Film | kaimartinblog

Sanningens ögonblick – Göteborgs filmfestival valde fel vinnare

49 Göteborgs filmfestival är över. 266 filmer har visats. Mängder med publik har varit på plats – eller hemma och strömmat – för att se film eller för att delta i samtal, seminarier eller festaktiviteter. Filmfestivalen håller verkligen januari igång.

Nu är vinnare korade av juryer och publik. Och Göteborgs filmfestivals kanske mest brännande tema – ”Sanning” – har löpt som en röd, vibrerande och glödgad tråd genom hela festivalen.

Men vann rätt film? Nej, om inte du vill ha min sanning.

***Grymt bra. Introduktionsfilmen om ”Sanning” – 49 Göteborgs filmfestivals tema – med skådespelarna Alexander Karim och David Dencik är grymt bra. Foto: GÖTEBORG FILM FESTIVAL***

Så kom jag ut i andra ändan av Filmfestivalen efter att ha sett nära 30 långfilmer och Startsladdens åtta bidrag. Jag har färdats från Bolivia och Anderna till Kazakstan, från Marocko till Island, från Japan till de skånska slätterna, har besökt spanska turistparadis och replokaler, studior och scener med the Ark. Sett meningslösa knull och fantastiska scenerier, strålande skådespel och mindre bra aktörer. Några filmer har varit imponerande, kraftfulla och uppslukande. Det som definitivt gör att film är bäst på bio. Andra har varit sömniga, trista och följts av stora frågetecken om vad som egentligen var meningen med att göra just den där filmen.

Med andra ord, som filmfestivalen ska vara. Ett myller av intryck – positiva som negativa – som sköljer ens sinnen under denna dryga veckan.

Jo, det är svårt att inte gilla det.

Jag har också gillat årets tema – Sanning – som är så listigt och rätt i tiden. Vi lever i en märklig tid där mäktiga män – och kvinnor – använder lögnen som sanning, där nyheter från etablerade nyhetsmedia kallas fake news och där balanserad journalistik ifrågasätts. Det är en orwellsk 1984-era, som jag undrar hur man någonsin ska kunna tvätta sig ren ifrån. I denna tid är det en avgrund mellan samförstånd, diplomati och solidaritet är fåfänga begrepp. Den som gapar mest, ljuger mest och är mest girig vinner. Det är sorgligt.

Så regissör Mats Udds två minuter långa introduktionsfilm – den som visas före varje film – med Alexander Karim och David Dencik är grymt bra. Otäck, humoristisk och talande. Ni kan se den här.

Under Festivalen delas mängder med priser ut – några av dem får ni ta del av i slutet av den här texten. Som med det mesta är det inte alltid man håller med, framför allt inte jag.

Så… jag tänker att jag ska ge mina utnämningar, som skiljer sig från juryns och publikens val. Jag har också varje år en förhoppning om att hinna se samtliga åtta filmer under rubriken Dragon Award Best Nordic Film och väljer att ge mina betyg på dessa filmer. Ja, det blir lite blandat och gott.

Håll till godo.

Nordic Competition:

Biodlaren – regi Marcus Carlsson (Sverige)

Filmfstivalens invigningsfilm med bland andra Adam Lundgren som deprimerad änkling med tonårsdotter är en strömlinjeformad film. Åmotfors är spelplatsen för händelserna, men den värmländska orten blir lika klaustrofobisk som filmen har oförmågan att skapa dramatik. Jo, dottern Claudia spelas truligt lysande av Hedvig Nilsson. Men det räcker liksom inte till.

Mecenaten – regi av Julia Thelin (Sverige)

!!!

När den unga städerskan (Carla Dehn) blir allt mer osynligförklarad av sin uppdragsgivare gör hon en rockad. När den framgångsrika galleristen åker utomlands tar hon hennes plats. Det blir förvecklingar och lögner som i sin tur skapar en hyfsat intressant intrig. Men jag tycker att det den thrillerstämning som skapas mot slutet hade kunnat spinna igång tidigare. Nu går filmen lite på tomgång innan dramatiken slår ut i full blom.

Vægtløs (Viktlös) – regi Emilie Thalund (Danmark)

!!!

15-åriga Lea anses som överviktig och skickas därför på ett läger för att lära sig kost och motion. (Jo, sådana läger finns i Danmark.) Ett inte oväsentligt ämne om falska kroppsideal som i Emilie Thalunds film draperas i en förbjuden kärlek mellan lärare och elev. Fint komponerad, väl spelad av debuterande Maria Helweg Augustsen, som gör Lea trovärdig i sin spirande kvinnokropp med längtan efter bekräftelse.

Àstin sem eftir er (Det som återstår) – regi Hlynur Pálmason (Island)

!!!

Anna (Saga Garðarsdóttir) fokuserar på sitt konstnärskap när äktenskapet har kraschat. Maken Magnus (Sverrir Gudnason), fiskaren, låtsas som om ingenting har hänt. Han förnekar också sina känslor, sorgen över skilsmässan och kärleken som har tagit slut. Det blir en bitvis intressant och bitvis märklig film i ämnet med överjordiska händelser och humoristiska skeenden i en mischmasch, som jag inte alltid blir helt klok på.

Kerro kaikille (Låt alla veta) – regi Alli Haapasalo (Finland)

!!!!

Ja, det finns likheter med danskan Malou Reymanns ”Ustyrlig” från 2023. Filmen – baserad på verkliga händelser – om den unga kvinnan vars trots i livet på 30-talet placerar henne på tukthus på en isolerad ö i Stora Bält. Här är det den finska skärgården, slutet av 1800-talet och kvinnan Amanda (Marketta Tikkanen) vars premenstruella smärtor skickar henne för ”vård”. På sätt och vis är det en traditionellt berättad historia, men åh så välgjord och -spelad (Marketta Tikkanen är fenomenal). Men är jobbar fotografiet med sina udda vinklar och känsla för kompositioner med musikens dramatik och ljudsättning i en fantastisk symbios. Det här är en stor film, som känns genom ben och märg in i själ och hjärta. Och, ja, även denna film är baserad på verkliga händelser.

Värn – regi John Skoog (Sverige)

!!!!

Franske stjärnskådespelaren Denis Lavant spelar Karl-Göran Persson i John Skoogs svartvita mästerverk om den verkliga lantbrukaren som byggde sig ett värn i skuggan av andra världskriget. Allt bygger på John Skoogs hågkomster från barndomen om särligen, som hölls ömt om vuxna och barn, men som trakasserades av ortens ungdomar. Denis Lavant (”De älskande på Pont-Neuf” med flera) är som Buster Keaton i ”The railrodder”, med ett snudd på stenansikte oförtrutet arbetande framåt, och Stellan Skarsgårds Sven, ”Idioten” i ”Den enfaldige mördaren”. det är inte många repliker som fälls och Lavants skånska är sisådär. Men filmen är vemodig, uppslukande och empatisk och fint berättande med en flickas röst som driver händelserna framåt.

”Butterfly” – regi Itonje Søimer Guttormsen (Norge)

!!!

När den excentriska modern dör hastigt på Gran Canaria tvingas hennes döttrar dels till att åka dit för att ta hand om dödsboet, dels till att mötas igen efter många år isär. Det är en delvis splittrad film med många infallsvinklar och delmål och delvis en lätt humoristisk film med andlighet som spelbricka. Det är en film som skulle ha mått bra av att kortas och förtätas. Men är trots allt en två timmars fullgod underhållning.

Vinnare i Göteborgs filmfestival 2026

Filmer:

”Kerro kaikille” – den finska filmen är drabbande, välspelad och välkomponerad med magiskt foto.

”Värn” – svartvit, verklighetsbaserat drama på den skånska landsbygdens fält lyckas pricka rätt med en varm ton i ett vindpinat, kallt landskap.

”Calle Malaga” – den marockanska filmen i regi av Maryam Touzani och med legendariska Carmen Maura i en praktroll är rätt och slätt underbar.

The chronology of water” – ”Twilight”-skådisen Kristen Stewarts regidebut är smärtsamt stark. Imogen Poots gör huvudrollen som den av övergrepp från sin far trasiga Lidia fullkomligt hudlös. En

Skådespelare:

Marketta Tikkanen i ”Kerro kaikille”.

Carmen Maura i ”Calle Malaga”.

Denis Lavant i ”Värn”.

Imogen Poots i ”The chronology of water”.

Vinnare i 49 Göteborgs filmfestival:

Dragon Award Best Nordic Film: The last resort. (Min kommentar: en traditionell film berättad i något slags Ruben Östlund-anda om moraliska betänkligheter när västvärldens lyxturism och all inclusive möter flyktingtragedier. En helt ok film, men inte festivalens bästa.)

Dragon Award Best Acting: Adam Lundgren i ”Biodlaren”. (Min kommentar: en sömngångaraktig prestation som kanske representerar rollen. Men oj så mycket starkare kort det fanns i startfältet, som Marketta Tikkanen.)

Sven Nykvist Cinematography Award – Louise McLaughlin (”Vægtløs”). (Min kommentar: helt ok. Fotot är närvarande, intimt och inkännande. Men jag håller Jarmo Kiurus foto i ”Kerro kaikille” som kpngt mycket bättre.)

Fipresci-priset (kritikernas pris): ”Vægtløs”. (Min kommentar: ja, som ni förstår hade mitt val varit antingen ”Värn” eller också ”Kerro kaikille”.)

Audience Dragon Award Best Nordic: ”Biodlaren”. (Min kommentar: kollade publiken bara på en film i kategorin…?)

Dragon Award Best Internationell Film: ”Calle Malaga”. (Min kommentar: helt enig.)

Dragon Award Best Nordic Documentary: Första blatten på månen. (Min kommentar: hann inte med några dokumentärer mer än ”We are the Ark”.)

Startsladden: Christer Wahlberg för ”Det som finns kvar av mig”. (Min kommentar: ett utmärkt val, men urvalet av kvalitativa kortfilmer var rätt blekt.)

Slutligen. Några undringar:

Jag har sett flera förlossningar på film under festivalen. Någon autentisk. Men flera där barnet föds utan navelsträng. Ok…?

Är det en ny trend att filmer ska sluta tvärt, som med ett slurp…?

Peter Apelgren kröner sin karriär med musikaldebut

Posted on 7 dagar sedan av Kai Martin

Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.

Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.

Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.

– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.

Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER

Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…

– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.

– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.

Tvingades ställa in

Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.

– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.

– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.

*Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL*

Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.

– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.

– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.

Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.

Sanna Nielsen är förtjust

Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.

– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.

– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.

Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.

– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.

Hållit det hemligt

Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.

– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.

Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.

– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.

Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.

– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.

En lång resa

Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.

– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.

– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.

– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.

Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.

– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.

– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.

Musikalen fick vingar

– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.

Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.

– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.

”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.

Regi: Markus Virta.

Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.

Författare: Kay Pollack.

Kompositör: Fredrik Kempe.

I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.

Varmt välkomnande till 49 Göteborgs filmfestival

Posted on 10 dagar sedan av Kai Martin

***En klok stjärna. I ett kristallklart tal, som*** ***kontrasterade*** ***kulturminister Parisa Liljestrands 2025, invigde Göteborgs främsta internationella filmstjärna Alicia Vikander 49 Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN***

49 Göteborgs filmfestival invigdes med öppna famnen. Dels av en underhållande och inbjudande kuplett av kvällen konferencier Eric Ericson, dels av en klok Alicia Vikander. Både vände sig till kulturminister Parisa Liljestrand och hennes tal förra året. Men generositet och förklarande; inte avmätthet eller snobberi. Snyggt.

