Filmfestivalen för de vågade och de som inte vågar

Modigt på gränsen till galet. Josh Wharton vill nå toppen av Jirishanca i Anderna. Det kräver sina utmaningar.
Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL

Banff Mountain Film Festival firar 50 år nästa år. Den lilla skidorten med knappt 8000 invånare i Alberta, Kanada sprider äventyrares budskap med sin filmfestival och nöjer sig inte med den som hålls på orten i november.

Efter ett urval av filmer så sprids dessa dokumentärer om de som vågar till galenskapens gräns till andra i världen att kittlas eller lockas, eller kanske till och med utmana ödet. Något som skett med tillägget World Tour sedan 1986.

I Sverige och övriga Norden håller resebyrån Pathfinder travels (ja, äventyrsinriktat och inom de genrer som Banff Mountain Film Festival vurmar för: bergssport och bergsupplevelser).

Det är en filmfestival, i år på Draken i Göteborg 19, 20, 21 och 22 oktober, som snabbt säljer slut oavsett de 18 gånger som visas på de tio orterna från Malmö till Gällivare. Jo, äventyr lockar. Oavsett om man är en som själv väljer sina utmaningar eller för att kittlas av dem och inse att, tack, nej, det här kommer jag aldrig göra.

Ja, för vad är det som driver en del människor till sitt yttersta? Som offrar kroppen besinningslöst för att nå det högsta, längsta, brantaste? Jag kan redan nu sägas att de filmer som jag såg i kategorinRed (det finns också Blue) inte gav något svar. Men de är inte mindre fascinerande för det.

Svindlande höjder. Med risk för sitt eget liv kör Emil Johansson från Trollhättan sin slopstyle. Foto: STERLING LORENCE

Kvällen inleds med ”Anytime – cali (tour edit)” (2024) och Emil Johansson, som kör extremcykelsporten slopestyle och utför färder som är rent hisnande. Det som ser ut som improvisationer under färderna är inövat, men också rent livsfarligt. Nyligen kraschade han vådligt, något som kunde ha tagit hans liv (läs här). Under knappt sex minuter får man följa hans trick, det ena efter det andra. Allt utfört med bravur. Men i längden blir det, faktiskt enahanda. Ja, imponerade. Ja, djärvt och vågat. Men jag hade hellre fått infolierat intervjuer med trollhättekillen om vägen till den utvalda färden.

Spring i benen. Courtney Dauwalter är en mästare på att springa långt. Foto: JULIEN RAISON

Courtney Dauwalter är en ultralöpare som verkar sakna slut. Hon springer helt enkelt till hon kommer i mål. När hon ska ut och jogga kan det vara för en tur på två timmar eller sex. Fötterna väljer väg. i ”A team sport” (2024) följer man den nu 40 åriga löparens väg 2023 mot att bli den första tävlande att klara en så kallad trippel crown i ultralöpning under loppet av några månader. Hon sprang Western States, Hard Rock och Ultra-Trail du Mont-Blanc. Samtliga tuffa race, som springs på ett närmast omänskligt vis i tiotals mil. jo, hon har spring i benen, men också en mental styrka och ett driv som fantastiskt. Men, som titeln antyder, hon är inte ensam. Trots de extrema ensamloppen krävs det uppbackning av ett team där bland annat hennes man ingår.

Kommer upp sig. Ian Elliott, 72 år, började klättra i sen ålder, men hans driv får honom att fortsätta uppför. Foto: MOLLY JOHNSON

Det är aldrig försent att komma upp sig. Fråga australiern Ian Elliott, nu 72 år, som på allvar började klättra i 50-årsåldern och inte har slutat sedan dess. Tvärt om har hans utmaningar ökat och med en daglig dos träning håller han kroppen igång för att ta sig an de mest svårforcerade klippor. I ”Ian” (2024) får man både vardag och äventyr. Men de dryga åtta minuterna räcker inte riktigt till. Jag skulle velat veta mer om honom och hans målbild. Men visst är det sött med hans fru, som uppmuntrar och backar honom, som vore hon en klassisk brittisk, om än australisk, hemmafru från 60-talet som serverar honom te. Snyggt mot slutet där man hastigt får se hur filmande har gjorts gällande de bergklättrande scenerna

Utför på Sydpolen. Xavier de Le Rye tar med sin bror och dotter till Sydpolen för lite skidåkning. Foto: CHRISTOPHE THORESEN

Varför göra det lätta för sig då det finns de svåra vägarna mot äventyr. Inte nog med att Xavier de Le Rye vill att hans dotter, 18 åriga Mila, ska utmana sina rädslor. Hon som älskar skidåkning i hemma Pyrenéerna behöver utmaningar extraordinära. Därför får hon tillsammans med sin farbror Victor åka med till Sydpolen. Naturligtvis sker det med segelbåt från Eldslandet via det beryktat stormiga Draksundet för att komma till isberg och den sydliga kontinentens djärva natur. Ingen i den franska familjen är sjövana och man räknar stoiskt sjösjukan och dess effekter. Men med sitt team med skeppar kommer de fram till en bedövande vacker natur. Nu kommer utmaningarna där man ska komma i land och sedan bestiga berg för att hitta de bästa utförslöporna för de båda bräkande bröderna och den slalomåkande tonåringen. Nej, hon får inte de galnaste vägarna nedför, men tokiga nog ändå. Men hon övervinner sin rädsla med hjälp av sin far och han i sin tur får utlopp för sina utmaningar. det skidas nedför de brantaste stup – över 50-gradigt – och nedför isbergs oberäkneliga is. Med pingviner som förvånade åskådare utför de tre de mest hisnande nedfärder. Även valar och späckhuggare gästar de nordliga gästerna, som också passar på att dyka i det kristallklara vattnet. Ett besök på en ukrainsk (!) meteorologstation ger också klara bevis på det som världens politiker blundar för i skrämmande accelererande takt: den globala uppvärmningen. På Sydpolen går det fortare med höjda temperaturer än någon annanstans.44 minuter långa ”Of a lifetime” (2024) är vacker, intagande, galen, roande och berörande med fin final med firandet av Milas födelsedag och Radioheads ”Exit music (for a film” som passande finalmusik. Beröm också till filmandet. Fotot här är bedövande vackert.

Nej, jag är ingen vän av bergklättring. Jag får svindel bara av att titta på och filmer om bergklättrare är läskigare än en skräckfilmer. Men ”Jirishanca” (2024) är nära 32 timmars fascination om bergklättraren Josh Wharton och hans partner, hårdrockaren Vince Andersons färd uppför otillgängliga peruanska toppen Jirishanca, som mäter 6000 meter. Den excentriska Josh Wharton (inga sociala medier eller smarta telefoner) har försökt tidigare, men hundra meter från toppen blev omständigheterna för svåra. Nu var det dags igen. Det är klättring upp till ett basläger, hopp om rätt väderförhållanden och sedan vidare uppför för att forcera utskjutande klippor, isformationer – se bilden överst – och hitta rätt linje mot toppen. Även här är filmandet en konst, som jag gärna skulle ha fått presenterat mer. Och, upp kom de, men ner…?

Även här hamnar den globala uppvärmningen i centrum. Glaciärerna och den snötäckta toppen krymper oroväckande snabbt. Det konstaterande har gjort att Josh Wharton, efter turen till Anderna, valt att klättra i berg närmare där den nu 46-årige amerikanen bor.

Miljömedveten. Chris Rubens kör ekologisk odling och väljer miljömedvetet när han åker skidor. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL

Även i ”Farming turns” (2024) hamnar miljötänket i fokus under 25 minuter. För äventyraren och skidåkaren Chris Rubens blev en resa till Grönland för cirka tio år sedan ett uppvaknande. Med på resan, som primärt skulle ge utmanande skidåkning, fanns en forskare som mätte snön och hur den påverkas av den globala uppvärmingen. Det fick honom att omvärdera hur han själv lever och snart blev han en självlärd bonde med inriktning på ekologisk odling. Skidåkningen har han inte slutat med, men väljer sina resor med omsorg i närområdet och nära familjen.

