Film:

MOONAGE DAYDREAM

!!!

Lång och myllrande. ”Moonage daydream” är ett sprakande flöde om David Bowies liv.

Så kom jag, känns det som, som en av de sista iväg på Brett Morgans inkännande hyllningsporträtt till film ”Moonage daydream” om David Bowie.

Försök att sätta fingret på denne mångfacetterade artist, som gled ut och in ur karaktärer, följde blott sin egen konstnärliga vilja och intentioner, influerade av tusen och en andra, men som alltid till syvende og sidst var sig själv mest trogen. Det går naturligtvis inte. Att göra en klassisk dokumentär om hans liv i något slags kronologisk ordning är knappast heller görligt. Att låta medarbetare, familjer, rockjournalister och gud vet vad-vetare få yttra sig känns också i sammanhanget futtigt.

Brett Morgan har valt en annan väg. I ett sprakande flöde har han låtit David Bowies karriär synas genom ett kalejdoskop. I ett högt drivet tempo under drygt två timmar sveps man in och ut ur David Bowies liv och karriär på samma vis som man fått dras in och ut ur hans karaktärer och skeende i livet. Allt är huller om buller. Ingen ordning alls, egentligen, men med David Bowies liv och kreativitet i ständigt färgstarkt fokus. Det är livesekvenser, tv–showsintervjuer, samtal med David Bowie, utsnitt från hans arbete i konstnärsateljén, en tyst kamera som följer honom på sin livsresa: USA, Asien, Europa. De påträngande fansens hängivenhet, det intensiva livet som rockstjärna med få privata stunder, det ständiga påkopplandet. Allt är ifrån distans, om än bitvis nära. Hans sista år nämns knappt alls. Men det är med en anmärkningsvärd känslosamhet jag berörs då jag först hör hans stämma i filmen och hur den fortsätter med ett slags distanserad, brittisk upphöjdhet förhålla sig till allt, framför allt i intervjuernas desperation att knäcka Bowiekoden. Hans integritet är total, precis som hans musik och konstnärskap var det – om än färgsprakande starkt och bitvis utåtriktat.

”Moonage daydream” är intensiv, men för en icke Bowiekännare ska man inte göra sig besvär. Denna, i många stycken för långa, film måste te sig märklig och obegriplig gällande en av popmusikens främsta kreatörer om man inte är bekant med hans karriär.