Den råkalla Göteborgsvinden viner kring nollstrecket utanför. Folk hukar. Smäller upp kragar, knäpper jackor, drar mössor över skulten där spårvagnar och bussar tävlar om uppmärksamheten på Järntorget. Men väl inne på biograf Draken andas förväntning och ett omfamnande sveper värmande. Det är dags för öppnandet av 2026 års Göteborgs filmfestival. Den filmfestival som inte bara satt ljus på Göteborg i den mörka månaden januari i över 45 år, utan som också vurmat för filmkonsten, skapandet, skådespelandet, det betraktande ögat och för filmälskare.

Men…! Förra året invigdes Filmfestivalen av en putt kulturminister som inte kunde skilja på sak och person. En kulturminister som inte värnar kultur – i linje med rådande regering – och som inte ser dess helhet, dess läkande och lärande kraft. tack och lov för andra perspektiv i år. Tack och lov bjöds invigningen på andra perspektiv. Efter vimmel med kändisar, digniteter, wannabes och vanliga dödliga var det dags för alla inbjudna att ta plats i den vackra salongen invigd 1956.

Eric Ericson hade lämnat semmelbakandet i Jonsered för att ta plats som kvällens konferencier. Han, skådespelaren, som lagt karriären på hyllan för bagaryrket har nu vikt förklädet och bagarkläderna för smoking och strålkastarljuset. Det blir en kuplett som är fylld med värmen. Ackompanjerad av skådespelarkollegan och den underfundiga komiker Åsa Gustafsson sjunger han om filmen, som förenar, som skapar jobb och som ger intäkter inte bara för bioägaren. En utsträckt hand med förklaringen att filmen är kulturministerns bästa vän.

Ja, förstås, en kärleksförklaring till filmkonsten som kan karaktäriseras som naiv. För svensk film går på knäna, men vikande publiksiffror… bland annat. Men i stort har han ändå rätt. Ett biobesök genererar så mycket mer än bara en film. Det kan ge ett restaurangbesök, en hotellnatt, ja, något utöver filmtittandet i en salong som bjuder just det där underbara fokuset på en film som visas på den där stora duken. Det får man inte hemma, där annat stör.

Kulturminister Parisa Liljestrand hade tackat nej till att närvara och inviga Filmfestivalen. Precis som hon valde bort Guldbaggegalan tidigare i veckan. Men hon blev alltså närvarande ändå. Både i Eric Ericsons kuplett. Dels i Alicia Vikanders tal. Ja, hon som fick ersätta kulturministern, som gick och gömde sig och inte vågade står för sin kulturpolitik. Vår största, mest lysande internationella stjärna höll ett klokt tal, som kontrasterade det som invigde förra året, där Parisa Liljestrand pratade om ett upprepande av manus med fokus på Guldbaggegalan och Göteborgs filmfestival.

Alicia Vikander menade istället att just dessa tillställningar var i andra ändan av allt hårt arbete för att skapa film. ”Och vare sig man drömmer om fulla salonger eller om att tänja gränserna för vad filmkonsten kan vara, så uppstår ingenting av det i ett vakuum. Film kräver resurser, det kräver tid, risker och misslyckanden.”

För det är ju så. Man kan inte bara utnyttja frukten utan att också inse att den också ska odlas, drivas fram och förädlas.

Galapremiären på Draken är annars en märklig historia, som – ur mitt klädintresserade perspektiv – är förvånansvärt oglamoröst. Ja, januari kanske inte bjuder in till det. Men fleecetröjor, olikfärgade sneeker, jeans, t-shirt…? Nä, jag tycker det är slappt. Det är vardag vilken sketen veckodag som helst. Det är inte fest. Det är inte klass. Det är inte protest. Det är arrogans, lättja och, faktiskt, fult. Kom inte och smutta på bubbel om du inte anstränger dig för att ha stil.

Hur var jag nu själv klädd? Ja, secondhand, förstås. Den tredelade Eduard Dressler-kostymen jag hittade på Ragtime herr i höstas, till den en lila Etonskjorta, den brokigt randiga Paul Smithslipsen från KFUM secondhand, en matchande snusnäsduk och på huvudet min nyinköpta Stetsonhatt från Myrorna på Backaplan. Rocken som hamnade i garderoben är en klassisk lodenrock, som jag inhandlade för 35 år sedan.

*Galaprofiler.Som creative director gör Erik Nissen Johansen under med restauranger och hotell över hela världen. Här med mig vid invigningen av Filmfestivalen 2026. Foto: PRIVAT*

Invigningsfilmen var ”Biodlaren”, en mollstämd, stilla framflytande berättelse om en ensamstående pappa med trulig tonårsdotter. Jag ber att få återkomma med en recension senare. Men den fick värmande applåder efter visningen.

Film i VästAlla ska med. Kända som okända vimlar förbi. Som teaterfotografen Ola Kjelbye, som arrangerar en plåtning, som Film i Västs Ulrika Grönérus övervakar. Produktionsdesigner Louise Drake af Hagelsrum med maken Mats Pihlgren var på plats. Filmregissören Julia Thelin och skådespelaren Carla Sehn intervjuas av Filmfestivalen. Gus Kaage från Film i Väst missar sällan en filmfestival i Göteborg. John Hellberg och skådespelaren Alexander Karim var på plats, den senare medverkar tillsammans med David Dencik i årets starka introduktionsfilm för Filmfestivalen. Nyss strokedrabbade Janne Josefsson kom med käpp och sällskap för invigningen. Förre konstnärlige ledaren för Filmfestivalen, författaren och journalisten Marit Kapla var på plats. Hela gänget bakom ”Biodlaren” – förutom huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren – svepte in. Hedvig Nilsson och Marika Lindström intervjuas i vimlet apropå deras insatser i premiärfilmen, för vilken Janne Schaffer gjort musiken. Avgående vd:n för Filmfestivalen Mirja Wester lyste upp i grönt. Ikonen Christina Lindberg har en liten roll i ”Biodlaren” . Skådespelaren Tove Wiréen hade lämnat Folkeaterns environger för galan på Draken. Regissören Marcus Carlsson pratade om sin film och hyllade teamet med bland andra skådespelarna Hedvig Nilsson, Marika Lindström, Adam Lundgren och producenten Lovisa Charlier. Mirja Wester och konstnärlige ledaren Pia Lundberg hälsade publiken välkommen. Gunnar Bergdahl, grundaren av Göteborgs filmfestival, missar med hustrun Annica Karlsson Bergdahl aldrig en invigning. Foto: KAI MARTIN

Ynkligt av kulturministern

Posted on 18 dagar sedan av Kai Martin

Vid Göteborgs filmsfestivals invigning förra året tog kulturminister Parisa Liljestrand sig ton. Inför en förväntansfull salong med cineaster, kulturarbetare i allmänhet och verksamma inom film i synnerhet, som alla såg, öppnades en hårtork som ställde samtliga premiärfrisyrer i oreda (jag skrev om det här). Ja, inte ens Festivalledningens vd Mirja Wester och nytillträdde konstnärlige ledaren Pia Lundberg kom undan. Snopna kunde de konstatera att kulturministern ofint hade spottat i champagneglaset och låtit andra dricka det hon själv inte var sugen på.

*Tackat nej. Kulturminister Parisa Liljestrand kommer inte inviga 49 Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN*

Det var på många sätt ett märkligt agerande, men det står samtidigt var och en fritt – minister som andra – att hålla sina tal som man vill. Kulturministern visade med sitt tal att hon inte hade ett uns respekt för det arbete som Göteborgs filmsfestival sedan starten i slutet på 70-talet lagt ned för filmkonstens fromma i stort.

När jag träffade Pia Lundberg för någon vecka sedan pratade vi förstås om detta (läs här), förutom om den festival som ska komma. Hon hade förstås hämtat sig, men också dragit nytta av händelsen och den kulturdebatt som öppnades sig långt in på vårkanten. Om kulturministern var välkommen och om hon skulle komma svarade hon diplomatiskt:

”Hon är välkommen.”
”Vi får se om det blir så.”

Nu står det klart att Parisa Liljestrand har tackat nej till att komma till Göteborgs filmfestival för att inviga densamma. Det står också klart att när Guldbaggegalan hålls 19 januari uteblir hon också. Det var väl häcklandet mot henne där, förra året, som gjorde att hon tog till storsläggan vid invigningstalet av 48 Göteborgs filmfestival 2025.

Hon är nu inte först med att inte komma och inviga. det har gjorts förut. Som då nytillträdde kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, nytillträdd på posten, prioriterade bort invigningen 2007 (jag skrev om det i GT). Det var bortförklaringar om bröllopsdag och om en högtid till minnet av förintelsen (dagen efter festivalens start). Det var inga imponerande förklaringar och det skulle senare också visa sig att dåvarande kulturministern inte hade koll på storleksordningen av Göteborgs filmfestival. (Nordens största.)

Nu…? Ja, jag kan inte se annat än att Parisa Liljestrand är feg. Hon vågar inte, efter förra årets utspel (går att läsa här), där hon bland annat sa ”Sedan jag tillträdde som kulturminister så har jag fått vänja mig vid att början av året är en filmperiod, både på vita duken och rent politiskt. Den inleds med ett evenemang som heter Guldbaggegalan. Jag vet inte om ni har sett den? Manuset ser i alla fall ungefär likadant ut varje år.Det är röd matta, galaklänningar och skämt om kulturbudgetar.Och så tar man tydligt avstånd från kommersiell film.”

Det är lätt att vara raljant ett år, men uppenbarligen svårt att stå upp för det man har sagt nästa. Hon och regeringen jobbar hårt för att sänka svensk kultur, men kulturlivet är bra på att jobba i motvind. Så konst – oavsett uttryck – skapas ändå.

Det finns få, om ens någon, konstnär som inte vill nå framgång med det som skapas. Men det kommersiella är inte syftet. Konst fungerar inte på det viset. Laleh skriver inte musik för att skapa en uppföljning på sin senaste radiofavorit. Thåström väljer inte sitt skapande för att upprepa tidigare framgångar. Så är det också inom filmskrået.

Ja, det kostar att göra film. Med statligt stöd kan framgång skapas, men också floppar. Det vet man inte på förhand. Men att envist jobba mot den fria, skapande kulturen och bara berömma den som självklart genererar intäkter är ingen framgångsmelodi.

Nu väljer Parisa Liljestrand att stanna hemma för andra prioriteringar. Hon sitter förmodligen tillsammans med Lena Adelsohn Liljeroth och håller varandra om ryggen och missar därmed alla samtal om svensk och internationell film och alla filmer som hon aldrig någonsin får chansen att se igen. Det är naturligtvis ynkligt. Men framför märkligt, för står hon inte upp sin regerings kulturpolitik 2026…?

Nå. Nu blir det en invigning utan henne och hennes medverkan på Göteborgs filmfestival. Hennes miss, hennes förlust.

Vem som invigningstalar i år vet jag inte. Men även denne kommer hålla sig till ett manus. Det är själva poängen.

Filmfestivalen – med eller utan kulturministern

Posted on 26 dagar sedan av Kai Martin

Invigningen av förra årets Göteborgs filmfestival var inte bara nya konstnärlige ledaren Pia Lundbergs första i rollen. det var också då som kulturminister Parisa Liljestrand höll ett infekterat tal, som buades ut av publiken. Det var också en hårtork mot festivalledningen, som i sin tur skapade en debatt om svensk kultur som höll i i månader.

Nu är det dags för 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Om kulturministern är bjuden? Ja. Om hon kommer?

– Vi får se om det blir så, säger Pia Lundberg.

