känslosamhet jag berörs då jag först hör hans stämma i filmen och hur den fortsätter med ett slags distanserad, brittisk upphöjdhet förhålla sig till allt, framför allt i intervjuernas desperation att knäcka Bowiekoden. Hans integritet är total, precis som hans musik och konstnärskap var det – om än färgsprakande starkt och bitvis utåtriktat.

”Moonage daydream” är intensiv, men för en icke Bowiekännare ska man inte göra sig besvär. Denna, i många stycken för långa, film måste te sig märklig och obegriplig gällande en av popmusikens främsta kreatörer om man inte är bekant med hans karriär.

Film:

!!!!

Religion möter politik. I Tarik Salehs senast film hamnar den unge studenten Adam (Tawfeek Barhom) i en mardrömssituation. Foto: PRESSBILD

Regi: Tarik Saleh

I rollerna: Fares Fares, Tawfeek Barhom, Mohammad Bakri med flera.

Svensk premiär: 18 november 2022.

Det är andra filmen från svenske regissören och manusförfattaren Tarik Saleh med en handling utspelad i Egypten och Kairo. Med förra – ”The Nile Hilton incident” (2017) – rörde han som om i grytan med storyn om polisens korruption att han förklarades som persona non grata i Egypten, landet där hans far kommer ifrån. Då, som nu, finns Fares Fares i en stark huvudroll. Den här gången är det det anrika Al-Azhar-universitetet, tredje äldst i världen, som är i skottgluggen. En ny rektor ska utses efter den förres hastiga död. Men säkerhetspolisen vill, genom maktens boningar, ha ett finger med i spelet. Unge, intelligente och fromme fiskarsonen har fått möjlighet att studera där, men blir snart indragen i maktkampen, en bricka i det skoningslösa positionerandet..

Fares Fares säkerhetspolis är intensivt spelad, lufsig, skarp och samtidigt med en växande empati för den utsatte Adam. Han, i sin tur, spelas med återhållsam skicklighet av Tawfeek Barhom. Med minimalistiskt minspel förstår man varje brydd situation.

Filmen utspelar sig i Kairo, men är till stora delar inspelad i Istanbul. Tarik Salehs förvandlingsnummer är stort, spännande och klaustrofobiskt. Adams balansnummer likaså. ”Boy from heaven” är långsamt malande film, gastkramande och närgången med hisnande scener. Göteborgsföretaget Haymaker har med sin teknik med visuella effekter bland annat skapat masscener på ett häpnadsväckande sätt. Som tittare är man med i varje scen, från Al-Azhar-universitetet environger och minareter till det myllrande gatlivet utanför, och det känns.

Att filmen fick manuspriset på Cannes Filmfestival och är Sveriges Oscarsbidrag för 2022 är begripligt. ”Boy from heaven” är en storfilm svår att få ur kroppen.

Film:

TRIANGLE OF SADNESS

!!!!

I takt med tiden och framgångarna har Ruben Östlunds filmer blivit mer omfattande, mer komplexa och mer påkostade. Resan från ”Gitarrmongot” (2004) över ”De ofrivilliga” (2008), ”Play” (2011), ”Turist” (2014) och ”The square” (2018) till ”Triangle of sadness” är vindlande, men framgångsrik och prisad. Han har också med vuxit med uppgifterna. På samma sätt som Göteborgs främsta underhållare, Håkan Hellström, kan han konsten att roa med djup, bredd och färger från hela paletten som att det når ut till en stor publik.

”Triangle of sadness” har inte en död punkt. Varje akt och scen är noga utmejslade med sublimt skådespeleri av samtliga i både nedtonade och spektakulära scener. Vi tas från yta – audition för manliga modeller – till trendig miljökamp, hierarkisk jämlikhet, felriktade feminism, mäns tillkortakommanden över till nyrikedom, vapenlobbyns förlorade charm, kapitalism kontra marxism och matriarkat under två timmar och tjugo underhållande minuter.

Det är svart, svidande satir i starka färger och med en, som det kommer bli, klassisk spyfest.

Japp, Ruben Östlund famnar vitt, brett och starkt och släpper inte taget för en sekund. Fredrik Wenzels kamera är ständigt närvarande och bjuder in tittarna som vore vi på plats i detta omtumlande drama. Ruben Östlund frossar i sina teman från detta smörgåsbord av känslor och kryssar sedan mellan de olika borden av karaktärer. Det är skickligt, det är roande, det är tankeväckande, förvirrande och upplyftande.

Han spänner bågen i denna hans film. Låter scenerna ta tid, låter karaktärerna både ta och skifta plats utefter händelsernas utveckling.

”Triangle of sadness” kränger, bänder, vidgar och vänder under sina snabbt passerande två timmar och tjugo minuter. En filmfest för både öga och hjärna.

Fotonot: Skådespelaren Charlbi Dean avled hastigt, blott 32 år gammal, 29 augusti i år.

”Triangle of sadness”, svensk premiär 7 oktober

Regi och manus: Ruben Östlund

Foto: Fredrik Wenzel

I rollerna bland andra: Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning, Dolly De Leon…