Förenande. Mamma Elisha McArthur får med sin tonårsdotter och mamma på en vindlande flodfärd. Foto: SARAH HAMILTON

Ensamstående mamman Elisha McArthur med dottern Charlotte, en utmanande gothdrottning i tonåren, lever som flottguide utför djärvt vindlande floder. I ”River mamma” (2024) kämpar hon för att få med sin mamma och bångstyriga dotter på en förenande flodfärd. Charlotte har inte åkt flotte med sin mamma på många, många år och är inte överdrivet förtjust i att följa med. Men resan blir av. Det är en roande film, som kanske hade mått bra av att fått vara fem minuter längre än sina drygt tio.

”The streife” är ungefär lika kort (3.21) som ett cykellopp nedför alpernas branta backar är. Full fart. Vi får följa 30-årige österrikaren cyklisten och youtubern Fabio Wibmer som är tillbaka i sadeln och på snön utför i det mest legendariska av cykellopp Streif i österrikiska Kitzbühel. Här där normalt sett skidåkare kastar sig utför för maximal teknik och fart tar sig alltså cyklister sig an samma utmaning – på snö! Svindlande. Men, jo… allt kostar och jag förstår sponsring. Det här är mest en reklamfilm för ett känt österrikiskt energidrycksföretag.

Jag är ingen äventyrare. Bortsätt från min fortsatta passion att spela hockey och stå i mål i olika konstellation. Visst, jag har haft min beskärda del av äventyr, men inga så djärva så att det hade platsat i Banff Mountain Film Festival. Gick Caminito del Ray och besteg Gibraltar (läs om det här) i våras, vilket resulterade i en skadad menisk, som nu är opererad. Nu dröjer det ett tag innan jag är på is för nya utmaningar.

Men Banff Mountain Film Festival är värd att kika på. Oavsett om man vill anta liknande utmaningar eller bara, som jag, nöja sig med att sitta i biosalongen och skaka åt huvudet åt tokigheterna. Missade förra årets festival, men såg den 2023. Om den kan du läsa om här.

Banff Mountain Film Festival World Tour Norden

1 oktober Lund, 2 oktober Malmö, 2 oktober Umeå, 6 oktober Stockholm, 7 oktober Stockholm, 8 oktober Stockholm, 9 oktober Stockholm, 10 oktober Stockholm, 15 oktober Växjö, 16 oktober Falun, 19 oktober Göteborg, 20 oktober Göteborg, 21 oktober Göteborg, 22 oktober Göteborg, 22 oktober Östersund, 23 oktober Norrköping, 24 oktober Örebro och 25 oktober Gällivare.

Hisnade resa genom Gabels ”1900”

Konsert:

”1900” av och med CHRISTIAN GABEL med orkester

!!!!

Allkonst. Christian Gabel, vid pianot, bjuder med sin ”1900” på en hisnande musikalisk resa som är ett allkonstverk . Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Bäst: Det hisnande musikaliska äventyret.

Sämst: Fanns ingenting att klaga på.

Fråga: Hur mycket kreativitet kan det finnas hos en musiker/konstnär…?

Det har gått en och en halv månad sedan Christian Gabel, som trummis, tog farväl från publiken tillsammans med Bob Hund. Han som 2009 blev stadigvarande trummis i detta excentriska, underhållande band och samtidigt har figurerat i den rollen i olika sammanhang, som med Thåström, Ossler och Annika Norlin.

Parallellt med detta har han skapat sitt egna musikaliska universum där ”1900” är hans senaste. Det som beskrivs som ”en audiovisuell konsert: kontragarde”. Pretentiöst? Oh, ja. Underhållande? Verkligen.

Scenen är som en fastlåst filmruta från någon svartvit stumfilm för hundra år sedan. Inte ens då bandet äntrar scenen bakom den flortunna ridån, som inte dras upp utan istället tjänar som filmduk, förändras färgskalan något nämnvärt.

Det här är ett allkonstverk med musiken i centrum med i ett flöde av filmklipp, som som ett collage strömmar framför betraktarnas ögon. Det är allt från journalfilmer till scener från filmer, mer eller mindre kände, konstnärer – som Picasso – som flimrar förbi, svepande storstadspanoraman som ändras till krigets pulvriserande av metropoler. Ja, vi rör oss genom ett 1900-tal med allt vad det innebär av konstnärlig kreativitet, mänsklig vardag och grymhet. Här finns referenser till Devos de-evolution och Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Det moderna samhället som triggar människan, men också äter den. Allt till Christian Gabels intensiva, minimalistiska, repetitiva musik som växlar i styrka, där han spelar allt annat än trummor.

Musikerna på scen är lyhörda och samspelta. Allvaret är fullständigt påkopplat. Det här är inget stycke att slarva bort.

Det är en knapp en och en halv timmes upplevelse som är värd varje minut… ja, sekund. Här krävs, precis som för musikerna på scen, största möjliga uppmärksamhet. För här vill man inte missa en enda sekvens, takt eller ton.

Det är en hisnande resa genom Christian Gabels ”1900”.

”1900 – en audiovisuell konsert: kontragarde”, med och av Christian Gabel med orkester. Stora Teatern, Göteborg, 16 oktober 2025. Spelas 17 och 18 oktober.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljuddesign: Niklas Nordström.

Visuellt koncept: Ögat tillsammans med Christian Gabel.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler, Linus Johansson och Mats Sahlström.

Scenograf: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Raimo Nyman.

Videooperatör: Johannes Ferm Winkler.

På scen: Christian Gabel, piano, diverse klaviatur, xylofon och röster, Andreas Söderström, gitarrer, bas, röster och synt, Frida Johansson fiol, slagverk, synt och röster, Ellen Pettersson, horn, synt och röster, Lars Skoglund, slagverk, synt och röster, samt Pelle Ossler, gitarr.

En alldeles särskild dag –den bortskämde mannen

Funderingar. Hur kommer det sig att jag har blivit så oerhört bortskämd av hustrun…? I 18 och ett halvt år har det skett. Som nu, då jag fyllde 69 år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vet. Jag är bortskämd. Från morgon till kväll. Lever sedan 18 och ett halvt år i kärlek. Jag får reda på det varje dag. Jag bekräftar.

Så en grå höstdag i det mittersta av oktober färgar hon varje minut till höstlig kulör. Bara för att hon kan. Bara för att hon vill fira min födelsedag. En anspråkslös 69-årsdag.

nej, vi är inte alltid överens. Jag får klagomål emellanåt. Som då hon med skärpa frågar: ”Varför väcker du mig inte då du vaknar. Jag vill bli väckt tidigt!”

Rösten är uppfordrande. Bestämd. Men… det har sina skäl varför jag inte gör det. Som nu då samtalet kom upp inför läggdags 14 oktober.

Jag firade ut mitt 68 levnadsår med att sjunga som solist i den varma, kärleksfulla kören Maj12:an ledd av Martin Hamrén, som jag lärde känna för lite mer än 30 år sedan då han var basist i fantastiska Beatlesbandet Lenny Pane. Han kontaktade mig förra året för några vårkonserter. Jag klarade tydligen audition, så jag fick göra det igen. Från två låtar till tre. Det blev två konserter i maj. I augusti blev det en till under Kulturkalaset och dess regim. Så plötsligt blev det gig även nu, då en bostadsrättsförening hade bjudit in kören.

Så ”Livin’ thing” (Electric Light Orchestra), ”Viva la Vida” (Coldplay) och ”Goodbye Yellow Brick Road” blev mina nummer till Martin Hamréns fantastiska arrangemang och med den mäktiga kören bakom.