*Filmtaj. Göteborgs filmfestival står redo för sin 49 festival i ordningen. Normalt sett inviger nuvarande kulturminister. Men om Parisa Liljestrand kommer i år återstår att se. Foto: KAI MARTIN*

2025-års tema för Göteborgs filmfestival var ”Olydnad”. Men att så opolerat hålla ett invigningstal och ta heder och vanära av svensk kultur i allmänhet och Göteborgs filmfestival i synnerhet var kanske inte det man räknade med när kulturminister Parisa Liljestrand höll sitt. Det blev en hårtork som blåste intensivt i Drakens salong och lite snopna stod festivalens VD Mirja Wester och nytillträdde konstnärlige ledaren Pia Lundberg stelt leende i ett försök att återupprätta stämningen som dessförinnan var på topp inför premiärfilmen ”Före mörkret”.

Att bli utskällda på invigningen av kulturministern var inget som Pia Lundberg hade räknat med.

– Ja, inte bara vi utan också publiken, säger hon.

– Det var onekligen omtumlande. Med detta sett i backspegeln blev det ändå startskottet för en debatt som höll i sig i månader om inte bara svensk film utan svensk kultur i allmänhet.

Så ur det negativa kom något positivt?

– Ja, det blev så.

Är Parisa Liljestrand välkommen?

– Hon är välkommen.

Kommer hon?

– Vi får se om det blir så.

Pia Lundberg gör nu sitt andra år, som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival. Nu är hon inte bara mer erfaren utan också luttrad.

– Då var jag ny på allt. Jag hade jobbat sedan mars 2024, men har ju haft en mångårig relation till Göteborgs filmfestival både som journalist med inriktning på just film och efter mina år på Filminstitutet. Så jag har ju sett festivalen från olika håll.

*Andra året. Pia Lundberg gör sitt andra år som Göteborgs filmfestivals konstnärlige ledare. Foto: KAI MARTIN*

Hon kom från en tjänst som kulturråd vid Sveriges ambassad i London för ett kanske mindre glamoröst, men inte desto mindre ambitiöst jobb i Lilla London.

Hon har nu blivit en självklar del av organisationen, där hon i stor grad fått ärva medarbetare från förre konstnärlige ledaren Jonas Holmberg.

Hon gillar Göteborgs filmfestivals samhällsangemang och att det finns plats för både lek och allvar. Hon har också anammat festivalens satt fokus från de senaste åren. Förra året, som sagt, ”Olydnad”.

– Jag är väldigt stolt över att vi i år har fokus på sanning. Det är ett tema som är i tiden och som angår människor. Vad händer i ett samhälle där man, som nu, börjar bortse från sanning och tilltro till tillexempel forskning och rön…?

Årets filmfestival blir också vd Mirja Westers sista.

– Åh, min parhäst. Hon är en klippa i organisationen, säger Pia Lundberg beklagande.

– Vi fick reda på det kort innan vi gick ut med det officiellt (för en knapp månad sedan, reds anm). Hon har ju haft en betydande roll inom festivalen, från att ha varit volontär till sin vd-roll som hade i tio år. Ingen kan ersätta henne.

Är ni igång med processen med en ny vd?

– Mirja jobbar till och med i mars. Så processen ska förhoppningsvis vara i gång inom kort.

Ett gediget arbete med 49 Göteborgs filmfestivals har bäddat för en lika gedigen festival som omfattar 266 filmer från 76 länder. Flera aktade filmarbetare – regissörer, skådespelare med flera – kommer till festivalen, som har ett gott renommé ute i världen.

– Vi får ofta höra då vi är ute i världen om hur kunniga och engagerade publiken på Göteborgs filmfestival är, säger Pia Lundberg, som inte har svårt att locka inte bara cineaster utan också filmfolk till festivalen.

*Startklar. Årets katalog för 49 Göteborgs filmfestival finns ute. Foto: KAI MARTIN*

Göteborgs filmfestival, 23 januari–1 februari 2025.

Premiärfilm på Draken 23 januari: ”Biodlaren”, Marcus Carlssons film som också ingår i Nordic Competition.

Prominenta gäster: Noomi Rapace, som tilldelas Nordic Honoray Dragon Award, och filmskaparen Agnieszka Holland, som får Honorary Dragon Award. Filmer där Noomi Rapace kommer visas precis som filmer som Agnieszka Holland har gjort. Mängder md regissörer och skådespelare kommer för att presentera sina filmer.

Tävlingar: Nordic Competition, Nordic Documentary Competition, International Competition, Ingmar Bergman Competition och Startsladden, årets kortfilm.

Årets tema: Sanning.

Biljettsläpp: För guld- och silvermedlemmar 9 januari. För övriga 10 januari.

Mer info: Se https://goteborgfilmfestival.se

Tack 2025, trots allt – mot 2026

Posted on 30 dagar sedan av Kai Martin

Det är bara timmar kvar. Influensan, eller en vanligt bonnförkylning, har hållit mig sänkt sedan dagarna innan jul. Den vill inte kliva ur kroppen, känslan av feber, hostan, snörvlandet, tröttheten. Men… jag klagar inte. Det är ett konstaterande och det finns definitivt de som har de värre. De som drabbats av sjukdomar långt värre än en förkylning, de som lever i krigsdrabbade länder, de som inte har mat för dagen, de som saknar tak över huvudet.

2025 har, som alla år de senaste åren, svept förbi. Mängder har hänt och ja, jag lever ett rikt och på det stora hela lyckligt liv.

Jag är omgiven av en människor i min närhet som uppskattar mig. Ja, älskar mig. Min hustru, mina barn, mina svärdöttrar, mina barnbarn, mina släktingar, mina vänner. På det stora hela har det varit ett behagligt liv, men det finns ju alltid men. Som 27 maj då jag skadade knät så illa att jag tvingades sluta spela ishockey, börja med rehab och senare fick konstaterat en meniskskada, som nu är opererad. Mer rehab och – dåligt – tålamod med ny rehab.

Men låt mig ta det från början, om ni orkar hänga med: Jag börjar med:

JANUARI

Z och jag startar mjukt. För min del blir det en hel del Juniorhockey-VM. Alltid fascinerande. Alltid spännande. Alltid oförutsägbart. Vi får ynnesten att ha barnbarnet I, som nu hunnit bli fyra. vi har fortsatt med farfarstorsdagar, men emellanåt blir det extra allt med övernattningar. Som nu.

Vi kommer iväg till ”Kalsongrevyn” i Borås och roas (läs här). Jag spelar med Frölunda Oldtimer mot veteraner från Frederikshavn. En stärkande vinst. Falkenbergsrevyn väntar och bjuder på den bästa uppsättningen jag har sett. Full pott från min sida. (Läs här.)

I Mariehamn väntar en hockeyturnering med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). En dryg resa, men desto roliga då man kommer fram. Förvisso ingen vinst i år heller, inga priser på banketten. Men ett pris som matchens lirare lyckas jag sno åt mig. (Läs om äventyret här.)

Det blir fler föreställningar. Januari är ju späckat med revyer och däremellan ska teatrarna sätta upp sitt, Kajskjul 8 har premiär på sin storsäljare (den här gången en repris på Stefan Andersson ”Flygblad över Berlin”). ”Paraden” i Varberg med bland andra Annika Andersson gör sin andra säsong, snäppet bättre än den utmärkta starten 2024. (Läs här.) Samma dag (!) hann jag med en utomhus-cup i Fritsla (läs här). Oerhört roligt. Oerhört jobbigt. Ingenting hade gått utan min förstående och uppmuntrande hustru, som lämnade mig tidigt och sedan hämtade mig. Jag hann svida om och galaklä mig för färden till Varberg.

Januari. Så mycket som händer på en månad. Foto: EVA LARSSON (Dregen), JOHAN HULTÉN (Fritsla) och KAI MARTIN

Jag springer på bio och ser pressvisningar. Jag rusar igenom ett späckat Göteborgs filmfestival med en märklig premiär där kulturminister Paria Liljestrand läser lusen av publiken, den fria konsten och hårt arbetande kulturmänniskor. (Läs här.)

Förstås kom jag iväg på Mölndalsrevyn, som jag sällan missar. Hur den var…? Kolla här. Jag hann också med ett jobb på Kooperativet på Lindholmen då jag gjorde liveintervju med Dregen i serien ”Unplugged live”. Till och med Båtmässan lyckas jag klämma in.

Klädköp…? Jodå. Jag inledde året modest med ett par långkalsonger från Myrornas på Frölunda torg.

FEBRUARI

Månaden börjar lite oroligt. Äldste sonen ska opereras för en svullnad på halsen. En förmodad tumör. Ond eller god får tester utvisa. Operationen går emellertid bra. Jag hämtar mitt barn på Sahlgrenska och låter honom ta sin tid innan han byter om och jag kan skjutsa honom till sin familj. Senare visar det sig att det var en godartad och vi kan andas ut.

Jag roar mig med Torslandarevyn, första gången för mig (läs här). Nöjer mig inte utan går senare samma dag på Göteborgsoperan för att kika på Danskompaniet, som åter tar andan ur mig (läs här). Jag träffar vänner, äter och dricker gott. Får besök av gudsonen med familj (det är härligt att se hur en snart femårig ung dam kan ta vårt hus i självklar besittning). Hockeyturneringen Four Nations (Kanada, USA, Finland och Sverige) med proffsen från NHL underhåller.

Jag firar hustrun, som fyller år, och yngsta sonen, som fyller två dagar efter. Ser en underbar ”Kung Ubu” på Göteborgs stadsteater (läs här), bland annat. Får ynnesten att höra operasångerskan Negar Zarassi på Stora Teatern (läs här), hon som senare under året med sitt lag kniper vinstens i ”Kontrapunkt”. Avslutar kulturmånaden med ”Bränder” på Stadsteatern, som är brännande intensiv (läs här). Får en underhållande föreläsning av en hockeykompis om hans jorden runt-resa på MC på 90-talet. Hinner beta av lite filmer och böcker. Men slukas framför allt helt och hållet av Peter Jacksons restaurering av dokumentärfilmandet kring ”Let it be”, som blivit till ”The Beatles: Get back”. Livespelningen på taket till fastigheten på 3 Savile Row 30 januari 1969 rör mig till tårar. Så bra. Vilket band! Sista dagen i månaden kommer beskedet om min prostata. Kollar den hos urolog regelbundet varje år. Ett positivt besked då det är negativt.

Köper kläder, eller snarare skor, i modest skala. Men ett par Clarks, som nya, gör ju inte ont för fötterna.

MARS

Månaden hinner knappt börja förrän saker pockar på. Man får ta det i sin takt. Hämtar ut mitt nya pass. Skillnaderna mellan det första och senaste är knappast hårresande, men en livsresa kan anas. Resa ska jag, men inte till USA. Med den nya presidenten vid den maktfullkomlig och vilt ljugande, arrogant och utan politisk finess går det inte. Synd. Jag, eller vi, tar turen till Umeå istället. Jenny Wilsons musik till Elfride Jelineks ”Älskarinnorna” har blivit en opera, som ska ha premiär på självaste kvinnodagen. Men operapremiären (läs här om den) är ju bara ett av skälen att åka till björkarnas stad. Älskade vännen Anna är kanske det mest väsentliga, men hon har ju också varit involverad i operan. Vi lyckas också träffa yngste sonen svärföräldrar för första gången. En blinddate som blir oerhört lyckad. En lunch över tre timmar skvallrar om det. Tog med ett gäng av Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] (lyssna här) och min soloplatta ”Sol på svenska” (lyssna här) för att eventuellt locka klassiska skivbutiken Burmans musik. Jo, tack. Det gick bra (måste kolla nu i det nya året hur försäljningen har gått). Om Umeresan kan man för övrigt läsa om här. Jo, det blir lite secondhandköp också. På vägen upp lyckas jag tajma när vännen och forne GT-kollegan Tore Lund jobbar i Pressbyrån. Får en korv på köpet.

Vi kommer hem och ramlar in i vardagen. Z har en hosta som retat henne sedan hösten 2024. Sjukvården tar den inte på allvar. I Umeå botas den med rom, men alkohol är ju i längden vad alkohol är. Det blir förtrollande farsfarstorsdagar, som inte heller Z vill missa. Björn Gustafsson, komikern, vädrar sin nya show i ett work in progress-framträdande på Rondo. Mycket roande (läs här). Ser den del bio, men av alla nya är det ändå en några år äldre som mest får mitt hjärta att klapp. Av chilenska författaren Hernán Rivera Leteliers roman ”Filmberätterskan”. Av några få sidor blir det en rik film som omfamnade mig fullständigt. Tack Bio Roys Kafébio, som gav mig den upplevelsen. (Skrev om filmen här.)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG, TINE SCHWARZ, EVA LARSSON och KAI MARTIN

Jag hinner med en nya ”Unplugged live”. Åter med Ebbot, som jag ju gjorde januari 2023. Han är en man full av berättelser, så det blev utmärkt och uppskattat. Balettakademien i Göteborg skördar den ena talangen efter den andra. Deras uppsättning av ”Fame” är uppdaterad till 2025, men musikalen i sig är ju inte den bästa av musikaler, så… läs här. Gothenburg English Studio Theatre utmanar mina bristfälliga engelskakunskaper med sin pjäser. Så också med ”The P word”, som skakar om. (Läs här.)

Men starkast på scen under månaden är ändå ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater. Så bra teater kan vara. (kolla här.)

22 mars firar hustrun och jag kopparbröllop. Det är något alldeles speciellt i Danmark, varifrån hon ju kommer, så det ska bli något extra. Det handlar alltså om halva vägen till silverbröllop – 25 år – och eftersom vi gifte oss 22 september 2012 blir 22 mars 12 och ett halvt år. Det går ju inte att göra allt enligt den danska traditionen, men vi firar bland annat med att bjuda familjen på lunch i Waterfronts matsal, hotellet där vi hade vår bröllopsfest. Men först en överraskning. Hustrun har berättat att en blåsorkester brukade komma och spela för det jubilerande paret på morgonen. Så det fick jag ju fixa. Vi fantastiska Mia Samuelsson från Kur Olssons Damorkester och Stella blev det en surprise till frukosten som hette duga. Hela gatan stannade av denna soliga, men köldslagna marsmorgon. Så vackert.

I slutet av månaden lämnar Z mig. Inte för alltid. Men för ett treveckor långt retreat i Falköping, Det blir tomt utan henne.

APRIL

Klassiska Jungans på Avenyn gick i konkurs. Som ett tecken på det slocknade några bokstäver i neonskylten så att det bara blev Jung. Skrev ett aprilskämt i bloggen (läs det här), som fortfarande lockar till läsning. Bäst av allt att jag lyckades lura den förra ägaren, som trodde på det jag skrev.

Under min korta tid som sportreporter på GT (2011 i december till 2013 fram till december) hann jag med en hel del handboll. Sedan dess har det inte blivit så mycket. Men nu lyckades jag komma iväg på en del i fina Partille arena (skrev om en av matcherna här). Ensamheten hemma förträngs med hockey, titta på sporten och spela densamma, och en försvarlig mängd föreställningar och konserter. Uppslukas åter av Göteborgsoperans Danskompani (läs här) och förförs av Bach Jazz tolkningar av Bachs musik (läs här).

En del musiker överlever allt. Till och med svårt missbruk. Pete Perrett från Only Ones är en av dem. Smal som ett sugrör gör han en utmärkt konsert på Pustervik (läs här). Tillsammans med svärdottern och barnbarnen får Lindome Spinneri ett besök. Det är en kombination av julklapp och födelsedagspresent som lite sent blivit av. Farfarstorsdagar blir med bara farfar de här veckorna då Z är borta. Det får gå. För honom.

Överraskar Z med att komma till Falköping för en puss. Passar på att äta lunch och gå på några loppisar. Bilen är packad med hockeyutrustningen. Det är ju tisdag och spel med Kungälvs Oldtimers väntar. Gänget jag ska spela turnering med någon vecka senare. Hämtar sedan hem hustrun och då gör vi en vid sväng förbi Hornborgarsjön där de sista tranorna dansar och Skara med hotellen, som också är museer. Vi får några dagar ihop under påsken innan det är dags för min hockeyresa till Edinburgh. En fascinerande tur som det går att läsa om här. Jag kommer hem som en vinnare. Väl tillbaka är huset åter tomt, men jag dödar tiden med att gå på revy på Aftonstjärnan (läs här) och sedan ta tåget till Köpenhamn, för där väntar inte bara Z och hennes dotter utan också Bille Eilish, som har konsert på Royal Arena (läs här). Det blir förstås en loppistur med fina fynd.

I början av månaden nås jag av det trista beskedet att min moster har avlidit. Hon var hundraårsdag vi firade i december 2024. Men… hon var klar.

Månaden avslutas med cortègen tillsammans med Z. Våren spirar. Secondhandfynden gör att garderoben hamnar i trångmål.

MAJ

Sköna maj inleds med en hockeyturnering där jag representerar Frölunda Oldtimers. Det blir en tajt turnering där vi missar att ta oss till final, men lyckas strida oss till en bra placering ändå. Sista matchen mot Gothenburg Oldtimers blir en holmgång där jag spelar som i trans. Efterhänget på Morenos i Majorna blir klassiskt. Kul. Skrev om dagen här.

Åker på musikal i Kungsbacka och får se ”Handbok för superhjältar” (läs här). Begraver moster. Går på utställningar, intervjuar Colin Nutley och Helena Bergström inför en visning av en nyrenoverad ”Änglagård” (läs intervjun här) och får se favoriterna Delines på Pustervik (läs här). Jo, månaden sveper på bra. Hamnar på en countrygala på Scandinavium, jag som inte är någon varmare av genren. (Blev några rader.) Återigen får jag den stora glädjen att sjunga med Maj 12:an och Kören. Nu tre låtar. Av de planerade tre konserterna kan jag tyvärr bara medverka på två. Men det blir fantastiskt. Det är härligt att sjunga.

Z går Göteborgsvarvet och barnbarnet springer Lilla Göteborgsvarvet med medalj som pris och bevis.

Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Mycket händer. Men vårt stora mål i maj är emellertid spanska solkusten. Vi har fått förmånen att låna en lägenhet i Miraflores, ska gå längs Caminito del Ray… bland annat (läs om färden här). Men resan blir ödesdiger. I ett fåfängs försök att ta en selfie med ressällskapet missar jag en grop som jag stöter i med full kraft med högerbenet. Det gör inte ont. Jag tackar mina starka hockeyben. Dagen efter missar jag ett trappsteg, med samma fatala resultat. Förmodligen, och det är min tes, har knät (menisken) fått sig en kyss. När jag så kommer hem för att spela morgon och kväll samma dag slutar det med rejält ont. Jag antar att det känsliga knät, efter alla brutala stötar, inte också klarat av vridningarna det innebär för en hockeymålvakt. Min resa med rehab börjar. 27 maj är senast jag spelade hockey.

Z och jag går på en fantastisk födelsedagsfest i musikens tecken. Ny kostym är inhandlad och en secondhandskjorta till den. Vi följer med yngste sonen med hustru, som ska titta på hus i Bohuslän. En fin dagsutflykt.

JUNI

Månaden börjar med rehab. Första signalen från läkare är yttre ledband, som har fått sig en kyss. Går till en sjukgymnast, eller Fysioterapeut som det nu mer heter, som visar sig vara gaisare. Känns obekvämt för en Ängel. Får ett schema att följa. Knät är skadat, den saken är klar. Det är jobbigt att få i trappor, springa är inte att tänka på. Rörligheten är kraftigt reducerad. Det blir många turer på motionscykeln och andra övningar.

Vi ser ”Änglagård” ena dagen och jag Madness på Liseberg andra dagen. (Läs här och här.) Göteborg är fantastisk med sitt nöjesutbud. Sedan väntar Håkan Hellström med tre konserter på Ullevi. Det blir, för säkerhets skull, alla tre. (Läs här, här och här.) Han är en fascinerande artist, som aldrig slutar att överraska. Tack för det.

Foto: KAI MARTIN och FILM I VÄST

Det blir galapremiär på norska filmen ”The ugly stepsister” (underbart burlesk film – läs här). Vi får besök över första Håkan-helgen av Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fantastiska döttrar, som bor över. Trevligt. Barnbarnet sover över. Lycka. Jag får åter den stora äran att sjunga med Slob78 inför deras andra albumsläpp (lyssna här). Det blir en dagstur till Helsingborg för Eva Rydbergs ”Spanska flugan” (läs här) och underhålls. I brist på att själv få spela kollar jag in den dramatiska Stanley Cup-finalen, för andra året i rad mellan Florida och Edmonton, där de förstnämnda återigen kniper bucklan.

Firar midsommar med familjen bland annat på Gunnebo slott. Solen strålar. Tar en tur till Kalmar för ”Oss swingers emellan”, som är lysande (läs här). En blåsig, grå dag far Z och jag till Pilane på Tjörn. I snålblåsten vankas klassisk konsert. En annorlunda utflykt.

Så traditionsenligt avslutas månaden med en ny fars på Vallarnas friluftsteater. (Läs här.)

Månaden innehöll också en begravning av en kär gammal GT-kollega.

Jo, tack. Det blev en del secondhandfynd även den här månaden.

JULI

”I år vill jag vara hemma. Vi har saker att göra och jag vill inte resa iväg.” Orden är hustruns. med andra ord blir det inget boende i Virum som sommaren 2024. Men… vännen Putte och fyllt 60 under året. Systerdotterns hustru M har fyllt 40. Båda boende i Oslo, om än med mil emellan. Jag ville åka dit för att uppvakta dem. Z är inte så medgörlig, men säger så småningom ok. Jag har länge försökt göra henne uppmärksam på att hennes favorit Grace Jones uppträder under Kongsbergs jazzfestival. Ja, faktiskt under väldigt lång tid. Men märkligt nog inte fått något gehör. Så… jag bokar resa tur och retur till Oslo – buss upp, tåg hem. Boende hos det unga paret någon mil utanför den norska huvudstaden. Jag nämner återigen Grace Jones och se, talgdanken faller ner. Men hur läser jag nu transporten från Røykås till Kongsberg? Jo, systerdottern lånar spontant ut sin bil, en Volvo. Biljetter till Grace Jones köps. Resan kan börja. Vi far mot regnet. Det håller andan vid grillmiddagen i Røykås, men vräker ner när vi ska uppvakta 60-åringen nere på byn. Han och hans underbara hustru är kära vänner och många gånger har vi strandat hos dem nere på Tjuvholmen under våra Oslobesök. Men det är uppbrottstider. De lämnar den norska huvudstaden då han har fått jobb norröver i Alvdal där han ska styra och ställa på ett företag som bara han kan. Alvdal…? Ja, de ligger i östra Norge långt från ära och redbarhet, men inte så långt från fina Rørås och med några timmar till Trondheim. Vi ska hälsa på, vad det lider. Turen till Kongsberg går smidigt. Just den sträckan via Drammen är väl utbyggd och vi susar på i en och en halv timme. Kommer i god tid, kan vandra runt i byn och uppleva lite jazzfestival och folkfest. Äter något. Så är det dags för förbandet, norskan Fay Wildehagen, som blåser för fullt på scen. Så imponerande. (Läs här.). Vi har stått längst fram och stannar kvar. Divan Grace Jones kommer på scen nästan en timme efter utsatt tid, men med charm och grace (!) underhåller hon som bara hon kan (läs här). Vi far i mörkret tillbaka. Min rygg gnäller, för Volvon har lågt insteg, något som inte passar den här kroppen. Vaknar med ett ryggskott från helvetet. Men hustrun var nöjd med konserten. Vi lämnar vårt värdpar, vi lämnar Oslo, vi far med tåget från Norge till Sverige. Regnet har klingat av. Nu ska vi vara hemma.