Jag kommer hem lycklig. För det är härligt att sjunga. Rösten är förvånansvärt stark och intakt, även om jag inte är någon mästare i det höga registret längre.

Så kommer då, när Z och jag ska lägga oss, spörsmålet om väckning. Jag förklarar att jag kommer vakna tidigt och tänker inte beröva henne på hennes sömn. Det slutar med att hon bestämmer sig för att sätta klockan.

Jo, hon vill uppvakta mig på min födelsedag (som vi också haft diskussioner kring) med sång , kärlek och presenter. Fint. Jag uppskattar det. Men jag har, som sagt, alltid vaknat tidigt. Det kommer inte bli annorlunda bara för att jag fyller år.

Vi somnar. Jag vaknar. Tjugo över fyra. Nej, det finns inte att jag skulle vakna min sött, snusande hustru. Jag går på toa, inser att jag är för vaken för att somna om. Kliver upp och slår på matchen mellan New York Rangers och Washington. En tajt i historia, som jag strömmar i efterhand. Fantastisk målvaktspel (åh, så jag saknar hockeyn – knäskadan har gjort att jag inte har kunnat spela sedan 27 maj i år), chansrik och förvånansvärt intensivt tempo för att vara in inledning av säsongen. Med matchslutet kommer tröttheten. Jag kryper till kojs. Z sover fortfarande.

Jag märker inte då hennes klocka ringer. Så jag misstänker att hon instinktivt vaknat före signalen och sedan smugit upp. Så får hon, min älskade, omtänksamma hustru väcka mig med sång, blommor och en present.

Vi, eller jag, hade haft önskemål om att åka till Hovåsbadet för ett morgondopp, trots den kyliga, råa oktobermorgonen. Men när jag vaknar är klockan snart halv åtta. Z har planer och det innebär att vi får skrinlägga badet. Jo, vi har haft våra diskussioner om vad som ska ske idag. Jag har gett lite hintar om restauranger som jag vill besöka. Jag tycker inte det är aktuellt att dra iväg barn och barnbarn, vi ska ses på hummerfest på fredagen. Det räcker. Jag ska också gå till barberaren för min månatliga ans och därefter besöka kafébion på Bio Roy.

Jag ligger och scrollar igenom mobilen, tackar med ett hjärta för alla gratulationer som kommit och i en strid ström fortsätter att komma. Så kommer ordern. Vi ska iväg. Jag klär mig. Hämtar yllekostymen, en grårutig Boss, som jag köpte när jag ensam for till Göteborg efter att ha tagit farväl av Z:s far som avlidit på Herlev Hospital. Jag kom till Kungsbacka, kände mig mollstämd, åkte in på Hedeoutlet. Kom ut med ett par tjusiga, röda Clarksskor och denna Bosskostym. Ville köpa mig till tröst, det funkade väl så där, men stillade något. Till detta en Burburryskjorta (secondhandfynd), en vinröd slipover (italiensk lammull, secondhand), en randig Etonslips (secondhand), en Stetsonhatt (från Sop AB) samt på fötterna mina – av jack på Mölndal skomakeri och nyckel – nysulade, exklusiva, italienska värstingskor, Moreschi (secondhand, men helt i nyskick, förutom lätt slitage på sulor och klack). Jag var redo för dagen.

Min uppskattande hustru ville fånga mig vid bullerplanket som stryker längs Dag Hammarskjöldsleden där höstlöven från klätterväxten lyser i höstens alla rika, vackra färger. Hon ger sig inte. ”Stå så! Varför ler du inte? Måste du se så svår ut?”

Men, herregud, jag är fortfarande en allvarlig, om än inte ung, man.

Så går vi till spårvagnshållplatsen där en ung kvinna sitter på bänken och väntar på sin vagn. Hon tittar upp och (!) det är Ida Gillner, som precis bjudit in mig till hennes projekt ”Shtoltse lider” på Stadsteaterns lunchteater 16 oktober. Vilken slump. Henne vagn kommer. Vår så småningom.

Jag vet inte vart vi ska. Men har mina aningar. När Ettan kommer och vi kliver på känns det mer givet. När vi lämnar vagnen vid stökiga Järntorget, där tusen och ett byggprojekt rör om i trafikgrytan för alla resenärer, bilister, cyklister, gående… ja, då är det givet; vi ska till hotel Draken.

Jag hade haft på min önskelista en besök på Brasseriet, högst upp i huset (skrev om det här). Men där finns inte frukost. Det har man emellertid i absoluta bottenplan, i lokalen där anrika Vågen en gång låg. Så blir det. Z betalar, vi tar plats och får en fin stund tillsammans med en hotellfrukost som inte går av för hackor och som har det mesta. Jag som saknar Danmark får mitt lystmäte. Var och varannan i salongen, förutom någon överviktig amerikan i sweatshirt och mjukiskortbyxor, är från grannlandet. Det pratas danska från unga som gamla, män som kvinnor, flickor, som pojkar. Det är höstlov.

Jag ser att tiden rinner ifrån mig, så jag kysser min älskade hustru farväl. Tar en promenad över Olof Palmes Plats via Järnvågsgatan, förbi Esperantoplatsen och till Kungsgatan. Viker efter puckeln av ned mot Vallgatan och tar mig in på Victoriagården, kikar in en snabbis på Abiti, kollar där, går vidare till Oscar Jacobsons sustainbutik för en kik innan det är dags att ta plats hos Sharper Barbershop vid Victoriapassagen och A, som de senaste åren har sett till att hålla mig i trim. Tiden flyger fram, precis som samtalen. Plötslig är jag ansad och klar för den fortsatta dagen.

Jag får skynda lite, för kafébion väntar och den finska filmen ”Missilen” (2024), som jag inte vet så mycket om. Jag tar spårvagnen från Kungsportsplatsen, kliver av vid Valand och springer genast in i en av yngste sonens bästa vänner. S är charmerande, berömmer min klädsel från topp till tå och gratulerar mig dessutom. Hon har koll. En snabb avstämning om läget innan vi skiljs åt. Så uppför Avenyn, en kvick tittin hos Park Avenue för att lätta på trycket, så tvärs över gatan till Bio Roy, där kön har släppt. Jag smiter in, hamnar i mitten på rad fem, där jag brukar sitta och tackar nej till fikat. Jag är mätt sedan frukost.

Filmen är fantastisk. Humor och allvar, dåtid som speglar nutid och skickligt skådespeleri från huvudrollsinnehavaren Oona Airola, som är magisk (hon vann priset Dragon Award Best Acting vid Göteborgs filmfestival 2024 för sin insats). Men jag hoppas återkomma till den filmen i en annan text.

När vi skildes åt, Z och jag, frågade hon hur många loppisar jag skulle hinna med. Jag hade egentligen inte tagit någon alls, men tackar som frågar. Jag tar bussen från Valand till Kungsportsplatsen, går nedför Östra Hamngatan, säger hej till NK:s faciliteter, fortsätter till Arkaden och Stadsmissionens butik där, som har blivit något av en favoritaffär. Hittar ett par Bossjeans, som jag chansar på med vidden 35″. 229 kronor. Grattis Kai.

Upp till Ragtime på Magasinsgatan 15, som jag besökt sedan butiken öppnade i början på 80-talet. Säger hej och fortsätter sedan till vagnen vid Grönsakstorget för att åka hem.

Z jobbar hemifrån och jag väntar ut henne och hon mig för att hon ska ta mig på badäventyr. Jag betar av födelsedagshälsningar som är i massor på Facebook. Ger ett hjärta till var och en, svarar på någon enstaka. Jag svarar på samtal och sms. Svara på Messenger och Instagram. Tar ett break, då Z frågar om jag är redo? Jag som trodde att jag väntade på henne.