Jag träffar vänner, gör min rehab (trist) och inser att knät nog är värre däran än vad som har befarats. En slätröntgen visar ingenting. Men magnetröntgen skvallrar om en skadad menisk. Fan. Vi ser ”En redig oreda”, en nyskriven fars på Gunnebo slott (recension här). Vi far för en dag upp till Bohus Malmön och föreställningen ”Stormen” i Stallebrottet (recension här). Jagar badplats, en zebra, med gott resultat, och får se bisonoxar på vägen. Allt detta i Bohuslän.

Goda vänner från Stockholm kommer på besök för några dagar. Vädret stilar sig. Han och jag, som varit vänner i mer än 45 år, åker till Kungsbacka för Mikael Sandbergs målvaktsskola. Härligt med hockey. Jag och Z visar dem vårt Göteborg. Vi badar, vi äter, vi umgås och vi går och ser Weeping Willows (läs här) på Villa Belparc, som har bästa sommarunderhållningen. När de åker hem går Z och jag dit för att se Amanda Jenssen, som gjort storstilad comeback. Så bra hon är (läs här).

Om vi härjar hemma…? Nä, inte så värst. Z, kanske. Men jag är, på konstant semester och ligger därför på latsidan. Eller… det är inte riktigt sant. Jag har sorterat ut bland vinyl och cd-boxar, som blivit sålda. Men så mycket mer ska göras. Vi kollar in Gothia Cup både på Heden och Slottsskogsvallen, bland annat publikmatchen med ett palestinskt ungdomslag från Västbanken. Vi badar, för vädret är alldeles förtjusande, och vi har traditionsenligt jul i juli, den högtid som ingen i familjen, barn och barnbarn, vill missa.

Men… så reser Z. Hennes dotter pockar på uppmärksamhet. Efter en dagsresa till Hjo och Falköping blir det hastigt bestämt att Bornholm blir nästa destination. Ön som jag sedan länge velat besöka, men jag får stanna hemma. Åker på ”Diggiloo” vid Varbergs fästning (läs här), åker åter till Varberg för att se 123 Schtunks utomföreställning som på grund av kraftig vind hamnar inomhus. Clownernas improvisation är stor underhållning och jag hamnar i centrum (läs här).

Kollar in EM-finalen i fotboll där de engelska damerna besegrar Spanien i en dramatisk match där favoriten Chloe Kelly avgör på straffar.

Z kommer hem, hon har knappt hört av sig. Men ett telefonsamtal förändrar allt. Hon säger att hon vill åka till Bornholm med mig. Hon hinner knappt landa förrän vi åker.

Secondhandköp…? Jo, lite.

AUGUSTI

Men först AC/DC på Ullevi (läs här). Hittar ett par Paul Smith-kängor för 249 kronor på Myrorna vid Järntorget. Träffar Thomas Silver, den glittrande gitarristen som en gång spelade i Hardcore Superstar. Han har nu sadlat om och har blivit tågvärd, trivs med det, men främst med att ha blivit pappa. Så går bilen söderut. Mot Bornholm. Z är begeistrad och ingenting är så bra som att resa med henne. Det blir några fantastisk dagar på ön, men också ett underbart dygn på Christiansø, Danmarks ostligaste boplats. Läs om resan här!

Nej, det gick ju inte att hålla sig ifrån resandet. Z fick väl gjort en hel del på sin semester, men inte jag. Med augusti skulle det komma mer. Vi hinner knappt kommer hem förrän Way out West börjar, en musikfest i Slottsskogen (främst – jag orkar inte gå på klubbarna som är nattetid). Skrev om festivalen här och här. Men av dagarna tre blir det bara två. Ett dubbelt 60-årskalas söder om Køge väntar. Vi packar bilen full med ungdomar och oss själva för detta kalas med västerntema. Det blir kul, men utan pangpang. Hemresan blir med omvägen om Holte, loppisen vi älskar, och förbi A, Z:s systerson, som fått eget boende. Vi bunkrar också danska födokost vid Prøvestenen.

Foto: KAI MARTIN, ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och ERIK LINDAHL

Våra transparant blanche-träd har gett rikligt med äpplen, men det ena (av två) har gett vika vid en storm. Mycket äppelmos blir det. Och dito must. Z och jag kommer iväg på ispremiären för Frölunda med match mot HV i Frölundaborg. Längtar efter hockeyn. Får trösta mig med rehab. Vi njuter av sommaren, badar och har det härligt. Samtidigt som Z börjar jobba är det fest hos min mæstro Mattias Bylund med hustru Helena Stjernström i Jonstorp. Det är en varm, kvav dag, men det blir en fantastisk tillställning. Upp för frukost hos värdparet, men innan dess ett dopp i Skälderviken. Så hem via loppisar i Ängelholm och Laholm. J, på nedvägen blev det en avstickare till en i Varberg. Varför ha bråttom och jag skulle ändå tanka…

Göteborgs stadsteater inleder säsongen tidigt med fina uppsättningen ”En alldeles särskild dag” baserad på filmen från 70-talet- (Läs här.) Kommer iväg på Smashing Pumpkins på Liseberg (läs här). Åker till läkaren för hälsokontroll, något som jag försöker göra vart annat år. Hittar ett par Clarks, vandringskängor som nya, för 100 kronor. Sorterar slipsar. Har besök av Z systerson J med far. Sonen är en av Danmarks främst i sin årsklass och drillas emellanåt i Göteborg. Jag återvänder till Maj12:an och Kören för ett uppträdande. Lycka. Besöker läkare, som skickar en remiss för operation av knät.

Så plötsligt sitter vi i bilen till Stockholm. Vi ska se Bob Hunds avskedskonsert. Inget vi vill missa (läs om den här). Det blir en helg i storstaden med besök på Fotografiska och Anton Corbijns ikoniska bilder. Vi lånar en lägenhet i Aspudden, går ned för bad i Vinterviken. Hemresan under augustis sista dag går via Artipelag innan Gustavsberg för en koll på Lars Wallins kreationer. Vi svänger om Saltjöbaden för ett bad innan hemresan denna gråa dag som skvallrar om höst. I Jönköping hittar Z äntligen Fantomen i Göteborg. Nu ska det läsas.(Hela resan går att ta del av här.)

Jo, det blev mycket secondhandfynd under månaden.

SEPTEMBER

Vi kommer hem. Badar, för vattnet är fortsatt härligt. Rehabar, umgås med vänner. Många föreställningar och konserter väntar. Plus Bokmässan (kolla). Vill ju helst inte missa något. Är flitig på min blogg med både recensioner och, faktiskt, några intervjuer. Håller tempot uppe. Går mina rundor till secondhander på stan och fyndar. Men… jag vet, jag är shopaholic. Blir så otroligt triggad av en del plagg som jag köper. Som ett par Incontex, italienska byxor i finaste kvalitet, för knappt några pengar alls. Z raggar fatt på Kalle Anka i Göteborg, som jag missade att köpa när numret kom hösten 2019. Affärer trumfas igenom på Linnéplatsen, som vore det droger som handlades.

Z trumfar också igenom en promenadmiddag. Det tackar jag för. Vilket sätt att umgås (kolla här).

Kommer iväg på en fin konsert med Beatlesbandet Pepperland (kanske det bästa i världen i sin genre). (Läs här.) Lokalt blir det också både Stellas jubileumskonsert (läs här) och Majornas 3de Rotes farvälspelning. (Recensioner här och här.) Flera teaterföreställningar, varav ”Katt på hett plåttak” på Stadsteatern är glödgande (läs här), och ”Miss Saigon”, som är i toppklass (kolla!). Men ”Moulin Rouge” på Rondo går heller inte av för hackor (läs här). Jag kommer iväg på konserter, som på Pustervik med They Ow Us och Markus Hasselblom (här). Det blir en hel del bio dagtid. Vardagen är trång. Lyckas klämma in en kväll för Stadsmissionen i Konserthuset innan månaden tar slut. (Läs här.)

Garderoben ökar, men jag rensar en del också.

OKTOBER

Födelsedagsmånaden. Barnbarnet inleder.Han fyller fem. Svindlande. Umgänget med honom spirar. Jag kommer i mitten. Dottern i slutet. Men också vänner, som Hela som valt att fira sin 50-årsdag med en hockeymatch. Jag skulle varit på is. Får åtminstone stå i båset.

Det blir föreställningar – ”Romeo och Julia” på Folkteatern berör (läs här), precis som Norénpjäsen ”Communion” på Studion, Stadsteatern (läs här). Men mest omtumlad blir jag nog av Hagateaterns ”Den lilla svarta”. Så bra i det lilla att det blir stort. (Läs här.) Minns att det är 45 år sedan ”Biomusik”, debutalbumet för Kai Martin & Stick!, kom. Skriver om det.

Ser Balettakademin övertrumfa sig själv i musikalen ”Into the woods”. Så bra! (Kolla!)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och KAI MARTIN

Träffar Thomas Di Leva för en intervju. Hans presskille blir så förtjust i min bild på honom att han vill köpa den. Dagen före min födelsedag återförenas jag med Maj12:an och Kören för en konsert. Ljuvt. Firas grundligt från morgon till kväll av min fantastiska hustru (kolla). Firar extra några dagar senare med hummer- och kräftskiva med hela familjen. Barnbarnet hade önskat sig hummer. Bara att fixa.

Har fått tid för operation. Den 22 oktober sövs jag för att förhoppningsvis vakna med ett knä det ska bli ordning på. Rehabar inför. Kommer iväg på filmfestivalen Banff, ser fantastiska ”Fear” på Backa teater (läs här).

Återuppstår efter operationen och haltar iväg på Lisa Nilsson, som är briljant. Avrundar månaden med att åter förundra över Danskompaniets rörelseförmåga. Tar också farväl av punkkollegan Gerth Svensson, som avlider nyss 69 år.

Erkänner: det blev klädköp även denna månad.

NOVEMBER

1500 steg per dag. Det var direktiven efter operationen. Det visade sig var något som var svårt att hålla. Men när jag skulle åka till Malmö för att träffa gudson med familj plus att hans mamma, min kära vän A, kom ner från Umeå så skulle bussresor i staden räddad äventyret och minimera promenerandet. Det skulle det inte alls, visade det sig. Bussarna och dess hållplatser var liksom inte förenade med varandra. Jag gick långt över tiotusen steg per dag när jag var där. Nå, ett risktagande. Men en fin vistelse ändå (läs om den här), som också gav ett besök på Malmöoperan och ”Chicago” (läs här). Passar också på att fira gudsonen som fyllt 40 och hans käraste som gör det samma under mitt besök.

Kommer hem och får stygnen tagna. Går till IFK-kliniken för rehab, den som har sina lokaler i Frölundaborg. Kämpar alltså med mitt knä och min form tillsammans med Frölundas elitspelare på olika nivåer. Utmanande. Kommer iväg på årets konsert. Återigen bjuder Paperwing på något hisnande. Denna gång är denna fabulösa Göteborgsartist i Annedalskyrkan och får en fullsatt salong att häpna. (Läs här.)

Jag konstaterar att Änglarna har lyft igen efter några hemska säsonger. En fjärdeplats var hedrande och jag får väl tveksamt gratulera Gais till tredjeplatsen. Men i derbymatcherna klådde laget inte IFK Göteborg. Oavgjort och vinst för Blåvitt.