På med badbyxor och badrock, kläder att ha på efteråt. Ut i rusningstrafiken, som efter Järntorgsmotet släpper en del. Kommer fram till ett grått Hovås där regnet faller skirt. När vi parkerat bilen håller regnet andan. Några tjejer går före oss. Unga. Ska de bada? Nej, då vi kommer fram säger vi ett hastigt hej, men de står bara och spanar ut över vattnet. Jag avvaktar till de har begett sig, tar av mig badbyxorna och går i vattnet, dyker ut en bit, simmar kort och tar mig åter till trappan och går upp. Det är, som det heter, friskt. Men jag gillar sältan, kylan är rimlig. Jag fick bada på min födelsedag.

Så hem. Klockan tickar mot sex då Z har bokat bord någonstans för middag. Har hon trots allt lurat dit barnen med familjer? Det vore ju trots allt trevligt. Jag byter om. Tar en rutig Oscar Jacobsonkostym, byxor, väst och kavaj från Hede outlet, en Paul Smithskjorta från en secondhand i Reyjavik, en italiensk sidenslips (kommer inte ihåg märket, men secondhand), snusnäsduk i bröstfickan, Ballyskorna från en secondhand i Ølstykke på fötterna. Jag är redo för stan.

Men… vi ska inte gå någonstans? Z är överraskningarnas mästarinna. Hon har fixat med mat hemma. Handlat hos Delitalia på Övre Husargatan, som kan det där med italienska läckerheter. Det som Z vet att jag älskar. Hon har också smugit in på Systemet och handlat två flaskor italienskt vin.Det blir tryffelknyten, knyten med ost, valnötter och päron, Karl Johanspesto med tomatsås, som var som en gryta. Ljuvligt gott. Lite ostar efter det – gorgonzola, capridor (getost), Fondatore Pecorino, taleggio – och lite italienska chark – coppa, fänkålssalami, prosciutto Parma– med focaccia caprese till och tiramisu som efterrätt med kaffe och cognac. Det sistnämnda som ackompanjemang till två avsnitt av underbara ”Slow horses” på teven.

Vilken dag! Jag somnade inte bums. Fick tackat eftersläntrande grattissägare från alla håll och kanter. men klippte rätt snabbt med ögonen efter en alldeles särskild dag för en synnerligen bortskämd man.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Bolero utan passion – maratonmarsch i dystopi

Film:

Skilda kvaliteter. Filmen ”Bolero”, om skapandet av Ravels legendariska komposition och ”The long walk”, baserad på en Stephen Kingroman, är filmer med skilda uttryck och kvaliteter – utan att någon får höga betyg. Foto: PRESSFOTO

BOLERO

!

Maurice Ravels ”Bolero” är tvivels utan ett av 1900-talets mest hyllade verk. Den svepande melodin till den hetsande rytmen i ett allt stegrande som brakar loss mot slutet efter en dryg kvart. Det är ett imponerande stycke. Fylld av passion, hetta och finess.

Den franske kompositören (1875–1937) levde i modernismens och industrialismens genombrott. Världsmetropoler blev inte bara elektrifierade med ljus kvälls tid på gator och inomhus i lägenheter. Det var också nu bilismen gjorde sin entré, ett världskrig (1914–1918) skakade Europa, industrin malde med sina maskiner, spårvagnar, bussar, tunnelbanor, flygplan var en del av ett allt större resande.

I detta brus skapade Maurice Ravel, uppvuxen i Ciboure i Sydfrankrike nära spanska gränsen och San Sebastián, sin musik. Han som hörde toner och rytmer i allt.

Regissör – och manusförfattare – Anne Fountain har velat skildra Maurice Ravels ”Bolero” från långt innan den skrevs till den plågade skapelsen. Då när han får uppdrag av ryska dansaren Ida Rubenstein (1885–1960) att göra musik till ett nytt dansverk av henne för en tänkt premiär på L’Opéra Garnier i Paris hösten 1928.

Det blir tillbakablickar, som kastas in i den tänkta nutiden. Det blir ungdomstid speglat i ålderdom. Det blir de fina salongerna och bordeller, men också industrilokaler med sina dunkande maskiner och auditioner för avmätta musikdomare.

Det är finfint filmat, men utan hetta. Maurice Ravel, spelad av Raphaël Perzonnas, är inte bara en utstuderad tråkmåns (det kanske han var), men att skildra en man där det enda som skiljer honom från 1903 och 1937 är grånat hår håller inte. Den lidelse som föregår skapandet av detta hans mest grandiosa verk går tittarna förbi. Dansen som Ida Rubenstein (hon som spelas av Jeanne Balibar och ska vara yngre än Ravel, men ser väsentligt äldre ut) ställer på scenen till den eldfängda musiken är sorgligt platt och ointressant.

Ja, det här är en sorglig film om en fantastisk komposition, som i allt är värd ett bättre öde. ”Bolero” saknar helt den passion som finns i musiken.

”Bolero”, premiär 3 oktober 2025.

Regi: Anne Fountain.

Manus: Anne Fountain och Claire Barré i samarbete med Pierre Trividic, Jacques Fieschi och Jean-Pierre Longeat. Baserad på Marcel Marnats bok ”Maurice Ravel” (1986).

Foto: Christophe Beaucame.

Klippning: Thibaut Damade.

Musik: Maurice Ravel.

I rollerna: Raphaël Perzonnas (Maurice Ravel), Doria Tillier (Misia Sert), Jeanne Balibar (Ida Rubenstein), Vincent Perez (Cipa) med flera.

THE LONG WALK

!!!

Stephen King kan sitt Amerika. Ibland med kuslig exakthet och aktualitet. Han står bakom den utmärkta filmen ”Life of Chuck” (premiär nyligen – läs om den här) där miljöförstöringen och jordens snara undergång blir till en paradoxal underhållning. ”The long walk”, baserad på boken från 1979, är kuslig i sin förutsägelse.

Här är vi i ett USA svårt sargat av en totalitär regim där oliktänkande straffas med döden utan rättegång. I regissör Francis Lawrences (”The hunger games”) film utspelar sig allt på landsbygden och mindre småstäder. 50-talsidyllen är svårt skamfilad med bilvrak, avlidna och ruttnande boskap, hus som förfaller och familjer som håglöst sitter på veranda som åskådare till en vardag där ingenting händer.

Varje år kan unga män anmäla sig till ”The long walk”. En maratonmarch där ett visst tempo ska hållas (de moderna tidtagarklockorna på de tävlandes armar signalerar något slags nutid) annars skjuts man efter tre varningar. Det är en skoningslös tävling med bara en vinnare, bara en överlevare. Han, å andra sidan, är garanterad en offentlig summa pengar i pris.

Ja, här finns ju, om man så vill, en illa dold kritik till den regim som president Donald Trump skapat sedan sitt andra tillträde på posten i början på året. Men också kopplingar till Sydney Pollacks ”När man skjuter hästar så…” (1969), som utspelar sig i den amerikanska depression tidigt 30-tal. Samt även till den starka sydkoreanska tv-serien ”Squid game” (2021–2025).

Man vet hur det ska sluta. Men den dramatiska resan dit fängslar.

Så också i ”The long walk” där alla de unga grabbarna – 50 stycken – vet förutsättningarna, har förberett sig på olika sätt och är helt väsensskilda karaktärer. Trots detta uppstår vänskap. Tillsammans stöttar några få varandra för att orka marschen, som slutligen landar på cirka 55 mil utan sömn eller stopp för toalettbestyr.

Det är förstår svårt att göra en film om unga män som går genom ett trist landsbygden USA. Men Francis Lawrence hittar en ton, som ändå berör. De olika rollerna har sina skilda orsaker till att delta, där Raymond Garraty (Cooper Hoffman) enda avsikt är att vinna för att kunna döda den man som mördade hans pappa.

Jo, det blir drama av det, om än förutsägbart, men framför allt en sorglig spegling av ett USA som gått käpprätt åt helvete.

”The long walk”, premiär 3 oktober.

Regi: Francis Lawrence.

Manus: JT Mollner och Stephen King, baserad på den senares roman (1979).

Foto: Jo Willems.

Klippning: Peggi Eghbalian och Mark Yoshikawa.

Musik: Jeremiah Fraites.

I rollerna: Cooper Hoffman (Raymond Garraty), David Jonsson (Peter McVries), Judy Greer (Ginnie Garraty, Rays mamma), Mark Hamill (majoren).

Bortslarvad film om demens och klassiskt tema i norsk storfilm

Välspelat men… ”The great Lilian Hall” visar Jessica Lange i en praktroll, men filmen slarvar med temat. Det norska Oscarsbidraget ”Sentimental value” är välspelad, men tuggar ett välkänt tema. Foto: PRESSBILDER

THE GREAT LILLIAN HALL

!!!

Den åldrade skådespelarlegendaren Lillian Hall ska spela ”Körsbärsträdgården”, Tjechovs klassiska drama, på Broadway, Manhattan. I rollen som denna sveper Jessica Lange in majestätiskt och har full kontroll över sin roll filmen igenom. Det är en film om begynnande demens, om försöken att dölja den och svårigheterna i vardagen att hantera den. Regissören David (Jesse Williams) slits mellan vilja att få premiären till stånd med den hyllade aktrisen, som alla vill se. Producenten (Cindy Hogan) lobbar för att Lillian Halls ersättare ska ta över. För repetitionerna går inte bra och drabbar hela ensemblen. Lillian Hall har sin husmor/nanny/assisten Edith Wilson (Kathy Bates). Hon som sedan Lillian Halls makes bortgång funnits vid hennes sidan än mer. Hon anar vart det är på väg. Så dottern Margaret Tanner (Lily Rabe) med man och son, som saknar en närvaro av kvinnan som är mor, svärmor och farmor (en rik sådan).

Jo, det bäddar för intriger och förvecklingar i ett soligt, höstligt New York. Som granne har Lillian Hall konstnären Ty Maynard (Pierce Brosnan) – en roll som är inskriven för filmen. De båda möts på sina respektive stora terrasser med utsikt över Central Park, samtalar och flörtar. Han är ett stöd för henne, men är också en roll som känns märkligt diffus. Precis som inslagen av den dokumentär – i svartvitt – som görs och klipps in med jämna mellanrum med intervjuer av flera av huvudrollerna i filmen.

”The great Lillian Hall” är inte lika stark och gripande som ”The father” (2020), Florian Zellers film baserad på hans pjäs, med Anthony Hopkins i en bländande huvudroll. (Skrev om den här – men scrolla ner för att läsa.) Inledningsvis upplever jag den som en kommentar till demokraternas desperata försök att hålla fast vid president Joe Bidens omval, trots att han inte var i skick för detta (resultatet blev förskräckligt, med Donald Trump ånyo till makten i USA). Men regissör Michael Cristofer har inte tålamodet.

Visst. Jag uppskattar att det är äldre kvinnor som är i centrum i berättelsen. Det är de som är bärande. Dessa otroligt välspelade starka kvinnoporträtt signerade Jessica Lange, Kathy Bates och Lily Rabe.

Men filmen orkar inte hålla skärpan i intrigen (om än i dramaturgin), som (lite hollywoodskt) inte kan hålla sig från ett lyckligt slut.

The great Lillian Hall, Sverigepremiär 26 september 2025.

Av: Michael Cristofer.

Baserad på: Elisabeth Seldes-Annacones pjäs.

Foto: Simon Dennis.

Klippning: Joseph Krings.

I rollerna: Jessica Lange (Lillian Hall), Kathy Bates (Edith Wilson), Lily Rabe (Margaret Tanner), Jesse Williams (David, regissör), Pierce Brosnan (Ty Maynard), Cindy Hogan (Jane, producent) med flera.

SENTIMENTAL VALUE

!!!

Den norske, hyllade regissören Joachim Trier (”Världens värsta människa” 2021) jobbar med tålamod och tillit. Det ger utrymme för skådespelarna att vila i sina roller, att få dem att andas ut och in samt växa under filmens gång. ”Sentimental value” – som Norge sätter sitt hopp till som landets Oscarsbidrag – har alla dess kvaliteter. Men filmens historia är lite fast i något redan berättat: den store konstnären som lever genom sitt skapande och därmed försakar sin familj.

Detta tillkortakommande skildras i ”Sentimental value” med Stellan Skarsgård, som den prisade regissören Gustav Borg. Han som efter år av gräl hastigt lämnade sin familj – hustru och döttrarna Nora (Renate Reinsve ) och Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas) – i det gamla huset i Oslo, för att ”fly” till Sverige och verka där. I ett tiotal år är han utan kontakt med sina barn – och hustru –, men kommer så tillbaka vid begravningen av döttrarnas mamma.

Joachim Trier skapar snabbt och omsorgsfullt förutsättningarna i dramat, som sedan får frodas under filmens gång. En central roll har också huset, som levt i Gustav Borgs familj genom generation. Med berättarröst och återblickar får man husets historia och insikt i hur människorna bott där. Det i sin tur ger en förklaring till varför Gustav Borg blivit som han är och i sin tur det som spillt över på döttrarna. Nora som är aktad skådespelare på Nationaltheatret i Oslo, men som är svårt anfrätt av psykisk ohälsa och en hisnande scenskräck. Agnes, som förtjänstfullt agerat barnskådespelare i en av pappans hyllade filmer, som är historiker, har man och son; ett tryggt liv.

Så sveper fadern, den store konstnären, in. Inte i förstone för att delta i sorgen efter sin avlidna exhustru och omfamna sina döttrar. Nej, ambitionen är istället att göra sin sista, stora film. Den som ska ha Nora i huvudrollen, som är skriven för henne och som utspelar sig i huset där han – och barnen – växt upp.

Hon säger nej. Istället går den till den internationella skådespelaren Rachel Kemp (Elle Fanning), som han raggar upp under filmfestivalen i Deauville vid Normandie-kusten.

Jo, temat känns igen. Läs Göteborgsdramatikern Göran Parkruds debutroman ”Rädd att drunkna” (2025) och denna intrig spelas upp, om än i annan dräkt. Visst, Joachim Trier jobbar med sitt lugn och sin förklaring. Alla i filmen, från huvudrollernas briljans till de mindre rollerna (aldrig har väl Lena Endre haft så få repliker), har en bärighet som är väsentlig. Men samtidigt är det en historia som har berättats förut. Om än i Triers varma ton och växelverkan mellan allvar, drama och lätt humor.

Jag kan heller inte krångla mig ur känslan att denna film om två timmar och tretton minuter trots allt skulle mått bra av att klippas ner till ett kortare format. Nu blir det en upplevelse av ältande i känslostormar, som jag kunde ha varit utan.

Sentimental value, Sverigepremiär 26 september 2026.

Regi: Joachim Trier.

Manus: Joachim Trier och Eskil Vogt.

Foto: Kasper Tuxen.

Klippning: Olivier Bugge Coutté.

Musik: Hania Rani.

I rollerna: Stellan Skarsgård (Gustav Borg), Renate Reinsve (Nora Borg), Inga Ibsdotter Lilleaas (Agnes Borg Pettersen), Elle Fanning (Rachel Kemp) med flera.

Magnifik Moulin Rouge på Rondo

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Intensiv. ”Moulin Rouge – the musical” sprakar intensivt från första till sista scenen. Foto: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.

Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.

Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?

Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).

När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.

Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?

Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.

Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.

Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.

Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.

Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.

Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER

Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.

Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.

Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.

Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).

Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.

Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!

”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera  (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.

Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).

Smärtsamt underhållande filmer

FRÅN DIN ÄLSKADE HILDE

!!!!

Ett sista brev med avslutningsmeningen ”Från din äskade Hilde” från mor till dotter och hennes nyfödde son. Allt som behövs för att skapa ett tyskt, känslosamt drama. Brevskrivaren var Hilde Coppi, som timmar innan sin avrättning 1943 författade ett farväl till sin mamma med förhoppningar om att Hildes kärlek till sonen Hans, förlöst inom fängelsets grymma, kalla murar skulle förmedlas in i framtiden.

Hilde Coppi (starkt spelad av favoriten Liv Lisa Fries från ”Babylon Berlin) är baserad på en sann historia. Den om den unga kvinnan (1909–1943), som under nazismens glansdagar och spirande krig för en motståndskamp mot regimen. Men hon – och gruppen Röda orkestern som hon tillhörde – var också sovjetspioner. Allt sammantaget skäl nog för att dömas till döden.

”Från din älskade Hilde” växelspelar mellan den underbara sommaren då hon – en rapp maskinskriverska – träffar Hans (Johannes Hegemann), telegrafist i gruppen, förälskar sig, gifter sig och blir med barn. Samtidigt växer motståndskampen och slutligen kommer Gestapo gruppen på spåren. Samtliga blir fängslade, den gravida Hilde hamnar i ett kvinnofängelse för andra i sin situation.

Filmen är traditionellt berättad, fint filmad av Judith Kaufmann med ett växelvis romantiskt skimmer och klaustrofobiskt mörker. Våldet anas, men bara dess resultat syns. Hilde Coppi är en mönsterfånge. Får förtroende hos både medpatienter och fångvaktare. I en grymt stark scen förlöser hon sonen Hans, men med vetskap om att hon inte kommer få behålla honom. Tiden för nåd rinner ut och med historien som facit vet vi hennes liv ändades av en giljotin 5 augusti 1943. Tidigare det året hade slaget vid Stalingrad gått nazi-Tyskland emot. Krigslyckan hade vänt.

”Farväl från din älskade Hilde” är gripande. Liv Lisa Fries är smärtsamt närvarande i en ordentliga Hilde Coppi, även om man egentligen aldrig får orsaken till varför hon blev sovjetspion och motståndskvinna. Extra rörande är det när sonen – ja, Hans Coppi junior, tysk historiker och drygt 80 år – läser avslutningstexten i filmen. Andra världskrigets dramatik berör fortfarande – och speglar sig i vår samtid.

”Från din älskade Hilde”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regissör: Andreas Dresen.

Manus: Laila Stieler.

Foto: Judith Kaufmann.

Klippning: Jörg Hauschild.

I rollerna: Liv Lisa Fries (Hilde Coppi), Johannes Hegemann (Hans Coppi), Lisa Wagner (Anneliese Kühn), Emma Bading (Ina Ender-Lautenschläger), Lisa Hrdina (Grete Jäger), Alexander Scheer (pastor Harald Poelchau) med flera.

LIFE OF CHUCK

!!!!

Ur Stephen Kings novellsamling ”Blod säljer/nya berättelser” (2020) har regissör och manusförfattare Mike Flanagan skapat en bitterljuv, lågmäld, men storslagen film. Den berättas i tre kapitel, men börjar med det sista. Under en litteraturlektion med magister Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) slocknar internet samtidigt som rapporter om att Kalifornien bit för bit rasar ut i Stilla havet. Ja, världens undergång är på gång samtidigt som reklam för ”Life of Chuck” sprids irrationellt överallt. Chuck, visar det sig, är Charles Krantz (Tom Hiddleston), en revisor och bokförare, som lever sitt ordentliga liv omgiven av siffror, hustru och son. Men han har drabbats av obotlig cancer och ligger på sin dödsbädd. Några månader tidigare går han hem från sitt jobb och börjar spontant dansa till en trumslagare gatumusikant. Han gör det med bravur och bjuder upp Janice Halliday (Annalise Basso), nyss dumpad via SMS, som är både arg och besviken. Det blir en fantastiskt storslagen dansscen à la ”La la land” – och för mig som älskare av musikal blir det förstås en motorväg till hjärtat. Dansen får sin förklaring när man fortsätter kapitelvis bakåt i Chucks liv och uppväxt.

Ja, det är förstås bara Stephen King som kan väva samman spöklika historier, traditionell amerikansk vardag, spådomar in i framtiden med apokalyps och underbara dansscener. Med Mike Flanagans visioner och regi gifter sig allt väldigt bra på vita duken; skådespeleriet är utmärkt och berättelsen ekar otäckt i vår nutid med en allt ökande grad av förnekelse gällande miljöförstöring.

”Life of Chuck”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regi: Mike Flanagan.

Manus: Mike Flanagan och Stephen King.

Foto: Eben Bolter.

Klippning: Mike Flanagan.

Musik: The Newton Brothers.

I rollerna: Tom Hiddleston (Charles ”Chuck” Krantz), Jacob Tremblay (Charles ”Chuck” Krantz, som tonåring), Benjamin Pajack (Charles ”Chuck” Krantz, som yngre grabb), Cody Flanagan (Charles ”Chuck” Krantz, den yngre), Chiwetel Ejiofor (Marty Anderson, lärare), Mia Sara (Sarah Krantz), Mark Hamill (Albie Krantz), Karen Gillian (Felicia Gordon läkare och exhustru till Marty), Annalise Basso (Janice Halliday) med flera.

Tre fina franska filmer

För hösten i biosalongen eller i tv-soffan med strömningstjänsterna redo.

Tre franska filmer med olika kynne, mystik och attraktion, men alla sevärda:

” Misericordia”, ”Min kära tjuv” och ”En sommar utöver det vanliga”.

Två filmer med premiär i fredag 12 september. Den sistnämnda gick upp tidigare i år, men får sitt omnämnande ändå.

Franskt. ”Misericordia”, ”Min kära tjuv” och ”En sommar utöver det vanligt – franska filmer med olika temperament. Foto: PRESSBILDER

MISERICORDIA

!!!

Det är höstruggigt när den arbetslöse bagaren Jérémie Pastor (Félix Kysyl) återvänder till sin barndomsby för att nära vara vid sin förre arbetsgivares begravning. Sonen Vincent Rigal (Jean Baptist Duran) är Jérémies barndomsvän och blir omedelbart inbjuden att stanna över efter begravningen hos dennes mor, änkan Martine Rigal (Catherine Frot). Snart utspinner sig ett kammardrama där ouppklarade affärer mellan barndomsvänner snart leder till våld och död med Vincent som förloraren. Jérémie begraver sin vän i skogen där slagsmålet med det fatala slutet skett. Det är svampsäsong, regnigt, fuktigt och ögon ser. Hela tiden. Bland annat byns pastor (Jacques Develay). I ett långsamt utspelat drama med homoerotiska drag kläs sanningen in på skinnet. Polisen kommer dådet på spåret, men omständigheter gör att man aldrig kan avslöja mördaren. I den lilla byn hålls sanningen innanför stadens murar.

”Misericordia” är en mollstämd, känslomässigt rå och kall film, som kryper innanför ben och märg som höstens fukt. Ensemblen håller hemlighetsfullt i sina rollkaraktärer, rör sig försiktigt för att när det väl känslomässigt briserar nå full effekt. Félix Kysyl spelar med återhållsam nervositet, som vore han avskalad på de känslor han egentligen känner innästlad i sina lögner. Catherine Forts änka Martine hålls i strama tyglar utan att förlora en sekund av skärpa, så som en skicklig skådespelare plägar göra. L’abbé Philipe Griseul, pastorn, görs med sparsmakad finurlighet satt att lösa deckargåtan som en annan Hercule Poirot, men hans avsikter är förstås helt andra.