Vi tar till Köpenhamn med tåget för att se Roxett på Royal Arena (läs här om konserten) och sedan vidare till London för shopping, mat, umgänge och kultur. Det främsta målet var att se gudsonen (jag har tre stycken) Oskar Rice och hans band Lavender. Men har man inte varit i London sedan hösten 2019 är det mycket som ska tas igen. (Läs om resan till London och, för all del, Köpenhamn här.) Det blir en fantastisk resa. Igen. Vi har det bra på resande fot, Z och jag.

Så hem sent, men räddade av yngste sonen som hämtar. Tillbaka till vardagen. Z till jobbet. Jag till mitt. Farfarstorsdagarna drygas ut med lite fler träffar. Snön har fallit, så en pulkatur blir det i en klent snöig backe. Jag köper en duffel av en vän och före detta GT-kollega. Han använder den inte; jag kommer att göra det mycket.Det blir några teaterföreställningar, några utställningar och, förstås, julpyssel på första advent innan månaden stängs.

Kläder? Jo, tack, både nytt och secondhand.

DECEMBER

Sakta har det sipprat. Droppe för droppe. Vi har inte varit vaksamma nog. Kylskåpet har läckt och fördärvat parketten, som lades nytt och fint förändra 26 år sedan samtidigt som det nya köket byggdes. Nu skulle golvet väck, försäkringsman komma och kika. ut med det gamla, in med det nya. Det blev ett annorlunda julstök, men det blev fint när det var klart och dessutom i god tid innan jul.

Tack för goda vänner som också är goda hantverkare. Golvets namn? Bornholm, förstås. Det blev en lunchdejt med forna Göteborgsdirektvänner, en fantastisk konsert med Märta Fransson (läs här) och vi kom åter iväg till Köpenhamn. Nu med bil för konsert med Radiohead (svindlande, läs här) och julefrokost med släkten.

Bo Kaspers Orkester värmer min själ (läs här) med sin vinterkonsert. Stadsteaterns ”7 sorters tystnad” mina sinnen (läs här). Så kan teater skapas. Vi underhålls av token Per Andersson, men nog kan han bättre (läs här). Jag smiter iväg på Maj12:an och Körens julkonsert (läs här) där jag inte gästar och West of Eden, som hållit sin julturné brinnande i 20 år. (Recension här.) ”Pappagruppen” är en annorlunda teaterföreställning, som sätter publiken på prov. Men varför inte (läs här).

Vi hinner med att fira Lucia vid Götaplatsen och jag träffar lite vänner för fikastund. Får ett trist besked från den kamratförening jag spelat på mornarna sedan drygt 25 år. Tvekar om jag ska fortsätta.

Jag fortsätter mollstämningen med att delta vid begravningen av Gerth Svensson. Men skiftar humör inför julen. den trötthet jag brukar drabbas av har inte slagit till. Istället fångar en förkylning mig i sitt grepp. Får feberkänsla, en intensivt hosta och är snorig. Precis lagom till jul. Är däckad, men klarar av att baka julbörd, fixa köttbullar och sillsallad dan för dan. Klarar också av julafton som firar i en trängre krets. Men sedan blir det mycket sovande. Kommer ut på en solskenspromenad på annandagen, kikar till det Winter Classic i Frölundaborg som jag har deltagit i två å rad men nu inte är kurrant nog för , ingen rehab. Sjudomen håller i sig över nyårsafton till denna dag (4 januari) då jag sätter punkt för skrivandet av mitt 2025.

Mot 2026.

Filmfestivalen för de vågade och de som inte vågar

Posted on oktober 23 av Kai Martin

***Modigt på gränsen till galet. Josh Wharton vill nå toppen av Jirishanca i Anderna***. ***Det kräver sina utmaningar.***
***Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL***

Banff Mountain Film Festival firar 50 år nästa år. Den lilla skidorten med knappt 8000 invånare i Alberta, Kanada sprider äventyrares budskap med sin filmfestival och nöjer sig inte med den som hålls på orten i november.

Efter ett urval av filmer så sprids dessa dokumentärer om de som vågar till galenskapens gräns till andra i världen att kittlas eller lockas, eller kanske till och med utmana ödet. Något som skett med tillägget World Tour sedan 1986.

I Sverige och övriga Norden håller resebyrån Pathfinder travels (ja, äventyrsinriktat och inom de genrer som Banff Mountain Film Festival vurmar för: bergssport och bergsupplevelser).

Det är en filmfestival, i år på Draken i Göteborg 19, 20, 21 och 22 oktober, som snabbt säljer slut oavsett de 18 gånger som visas på de tio orterna från Malmö till Gällivare. Jo, äventyr lockar. Oavsett om man är en som själv väljer sina utmaningar eller för att kittlas av dem och inse att, tack, nej, det här kommer jag aldrig göra.

Ja, för vad är det som driver en del människor till sitt yttersta? Som offrar kroppen besinningslöst för att nå det högsta, längsta, brantaste? Jag kan redan nu sägas att de filmer som jag såg i kategorinRed (det finns också Blue) inte gav något svar. Men de är inte mindre fascinerande för det.

*Svindlande höjder. Med risk för sitt eget liv kör Emil Johansson från Trollhättan sin slopstyle. Foto: STERLING LORENCE*

Kvällen inleds med ”Anytime – cali (tour edit)” (2024) och Emil Johansson, som kör extremcykelsporten slopestyle och utför färder som är rent hisnande. Det som ser ut som improvisationer under färderna är inövat, men också rent livsfarligt. Nyligen kraschade han vådligt, något som kunde ha tagit hans liv (läs här). Under knappt sex minuter får man följa hans trick, det ena efter det andra. Allt utfört med bravur. Men i längden blir det, faktiskt enahanda. Ja, imponerade. Ja, djärvt och vågat. Men jag hade hellre fått infolierat intervjuer med trollhättekillen om vägen till den utvalda färden.

*Spring i benen. Courtney Dauwalter är en mästare på att springa långt. Foto: JULIEN RAISON*

Courtney Dauwalter är en ultralöpare som verkar sakna slut. Hon springer helt enkelt till hon kommer i mål. När hon ska ut och jogga kan det vara för en tur på två timmar eller sex. Fötterna väljer väg. i ”A team sport” (2024) följer man den nu 40 åriga löparens väg 2023 mot att bli den första tävlande att klara en så kallad trippel crown i ultralöpning under loppet av några månader. Hon sprang Western States, Hard Rock och Ultra-Trail du Mont-Blanc. Samtliga tuffa race, som springs på ett närmast omänskligt vis i tiotals mil. jo, hon har spring i benen, men också en mental styrka och ett driv som fantastiskt. Men, som titeln antyder, hon är inte ensam. Trots de extrema ensamloppen krävs det uppbackning av ett team där bland annat hennes man ingår.

*Kommer upp sig. Ian Elliott, 72 år, började klättra i sen ålder, men hans driv får honom att fortsätta uppför. Foto: MOLLY JOHNSON*

Det är aldrig försent att komma upp sig. Fråga australiern Ian Elliott, nu 72 år, som på allvar började klättra i 50-årsåldern och inte har slutat sedan dess. Tvärt om har hans utmaningar ökat och med en daglig dos träning håller han kroppen igång för att ta sig an de mest svårforcerade klippor. I ”Ian” (2024) får man både vardag och äventyr. Men de dryga åtta minuterna räcker inte riktigt till. Jag skulle velat veta mer om honom och hans målbild. Men visst är det sött med hans fru, som uppmuntrar och backar honom, som vore hon en klassisk brittisk, om än australisk, hemmafru från 60-talet som serverar honom te. Snyggt mot slutet där man hastigt får se hur filmande har gjorts gällande de bergklättrande scenerna

*Utför på Sydpolen. Xavier de Le Rye tar med sin bror och dotter till Sydpolen för lite skidåkning. Foto: CHRISTOPHE THORESEN*

Varför göra det lätta för sig då det finns de svåra vägarna mot äventyr. Inte nog med att Xavier de Le Rye vill att hans dotter, 18 åriga Mila, ska utmana sina rädslor. Hon som älskar skidåkning i hemma Pyrenéerna behöver utmaningar extraordinära. Därför får hon tillsammans med sin farbror Victor åka med till Sydpolen. Naturligtvis sker det med segelbåt från Eldslandet via det beryktat stormiga Draksundet för att komma till isberg och den sydliga kontinentens djärva natur. Ingen i den franska familjen är sjövana och man räknar stoiskt sjösjukan och dess effekter. Men med sitt team med skeppar kommer de fram till en bedövande vacker natur. Nu kommer utmaningarna där man ska komma i land och sedan bestiga berg för att hitta de bästa utförslöporna för de båda bräkande bröderna och den slalomåkande tonåringen. Nej, hon får inte de galnaste vägarna nedför, men tokiga nog ändå. Men hon övervinner sin rädsla med hjälp av sin far och han i sin tur får utlopp för sina utmaningar. det skidas nedför de brantaste stup – över 50-gradigt – och nedför isbergs oberäkneliga is. Med pingviner som förvånade åskådare utför de tre de mest hisnande nedfärder. Även valar och späckhuggare gästar de nordliga gästerna, som också passar på att dyka i det kristallklara vattnet. Ett besök på en ukrainsk (!) meteorologstation ger också klara bevis på det som världens politiker blundar för i skrämmande accelererande takt: den globala uppvärmningen. På Sydpolen går det fortare med höjda temperaturer än någon annanstans.44 minuter långa ”Of a lifetime” (2024) är vacker, intagande, galen, roande och berörande med fin final med firandet av Milas födelsedag och Radioheads ”Exit music (for a film” som passande finalmusik. Beröm också till filmandet. Fotot här är bedövande vackert.

Nej, jag är ingen vän av bergklättring. Jag får svindel bara av att titta på och filmer om bergklättrare är läskigare än en skräckfilmer. Men ”Jirishanca” (2024) är nära 32 timmars fascination om bergklättraren Josh Wharton och hans partner, hårdrockaren Vince Andersons färd uppför otillgängliga peruanska toppen Jirishanca, som mäter 6000 meter. Den excentriska Josh Wharton (inga sociala medier eller smarta telefoner) har försökt tidigare, men hundra meter från toppen blev omständigheterna för svåra. Nu var det dags igen. Det är klättring upp till ett basläger, hopp om rätt väderförhållanden och sedan vidare uppför för att forcera utskjutande klippor, isformationer – se bilden överst – och hitta rätt linje mot toppen. Även här är filmandet en konst, som jag gärna skulle ha fått presenterat mer. Och, upp kom de, men ner…?

Även här hamnar den globala uppvärmningen i centrum. Glaciärerna och den snötäckta toppen krymper oroväckande snabbt. Det konstaterande har gjort att Josh Wharton, efter turen till Anderna, valt att klättra i berg närmare där den nu 46-årige amerikanen bor.

*Miljömedveten. Chris Rubens kör ekologisk odling och väljer miljömedvetet när han åker skidor. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL*

Även i ”Farming turns” (2024) hamnar miljötänket i fokus under 25 minuter. För äventyraren och skidåkaren Chris Rubens blev en resa till Grönland för cirka tio år sedan ett uppvaknande. Med på resan, som primärt skulle ge utmanande skidåkning, fanns en forskare som mätte snön och hur den påverkas av den globala uppvärmingen. Det fick honom att omvärdera hur han själv lever och snart blev han en självlärd bonde med inriktning på ekologisk odling. Skidåkningen har han inte slutat med, men väljer sina resor med omsorg i närområdet och nära familjen.

*Förenande. Mamma Elisha McArthu*r får med sin tonårsdotter och mamma på en vindlande flodfärd. Foto: SARAH HAMILTON

Ensamstående mamman Elisha McArthur med dottern Charlotte, en utmanande gothdrottning i tonåren, lever som flottguide utför djärvt vindlande floder. I ”River mamma” (2024) kämpar hon för att få med sin mamma och bångstyriga dotter på en förenande flodfärd. Charlotte har inte åkt flotte med sin mamma på många, många år och är inte överdrivet förtjust i att följa med. Men resan blir av. Det är en roande film, som kanske hade mått bra av att fått vara fem minuter längre än sina drygt tio.

*Utför. Cyklisten Fabio Wibmer är tillbaka för utmaningen med loppet the Streif*. *Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL*

”The streife” är ungefär lika kort (3.21) som ett cykellopp nedför alpernas branta backar är. Full fart. Vi får följa 30-årige österrikaren cyklisten och youtubern Fabio Wibmer som är tillbaka i sadeln och på snön utför i det mest legendariska av cykellopp Streif i österrikiska Kitzbühel. Här där normalt sett skidåkare kastar sig utför för maximal teknik och fart tar sig alltså cyklister sig an samma utmaning – på snö! Svindlande. Men, jo… allt kostar och jag förstår sponsring. Det här är mest en reklamfilm för ett känt österrikiskt energidrycksföretag.

Jag är ingen äventyrare. Bortsätt från min fortsatta passion att spela hockey och stå i mål i olika konstellation. Visst, jag har haft min beskärda del av äventyr, men inga så djärva så att det hade platsat i Banff Mountain Film Festival. Gick Caminito del Ray och besteg Gibraltar (läs om det här) i våras, vilket resulterade i en skadad menisk, som nu är opererad. Nu dröjer det ett tag innan jag är på is för nya utmaningar.

Men Banff Mountain Film Festival är värd att kika på. Oavsett om man vill anta liknande utmaningar eller bara, som jag, nöja sig med att sitta i biosalongen och skaka åt huvudet åt tokigheterna. Missade förra årets festival, men såg den 2023. Om den kan du läsa om här.

Banff Mountain Film Festival World Tour Norden

1 oktober Lund , 2 oktober Malmö , 2 oktober Umeå , 6 oktober Stockholm , 7 oktober Stockholm , 8 oktober Stockholm , 9 oktober Stockholm , 10 oktober Stockholm , 15 oktober Växjö , 16 oktober Falun , 19 oktober Göteborg , 20 oktober Göteborg , 21 oktober Göteborg , 22 oktober Göteborg, 22 oktober Östersund , 23 oktober Norrköping , 24 oktober Örebro och 25 oktober Gällivare.

Hisnade resa genom Gabels ”1900”

Posted on oktober 17 av Kai Martin

Konsert:

”1900” av och med CHRISTIAN GABEL med orkester

!!!!

***Allkonst. Christian Gabel, vid pianot, bjuder med sin ”1900” på en hisnande*** ***musikalisk*** ***resa som är ett*** ***allkon**stverk . Foto: KAI MARTIN***

Stora Teatern, Göteborg.

Bäst: Det hisnande musikaliska äventyret.

Sämst: Fanns ingenting att klaga på.

Fråga: Hur mycket kreativitet kan det finnas hos en musiker/konstnär…?

Det har gått en och en halv månad sedan Christian Gabel, som trummis, tog farväl från publiken tillsammans med Bob Hund. Han som 2009 blev stadigvarande trummis i detta excentriska, underhållande band och samtidigt har figurerat i den rollen i olika sammanhang, som med Thåström, Ossler och Annika Norlin.

Parallellt med detta har han skapat sitt egna musikaliska universum där ”1900” är hans senaste. Det som beskrivs som ”en audiovisuell konsert: kontragarde”. Pretentiöst? Oh, ja. Underhållande? Verkligen.

Scenen är som en fastlåst filmruta från någon svartvit stumfilm för hundra år sedan. Inte ens då bandet äntrar scenen bakom den flortunna ridån, som inte dras upp utan istället tjänar som filmduk, förändras färgskalan något nämnvärt.

Det här är ett allkonstverk med musiken i centrum med i ett flöde av filmklipp, som som ett collage strömmar framför betraktarnas ögon. Det är allt från journalfilmer till scener från filmer, mer eller mindre kände, konstnärer – som Picasso – som flimrar förbi, svepande storstadspanoraman som ändras till krigets pulvriserande av metropoler. Ja, vi rör oss genom ett 1900-tal med allt vad det innebär av konstnärlig kreativitet, mänsklig vardag och grymhet. Här finns referenser till Devos de-evolution och Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Det moderna samhället som triggar människan, men också äter den. Allt till Christian Gabels intensiva, minimalistiska, repetitiva musik som växlar i styrka, där han spelar allt annat än trummor.

Musikerna på scen är lyhörda och samspelta. Allvaret är fullständigt påkopplat. Det här är inget stycke att slarva bort.

Det är en knapp en och en halv timmes upplevelse som är värd varje minut… ja, sekund. Här krävs, precis som för musikerna på scen, största möjliga uppmärksamhet. För här vill man inte missa en enda sekvens, takt eller ton.

Det är en hisnande resa genom Christian Gabels ”1900”.

”1900 – en audiovisuell konsert: kontragarde”, med och av Christian Gabel med orkester. Stora Teatern, Göteborg, 16 oktober 2025. Spelas 17 och 18 oktober.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljuddesign: Niklas Nordström.

Visuellt koncept: Ögat tillsammans med Christian Gabel.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler, Linus Johansson och Mats Sahlström.

Scenograf: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Raimo Nyman.

Videooperatör: Johannes Ferm Winkler.

På scen: Christian Gabel, piano, diverse klaviatur, xylofon och röster, Andreas Söderström, gitarrer, bas, röster och synt, Frida Johansson fiol, slagverk, synt och röster, Ellen Pettersson, horn, synt och röster, Lars Skoglund, slagverk, synt och röster, samt Pelle Ossler, gitarr.

En alldeles särskild dag –den bortskämde mannen

Posted on oktober 16 av Kai Martin

***Funderingar. Hur kommer det sig att jag har blivit så oerhört bortskämd av hustrun…? I 18 och ett halvt år har det skett. Som nu, då jag fyllde 69 år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG***

Jag vet. Jag är bortskämd. Från morgon till kväll. Lever sedan 18 och ett halvt år i kärlek. Jag får reda på det varje dag. Jag bekräftar.

Så en grå höstdag i det mittersta av oktober färgar hon varje minut till höstlig kulör. Bara för att hon kan. Bara för att hon vill fira min födelsedag. En anspråkslös 69-årsdag.

Nej, vi är inte alltid överens. Jag får klagomål emellanåt. Som då hon med skärpa frågar: ”Varför väcker du mig inte då du vaknar. Jag vill bli väckt tidigt!”

Rösten är uppfordrande. Bestämd. Men… det har sina skäl varför jag inte gör det. Som nu då samtalet kom upp inför läggdags 14 oktober.

Jag firade ut mitt 68 levnadsår med att sjunga som solist i den varma, kärleksfulla kören Maj12:an ledd av Martin Hamrén, som jag lärde känna för lite mer än 30 år sedan då han var basist i fantastiska Beatlesbandet Lenny Pane. Han kontaktade mig förra året för några vårkonserter. Jag klarade tydligen audition, så jag fick göra det igen. Från två låtar till tre. Det blev två konserter i maj. I augusti blev det en till under Kulturkalaset och dess regim. Så plötsligt blev det gig även nu, då en bostadsrättsförening hade bjudit in kören.

Så ”Livin’ thing” (Electric Light Orchestra), ”Viva la Vida” (Coldplay) och ”Goodbye Yellow Brick Road” blev mina nummer till Martin Hamréns fantastiska arrangemang och med den mäktiga kören bakom.

Jag kommer hem lycklig. För det är härligt att sjunga. Rösten är förvånansvärt stark och intakt, även om jag inte är någon mästare i det höga registret längre.

Så kommer då, när Z och jag ska lägga oss, spörsmålet om väckning. Jag förklarar att jag kommer vakna tidigt och tänker inte beröva henne på hennes sömn. Det slutar med att hon bestämmer sig för att sätta klockan.

Jo, hon vill uppvakta mig på min födelsedag (som vi också haft diskussioner kring) med sång , kärlek och presenter. Fint. Jag uppskattar det. Men jag har, som sagt, alltid vaknat tidigt. Det kommer inte bli annorlunda bara för att jag fyller år.

Vi somnar. Jag vaknar. Tjugo över fyra. Nej, det finns inte att jag skulle vakna min sött, snusande hustru. Jag går på toa, inser att jag är för vaken för att somna om. Kliver upp och slår på matchen mellan New York Rangers och Washington. En tajt i historia, som jag strömmar i efterhand. Fantastisk målvaktspel (åh, så jag saknar hockeyn – knäskadan har gjort att jag inte har kunnat spela sedan 27 maj i år), chansrik och förvånansvärt intensivt tempo för att vara in inledning av säsongen. Med matchslutet kommer tröttheten. Jag kryper till kojs. Z sover fortfarande.

Jag märker inte då hennes klocka ringer. Så jag misstänker att hon instinktivt vaknat före signalen och sedan smugit upp. Så får hon, min älskade, omtänksamma hustru väcka mig med sång, blommor och en present.

Vi, eller jag, hade haft önskemål om att åka till Hovåsbadet för ett morgondopp, trots den kyliga, råa oktobermorgonen. Men när jag vaknar är klockan snart halv åtta. Z har planer och det innebär att vi får skrinlägga badet. Jo, vi har haft våra diskussioner om vad som ska ske idag. Jag har gett lite hintar om restauranger som jag vill besöka. Jag tycker inte det är aktuellt att dra iväg barn och barnbarn, vi ska ses på hummerfest på fredagen. Det räcker. Jag ska också gå till barberaren för min månatliga ans och därefter besöka kafébion på Bio Roy.

Jag ligger och scrollar igenom mobilen, tackar med ett hjärta för alla gratulationer som kommit och i en strid ström fortsätter att komma. Så kommer ordern. Vi ska iväg. Jag klär mig. Hämtar yllekostymen, en grårutig Boss, som jag köpte när jag ensam for till Göteborg efter att ha tagit farväl av Z:s far som avlidit på Herlev Hospital. Jag kom till Kungsbacka, kände mig mollstämd, åkte in på Hede outlet. Kom ut med ett par tjusiga, röda Clarksskor och denna Bosskostym. Ville köpa mig till tröst, det funkade väl så där, men stillade något. Till detta en Burburryskjorta (secondhandfynd), en vinröd slipover (italiensk lammull, secondhand), en randig Etonslips (secondhand), en Stetsonhatt (från Sop AB) samt på fötterna mina – av jack på Mölndal skomakeri och nyckel – nysulade, exklusiva, italienska värstingskor, Moreschi (secondhand, men helt i nyskick, förutom lätt slitage på sulor och klack). Jag var redo för dagen.

Min uppskattande hustru ville fånga mig vid bullerplanket som stryker längs Dag Hammarskjöldsleden där höstlöven från klätterväxten lyser i höstens alla rika, vackra färger. Hon ger sig inte. ”Stå så! Varför ler du inte? Måste du se så svår ut?”

Men, herregud, jag är fortfarande en allvarlig, om än inte ung, man.

Så går vi till spårvagnshållplatsen där en ung kvinna sitter på bänken och väntar på sin vagn. Hon tittar upp och (!) det är Ida Gillner, som precis bjudit in mig till hennes projekt ”Shtoltse lider” på Stadsteaterns lunchteater 16 oktober. Vilken slump. Henne vagn kommer. Vår så småningom.

Jag vet inte vart vi ska. Men har mina aningar. När Ettan kommer och vi kliver på känns det mer givet. När vi lämnar vagnen vid stökiga Järntorget, där tusen och ett byggprojekt rör om i trafikgrytan för alla resenärer, bilister, cyklister, gående… ja, då är det givet; vi ska till hotel Draken.