Jag får en känsla av Claude Chabrol i denna Alain Guiraudies film (regi och manus). Men istället för borgarklassens diskreta charm är det landsbygdsbyns förkrympta. Sak samma men med olika klangfärg.

”Misericordia”, Sverigepremiär 12 september 2025.

Regissör och manus: Alain Guiraudie

Foto: Claire Mathon.

Klippning: Jean-Christophe Hym.

Musik: Marc Verdaguer.

I rollerna: Félix Kysyl (Jérémie Pastor), Catherine Frot (Martine Rigal), Jean-Baptist Duran (Vincent Rigal), Jacques Develay (L’abbé Philipe Griseul), David Ayala (Walter Bonchamp), Tatiana Spivakova (Annie) med flera.

MIN KÄRA TJUV

!!!

Maria (ömsint spelad av Ariane Ascaride) drygar ut den knappa hushållskassan som en empatisk och populär hemvårdare. Hennes make Bruno är ofrivilligt pensionär och spelmissbrukare med grasserande skulder. Tillsammans har de dottern Jennifer (förtjusande porträtterad av Marilou Aussilloux), vars barn är en talangfull pianoelev. Mormor står för kostnaderna både gällande lektioner och hyra av pianot, som unge Nicolas (Thorvald Sondergaard ) älskar att sitta vid. Men… de checker som Maria får i förtroende för att handla för sina brukare får en annan summa eller skickas till pianouthyren. Allt för att uppmuntra dottersonen. Störst ”donator” är rullstolsburne, hyfsat förmögna Bruno (Gérad Meylan i en stramt hållen roll), vars relation med sin son är usel. Sonen Laurent (Grégoire Leprince-Ringuet, som får möjlighet att blomma ju längre filmens handling lider) besöker, men bara i avsikt att få fadern att flytta.

Snart uppdagas Marias stölder. Laurent spårar checkbedrägerierna till pianouthyrarna, som uppger Jennifers adress. Hon i sin tur är förstås helt ovetande, men anar att hennes mamma åter igen har ställt till det. Så gråtandes kommer Jennifer till Laurents mäklarfirma och plötsligt uppstår en het passion dem emellan.

”Min kära tjuv” är, som alltid i Robert Guédiguians filmer, baserad i de kvarter han kan bäst: Marseilles. Det är flödande sol i en lika flödande, lättsamt berättad intrig. Ja, tjuven är god för hennes avsikter är det. Så förutsägbart blir det en film som bjuder på slutet gott, allting gott. Men den är välspelad, varmt humoristisk och humanistisk i sitt tilltal.

”Min kära tjuv”, svensk biopremiär 12 september 2025.

Regi: Robert Guédiguian.

Manus: Sergé Valetti och Robert Guédiguian.

Foto: Pierre Milon.

Klippning: Bernard Sasia.

Musik: Michel Petrossian.

I rollerna: Marilou Aussilloux (Jennifer Jourdan), Ariane Ascaride (Maria), Jean-Pierre Darroussin (Robert Moreau) , Gérard Meylan (Bruno), Grégoire Leprince-Ringuet (Laurent Moreau), Lola Naymark (Audrey), Robinson Stévenin (Kevin Jourdan), Thorvald Sondergaard (Nicolas Jourdan) med flera.

EN SOMMAR UTÖVER DET VANLIGA

!!!

Två rånare utför sitt dåd i en juvelerarbutik. Men flyktbilen är parkerad på en handikapparkering när ett hem för ungdomar med olika grader av funktionsstörningar. Dessa ska ut på sitt årliga sommarlov i de franska alperna, bussen väntar och den nitiska pedagogen Céline (Céline Groussard) ser till att den felparkerade bilen bärgas. Rånet är utfört, tjuvarna har snabbt skiftat kläder, men flyktbilen saknas. De två rånarna – Paulo (Artus) och hans pappa Lucien (Clovis Cornillac) kliver helt sonika på bussen, som står och väntar. Det går som smort, för en ungdom (Sylvain, som spelas av Benjamin Vanderwalle) saknas. Paulo blir Sylvain, pappan hans vårdare. Den riktiga Sylvain hamnar på ett annat transportmedel, en partybuss till Spanien och får – som ett sidospår till filmen huvudhandling – en resa han sent ska glömma.

Men att komma ifrån gruppen med sina stulna juveler visar sig vara lättare sagt än gjort för rånarna. ”Sylvain”/Paulo blir snart avslöjad för sitt spel av ungdomarna. Men å andra sidan växer en kärlek till ungdomarnas sorglöshet, hyss och liv. Pedagogen Alice (Alice Belaïdi) har huvudansvaret, involverar samtliga i olika aktiviteter, men uppmuntrar också Lucien att ta ansvar. Han som helst vill fly med stöldgodset så snabbt som möjligt.

Ja, det är en måbrafilm. En film som på samma som sätt Glada Hudik-teatern låter ungdomar med funktionsnedsättning ha ett stort ansvar i rollerna som sig själva och i egenskap av rollkaraktärer. Det blir charmigt, roligt och med en fin touch av humanism, som värmer nu när höstmörkret närmar sig.

”En sommar utöver det vanliga”, svensk premiär i januari 2025.

Regi: Artus.

Manus: Artus, Clément Marchand och Milan Mauger.

Foto: Jean-Marie Dreujou.

Klippning: Jean-Francois Elie.

I rollerna: Artus (Paulo/Sylvain), Alice Belaïdi (Alice), Céline Groussard (Céline), Théophile Leory (Baptiste), Clovis Cornillac (Lucien) Marc Riso (Marc) med flera.

Ömsint drama av klassisk film

Teater:

EN ALLDELES SÄRSKILD DAG

Ömsint. Ettore Scolas klassiska film ”En alldeles särskild dag” blir till ömsint dramatik på Göteborgs stadsteaters Lilla scen. Foto: OLA KJELBYE

Italienska regissören Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” från 1977 fångade dramatik på ett alldeles särskilt vis. Manuset skrev han tillsammans med Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari och filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film vid Oscarsgalan 1978.

Det är egentligen ingen film med de stora gesterna. Istället är det det nedtonade spelet och agerandet av filmstjärnorna Sophia Loren och Marcello Mastroianni som Antoinetta respektive Gabriele. Hon en hemmafru med sex bortskämda barn och en man som kommenderar, härskar och är konstant otrogen med allt från horor till älskarinnor. Han en programledare i radio som fått sparken.

Rom har finbesök. Adolf Hitler gästar Italiens diktator, fascisten, Benito Mussolini 8 maj 1938. Hela staden är på fötter för det grandiosa evenemanget.

Filmen har fler skådespelare än vad som bjuds på scen där fokus är på Gabriele och Antoinetta. Allt är här avskalat, scenrummet öppet; hans lägenhet, hennes lägenhet mittemot, taket med tvättlinorna. Inga dörrar. Ett naket bord, några stolar, en resväska, böcker, en resegrammofon, några dansstegsmarkeringar på golvet hos honom; hos henne ett stökigt middagsbord med disk, stolarna omkring det, en lite bord bredvid med en klippbok, hennes hyllning till den italienske ledaren.

Vi skickas tillbaka nära 90 år år i tiden. Regissör Mattias Nordkvist – som skickligt skapat scenografin tillsammans med ljus- och kostymdesign – har valt det nedtonade spelet och den ömsinta tonen för största möjliga skärpa.

Antoinetta och Gabriele är grannarna som aldrig har träffats, men som bor mittemot varandra över gården. När hennes burfågel rymmer över till henne går hon för att ringa på. Huset är tomt, sånär som på den skvallrande portvaktsfrun (vars röst bara hörs som ett diskret uppfodrande mummel i pjäsen). Antoinetta har sina bestyr. Han är på väg att ta sitt liv när hon ringer på för att rädda sin fågel. Det, i sin tur, räddar hans liv.

Johan Friberg gör Gabriele nervöst nedtonad med en allt mer växande stolthet. Han – homofilen, fikusen, den homosexuelle radiomannen – som fått sparken på grund av sin läggning. Han som sett sin vän (älskare, älskade?) av myndigheterna skickas med båt söderut till Sardinien för att aldrig mer höras av. Det är en orons tid, långt fram skratt, långt från dans, långt från lek, långt från trams. Hans partibok har tagits ifrån honom och han är nu mer en persona non grata, på flykt i sin egen stad, boende i en lägenhet som tjänar som en cell.

Hon, å sin sida, är fångad i ett äktenskap som är uppfodrande. Hon är mer piga och uppasserska, lever ett liv fullt av krav och långt från kärlek. Victoria Olmarker – som i Dario Fos ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” förra säsongen fick iklädda sig rollen som Luigi, italiensk äkta man och vänstersympatisör – håller hårt, så länge det går, i sin Antoinetta. Ett rent ansikte, anspråkslöst klädd, sliten och ovan att få ta plats eller lyssnas på.

I ”En alldeles särskild dag” möts den stora politiken från de höga herrarna Hitler och Mussolini – nazismen med fascismen –, precis som samma dags möte mellan herrar Trump och Putin (förvisso inte lika grandiost i Anchorage, Alaska). Samtidigt möts alltså en ”dissident” och en hemmafru i något så odramatiskt som i ett tomt hyreshus en vårdag i Rom. Ändå blir deras möte till stor, ödmjuk och nedtonad dramatik när deras livserfarenhet utbyts i en rumba, över en kopp kaffe eller på vädringsbalkongen med sina vita lakan.

Mattias Nordkvist har tillsammans med Victoria Olmarker och Johan Friberg hittat en alldeles särskild ton, som vågar spela på det privata mötet och parets känslor i en stormig tid med storpolitikens galenskap, hybris och krigsmuller utanför som fond. Skickligt och rörande samt så otäckt rätt i tiden.

”En alldeles särskild dag”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 15 augusti 2025. Spelas till och med 14 november.

Av: Ettore Scola – originaltitel ”Una giornata particolare”.

Dramatisering för scen: Gigliola Fantoni.

Översättning: Thomas Kinding.

Regi, scenografi, ljus- och kostymdesign: Mattias Nordkvist.

Maskdesign: Elin Bergström.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Victoria Olmarker (Antoinetta) och Johan Friberg (Gabriele). Radioröst Johan Gry.

Askungen med nytt perspektiv

Film:

THE UGLY STEPSISTER

!!!!

Annat fokus. Emilie Blickfelds ägnar Askungens styvsyster uppmärksamhet och gör en sensationell debutfilm med ”The ugly stepsister”.
Foto: MARCEL ZYSKIND/SCANBOX

Först två invändningar:

  1. ”The ugly stepsister” presenteras som en skräckfilm. Det är den inte. Men det är samtidigt inte en film för kräsmagade.
  2. Titeln? Varför i hela friden vill man inte göra en svensk översättning av den norska titel ”Den stygge stesøsteren”…

Men med detta sagt, vilken enastående långfilmsdebut för nordnorska regissören och manusförfattaren Emelie Blichfeldt, 34. Japp, här är en stolt, feministisk vinklad film om skönhetsideal genom årtusenden. Allt hämtat från historien om ”Askungen”, men inte ur Disneyperspektivets kulörta skimmer inspirerat av den animerade långfilmen från 1950. Ni vet den som vi matats med scener ifrån på julafton. Istället är det bröderna Grimms saga som väckt intresset hos Emilie Blichfeldt och då ur styvsysterns perspektiv.

För varför blir man så desperat i sin fåfänga och jakten på troféen (läs prinsen) att man kapar sina tår?

Emilie Blichfeldt är en reslig kvinna med 42 i skor. Hon har lätt att identifiera sig med dem med för stora fötter för skor till kvinnor där storleken stannar vid 41. Men hon vidgar perspektivet ytterligare till en diskussion om skönhetsideal genom tiderna.

Nej, hon dömer ingen och det är kanske det fina med filmen. Här skapar drömmar och krass verklighet situationer som smärtar i mångdubbel bemärkelse.

Unga Elvira (Lea Myren) är inte vacker i någon traditionell betydelse. Tillsammans med sin lillasyster Alma (Flo Fagerli), ännu inte könsmogen, flyttar hon med sin mor, änkan Rebekka (Ane Dahl Torp) till baronen Otto (Ralph Carlsson). De vuxna ingår ett resonemangsäktenskap där Rebekka söker ekonomisk trygghet för sig och sina döttrar och Otto en vacker partner att förlusta sig med. Han har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Naess), skön som en dag med en faiblesse för stallpojken.

Inte nog med att Elvira inte är någon skönhet. Hon bär dessutom tandställning. Ja, trots att vi är någonstans i skiftet 1700-, 1800-tal med krinoliner, korsetter och det hela. Hon är dessutom djupt förälskad i prins Julian och läser hans högtravande, romantiska poesi fullt övertygad om att han ska ingå äktenskap med henne.

Så kommer då inbjudan från prinsen till balen, som har föregåtts dels av Ottos död och dels av avslöjande att Agnes förlustat sig med stalldrängen. Otto hamnar aldrig i graven utan ligger på en allt mer ruttnande lit de parade på vinden och Agnes blir Askungen eller Askepott (ja, Rebekka och hennes döttrar pratar norska) och ett tjänstehjon.

Ja, styvmodern är grym och elak samt dessutom äregirig. Elvira ska bli en skönhet för att vid balen väcka prinsens uppmärksamhet. Äktenskap ska ingås och rädda den usla ekonomi som Rebekka och hennes döttrar hamnat i. Hon hade inga pengar när hon gifte sig. Otto lämnar ingenting efter sig och trodde att Rebekka dessutom var ett ekonomiskt kap.

In kallas doktor Estéthique (Adam Lundgren i en paradroll i de få scener han är med). In med Elvira i en dans- och estetikkurs bland andra hågade flickor, som alla vill behaga prinsen.

Ja, det är en grym och ond saga, som berättas mustigt och intensivt av Emelie Blichfeldt. Hon väjer inte för det närgångna. Inte heller för de juvenila känslor som väckts hos de unga i allt från lust till förtvivlan.

Lea Myren är fantastisk som Elvira och Thea Sofie Loch Naess, som den elaka, sköna Askungen som får allt, om än att hon får slita ont.

Här blottläggs unga mäns cyniska kvinnosyn och ungas könsdrift med kvinnors längtan och desperation efter att behaga. Ja, att använda sina kroppar för att nå vinning. Som en spegling av då. Som en spegling av nu.

”The ugly stepsister” är rå, grym, äcklig och fruktansvärt… ja, rolig. Vilken debut hon har gjort, Emelie Blichfeldt.

”The ugly stepsister”, Sverigepremiär 13 juni 2025.

Regi och manus: Emelie Blichfeldt.

Klippning: Olivia Neergaard-Holm.

Foto: Marcel Zyskind.

Kompositörer: John Erik Kaada och Vilde Tuv.

Kostym: Manon Rasmussen.

Maskdesign: Thomas Foldberg och Anne Cathrine Saurberg.

I rollerna: Lea Myren (Elvira), Isac Calmroth (prins Julian), Thea Sofie Loch Naess (Agnes – Askungen), Ane Dahl Torp (Rebekka, mamma till Elvira och Alma, styvmor till Agnes)), Malte Gårdinger (Isak), Flo Fagerli (Alma), Ralph Carlsson (Otto, far till Agnes), Adam Lundgren (doktor Estéthique), Cecilia Forss (Sophie von Kronenberg) med flera.