Jag hade haft på min önskelista en besök på Brasseriet, högst upp i huset (skrev om det här). Men där finns inte frukost. Det har man emellertid i absoluta bottenplan, i lokalen där anrika Vågen en gång låg. Så blir det. Z betalar, vi tar plats och får en fin stund tillsammans med en hotellfrukost som inte går av för hackor och som har det mesta. Jag som saknar Danmark får mitt lystmäte. Var och varannan i salongen, förutom någon överviktig amerikan i sweatshirt och mjukiskortbyxor, är från grannlandet. Det pratas danska från unga som gamla, män som kvinnor, flickor, som pojkar. Det är höstlov.

Jag ser att tiden rinner ifrån mig, så jag kysser min älskade hustru farväl. Tar en promenad över Olof Palmes Plats via Järnvågsgatan, förbi Esperantoplatsen och till Kungsgatan. Viker efter puckeln av ned mot Vallgatan och tar mig in på Victoriagården, kikar in en snabbis på Abiti, kollar där, går vidare till Oscar Jacobsons sustainbutik för en kik innan det är dags att ta plats hos Sharper Barbershop vid Victoriapassagen och A, som de senaste åren har sett till att hålla mig i trim. Tiden flyger fram, precis som samtalen. Plötslig är jag ansad och klar för den fortsatta dagen.

Jag får skynda lite, för kafébion väntar och den finska filmen ”Missilen” (2024), som jag inte vet så mycket om. Jag tar spårvagnen från Kungsportsplatsen, kliver av vid Valand och springer genast in i en av yngste sonens bästa vänner. S är charmerande, berömmer min klädsel från topp till tå och gratulerar mig dessutom. Hon har koll. En snabb avstämning om läget innan vi skiljs åt. Så uppför Avenyn, en kvick tittin hos Park Avenue för att lätta på trycket, så tvärs över gatan till Bio Roy, där kön har släppt. Jag smiter in, hamnar i mitten på rad fem, där jag brukar sitta och tackar nej till fikat. Jag är mätt sedan frukost.

Filmen är fantastisk. Humor och allvar, dåtid som speglar nutid och skickligt skådespeleri från huvudrollsinnehavaren Oona Airola, som är magisk (hon vann priset Dragon Award Best Acting vid Göteborgs filmfestival 2024 för sin insats). Men jag hoppas återkomma till den filmen i en annan text.

När vi skildes åt, Z och jag, frågade hon hur många loppisar jag skulle hinna med. Jag hade egentligen inte tagit någon alls, men tackar som frågar. Jag tar bussen från Valand till Kungsportsplatsen, går nedför Östra Hamngatan, säger hej till NK:s faciliteter, fortsätter till Arkaden och Stadsmissionens butik där, som har blivit något av en favoritaffär. Hittar ett par Bossjeans, som jag chansar på med vidden 35″. 229 kronor. Grattis Kai.

Upp till Ragtime på Magasinsgatan 15, som jag besökt sedan butiken öppnade i början på 80-talet. Säger hej och fortsätter sedan till vagnen vid Grönsakstorget för att åka hem.

Z jobbar hemifrån och jag väntar ut henne och hon mig för att hon ska ta mig på badäventyr. Jag betar av födelsedagshälsningar som är i massor på Facebook. Ger ett hjärta till var och en, svarar på någon enstaka. Jag svarar på samtal och sms. Svara på Messenger och Instagram. Tar ett break, då Z frågar om jag är redo? Jag som trodde att jag väntade på henne.

På med badbyxor och badrock, kläder att ha på efteråt. Ut i rusningstrafiken, som efter Järnbrottsmotet släpper en del. Kommer fram till ett grått Hovås där regnet faller skirt. När vi parkerat bilen håller regnet andan. Några tjejer går före oss. Unga. Ska de bada? Nej, då vi kommer fram säger vi ett hastigt hej, men de står bara och spanar ut över vattnet. Jag avvaktar till de har begett sig, tar av mig badbyxorna och går i vattnet, dyker ut en bit, simmar kort och tar mig åter till trappan och går upp. Det är, som det heter, friskt. Men jag gillar sältan, kylan är rimlig. Jag fick bada på min födelsedag.

Så hem. Klockan tickar mot sex då Z har bokat bord någonstans för middag. Har hon trots allt lurat dit barnen med familjer? Det vore ju trots allt trevligt. Jag byter om. Tar en rutig Oscar Jacobsonkostym, byxor, väst och kavaj från Hede outlet, en Paul Smithskjorta från en secondhand i Reyjavik, en italiensk sidenslips (kommer inte ihåg märket, men secondhand), snusnäsduk i bröstfickan, Ballyskorna från en secondhand i Ølstykke på fötterna. Jag är redo för stan.

Men… vi ska inte gå någonstans? Z är överraskningarnas mästarinna. Hon har fixat med mat hemma. Handlat hos Delitalia på Övre Husargatan, som kan det där med italienska läckerheter. Det som Z vet att jag älskar. Hon har också smugit in på Systemet och handlat två flaskor italienskt vin.Det blir tryffelknyten, knyten med ost, valnötter och päron, Karl Johanspesto med tomatsås, som var som en gryta. Ljuvligt gott. Lite ostar efter det – gorgonzola, capridor (getost), Fondatore Pecorino, taleggio – och lite italienska chark – coppa, fänkålssalami, prosciutto Parma– med focaccia caprese till och tiramisu som efterrätt med kaffe och cognac. Det sistnämnda som ackompanjemang till två avsnitt av underbara ”Slow horses” på teven.

Vilken dag! Jag somnade inte bums. Fick tackat eftersläntrande grattissägare från alla håll och kanter. men klippte rätt snabbt med ögonen efter en alldeles särskild dag för en synnerligen bortskämd man.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Bolero utan passion – maratonmarsch i dystopi

Posted on oktober 6 av Kai Martin

Film:

Skilda kvaliteter. Filmen ”Bolero”, om skapandet av Ravels legendariska komposition och ”The long walk”, baserad på en Stephen Kingroman, är filmer med skilda uttryck och kvaliteter – utan att någon får höga betyg. Foto: PRESSFOTO

BOLERO

Maurice Ravels ”Bolero” är tvivels utan ett av 1900-talets mest hyllade verk. Den svepande melodin till den hetsande rytmen i ett allt stegrande som brakar loss mot slutet efter en dryg kvart. Det är ett imponerande stycke. Fylld av passion, hetta och finess.

Den franske kompositören (1875–1937) levde i modernismens och industrialismens genombrott. Världsmetropoler blev inte bara elektrifierade med ljus kvälls tid på gator och inomhus i lägenheter. Det var också nu bilismen gjorde sin entré, ett världskrig (1914–1918) skakade Europa, industrin malde med sina maskiner, spårvagnar, bussar, tunnelbanor, flygplan var en del av ett allt större resande.

I detta brus skapade Maurice Ravel, uppvuxen i Ciboure i Sydfrankrike nära spanska gränsen och San Sebastián, sin musik. Han som hörde toner och rytmer i allt.

Regissör – och manusförfattare – Anne Fountain har velat skildra Maurice Ravels ”Bolero” från långt innan den skrevs till den plågade skapelsen. Då när han får uppdrag av ryska dansaren Ida Rubenstein (1885–1960) att göra musik till ett nytt dansverk av henne för en tänkt premiär på L’Opéra Garnier i Paris hösten 1928.

Det blir tillbakablickar, som kastas in i den tänkta nutiden. Det blir ungdomstid speglat i ålderdom. Det blir de fina salongerna och bordeller, men också industrilokaler med sina dunkande maskiner och auditioner för avmätta musikdomare.

Det är finfint filmat, men utan hetta. Maurice Ravel, spelad av Raphaël Perzonnas, är inte bara en utstuderad tråkmåns (det kanske han var), men att skildra en man där det enda som skiljer honom från 1903 och 1937 är grånat hår håller inte. Den lidelse som föregår skapandet av detta hans mest grandiosa verk går tittarna förbi. Dansen som Ida Rubenstein (hon som spelas av Jeanne Balibar och ska vara yngre än Ravel, men ser väsentligt äldre ut) ställer på scenen till den eldfängda musiken är sorgligt platt och ointressant.

Ja, det här är en sorglig film om en fantastisk komposition, som i allt är värd ett bättre öde. ”Bolero” saknar helt den passion som finns i musiken.

”Bolero”, premiär 3 oktober 2025.

Regi: Anne Fountain.

Manus: Anne Fountain och Claire Barré i samarbete med Pierre Trividic, Jacques Fieschi och Jean-Pierre Longeat. Baserad på Marcel Marnats bok ”Maurice Ravel” (1986).

Foto: Christophe Beaucame.

Klippning: Thibaut Damade.

Musik: Maurice Ravel.

I rollerna: Raphaël Perzonnas (Maurice Ravel), Doria Tillier (Misia Sert), Jeanne Balibar (Ida Rubenstein), Vincent Perez (Cipa) med flera.

THE LONG WALK

!!!

Stephen King kan sitt Amerika. Ibland med kuslig exakthet och aktualitet. Han står bakom den utmärkta filmen ”Life of Chuck” (premiär nyligen – läs om den här) där miljöförstöringen och jordens snara undergång blir till en paradoxal underhållning. ”The long walk”, baserad på boken från 1979, är kuslig i sin förutsägelse.

Här är vi i ett USA svårt sargat av en totalitär regim där oliktänkande straffas med döden utan rättegång. I regissör Francis Lawrences (”The hunger games”) film utspelar sig allt på landsbygden och mindre småstäder. 50-talsidyllen är svårt skamfilad med bilvrak, avlidna och ruttnande boskap, hus som förfaller och familjer som håglöst sitter på veranda som åskådare till en vardag där ingenting händer.

Varje år kan unga män anmäla sig till ”The long walk”. En maratonmarch där ett visst tempo ska hållas (de moderna tidtagarklockorna på de tävlandes armar signalerar något slags nutid) annars skjuts man efter tre varningar. Det är en skoningslös tävling med bara en vinnare, bara en överlevare. Han, å andra sidan, är garanterad en offentlig summa pengar i pris.

Ja, här finns ju, om man så vill, en illa dold kritik till den regim som president Donald Trump skapat sedan sitt andra tillträde på posten i början på året. Men också kopplingar till Sydney Pollacks ”När man skjuter hästar så…” (1969), som utspelar sig i den amerikanska depression tidigt 30-tal. Samt även till den starka sydkoreanska tv-serien ”Squid game” (2021–2025).

Man vet hur det ska sluta. Men den dramatiska resan dit fängslar.

Så också i ”The long walk” där alla de unga grabbarna – 50 stycken – vet förutsättningarna, har förberett sig på olika sätt och är helt väsensskilda karaktärer. Trots detta uppstår vänskap. Tillsammans stöttar några få varandra för att orka marschen, som slutligen landar på cirka 55 mil utan sömn eller stopp för toalettbestyr.

Det är förstår svårt att göra en film om unga män som går genom ett trist landsbygden USA. Men Francis Lawrence hittar en ton, som ändå berör. De olika rollerna har sina skilda orsaker till att delta, där Raymond Garraty (Cooper Hoffman) enda avsikt är att vinna för att kunna döda den man som mördade hans pappa.

Jo, det blir drama av det, om än förutsägbart, men framför allt en sorglig spegling av ett USA som gått käpprätt åt helvete.

”The long walk”, premiär 3 oktober.

Regi: Francis Lawrence.

Manus: JT Mollner och Stephen King, baserad på den senares roman (1979).

Foto: Jo Willems.

Klippning: Peggi Eghbalian och Mark Yoshikawa.

Musik: Jeremiah Fraites.

I rollerna: Cooper Hoffman (Raymond Garraty), David Jonsson (Peter McVries), Judy Greer (Ginnie Garraty, Rays mamma), Mark Hamill (majoren).